onsdag 27 december 2017

Flickors lek med Barbie kan lära kvinnor en hel del


Jag förvånas ofta över hur utseendefixerade många kvinnor är, ja, numera även många män. Här på min blogg inskränker jag mig förstås till att beröra hur detta tar sig uttryck i samband med kulturprodukter för barn och t.ex. leksakers funktion inom barnkulturer. Med andra ord: vad barnen GÖR med produkterna. Till skillnad från vad vuxna gör.

Till och med politiskt medvetna och aktiva feminister stirrar sig blinda på leksakers färger och övriga utseende. Även på universitetskurser med fokus på barn och genus förekommer denna ytliga färgterapi. Ska det vara så svårt att borra lite djupare och reflektera över varför och hur leksakerna faktiskt ANVÄNDS?! Det är ju bara att ta sig tid och se och lyssna på de lekande barnen! Samt försöka tänka lite utanför ramarna, eller som det numera heter på svengelska: ”utanför boxen”. Hästboxen eller skidboxen?

Gör man det, inser man snabbt att Barbiedockor är mer fantasistimulerande än byggklossar och leksaksbilar. Dessutom på ett ur genussynpunkt positivt sätt och betydligt bättre än babydockor som långt färre har vänt sig emot. Barbie har länge utgjort ett dilemma för feministiska forskare, som själva medgivit att också de som flickor älskade dockan, liksom för dagens genusmedvetna unga mödrar. Tonårsdockan eller den unga kvinnan Barbie har tolkats som omöjligt ideal såväl som en förebildlig yrkeskvinna. Bland annat.

Det är just på grund av att Barbie betraktats som en representation av ”kvinnan” som dockan blivit så ansatt av många feminister. Kritikerna har dock bara betraktat ytan, snarare än uppfattat dockan som rekvisita i framför allt flickors lek. Man har givetvis inte kunnat undgå att se att 5-12 åriga flickor (inklusive kritikern själv) i över 55 år älskat att leka med dockan, men dragit automatiska, vuxencentrerade konklusioner beträffande lekens följder för flickornas genus, jagidentitet och möjligheter att föreställa sig själva. Ja, inte dockans inverkan på en själv, förstås…

I själva verket gör Barbie det möjligt för barn att utforska identiteten utan några förbestämda regler beträffande identitetskonstruktion och leka med sina föreställningar om vilka de kan vara. Detta står i stark kontrast till hur vuxna kvinnor (och män) förhåller sig till kulturens bilder av könen, till exempel i reklam och tv-serier, som inte utgör rekvisita i någon fantasi-full genuslek utan mer tolkas som ideal eller med dagens ordval: ”normer”. Barbiedockan ingår i en öppet tolkningssystem, reklamens kvinnobilder däremot i ett slutet. Här har kvinnorna mycket att lära av särskilt flickornas fantasifulla lek, som är betydligt mindre begränsande. 


”Efterbild” snarare än ”förebild”


Barbie är förvisso ingen realistisk bild av en ung kvinna om man ser till utseende, ekonomi, konsumtion och få flickor lär som vuxna kunna eller ens vilja efterlikna henne. Ger dockan därmed en ”falsk” bild av hur det är att vara kvinna: smal, snygg, rik, tom i bollen? Vilka bedrägliga föreställningar om ”kvinnlighet” föder hon egentligen? Är dockan verkligen en ouppnåelig ”förebild”, eller snarare den lekande flickans ”efterbild” eller ”fantasibild”?

Betraktar man lekande flickor närmre, upptäcker man att dockan oftast blir en förlängning av dem själva, snarare än något framtidsideal. Flickorna upptäcker i sin lek samtidigt olikheter mellan sig själva och Barbie. Barbie kan förvisso inte stå på egna ben, men heller inte tänka och tala. ”Jag” måste göra det åt henne. Hon är i sig ingen, utan jag gör henne till olika figurer i mina roliga lekar med henne: bergsbestigare, veterinär, storasyster, doktor, president, hästskötare, flickvän, etc. Kanske jag också kan bli, om inte allt detta, så något valfritt av det? Är ”jag” kanske detsamma som mina tankar och idéer? Hon bor i ett stort jätteflott hus. Varför gör jag inte det? Skulle jag vilja göra det? Hur får man i så fall det? Måste man själv städa sina rum då? Vem städar i fantasivärlden?

Den före detta jämställdhetsexperten, numera samhällsdebattören, Ingemar Gens hävdar, i vart fall enligt Svenska Dagbladet (16/5-11), att det ”Att påstå att två flickor som leker med dockor i dockvrån leker fritt är löjligt. Barn härmar ju samhället och tvingar in sig i olika roller som de sedan övar sig på”. Den som påstår något sådant har aldrig tagit sig tid att verkligen iaktta och lyssna till tjejerna leka med Barbie. Han har dock oavsiktligt rätt, när han använder ordet ”härma” fastän han menar ”imitera”. 

Redan flickor i förskoleåldern karikerar ofta det som de stött på vid sin kontakt med det vidare samhället. Flickor låter sig i sin lek dock inte tvingas till någonting! De prövar onekligen en mängd roller, utan att för den skulle öva sig på dem, och utforskar ett otal möjliga identiteter och yrken. Möjligheterna tycks oändliga!

Gens enligt Ernsjöö, SvD 16 maj, 2011 http://www.svd.se/den-fria-leken-ar-nastan-fanigt-hyllad   

Barbies identitet är inte fastlagd av leksakskonstruktörerna (som förvisso gett den ungdom-liga dockan mängder av yrken och roller) utan av barnet som leker med dockan. Beroende på om flickor leker tillsammans med flera Barbiedockor plus andra dockor, vilket är det vanligaste, kan det bli tal om ytterst varierande lekar och roller utifrån de olika karak-tärernas relationer. Leksaker föreställande levande varelser är annorlunda och mer fantasi-eggande än leksaker som föreställer ting typ fordon och byggklossar som inte har mänskliga relationer inbyggda i sig.


Barbie är mer fantasistimulerande än lastbilar och byggklossar


Lastbilar och byggklossar av skilda slag är inskränkta av sina funktioner. Lastbilar kan forsla föremål från ett ställe till ett annat och byggklossar kan bli konstruktioner typ byggnader. De säger ingenting om förare, har ingen berättelse om byggjobbare i sig, även om lekande barn förstås hittar på stories även med hjälp av dem. Lekens fiktiva värld är här trots allt mer in-snävad till leksaken själv och barnen vet oftast mindre om lastbilschaufförer och byggnads-arbetare än om kvinnor. Barbielekar har mindre av sådana ”lekmanusregler” och det är dessutom mer komplicerat med mänskliga relationer än med att transportera byggmaterial eller hamra på spik.

Leksaker som liknar levande varelser uppmuntrar mer till reflektion, både om dem och om en själv. De kan också stå för en faktisk människa eller hund t.ex, men det är upp till de lekande barnen. Ingen annan utgör här facit till hur denna människa eller hund ska ta gestalt eller agera, endast barnen själva. Exempelvis Barbie påminner i detta avseende om en låtsasvän. Ingen kan hävda att barnets Barbie beter sig fel.

Genom fantasifull lek med dockor kan barn även föreställa sig saker om sig själv och sitt kommande liv. Man klipper likaså Barbies långa hår och sätter på henne Kens eller andra leksakers (t.ex. leksaksdjurs) kläder. Ibland, men rätt sällan enligt min erfarenhet, är Barbie t.o.m. mamma och gift med Ken, även om dockan aldrig presenterats med någon ”hemma-fruroll”. Med tanke på förskolebarns erfarenheter av familjeliv, torde ingen förvånas av det. Vanligare är att barnen framför allt skapar faktiska, tänkbara eller fantasifulla versioner av sig själva. För stunden. Detta till skillnad från hur vuxna kvinnor förhåller sig till fantasilösa och stereotypa bilder i reklam, tv-serier och veckotidningar av lika vackra, smala och overk-liga kvinnor som Barbie.

Barbie har haft 150 olika yrken, allt ifrån sjuksköterska och pilot, tennisproffs och konsertpianist, konstprofessor och racerförare, till polis och president. Hon var astronaut fyra år före Neil Armstrong. Produkterna i reklamen riktad till kvinnor är identitets-relaterade och utseendebetonande (smycken, hårprodukter, skor), medan Barbies tillbehör även rör hennes olika yrken (doktorsprylar, rymdprylar, veterinärutrustning), relationer eller olika aktiviteter typ party och semester.

I vuxenfallet presenteras färdiga idéer om vad som är vackert, som därefter tycks tas som mallar. Reklamens och tv-seriernas fiktiva världar inbjuder betydligt mindre till åskådarens kreativitet eller lek med vad som anses feminint, vackert eller passande. Mottagaren är inte involverad på samma sätt som flickor är i leken, utan en passiv voyeur som tittar in i det coola och vackra folkets ”privatliv”. 

Här uppmuntras kvinnor att efterlikna de mest uppburna typerna av femininitet. Tv, mode-tidningar och reklam inbjuder till skillnad från Barbiedockan inte till någon reflekterande kreativitet utan erbjuder främst förebilder av ”idealkvinnan” som i görligaste mån ska efterliknas. Kvinnorna ska föreställa sig att de lever reklamkvinnans liv, när de köper hårspray eller smycken och då ”finner sitt rätta jag” – ”är” hon. Det är förstås omöjligt att gå in i någon annan, särskilt om man är kortväxt eller överviktig med normalt, icke-airbrushat utseende. Reglerna för vad kvinnan kan åstadkomma upphävs inte av önskan om eller köpet av produkten ifråga.


Skapa sig själv respektive ”upptäcka sitt sanna jag”


Barbiedockan låter istället den lekande flickan gå ut i samhället, d.v.s. föreställa sig olika framtida roller i det ännu så länge utestängande samhället, och dessa fantasihandlingar är inte inskränkta av barnets nuvarande situation eller identitet. Reglerna för vad barnet tillåts göra, går lätt att strunta i. Man kan låtsas vara vem eller hur man vill. Flickan kan skapa sig själv, oberoende av hur hon ser ut och hur gammal hon är, medan kvinnan bara kan upp-täcka sitt förment ”sanna jag” utifrån en viss sorts kvinnlighet, som hänger på utseendet och åldern. Icke representativa bilder av reella kvinnor görs ”representativa”. 

Det är inte fråga om någon falsk bild av kvinnors former, ty magra och unga finns onekligen, däremot ges en falsk bild av den perfekta, ”sanna” kvinnan såsom liktydig med ung och mager. Kvinnors värde binds till ålder och kroppsfett. Denna ensidiga bild blir den enda ”rekvisita” som vuxna kvinnor har, som inte precis likt Barbieleken, inbjuder till fantise-rande om mängder av möjligheter, olika identiteter och roller. Flickan kan i leken gå in i flera kvinnoroller om dagen, kvinnan bara i en fixerad, påstått ”sann” kvinna.

Barbie är tillräckligt olik de lekande flickorna för att möjliggöra fantiserande, reklamens, veckotidningarnas och televisionens är tillräckligt lika de åskådande kvinnorna för att de själva ska försöka leva upp till det unga och vackra idealet. Det är här som feminister och andra kvinnor har något att lära av Barbie, som i sanning också hon avbildar stereotypa ”feminina” kvinnodrag – ung, smal, lång och brunbränd. Men hon definieras inte av sitt yttre. 

Dels får Barbie, förutom via de 150 yrkeskarriärerna skapade av Mattel, ständigt nya identiteter genom de lekandes föreställningsförmåga och fantasier. Dels är flickorna helt på det klara med att hon bara ingår i en lek, inte är på riktigt. Dels finns det inga belägg för att de lekande barnen tror att Barbies framgångar är beroende av hennes utseende. Dels är flickor tidigt medvetna om vuxnas (läs: kvinnors) ogillande av dockan. Det är tydligt att särskilt flickor använder Barbie för att överdriva skillnaden mellan fantasi och verklighet och sedan låter detta särskiljande minska, men bara under lekens gång och inte sällan i smyg, undan de vuxnas blickar som ett slags upproriskhet mot kvinnovärderingar runt dem.

Om kvinnor betraktade reklamens och tv-seriernas tjusiga kvinnor på samma sätt, det vill säga som rekvisita i en uppstudsig låtsaslek i vilken den lekande – och inte ”leksaken” – bestämmer, skulle mycket vara vunnet.

Men: I och med att kritiken och aversionen mot Barbie blivit alltmer allomfattande, har leken med dockan ”gått allt lägre ned i åldrarna”. Ännu på 80-talet var Barbie favoritlek-saken för flickor ända upp i 12-årsåldern. Numera leks dockan mestadels med av betydligt yngre flickor, i vad som getts beteckningen ”ålderskompression”. Därmed har Barbielekens kritiska och fantasieggande potential samtidigt minskat avsevärt. 

Det vuxna avståndstagandet från Barbie har således snarast fått en verkan som är motsatt den avsedda. Eller så har de lekande i åldern 10-12 övergått till tonårsdockor typ 14-åriga Bratz eller Monster High-gymnasister, med ännu smalare midja än Barbie och med Botoxinjicerade plumunnar och shopping som enda intresse. Bratz har visserligen dockor med större etnisk mångfald och ingår i ett flickgäng, men frågan är om det i detta fall är något framsteg. Fortfarande tillstår dock även lågstadieflickor att de leker med Barbie, fast en del gör det i smyg. 

I yngre flickåldrar har Barbie förstås de senaste åren utkonkurrerats av Frost-dockorna Elsa och Anna vad försäljningen av prylar anbelangar. De flesta av flickorna har ju redan fem Barbies… Särskilt de mjuka Frostdockorna är dock betydligt barnaktigare än motsvarande figurer, närmast babylika. Barbie är troligen inte helt utfryst än. Man kan som vuxen bara hoppas att Anna blir populärare än Elsa.  


Not


Detta blogginlägg bygger i hög grad på Leone Wright: The Wonder of Barbie: Female representation in popular culture, Essays in Philosophy 4 (2003):1






lördag 23 december 2017

Svt kultur för idag vidare en gammal jultradition: myten om bristen på animerad film i tv-tablån "förr" – nu tydligen ända till 1987!


På dagens svt-sajt kan man än en gång läsa om den påstådda bristen på tecknad film ”förr i världen”. Det enda nya med artikeln är att animationsbristen nu tycks ha utsträckts till att gälla ända till 1987… Så blir det ju om man, som Hannes Fossbo, tar sig själv som utgångspunkt. 

”Hans [Lasse Åbergs] museum har en av världens största Disneysamlingar. Och vi som tillhör samma generation som jag (född 1981) är honom också evigt tacksamma för Disneytajm som började sändas i SVT på lördagsmornarna hösten 1987. För även om Staffan Westerberg är ett geni och det ofta var hög verkshöjd på den tjeckoslo-vakiska dockteatern var tv-tablån lite…enformig” ( svt.se 23/12-17)



Disney betraktas som räddaren i nöden. Åtminstone en dag om året, alltsedan 1960 med Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul. Minnesförlust? Dålig research?

Låt mig då påminna om läget för tecknade filmer och tv-serier dessförinnan. Bara ett axplock animationer, långt ifrån komna från Tjeckoslovakien eller övriga Östeuropa dessutom, utan mest fråga om västindoktrineringen tillkommen i engelskspråkiga länder såsom Storbritannien och USA, därutöver främst från Danmark och Neder-länderna. Bara några nedslag från 60- och 70-talet:

  • Den tecknade amerikanska serien Familjen Flinta dök upp i svensk tv i mängder av avsnitt redan 1961
  • 1970 sändes den kroatiska serien Balthazar – lika ”opolitisk” som Hanna-Barberas tecknade filmer
  • Hanna-Barberas Scooby-Doo ingick i Beppes Wolgers jullovs­morgon­pro­gram i TV1 kal­lat Där är du, här är jag som visades 1971, 1972 och 1973
  • Hanna-Bar­beras Pebbles & Bam-Bam sändes 1971-1973
  • 1979 visades exempelvis tecknade serier som franska Barbapapa, liksom den om björnen Paddington (då i repris från 1976)
  • Ej att förglömma alla svenska serier och filmer. År 1979 visades till exempel mänger avsnitt om Alfons Åberg, liksom välgjorda och prisbelönade svenska tv-serier som Kalles klätterträd (från 1975), i 12 avsnitt, och Farbrorn som inte vill va’ stor (sex avsnitt), förutom än en gång Balthazar (59 avsnitt) och Doktor Snugg­les (13 avsnitt). Likaså för femte julen i rad den redan då klassiska tecknade Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton (1975).

Fossbo var visserligen inte född förrän 1981, men flertalet av dessa serier repriserades, förutom alla som då tillkom. Kalles klätterträd t.ex. gick i repris 1986, Farbrorn… 1987, Alfons Åberg 1988 samma år som Doktor Snuggles visades igen. Balthazar repriserades också på 80-talet, likaså Familjen Flinta

Detta alltså förutom alla nytillkomna serier under 1980-talet, så det decenniets animationssituation ska vi inte ens börja tala om! Det får du själva dra dig till minnes! Eller göra research om. Hur man gör? Sök på Kungliga bibliotekets mediedatabas!


Nog börjar denna myt om den ”animationsfria” svenska tv-tablån kännas ”lite enformig”, allt. Försök åtminstone komma på lite nyare felaktigheter, tack!



onsdag 20 december 2017

”Men inte Ferdinand…” Tjuren Ferdinand som pacifistisk duva, fascistisk medlöpare, gayaktivist eller elefant i porslinsbutik?


Under julhelgen kommer säkert merparten barnfamiljer att titta på den tecknade Oscarsbelönade Ferdinand/Ferdinand the Bull (1938, Dick Rickard) i Disney-kavalkaden på tv och/eller gå på bio och se Tjuren Ferdinand/Ferdinand (2017, Carlos Saldanha). 

Jag vet inte riktigt hur jag ska karakterisera den nya datoranimationen från Blue Sky, som sägs vara ”baserad på” Munro Leafs nu 81-åriga berättelse. Någon nyinspelning verkar det i vart fall inte vara av det verk, vars copyright tyvärr gått ut, att döma av de trailers som ”släppts”. Långfilmen är möjligen inspirerad av Leafs bilderbok, men där upphör väl likheten. 

Någon föreställd början, mitt eller fortsättning på berättelsen verkar det heller inte vara, om man ser till det glada humöret i de snuttar som offentliggjorts, med Ferdinand själv som berättarröst. Han sägs fortsatt ”vara sig själv”, men ändå någon helt annan än åtminstone förlagorna från 1936 och 1938 antydde. I alla fall i min tolkning. I varje fall jag kan inte tolka ursprungsboken eller den älskade 8-minutersfilmen som lekfull eller humoristisk. Snarare som allvarlig och närmast tragisk.

Problemet är förstås hur sträcka ut en berättelse perfekt avvägd till 8 minuter som redan sagt allt som behöver sägas, med hjälp av ytterligare 99 minuter? Man börjar givetvis med att stoppa in en massa andra lustiga antropomorfiserade djur. Och en mängd andra ”bildliga” lustigheter som delvis lär gå förlorade på svenska, i och med översättningen av talesättet om (den här i själva verket graciöse) ”a bull in a china shop” till ”(o)smidig som en elefant i en porslinsbutik”. Ta tjuren vid hornen heter i vart fall ”take the bull by the horns”, så låt oss konfrontera kärnfrågan vad/vem filmen handlar om.

Ty filmen tycks hur som helst vilja slutgiltigt besvara frågan om vad slags tjur Ferdinand är: en hustjur, en stridstjur eller blomstersniffande duva? ”Var sann mot dig själv” och ”döm inte efter utsidan” råder förvisso fortfarande några av budskapen. Men vem är det som Ferdinand egentligen ska representera? Svaret beror i vanlig ordning på från vems perspektiv det hela betraktas.


Tolkningsperspektivets avgörande roll


Tjuren Ferdinand (1938) brukar vara favoriten i det traditionstyngda tv-programmet Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul. Det framgår tydligt när människor tillfrågas om vilken filmsnutt de absolut inte vill byta ut, eller gillar allra mest. För att inte tala om när ryktet vissa år sprids, att kortfilmen har klippts bort.

Lika traditionsenligt brukar figuren tolkas som en pacifistisk symbol. En del brukar tillägga att berättelsen ursprungligen skapades som en reaktion mot inbördeskriget i 1930-talets Spanien. Idag ser somliga också Ferdinand som gay, eftersom han ”inte är som de andra pojkarna”.

Filmen baserar sig på amerikanen Munro Leafs bok The Story of Ferdinand/ Berättelsen om Ferdinand (med illustrationer av Robert Lawson) som utkom hösten 1936 (på svenska 1938), ett par månader efter att det spanska inbördeskriget utbrutit. Leaf har själv (i intervju med i The New York Times 1936) förnekat att berättelsen handlar om något ”politiskt”, bara om en tjur. Han säger sig ha skrivit barnboken på mindre än en timme i oktober 1935, alltså redan nio månader innan det spanska inbördeskriget utbröt den 17 juli 1936. (Boken utkom dock först i september 1936.) Förutspådde han verkligen kriget?

Miljön är tveklöst Spanien, närmare bestämt Andalusien, och det land som självklart förknippas med ”evenemanget” tjurfäktning. Fast Ferdinand är väl troligen ingen tjur ifall han nu tolkas som pacifist, utan ska väl också han då stå för en människa. Det vill säga av samma art, om än kanske inte samma rang, som matadorer, banderiljärer eller pikadorer.

Varför vill de att Ferdinand ska strida? Och kämpa för eller mot vad? Var Munro Leaf specifikt intresserad av just spansk inrikespolitik, eller motståndare till krig och militarism generellt? Leaf har dock förnekat att berättelsen har någon politisk agenda.    

Nu äger förstås inte författaren ensamrätt till tolkningen och uttydarna har varit många. Somliga såg i slutet av 30-talet förvisso i Ferdinand en "duva" eller vapenvägrare, andra däremot en kommunist, anti-kommunist eller till och med fascist. Den i Nazi-tyskland förbjudna boken kallades av Hitler för ”degenererad demokratisk propagan-da”, ovisst om på grund av att Führern tolkade in ett gay-tema, eller därför att Ferdinand inte var ”manlig nog” att strida och dö. 

Hitler befallde hur som helst att boken skulle brännas, medan Stalin precis som Mahatma Gandhi gillade den. Franco förbjöd publicering i Spanien (Bird 2012). De som inte hävdar att Ferdinand är fascist, kommunist eller pacifist, menar att boken satiriserar fascism, kommunism eller pacifism. Hur är det möjligt med så diametralt motsatta synsätt?


Perspektivbyte ger andra tolkningsmöjligheter


Det kanske krävs ett perspektivbyte för att förstå, bort från Ferdinand, till alla dem som försöker förmå tjuren att slåss. Vilka är de, vad vill de egentligen? Ska de stå för gene-ral Francos fascistiska trupper, för den spanska arbetarklassen eller för kommunis-terna? Förmodligen inte främst symbolisera de hundratals svenska frivilliga, som i de Internationella brigaderna bidrog i kampen på republikens sida. Hellre än som mata-dorer, skulle de väl då troligen ha varit utstyrda i vikingahjälmar?

Men om tjurfäktarna ska tydas som vänsterkrafter, blir Ferdinand kanske en fascistisk medlöpare som ger efter för general Franco & Co? Står tjuren kanske för olika europeiska länders nonintervention? Bidrog Ferdinand till 36 års diktatur, genom att inte vilja kämpa?

Varje decennium har sin tidsbundna tolkning, men avgörande är utifrån vems perspektiv denna tolkning sker. Vilka är det som julen 2017 vill få tjuren att strida? Eller inte strida? Kommersiella krafter? Var hittar vi dagens Ferdinand? Är vederbörande en förebild eller ej? Om ja, för vem då? För vuxna som inbillar sig vara nonkonformister? Vill också barn vara det? Eller är tjuren i kortfilmen bara lat och oengagerad, typ någon som struntar i att rösta…? Är han densamme i versionen från 2017? Vad säger barn?


Ferdinand sedd ur barns perspektiv


Juridikprofessorn Jonathan Todres och litteraturvetaren Sarah Higinbotham har läst ett antal barnböcker med barnsrättsperspektiv för 4-17-åringar, bland andra just Munro Leafs bok The Story of Ferdinand (1936), för att ta reda på hur barn uppfattar berättelsen. I boken med svart-vita teckningar ses Ferdinand oftast sitta bortvänd under korkeken, med tunga moln över sig. Han ses alltid ensam, aldrig med de andra tjurarna. De andra tjurpojkarna ses däremot alltid tillsammans. Även när han i bild syns tillsammans med de andra pojkarna, befinner dessa sig på avstånd från honom. På endast sex av bokens 16 illustrationer är Ferdinands ansikte vänt mot läsaren, i övrigt tittar han bort. Ska detta tolkas som att han är introvert? Som passivitet? (Todres & Higinbotham 2016:95-97). 

Ferdinand sägs ändå vara lycklig… På sista sidan finns emellertid bara en teckning av en vissnande blomma som tappat tio av sina kronblad, alla förutom två, samt ordet Slut. Onekligen ett gåtfullt slut, som inte återfinns i kortfilmen från 1938. Det tycks antyda att han gillar att vara ensam, alternativt förblir en outsider. Flera barn frågar Todres & Higinbotham ”Varför dör blomman?” En tjej föreslår svaret ”För att människor som precis som Ferdinand inte passar in ”just don’t have good lives”…. En annan flicka säger dock skrattande att blomman dör, för att han satt sig på blomman” (a a:97).

En 10-årig pojke menar att boken vill säga att det är okej att vara annorlunda, medan andra barn är väldigt förbryllade på grund av blomman. En 10-årig flicka i samma klass menar att ”boken verkligen är sorglig, därför att Ferdinand kommer aldrig att passa in. Det är därför som blomman håller då att dö” (a a:12). Tonåringar (13-17 år) betonar överlag just Ferdinands isolering och ensamhet. 


Trycket från konformism


Meningen ”alla andra små tjurar, men inte Ferdinand…” upprepas fyra gånger i boken. Modern undrar till exempel – vänligt – varför Ferdinand ”inte stångas som de andra tjurarna?”. Det vill säga: är ”maskulin”, aggressiv, stark, aktiv och tävlingsinriktad… Hon är dock förstående och stödjande vid hans identitetskonstruktion. Ferdinand viker inte för trycket att vara som de andra. Boken sägs illustrera en av artiklarna (no.14:2) i FN:s konvention och barnets rättigheter, den om att respektera barnets rätt till sin identitet (Todres & Higinbotham 2016:96).

Missar du kortfilmen om Ferdinand på julaftonen, finns den ju på YouTube på

Jag har funnit att elever åtminstone alltifrån årskurs 1 gillar att diskutera filmen och hur det kommer att gå för Ferdinand. Är han helt enkelt smart, eftersom han vet att matadoren dödar en? Bara blyg? En känslig konstnärssjäl? Helt enkelt snäll? Hur lätt är det att vara annorlunda? Frågor som djurens rättigheter, antivåld, genus kommer likaså också upp. Är våld någonsin försvarbart? Ska bara ena könet utöva det i så fall? I högre klasser kommer även sexuell läggning på tal.

