måndag 28 oktober 2019

Varför skiljer så få ”barnkulturforskare” mellan normer och ideal – och mellan barnkultur och ungdomskultur? Om CBK:s nya skrift


I mitten av mars varje år hålls alltsedan 1984 Centrum för barnkulturforsknings (CBK) tredagarssymposium vid Stockholms universitet. Grundtanken är att svenska forskare inom området ska få redovisa sin senaste forskning inför allmänheten och för schemalagda grundstudenter i ämnet ”Barnkultur”. 

Jag har åtskilliga år själv undervisat där och flera gånger framträtt på dessa symposier och medverkat i skriftserien med de publicerade föreläsningarna. Jag har även skrivit ett antal inlägg här på min blogg om ämnet (se ”CBK” i högerkorridoren) och exempel-vis diskuterat kritiskt runt förrförra årets symposium (15/3-17). 

Fjolårets symposium (14–16/3-18) hade titeln ”Barnnorm och kroppsform – om ideal och sexualitet i barnkulturen”. I sedvanlig ordning publiceras ett år senare en skrift med samma namn (Janson 2019). Den presenteras nu på såväl antologins baksida som på barnkulturämnets webbsajt på bland annat detta sätt:

”Finns det egentligen något som är normalt? Om svaret är ja: innebär det att allt annat är onormalt? Om svaret är nej: innebär det att vi alla i själva verket är mer eller mindre (o)normala? Och hur reflekteras, diskuteras och problematiseras dessa frågor inom barnkulturen i samtida och historiskt perspektiv? […] Som en röd – eller kanske regnbågsfärgad – tråd löper genom boken idén om att alla de normer och ideal som genomsyrar barnkulturen skapas och upprätthålls av människor. Därför kan de också omskapas eller avskaffas av människor. Exempelvis oss; vi som skriver och ni som läser detta!” (CBK:s webbsajt



Jag ska den kommande månaden ta upp några av artiklarna i denna färska publikation som är den 52:a i ordningen. Jag inleder dock idag med att övergripande beröra hur skriftens forskare förhåller sig till – eller snarare: oftast inte förhåller sig till – vad som de själva och andra menar med ”norm”, ”ideal” och ”barnkultur”. Det borde ha varit redaktören Malena Jansons självklara uppgift att be textförfattarna (inklusive sig själv) klargöra detta. 

Skriftseriens antologier brukar mer eller mindre automatiskt bli kurslitteratur på grundkurserna, men jag undrar hur studenterna ska kunna begripa vad som egentligen menas med de diffusa normrelaterade begreppen. Akademiska nybörjare har ofta en tendens att inte våga fråga, eftersom de tror sig själva vara den enda som inte förstår. Så är det nu inte, utan åtminstone jag sällar mig ofta till dem. 

Det kan förstås säga mer om mig än om textförfattarna, men jag tror inte det i detta fall… Har jag tolkat heltokigt, hoppas jag dock få kommentarer och klarlägganden.



Är ”norm” lika med ”naturlig” eller detsamma som ”normal”?


Redan den introducerande artikelpresentationen och baksidestexten ovan väcker frågor. De inleds med en fint som normkritiska aktivister snarare än forskare brukar använda sig av, nämligen missvisande likställa ”norm” med det som är ”normalt” (i meningen motsatsen till ”onormalt”). Sedan glids det från något som förment är (o)normalt till någon, det vill säga en individ/alla människor, som då påstått skulle vara ”(o)normal(a)”. Normkritik är dock tänkt att flytta fokus från individer och mot strukturer… Menar man däremot med ”norm” något som är motsatsen till ”ovanligt förekommande”, framkallas inte konnotationer av någonting ”onormalt”, utan antyder enbart något som är ”ovanligare”. 

Det är förstås en truism att finns det inget normalt, så finns heller inget onormalt. Denna självklarhet förklarar dock inte vad som menas med en ”norm”. Vad jag kan förstå, diskuterar ingen av de 11 artiklarna i skriften normala vs onormala människor. Lyckligtvis tar heller ingen av de övriga forskarn de illavarslande orden ”avskaffa normer” i sin mun, då det tyder på en autoritär hållning. 

Skriften är, som redan dess titel antyder, dock full av uttalanden om ”normer” och ”ideal”, ofta förenade till ”normer-och-ideal”, som om dessa nästan vore synonymer eller nära sammankopplade. Det är de som jag förstår dem inte, utan nästan varandras motsatser. ”Normer” sägs enligt normkritikerna antyda infriande av obligatoriska förutsättningar, krav, regler eller påbud. Fast en regel upplevs sällan eller aldrig som något ideal, utan är snarare någonting som särskilt unga hellre värjer sig mot. Ideal upplevs däremot som eftersträvansvärda av dem som omfattar dem, men de ska i det närmaste vara ouppnåeliga, perfektionen inkarnerad, ty annars är de inga ideal värda namnet. Det förväntade eller allmängiltiga med innebörden ”det vanligaste” är väl heller inget ideal precis, utan ofta sett som ”svenssonaktigt”… 

Norm avser andras ”önskvärda beteende”, ideal däremot vad individen själv anser som eftersträvansvärt. Min gissning är att sammanfogningen ”normer-och-ideal” ska syfta på någon mäktig grupps försök till konsensus kring vissa värderingar, som individen sedan ”frivilligt” införlivar. Skönhetsideal betecknas exempelvis som påtvingade av starka kommersiella krafter, men en eventuell eftersträvad ”likformighet” därvidlag har väl inte lyckats hos majoriteten individer och dessutom i Västvärlden existerat i tusentals år).

Normer och ideal har förstås alltid skapats, upprätthållits och omskapats så sakteliga och stegvis av människor, och det långt innan det fanns några normkritiker. Försök till ”avskaffande” genom riksdagsbeslut, lagar och läroplaner är dock sentida företeelser.

Vad de flesta av forskarna i den aktuella antologin menar med ”norm”, ”normativ”, ”normativitet” förblir emellertid osagt eller taget som ett ”självklart”, självgående begrepp, men kvarstår i de flesta av artiklarna som högst oklart. Enligt redaktörens inledningskapitel fick dock symposiepubliken höra forskarna inom barnkulturfältet ”problematisera, tänja på och/eller onödigförklara begreppen normal och onormal […], naturlig/onaturlig […], önskvärd/oönskad […], inkluderande/exkluderande” (Janson 2019:5-6). Ansågs de förstnämnda av dessa par vara synonymer till ”norm”? Synd att detta inte klarläggs i antologin.

Jag ska nu än en gång först tydliggöra vad jag själv menar med begreppen, innan jag går in på författarnas användningar av norm, ideal etc i antologin. 



Norm, normalt och normativt är tre helt skilda ting


Normer, det som är ”normalt”/normalitet respektive normativitet betecknar som jag ser det i själva verket tre helt skilda handlingsområden, som åtminstone sociologer är noga med att skilja åt, men som däremot sällan särskiljs på ett tydligt sätt av de ”normkritiska” i Sverige – det enda land i vilket synsättet skördat framgångar och företeelsen normkritisk pedagogik finns (ja, och så lite i Norge…):

norm: standardbeteende; det vanligast förekommande; det konforma som förekommer ofta eller delas av merparten; återkommande beteendemönster som underlättar en samhällsgrupps interaktion. Ungefär det som i förstone tas för givet: julfirande utgör normen i Sverige. Eventuellt är även ”tvåsamhetsnormen” ett exempel, d.v.s. detta att ha, eller vilja ha, enbart en kärlekspartner, åtminstone om man inför tidsaspekten: en i taget. Däremot kan man knappast tala om ”medelklassnormen”, ty man syftar då inte på något entydigt agerande, utan det behövs först konkreta exempel på något beteende. Diskriminering av andra etniciteter än den egna är däremot normen överallt på jorden och lär så alltid ha varit. 

normal(t): kan vara motsatsen till ovanligt, onormalt eller rent av avvikande beteende. Det anses helt normalt att istället för jul, eller vid sidan av julhögtiden, fira Hanukkah i Sverige. Att inte fira alls betraktas väl däremot som ovanligt, om än inte som abnormt eller som någon ”avvikelse” som bör stämplas såsom onormal. ”Tvåsamhetsnormen” är väl både en norm i vårt land och ansedd som normal. Homofobi anses numera i Sverige vara någonting närmast "onormalt". Etiketteras något beteende emellertid som ett direkt "abnormt" normbrott, tar samhället/gruppen i med hårdare handskar än vid normalisering.  

normalisering: att mer eller mindre tydligt bedöma, eller uttalat puffa, individer i riktning mot ”det normala” beteendet (i meningen det föga problematiska), som individen efterhand ”självmant” omfattar. Alternativt mot acceptans av det förut som ”onormalt” ansedda beteendet, utan att för den skull vara direkt normativt i form av föreskrifter eller lagar. Exempelvis homosexualitet kan numera sägas vara normaliserad i Sverige.

