Sängliggande med influensa, sträckläste jag under ett dygn 1994 Kerstin Ekmans fantastiska roman ”Händelser vid vatten”.
Under pandemin lyssnade jag intensivt på Rolf Lassgårds uppläsning av berättelsen, vilket stärkte mig i min tolkning.
Läste idag den första och enda recension av berättelsen som jag tagit del av. Nu ett förhandsomdöme om den nya tv-serie som imorgon kommer som en födelsedagspresent på min 75-årsdag. Jag ska förstås med stort intresse också följa filmmakarnas tolkning.
Svt:s recensent menar att "det inte finns [någon] självklar antagonist – för så är inte livet”. Jag skulle vilja påstå raka motsatsen: att antagonisten är så välkänd och självupplevd, att man i förstone kanske inte lägger märke till vedersakaren.
https://www.svt.se/kultur/recension-handelser-vid-vatten-i-regi-av-mikael-marcimain
Men varför tar jag upp denna vuxenroman i ett forum för barnkultur? Jag anser den har relevans för väldigt mycket i – och om – kulturprodukter för barn: missriktad moderskärlek eller fatalt överbeskydd, i kombination med avsaknad av uppriktig kommunikation mellan generationerna.
Som jag nu kommer ihåg det, har berättelsens samtliga mödrar goda avsikter, med katastrofala konsekvenser. Detta gäller även en central ”moderlig”, barnlös karaktär av mankön…
Men hör gärna av dig med din egen tolkning!
Hälsningar
Margareta
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar