fredag 24 november 2017

Hur förklara det finska skolundret? Veckans videotips tillägnas major Jan Björklund


Hur förklara de finska skolframgångarna i PISA-undersökningarna de senaste decenniet? 

Den frågan ställde sig den amerikanske filmaren Michael Moore i sin film Where to Invade Next? (2016) och jämförde det finska skolsystemet med USA:s betydligt lägre PISA-rankade motsvarigheter.

Filmen är visserligen ingen äkta dokumentär utan en propagandafilm, men all propaganda är inte lika värd att fördömas som krigspropaganda. Politisk propaganda vad skolan beträffar hörs ju var och varannan månad i vårt land, för att inte säga dagligen.


Det svar Moore kom fram till kan man få ett hum om genom att ägna 9 minuter åt denna videosnutt på YouTube:

Why Finland has the Best Education by Michael Moore 



Korta skoldagar och läsår (skoldagen är en av de kortaste i världen, likaså läsåret), skolan börjar först för 7-åringar, klasstorlek om höst 20 elever, inga (eller väldigt lite) läxor förrän på högstadiet, inga graderade betyg förrän i 5:an, inga standardiserade prov förrän i slutet av 9:an, få skillnader i kunskapsnivå mellan olika skolor, inga privatskolor får gå med vinst, läraryrket har hög status och högre lön än svenska motsvarigheter (svenska som dessutom har högre arbetsbelastning), lärare måste ha magisterutbildning och bara 10 procent av de sökande antas till lärarutbildningen, en utbildningskultur som inte är lika starkt kognitivt inriktad som den svenska, en läroplan som betonar estetiska ämnen och barns lek samt kritiskt tänkande i stället för ”faktakunskaper”. 

Genom att minimera barnens skolarbete och maximera leken erhålls kanske de bästa skolresultaten? I vart fall den bästa livskvaliteten för barn, vilket lär främja livslångt lärande.


Borde inte Finland få invadera Sverige i detta avseende, major Björklund? Ett ”JA!” kan rimligen inte ses som att vara quisling?



onsdag 22 november 2017

Förskolebarn som labbråttor i nostalgisk underhållning för vuxna – ska ”Fyraåringarnas hemliga liv” föreställa vetenskap?!


Jag kollar inte längre svenska tv-tablåer och har av det skälet missat en serie om förskolebarn som återkommande gått i Svt 2015-2017: Fyraåringarnas hemliga liv. Sent omsider har jag emellertid blivit medveten om programserien och nu tittat närmare på den. 

Den sändes tydligen så nyligen som i våras på SVT Play och Kunskapskanalen och riskerar att återkomma, när nu denna månad en ny omgång visas i Storbritannien. Fast hur tusan kan svensk public service-tv ha köpt in den brittiska reklamfinansierade kanalen Channel 4:s serie Fyraåringarnas hemliga liv/The Secret Life of 4-, 5- and 6-Year-Olds?! Hur kan man dessutom sända programmen i Kunskapskanalen – och därtill kalla det hela för ”vetenskap”?! 

Säsong 4 av serien med 5-åringarna presenterades på tv.nu med den nyskapade, men mer träffande, genrekombinationen ”vetenskap/komedi”! Varför har ännu ingen forskare utforskat den postmoderna hybriden?

Och varför har det inte ”rasats” mot programmet? Har alla som de senaste 40 åren läst Barnkultur och alla landets hundratusen förskolepedagoger också de slutat titta på svt? Det diskuteras på sistone om hur föräldrar exponerar sina små barn på Facebook och hur ungdomar utsätter sig själva på Internet, men aldrig om hur vuxna sitter och underhålls av förskolebarn som ej kunnat ge sitt välinformerade medgivande. 

Eller har de tv-tittare som följt serien kanske tyckt att det rör sig om ett bra program? Fullt av information och gulliga barn som gör och säger gulliga saker? Möjligen har potentiella ”rasare” istället haft fullt upp med viktigare ting, som att debattera pronomenet ”hen”? Kanske har få i Sverige sett programmen… Jag har ingen aning om hur stor publik serien lockat i svensk tv, men den har i Storbritannien stadigt setts av 2 miljoner tv-tittare.


Har barn, dvärgflodhästar och växter ”hemliga liv”?


Serien inleddes 2015 med åtta avsnitt om 4-åringar, följdes därefter upp av en omgång med 5-åringar och senare var det 6-åringarnas tur att agera mänskliga labb-råttor inför allmänhetens kommenterande ögon. I Storbritannien i realtid på Twitter direkt kopplat till sändningen. Det har även visats speciella dubbelavsnitt som gått ut på att "utforska skillnaderna mellan 5-åriga pojkar och flickor”, samt speciella ”syskonavsnitt”. 

Just nu under november 2017 sänds alltså i Storbritannien ännu en omgång, med två episoder med nya 4-åringar och därefter två nya avsnitt med 5-åringar. Denna gång har man infört nya ”experiment” i barngruppen, med speciellt utvalda barn: till exempel en 4-årig flicka som året innan genomgått en 9 månader lång behandling för gall-gångscancer, en flicka med Downs syndrom, vilket de övriga 4-åringarna inte tycks bry sig om, en pojke med spindelfobi som ska avvänjas, orädde dinosaurieexperten Noah som ska skrämmas ordentligt. Osv.

Tävlingar och tester med av vuxna fixerade regler visar knappast barns ”hemliga liv”, utan snarare deras vardagliga, fullt publika liv. Men själva ordet ”hemlig” lockar. Rapport borde kanske lyfta in i ordet i sina programingresser? Britter är kanske ännu mer intresserade av ”hemligheter” än svenskar, men dessa så kallade dokumentärer (oftast bara naturfilmer) köps inte sällan in även till oss. 

I skrivande stund (14/11-17) heter det timslånga programmet på Kunskapskanalen i kväll kl. 20.05 mycket riktigt Dvärgflodhästens hemliga liv (The Pygmy Hippo: A Very Secret Life, 2014). Ja, hur lever egentligen den lilla flodhästen i Afrika och för vem kan den tänkas ha ”hemligheter”? Slår dock förmodligen Växternas hemliga liv på UR…


Är det OK att vuxna smygtittar på små barn i syfte att roas?


Jag hoppas att inte heller du följt serien. Så här presenteras den av den brittiska icke-vinstdrivande public service-kanalen på dess hemsida:

”This fascinating observational documentary takes us inside the world of ten four-year-olds as they meet in a nursery. But this nursery is rigged with cameras to capture every glance, ever whisper, every tussle, and all the raw emotion as these children take their first tentative steps towards independence in a world without parents – providing a unique insight into this pivotal stage of childhood. […]

Overseeing all the action are two leading scientists, Educational Neuroscientist Dr Paul Howard-Jones (Bristol University) and Developmental Psychologist Dr Sam Wass (MCR Cognition & Brain Unit, Cambridge). This close observation of children in a nursery setting mirrors the way that scientists work. Drawing on this model, these experts have the opportunity to eavesdrop on the children’s play on monitors - but also to suggest some interventions to explore the children’s various stages of development. […] 

The film reveals how their individual adult personalities are already being formed. Through these glimpses of their future selves it is easy to identify and recognise our own character traits in these four year-olds” (channel4.com).


På webbsidan till programserien stod på svtplay.se:

Fyraåringarnas hemliga liv, brittisk dokumentärserie i SVT Play

Vi ser dem leka på gården utanför dagis. De skrattar och jagar varann. Men vad pågår egentligen mellan dem? Hur ser det psykologiska spelet ut mellan fyraåringar? En grupp forskare beslutade att ta reda på det med teknikens hjälp.
Fyraåringarnas hemliga liv utgick 2017-05-12”

Produktionsbolaget RDF Television är mer uppriktigt, åtminstone när upphovsmänni-skorna talar internt till branschkolleger. Programmet sägs ha börjat med tankar om att göra en variant av det berömda Marshmallow-experimentet (se mitt blogginlägg 12/6-17), men den exekutiva producenten Teresa Watkins insåg att programidén ”Experi-ments on Children” vore oetiskt. Fast att bygga in vissa mindre experiment kanske kunde passera, särskilt ifall inte något enskilt barn skulle riskera att bedömas inför miljoner tittare, utan gruppen snarare fokuseras. Watkins: 

“We were still quite attached to the idea of the scientific experiments, so for the taster tape we created our own version of the marshmallow test using chocolate. Only one of the children failed the test and ate the chocolate, but that created huge ethical issues as to whether we should put this on television. We all felt that was a bridge too far – you just can’t show a categorical test that says ‘Your child is not going to go far in life’, it just isn’t ethical. 

But, we wanted to keep something of the science element within the series, just in a much softer way, and we eventually came up with the idea of the chocolate cake – leaving it in the nursery with no adults around and seeing what happened. This made it into a group experiment and took away the personal responsibility, whilst still creating some great talking points for our resident scientists.”



Observationsdokumentär av typen fluga-på-väggen?


Inte mycket av programbeskrivningarna ovan är korrekt: det som skildras är långt ifrån ”secret”, det handlar inte om ”barnens liv” – utan om barn som varken känner varan-dra, inspelningsmiljön eller den vuxna förskolepersonalen, men av vuxna är hopfösta i några veckor för att roa vuxna. Det rör sig heller inte om någon dokumentär, idén kom inte från några forskare utan från tv-producenter, det är absolut inte så här forskning med barn får gå till och de skrattande forskarnas påståenden om de iakttagna barnen är dessutom ofta felaktiga (jag återkommer till det).

Vad det handlar om är i själva verket oetiska experiment med förskolebarn som labb-råttor och enbart i syfte att underhålla vuxna. För att ta det punkt för punkt: 1) Ingen observationsdokumentär, ja, ingen dokumentär över huvud taget. Det handlar inte om att följa barnen i deras liv och se vad som händer; även om det inte förekommer direkta intervjuer av programmakarna, så är de medverkande vuxna förskollärarna ombedda att fråga om speciella ting; en flugan-på-väggen-dokumentär har inte heller någon kommenterande röst, men här fungerar de båda tjuvlyssnade och smygtittande forskarna som sådana.

Inte minst förväntar sig åskådaren av en dokumentär något slags ”budskap”: en vilja att påtala något som upplevs som fel/orättvist, en moralisk eller politisk ambition att förändra, ett samhällskritiskt syfte. En liten andel dokumentärer vill visserligen bara vara estetiskt tilltalande eller främst väcka medkänsla, men inte heller detta tycks här vara avsikten. 

Denna ”Little Brother” är snarare iscensatt ungefär som dokusåpor av Big Brother-typ: inte ens faktareportage utan ”factual” och tydligt konstruerad reality-tv. Serien nomine-rades (obegripligt nog, men vann begripligt nog inte) till en BAFTA Award (en brittisk motsvarighet till priserna Guldbagge + Kristallen) – fast mycket riktigt i kategorin ”Best Reality and Constructed Factual”. Däremot vann den tydligen, enligt produktions-bolaget, ”a Grierson award for ‘Best Entertaining Documentary’ 2017”. Den skotske dokumentärpionjären John Grierson, som inte precis betonade det ”underhållande”, lär vända sig i sin grav.


De tio barnen var från första början medvetet ”castade” av ett team på sex rollbesättare efter nästan ett halvårs letande och utvalda bland 200 ”sökande barn” (läs: mammor) över hela Det förenade drottningadömet. Man ville förstås som i vuxenvarianterna ha intressanta och kontrasterande ”typer”. De enskilda avsnitten presenteras i tablåerna rent av som om det rörde sig om en helfiktiv tvålopera-intrig med 4-åringar i huvudrollerna. Inspelningsmiljön är inte hemmavid i vardagsmiljö, utan barnen forslas under några sommarveckor till en förskola långt bort. Mammorna kan shoppa under tiden som inspelning sker.

