När jag letade efter forskningsrapporter till min tredelade granskning av böckerna om ”skärmhjärnan” av Anders Hansen (2019) och Sissela Nutley (2019) (16/9, 23/9 och 30/9, eller hela texten 10/10-19) snubblade jag över information om ytterligare en ny bok av en barnläkare. Ännu en man har på ålderns höst plötsligt intresserat sig för barns och ungdomars barndom och medieanvändning – jämförda med sin egen för 50 år sedan.
Denna gång är det Victor Strasburger, professor emeritus i barnmedicin, som i 28 år arbetat vid University of New Mexico School of Medicin. Han sägs även ha ingått i den stora grupp barnläkare som för Amerikanska barnläkarakademins räkning skrivit principuttalanden avseende barns och ungdomars medieanvändning.
Författaren presenteras av förlaget som en internationellt erkänd expert på barn, adolescenter och medier, men verkar vad de ungas medieanvändning anbelangar bara ha skrivit några ytterst korta texter (oftast bara 1–4 sidor) för barnmedicinska tidskrifter. Dessutom en bok med titeln Children, Adolescents and the Media (2002), som uppdaterats två gånger med behövlig hjälp av två kvinnliga kolleger.
Strasburgers nya bok heter The Death of Childhood. Reinventing the Joy of Growing Up (2019). Den finns möjligen dessutom som e-bok utgiven av Cambridge Scholars Publishing (2019) – även om LIBRIS ännu inte fått den. Låt dig dock inte förledas av ”Cambridge” eller av ”scholars”, ty förlaget verkar inte ha någonting att göra med någotdera (ligger till exempel i Newcastle upon Tyne). Lurats kan något biblioteks inköpsavdelning dock möjligen ha gjort, ty boken är uppenbarligen ett hopkok av gamla farhågor och lösa påståenden. På förlagets webbsajt prisas boken enbart av dem som tidigare skrivit artiklar tillsammans med Strasburger.
Författaren har dock tydligen själv givit sin bok 5 stjärnor (maxbetyget) på https://www.goodreads.com/user/show/24749683-victor-strasburger – såvida inte någon driver med honom och använt hans eget namn. Ty det inbjuder faktiskt hans ”reinvention” till. Här ”uppfinns på nytt” onekligen gammal skåpmat, nu rätt unken. Jag har uthärdat mycket onödigheter i text i mina dar, men detta tar nog ändå priset! Det hindrar, gissar jag, ändå inte att bokens suggestiva titel kommer att locka många.
1995 är barndomens dödsår – ty Internets födelseår…
Jag har visserligen bara läst presentationen av boken och de småtexter som Strasburger skrivit de senaste tio åren, samt ett utdrag ur boken publicerat i The Psychoanalytic Study of the Child (Strasburger 2017). Dessutom rätt långa utdrag ur bokens tre första kapitel på Google Books. Detta är nu det som jag tar som utgångs-punkt för mitt inlägg. Artikeln och även boken tillkännager tidigt att barndomen officiellt dog 1995 – i och med Internets uppdykande:
”Officially, childhood died in 1995 when the Internet came online, but the body was still warm, and no one really noticed. Most people were too busy getting online and getting connected to notice that their children and teenagers were now connecting, too” (Strasburger 2017:92).
Nästan exakt samma formuleringar återfinns på boken första sida, i vilken alltså barn utdefinieras ur begreppet ”people”. Det är symptomatiskt. Se
Förlaget utsåg boken till ”månadens bok i juni”, varför en snabb köpare fick 60 procents rabatt på priset £61.99 vid köp före juni månads utgång. Hann bibliotekets inköpare beställa i tid, eller betalar man nu drygt 700 kronor för absolut ingenting nytt? Förlagsreklamen beskriver boken om ”barndomens död” som att den följer Neil Postman, Marie Winn och Mary Pipher i fotspåren. Boken påstås enligt reklamen vara fängslande och hjärtslitande: ”en dödsruna över barndomen som utforskar dess ursprung och tecknar dess utveckling mot vad som kan vara dess bittra slut i början av 2000-talet – om vi inte agerar nu för att återuppliva den” (i min översättning).
Strasburger verkar dock vara en gudabenådad läkare, då han tydligen tror sig kunna återuppliva något som redan varit dött i 24 år. Eller så tänker han sig kanske byta yrkesbana och istället bli obducent? Förlagets motsägelsefulla text talar dels om en dödsruna över ett rimligen halvt förruttnat offer, ”kvävt till döds av medierna” – samtidigt som upplivande möjligheter tydligen fortfarande finns och patienten således ännu inte är död! Att begrava någon levande är dock ett brott. Försök då hellre bli begravningsentreprenör!
Ju mer medielandskapet förändras, desto mer är allt sig likt
Strasburgers bok är varken fängslande eller hjärtslitande, till och med mycket sämre än de ”föregångare” som åberopas. Den är både hjärt- och hjärndöd, helt följdriktigt därmed utan skam över att endast upprepa sådant som sagts bättre. Detta är nämligen inte första gången som ”barndomen dött”, ”förlorats” eller ”försvunnit”, i hög grad ”på grund av” ”nya medier”. Vad han och de tidigare författarna menar med ”barndom” är visserligen oklart och/eller skiftande.
Kulturkritikern Neil Postman kunde i vart fall argumentera i sin bok Den förlorade barndomen (1984), om ett försvinnande som i originalversion The Disappearance of Childhood (1982) ännu inte, som i den svenska översättningen, nått sin fullbordan utan bara håller på att ske... Han definierar inte ”barndom” i termer av vad barn har, utan av vad de ännu inte har (läsförmåga), som tv-mediet med dess bilder sägs göra ovidkommande – och enligt honom därmed utplåna barndomen!
Hans precisering av ”barndom” grundar sig således inte på några biologiska, kognitiva eller sociala kännetecken hos barn, utan på en lovprisad läsokunnighet och på boktryckarkonstens bidrag. Betingelserna för ”barndom” är tydligen främst vuxnas läskunnighet, inte någonting specifikt inneboende i detta att vara ett barn. Utan läsokunnighet, skola och skam, ingen barndom: ty då får barnen ta del av sådant som förment är ”vuxet”!
Postman önskade alltså att barn fortsatt skulle sakna läsförmåga ett bra tag in på lågstadiet och därmed förbli oinvigda om en mängd vuxna företeelser – således vara ”okunniga barn” lite längre än fallet sägs bli, i och med tv:s intåg. Han tycks med ”barndom” alltså mena ett oskuldstillstånd, en avskildhet från vuxna perversioner och omoraliska förehavanden såsom krig, våld, sex, brott etc, som televisionens lätt-begripliga (?) bilder avslöjar.
I stort sett samma varningsrop ska höras minst en gång varje decennium, även om de anklagade medieskurkarna uppdateras. Spår från dem kan upptäckas även i Anders Hansens (2019) och Sissela Nutleys (2019) böcker, om än numera med mycket mer sofistikerade och hjärnunderbyggda argument.
Men är vuxenvärlden så omoralisk och skamlös som den framstår enligt belackarna, kan väl målet knappast vara att bevara tilltron till den?! I så fall är det väl hälsosamt ifall barn och unga nu, med televisionens och andra bildmediers hjälp, blir skeptiska och avståndstagande till en sådan vuxentillvaro?
Strasburger känner ej igen sig i dagens barndom, ty ej lik hans
Precis som för Neil Postman och många andra medievarnare är fokus i Victor Stras-burgers artikel i The Psychoanalytic Study of the Child (2017) och i hans bok från i år främst oron för sexualiseringen av barndomen. Hans text är dock varken psykoana-lytisk eller någon studie, enbart reflux av gamla halvsmälta, syradoftande föreställ-ningar. Pensionären Strasburger och hans tänkta läsare känner inte längre igen sig och sin egen 50-talsbarndom:
”Today's parents and grandparents probably remember happier times, when cyberbullying and sexting were unknown terms and kids could play outside […] Now, the Internet, cell phones, iPads, and social networking sites have completely changed the complexion of childhood. There are no adult ’secrets’ anymore – the answers to any questions exist at a fingertip's reach, in cyberspace. And it's not just the technology and media that is changing ” (Förlagstexten).