normativt/nomativitet/någonting normeraten värdering av hur något ”bör” vara; ett moraliskt föreskrivet försök till påbud om eller reglering av andras önskvärda beteende; krist- och sverigedemokraters åsikt att skolavslutningen vid jul- och sommarlov bör ske i kyrkan ”eftersom Sverige är ett kristet land”. Denna (förordade) föreskrift om det ”korrekta” rymmer förväntningen att andra trosriktningars medlemmar ska rätta sig efter den – är således normativ eller normerande. Möjligen är dogmen ”tvåsamhet” både norm, normalt och normativt i vissa samhällen. Hur starkt normativt någonting är, beror av makten hos den grupp eller institution som gör bedömningen eller utfärdar ”föreskrifterna”.

normbrott: resultatet av en aktiv, medveten handling av en normbrytare. 

avvikare: någon som placeras eller återfinns utanför normativiteten. Avvikaren är således mera passiv än normbrytare.

aktörskap/agens (agency): en individ eller grupp med förmåga att spela roll/inverka/påverka: reagera, ifrågasätta, i gynnsamma fall förhandla, i bästa fall förändra.

Någonting kan emellertid vara en norm utan att vara normativt och vice versa. Den traditionella kärnfamiljen (gift man och kvinna med biologiska barn) anses enligt somliga/många vara hur människor bör leva, d.v.s. är normativt, men är idag inte normen i Sverige – även om 70 procent av alla barnfamiljer består av barn som lever med sina bägge biologiska föräldrar, varav en stor andel dock inte är gifta. Sammanboende (men ej vigda) föräldrar anses helt normalt, men är mig veterligt ännu inte normen för en familj, utan kanske rent av fråga om resultatet av normkritik. Att paret är vigt innebär numera heller inte mera ”makt” (ekonomiska privilegier t.ex.) än att vara sambos.

Att inte motionera, utan slöa, är idag både normen (det vanligast förekommande) och fortfarande ansett som normalt, trots att det egentligen är ett ”brott” mot det normativa i meningen något som vuxna ”egentligen” bör göra, nämligen motionera eller träna för sitt eget och folkhälsans bästa. Slöhetsnormen är heller inte ett dugg ”privilegierad”, även om de försoffade (fortfarande) erbjuds jämlik sjukvård… Det normativa kan vara, eller upplevas som, klokt och önskvärt såväl som motsatsen.



Endast Sverige normativ normkritik haver


Ofta äger en glidning rum från det normala i meningen ”det vanligaste” (”Det normala är att människor dör före 87 års ålder”) via ”det genomsnittliga”, till norm med innebörden ”mer eller mindre tvingande regel” (typ ”svensk byggnorm” med föreskrifter om material och ytor). Fast i normkritikens fall upplevda ”regler” avseende människors utseende eller deras beteende. Det ”normala” i meningen ”det oftast förekommande” i Sverige, inte med innebörden ”norm” som i ”byggnormen”, är då helt enkelt blont hår och ljus hy. 

Norm kan dock enligt somliga även vara ”det som automatiskt förutsätts när inget annat nämns”. Många gånger åsyftas halva mänskligheten, som i ”mannen som norm”… Nu finns tydligen i Sverige också någon ”barnnorm” för en fjärdedel av befolkningen, att döma av skriftens titel. Dess beteckningar lyfter dock sällan fram beteenden.

Numera är ”normkritik” inskriven i skolans styrdokument. Skolverket har också fast-slagit att ett normkritiskt perspektiv är en viktig del av skolans likabehandlingsarbete (Skolverket: Förskolans och skolans värdegrund, 2011:18-­20). Att förorda normkritisk undervisning är förstås – precis som värdegrundsarbetet – i sig normerande.

Att få norm, normalitet och det normativa att samspela är oftast omöjligt – till och med för dem som så önskar. Förutom alltså tydligen i normkritisk pedagogik, där alla tre ständigt glider in i varandra och arbetar huller om buller. De ”normkritiska” kan rimligen inte vara kritiska mot exempelvis ”vithet” avseende en hudfärg som ingen rår för eller kan välja bort och inte är något beteende. Då vore långbenthetskritik lika motiverad… De med långa ben är onekligen också privilegierade i vissa sammanhang. 

Normkritik av intersektionalitetstypen sägs handla om att förstå hur makt och ojämlik-het skapas och upprätthålls genom normer kopplade till social tillhörighet såsom klass, kön, etnicitet, sexualitet, religion, ålder, funktionalitet samt hur dessa samverkar. Klass är dock det enda av dessa som inte är kopplad till diskrimineringsgrunder. 



RFSL:s normpreciseringar har fungerat normerande 


Diskriminerings- och normkritik brukar gå hand i hand, varför preciseringarna gjorda av Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners och queeras rättigheter (RFSL) fungerat normsättande. Vilka ”normaliteter” betonar då RFSL? Jo, förbundet har en begreppslista som bl.a. innehåller flera olika förklaringar av normer. En norm kan enligt denna lista tydligen vara av tio skilda slag: 

-ett (förment felaktigt) antagande om allmängiltighet (om att alla människor har en med det registrerade biologiska könet överensstämmande känsla av att vara detta kön, s.k. ”cisnormativitet”, och även uttrycker för sitt kön passande genus: antingen ”kvinnligt” eller ”manligt”. Just dessa genusuttryck förklarar RFSL dock inte, trots att listan i övrigt är lång, vilket jag finner märkligt. Ty varför talas det aldrig om icke-binärt genus, som jag personligen uppfattar vara det rådande? Är inte detta antingen-eller en falsk binaritet?)

-en förväntan (en förmodad heterosexualitet som "självklarhet") 

-en förmåga (fullt fungerande kropp, som funktionsnedsatta ej anses leva upp till)

-idéer om ”normalitet”/det som anses ”normalt”/”hur vi alla ska vara/bör göra” (något normativt, ”oskrivna regler”, som alltså normkritik och queerteori skärskådar) 

-det som ses som positivt, eftersträvansvärt, således ett ideal (tvåsamhetsnormen att ha, eller vilja ha, enbart en kärlekspartner åt gången; att vara av hankön – inte förrän nyligen någon valmöjlighet precis)

-en exkluderande struktur (funktionsmaktsordningen)

-ett påverkanssystem (ett system av normer, heteronormativitet)

-missvisande biologi (den – påstått felaktiga – ”tvåkönsnormen”, som säger att alla människor tillhör ett av två befintliga kön)

-en privilegiestruktur (vithetsnormen) 

-en statusmarkör (vithet/ljushyad)

Normkritik sägs enligt RFSL vara en…

”…pedagogisk metod för att skapa mer jämlikhet i samhället. Det handlar om att flytta fokus från individer och det som anses bryta mot normer till att titta på strukturer och ifrågasätta det som anses vara ”normalt”. När man arbetar normkritiskt brukar man gå igenom tre steg:
Synliggöra och ifrågasätta normer
Synliggöra fördelar för den som följer normen
Granska egen position”





Den aktuella antologins användningar av ”norm” och ”ideal”


Docenten i litteraturvetenskap Magnus Öhrn skriver om pojkprotagonistens kropp i svenska pojkböcker från 1912 till 1955. Huvudsakligen rör det sig om äventyrs-berättelser, gissningsvis riktade till pojkar i åldern 11–15 år. Föga förvånande är den 13–17-årige (?) huvudkaraktären – således på lekäventyr ute i naturen under sommarmånaderna – ingen blek, spenslig stadspojke, utan som det står i rubriken: ”reslig, blond och snar till våld” (Öhrn 2019:15). Många av de till 95 procent manliga författarna till böckerna var lärare, scoutledare eller officerare födda på 1870–1880-talen, med de ideal som dessa 50–60-åringar som pojkar själva ipräntats och nu vidareförmedlar.

Öhrn skriver nästan genomgående om den idealtyp som han benämner den milde vilden, som han samtidigt aningen förvirrande lyfter fram som pojknorm (a a:16–17). Jag tolkar det som att normen syftar på ett slags måttlighet hos idealtypen såsom (stereo)typ: en ”lagom vildhet” hos grabben från medelklassen, kontrasterad mot de pojkkaraktärer som ”avvek” från beteendenormen: antingen alltför milda (morsgrisen, plugghästen, överklass-sprätten) eller så för vilda (det arbetarklassiga rötägget, den halvkriminelle). Idealet tycks alltså ha varit ett slags ”medelvärdesmaskulinitet” och ”lagomvåld”. En stor andel av läsarna torde alltså själva ha varit ”avvikande”…

”Slutligen framstår naturligtvis flickan som en avvikelse, framför allt genom sin frånvaro, men också genom att pojkar som avviker tillskrivs kvinnliga egenskaper”, skriver Öhrn vidare (a a:17). (Här åsyftas uppenbarligen inte de alltför våldsamma ”avvikarna”.) Eftersom flickor tydligen inte är med på äventyren i pojkböcker specifikt riktade till pojkar, och således inte är ”vildar” av något slag alls, är de alltså ”avvikelser” från pojknormen? Dessutom: hur kan avvikande pojkar göra flickor atypiska? Flickor i tidens flickböcker torde väl också ha idealtyper som gör idealpojkar avvikande? Det sägs det inget om.