Varje säsong har alltså olika förskolor specialutrustats med uppemot 30 särskilda fjärrstyrda robotkameror, avsedda att nå varje vrå av skolans inomhusmiljö. De är placerade i barnens ögonhöjd, för att möjliggöra närbilder av deras ansikten. ”Starka känslor” är nämligen vad programmakarna vill komma åt. Alla barn har också ett eget mikrofonbälte på sig, så att ingen replik ska gå förlorad. Barnen vet förstås om att de filmas av dolda kameran, men sägs genast glömma detta.



Vuxnas experiment ingår inte i vanlig interaktion barn emellan


För det andra har vi 2) experimenterandet med barnen. Barnen får visserligen leka fritt med varandra också, men av tusentals filmade timmar lyfts dussinet ut. Då inte precis ”vanligt förskoleliv”… I varje avsnitt brukar inte minst ett speciellt utformat test ingå som dess riggade ”höjdpunkt”. Av vuxna tillrättalagda, manipulerade experiment utgör normalt inte någon del av 4-6-åringars vardag, varken i förskolan eller hemma. Inte heller brukar sådana tester förekomma i dokumentärer. Den 24-årige talangmanagern på RDF Television hittade på lekar och tävlingar som han föreslog för de medverkande akademikerna kunde besitta vuxenunderhållande testmöjligheter. 

Bland annat manipulerades en jättestor tuggummiautomat, så att alla sockerkarameller svämmade ut över golvet redan första gången som vredet vreds. Barnen uppmanades förstås att inte röra den. Skulle 4-åringarna kunna motstå att pröva den, när förskol-lärarna för tillfället inte var i närheten? Hur skulle de reagera om någon överträdde förbudet? Hur skulle de förklara hur det hade gått till att få ut 18 kg sockerpiller på golvet?


Just barns svårighet att står emot frestelser av sockersöt karaktär utnyttjas gång efter annan. Chokladkakeexperimentet redan omnämnt i citatet ovan (oövervakad av vuxna, för att se vilka som står emot frestelsen) och att få doppa jordgubbar i smält choklad men vara tvungen att vänta med att smaka till eftermiddagen, då hela gruppen ska få, är några exempel. Två 4-åriga killar klarar det sistnämnda i hela 2 sekunder, innan de tillsammans börjar slicka av chokladen på de flesta bär. 

Sådana barn anses enligt (myten om) Marshmallow-testen – såväl som enligt twitt-rande tv-tittare – ha dåligt självkontroll, varpå det antas att det kommer att gå föga bra för dem i vuxenlivet. Budskapet ”Your child is not going to go far in life”, ville visser-ligen producenten Teresa Watkins ovan undvika… Trots det står det i Channel 4:s programpresentation att ”The film reveals how their individual adult personalities are already being formed. Through these glimpses of their future selves it is easy to identify and recognise our own character traits in these four year-olds”.

Eller samma exekutiva producent, Teresa Watkins’, ord i pressrelease på hemsidan till välgörenhetsorganisationen Wellcome Trust som stött projektet: ”It wasn't until we started looking at the science of four year olds that we realised they're also blueprints for their future selves. This makes the film really interesting for people of all ages – you can't help identifying with the four year old you might have been” (Watkins 6/2-15, min kursiv https://wellcome.ac.uk/press-release/exploring-secret-life-four-year-olds [hämtad 13/11-17]


Kan barn indelas i "maskrosor" respektive "orkidéer"?  


Programmakarna medger de etiska knivigheter som uppstår och betonar till exempel att det vid castingen i hög grad handlat om att få föräldern att inse de möjliga konsekvenserna av ett deltagande: att barnet kanske skulle göra eller säga saker som föräldern inte vill se och höra i tv; att barnet gör saker som det senare i livet kommer att uppleva som genant; att kända såväl som okända vuxna kommer att kommentera barnet (och kanske indirekt förälderns fostran) på Twitter, som barnet sedan kan höra talas om. Producenterna säger sig alltså mest ha avrått föräldrarna från barnets deltagande, som bevis för sin etik.



Ändå uppkommer många högst tvivelaktiga situationer i programmet, inte minst genom de olika forskarnas kommentarer. Dessa sitter inte alls som antyds och övervakar det hela i ett angränsande rum, utan får först senare se materialet på video. I det preliminärt redigerade avsnittet infogas därefter deras kommentarer om utvalda situationer. Att sitta och i realtid kommentera allt inspelat material, inte minst repliker, från tiotalet barn låter sig givetvis inte göras. 

Men att se forskare sitta och skratta eller göra miner åt barns agerande eller ord är väl jättekul, eller? Jag har bara upptäckt två brittiska kommentatorer som under de tre gångna åren uttryckt någon kritik mot serien. Först prestigetidningen The Guardians tv-kritiker Sam Wollastone. Denne hade förra året (9/11-16) en del reservationer, fast inte så mycket mot spionkamerorna som mot just vissa forskarkommentarer. 


"God, it's unbearable..."


Wollastone lider till exempel när han ser utvecklingspsykologen och en ”educational neuroscientist” (som sägs ha ägnat mycket tid åt neurovetenskaplig forskning om lärande) förklara en ny teori om att barn är genetiskt predisponerade till att vara antingen maskrosor eller orkidéer. Det sker i samband med att den aningen blyga 4-årig flickan Taysia gå runt och frågar olika barn om de vill leka med henne:

”’God, it’s unbearable.
’Are you a bit shy?’ asks Enzo, who isn’t, tickling her cheek. Meanwhile, child development scientists Sam Wass and Paul Howard-Jones look on, discussing identity, inhibiting natural instincts and a new theory that suggests children are genetically predisposed to be one of two types: dandelions (robust, fine anywhere) or orchids (delicate, only thrive in the right environment). It sounds like a new way of saying some kids are more sensitive than others, but I’m thinking Taysia’s an orchid, while Enzo, Evie-Rae and Fabian are dandelions.

As if it wasn’t enough just being four and dealing with everything that goes with that, this lot are also being experimented on. They’re chained together (admittedly only with paper chains), put in hoops, and – in a variation on the Stanford marshmallow experiment – given chocolate they’re not allowed to eat. Poor Fabian can’t cope. He succumbs, everyone suffers the consequences, he becomes unpopular and his behaviour deteriorates further. As a result of the test. Is that fair?” (Sam Wollastone, The Guardian 9/11-16).

Journalisten Wollastone, själv pappa till en 4-årig son, avslutar aningen överslätande – men tydligen oroad av teorin om ärftliga anlag – med:

”Finally, and thankfully, Taysia starts to show signs of finding her inner dandelion.
This would all be charming and hilarious, the psychology fascinating too, if I didn’t have a four-year-old with suspected orchid tendencies. I’m finding it too terrifying. Quick, we need to get him out of there, into a hothouse” (ibid).


Könsskillnader avseende empati fixerade redan i förskolan?


Andra experiment går ut på att visa (bevisa?) könsskillnader. Pojkarna uppmanas att “act like a girl” och börjar givetvis övertydligt puta med läpparna, göra sig ”fina”, ”gå som flickor”, på stereotypa sätt som mest liknar karikatyrer från vuxnas tv-komedier. Flickorna var lika duktiga på att härma (inte imitera!) pojkar och till exempel ropa “Smell my muscles!”. En 5-årig tjej sa dock att den enda skillnaden mellan pojkar och flickor är hur de kissar. 

Experimentledarna ägnade sig i vintras åt något som de kallar för ”empati-test” med 5-åringarna, men som inte har ett dugg med empati att göra. En kvinnlig förskollärare bad en trio flickor bedöma om hennes iordningställda lemonad smakade bra eller behövde ändras. Hon hade spetsat saften med salt. En pojktrio tillfrågades först och sa direkt “That’s disgusting!” och ”I’m going to be sick”. Flickorna däremot låtsades gilla den äckliga drycken, sa “I think it’s incredible”. Eller ”There’s just a little too much lemon in it.” Att vara mer taktfull, för att inte såra lärarens känslor, är enligt min mening alls inget belägg för empati.

Men visst: pojkarna stal kakor, slickade av choklad från bären, välte varandras torn, medan flickorna inte gav efter för frestelser och var diplomatiska. Vilken gen som styr detta, framgick ej. Att småpojkar är jätterädda för dinosaurier vet ju också alla. Om inte, kan de säkert förmås att bli rädda.


Avspeglar programmet uppläggen vid psykologisk forskning?


Channel 4:s presentation hävdade, för att beröra en tredje punkt, att ”This close observation of children in a nursery setting mirrors the way that scientists work”. 



Detta är helt enkelt fel: 3) alls ingen spegling av akademisk forskning, som måste följa strikta etiska regler. Programmet har i stort sett inga som helst likheter med reguljär forskning, annat än att några uppenbarligen välrenommerade forskare deltar. 

Den brittiske barnboksförfattaren och föreläsaren i barnlitteratur vid Goldsmiths, University of London, Michael Rosen, skrev i ett blogginlägg (9/11-17):

Later in the programme, they set up another experiment which caused the same child distress. They showed that the boy knew a lot about dinosaurs. They asked him if he was scared of dinosaurs. No he wasn't. Then a man dressed as a 'keeper' brought in on a leash, a 6-7 foot tyrannosaurus rex (with someone inside). The boy was clearly scared. This was presented to us as revealing that in some way or another the boy was dishonest about his real state of fear. 

This again was clearly unethical and at the same time absurd. The more we know about T-Rex the more scared we should be, especially if grown-ups surround us with nonsense of notions that dinosaurs co-existed or still co-exist with humans! So the little boy cowered and - again - was distressed.  

What was all this for? What did it prove? Who benefitted from this 'research'? All it did was assert the right of adults to limit the choices of children, set up situations in which it could be predicted that one or more children would be distressed. This was done for our entertainment, showing us...what precisely? That grown-up researchers are clever people who know how to make 4 year olds cry?” (Rosen på sin blogg 9/11-17).

Rosen frågar sig sedan hur människor som kallar sig psykologer kunnat delta i dessa experiment och programmet i stort. Han undrar…

”…how could people calling themselves psychologists have done such things? I think the answer to that question lies precisely in the way this programme was set up and carried out: the children were treated as if they were fodder for experiments, with no volition, sanctity of the person, no sense of their potential, no sense that an experiment could open up new possibilities, new educational insights. In fact, the educational value of the dinosaur experiment was precisely the opposite: it was educational rubbish from several perspectives at the same time” (Rosen på sin blogg 9/11-17).



Forskningsunderhållning eller vetenskapskomedi?


Hittills har sammanlagt över 100 barn utsatts för liknande experiment, som riskerar att senare i livet få negativa konsekvenser för dem. Även om det här är fråga om grupp-experiment, får de ändå följder för enskilda deltagare såsom Fabian ovan. Han kan inte motstå att smaka av chokladkakan, blir impopulär på kuppen, varpå hans beteende ytterligare försämras… Just på grund av de vuxnas test. Wollastone frågade retoriskt ”Is that fair?” (Sam Wollastone, The Guardian 9/11-16). För säkerhets skull svarar jag: NEJ! 

Men många vuxna tycker ju det är jättekul med repliker från barn som verkar citera mammas telefonsamtal (”Stop ringing me Richard, you're not the dad. I don't love you anymore, I hate you now. Ok, see you later”) eller 4-åringens förslag till vad man ska göra med den nykläckta, men döda, kycklingen: ”Turn it into a chicken nugget.” 

”It's incredibly funny, nostalgic and makes us pray each night that our little ones to NEVER grow up. Please stay cute and silly forever, please” (The Closer 20/11-16, versaler i original).

Fast syftet sägs samtidigt inte vara att säga något om barnen, utan om vuxna. Eller som seriens neuropsykolog Sam Wass säger, om man får tro att tidningens citat är korrekt återgivet:

”We’ve consciously set out to find elements of ourselves that we recognise in these children,’ he says. ‘We show the similarities between how adults and children experience the world, and we point to their behaviours — like the urge to be centre of attention or to yearn for someone just because they’re unavailable — that children show but adults still show, too. What’s so powerful is that they are experiencing these complex adult emotions for the first time.’” (Kathryn Knights intervju med Dr Wass i Daily Mail, 6/11-17)


Materialet kan inte sägas ha något vetenskaplig värde så som det nu är presenterat. Sam Wass’ kollega Paul Howard-Jones, en av de övriga medverkande forskarna i serien (som vissa säsonger ersatts av andra), säger dock i en intervju (22/10-15) att råmaterialet omfattande tusentals timmar videofilm kanske kommer att analyseras mer formellt av forskare vid hans eget University of Bristol och ge upphov till nya insikter om barns lärande och utveckling. Någon sådan studie har i vart fall ännu två år senare inte publicerats. Det lär bli svårt att tänka sig, efter den kritiska analys som tre mediejuridikforskare publicerade året därpå (Oswald m.fl. 2016).

(22/10-15) [hämtat 14/11-17]


Juridikforskare om forskningsetiken vid mediemedverkan


Jag har redan ovan genom presentationen av castingen antytt att urvalet av barndel-tagare i serien tydligt kontrasterar negativt mot hur deltagare i reellt vetenskapliga studier rekryteras. Tre brittiska forskare vid juridiska institutionen i Nottingham har publicerat en starkt kritisk genomgång av det problematiska i hur programmet till-kommit och gjorts (Oswald m.fl. 2016). 

De är specialister på mediejuridik och bekymrade över hur information om barnen publicerats och inte minst över kanalens samtidiga twitter-uppmaningar i realtid, med människor som sitter och kommenterar barnen och ondgör sig över olika företeelser i serien. Forskarna framhåller att barn har rätt till integritet och menar att denna typ av offentliggörande av observationer av barnen (liksom skyltningen generellt i "sociala" medier av den unga hashtag-generationen) utgör intrång i barnens privatliv. Sådana intrång kan ibland i fallet med vuxna ändå anses acceptabla och rent av av värde. Till skillnad från i fallet med vuxna, är det enligt trion emellertid högst osannolikt att publicering om barn skulle kunna påstås ha några fördelar för barnen själva. 

Programserien kan inte sägas vara för barnens bästa. Juridikorskarna betraktar även programmet utifrån frågor om etik ur ett medicinskt perspektiv, med tanke på att en av forskarna sägs vara ”educational neuroscientist” (vad nu det är), men finner att serien ju inte heller är tänkt att gynna barnen eller något av barnen terapeutiskt. Inte heller rör det sig om icke-terapeutisk medicinsk forskning i syfte att potentiellt gynna andra framtida unga patienter.

Oswald m.fl. (a a) har tillfrågat såväl tv-kanalen som de medverkande forskarnas arbetsplatser vid olika universitet om de följt gängse etiska regler vad gäller rekryte-ringen av deltagande barn, dessas integritet, samt andra forskningsetiska spörsmål. Channel 4 ansågs sig ha följt gängse broadcasting-regler. Eventuell inverkan från sociala medier direkt knutna till programmet ingick 2016 ännu inte i sådana riktlinjer. 

Från universiteten blev svaren att forskarna ifråga ansågs ha arbetat med serien på sin fritid under sommarsemestern och att deras arbete därför ej diskuterats i något etisk kommitté. Insamlade data var ju inte heller avsedda för några forskningsändamål och då var frågan tydligen ej relevant...

Ska SVT verkligen köpa in fler avsnitt av denna serie?



Referenser


Oswald, Marion, James, Helen & Nottingham, Emma: The not-so-secret life of five-year-olds: legal and ethical issues relating to disclosure of information and the depiction of children on broadcast and social media, Journal of Media Law 8 (2016):2, s.198-228

Rosen, Michael: Unethical TV programme: Channel 4 ’Secret Life of 4, 5 and 6 year olds’, http://michaelrosenblog.blogspot.se/2017/11/unethical-tv-programme-channel-4-secret.html  (9/11-17) [hämtad 14/11-17]







måndag 20 november 2017

50 nyanser av barndiskriminering värda att uppmärksammas mer – inte bara idag på Internationella barndagen


Idag uppmärksammar i vart fall UNICEF Sverige, det vill säga FN:s barnfond, att det är FN:s Barnrättighetskonventions födelsedag. Det är således Barnens dag, i vart fall en dag om året. I Sverige firas (oftast inte) på ett annat datum, 1 juni eller första måndagen i oktober – om alls. Max summa två av 365 dagar alltså. Vissa vuxna hävdar visserligen att alla dagar är barnens… Möjligen tänker de då på vissa svenska barn.

Unicef:s arbete kretsar kring bekämpning av fattigdom, barns rätt till överlevnad och utveckling, skydd mot våld och övergrepp, för utbildning och jämställdhet och ägnar sig allmänt åt opinionsbildning för barns rättigheter. Viktigare saker än det jag vanligtvis uttalar mig om på denna blogg, men man ska nog vara tyst om sådant men ej behärskar. Tycker jag.

Jag påminner i vart om dessa olika typer av barndiskriminering som barn fortfarande utsätts för. Följande grunder för diskriminering och grupper av barn som drabbats av diskriminering har identifierats av FN:s Barnrättskommitté vid granskningen av olika rapporter. Den inbördes ordningen är slumpmässig, således ingen antydan om deras vikt. 

Diskrimineringen sker utifrån:

"kön
handikapp
ras, främlingsfientlighet och rasism 
etniskt ursprung
sexuell läggning
speciella kaster, stammar 
”oberörbarhet" [t.ex. kastrerade eunucker]
språk
barn som inte är registrerade vid födseln
född som tvilling
barn födda på en ”otursdag”
barn födda i sätesbjudning [d.v.s. ej med huvudet först]
barn födda under abnorma/onormala förhållanden
barn under enbarns- eller trebarnspolicy
föräldralösa
på grund av bostadsförhållanden:
   skillnader mellan olika provinser/territorier/stater etc.    
   landsbygden (inklusive utflyttade till landsbygden)
   urban
   barn som bor i slumområden
   barn i avlägsna områden och avlägsna öar
   fördrivna barn
   hemlösa barn
   övergivna barn
   barn placerade i alternativ vård
   etniska minoritetsbarn placerade i alternativ vård 
   barn placerade i institutionsvård
   barn som bor och/eller arbetar på gatorna
barn som omfattas av rättssystem inriktade på unga
   i synnerhet barn vars frihet är begränsad
barn som drabbas av väpnad konflikt
arbetande barn
barn utsatta för våld 
tiggande barn
barn som drabbats av hiv/aids 
barn till föräldrar med hiv/aids 
unga ensamstående mödrar
minoriteter, inklusive
   barn till romer, resandefolk, nomader
   barn till koloniserade ursprungsbefolkningar
   icke-medborgare, inklusive
   barn till invandrare
   barn till olagliga invandrare
   barn av migrantarbetare
   barn av säsongsarbetare
   flyktingar/asylsökande
       inklusive ensamkommande flyktingar
barn som drabbats av naturkatastrofer
barn som lever i fattigdom/extrem fattigdom
barn drabbade av ojämn fördelning av nationell rikedom
social status/sociala orättvisor/sociala skillnader
barn som drabbas av ekonomiska problem/förändringar
föräldrars ekonomiska status som orsak till rassegregering i skolan
föräldraegenskaper
föräldrars religion
religionsbaserade lagar rörande personlig status
barn födda utom äktenskapet
barn till ensamstående föräldrar
barn födda på grund av incest
barn i äktenskap mellan personer av olika etniska/religiösa grupper eller nationaliteter"
(Hodgkin & Newell 2007:24-25, i min översättning)

Barn har all rätt i världen att det snarast görs något åt dessa missförhållanden.




Källa

Hodgkin, Rachel & Newell, Peter: Implementation Handbook for the Convention on the Rights of the Child, 3rd edition, New York:  UNICEF 2007, s. 24-25