Några illustrativa klipp ur Strasburgers artikel/bokkapitel:
”Cyberbullying has overtaken in-person bullying as a threat. The availability of sexual images and dialogue has rendered school sex education programs obsolete. The incidence of obesity has doubled in just a few decades thanks to the increased sedentary behavior of young people, who now spend an average of more than seven hours a day with a variety of different media. Schools are trying to keep up with new technology, and administrators think that if all of their students have iPads, they’re doing so. Media are not the only catalyst for the change in childhood and adolescence, however. Schools, parents, and the federal government all play key roles” (Strasburger 2017: Abstract)
I sanningens namn ska alltså sägas, att bara halva boken ägnas åt mediernas påstådda inverkan. Den avlutande halvan berör främst skolans och föräldrarnas roll. Mer än något annat upprepar dock Strasburger detta med sex (jag räknar förekom-sten av ”sex” till hela 11 gånger i hans korta artikel):
”Kids aren’t down-loading episodes of Sesame Street on their iPads and computers these days. They’re viewing an unprecedented amount of sex, violence, advertisements, and unhealthy social network messages that can range from discussions of substance use to cyberbullying to sexting. How many teenagers need to commit suicide after being cyberbullied before parents and schools take some forceful, constructive steps to deal with the problem? How many kids need to be labeled as sex offenders for the rest of their lives because they stupidly sent a photo of themselves topless to their boyfriends? How many teen murderers have to train on first-person shooter video games before the industry realizes that they need to be sold only to adults? The adolescent brain is not fully mature until age twenty-five or later” (a a:92).
Enbart dessa 12 rader skulle kunna göras till föremål för ett eget kritiskt blogginlägg, minst tio sidor långt… Meningen om att den tjej som sänt en bild på sin nakna överkropp till pojkvännen blir sedd som sexförbrytare för resten av livet, begriper jag dock inte – så här behöver jag läsarens hjälp. Svaret på frågan om hur många tonåriga mördare som innan ”tränat” sig för skjutandet genom datorspelande lär väl hittills vara högst 10 stycken – av den miljard unga som spelat. Även här kanske någon läsare har exakt antal?
Att sia om framtiden har varit ett standardgrepp i all mediepanik. Morden begås i USA emellertid i över 90 procent av fallen av mördare i åldern 20 år och äldre, vissa säker-ligen datorspelare. Andelen mord i USA begångna med skjutvapen av 15–19-åringar var dessutom 2018 lägre än vad fallet var år 1980, enligt childtrends.org. Se
”Barn får inte vara barn längre”…
Hur bör då barndomen enligt Victor Strasburger istället se ut? Jo, som de idealiserade sentimentala målningarna från 1950-talet av Norman Rockwell, som utgjorde fram-sidan av veckotidningen Saturday Evening Post. Enligt Strasburger påstås de ha visat ”what childhood ideally used to be (Figure 4). These are images of free time, of no stress or worries, of fun and companionship, and – most of all – of little to no involvement in the adult world” (Strasburger 2017:93). (Se själv figur 4 på sidan 94 i länken i referenserna!) Återigen antyds att världen tillhör de vuxna, en vuxenvärld som är föga förebildlig, men att barn med hjälp av okunnighet helst så länge som möjligt okritiskt ska förberedas för den.
Onekligen är 1950-talets idealiserade, ”rockwellaktiga” (≈förljugna) barndom borta för gott, om den nu ens någonsin existerade:
”replaced by an apprenticeship to adulthood that begins almost as soon as an infant can walk and talk. Sex behind closed doors? A thing of the past – nearly 70 percent of teenagers report that they have seen pornography online. […] It seems ironically amusing that parents of school-aged children and teens continue to argue about sex education programs in schools when kids are now getting most of their sex education from the media” (a a:94-95).
Jag överlåter åt läsaren att själv kritiskt analysera påståendena i detta stycke. I grunden handlar kritiken om det välkända och än idag även hos oss allmänt utbredda påståendet att ”Barn får inte vara barn längre”…
Tidigare var barndomen ännu bara ”döende”…
Trots många tidigare varningar om att barndomen var döende, gick försvinnandet tydligen inte att hejda. Så om de av Victor Strasburger åberopade föregångarna Neil Postman (1982/1984), Marie Winn (1984) och Mary Pipher (1994/1997) inte kunde hejda utgången, varför skulle en blek upprepning av dessas siande kunna gör det nu? Eller fick trion rätt, varpå barndomen återigen återuppstått, fast obemärkt?
Marie Winn (1984) skrev visserligen inte specifikt om mediernas inverkan och daterade för sin del i Children without Childhood barndomens frånfälle redan till 1960-talet. Även här bestod barndomsundergången i förlusten av oskuldsfullhet och alltför tidig vuxenhet, med en slogan som ”Growing up too fast in the world of sex and drugs”. Orsaken var då främst kärnfamiljens sammanbrott, skilsmässor, kvinnors ökande förvärvsarbete, men i viss mån även filmens och televisionens betoning av sex.
Sju år tidigare hade Winn (1977) dock i sin bok om tv som en förment ”stickkontakts-drog” blivit storsäljare. År 2002 utgavs en uppdaterad 25-årsjubileumsversion av The Plug-in Drug, med nya avsnitt om det förändrade medielandskapets datorer, datorspel, videoapparater, baby-tv, etc. Mindre dock om hur 60-talets förlorade barngeneration ens kunnat bli mödrar och fäder, ifall nu tv verkligen lett till ”avoidance of relationships” och ”escape from the real world”.
Inte heller Mary Pipher (1994) inriktade sig i sin bestseller främst på medier, utan också hon huvudsakligen på familjeinstitutionens tillkortakommanden. Till 25-årsjubileet utgav hon emellertid tillsammans med sin dotter en uppdaterad version (Pipher & Gilliam 2019) som tillfogats avsnitt om sociala medier, minskningen av ansikte-mot-ansikte-kommunikation, ökningen av depressioner och självmord bland unga tjejer (liknar alltså argumenten i de båda svenska ”skärmhjärneböckerna”).
Postmannen kommer inte bara två gånger, utan minst tre
Barndomen tycks alltså längre än enbart sedan 1995 ha haft sin historia bakom sig. Nya dödsbud meddelas nu emellertid och lär återkomma. Påstådd sexualisering av barndomen på grund av aktuellt ”nytt” medium är som synes fortfarande en gemen-sam nämnare. Det gäller även för Sveriges bidrag till genren, då också vårt land haft sin egen Postman. I sin uppmärksammade debattbok Det infantila samhället. Slutet på barndomen instämmer Carl Hamilton (2004) i Neil Postmans tes om ”barndomens slut” på grund av televisionens inflytande, som i sin tur sägs ha lett till andra ”slut”: att lekandet och läsningen upphörde. Denna slutpunkt inträdde i Sverige tydligen också under 1990-talet, fast i och med kommersiella kanaler och heltäckande tv-utbud i svenska tv-apparater.
Här kan Hamilton förstås tyckas vara lite motsägelsefull i sin relation till Neil Postman, som ju menade att det var läsförmågan som gjorde barn vuxna. Fast i det ”infantila samhället” är det de vuxna som är infantila och barnen som blivit ”för vuxna”. Här påminner Hamiltons tankar mer om Robert Blys (1996), som ju menade att barn blivit mer vuxenlika och vuxna mer lika barn och resultatet ett samhälle bestående enbart av halvvuxna.
Generationerna verkar nästan ha bytt plats. Eller egentligen smält samman till en. Värst enligt Carl Hamilton är nämligen sexualiseringen i media, som sägs utplåna gränsen mellan barn och vuxna. När sexbastionen föll, föll nämligen hela den vuxna fronten och medförde exempelvis kunskap om vad krig gör med kvinnor och barn, menar Hamilton (a a:30) – precis som Neil Postman före honom hävdade.
Vad avses med barndom?
När jag läser böcker som dessa börjar jag – och kanske andra – ställa mig (sig?) frågan ”Existerade det alltså ingen barndom innan det fanns andra medier än den talande rösten?”. Det vill säga kommunikationsmedel som kunde utestänga barnen från det ljusskygga vuxenriket? Enbart en komplex och svår- eller obegriplig vuxen-värld verkar ju kunna skapa barndom, varför vårt nutida västerländska barndoms-begrepp ibland brukar dateras till 1450-talet i och med Gutenbergs tryckpress, men oftare till senare delen av 1700-talet och den industriella revolutionens omvälvande stadsliv.
”Barndom” är ju en abstrakt och generell beteckning på den tid och status som vuxna tillskriver dem som ännu inte definieras som vuxna, men föreställningarna om vad som kännetecknar detta särskilda levnadsstadium har skiftat och skiftar fortfarande. Redan 2000 ifrågasatte David Buckingham i sin bok After the Death of Childhood såväl de mediekritiska som mediehyllande framställningarna av barndomens tillstånd. Barn-domen ansågs i samhällsdebatten antingen ”död” på grund av den allsmäktiga televisionens makt över de tidigare oskuldsfulla små, eller så påstods barnen tvärtom befrias av tv, datorerna och Internet som troddes göra barnen mer insatta och självständiga.