Öhrn uttalar sig alltså på det hela taget om ideal, det önskvärda, men på ett par ställen även om normer i form av regler för hur en lagom vild pojke tillåts slåss (inte flera mot en, inte mot någon uppenbart underlägsen, slag mot huvudet är inte okej) (a a:27–29). Med andra ord normer för ett beteende ansett som rättfärdigt och godtaget, om än aningen våldsamt. Blont hår, kroppslängd och att vara välväxt är däremot ett manligt skönhetsideal.



Kvinnor & kvinnliga forskare fokuserar skönhetsideal/utseende 


Filmforskaren Malena Janson (2019b) skriver också om ideal, men i detta fall ett traditionellt skönhetsideal för hur barnskådespelare i företrädesvis vuxenfilmer överlag och överallt i Västerlandet sägs se ut på film ända från mediets födelse: ”söta”, ”gulliga”, ljushyade, blonda, barnlika (småväxta, knubbiga, med i relation till kroppen ”för” stort huvud, stora ögon) (a a:50–54). Samtidigt kallar hon detta förkroppsligande av ett (flertusenårigt?) barndomsideal och utseendeideal för en ”Hollywoodnorm” och ”vithetsnorm” (a a:53). Den eventuella skillnaden berör hon aldrig. Hennes text ska jag om någon vecka ta upp separat. 

Mia Österlund uttrycker sig i termer av ”smalhet som norm” (2019:119), att den smala kroppen idag är normen eller ”det normala”.  Med tanke på att 45 procent av svenska kvinnor (enligt Folkhälsomyndigheten, 2019) idag betecknas som överviktiga/feta (=ett BMI över 25) är det enligt min mening svårt att hävda att detta att vara smal utgör kroppsnormen för kvinnor. Endast 2 procent var 2018 underviktiga (=BMI under 18,5) enligt samma myndighets nationella folkhälsoenkät. Således är i själva verket normalvikt det ”normala” avseende 53 procent av kvinnorna med ett BMI mellan 18,5 och 24,9.



Också Österlunds antologibidrag, som är mest fokuserat på normbrott i bilderböcker, ska jag behandla i ett kommande fristående blogginlägg.



Förkärlek för att studera ungdomar – snarare än barn


Även antologins idrottsforskare Magnus Kilger (2019:65+70) och Julia Rönnbäck (2019:75) talar om ”normer-och-ideal” i ett och samma andetag. Kilger tycks med bägge syfta på samhälleligt producerade ”eftersträvansvärda personlighetsdrag” och egenskaper. Det går förstås inte för ”samhället” att producera personlighetsdrag, men däremot uttala sig om vilka som är eftersträvansvärda, förutsatt att personlighetsdrag verkligen går att träna fram. Han skriver dock även om samverkande ”normsystem” (a a:62), ”normalitet” och om (negativ) ”avvikelse” (a a:63+70), som (förmodligen) också är producerade av den samhälleliga kontext (a a:65) som omger de 15-åriga lag-sportande killar som hans forskning innefattar. 

Normsystemen inom barn- och ungdomsidrotten och skolan ”rymmer specifika moraliska och normativa krav”, skriver han vidare (a a:67). Kanske är det fler är jag som har svårt att förena andras krav på en med ens egna ideal. Jag ser som sagt avgörande skillnader i ”frivillighet” och ”uppnåbarhet” mellan ideal och normer, för den som strävar efter något respektive underställs krav på något. Möjligen avser Kilger normalisering: att kraven internaliseras och blir till individens ”krav” på sig själv, tolkade som "ideal". Fast känner man till en norm, vet man ju vad man ”bör” säga, oavsett hur starkt man egentligen håller med. En ”läpparnas bekännelse”, snarare än ideal?

Rönnbäcks studie av 15–18-åriga baskettjejers internaliserade skönhetsnormer, med innebörden "dominerande föreställningar" om tjejers utseende, visar att tonårstjejerna ständigt talar om egna och varandras kroppar. Det är viktigt att ha ”rätt” mängd muskler och ”rätt” mängd fett för att uppfattas som ”normal” (a a:78). Rönnbäck har rent av myntat begreppet hyperheteronormativitet för baskettjejernas gemenskap (a a:77). Det är avsett att karakterisera tjejernas till synes intima gillande kroppskommen-tarer om varandra, men helt utan sexuella anspelningar, som ett sätt att betona att det inte rör sig om homosexualitet.



Egna normer & normefterlevnad även bland normbrytare


Ann-Charlotte Palmgren har också studerat ungdomar, i detta fall bloggandet bland 13 stycken tjejer/unga vuxna (av allt att döma i åldern 15–24 år) med olika typer av ätstörningar. Hon finns inte med i antologins författarpresentation, men publicerade 2014 en avhandling i Åbo utifrån samma material som artikeln bygger på: blogginlägg skrivna 2007–2011. Palmgren är den enda i skriften som verkligen presenterar sina normrelaterade begrepp:

Normalisering innebär att genom små korrigeringar infoga en individ i ett på samma gång homogeniserande och individualiserande beteende. […] Mer specifikt förstås normalitet här som gestaltningar av maktförhållanden, eftersom normer skapar hierarkier mellan olika grupper i samhället. […] normaliseringsdomarna är närvarande i bloggarnas liv och synliggörs när flickorna skriver om moderatorer, men också om exempelvis lärare, läkare, uppfostrare och socialarbetare” (Palmgren 2019:133, kursiv i original).

Normalitetsnormerna (vad som bör ätas) sägs bekräftas, även när tjejernas eget ätbeteende inte efterlever normen – om jag uppfattar saken rätt… Att ”äta duktigt” blir till individens eget ideal, ”eftersom hon själv strävar efter att äta duktigt. Därmed handlar att äta duktigt inte om offerskap, även om det relateras till anpassning till normer” (a a:134). 

Jag tolkar ändå tjejens ätbeteende som ett misslyckande eller en ovilja att leva upp till normen, som till skillnad från exempelvis skönhetsideal främst är påprackad av auktoriteter. Hur starkt införlivat ”ideal” en norm eventuellt är, motsägs inte bara av det faktiska (icke-)ätandet, utan i andra blogginlägg skriver samma tjej att hon vill vara ätstörd. ”Idealet är att undvika mat” (a a:135). Denna vilja är dock förenad med skam.

Ideal och norm förblir alltså olika ting, varför den så vanliga hopfogningen ”normer-och-ideal” hellre borde skrivas ”normer-och-(eventuell)-anpassning”, antyder Palm-grens framställning. Särskilt intressant är dock att hon påpekar att det finns normer även inom gruppen med ätstörningar. Precis som inom alla andra grupper existerar hierarkier: ”normalt” ätande och hetsätande är enligt de ätstörda ett misslyckat beteende, medan ytterligt kontrollerat ätande och det anorektiska är ”lyckat” beteende (a a:136)! 

Fast de ätstördas egen normbrytande "norm" kan väl rimligen inte vara av samma utifrån kommande, påtingade slag som läkares och uppfostrares, utan snarare tjejernas ideal? Samtidigt normaliseras inte sällan i debatten ätstörningar bland unga flickor som någonting för åldern och könet ”naturligt”…

För att inte detta ska bli alltför långrandigt, går jag inte i detalj in på övriga kapitel, men de handlar precis som de texter i skriften som jag hittills berört föga om barn eller barnkultur. Jag har alltså dragit denna slutsats om användningen av ”norm”:

I min tolkning används norm och ideal på högst olikartade sätt i antologin, vilket dock kräver läsarens uttydning. Alltså, som jag tolkat dem, dessa skillnader: Öhrn: utseendeideal, samt norm i meningen idéer om ”normalitet”; Janson: norm=skönhetsideal samt statusmarkör; Österlund: norm=”det normala”/”normalitet”; Kilger: ”normer-och-ideal”, krav=”normalitet”, samt normer=påverkanssystem; Rönnbäck: ”normer-och-ideal”, skönhetsnormer≈ideal, samt (hyper)normativitet=påverkanssystem; Palmgren: norm=”normalitet” som en privilegiestruktur, norm ≈ ideal som mer eller mindre efterlevd anpassning, norm=eget ideal som normbrott mot andras norm. 

I de fall då norm helt enkelt avser ideal, varför då inte bara skippa normbegreppet? Om det avser andras förväntan till skillnad från andras krav på en, varför inte skriva och säga det? Om man verkligen menar ”onormalt” i meningen mot naturen, varför inte klart uttrycka och förklara och försvara det? Har man belägg för att kollektivets normer verkligen leder till individens internalisering av dem, varför då inte vara tydlig och lägga fram dem?  




Ungdomskultur är inte barnkultur


Tydligt är att merparten av antologins bidragsgivare använder ”norm” företrädesvis applicerad på utseenden och kroppar (hos Öhrn dock det yttre taget som tecken även på egenskaper på pojkens ”insida”) och vad unga och vuxna säger om dem (och vad vuxna gör med dem). Betydligt mindre ordas om vad dessa ”kroppar” gör, det vill säga kroppsinnehavarnas beteenden, men framför allt mindre om barnkroppar och hur reella barn reagerar på allt detta.

I det mesta av barnkulturdebatten diskuteras sådant som ska/bör/måste ske tidigt i barnens liv, eller det som tidigt bör undvikas: vissa tv-serier, ”skärmar”, konkurrens, utseendefixering, stereotyper etc. De tidiga barnaåren anses vara avgörande för barnets utveckling generellt. Vad gäller ”kroppsnormer” och barns kroppsformer gäller detta tydligen inte, av den senaste forskningen att döma. 

Ingen artikel i antologin fokuserar kulturprodukter riktade till barn under 9 år eller de yngstas aktiviteter, inte ens den text som behandlar bilderböcker… Jag finner detta underligt, för att inte säga ”misstänkt”! FN har nämligen i praktiken ”halverat” barnåldern till människor i åldern 0-9 år! Således är 10-17-åringar tonåringar eller ungdomar.

Ända fram till 2017 var ett barn enligt FN:s konvention om barnets rättigheter en människa under 18 år, såvida inte myndig ännu tidigare enligt sitt lands nationella lagstiftning. Numera är ett ”barn” främst en människa under 10 år, medan 10-17-åringar är adolescenter – ungdomar eller tonåringar med särskilda rättigheter, som tydligen yngre inte har. 

Skälet till förändringen är den digitala medieutvecklingen och föranlett av skrivningarna i FN-artiklarna 12 och 13. Däremot sägs förvånande nog inget tydligt uttalat om artikel 17 avseende massmediernas roll, fast denna i själva verket är anledningen till fokuset på ”individens andra decennium” och underförstådd orsak till halveringen av barn-åldern. 




FN har ”halverat” barnåldern!


Jag bygger mitt påstående om denna i praktiken nya åldersbestämning på den senaste Allmänna kommentaren från FN:s barnrättskommitté, med den aningen självmotsägande titeln Om Genomförandet av barnets rättigheter under ungdomsåren (Nr 20, från 6 december 2016). Den behandlar samtliga ungdomsrättigheter i Konventionen om barnets rättigheter (1989) som åtskilda från barnrättigheter.

FN:s kommitté för barnets rättigheter (≈Barnrättskommittén) i Genève övervakar efterlevnaden av ”Barnkonventionen” och publicerar alltså så kallade allmänna kommentarer, om hur olika artiklar och teman i fördraget ska tolkas. Dessa dokument är förvisso inte bindande, men FN-traktaten brukar behandlas som auktoritativ och normerande för staten Sverige och brukar mycket riktigt efterlevas. 

Behovet av de nya rekommendationerna är föranledda av digitala medier (punkten 6), även om också hjärnans och den övriga fysiska kroppens snabba utveckling framhålls (i punkten nr. 9), fast utan hänvisning till några nya rön som just nu plötsligt skulle kunna motivera ett framhävande av ungdomars särskilda rättigheter. I kommentaren står bland annat om den digitala miljöns betydelse för 10-17-åringars sätt att utforska och utforma sin individuella och kollektiva identitet: 

”Kommittén vill betona att de rekommendationer som har sitt ursprung i den allmänna diskussionsdagen om digitala medier och barns rättigheter har särskild betydelse för ungdo-mar. Denna allmänna kommentar har tagits fram för att ge en översikt av hur man bör förstå och genomföra konventionen som helhet när det gäller alla ungdomar” (FN:s barnrätts-kommitté, kommentar nr 20: punkt 6, sidan 3, min kursiv).

           
Således lyfts 10–17-åringar fram som en särskild människotyp, åtskild från 0–9-år-ingar! Då borde väl även ämnet Barkultur inskränka sig eller åtminstone särskilt fokusera dem under 10 år.




Allting kan rimligen inte vara barnkultur?!


Anna Sparrman medtar som den enda i antologin visserligen så ”unga” som 9-12-åringar och skriver inte heller om ”normel-och-ideal”, utan om ”normer och värde-ringar” som onekligen är en vanligare och bättre sammanfösning. Möjligen beror det på textens fokus: ”den pedofila blicken”, som kanske ogärna beskrivs som ett ideal? Blicken hos läkare visavi barn och förälder visavi barn beskrivs däremot som ”ideal”: a-sexuell och naturlig (Sparrman 2019:143). Facebooks förbud mot bilder av nakna barn, har däremot indirekt gjort den potentiellt pedofila blicken till norm, genom att antyda att det är så nakenbilder av barn betraktas på Nätet (a a:156).

