Läs- och skrivtips

Lästips 1: Bra texter om kulturprodukter riktade till barn

Alldeles för ofta tycker jag mig redan ha läst purfärska texter åtskilliga gånger förut. Det beror nog inte bara på att jag sysslat med området så länge… Jag lyfter förvisso i flera av mina böcker fram 70-talet som positiv kontrast till idag. Alltför ofta sägs vi gamlingar hävda att ”allt var bättre förr”. Så var det givetvis inte, men mycket gammalt och bra har fallit i glömska eller dolts av allt ny bråte och allt kort kvitter. 

Då och då ska jag därför tipsa om sällsynta och (åtminstone mig veterligt) föga uppmärk-sammade, men verkligt nytänkande ”äldre” texter. Idag dels en analys av en ANTI-adultonormativ text om fyra älskade serietidningsfigurer, samt om Emil i Lönneberga. Nämligen:

Anne-Li Lindgren: ”Försök att lära er något nyttigt i stället, som jag gör.” Föreställningar om barndom och vuxenskap i Kalle Anka, sid.120-135 i antologin (red. Ann-Marie Markström m fl): Barn, barndom och föräldraskap, Stockholm: Carlsson Bokförlag 2009

Och missa inte denna evigt fräscha text om Emil-berättelserna: 

Ulf Boëthius: Konsten att göra sig rolig: skazen i Astrid Lindgrens Emil i Lönneberga, sid. 77-98 i antologin Läs mig – sluka mig! (redigerad av Kristin Hallberg), Stockholm: Natur & Kultur 1998

Lästips 2: Intressant bok om tv:s historieserier för barn – Tommy Gustafssons Det var en gång…

Missa inte denna bok, som för ovanlighetens skull brytt sig om innehållet i tv:s utbud för barn och inte bara själva tv-mediet. Historikern Gustafsson tar sig där an fyra tv-serier, visade första gången i svensk tv 1974–1980: den svenska fantasyserien Huset Silfvercronas gåta; den danska animerade Trællene/Trälarna byggd på Sven Wernströms ungdoms-boksserie; ett Nordvisionsprojekt med dramadokumentärer om nordiska barns upplevelser år 1944, samt den franska animerade skämtserien Det var en gång… (senare med undertiteln ”Tidernas äventyr”) om mänsklighetens utveckling, som så många medelålders svenskar än idag har oerhört positiva barndomsminnen från.

Inte minst är bokens avslutande parti (sid.166-171) om (de pedagogiska) ”negativa” kvalitetskriterierna hos Barnfilmrådet vid den aktuella tiden på pricken. Rådet var 1978-1982 befolkat av fostrans- och gallringsbenägna barnbibliotekarier, som i en ökänd text bl.a. fann Pippi Långstrump vara ”förnedrande barnunderhållning”. 

Gustafsson kommer fram till att alla de fyra av honom analyserade historiska serierna nog skulle ha hamnat bland ”ej rekommenderade filmer”, ifall rådets Barnfilmkatalogen även hade omfattat tv-serierna. Visserligen blundade där Barnfilmrådet för filmen Trälarnas halshuggningar, självmord och dråp, eftersom berättelsens ideologi sågs som en förmild-rande omständighet. Nu för tiden lyfts åtminstone två av de fyra serierna,  Huset Silfver-cronas gåta och Det var en gång…, fram som den tidens pärlor. 

Vad i dagens rekommendationer torde om 35-40 år te sig lika löjeväckande som omdömet om Pippi respektive suspekt påminnande om våldet i Trälarna? Och vilka tv-serier betraktas då i backspegeln som godbitar? De idag mest kritiserade? Grynets Show? Anki och Pytte? Eller fortsatt Fem myror är fler än fyra elefanter? Jag satsar då inte på den sistnämnda.

Tommy Gustafsson: Det var en gång… Historia för barn i svensk television under det långa 1970-talet, Malmö: Universus Academic Press, 2014

Förslag till C-/D-uppsats: Visa Hugo och Josefin för barn

Jag har även för avsikt att av och till komma med förslag till olika uppsatsämnen. Svenska Filminstitutets samordnare vad gäller barn & unga, Malena Janson, har vid åtskilliga tillfällen lyft fram Kjell Gredes barnskildring Hugo och Josefin (1967) som en bra eller rent av den bästa svenska ”barnfilmen” någonsin. 

Visa denna film för barn i åldern 9-11 år och undersök sedan hur de reagerar på den! (Att visa filmen för 7-åringar vore nog inte det lättaste, men försök gärna!)