söndag 16 december 2018

Lider inte också journalister och hjärnforskare ibland av ”IQ-brist”, Martin Ingvar? Favorit i repris


"På förekommen anledning" kommer här en favorit i repris:


I tisdags (30/1-18) kunde Svenska Dagbladets läsare än en gång få sina förutfattade meningar bekräftade: 

”Ipads och tv-tittande ger barn IQ-brist”

Inget nytt således, annat än att det denna gång tydligen var en hjärnforskare som påstod detta. I en undermålig artikel, som lämnade en hel del övrigt att önska. 

Rubriken hade Martin Ingvar själv förstås ej satt, men han torde ha bett att få läsa artikeln, innan den publicerades. Således ha gett OK till att refereras ha sagt 1) att intelligensen (åtminstone den mätt i IQ) i Sverige de senaste decennierna sjunkit; att detta 2) delvis beror på barns tv-tittande och användning av surfplattor, mobiler, datorer samt alltför lite lek, men framför allt är en följd av skolutvecklingen, med en försvagad undervisning, där läsning inte längre prioriteras.

Jag hajade förstås till och ställde några av de motfrågor, som jag menar att journalister med normal IQ borde ha ställt. Inte minst bett om belägg för hjärnforskarens påståenden. Här följer alltså min fiktiva intervju, med Ingvars repliker lånade ur ursprungsartikeln (se nederst):

Martin Ingvar: Intelligensen sjunker i flera länder och Sverige är inget undantag. Man har sett tendenser till en nedåtgående kurva sedan millennieskiftet ungefär. I de flesta länder kan yngre, välutbildade medborgare mer än den äldre generationen. I Sverige är det tvärtom just nu. Här kan de äldre mer.

Margareta Rönnberg: Jasså, var är det visat? Vad menar du med ”yngre”? Finns det några studier av svenska ungdomars intelligens, de till exempel födda runt 1985? Som alltså var cirka 15-18 år runt millennieskiftet. James Flynn själv, vars nya studie (Flynn & Shayer 2018) återaktualiserat frågan om stadigt stigande IQ (tydligen överallt UTOM i Norden!), hävdar ju att det inte finns några med övriga nordiska länder jämförbara svenska mätningar efter 1993… Kommer inte alla IQ-siffror från mönstringen av unga killar fram till 1992-1993? Alltså 18–19-åringar om var födda runt 1975? Inga därefter? James Flynn (a a) hävdar i vart fall att det inte finns några svenska siffror efter år 1993, bara finska, norska, danska… 

Du talar om ”statistik från PIAAC, även kallat vuxen-PISA”. Det är förstås inget IQ-test, men… Har du kanske förhandsinformation från senaste PIAAC, genomförd 2017, som ännu inte är publicerad? Jag kan inte hitta den aviserade nordiska PIAAC på SCB:s webbsajt, bara den från 2013? Men PIAAC-undersökningen omfattade då vuxna personer i åldern 16-65 år folkbokförda i Sverige och födda mellan 1947 och 1996.

Statistiska Centralbyrån hävdar beträffande denna PIAAC 2013 att Sverige står sig väl i jämförelse med de övriga 22 länderna: ”Sverige ligger över genomsnittet för de deltagande länderna i läsning och räkning och högst när det gäller andelen med goda kunskaper i att lösa problem via IT/dator” (a a:7). 

I vart fall enligt PIAAC 2013, visar ju inte alls vuxna bättre kunskaper än vad unga i åldern 20-30 år gör. Att de yngsta, 16-19-åringarna som ännu ej ens gått färdigt gymnasiet, förvisso har något sämre resultat än äldre vad läs- och räknefärdigheter anbelangar, skriver SCB där så här om:

”I figur 4.1.1 visar det sig att yngre personer i åldersspannet 20 – 39 år har högre genomsnittliga poäng inom läsning och räkning än äldre personer, 50 till 65 år. Skillnaderna mellan yngre och äldre är statistiskt säkerställda. Lägst genomsnittliga poäng inom läs- och räknefärdigheter har den yngsta åldersgruppen 16–19 år och den äldsta åldersgruppen 60–65 år. Högst genomsnittliga poäng har åldersgruppen 25–29 år. De yngsta personerna, 16–19 år har i de flesta fall inte avslutat sin utbildning ännu och det är därför naturligt att det sker en ökning av genomsnittliga grundläggande färdigheter mellan åldersgrupperna 16–19 år respektive 20–24 år” (SCB 2013:2, sid.32).

Martin Ingvar: När intelligensen började sjunka kom den första generationen barn till föräldrar som vuxit upp med tv och inte gått i en skola där läsningen betonats.

Margareta Rönnberg: Men du sa ju att den började sjunka runt millennieskiftet – bland vilka åldrar då, hos dem som då var 18 år, d.v.s. födda runt 1982? När testades de? Menar du verkligen att deras föräldrar, som på 60-talet vuxit upp med tv därför (?!) själva fick barn med lägre IQ?! På grund av ”ärftliga” orsaker, beroende på urusel fostran? ”Sämre IQ”, trots förskolans stora utbyggnad och trots föräldrakurser i barnuppfostran?! 

Martin Ingvar: Det leks för lite i dag. Om barnens fysiska lek ersätts med läsplattor och tv-tittande påverkar det tänkandet. Barnen går miste om viktig språkutveckling vilket gör att det abstrakta tänkandet hämmas – något som i sin tur påverkar intelligensen.

Margareta Rönnberg: Finns det verkligen siffror beträffande lektiden? Var går ”lagom” lektid? Leker inte barn åtskilliga timmar i förskolan? Du uttalar dig om barn och paddor till exempel. Har svenska barns och ungdomars IQ över huvud taget mätts de senaste 17 åren? 

Martin Ingvar: Mycket data pekar på att människor som endast blir talade TILL, det vill säga från tv eller surfplattor, inte utvecklar språket lika bra som de som blir talade MED. Och ju färre samtal man har hemma, desto mer tittar man i mobilen, läsplattan eller på tv.

Margareta Rönnberg: ENDAST blir talade till??! Var har sådana rara exempel hittats? De som helt skolkat från skolan genom sina barna- och ungdomsår? Finns det siffror på samtalstid inom familjen över en längre tid? Barns tv-tittande har dock i tid mätt legat i stort sett konstant alltsedan 1969 när TV2 kom: drygt 2 timmar/dag. Det senaste decenniet har tittandet dock sjunkit, eftersom det undanträngts och ersatts av andra audiovisuella bildmedier. Du är själv tydligen född 1955 och tillhör alltså den grupp vuxna som enligt SCB:s statistik från 2013 hade lika ”dåliga” läs- och räknefärdigheter som de yngsta (16-åringarna) då hade (a a:s.32). Beror det på att du sysslat för mycket med paddor? På din enorma mobilanvändning (a a:32)? 

Själv tillhör jag den allra okunnigaste gruppen, vi födda före 1950 som (enligt SCB 2013:2) är allra sämst i läs- och räknefärdighet (a a, sid.35). Vi som bara tragglade läsning och måste lära oss obegripliga psalmverser, kungalängder och Sveriges älvar utantill. Personligen hade jag, min syster och våra föräldrar fyra böcker hemma och på biblioteket var det maxgräns på tre boklån/vecka.

Alltså: Vilka ”data” har visat att något enda barn i vårt land endast blir talat till???! På vilka jämförande ”data” bygger du ditt underförstådda påstående att det förekom mer samtal hemma mellan barn och föräldrar ”förr”?! Talar du å andra sidan om ungdomar, så använder de i hög grad just mobiler till att tala MED varandra…

Men om det inte genomförts några IQ-tester på svenska barn de senaste 15-20 åren, hur kan du då veta dels att barnens IQ nu är lägre, dels att detta i så fall skulle vara televisionens, mobilernas och surfplattornas fel? Vet du vilket år iPads slog igenom? Har paddanvändningen och därav påstått åtföljande minskad lek redan hunnit få genomslag på barns IQ? Visat var då?

Martin Ingvar: Har man en bra bakgrund är man "vaccinerad" mot viss IQ-brist.

Margareta Rönnberg: Menar du alltså att padd- och mobilanvändning kombinerad med viss klasstillhörighet är OK? Går dessa ”vaccinerade” barn i bättre skolor? Leker och läser de barnen mer? Läses det inte böcker i stort sett dagligen i alla förskolor, för alla barn? Skolstarten har dessutom tidigarelagts… Du säger att alltför lite lek är en annan orsak till minskad intelligens. Lekbristen vill du tydligen möta, inte med mera lek… utan med stillasittande bokläsning??!

Martin Ingvar: På den tiden vi fortfarande blev smartare fanns den brantaste positiva intelligensutvecklingen i länder med starka skolsystem. Vad man kan göra åt detta? Det finns inget enkelt svar, men allt kretsar kring skola och utbildning. Vi behöver ta ett helhetsgrepp kring de frågorna, huvudmålsättningen måste vara att öka läsandet och kunskapsnivån.

Margareta Rönnberg: Har vi i Norden alltså inte längre ett ”starkt skolsystem”?! Som utbildat de finska elever som klarat sig nästan bäst av alla länders (är bara efter vissa tvångsstuderande asiatiska) i PISA-mätningarna? Blir svenska 15-åringar, som i den senaste PISA gör bättre ifrån sig än amerikanska, också ”mindre intelligenta”, medan USA:s IQ sägs fortsätta att öka – till skillnad från det finska (och hypotetiskt: det svenska?) genomsnittet? 

Skolan anklagas på sistone förvisso för att missgynna pojkar, men enligt SCB:s rapport PIAAC 2013 är pojkar/män bättre än flickor/kvinnor (födda mellan 1947 och 1996) på såväl läs- som räknefärdigheter (SCB 2013:2, sid.35). De yngsta flickorna/kvinnorna (födda 1983-1996) sägs dock enligt rapporten börja komma ikapp pojkarna/männen. Är inte det ett tecken på ett bra skolsystem? Kanske mönstringen i år, för första gången inkluderande flickor, kommer att visa högre IQ än mönstringarna fram till 1993 gjorde, även om urvalet idag förvisso är ett annat? 

Martin Ingvar: ………………………..

Margareta Rönnberg: Hur menar du att goda PISA-resultat och, enligt dig, en allt sämre skola, går ihop? Tyder det verkligen på sjunkande IQ? Du vet väl vad James Flynn själv säger om skolans roll i Norden? Han misstänker ju att det förmodade IQ-fallet – eller IQ-stagnationen – i Finland, Norge och Danmark är en försmak av vad som kommer att visa sig i alla högt utvecklade, rika, välmående, jämställda länder med välutbyggt skolsystem för alla. Att det hänger samman med att de faktorer som under hela 1900-talet bidragit till en IQ-ökning nu har nått sin platå och kanske inte kan öka mer: 

”Their educational system is more advanced and may show that at a certain point, schooling has reached a limit in terms of producing more graduates that can generalize and use logic on the hypothetical (mental abilities that pay dividends on IQ tests – Flynn, 2009). Further, good schooling has reached all classes and a more developed welfare state blunts the edge of class. Creation of cognitively demanding administrative jobs may have reached a limit beyond which economic efficiency forbids more ’feather-bedding’” (Flynn & Shayer 2018: avsnittet 5. Scandinavia and the US). 

Eller hur menar du annars, att just de länder som uppvisar högsta välfärdsindex och ligger i topp i jämställdhetsligan skulle vara de som blir allt mindre smarta? Med mindre abstrakt tänkande? På grund av lathet? Kanske har dessa länder som de allra första nått gränsen för miljöns inflytande på IQ?

Förlåt en som inte kan kalla sig hjärnforskare, precis, men... En eventuell stagnation eller smärre minskning av resultaten på IQ-test måste väl bedömas utifrån utgångsläget innan: den tidigare höga svenska nivån? Man kan väl inte tala om "IQ-brist", om IQ fortfarande ligger bland de högsta i världen? Om USA:s lägre siffror fortfarande höjs, är väl amerikanska barn och unga för den skull inte smartare än svenska? 

Martin Ingvar: ………………………..

Margareta Rönnberg: Vad är det som gör att just läkare numera så självsäkert tror sig kunna uttala sig om medier? Vad vet du exempelvis om tänkandet vid tv-tittande? Har neurovetenskapen gett er hybris? Kan du verkligen hävda att dagens neurovetenskap kan förklara vad som gör oss mer – eller mindre – intelligenta? Man behöver inte vara Einsteins syrra för att se att det saknas belägg för de påståenden som görs i ämnet…

Var inte skälet till att du yttrade dig i denna fråga främst att du ville passa på och göra reklam för den nya bok du medverkar i?

Martin Ingvar: ………………………..



PS
Nedan har jag medtagit hela artikeln från Svenska Dagbladet (30/1-18) ur vilken jag saxat Martin Ingvars ”repliker”.   DS


Referenser

Flynn, James & Shayer, Michael: IQ decline and Piaget: Does the rot start at the top?, Intelligence 66 (January–February 2018), s.112–121

SCB: PIAAC. Den internationella undersökningen av vuxnas färdigheter. The Survey of Adult Skills (PIAAC), Report 2013:2, Stockholm: Statistics Sweden 2013 



Svenska Dagbladet (30/1-18)
Svenske hjärnforskaren: Ipads och tv-tittande ger barn IQ-brist

IQ-testerna talar sitt tydliga språk – intelligensen i Sverige sjunker. Svenske hjärnforskaren Martin Ingvar pekar ut flera faktorer till varför det går utför. En bov i dramat är barns användande av tv och surfplattor.
Ända sedan man började mäta begåvning genom IQ-tester på 1930-talet har intelligenskurvan pekat uppåt. I takt med att våra samhällen utvecklats har vi blivit smartare. Men de senaste åren har IQ-nivåerna börjat sjunka – och det går snabbt.


Svenske hjärnforskaren Martin Ingvar är en av många som bekymras över detta. Med 35 års forskning inom neurovetenskap i bagaget har han en god bild av vad som gör oss intelligenta.

– Den tidigare uppgången i IQ har vänt. Intelligensen sjunker i flera länder och Sverige är inget undantag. Man har sett tendenser till en nedåtgående kurva sedan millennieskiftet ungefär, berättar Martin Ingvar.
På den tiden vi fortfarande blev smartare fanns den brantaste positiva intelligens-utvecklingen i länder med starka skolsystem. Martin Ingvar pekar på ett samband mellan försvagad undervisning, ökat tv-tittande och försämrade IQ-nivåer.
­– När intelligensen började sjunka kom den första generationen barn till föräldrar som vuxit upp med tv och inte gått i en skola där läsningen betonats. Kunskap, språk och intelligens går hand i hand och är en viktig faktor för att få ett bra liv. Statistiskt sett påverkar IQ-nivån såväl din livslängd och hälsa som självförsörjningsförmåga. Man behöver inte vara Einsteins brorsa för att se att våra sociala system utmanas i dag. Vi behöver mer hjärna i samhället, inte mindre, säger Martin.
Många föräldrar låter barnen underhålla sig med läsplattor, mobiler och datorer. Martin Ingvar är ingen teknikmotståndare men varnar för att attiraljerna hämmar barnens utveckling.
– Mycket data pekar på att människor som endast blir talade TILL, det vill säga från tv eller surfplattor, inte utvecklar språket lika bra som de som blir talade MED. Och ju färre samtal man har hemma, desto mer tittar man i mobilen, läsplattan eller på tv, säger Martin Ingvar.
Att vårt IQ sjunker har också gjort att det skett ett skifte mellan den äldre och yngre generationen i Sverige. Martin Ingvar förklarar:
– I de flesta länder kan yngre, välutbildade medborgare mer än den äldre generationen. I Sverige är det tvärtom just nu. Här kan de äldre mer, säger Martin Ingvar och hänvisar till statistik från PIAAC, även kallat vuxen-PISA.
Varför sjunker intelligensen i Sverige?
– Vi vet inte säkert, men en faktor är att det leks för lite i dag. Om barnens fysiska lek ersätts med läsplattor och tv-tittande påverkar det tänkandet. Barnen går miste om viktig språkutveckling vilket gör att det abstrakta tänkandet hämmas – något som i sin tur påverkar intelligensen. En annan viktig faktor är att skolan inte prioriterar läsning tillräckligt. Det gör att barn som kommer från läsande hem får ett försprång framför de barn som växer upp i icke-läsande hem. Läsning är ett effektivt instrument för att socialiseras in i ett samhälle.
Varför är det viktigt att mäta IQ?
– IQ är en indikator på hur det kommer gå för dig i livet. Men IQ är bara en av många faktorer. Har man en bra bakgrund är man "vaccinerad" mot viss IQ-brist. Men om du vuxit upp under tuffa omständigheter så är risken större att det går dåligt för dig – då måste du vara väldigt begåvad för att klara dig.
Vad ska man göra åt detta?
– Det finns inget enkelt svar, men allt kretsar kring skola och utbildning. Vi behöver ta ett helhetsgrepp kring de frågorna, huvudmålsättningen måste vara att öka läsandet och kunskapsnivån. Det kan stoppa utvecklingen. Vi kan inte ha det som i dag då nästan två av tio elever inte har slutbetyg från högstadiet och därmed inte kommer in på gymnasiet.
Martin Ingvar är en av författarna till boken Kunskapssynen och pedagogiken – Varför skolan slutade leverera och hur det kan åtgärdas.


Gabriella Kvarnlöf den 30 januari 2018

måndag 10 december 2018

Filmen LORAX: ett utmärkt miljöpedagogiskt underlag – och mer miljövänlig än boken LORAX!


Jag har tidigare (15/10-18) avhandlat På andra sidan häcken om hur förortsbor breder ut sig och tränger undan djuren. Ännu ett animerat exempel på människan som en invasiv art har vi i filmen Lorax/Dr. Seuss’ The Lorax (2012, Chris Renaud & Kyle Balda). Den bygger på bilderboken med samma namn av Dr. Seuss (pseudonym för Theodor Seuss Geisel, som dock inte var någon doktor) från 1971. 

Boken sägs ha sålts i över 200 miljoner exemplar och få bilderböcker från det senaste halvseklet torde ha blivit föremål för så många analyser som den. Boken har dock inte ens översatts till svenska, men finns enligt LIBRIS i engelskspråkig version på nio svenska bibliotek. Filmen verkar skandalöst nog bara vara inköpt av ett enda bibliotek i Sverige (Stadsbiblioteket Göteborg)…

Berättelsen (12 minuter lång) kan dock ses och lyssnas till uppläst på engelska på


En tidig 25 minuter lång tecknad film från år 1972, gjord för tv och en aning bearbetad av Seuss själv, kan också ses i dess helhet på YouTube:

En 2,5-minuterstrailer till långfilmsversionen från 2012 finns på

I anslutning till trailern finns där i högerkorridoren även fler klipp ur filmen, exempelvis slutscenen ”Let it Grow” på:



Trovärdigt porträtt av en framtida stad?


En animerad långfilm på 86 minuter har givetvis vissa tillägg till originalstoryn, såväl som till kortfilmen av enbart en tredjedels längd. Nu är tillägget främst fråga om en ramhistoria om 12-årige Ted som bor i den syntetiska staden ”Behovsta” (mitt påhitt) och letar efter ett träd till den jämnåriga flicka som han svärmar för. Att få se ett riktigt, levande träd är nämligen hennes högsta önskan. Ty de bor i en inhägnad stad påminnande om Jim Carreys i Truman Show (1998, Peter Weir) med enbart konstgjorda träd som kan kontrolleras med fjärrkontroll. Uppblåsbara träd har ju den fördelen att de inte är smutsiga eller fäller löv...

Invånarna ska inte få veta vart allt giftigt avfall går, utan det göms undan. Frisk luft säljs dessutom på flaska såväl som burk och invånarna varnas av stadens starke och rikaste man, luftförsäljaren Mr. O’Hare, för att ta sig utanför stadsmurarna. Denne inser förstås, att finge stadsborna veta att gratis luft skulle kunna finnas där ute, vore detta ett hot mot hela hans business. Ju mer smog, desto större försäljning av luft… 

Denna varning struntar Ted förstås i. Han slår till sist upp ett hål i muren mot omgivningarna och invånarna får se vad som utanför gömmer sig i smogen. Framför allt stubbar av nedhuggna träd – ännu så länge.

Seuss var kanske inte bara fantasifull utan möjligen profetisk, när han 1971 lekte med tanken på ett kommande behov av frisk luft på flaska. I januari i år kunde den ansedda brittiska tidningen The Guardian (den som DN-journalisterna hämtar många av sina stories från) berätta om en handfull bolag som faktiskt säljer ren luft på flaska. Pionjär var visst Vitality Air, som i november 2017 sade sig ha sålt över 200 000 luftflaskor, framför allt till länder med enorma luftföroreningar (Kina, Indien, Vietnam, Ryssland, Turkiet, Irak och Kuwait).


I filmen Lorax är den invasiva mänskligheten visserligen enbart representerad av en enda man, entreprenören kallad Once-ler – ungefär ”engångsmannen” – som vi får se agera som ung såväl som gammal i strid med sin motpol, miljökämpen Lorax. Lorax är ett slags träd- eller naturande. Av den gamle eremiten Once-ler ser vi visserligen ända fram till slutbilderna bara hans armar och enorma mustasch. Hans röst dominerar istället berättelsen.

Den åldrade Once-ler berättar nämligen för Ted och filmåskådarna om hur han i sin ungdom högg ned alla träd, för att i sin fabrik tillverka ett slags universalplagg av trädens luddiga, mjuka ull, trots att han upprepade gånger varnades för följderna av skogens urgamle väktare Lorax. Denne skogens väktare presenterar sig som ”Jag är Lorax. Jag talar för träden, ty de har ingen tunga”. Som så ofta tas de som påtalar katastrofala miljöeffekter dock inte på allvar förrän det nära nog är för sent.

Nu decennier senare ångrar entreprenören dock sin skogsskövling och miljöförgiftning, inte bara därför att han fick lägga ned sin tillverkning när råmaterialet tog slut. Once-ler är numera även medveten om skövlingens och luftföroreningarnas konsekvenser för hela ekosystemet. Fantasidjur typ små björnliknande varelser, gulorange svanar och nynnande fiskar tvingades ju därifrån, på grund av brist på föda, ren luft och rent vatten. Men han har ett sista frö sparat, som han lämnar över till Ted med uppma-ningen ”Få människorna att bry sig!”…



Mer än ”bara” en miljövarningssaga


Berättelsen rymmer många tänkvärda teman lämpliga för en diskussion med barn, vilket exempelvis Henderson m fl (2004) framhållit, även om dessa tre forskare tycks avse pedagogiska lektioner med barn över tio år. Också för betydligt yngre åskådare utgör filmen dock en lättbegriplig varning för hur miljön och livsbetingelserna för många djurarter såväl som för människorna kan förstöras av kortsiktig vinstmaximering vid överdriven, tanklös exploatering. Det räckte inte för ”engångsmannen” att bara hugga ned några träd, utan alla gick åt.

Några nya träd planterade Once-ler inte heller. Därmed fanns heller inget material för hans framtida produktion. Han sa visserligen när han befann sig på toppen att ”Inget kommer att stå i min väg!”, men begrep slutligen att det sist nedhuggna trädet faktiskt ”stod i hans väg”, inte bara för fortsatt ohejdad expansion utan för produktion överhuvudtaget.

Filmen varnar dock inte bara för naturplundring, avskogning och miljöförstöring, utan är också enligt många en kritik av kapitalismen. Någon kapitalist ser jag personligen visserligen inte till i Lorax, däremot en entreprenör som tänker kortsiktigt och därmed når föga framgång på längre sikt, utan tvingas dra sig tillbaka till ensamhet. Once-ler fortsätter dock tydligen att ta betalt, även för att berätta sin sorgliga personliga historia…



Behöver vi reklamskapade behov?


Förvisso är ”engångsmannen” initialt uppfinningsrik då han skapar sin rörelse och till och med tycks förnya reklambranschen, när hans lastbilar på sidorna har slogans av typen ”Du behöver behov!”. Fast är hans stickade produkt, ett slags klädvariant av den ”schweiziska överlevnadskniven” som sägs vara användbar till allt, verkligen något som alla behöver? Bör man inte skilja mellan reella behov och önskningar?

Till skillnad från luftaffärsidkare O’Hare, har den före detta industriägaren Once-ler i vart fall dåligt samvete för att han förstört skogen, vilket lyfter fram det faktum att alla affärsbeslut handlar om moraliska ställningstaganden. Om vi bortser från att Once-ler aldrig ägde skogen, är inte alla finansiellt lukrativa eller ens alla lagliga handlingar för den skull moraliska. Inte heller är många av våra köphandlingar moraliska.

Ty varken kortsiktigt tänkande industriägare eller sluga affärsidkare som O’Hare skulle nå några som helst framgångar utan oss köpare. Lika mycket som en kritik av industriell rovdrift, reklampåverkan och skrupelfria försäljare är filmen en kritik av konsumism och köpvansinne. Industrier tillverkar bara det som konsumenter tros villiga att köpa och säljare agerar utifrån samma kalkyler. Allmänhetens efterfrågan föder här fortsatt nedhuggning. Principen gäller förstås inte bara mjuka rosa långkalsong-halsduk-möss-produkter utan generellt.

På sätt och vis blir vi därmed ALLA ansvariga för miljöns öde. Genom att sälja OCH köpa luft, behövde invånarna i staden ”Behovsta” inte heller se till att den omgivande miljön hade träd och därmed ”naturlig” luft. Deras godtrogenhet gjorde att de inte ifrågasatte utan frivilligt betalade för sådant som naturen skulle kunnat ge dem ”gratis”. Att köpa buteljerad luft förorenar ju naturen ÄNNU mer, förutsatt att behållarna i plast inte var biologiskt nedbrytbara. Vilket absolut ingenting tyder på.

Att som Ted förflytta sig medelst motordrivet fordon gynnar förstås inte heller miljön.



Ett ensamt barn kan väl inte rädda naturen…


Det slutgiltiga ställningstagande som Ted ändå gör är att inför stadsborna säga ”Jag är Ted Wiggins och jag talar för träden!”, när han ska till att plantera ett frö i stadens centrum. Han har alltså ”blivit” Lorax, en miljöaktivist, som efter att ha lyssnat till Once-lers berättelse äntligen kommit till insikt om vad som behöver göras. Varför heter filmen (och boken) annars Lorax, när den nästan bara handlar om Once-ler och pojken?

Boken har kritiserats för att individualisera ansvaret för att rädda träden och dessutom vara en alltför tung börda att bära för ett barn. De vuxna avsäger sig sitt ansvar, menar man. Once-ler och pojken kunde väl åtminstone plantera fröet tillsammans över generationsgränserna? Kollektiv handling vore en ännu mer framgångsrik modell (se t.ex. Henderson m.fl. 2004).

Innan Lorax lämnade den förgiftade skogen hölls tillsammans med alla nu hemlösa djur en minnesstund, ungefär som en begravning, runt den stubbe som skogsanden först dök upp ur, när Once-ler fällt det allra första trädet. På stenarna runt stubben har Lorax inristat orden ”Om inte…”. Detta villkorade budskap ”om inte…” begrips till sist av Once-ler, som till Ted säger ”om inte någon, som du till exempel, bryr sig väldigt mycket, kommer ingenting att bli bättre. Det blir inte det.” 

Innan eftertexterna börjar rulla har filmmakarna för säkerhets skull understrukit detta meddelande genom att än en gång inpränta författaren Geisels ärende:

”UNLESS someone like you
cares a whole awful lot,
nothing is going to get better.
It’s not.”/Dr. Seuss

Individualiserar berättelsen miljöräddaren? Kanske, men Ted är ju enbart en symbol för alla läsande, åhörande barn och åskådande. Filmens andemening kan också tolkas som att barnen är fröna, som vuxna måste värna om och plantera framtidsfrön tillsamman med. 

I filmen, till skillnad från i boken, är det inte bara i pojkens händer som fröet till en pånyttfödd natur läggs. Här stämmer hela staden in i ett sångslut med anspelning på en låt av Beatles: ”Let it grow, let it grow!” Luftkrängare O’Hare försöker visserligen – utan framgång – locka med sig några av stadsborna i sin refräng ”Let it die…” Vem lär barn vilja sjunga tillsammans med, tro?



Hopp fungerar bättre än pretraumatisk stress


Men är inte filmens slut, likt upplösningen av alla de övriga animerade miljökrissagor som jag tagit upp denna höst, alltför optimistiskt? Vill man verkligen oroa sin publik, är ett olyckligt slut för naturen onekligen mer skrämmande. Nog vore väl pretraumatisk stress (Ann Kaplans begrepp, 2015) ändå att föredra framför post-traumatisk, när planeten redan är bortom räddning? 

Tänk om Happy Feet (2006, George Miller) slutat med att pingvinerna svalt ihjäl! Eller att floden i Ice Age 2: Istiden har aldrig varit hetare/Ice Age: The Meltdown (2006, Carlos Saldanha) resulterat i att djuren istället drunknat!? Behövs inte mer realistiska skräckfilmer, för att väcka rejäl miljöoro och hålla medvetenheten om klimatkrisen till liv? 

Nej, det är viktigt att inte utsätta varken barn eller vuxna för nedslående miljöberättelser, så att de inte blir modstulna och förlorar tron på att också de själva kan göra något åt saken. Negativa miljöbudskap ger lätt upphov till skuldkänslor, upplevelser av maktlöshet, förträngning eller paralysering, snarare än försök att förändra (Garnett & Lindenmayer 2011). I filmen Lorax' slut antyds dessutom en kollektiv uppslutning.

Barnfilmers uppgift är att på lättfattligt sätt plantera idéer, ge hopp och inspirera, snarare än skrämma eller leverera lösningar. Fast är verkligen figuren Lorax inspirerande? Är han inte alltför bossig. Bokens Lorax har kritiserats för att vara alltför grinig och hård för att vara en bra ekoförespråkare (Henderson m.fl. 2004). Är det så även i filmen att han bara klagar, förbjuder och ger order? 

Nej, vill jag hävda. Dessutom får Ted och filmåskådarna ju bara ta del av berättelsen filtrerad genom den kritiserade Once-lers mun. Det är ju entreprenören som återger skogsandens invändningar. Det vore föga överraskande om denne överdrev den hårdhet som han själv upplevt i Lorax' kritik. Fast skogens väktare förklarar sig aldrig för Once-ler, motiverar inte varför skogen ej får huggas ned...? Det är ju för att åhörare, läsare och åskådare själva ska stå för förklaringen.

Något som saknas i slutet är dock att Ted kunde ses överge sitt motorfordon för en cykel… Kanske kunde O’Hares konstgjorda stad ha sett mindre ”leksaksinbjudande” ut?



Online-tittande och DVD:er är mer miljövänliga än böcker


Filmen Lorax har vissa fördelar framför boken med samma namn, men förstås även nackdelar. Karaktärerna är här mer utvecklade än i bilderboken, delvis tack vare långfilmens längd. Filmens Lorax är mer sympatisk och mindre bossig och uppläxande. I filmen görs också Once-ler mer acceptabel genom att det nu är hans mamma, som inte förekommer i boken, som är den som kommer med förslaget till storskalig, automatiserad och fyra gånger så snabb avverkning av träden, trots att hennes son lovat Lorax att bara avverka ett enda träd. 