Kapitlet är tillsammans med Palmgrens det mest läsvärda, även om jag värjer mig mot Sparrmans syn på vad som utgör barnkultur. ”Varför prata med 9-12-åringar om bilder av nakna vuxna kroppar?”, frågor hon sig  retoriskt. Hennes eget svar: ”Barnkultur handlar inte bara om att studera den kultur som produceras för barn. Barn rör sig i samhället och riktar sina blickar mot de bilder som cirkulerar där; i tunnelbanan, på bussen, i skyltfönstren, reklampelarna eller internet. Det är därför viktigt att diskutera med barn hur de förhåller sig till bilder som finns i de publika rummen” (a a:144–145, kursiv i original).

Det kan och bör man givetvis göra, men för den skull inte kalla det för barnkultur. Annars blir ju enligt min mening i det närmaste allting ”barnkultur”. Detta medger Sparrman själv, då hos skriver att allt barn gör är kultur: ”All kultur är därmed, om barn använder den, barnkultur. Den pedofila blicken verkar emellertid inte i ingå i barnens praktiker. Än” (a a:157, kursiv i original). 

Sjutton sidor tidigare har hon dock skrivit ”Vuxna män, kvinnor och även barn kan titta på varandra med en pedofil blick” (a a:141), utan att för den skull vara pedofiler. Kanske antyder hennes ”än” i citatet att 9-12-åringar är alltför unga för att göra detta, alternativt att diskussionen om olämpliga bilder av kroppar på Internet ännu inte nått ut tillräckligt till de sajter de besöker. 

En så vid barnkulturprecisering riskerar dock, menar jag, att det som produceras för barn och sådant som de själva tillsammans frivilligt företar sig negligeras eller kommer i skymundan. Vilket denna antologi liksom årets symposium och de närmast föregående symposierna och efterföljande antologier utgör belägg för. Produkterna riktade till de yngsta, deras respons och egna aktiviteter tycks inte vara lika utmanande för forskarna att studera…

Jag har tidigare skrivit om att barnkulturbegreppet och barnkulturämnet borde frigöras från tween-, tonårs- och ungdomskulturen, som för närvarande uppenbarligen anses höra hemma inom ”barnkulturen”. Böcker, bloggar, idrottsaktiviteter etc för tonåringar ligger dock vuxenkulturen (särskilt dagens vuxenkultur) betydligt närmre än de har likheter med barnkultur. 

Upplös alltså gränserna mellan ungdomskultur/ungdomslitteratur och vuxenlitteratur och uppställ samtidigt en gräns mot faktisk barnkultur, har jag länge sagt. Det tycker jag för varje år som gått blivit allt lättare att motivera.

Definitionen av ”barn” är förvisso omtvistad, men menar man med ”barn” exempelvis som vissa forskare ”den yngsta i en generationsstruktur”, kan ju även 50-åringar med levande föräldrar klassas som ”barn” – och exempelvis deras lektyr då betraktas som ”barnkultur”? Det gör som synes inte FN:s konvention om barnets rättigheter. En mycket stor majoritet av allmänheten lär också förknippa begreppet ”barn” med dem under tonåren.


Nästa vecka ska jag titta närmare på antologitexten ”'Rumpan är stor, men byxan är trång’". Bilderboken ur fettstudieperspektiv” av Mia Österlund (2019).





Referenser


FN:s barnrättskommitté: Om Genomförandet av barnets rättigheter under ungdomsåren Nr 20 (2016)

Janson, Malena (red): Barnnorm och kroppsform – om ideal och sexualitet i barnkulturen, Stockholm: Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet 2019

Janson, Malena: Estetiseringen av barnkroppen: några filmhistoriska nedslag, sid.37–61 i Janson 2019b

Kilger, Magnus: Blir du valbar, lille vän? Det självreflekterande barnet i urvalssituationer, sid. 62–73 i Janson 2019

Palmgren, Ann-Charlotte: Ätstört flickskap i bloggar, sid.127–138 i Janson 2019

Rönnbäck, Julia: (Idrottsliga) tjejsamtal - om tonåriga baskettjejers genus- och feminitetsskapande, sid. 74-81 i Janson 2019

Skolverket: Förskolans och skolans värdegrund, Stockholm 2011 

Sparrman, Anna: Hångel, sex och nakenhet - bilder, blickar och barn, sid.161–174 i Janson 2019

Öhrn, Magnus: Reslig, blond och snart till våld – kroppen i den svenska pojkboken, sid. 15–36 i Janson 2019

Österlund, Mia: "Rumpan är stor, men byxan är trång". Bilderboken ur fettstudieperspektiv, sid. 111–126 i Janson 2019