söndag 18 december 2022

Varför tror 4-åringar på jultomten, men ej på Harry Potter eller på ett liv efter detta?

Ja, varför tror 4-åringar på jultomten, men inte på Harry Potter eller på ett liv efter detta? 


Vuxna hävdar ofta att förskolebarn inte kan skilja mellan fantasivärldar och verkligheten, eller mellan fiktiva väsen och vardagens människor och djur. I själva verket visar sig små barn ofta vara mer skeptiska till föreställda världar än vad äldre barn och vuxna är. Senast i 3-årsåldern kan barn skilja mellan på låtsas/på lek och faktiskt menat, mellan fantasier och verkligt, mellan leksaker och de föremål som dessa representerar. I 5-6-årsåldern förnekar barn kategoriskt att sjöjungfrur, monster såväl som Harry Potter existerar.


Fyraåringar verkar till och med vara mindre godtrogna än 6-åringar och vuxna, vad övernaturliga föreställningar anbelangar, såsom beträffande vad som händer med människan efter döden (se Astuti & Harris 2008). De studerade vezofolket på Madagascar och fann då att 4-5-åringar tycks se döden som en biologisk slutstation, medan mer metafysiska 8-åringar är mer lika de vuxna på ön och oftare kan tänka sig en mental fortlevnad efter döden.



Varför tror barn på jultomten, men inte på Harry Potter?


Men om nu de yngsta är så skeptiska, varför tror de då längre på tomten än på Harry Potter? Magiska inslag signalerar direkt overkligt i Harry Potters fall: ”Man kan inte ha ett magiskt svärd som alltid skyddar en.” Ansley Tullos & Jacqueline Woolley (2009) har i en studie omfattande 20 barn av vardera ålder från 4 till 8 år (summa 98 barn) visat hur tron på tomten inte upphörde förrän i 7-årsåldern och att så många som en tredjedel av de studerade 9-åringarna fortfarande hävdade att jultomten var på riktigt/real. Faktum är att fler 5-åringar än 3-åringar i en angränsande undersökning (Boerger m.fl. 2009) påstod detsamma. 


Hur går detta att förklara? De som inte trodde på tomten trodde heller inte på andra figurer som de aldrig sett, till exempel på ”sopsamlarna”. Nej, förklaringen var inte att 5-åringarna varit längre utsatta för tomteidén. Även när forskarna hittade på en helt ny fantasifigur som de kallade Godishäxan, menade fler 5-åringar än 3-åringar att denna karaktär var verklig. 


Att tro på det som andra säger är en grundläggande del av människans sätt att lära sig saker och ting. Merparten av det vi vet har vi ju inte fått via förstahandsupplevelser. Vem ska man då lita på? I 3-4-årsåldern väljer barnen ännu ytterst noga vem de ska lyssna på. De litar mer på människor som de känner, eller på dem som genom sina handlingar verkar vara experter (Einav & Robinson 2011). De väger in hur rätt vederbörande tidigare haft i liknande fall. Tre-fyraåringar bryr sig även om sammanhanget som figuren agerar inom: figurer som agerar i världar där det kan hända omöjliga saker, eller karaktärer som kan utföra omöjliga handlingar (sjöjungfrur, monster eller Harry Potter), anses som overkliga. 


Däremot tror de på existensen av figurer vars handlingar resulterar i faktiska, fysiska effekter på världen såsom Tandfen, som ju bevisligen ger en slant för tappad tand… Baciller typ bakterier har också reella effekter, så dessa är verkliga fastän barnen ej ser dem. ”Tjejbaciller” tror förskolebarnen däremot inte på, ty de ser inga fysiska följder av dem. Femåringar vars Halloween-godis av Godishäxan – alltså en av forskarna helt påhittad karaktär – nästa morgon hade ersatts av en leksak, trodde betydligt mer på denna ”häxa” än de jämnåriga som bara fick höra berättas om figuren (Boerger m.fl. 2009).



Barnens sanningsfilter är otillräckliga beträffande Jultomten 


Just i fallet med Jultomten har barnen det av två skäl således svårare. Dels är det föräldrarna som barnet litar på, som påstår att det är Jultomten som kommit med paketen eller ätit upp den utsatta julgröten. Dels har ju barnen alltså fysiska belägg i form av verkliga effekter av tomtens påstådda handlingar: paketen finns där och gröten är onekligen borta. Eller så ser och hör de ju tomten när han delar ut klapparna. Dessutom backar hela närmiljön, ja, hela samhället, upp myten att Jultomten finns. Hen sitter i veckor i galleriorna och i tv och arbetet inför julklappsdistributionen kan följas på Nätet.


Är det då bra om föräldrarna vidareför denna folklore och tradition? Förlorar deras barn på detta vis inte förtroendet för dem? Se mitt blogginlägg från 5/12-16:



Fortsätt "ljuga" för era barn om jultomten! 


Det finns ingen studie som visat på någon skada av detta agerande.


De som försvarar ”ljugandet” menar till exempel, att vore ”lögnen” verkligen så förödande, skulle väl nästan alla föräldrar själva ha en skadad relation till barnets mor- och farföräldrar? Så tycks fallet sällan vara. Andra framhåller att barn inte alls förlorar tilltron till föräldrarna, utan att det bara är bra när barnen så sakteliga inser att föräldrarna inte är ofelbara eller vet allt. 


Dessutom kan barnen snarare än förkrossade känna sig smarta, när de börjar lista ut hur det egentligen förhåller sig. Och lurendrejeri som ger fördelar som godis och leksaker är lätta att uthärda, för den som själv inte kan kontrollera sin ekonomi. Man låtsades länge tro på tomten, för att få mer julklappar. Det var som en låtsaslek, med den fördelen att vuxna för en gångs skull lekte med.


Andra säger att de som barn såg likheter mellan hur Gud förklarats för dem: ungefär som vuxnas Jultomte. Det vill säga: figurer som vissa trodde på, men andra inte och som bägge kunde användas till att motivera gott uppförande hos det annars ”olydiga” barnet. 



Jultomten är jämförbar med vuxnas tro på Gud…


Åter andra menar, att detta med tro och tvivel på Jultomten just är jämförbart med tron på Gud. Vissa unga har hävdat att de var mer förgrymmade på föräldrarna när de till sist själva luskade ut att Gud inte finns, än de var beträffande vilseförandet om Jultomtens icke-existens. Vatten som förvandlas till vin är alltför otrolig magi, några få fiskar kan heller inte mätta en massa människor och havet kan i verkligheten inte dela sig i två delar. Figurerna i den berättelsen måste vara på låtsas (Corriveau m.fl. 2015).


Men är det då inte någon skillnad mellan barn till religiösa respektive icke-religiösa föräldrar? Jo, och här har vi återigen frågan om huruvida vuxna ska pådyvla sina barn berättelser som inte bevisats vara sanna. Barn ska ju enligt FN:s konvention om barnets rättigheter tillförsäkras rätten till sin (alltså inte till föräldrarnas) religion eller rättigheten att inte omfatta någon religiös ideologi alls. 


Corriveau m.fl. (2015) drar av sina studier slutsatsen att barn inte är födda troende eller härbärgerar någon religiös instinkt, utan att 5-6-åringar genom sin religiösa fostran i hemmet lärs att tro på vanligtvis omöjliga företeelser. I avsaknad av sådan fostran är barn i samma ålder skeptiska och betraktar Bibelns berättelser som fiktion. Sexåringar med religiös uppväxt betraktar protagonister i berättelser med mirakulösa händelser som verkliga personer, medan ”sekulära” barn ser karaktärerna ifråga som fiktiva.




Noter


Dessa bägge texter är en omtagning av två av mina blogginlägg från 2016: den 19/12 respektive 5/12 -16


Inlägget bygger i hög grad på utvecklingspsykologen Nathalia Gjersoes artikel i The Guardian luciadagen 2013.



Referenser


Astuti, Rita & Harris, Paul: Understanding mortality and the life of the ancestors in rural Madagascar, Cognitive Science 32 (2008):4, s.713-740 


Boerger, Elizabeth, Tullos, Ansley & Woolley, Jacqueline: Return of the Candy Witch: Individual differences in acceptance and stability of belief in a novel fantastical being, British Journal of Developmental Psychology 27 (2009):4, s.953-970 


Corriveau, Kathleen, Chen, Eva & Harris, Paul: Judgments about fact and fiction by children from religious and nonreligious backgrounds, Cognitive Science 39 (2015):2, s.353–382 


Einav, Shiri & Robinson, Elizabeth: When being right is not enough. Four-year-olds distinguish knowledgeable informants from merely accurate informants, Psychological Science 22 (2011):10, s.1250-1253  


Gjersoe, Nathalia: Why do children believe in Santa but not Harry Potter?, The Guardian 13/12-13


Tullos, Ansley & Woolley, Jacqueline: The Development of children’s ability to use evidence to infer reality status, Child Development 80 (2009):1, s.101-114