Det förstnämnda synsättet dominerade starkt i debatten runt millennieskiftet, medan Buckingham ville inta en mittenposition mellan de bägge ytterligheternas tekniska determinism. Barnens egna upplevelser och användning av medierna bör vara det centrala, menade han (och jag). Barndomen förändras när samhället runt barnen, inklusive medierna, förändras. Det hela rör sig dock inte om några enkla orsakssam-band.
En sak är dock otvetydig: barnen själva har inte direkt haft något att säga till om vad gäller vad som kännetecknar ”barndom” – bara indirekt genom sin konsumtion. Barndom är mer en vuxenidé, än någon beskrivning av barns upplevelser av sin vardagsverklighet. Mest inflytelserika har utvecklingspsykologer, påverkade av evolutionsteorier, varit. Barndom har betraktats som en biologisk kategori vars nykomlingar i ordnad takt måste genomgå olika ”stadier” på väg mot människolivets förmenta topp: vuxenhet. Därför har nödvändigheten av ett tydligt åtskiljande av barn från allt ”vuxet” betonats. ”Vuxna” hemligheter måste bevaras…
Barndomssociologin har de senaste decennierna utmanat detta synsätt. Med ett socialkonstruktionistiskt synsätt betonas nu historiska, sociala och kulturella faktorer. Barnen deltar också själva i den ständigt pågående konstruktionen av vad som vid varje tidpunkt blir vuxnas dominerande idéer och tolkningar av vad barndom innebär. Barnens upplevelser av sin medieanvändning spelar här en viktig roll såväl som deras medieinfluerade, delvis förändrade, relation till sina föräldrar – såväl som föräldrarnas, likaså mediepåverkade, förändrade relation till sina barn.
Själv har jag (Rönnberg 2006:17-18) lyft fram dessa två skilda aspekter av barndom:
- historiskt skapade, det vill säga föränderliga, levnadsbetingelser och livsmiljöer för en omyndig, underordnad social kategori benämnd barn som delvis är en produkt av barns eget handlande men framför allt av vuxnas handlande gentemot barn: barn är här dels barn bland andra barn i relativt jämlika relationer, dels barn underställda vuxna;
- ett av vuxna skapat begrepp för att tillbakablickande och jämförande kunna tala om barn, antingen som en förment ”naturlig” åldersgrupp/kategori eller som en barnålder/period i livet och uppväxttid som skiljer sig från vuxnas egen.
Med detta synsätt kan ”BarndomEN” förstås aldrig dö, enbart förändras.
Referenser
Bly, Robert: Syskonsamhället, Stockholm: ICA bokförlag 1996
Buckingham, David: After the Death of Childhood, Cambridge: Polity Press 2000
Hamilton, Carl: Det infantila samhället. Slutet på barndomen, Stockholm: Prisma 2004
Hansen, Anders: Skärmhjärnan. Hur en hjärna i osynk med sin tid kan göra oss stressade, deprimerade och ångestfyllda, Stockholm: Bonnier Fakta 2019
Nutley, Sissela: Distraherad: hjärnan, skärmen och krafterna bakom, Stockholm: Natur & Kultur 2019
Pipher, Mary: Reviving Ophelia: Helping You to Understand and Cope with Your Teenage Daughter, New York: Putnam's 1994
Pipher, Mary: Rädda Ofelia: Vägen till kvinnlig självkänsla, Stockholm: Forum 1997
Pipher, Mary & Gilliam, Sara Pipher: Reviving Ophelia 25Th Anniversary Edition. Saving the Selves of Adolescent Girls, New York: Riverhead Books 2019
Postman, Neil: The Disappearance of Childhood, New York: Delacorte Press 1982
Postman, Neil: Den förlorade barndomen, Stockholm: Prisma 1984
Rönnberg, Margareta: ”Nya medier” – men samma gamla barnkultur? Om det tredje könets lek, lärande och motstånd via TV, video och datorspel, Uppsala: Filmförlaget 2006
Strasburger, Victor: The Death of Childhood: Reinventing the Joy of Growing Up, Newcastle upon Tyne: Cambridge Scholars Publishing 2019 (eventuellt även som e-bok)
Strasburger, Victor: The Death of Childhood, The Psychoanalytic Study of the Child 70 (2017):1, s.91–100
Winn, Marie: Children Without Childhood, Harmondsworth: Penguin 1984
Winn, Marie: The Plug-In Drug: Television, Computers, and Family Life, New York: Viking Press 1977 (även nyutgåva 2002 av Penguin Book, New York)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar