måndag 29 oktober 2018

BEE MOVIE – utmärkt diskussionsigångsättare om vikten av att rädda bina och blommorna


Frågar du varifrån honungen kommer, kan förskolebarn mycket väl svara ”från bina”. Därmed inte sagt att barnen för den skull närmre känner till binas roll och enorma gratisarbete åt mänskligheten. En hel del kunskaper som barn till synes har, är väldigt abstrakta. Jag skulle ljuga, om jag sa att mer konkreta Bee Movie ger en i alla detaljer korrekt lektion om bikupor eller honungstillverkning, men skänker dock mer empati för insekterna än vad faktabokskunskaper ger.

Honungsbiet Barry i Bee Movie (2007, Simon J Smith & Steve Hickner) är ingen miljöaktivist, åtminstone inte till en början. Arbetsbiet är besviken när han inser vad det trista kneget de facto kommer att innebära, livet ut. (Ja, han är egentligen inget arbetsbi heller, ty det är det bara honorna som är – åtminstone i verklighetens natur…). Barry önskar sig mer omväxlande uppgifter: ”Är det här vad naturen avsåg för oss?” 

Pollenpilot är det jobb som Barry vill ha, ty de får gå utanför boet. Han utbildar sig därför till pollinator, en uppgift som också den egentligen bara är honorna förärad. Mera korrekt vore kanske att kalla Barry för en drönare. Drönaren är bisamhällets handjur, en latmask vars enda uppgift är att befrukta en drottning. En bihanne har avrundad bakkropp, saknar gadd och är större än arbetsbiet. Här har hen dock gadd…

Mycket riktigt flyger dagdrivaren Barry vilse på sitt första arbetspass och inleder sedan en relation med en ung kvinna, trots att bilagen nummer 1 säger att det är absolut förbjudet för bin att tala med människor. Till en början tycker han emellertid att människorna är ”galna”. (Det är för övrigt en uppfattning som delas av många av miljösagornas djurkaraktärer...) 

Fortsättningen beskriver Svenska filminstitutets filmdatabas så här:

”Biet Barry upptäcker att det är människorna som står för den största konsumtionen av den honung bina producerar. Då bestämmer han sig för att stämma mänskligheten. Honungspro-duktionen upphör med katastrofala följder. Jordklotets sista blommor räddas och honungspro-duktionen kan återtas. (Statens biografbyrås innehållsbeskrivning)” (Svenska filminstitutet).




Ekosystemet kraschar


Fast i själva verket är Barry kanske en humla… Humlor med sin tunga kropp har svårt att flyga i regn, vilket gör att han behöver räddas av floristen Vanessa, som även är den som introducerar honungsburkar för honom. Han stämmer alltså multinationella honungsindustrin, Honex Industries, för stöld av binas honung. Barry vinner målet, vilket leder till att den industriella exploateringen av binas arbete upphör. 


Han befriar alla sina medbin som aldrig mer ska behöva slita för människorna eller dela med sig av sin föda. Bina som art har inte haft en ledig dag på 27 miljoner år. Bina blir nu så mätta och nöjda över att de inte längre behöver flyga runt så mycket för att samla honung – och samtidigt pollinera blommorna. Barrys seger hotar med andra ord jordens ekosystem.

Ty utan pollinering dör alla plantor med blommor och Vanessa måste då förstås även stänga sin blomsterbutik. När Barry ser alla döda träd och blommor inser han att biet och människan måste samarbeta. Bina håller växterna vid liv och växterna håller i sin tur människorna, bina och andra djur vid liv. De kapar en vagn med rosor från en blomparad och för den till bikolonin, varpå pollineringen inleds. 

Barrys människovän, blombutiksägaren Vanessa, accepterar till en början sitt och världens öde: att alla blommor och många andra plantor dör, att hon måste stänga sin butik och sedan kanske inte har någonstans att bo. Först då inser Barry vad han har ställt till med. Han har aldrig tidigare tänkt på binas stora betydelse för miljön och ekosystemet. Han måste alltså rädda världen och blir nu miljöförkämpe på köpet. (Det förklarar att rollen som bisuperhjälte ”förstås” inte kunde ha innehafts av en flicka till arbetsbi, ty bara killar äger pollenkraft…)


Visselblåsaren berättar för sina medbin om hur de exploateras: ”Vi lever på två koppar honung per år, de sätter det på läppbalsam och i schampoo! Gör stora illegala vinster… ”Det här är stöld!” ”Har ni inte tillräckligt av er egen mat?”

Till sist har vår hjälte alltså återupprättat honungsindustrin och produktionen återupptas, nu med bin som behandlas på ett humant – eller bimant – sätt. (”Bi-” betyder även ”två”…) Vanessas försörjning och boende är likaså räddade. Hon var redan från första början miljövän, när hon i inledningen flera gånger räddar livet på Barry, ty som hon säger, ”allt liv är värdefullt” för henne. ”Varför har hans liv mindre värde än ditt?, frågar floristen sin pojkvän efter att hon räddat Barry. ”Allt liv har värde. Du vet inte vad han kan känna”. 

Till skillnad från i Bambi (se blogginlägget 8/10-18), kan människor och djur här samexistera. Djur och människor är beroende av varandra och måste samarbeta för att överleva.

Miljöaktivisten Barry bryr sig nu inte bara om binas väl och ve, utan strider även för anda djurs rätt mot olika djurproduktindustrier. Filmen slutar med att han ägnar sig åt att ge  juridisk rådgivning till andra djur. En klient, en kossa, säger till exempel ”Mjölk, grädde, ost: allt kommer från mig och jag får inte ett öre! Ibland känner jag mig bara som en stor köttklump!”.




Storyn bygger på fakta


Även om bin, humlor och andra pollinerande insekter i verkligheten inte talar människospråk, så baseras ändå denna films handling på vissa ovedersägliga fakta. Nämligen insekternas stora betydelser för växtligheten och för människors och djurs föda. De behövs för att det ska bli bär, frukt och raps. Förvisso pollinerar även vinden, fjärilar, vissa getingarter och större djur olika växter, men bina är de överlägset viktigaste pollinatörerna.

Det är heller inte något rent påhitt att det särskilt det senaste decenniet skett en allvarlig minskning av bin i ett flertal länder, Sverige inkluderat. Fortsätter detta, kan det få förödande konsekvenser för jordbruket och för produktionen av människoföda, men även effekter på vissa bär som djur äter och på trädarter som är väsentliga för klimatet även av andra skäl.

Orsakerna till bidöd, eller halveringen av antalet, kan vara flera. Besprutning av växter med insektsmedel, sjukdomar på grund av virus eller kvalster samt förändringen av naturlandskapet, med färre boplatser för bina, har nämnts som förklaringar till minskningen.

Filmen kan även lugna barn genom att framhålla att bin, eller rättare sagt bihonor, i verkligheten bara sticks ytterst sällan. Det sker bara i nödvärn, om de känner sig själva eller bikupan hotade, och de gör ytterst ogärna detta, eftersom de då förlorar sin gadd och dör efteråt. Bee Movie betonar också vikten för bikupans överlevnad av att många individer samarbetar, vilket förstås kan överföras på människovärlden: ”Varje arbetsuppgift, oavsett hur liten, betyder mycket om den utförs väl”, som det sägs i filmen. 

I binas samhälle är det alltså honorna som arbetar, men deras arbetsuppgifter för-ändras ju äldre de blir. De börjar som rengörare, blir efter några dagar ”barnskötare”, därefter ”byggnadsarbetare”, sedan ”väktare” och slutligen letar de efter föda i form av pollen och nektar från blommor (som sedan omvandlas till honung), till att mata larverna med. Honungsbin kan även äta övermogna äpplen och honung.

Det är således inte bara som honungsleverantörer bina är viktiga, utan som Natur-skyddsföreningen framställer saken: 



Stora konsekvenser när bin försvinner


”En tredjedel av alla grödor som odlas till mat för människor och djur i världen behöver pollineras av vilda och tama bin. Frukt- och bärodlingar är ofta beroende av insektspollinering, något som ger såväl väsentligt större skördar som godare och bättre kvalitet på frukten. Och visste du att kaffe, som är en av utvecklingsländernas viktigaste exportgrödor, ökar sin produktion med femtio procent om bin finns i närheten för att pollinera? Imponerande, eller hur!?

Just för att bin är så viktiga i jordbruket, betalar bönder i många delar av världen för att honungsbisamhällen ska placeras intill deras åkrar. Att pollinatörer dör och försvinner i flera delar av världen har fått stora konsekvenser.


Hoten mot bin och andra pollinatörer


Ett av de största hoten mot bina är att jordbrukslandskapet förändrats. När mängden och variationen av blommor minskar, minskar även binas föda. Och i takt med att åkerholmar, diken och betesmarker blir allt mer sällsynta försvinner binas viktiga boplatser.

Den ökande användningen av kemiska bekämpningsmedel är också ett stort hot mot bina. Bin kan få i sig dessa via pollen och nektar som de samlar, kemikalier som bina sen tar med sig till sina samhällen eller matar sina larver med. Bina kan även få i sig bekämpningsmedel via det vatten de dricker eller från dagg på besprutade växter. Dessa gifter kan orsaka såväl död som skada hos bin, skador som sen kan gå vidare i generationer.

Även om bin inte alltid dör akut av bekämpningsmedel, så kan det ha allvarliga effekter. Kemiska bekämpningsmedel kan påverka bins förmåga att navigera och kan störa honungbiets oumbärliga kommunikationssystem. […]

Vi vet ännu inte omfattningen av den skada som bekämpningsmedel orsakar våra bin. Framför allt har vi inte tillräcklig kunskap kring hur förekomsten av många olika bekämpningsmedel tillsammans påverkar dem. Därför är en av de viktigaste sakerna vi kan göra, för att rädda bina, att sluta använda bekämpningsmedel i jordbruket och ställa om till ekologiskt” (Naturskyddsföreningen).




Bibliotekens inköpspolitik för videofilmer del av miljösystemet


När jag gör en sökning i bibliotekens samkatalog LIBRIS kan jag bara se att ynka två bibliotek köpt in videofilmen Bee Movie. Detsamma gäller flertalet andra av de miljöfilmer som jag tar upp denna höst. Målarböcker och pysselböcker köps däremot flitigt till de flesta av det senaste decenniets populära barnfilmer och barnböcker… Märklig prioritering, tycker jag. Förmodligen har biblioteken någon förklaring av typen ”inköpspolicy”, men jag vill kalla inställningen till populära filmer för medveten ”inköpspolitik”. De förskolepedagoger som inte har tillgång till video av Bee Movie kan emellertid hitta filmen på Netflix.

Poängen i Bee movie är att allt i ett ekosystem är ömsesidigt sammankopplat och samberoende – har ett inre samband. Om en enda del försvinner, faller allting samman. Helheten är helt beroende av dess enskilda delar. Om bina ”strejkar” eller försvinner, är detta en dominobricka som gör att vissa växter, djurfödor, djur, människofödor etc därefter också försvinner. Sådant kan inte bara böcker förmedla… 

Ty jag anser att filmer, inte minst animerade, kan utgöra ett utmärkt underlag till att få igång tankar och diskussioner bland och med barn. Bee Movie har ett åtminstone för 5-6-åringar lättbegripligt ”budskap” om att bin är ytterst viktiga för så mångas livs-uppehälle och att vi måste skydda dem på alla sätt. Filmen visar också tydligt hur skört jordens ekosystem är. Därutöver är filmen rolig även för yngre – och "optimistsik", som undervisningen ju ska vara enligt den nyreviderade läroplanen Lpfö-18.


Lika lite som biet Barry till en början var miljöaktivist, är dagens barn det. Fast någon-stans och på något vis tänds en gnista till sist för de flesta. Inte sällan sker detta utifrån barnfilmer eller barnböcker. Det vore fatalt att bara få barnen att tro att enbart det att samla plastflaskor och inte kasta skräp i naturen skulle kunna fixa problemen.


Något som förskolebarn mer konkret kan bidra med är till exempel att plantera frön till solrosor och berätta för föräldrarna att maskrosor är bra för att dessa bägge blom-sorter kommer att ge tillräckligt med nektar så att bina klarar sig. 





måndag 22 oktober 2018

Asterix och det svarta guldet – ett ovanligt tidigt seriemiljötrauma om det onödiga oljeberoendet



År 1978 drabbades Frankrikes nordvästra kust utanför Bretagne av en stor oljekatastrof, när supertankern ”Amoco Cadiz” gick på grund och bröts mitt itu. Det medförde att 220 000 ton råolja flöt ut i havet och drev in mot ett av landets vackraste turistmål, den bretagnska kusten. Några dagar efter katastrofen täcktes över 60 kilometer av denna kust av en tjock, svart illaluktande olja. Tusentals fåglar omkom och en stor del av de människor som levde på fiske, ostronodling och turism drabbades. Denna miljökatastrof kostade sammantaget närmare en miljard kronor.

Tre år senare utkom seriealbumet Asterix på irrvägar (1981, L'Odyssée d’Astérix/ Asterix and the Black Gold), album nummer 26 i serien, som tycks vara direkt influerat av denna den dittills största miljökatastrofen. Denna gång med både manus och teckningar av Albert Uderzo, som fortsatt utgivningen efter att den ursprunglige manusförfattaren René Goscinny dött 1977. Serien utspelar sig cirka år 50 före vår tideräknings nollpunkt, under romarriket och det galliska kriget. 

Handlingen i serien är huvudsakligen förlagd just till en liten nordgallisk by belägen vid kusten i det "keltiska Gallien", det vill säga nuvarande Bretagne. Den idylliska byn är dock en av få som inte intagits av romarna, tack vare den gamle kloke ledaren Miraculix’ trolldryck, som ger byinvånarna övermänsklig styrka, så att de kan motstå Julius Caesars romerska här. Huvudkaraktärerna beger sig dock då och då även ut på resor, vilket alltså sker i detta seriealbum.



Rödbetsjuice går lika bra som bergolja!


Seriewikin får hjälpa mig sammanfatta handlingen i nummer 26:

”Julius Caesar försöker utröna hemligheten om gallernas trolldryck genom att skicka "Nollnollsex", en förrädisk druid, till den galliska byn – väl medveten om att Miraculix inte skulle kunna tänka sig att dela trolldryckens hemlighet med någon annan än just en annan druid. Men Miraculix har problem – han saknar en viktig ingrediens till trolldrycken; den sällsynta bergoljan. Asterix och Obelix får ge sig iväg till Mellanöstern, där bergoljan finns – och hela tiden har de den lömske "Nollnollsex" i släptåg…


Obelix är, vid sidan av den som gett serien dess namn, den viktigaste figuren. Så viktig att han i vissa äventyr tar över huvudrollen från Asterix själv. Obelix är en, om än inte jättesmart, så jättestark bymedlem och den ende som inte får smaka av druiden Miraculix’ trollbrygd, eftersom kraftkarlen redan i barndomen fick en överdos och därav följande permanent superkraft. Får han mer av drycken, kan det (och har så skett) uppstå problem.

Fast när de bägge resenärerna till sist återvänder hem tomhänta, visar det sig gå precis lika bra att hälla rödbetsjuice i trolldrycken… På detta vis understryker Uderzo det onödiga i att vara oljeberoende, när andra resurser finns och fungerar lika bra. Dessförinnan har dock även dessa bägge utsända av misstag gett upphov till ett oljeutsläpp, när de rent fysiskt brottats med ”Nollnollsex” som vill ta den olja som Asterix och Obelix funnit i öknen. Innehållet i behållaren rinner ut i havet, vilket ger upphov till ”historiens allra första oljeförorening”. En fågel täckt av olja ropar ”Åh, nej! Säg inte att ni börjat redan!?”.

Jag ska idag referera en intressant studie av miljöaktivisterna Donna K. Axel och Roberta Spivak (2017-2018), som i denna Asterix på irrvägar upptäcker ett av de tidigaste exemplen på ett seriealbum som varnar för det direkta sambandet mellan miljökatastrofer och människors handlande, inklusive socio-politiskt och ekonomiskt maktspel runt oljan, även kallad ”det svarta guldet”.

Fågelns ord tolkar Axel & Spivak (a a) som en förtvivlad förälders rop, när hen vaknar en morgon och ser vad barnen redan hunnit ställa till med för röra (målat på tapeterna, eller som i mitt eget fall: upptäcker att dottern och bästisen satt ”Karlssons klister” under fötterna, för att kunna gå som i På rymmen med Pippi Långstrump med Konrads kalasklister). Uderzos fågel ses symbolisera de äldre som inte kan föreställa sig den idioti och omognad som de uppvisat, när de förorsakat en sådan miljöskada. 

Själv läser jag här snarare in en kritik från en av naturens förment lägre stående arter, som kritiserar de påstått klokare människorna som borde ha vetat bättre.



Oljeberoendet är irrationellt – av flera skäl ren galenskap!


Inte minst varnar Uderzo här för att oljeberoendet är politiskt vansinne. Han visar tydligt hur det som många inbillar sig är individuell styrka, politisk säkerhet och makt är helt avhängigt av innehavet av olja – något slags magisk ingrediens, inte bara i trolldrycker. Han uppmanar oss att sörja de fruktansvärda förluster vi är dumma nog att ge upphov till, för att behålla denna olja. Med sin oljeindränkta fågel återger Uderzo inte bara katastrofen med oljetankern tre år tidigare, symboliserad av oljeskadade fåglar, utan fågeln i detta album får bli sinnebilden för hur bräckligt livet på vår planet är.

Trots att den är publicerad 1981, är Asterix på irrvägar lika relevant än idag vad gäller det idiotiska i en fortsatt blind tilltro till icke-förnybar energi. Förnybara energikällor fanns och finns ju redan i stor mängd. Albumet visar tydligt hur oljeberoende är ekonomiskt såväl som politiskt oklokt – förutom helt onödigt, menar Axel & Spivak (a a). Uderzo introducerar för detta syfte exempelvis den fenisiske köpmannen Ekono-mikrisis, för att visa hur ekonomiska kriser uppstår som en följd av oljeberoendet. Politisk ekonomi brukar annars ej vara ämne för album.

Han syftar här på 70-talets oljekris, när oljan användes som ett politiskt vapen för att straffa de länder som ej tog avstånd från Israels agerande i kriget med Egypten. Oljekartellen OPEC (de oljeexporterande ländernas samarbetsorganisation)

”beslöt att minska oljeproduktionen och höja priset på råolja, i protest mot att västvärlden inte protesterade mot Israels handlande. Priset på olja tredubblades på kort tid, vilket bidrog till den ekonomiska krisen i Västeuropa under 1970-talet. Under slutet av 1970-talet ökade priserna ytterligare i samband med revolutionen i Iran. […] 

Den oljekris som nu [2011] diskuteras hänger samman med att oljan är en ändlig resurs och att vissa fyndigheter, bland annat i Nordsjön är på väg att ta slut. Det är en annan typ av oljekris än 1970-talets som främst hade politiska förklaringar. Effekten i form av högre priser kan emellertid bli liknande. För Sveriges del kan påpekas att, även om oljeberoendet fortfarande är stort, så har alternativa energikällor kommit att spela en allt större roll i den svenska energi-försörjningen” (docenten i ekonomisk historia vid Göteborgs Universitet Birgit Karlsson, på svt.se/opinion (22/6-11) 

Oljebrist kan alltså även leda till ekonomisk kris. Kampen om oljan är inte sällan rent av upphovet till politiska stridigheter och krig, men utgör framför allt inledningen till mänsklighetens troliga utdöende. Planeten och jorden går förvisso inte under, "bara" människosläktet och merparten "högre" djur...


För alla modiga nog att se sanningen i vitögat, rekommenderar jag denna artikel – dessutom med otroligt bra teckningar – som förklarar effekterna på jordens katastrofala uppvärmning av fortsatt oljeanvändning:

Show this cartoon to anyone who doubts we need huge action on climate change





Läs även
Den obeboeliga jorden – när den gröna planeten blir för varm för liv 

av David Wallace-Wells 

publicerad i Expressen 3/11-17 (men ursprungligen som ”The Uninhabitable Earth”, New York Magazine 9/7-17).





Alternativ till oljan fanns och finns 


Inte minst är och var oljeberoendet helt onödigt. Detta visar Uderzo, enligt Axel & Spivak (a a), genom att låta sin franske superhjälte Asterix misslyckas med sitt uppdrag, för att visa det absurda i tron att oljan är den enda möjliga ingrediensen i trolldrycksreceptet och att byn nu kommer att falla. Gallerna visar sig klara sig bra utan bergoljan. Förnybara alternativ fanns och finns inte minst idag.

Serieformatet möjliggör genom sin distanserande komiska effekt att läsare inte spjärnar emot obehagligheter typ miljöförstöring och oljeskadade fåglar lika lätt, utan är öppna för att ta in det paradoxala: vi människor har förorsakat oljeläckaget i vår tro att olja är oumbärlig eller billigast, samtidigt som vi egentligen inte behöver oljan eller dess ovedersägliga enorma kostnader. 

Fågelns rop, ”Åh, nej! Säg inte att ni börjat redan!?”, vittnar om insikten redan för över 2 200 år sedan, att människan tagit ett steg närmre sin egen utplåning, på grund av inbillningen att olja är lika med makt. Vi kunde gärna ha väntat med att beträda vägen mot människosläktets undergång. 

Är det ens möjligt längre att sätta upp några vägblock eller väganglar?



Men oljan behövs ju till plasten...


Hur många barn och elever vet egentligen varför olja är så omtvistad såväl som försvarad? Vet vuxna? Ämnet går att beröra i pedagogiska samtal, till exempel på så vis att de unga får se sig omkring efter saker som inte funnes utan olja. Är dessa ting viktigare än miljön? Om JA, går det ändå minska oljeberoendet? Frågor såsom ”Kan man verkligen värna om miljön och samtidigt dricka vatten på flaska?” behöver också besvaras av var och en.

Ur olja kommer ju inte bara bensin, utan olja används till tusentals andra produkter. Här är några exempel: smörjmedel, vax, asfalt, gödsel, bildäck, plaster och annat i bilar, båtar och flygplan, husisolering, kylskåp, lim, målarfärg, kläder och bilinredningar av polyester/rayon/nylon, soffdynor, köksredskap, teflonpannor, gymnastikskor, leksaker, färgkritor, färgmedel, aspirin, deodoranter, kosmetika, CD-skivor, material i datorer, tv-apparater, telefoner, högtalare, insidan av papperskoppar. 

För att inte tala om merparten platsflaskor, plastpåsar, plastlådor, sugrör och tuggummi…. Se dig själv om där du står för fler exempel! Behöver du/vi verkligen allt detta? Går något av det att ersätta av mer miljövänligt material? En del av prylarna är visserligen producerade av återvunna plastmaterial, men det gäller bara en bråkdel. 

Om man vägde all plast som människor tillverkade varje år och jämförde denna vikt med elefanters vikt: hur många elefanter skulle det motsvara?SVAR: 30 miljoner elefanter! Om alla dessa elefanter stod på rad efter varandra, skulle kön sträcka sig över fem varv runt jorden.


Papper och mat finns inte kvar i evighet om man kastar det. Av all plast som tillverkas varje år används nästan hälften bara en enda gång innan det slängs. Problemet med plast är att de flesta typer inte ruttnar eller bryts ned utan kan finnas kvar i milön i hundratals år.



Om några decennier kommer det att finnas mer plast än fisk i haven om nedskräpningen fortsätter i samma takt som hittills. Det finns alltså goda skäl att stoppa plastskräpet.





Referenser


Axel, Donna K & Spivak, Roberta: Asterix’s journey to find oil: Environmental traumics, ImageTexT 9 (2017-2018):1 

Chang, Alvin & Roberts, David: Show this cartoon to anyone who doubts we need huge action on climate change, vox.com October 17, 2016 (uppdaterad Jan 5, 2018)
http://www.vox.com/energy-and-environment/2016/10/17/13190036/global-climate-change-facts-effects-cartoon  [18/9-18] 

Wallace-Wells, David: Den obeboeliga jorden – när den gröna planeten blir för varm för liv,  Expressen 3/11-17 (ursprungligen ”The Uninhabitable Earth”, New York Magazine 9/7-17)


måndag 15 oktober 2018

Människan – en invasiv art: PÅ ANDRA SIDAN HÄCKEN/OVER THE HEDGE


Miljöfilmer handlar om de problem som vår planet står inför på grund av oss människor. De fokuserar på resultatet av det som gått snett i vårt leverne: den globala uppvärmningen, klimatkrisen, förgiftningen av naturen, utrotningen av djur och växter, de så kallade tekniska landvinningarnas avigsidor, den groteska överkonsumtio-nen, krig om naturresurser, etc. Kort sagt: följderna av människan som en invasiv art.

En invasiv art är som bekant en växt eller ett djur som tränger undan eller påverkar andra djur och/eller växter negativt och stör hela ekosystemet. De mest kända i Sverige är kanske jättelokan och signalkräftan, men den som allra mest hotar miljön och den biologiska mångfalden är nog ändå människan. Om detta handlar just den animerade filmen På andra sidan häcken/Over the Hedge (2006, Tim Johnson & Karey Kirkpatrick).

Filmen huvudfigur är en urbaniserad tvättbjörn, RJ, som föredrar resterna från människornas skräpmat framför naturens föda. Tvättbjörnen är i färd med att stjäla björnen Vincents matlager, avsett för när björnen vaknar upp ur vinterdvalan. Vincent upptäcker dock stölden, sätter efter RJ, med följd att matlagret förstörs. RJ får en vecka på sig att återställa lasset, eller så själv bli björnens föda. 

Bondfångaren RJ lyckas få med sig en samling godtrogna djur som också de just vaknat ur sin vintersömn: den försiktiga sköldpaddan Verne, den hyperaktive ekorren Hammy, skunken Stella, en piggsvinsfamilj, pappa Ozzie Pungråtta med dotter, med flera.



Middagsbordet – det altare där människorna tillber mat


Den mer världsvane RJ:s plan är att lura djurgänget att hjälpa honom stjäla skräpmat från de välbeställda invånarna i förorten, så att björnens matlager återställs och så att RJ själv klarar livhanken. Djuren har precis vaknat ur sin vinterdvala, när de till sin förskräckelse ser att hälften av deras skog under vintern har förvandlats till ett bostadsområde med fabrikstillverkade villor, innanför en jättelik häck mot deras kvarvarande lilla skogsplätt – och därmed ett hot mot deras möjligheter att finna föda. 

Häcken är dock enligt RJ porten till det goda livet för djuren… Han frestar dem med allsköns godbitar kasserade av människorna, när djuren nu ej kan få tag i nötter, bark och bär till exempel. Att den insamlade maten – ”Power Bars”, kolsyrade koffein-drycker och chips – egentligen är till för björnen, inser den utnyttjade utvidgade djurfamiljen inte. Inte heller vad i naturen inträngande uppretade människor kan ställa till med, när de vill utrota ”djurens intrång”…

Villaägarnas förening har fantastiska motvapen, i form av rabiata ordföranden Gladys såväl som en av henne anlitad skadedjursbekämpare med teknisk apparatur kallad Verminator. Djuren har å andra sidan sin samarbetande gerillaarmé anförda av den listige RJ, som emellertid efterhand får allt sämre samvete för att han lurar sin nya utvidgade familj beträffande den egentliga avsikten med insamlingen av maten. 

RJ föreläser för de andra djuren om hur de själva äter för att leva, medan människorna ”lever för att äta: för dem är tillräckligt aldrig nog”. Människorna utvärderas ur djurens perspektiv utifrån deras matvanor, transportmedel och sophantering i enorma ”silver-behållare” till soptunnor. Tvättbjörnens fantastiska enminuters videoföreläsning om människors ätande – material för en analys som i sig kan bli till en hel lektion – kan ses på

Människokritiken gör inte halt där, utan fokuserar även fordon såsom massiva stads-jeepar, så kallade SUVs, ofta miljöbovar med dubbel bränsleförbrukning jämfört med många andra bilar. En enorm SUV visas ur alla möjliga olycksbådande vinklar, men samtliga nerifrån djurens asfaltsperspektiv. Monstrets användningsområde blir förklarat:

– Människorna behöver dem därför att de börjar långsamt förlora sin förmåga att gå.
– Hur många ryms inuti?
– Vanligtvis en…”



Konsumismkritik och miljörevolt = anti "framsteg"? 


Det centrala temat i På andra sidan häcken är kritiken mot människornas sjukliga konsumtionstvång som inte bara är skadligt för människorna, utan även för andra djurarter och för planeten själv. Förortsboendets utbredning med enplansvillor som kräver alltmer mark tagen från naturen och skogsskövling, överkonsumtionen och sopbergen är uppenbara måltavlor – tydliga även för barn. RJ:s tal om förortsbornas välsignelse för djuren motsägs av hela storyn. Så kallade framsteg och utveckling ses äga rum på miljöns bekostnad. 

Filmen igenom försöker RJ övertyga de vilda(re) djuren i utkanten av det nya bostadsområdet att människornas värld är bättre än naturen, med tanke på den mat och de faciliteter som den kan förse djuren med. Sköldpaddan Verne, informell ledare för djurkolonin, är tveksam och menar att människorna är farliga, ty för dem är som sagt ”tillräckligt aldrig nog”. 

Djuren framställs som överlägsna människorna. Djurkolonin är, oavsett artskillnader, en enda stor utvidgad familj som bryr sig om varandra, medan människorna är egoistiska, giriga, grymma, struntar i miljön och tydligen tror att man kan konsumera sig lycklig.

Också djuren smittas dock onekligen efterhand av denna sjuka och de stjäl mer och mer. Mer än de kan behöva. Detta habegär leder nästan till att djuren utrotas, till dess att RJ inser sitt misstag och riskerar livhanken för sina nyvunna vänner. Han ger upp det stora matkapet, säger NEJ! till materialismen och överger människovärlden för att leva med de övriga i det som återstår av skogen. Han överger sin inledande rotade individualism, som framställs som detsamma som själviskhet. 



Animerad revolt 


Kritiken mot överkonsumtionen och dess resulterande avfallsberg, vattenslöseri och groteskt naturförstörande bilåkande istället för promenader och kollektivtrafik, har fått en del att tala om revoltfilmer. Ordet ”pixarevolt” är myntat av Judith Halberstam om en handfull upproriska animerade barnfilmer, eller vad hon rent av ser som en ny egen genre.

Förledet ”pixa-” ska dock inte föra tankarna till Pixar-filmer, utan Halberstam inkluderar i sin nya genre förutom DreamWorks På andra sidan häcken/Over the Hedge barnfilmer såsom Hitta Nemo/Finding Nemo (Pixar/Disney), Shrek 1 + Shrek 2 (DreamWorks), Flykten från hönsgården/Chicken Run (Aardman), Babe – den lilla modiga grisen (Kennedy Miller Productions), Wallace och/and Gromit (Aardman), Svampbob Fyrkant – Filmen/Spongebob Squarepants (Plankton Pictures) och Monsters, Inc. (Disney). 

Däremot platsar inte Toy Story (Pixar), Superhjältarna/The Incredibles (Pixar/Disney), Madagascar (DreamWorks), Happy Feet (Kennedy Miller Productions) eller Lilla kycklingen/Chicken Little (Disney) inom denna radikala grupp, huvudsakligen på grund av filmernas individualism och nyliberala uppmaning om ”var dig själv/tro på dig själv/följ din dröm”. 

Pixarvolt syftar förvisso dels på den datoranimationsteknik som Pixar-studion utvecklat (programmet PhotoRealistic RenderMan) och vidareutvecklat, med oerhört realistiska djurfigurer vid sidan av rätt livlösa människokaraktärer. Men bara det att inte vara tecknad film är i sig inte kvalificerade, utan filmernas teman ska dessutom framhäva politiska budskap, omvälvningar och transformation:

”The Pixarvolt films proceed by way of fairly conventional narratives about individual struggle, but they use the individual character only as a gateway to intricate stories of collective action, anti-capitalist critique, group bonding and alternative imaginings of community, space, embodiment and responsibility” (Halberstam 2007).

På andra sidan häcken är onekligen full av upproriskhet, kollektiv kamp, samarbete, förändringslusta och motståndsvilja mot de konsumtionsbesatta förortsborna till miljöbovar. Djuren är mer mänskliga än människorna.

Hela filmen finns på Netflix och trailern till På andra sidan häcken samt några snuttar finns på YouTube:





Konsumismen – det sista stadiet? 


Miljöfilmer kan inte bara kritisera missförhållanden utan även även direkt eller indirekt peka på vad som måste göras för att – om möjligt – kommande generationer på ett drägligt sätt ska kunna fortsätta leva på denna jord. Gör denna film det? Eller är det för mycket att begära om problemet är en invasiv art i mänsklig gestalt? Utrotning är ju här inget alternativ… 

Propagerar filmen likt Bambi (men till skillnad från Bee Movie) för ett slags apartheid mellan djur och människor, så som Murray & Heumann (2011) tycks mena. Eller kan konsumismen och individualismen hejdas på annat sätt? Av en händelse snubblade jag just över denna text av kristianstadsförfattaren Thomas Nydahl:

”Begreppet konsumism betyder att vara beroende av och lyssna till locktonerna från den industri som förser oss med prylar och upplevelser, allt ifrån prydnadssaker till resor. Konsumenten jagar efter den kick som kan ersätta ledan och vardagligheten. Konsumismen säger till människan att hon får ett värde först när hon lagt sina pengar på porslinskatter, skor, parfymer, kläder, bilar, tv-apparater, i-pods, mobiltelefoner, resor. Om hon vill leva i enkelhet, i tillbakadragenhet, i sitt hem, med sysslor hon själv valt, är hon en usel medborgare. Utan konsumtion från medborgarna stannar hjulen i den industri som "sysselsätter" dem. Utan konsumtion inga fler "framsteg". […]

Jag funderar mycket på innebörden av konsumismen som ett slags "sista stadium". Vad väntar oss efter detta? Kan det komma en vändpunkt före nästa förödande storkrig? Kan en världsomspännande kris av ekonomiskt och ekologiskt slag förändra beteendet, eller är de ekonomiska krafterna och ideologierna så starka att få kan stå dem emot?” (Thomas Nydahl, Kristianstadsbladet 15/1-09)


I den nya rapporten från FN:s klimatpanel IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) som publicerades igår (8/10-18) varnas det för kraftigt ökade klimatföränd-ringar om den globala uppvärmningen blir 2 grader i stället för 1,5. ”För att ha en chans att stabilisera uppvärmningen vid 1,5 grader är vi i ett läge där vi har mindre än tio år kvar om vi fortsätter på dagens kurs, säger Johan Rockström, professor i miljövetenskap” (Aftonbladet 8/10-18).


Behöver vi verkligen invänta ”en världsomspännande kris av ekonomiskt och ekologiskt slag” för att fatta att vi måste förändra beteendet?




Referenser


Halberstam, Judith: Pixarvolt – animation and revolt, flow.tv  August 30, 2007

Halberstam, Judith: Animating revolt and revolting animation, essä i hennes The Queer Art of Failure, Durham, NC: Duke University Press 2011

Murray, Robin & Heumann, Joseph: DreamWorks and human and nonhuman ecology: 
Escape or interdependence in Over the Hedge and Bee Movie, kapitel 8 i That's All Folks? Ecocritical Readings of American Animated Features, Lincoln: University of Nebraska Press 2011