I långfilmen visar sig även engångsmannen i full kroppslig gestalt, inte som i boken bara synlig med sina gröna armar och ben. I filmen blir han tydligen även en ”två-gångsman”, då pensionären Once-ler decennier senare avslutningsvis vattnar sin egen lilla trädplanta. Han tycks i och med Teds agerande kunna mildra sitt dåliga samvete en aning och välkomnar även i en omfamning den återvändande skogsanden Lorax.

Kritiken mot kortsiktiga industriprojekt är dessutom tydligare i filmen och bokens syn på fabrikörens avsaknad av moraliska ställningstaganden förstärks, exempelvis genom sångnumret ”How bad can I be?”. Vuxnocentriska kritiker anser rent av att filmbe-rättelsen är övertydlig, vilket dock är nödvändigt för berättelser riktade till 5-7-åringar och förstås även åldrarna däröver. 

Vad filmen saknar är emellertid den engelskspråkiga bokens underbara språkliga rytm, vilket kanske är skälet till att den aldrig översatts till svenska. Det måste vara svårt!

Inte bara är filmberättelsen Lorax dock bättre än bokberättelsen, utan även filmmediet i sig är bättre än bokmediet i miljömässigt hänseende. Långfilmen Lorax finns förutom på DVD på Netflix. Jag har letat information om vad som är det miljövänligaste sättet att ta del av berättelser: streamad video, DVD eller pappersbok.

Med redskapen från livscykelanalys, uppskattningar av energiåtgång, resursanvänd-ning (råmaterial, trä, vattenåtgång, olja till plast, färg, tryckning, transporter, kassering), utsläpp av växthusgaser etc, verkar det som att köpta böcker faktiskt är sämst. Visserligen ser barn idag i och med streaming fler filmer, jämfört med på DVD, men å andra sidan sparas då resorna fram och tillbaka till butik in.

I förskolan och skolan är emellertid filmtittande uppenbarligen suspekt... Men kan och vill och bör inte barn bli en "Lorax"?!



Bättre än ”hållbar utveckling” vore ”hållbar livsföring”


I förskolans nya läroplansformulering i Lpfö-18 står under Grundläggande värden:

”Utbildningen ska genomföras i demokratiska former och lägga grunden till ett växande intresse och ansvar hos barnen för att aktivt delta i samhället och för en hållbar utveckling – såväl ekonomisk och social som miljömässig. Både ett långsiktigt och globalt framtidsperspektiv ska synliggöras i utbildningen.”

Och under rubriken ”Hållbar utveckling samt hälsa och välbefinnande” står följande:

”En positiv framtidstro ska prägla utbildningen. Utbildningen ska ge barnen möjlighet att tillägna sig ett ekologiskt och varsamt förhållningssätt till sin omgivande miljö och till natur och samhälle. Barnen ska också ges möjlighet att utveckla kunskaper om hur de olika val som människor gör kan bidra till en hållbar utveckling – såväl ekonomisk och social som miljömässig. […]

Utbildningen ska ge varje barn möjligheter att utforska, ställa frågor och samtala om företeelser och samband i omvärlden och på så sätt utmana och stimulera deras intresse för hälsa och välbefinnande samt för hållbar utveckling.”

”Utveckling” anses alltid som någonting positivt, men jag undrar hur förskolan ska ge barnen möjlighet att utveckla kunskaper om val som bidrar till en hållbar utveckling som är ”ekonomisk”. Man får väl vara tacksam för att det inte står ”hållbar tillväxt”… Betydligt bättre vore det emellertid att tala i termer av ”hållbar livsföring” och med ett nytt slags hållbarhetslära som inte fokuserar naturen, utan istället människors liv, arbete och medvetenhet. 

Miljökrisen är ju egentligen en människokris, inte fråga om någon obalans i naturen. Vi måste helt enkelt tänka – eller börja tänka –och då kan även fiktiva berättelser ge vissa uppslag.

Filmen Lorax påtalar i vart fall tydligt motsatsen: hur människor kan bidra till en ohållbar ekonomisk utveckling, till ekologisk katastrof och en osocial tillvaro – samt hur ett barn tar sin del av ansvaret för att rätta till detta.  




Referenser


Garnett, Stephen & Lindenmayer, David: Conservation science must engender hope to succeed, Trends in Ecology and Evolution 26 (2011):2

Henderson, Bob, Kennedy, Merle & Chamberlin, Chuck: Playing seriously with Dr. Seuss: A pedagogical response to The Lorax, sid.128–149 i Sidney Dobrin & Kenneth Kidd (red): Wild Things: Children's Culture and Ecocriticism, Detroit: Wayne State University Press 2004

Kaplan, Ann E: Climate Trauma: Foreseeing the Future in Dystopian Film and Fiction, New Brunswick, New Jersey: Rutgers University Press 2015