måndag 15 oktober 2018

Människan – en invasiv art: PÅ ANDRA SIDAN HÄCKEN/OVER THE HEDGE


Miljöfilmer handlar om de problem som vår planet står inför på grund av oss människor. De fokuserar på resultatet av det som gått snett i vårt leverne: den globala uppvärmningen, klimatkrisen, förgiftningen av naturen, utrotningen av djur och växter, de så kallade tekniska landvinningarnas avigsidor, den groteska överkonsumtio-nen, krig om naturresurser, etc. Kort sagt: följderna av människan som en invasiv art.

En invasiv art är som bekant en växt eller ett djur som tränger undan eller påverkar andra djur och/eller växter negativt och stör hela ekosystemet. De mest kända i Sverige är kanske jättelokan och signalkräftan, men den som allra mest hotar miljön och den biologiska mångfalden är nog ändå människan. Om detta handlar just den animerade filmen På andra sidan häcken/Over the Hedge (2006, Tim Johnson & Karey Kirkpatrick).

Filmen huvudfigur är en urbaniserad tvättbjörn, RJ, som föredrar resterna från människornas skräpmat framför naturens föda. Tvättbjörnen är i färd med att stjäla björnen Vincents matlager, avsett för när björnen vaknar upp ur vinterdvalan. Vincent upptäcker dock stölden, sätter efter RJ, med följd att matlagret förstörs. RJ får en vecka på sig att återställa lasset, eller så själv bli björnens föda. 

Bondfångaren RJ lyckas få med sig en samling godtrogna djur som också de just vaknat ur sin vintersömn: den försiktiga sköldpaddan Verne, den hyperaktive ekorren Hammy, skunken Stella, en piggsvinsfamilj, pappa Ozzie Pungråtta med dotter, med flera.



Middagsbordet – det altare där människorna tillber mat


Den mer världsvane RJ:s plan är att lura djurgänget att hjälpa honom stjäla skräpmat från de välbeställda invånarna i förorten, så att björnens matlager återställs och så att RJ själv klarar livhanken. Djuren har precis vaknat ur sin vinterdvala, när de till sin förskräckelse ser att hälften av deras skog under vintern har förvandlats till ett bostadsområde med fabrikstillverkade villor, innanför en jättelik häck mot deras kvarvarande lilla skogsplätt – och därmed ett hot mot deras möjligheter att finna föda. 

Häcken är dock enligt RJ porten till det goda livet för djuren… Han frestar dem med allsköns godbitar kasserade av människorna, när djuren nu ej kan få tag i nötter, bark och bär till exempel. Att den insamlade maten – ”Power Bars”, kolsyrade koffein-drycker och chips – egentligen är till för björnen, inser den utnyttjade utvidgade djurfamiljen inte. Inte heller vad i naturen inträngande uppretade människor kan ställa till med, när de vill utrota ”djurens intrång”…

Villaägarnas förening har fantastiska motvapen, i form av rabiata ordföranden Gladys såväl som en av henne anlitad skadedjursbekämpare med teknisk apparatur kallad Verminator. Djuren har å andra sidan sin samarbetande gerillaarmé anförda av den listige RJ, som emellertid efterhand får allt sämre samvete för att han lurar sin nya utvidgade familj beträffande den egentliga avsikten med insamlingen av maten. 

RJ föreläser för de andra djuren om hur de själva äter för att leva, medan människorna ”lever för att äta: för dem är tillräckligt aldrig nog”. Människorna utvärderas ur djurens perspektiv utifrån deras matvanor, transportmedel och sophantering i enorma ”silver-behållare” till soptunnor. Tvättbjörnens fantastiska enminuters videoföreläsning om människors ätande – material för en analys som i sig kan bli till en hel lektion – kan ses på

Människokritiken gör inte halt där, utan fokuserar även fordon såsom massiva stads-jeepar, så kallade SUVs, ofta miljöbovar med dubbel bränsleförbrukning jämfört med många andra bilar. En enorm SUV visas ur alla möjliga olycksbådande vinklar, men samtliga nerifrån djurens asfaltsperspektiv. Monstrets användningsområde blir förklarat:

– Människorna behöver dem därför att de börjar långsamt förlora sin förmåga att gå.
– Hur många ryms inuti?
– Vanligtvis en…”



Konsumismkritik och miljörevolt = anti "framsteg"? 


Det centrala temat i På andra sidan häcken är kritiken mot människornas sjukliga konsumtionstvång som inte bara är skadligt för människorna, utan även för andra djurarter och för planeten själv. Förortsboendets utbredning med enplansvillor som kräver alltmer mark tagen från naturen och skogsskövling, överkonsumtionen och sopbergen är uppenbara måltavlor – tydliga även för barn. RJ:s tal om förortsbornas välsignelse för djuren motsägs av hela storyn. Så kallade framsteg och utveckling ses äga rum på miljöns bekostnad. 

Filmen igenom försöker RJ övertyga de vilda(re) djuren i utkanten av det nya bostadsområdet att människornas värld är bättre än naturen, med tanke på den mat och de faciliteter som den kan förse djuren med. Sköldpaddan Verne, informell ledare för djurkolonin, är tveksam och menar att människorna är farliga, ty för dem är som sagt ”tillräckligt aldrig nog”. 

Djuren framställs som överlägsna människorna. Djurkolonin är, oavsett artskillnader, en enda stor utvidgad familj som bryr sig om varandra, medan människorna är egoistiska, giriga, grymma, struntar i miljön och tydligen tror att man kan konsumera sig lycklig.

Också djuren smittas dock onekligen efterhand av denna sjuka och de stjäl mer och mer. Mer än de kan behöva. Detta habegär leder nästan till att djuren utrotas, till dess att RJ inser sitt misstag och riskerar livhanken för sina nyvunna vänner. Han ger upp det stora matkapet, säger NEJ! till materialismen och överger människovärlden för att leva med de övriga i det som återstår av skogen. Han överger sin inledande rotade individualism, som framställs som detsamma som själviskhet. 



Animerad revolt 


Kritiken mot överkonsumtionen och dess resulterande avfallsberg, vattenslöseri och groteskt naturförstörande bilåkande istället för promenader och kollektivtrafik, har fått en del att tala om revoltfilmer. Ordet ”pixarevolt” är myntat av Judith Halberstam om en handfull upproriska animerade barnfilmer, eller vad hon rent av ser som en ny egen genre.

Förledet ”pixa-” ska dock inte föra tankarna till Pixar-filmer, utan Halberstam inkluderar i sin nya genre förutom DreamWorks På andra sidan häcken/Over the Hedge barnfilmer såsom Hitta Nemo/Finding Nemo (Pixar/Disney), Shrek 1 + Shrek 2 (DreamWorks), Flykten från hönsgården/Chicken Run (Aardman), Babe – den lilla modiga grisen (Kennedy Miller Productions), Wallace och/and Gromit (Aardman), Svampbob Fyrkant – Filmen/Spongebob Squarepants (Plankton Pictures) och Monsters, Inc. (Disney). 

Däremot platsar inte Toy Story (Pixar), Superhjältarna/The Incredibles (Pixar/Disney), Madagascar (DreamWorks), Happy Feet (Kennedy Miller Productions) eller Lilla kycklingen/Chicken Little (Disney) inom denna radikala grupp, huvudsakligen på grund av filmernas individualism och nyliberala uppmaning om ”var dig själv/tro på dig själv/följ din dröm”. 

Pixarvolt syftar förvisso dels på den datoranimationsteknik som Pixar-studion utvecklat (programmet PhotoRealistic RenderMan) och vidareutvecklat, med oerhört realistiska djurfigurer vid sidan av rätt livlösa människokaraktärer. Men bara det att inte vara tecknad film är i sig inte kvalificerade, utan filmernas teman ska dessutom framhäva politiska budskap, omvälvningar och transformation:

”The Pixarvolt films proceed by way of fairly conventional narratives about individual struggle, but they use the individual character only as a gateway to intricate stories of collective action, anti-capitalist critique, group bonding and alternative imaginings of community, space, embodiment and responsibility” (Halberstam 2007).

På andra sidan häcken är onekligen full av upproriskhet, kollektiv kamp, samarbete, förändringslusta och motståndsvilja mot de konsumtionsbesatta förortsborna till miljöbovar. Djuren är mer mänskliga än människorna.

Hela filmen finns på Netflix och trailern till På andra sidan häcken samt några snuttar finns på YouTube:





Konsumismen – det sista stadiet? 


Miljöfilmer kan inte bara kritisera missförhållanden utan även även direkt eller indirekt peka på vad som måste göras för att – om möjligt – kommande generationer på ett drägligt sätt ska kunna fortsätta leva på denna jord. Gör denna film det? Eller är det för mycket att begära om problemet är en invasiv art i mänsklig gestalt? Utrotning är ju här inget alternativ… 

Propagerar filmen likt Bambi (men till skillnad från Bee Movie) för ett slags apartheid mellan djur och människor, så som Murray & Heumann (2011) tycks mena. Eller kan konsumismen och individualismen hejdas på annat sätt? Av en händelse snubblade jag just över denna text av kristianstadsförfattaren Thomas Nydahl:

”Begreppet konsumism betyder att vara beroende av och lyssna till locktonerna från den industri som förser oss med prylar och upplevelser, allt ifrån prydnadssaker till resor. Konsumenten jagar efter den kick som kan ersätta ledan och vardagligheten. Konsumismen säger till människan att hon får ett värde först när hon lagt sina pengar på porslinskatter, skor, parfymer, kläder, bilar, tv-apparater, i-pods, mobiltelefoner, resor. Om hon vill leva i enkelhet, i tillbakadragenhet, i sitt hem, med sysslor hon själv valt, är hon en usel medborgare. Utan konsumtion från medborgarna stannar hjulen i den industri som "sysselsätter" dem. Utan konsumtion inga fler "framsteg". […]

Jag funderar mycket på innebörden av konsumismen som ett slags "sista stadium". Vad väntar oss efter detta? Kan det komma en vändpunkt före nästa förödande storkrig? Kan en världsomspännande kris av ekonomiskt och ekologiskt slag förändra beteendet, eller är de ekonomiska krafterna och ideologierna så starka att få kan stå dem emot?” (Thomas Nydahl, Kristianstadsbladet 15/1-09)


I den nya rapporten från FN:s klimatpanel IPCC (Intergovernmental Panel on Climate Change) som publicerades igår (8/10-18) varnas det för kraftigt ökade klimatföränd-ringar om den globala uppvärmningen blir 2 grader i stället för 1,5. ”För att ha en chans att stabilisera uppvärmningen vid 1,5 grader är vi i ett läge där vi har mindre än tio år kvar om vi fortsätter på dagens kurs, säger Johan Rockström, professor i miljövetenskap” (Aftonbladet 8/10-18).


Behöver vi verkligen invänta ”en världsomspännande kris av ekonomiskt och ekologiskt slag” för att fatta att vi måste förändra beteendet?




Referenser


Halberstam, Judith: Pixarvolt – animation and revolt, flow.tv  August 30, 2007

Halberstam, Judith: Animating revolt and revolting animation, essä i hennes The Queer Art of Failure, Durham, NC: Duke University Press 2011

Murray, Robin & Heumann, Joseph: DreamWorks and human and nonhuman ecology: 
Escape or interdependence in Over the Hedge and Bee Movie, kapitel 8 i That's All Folks? Ecocritical Readings of American Animated Features, Lincoln: University of Nebraska Press 2011






måndag 8 oktober 2018

Disneys tecknade BAMBI – lobbyism mot jakt, argument för en människobefriad natur eller för biofili?


Varför i miljöpedagogik alls bry sig om en 76 år gammal tecknad film för barn? Vore det inte bättre att lyfta fram dokumentärer, undervisningsfilmer, faktaböcker? Jo, bland annat därför att synen på djuren och naturen är en viktig del av miljö- och klimatkrisen och därför att barn lätt känner igen sig i djur i tydliga berättelser.

Dessutom därför att ytterst få filmer har inverkat så starkt som Bambi (1942, David Hand) gjort på debatten om människans förhållande till naturen och inte minst beträffande synen på jakt. Man kan rent av hävda att filmens tydliga konflikt tidigt gav skjuts åt en bredare miljöaktivism och kritik, med människan som ”den onda” och den icke-mänskliga naturen som ”den goda” eller offret. 

Miljöhistorikern Ralph Lutts hävdade 1992 att filmen fortfarande 50 år efter dess till-komst utövade enormt stort inflytande på amerikaners attityder till hjortar påminnande om Bambi, såväl som på synen på djurliv och naturliv, liksom en tilltagande avsky gentemot jakt.


”Bambi-effekten”


Lutts (1992) talar om ”Bambi-faktorn”, ”Bambi-komplexet” och ”Bambi-syndromet” avseende sentimentala, sympatiska attityder gentemot naturliv och speciellt hjortar. Uttrycken har använts kritiskt mot dem som är emot jakt och naturvård av typen bränna av viss växtlighet eller skjuta vad som anses vara alltför många djur av en art, för att födan ska räcka till för dem alla, eller för att gynna biologisk mångfald. Svältande djur anses tydligen vara att föredra. Att skogsbränder kan vara bra för ny växtlighet visste man kanske ej runt 1940. Filmen anses hur som helst allmänt förstärka upp-fattningen att människor inte ska lägga sig i naturen, men mera specifikt har ”Bambi” blivit en symbol för anti-jakt. 

Jag förutsätter att storyn är bekant, men i stora drag: den skildrar alltså en liten vitsvanshjorts livscykel i en naturmiljö hotad av människors intrång. Naturen är sårbar inte bara för jägarnas kulor utan även på grund av deras av slarv förorsakade skogsbrand. Åskådaren får följa hjortkalvens uppväxt. (Se vidare kapitlet om djurfabler i Rönnberg 2001:46–63.)


Den lille får jämnåriga vänner, undervisas av modern om farorna i skogen och varnas av fadern om Människans närvaro då gevärsskott hörs. Ett halvår går, modern tar hand om sin unge, lär honom var han kan finna föda, men blir drygt halvvägs in i filmen (utanför bild) skjuten till döds av jägare. När våren kommer träffar Bambi honan Feline, skogen hotas återigen av jägare, vars lägereld dessutom sätter skogen i brand. Bambi blir skadeskjuten, men de lyckas ändå fly till en ö. Livet återkommer så sakteliga i den nedbrända skogen, de återvänder och Feline föder senare två kalvar. Cirkeln är sluten.

Scenen när modern dödas är så stark att många åskådare är säkra på att de faktiskt såg när hon skjuts. Denna dödandescen är också den avgörande för filmens anti-jakt-budskap, trots att inte ett enda ord mot jakt yttras. Åskådarens sympati för den föräldralösa hjortkalven var påverkan nog, omvände till och med vissa jägare som aldrig mer jagade (a a). 

Förlagan av Felix Salten (Bambi – en levnadshistoria från skogen, 1928/sv.1929), tolkad som en anti-fascistisk fabel för en betydligt vuxnare läsekrets, är förstås mycket grymmare och mer realistisk och i boken dödas även en jägare i eldsvådan. Walt Disney själv ville låta filmen sluta så, men hans tecknarstab hade svårt att teckna en bränd människa. Det förslag som testades på en testpublik bestående av 400 människor blev ej lyckat, utan idén övergavs: "four hundred people shot straight up into the air" when the corpse appeared (Lutts 1992).


Biocentrism eller biofili?


Jag har tidigare (inlägget 17/9-18) tagit upp begreppen antropocentrism respektive ekocentrism. Biocentrism är ett tredje begrepp som i hög grad överensstämmer med "ekocentrism", men de skiljer sig också åt. Bägge motsätter sig dock en antropocentrerad fokus på människan enbart (med naturen blott som bakgrund och till för människans utnyttjande, utan annat värde än instrumentellt) och bägge betraktar istället människan som en integrerad del av naturen – alternativt destruktiv skurk i naturen – och menar att naturen i sig har ett högt inneboende värde.

Den natursyn som Bambi ger uttryck åt är onekligen biocentrism, uppfattningen att allt levande (människor, andra djur och växter) har ett egenvärde och strävar efter att uppfylla ”meningen” med sitt liv (Kronlid 2005:186). 

Biocentrism fokuserar (som antyds av förledet ”bios-”, grekiska för ”liv”) huvudsakligen värdet hos levande organismer som djur och plantor och enskilda organismer, medan ekocentrism mer ”helhetligt” även inkluderar ”icke-levande” älvar, floder, ekosystem eller hela jorden. I egenskap av barnfilm är dock rovdjur i Bambi-filmen, mer komplexa ekologiska ämnen såväl som realism uteslutna.

I Bambi fokuseras onekligen en individuell hjort. Filmen fick fina recensioner men spelade inte ens in sina produktionskostnader de första åren, utan först efter Andra världskrigets slut. Den hamnade senare på plats nummer tre i listan över alla mest inkomstbringande filmer (vuxenfilmer inkluderade) tillkomna 1939–1969 (Lutts 1992). Som alla Disneyfilmer har denna långt bäst-före-datum. Än idag kan man höra barn säga att de sett en ”bambi” när de menar rådjur eller hjort…

Biofili, å andra sidan, avser människors kärlek till andra livsformer. Biofili-hypotesen hävdar att det existerar ett instinktivt band mellan människan och andra levande system. Att människan har en medfödd önskan att kategorisera, förstå och tillbringa tid med andra livsformer. Med andra ord har vi ett inneboende behov av naturen. De som berövas denna grundläggande kontakt med naturen lider av det psykiskt och detta bristtillstånd leder till en mätbar nedsättning av välbefinnandet, menar Edward O. Wilson (1984).


Duperade Bambi amerikanska miljöaktivister?


Lutts menar att filmen mer än något annat påverkat amerikaners syn på naturen, även om denna uppfattning är baserad på en grund förståelse av naturen – en flykt bort från den faktiska in i en fantasinatur: ”Ironically, it offers no hope for us poor humans to be anything other than destroyers of the natural world” (a a). 

Det finns ingen plats för människor i Bambis lustgård, utan filmen förstärker myten om att människan och naturen inte kan samexistera, hävdar även Robin L. Murray och Joseph K. Heumann (2011). Berättelsen fokuserar nästan uteslutande på skogens människobefriade värld, som skildras som ett paradis så länge Människan inte inkräktar. Till och med ugglor framställs som vegetarianer. 

I verkligheten älskar därför en stor majoritet amerikaner (och säkert även många svenskar) ”bambis”, trots att de kommer in i trädgårdar för att mumsa på äpplen, ut på jordbruksfält och käkar av grödan och upp på vägar där de årligen förorsakar 1,5 miljoner bilolyckor i ett slags ”biljakt” istället för viltvård. Bambi-älskare vill skydda hjortarna även när de är sjuka eller bär på sjukdomar. Bambi-faktorn leder till en sentimentaliserad syn på djur som romantiserar naturen, utan att kännas vid dess faktiska aspekter, menar de kritiska.


Miljöpedagogik


En av frågorna att ställa för en tänkt Miljölitteracitet (se fler i det förra blogginlägget 17/9-18) handlade om möjligheterna till fredlig samexistens mellan människan och andra djur. En annan löd: Hur ”människolika” beskrivs icke-mänskliga karaktärer som? och motsatsen: Hur ”icke-mänskliga”/”djuriska” beskrivs människokaraktärer vara? ”Djurlika” på ett positivt eller på ett negativt sätt?” Skildras de som vilda, ”rena vildjuren”? Som superrovdjur?

Jag ska här inte själv besvara dessa frågor mer utförligt, utan det gör miljöpedagoger och deras elever själva lätt. Bara framhålla att visuellt och verbalt gestaltas ju Bambi och hans kompisar som barn, vilket självfallet påverkar åskådarens sympati för dem. En annan självklar fråga med följdfrågor blir förstås ”Förekommer det några rovdjur i denna film? Varför (inte)? Är rovdjur onda? Hur beskrivs människorna (om alls)? Är människor som är köttätare onda?” Fler frågor: "Från vems perspektiv betraktas händelserna? Det vill säga: Vem/vilka handlar berättelsen mest om/får vi följa nära/ska vi hålla på? Genom vems/vilkas ögon betraktas händelserna? Hur vanligt är detta i andra animerade filmer? Är Bambi, Stampe, Blomma etc här djur eller människor i djurgestalt?"


I filmen gestaltas onekligen djurens perspektiv och rättigheter, inte jägarnas. Existerar möjligen någon medelväg mellan en helt människobefriad natur och ett mer balanserat samspel mellan människa och icke-människa? 




Referenser


Lutts, Ralph: The Trouble with Bambi: Walt Disney's Bambi and the American Vision of Nature, Forest and Conservation History 36 (1992):4, s.160–171

Kronlid, David: Miljöetik i praktiken. Åtta fall ur svensk miljö- och utvecklingshistoria, Lund: Studentlitteratur 2005 

Murray, Robin L & Heumann, Joseph K: Bambi and Mr. Bug Goes to Town: Nature with or without us, SLE: Interdisciplinary Studies in Literature and Environment 18 (2011):4, s.779–800

Rönnberg, Margareta: Varför är Disney så populär? De tecknade långfilmerna ur ett barnperspektiv, Uppsala: Filmförlaget  2001

Wilson, Edward O: Biophilia, Cambridge, Mass.: Harvard University Press 1984



torsdag 4 oktober 2018

Barnkulturdebattens engångsartiklar: Bonnier Carlsen ”fortsätter reproducera fördomar” i Jan Lööfs böcker!


Har inte bara tidningarnas barnboksrecensenter och debattörer, utan också du, glömt debatten om vissa av stereotyperna i Jan Lööfs bilderböcker? Det som var en dryg veckas snackis i maj 2016?

Dagens Nyheters kulturredaktion har varit mer än villig att bereda plats för debatter om barnkulturprodukter såsom Lilla hjärtat, Tintin, Pokémon GO och Jan Lööfs stereotypa bilder. Men följer DN någonsin upp sina stort uppslagna kulturdebatter? När debattens svallvågor lugnat ned sig?

Har DN Kultur till exempel återvänt till de mest framträdande i Lilla hjärtat-debatten 2012? Tidningen införde hösten 2012 cirka 20 artiklar om/med anknytning till den lilla svarta stiliserade bok- och filmfiguren. Blev resultatet av den antirasistiska kampanjen verkligen fler och bättre representationer av svarta barn i bilderböckerna tillkomna efter 2012? Ångrar aktivistledarna något? 

Och vad hände med Jan Lööfs stereotypa, ja, rent av påstått rasistiska, bilder? Blev det några nyutgåvor av Morfar är sjörövare? och Ta fast Fabian!? I så fall illustrerade hur?

Jo, för drygt ett år sedan utkom Jan Lööfs Sagosamling, innehållande även dessa bägge berättelser. Har någon barnboksrecensent tittat på dem, speciellt på illustra-tionerna? Inte vad jag kan se, men jag kan förstås ha fel. 


Maj 2016


Den 8 maj 2016 kunde Kajsa Haidl i DN förtälja hur ett antal bilder i Lööfs barnböcker Morfar är sjörövare (1966) och Ta fast Fabian! (1997) enligt förlaget ifråga, Bonnier Carlsen, innehåller problematiska ”stereotypa skildringar av andra kulturer” och riskerade att stoppas från vidare spridning.

"De har ställt ett ultimatum. Antingen måste jag rita om böckerna, eller så kommer de inte att ges ut längre, säger Jan Lööf.”


Det rörde sig tydligen främst om gestaltningen av sjörövaren Omar, en arabisk gatu-försäljare vid namn Abdullah, en svartmuskig vakt och svarta jazzmusiker, särskilt trumslagaren. Förlaget var uppenbarligen förskräckt inför möjligheten att än en gång råka ut för en kampanj. Bonnier Carlsens litterära chef, Eva Dahlin, förnekade visserligen att man blivit ängsligare efter Lilla hjärtat-drevet. Oron berodde inte alls på påtryckningar från ”sociala medier”, utan man sade sig numera äga större medvetenhet om problematiken, enligt Dahlin:

”Det här handlar snarare om en medvetenhet och en respektfullhet inför våra yngre läsare […] om hur vi på ett respektfullt sätt kan ta hänsyn till samtida värderingar och samtidigt förvalta ett kulturarv” (a a).

Intervjuad i Aftonbladet (8/5) sade samma Dahlin att man inte kan ge ut gamla böcker utan att reflektera över vad de faktiskt innehåller: ”Det viktiga är att tänka på de små barnen som inte kan sätta in boken i en historisk kontext som vuxna kan göra.”

Ytterligare ett exempel:
”De konstiga arabernas och jättelika afrikanernas tid är förbi i svensk barnlitteratur”, hävdade Malena Janson i Sydsvenskan (9/5-16) i ett inlägg med just denna ordalydelse i rubriken. Vidare skrev Janson:

All heder åt Bonnier Carlsen som tvekar att ge ut barnböcker med kulturella stereotyper från svenskt 60-tal! Ingen unge ska behöva slå upp en bok tryckt 2016 där arabiska sjörövare som bor i underliga torn och bär på fruktansvärda kroksablar enkelt överlistas av en helt vanlig morfar trots att denne övervakas av en halvklädd muskelknutte från Afrika” (a a).

Malena Jansons slutkläm gick ut på att böckerna ifråga inte var så värst omistliga:

”Så vart ska detta leda? Till att våra barn inte får tillgång till "Morfar är sjörövare" och "Ta fast Fabian"!? Ja, varför inte? […] och när de försvinner från butiks- och bibliotekshyllorna ger de förhoppningsvis rum åt nya, tidsenliga människoskildringar” (Malena Janson, Sydsvenskan 9/5-16).



14 september 2017


Utgivningsdatumet för Jan Lööfs Sagosamling var 14/9-17. Barnboksskribenterna har alltså haft ett drygt år på sig att undersöka vad som hänt med de stereotypa (enligt somliga rent av rasistiska) bilderna. "Allt måste man göra själv..." Så vad ser jag?

Nej, bilderna är inte borttagna, omgjorda eller på annat sätt bearbetade. Boken har däremot ett menlöst förord och lika harmlöst efterord. 

Eftersom förlaget insett att man inte fullständigt kunde strunta i att beröra stereotypi-debatten nästan 1,5 år tidigare, finns i efterordet alltså en fråga till Jan Lööf: 

Ika Johannesson: ”Det har ju stormat en del kring dig de senaste åren, angående några illustrationer som förlaget har föreslagit att du ska ändra eftersom det kan upplevas som stereotypa skildringar av andra kulturer. Kan du berätta om det?”

Jan Lööf: ”Jag har haft lite bekymmer med det här och har varit engagerad i själva problema-tiken. Jag försökte rita om och tänkte att det skulle bli intressant att se hur det skulle bli, men det gick inte […]
…i det här fallet skulle hela historien behöva skrivas om och det kändes inte meningsfullt att göra” (a a:300).




Oktober 2018: tips till bland andra Dagens Nyheter 


Har kulturskribenten Janson följt upp barnboksutgivningen, både vad vad Lööfs bägge berättelser anbelangar och huruvida nya tidsenliga(re) människoskildringar av etniska grupper tagit Morfar är sjörövares och Ta fast Fabians plats i bokhyllorna? 

Har Dagens Nyheters barnboksanmälare Lotta Olsson undersökt vad resultatet av debatten egentligen blev? Intervjuat den ansvariga på Bonnier Carlsen? Varför har förlaget fallit till föga och fortsatt ”reproducera fördomar”, trots att ”de små barnen […] inte kan sätta in boken i en historisk kontext som vuxna kan göra”? Går förlagets "medvetenhet" i vågor? Från liten innan 2012, till större 2016...till 2018 liten igen? Har man nu slutat "reflektera"?

Eller fortsätter Bonnier Carlsen ge ut denna Sagosamling med exakt samma ursprungsbilder av profitskäl? Var debatten 2016 kanske bara en PR-kupp? Eller sker nyutgivningen därför att förlaget annars skulle begå kontraktsbrott och potentiellt hamna i en civilrättslig tvist med Jan Lööf? Därför att utgivningsrättigheterna annars skulle gå tillbaka till Jan Lööf, som därefter kunde erbjuda något annat förlag böckerna? 

Här erbjuder jag alltså de tidningar, som 2016 tyckte att frågan var intressant nog, att nu följa upp och ställa frågor exempelvis till förlaget. Eller till andra debattörer som då framträdde.

Eller menar man att debattexter enbart är engångsartiklar? Att kasta på historiens soptipp så fort nästa ”debatt” dyker upp?




måndag 1 oktober 2018

Är det fel att låta fantasiväsen lösa miljösagans problem? Problematiskt ge enskilda barn uppdraget som miljöräddare?



Den vanligaste invändningen mot barnfilmer med miljökristema är att problemen löses av mytologiska väsen eller av en ensam individ, ofta ett barn – istället för optimalt: av samarbetande kollektiv. De bägge förstnämnda lösningarna anses vara alltför orealistiska. Miljöskurken är likaså inte sällan en girig individ. Så enkelt är det oftast inte heller i verkligheten… 

Jag menar dock att kritiken i fallet med barnfilmer och barnlitteratur inte tar hänsyn till åskådarens/åhörarens/läsarens ålder. Hur gestaltar man exempelvis kapitalismen, institutioner eller företag på sätt som bli begripliga för barn under 10 år? Hur når man fram till åskådaren, annat än via en specifik sympatibärare?

Dessutom ser jag inget värde i att göra våra yngsta nedslagna när de inser krisens enorma proportioner och de globala lösningar som krävs. Att uppmuntra barn att själva göra en insats – ”göra skillnad”, som att bidra till förändring numera USA-influerat kallas – kan utgöra en början till fortsatt handling tillsammans med andra, såväl som till förändrad livsstil för egen del. Men att sätta sin lit till kraftelixir eller mytologiska väsen kan väl ändå inte stärka barnens handlingskraft, eller?



70-talets miljösagor – inte bara försvar av pastorala idyller


En handfull filmer tillkomna på 70-talet, varav några barnfilmer, speglar miljödebattens omsvängning som senare fördjupats efter nya hot och rön. Det hela inleddes med försvaret av pastorala idyller, för att efterhand övergå i ett mer långsiktigt ekologiskt tänkande om naturresurser, miljöförstöring och betoningen av hela livsmiljöer. 

Miljösagornas budskap var att ”kontrollen av människans yttre och inre miljö har drivits alltför långt av kulturdanandets krafter” (Sjögren & Rönnberg 1980:74). Folktrons fantasiväsen gavs här egen röst, för att förtydliga konsekvenserna av kortsiktigt lönsamhetstänkande och resursexploatering. Filmernas lekfulla motstånd leds av kollektiv av småfolk, förbundna med naturens krafter, som – ibland med barns bistånd – vill återföra styrkebalansen till naturens fördel. Det ekologiska miljötänkandet skildras genom att naturmytologiska figurer konfronteras med det samtida svenska föga miljövänliga samhället.  

I dessa optimistiska motståndsfilmer förs åskådaren in i en modern sagovärld, där stadslivets alltför kortsiktiga tidsuppfattning ställs mot livsvisdomen hos uråldriga naturväsen och mot naturens egen livsrytm. Förment livlös natur ”lever upp” och ges personligt ansikte och egen röst – mänsklig röst – som exempelvis högfjället Jorm i Dunderklumpen (1974, Beppe Wolgers & Per Åhlin), jätteberget som älskar att bada. 

I filmens jämtländska inland är glesbygdens avfolkning hotet. ”Där känner sig ödegårdar så ensamma och övergivna att de lärt sig tala för att locka till sig människor, och allvetande vattenfall sjunger och pladdrar glatt för att orientera förbipasserande om vad som händer och sker i trakten” (Sjögren & Rönnberg 1980:81). 



Barn som förmedlare till barnåskådaren – och vuxenvärlden


I Trollsommar (1980, Hans Dahlberg) är det ett sjuhundraårigt troll som för trollbundna människobarn delger sina livserfarenheter. Trollen har bergtagit barnen för att varna dem om de hotfulla framtidsperspektiven, innan de själva ska flytta norrut där skogsvidderna ännu inte drabbats av kalhuggningens bärsärkar, utan fortfarande rymmer rent vatten och luft. Här får barnen nya insikter om naturens tidssammanhang och de av människor förorsakade nedbrytningsprocesserna. Trollen kan här sägas själva ägna sig åt ett slags miljöpedagogik.

I dessa filmer är barn förmedlare mellan de mytologiska figurerna och vuxenvärlden. I Dunderklumpen har det sällskapssjuka trollet stulit kramdjuren tillhöriga några småbarn som sover i ett sommarhus, vilket lockar dem ut i naturen för att leta. I Trollsommar är det en handfull sommarlovslediga skolbarn från Stockholm, som förs till en bergsgrotta för att sedan kunna förmedla trollens läxa till barnens misstrogna föräldrar och till kommande generationer. Det är alltid barn som först blir varse vättar och småtroll och får utgöra kontaktpersoner mellan fantasirike och verklighetssfär.

Så är det också i tv-serien Trolltider (1979), där flickan i det angränsande huset entusiastisk berättar för familjen att hon sett ”en sån där liten”. De avspisande föräldrarna menar att hon bara fantiserar och tänker istället sätta ut råttfällor…

Det är småtrollen i serien som själva får stå för det mer holistiska, ekocentriska tänkandet: 

"Gloria: Det är nog väldigt sällan som människor ser oss troll. Du vet, dom tror inte på oss.
Daisy: Varför gör dom inte det, egentligen? Vi tror ju på dom!
Gloria: Kanske för att dom tror att dom inte behöver oss.
Daisy: Va dumt! Fast behöver vi människorna då? Ibland…
Gloria: Alla i naturen behöver alla."



Magi och ”glädjestorm” som motvapen


I julkalendern Trolltider är det dessa underjordiska lilleputtväsen som, med rätta, upplever människorna som skrämmande och överdimensionerade jättevarelser. Människoskapade vidunder som Ormen Tåge och flygande "jättefåglar" tros vara monster som slukar folk och blixtsnabbt far fram med dem i sin mage. Vad säger att småtrollen inte har rätt härvidlag?

Trollens cykliska tidsuppfattning ställs mot människans framtidsinriktade framfart kallad ”framåtskridande”. Småtrollens ansträngningar att leva i samklang med naturen och deras småskaliga anspråkslöshet blir till ett positivt motexempel. Indirekt blir deras livsföring i direkt samspel med naturkrafterna en attraktiv kontrastbild till, och kritik av, myten om ett linjärt framåtskridande.

Hur försvaras då naturen och livsmiljön mera konkret? Med magi – och filmtrick såsom en backande filmremsa… I Trollsommar är skurken företaget Svenska Skog, här i form av dess maskinpark. Med de bergtagna barnen som entusiastisk hejaklack, genomför trollen sabotage mot den teknologiska övermakten. En traktor med arbetsbod på släp drabbas av oförklarlig helomvändning, dynamitgubbar flyttar sig oförklarligt från en stubbe till arbetsboden som exploderar. 

En kortsiktigt tänkande skogssäljande bonde får se sin redskapsbod på outgrundligt sätt gå upp i rök. Det väldiga trädavverkningsundret blir uppenbarligen omvänt, när maskinen med trollens (och filmteknikens) hjälp börjar sätta tillbaka träden på den plats där de nyss lyfts upp ur marken.

I dessa filmer är det viktigare med mänsklig gemenskap, förnöjsamhet och harmoni med naturen, än med pengar. I Dunderklumpen förenas naturväsen och människo-varelser i en stor dans- och sångglädje kallad ”glädjestorm” i det vackra landskapet. Samma värderingar och festglädje gäller trollen och de tv-tittande barnen i Trolltider. Barnen i Trollsommar är däremot mer avvaktande passiva åskådare, när Skogens Folk har sin avskedsfest.

Några direkta utvägar och praktiska lösningsförslag ger förvisso inte dessa miljösagor, men konkreta handlingsalternativ eller politiska program vore kanske alltför mycket att begära av barnfilmer. Med magin som motvapen kan man bara förevisa symboliska motdemonstrationer och i bästa fall fungera som önskeförstärkare. Även önskningar om en bättre värld behöver förstås hjälp att hållas vid liv. 



Resan till Melonia


Nio år efter Trollsommar kommer svensk barnfilms kanske tydligaste miljökritiska berättelse, Resan till Melonia (1989, Per Åhlin). Även här är det ett slags magi eller trolleri som slutligen får lösa problemet: den gode trollkarlen Prosperos kraftelixir förgör de onda skurkarna, fabrikörerna Slug och Slagg, deras fabrik och hela deras förpestade ö.

Här ställs två öar eller öriken mot varandra: grönsaksön Melonia, ett förtrollat paradis hotat av skumma skurkar från den av industrin förgiftade ön Plutonia. Slug och Slagg använder till och med fångna barn som arbetskraft i sina vapenfabriker, som förstört Plutonia med gifter och avgaser. Därför vill fabrikörerna erövra paradisön Melonia och stjäla ett speciellt kraftelixir som finns där, för att göra sina maskiner ännu starkare och på så sätt ta över hela världen.

Här ställs fabrikör mot trädgårdsmästare, profittänkande, fångenskap och död natur mot gemenskap i frihet och harmoni med den prunkande naturen. Jag ska inte gå in närmre på filmen, utan bara hänvisa till den utmärkta filmhandledning som Svenska filinstitutet producerat (2016). Den finns att ladda ned på

Jag tror att filmen (som av SFI rekommenderas för förskoleklass till årskurs 2) fortfarande går att köpa på DVD från Swedish Film eller se (inloggad) på Film och skola:



Möjligen är materialet aningen avancerat för att passa förskoleklass, men filmen går ändå utmärkt att se för 6-åringar. I handledningen (som även diskuterar barnarbete) står bland annat:

”Ett stort problem som omdebatteras idag är klimatförändringarna
och hur den globala uppvärmningen hotar vår jord. Bakgrunden är att mängden koldioxid i atmosfären har ökat radikalt sedan industrialismen, främst efter andra världskriget. Till konsekvenserna hör naturkatastrofer som stormar, skogsbränder, höjda vattennivåer och översvämningar. Under FN:s klimatkonferens i Paris 2015 slöts ett globalt avtal om minskade utsläpp av växthusgaser för att begränsa den globala uppvärmningen.

• Diskutera vårt förhållande till naturen. Hur behandlar vi naturen som vi är så beroende av?
• Vilka saker har vår värld gemensamt med Melonia? Vilka med Plutonia? Hur löser man miljöproblemen i filmen?”


I denna film äger också Prosperos dotter Miranda magiska krafter. Hon använder dessa till att förvandla alla fångna barn till fåglar, så att de kan flyga ut genom fabrikens smala gallerfönster. Detta är förstås ingen lösning som åskådande barn kan förlita sig på…

Hur som helst får filmåskådaren upp ögonen för vissa av människans katastrofala miljöförstörande ingrepp. Inser man inte ens problemet, kan man ju heller aldrig bli del av lösningen… Dessa filmer pekar i vart fall ut en specifik sida av problematiken och kan väcka intresse och diskussioner om vad som är realistiskt möjligt att göra åt saken.


Till frågan om hur lyckat det är att ett ensamt barn får axla ansvaret att åtgärda vuxenvärldens miljökriser ska jag återkomma till framöver, i samband med specifika filmtitlar.



Referens 


Sjögren, Olle & Rönnberg, Margareta: Den återförtrollade skogen. Reflektioner kring den nya miljösagan, Filmhäftet nr 29-30, Dec 1980, sid. 73-92