Den nya filmen är säkert också den sebar, kanske rent av sevärd, men inte lär den problematisera något av temana i föregående stycke. Och för den som sett originalet och/eller läst boken tycks i den nya versionen alla möjliga roliga typer förekomma – ”men inte (Munros) Ferdinand”…



Referenser


Bird, Elizabeth (2012) : Blogg för School Library Journal (2012)


Todres, Jonathan & Higinbotham, Sarah: Human Rights in Children’s Literature: Imagination and the Narrative of Law, Oxford: Oxford University Press 2016




                      God Jul! 










måndag 18 december 2017

Jesus – sin tids superhjälte? Hade många likheter med Stålmannen!


Till månaden december hör tydligen frågor som "Vilka karaktärer får förekomma i Lucia-tåget" och ”Ska inte barnen få lektioner i historia om urgammalt ’svenskt’ julfirande?” Men ”Blir inte icke-kristna barn utanför vid tal om Jesus?”. Och liknande.  

Jag drar mig till minnes en episod från min dotters daghemstid. Personalen frågade barnen om de visste varför det firades jul. Ingen kunde svara. Till sist sa en pojke: ”Gud dog.” Jesusbarnet lär fler barn åtminstone ha hört talas om, så det hör väl till kulturarvet att ta upp mer ingående och ganska okontroversiellt (säger jag, trots att jag är humanist – således icke-troende). 

Ty vad jag har förstått ser även muslimer Jesus som en profet, så kristna, merparten judar och muslimer torde åtminstone inte råka i luven på varandra för att saken tas upp. Mångkulturellt med andra ord!?

Men varför inte jämföra Jesus med andra myters huvudpersoner? Exempelvis jämföra Jesus med Stålmannen – två mytologiska hjältar med mycket gemensamt. Bägge figurerna tillhör ju många barns "svenska traditioner”?


Mytteori för (för)skolan


Så skiljer sig kristen mytologi från annan mytologi? Det tar jag upp i dagens blogginlägg. Vill man inte göra avsteg från skolans eller förskolans kursplan, när man önskar anknyta till till barnens egen kultur typ superhjältar, kan man som brygga ta avstamp i uråldriga myter och mytteori. Fantasi och myter tycks alltid ha använts till att förstå omvärlden bättre. 

Många forskare skiljer visserligen inte så noga mellan sagor och myter, utan de anses ha samma bas. Andra menar att sagor är ett slags försvagade myter som har motsatser som inte är lika rigida och starka som dem i myter (och motsättningar som är mer individuella och lokala), medan myter tar upp mer universella, kosmologiska, metafysiska frågeställningar, även om gränsen idag är vacklande. 

Med MYT menas här alltså inte ”vanföreställning” (som i ”det är en myt att strutsar skulle sticka huvudet i sanden vid fara”) utan myt avser här: 

Myt = varken någon vanföreställning, ideologisk skenförklaring eller stark övertygelse, utan en av de urgamla korta berättelseformer som fungerat som ett slags svar på/förklaring av samhälleliga konflikter, som moralisk måttstock eller hoppingivande framtidsriktning. Det finns s.k. initieringsmyter (invigningsmyter in i vuxenlivet, d.v.s. emancipatoriska avskedsmyter om att lämna hemmet, bli vuxen), paradis- myter, skapelsemyter m.fl. 

Många försök att bena ut mytens väsen har presenterats, men jag väljer här ett tidigt, ty tydligt, sådant. Redan 1936 kom Lord Raglans bok kallad The Hero. A Study in Tradition, Myth and Drama. I den frilägger baronen 22 vanligt förekommande gemensamma hjältedrag, ungefär enligt nedan. 

Aningen uppdaterat hjälteschema (efter Lord Raglan, 1936) 

1. Modern är oskuldsfull/av låg börd/kunglig jungfru
2. Fadern är kung/mäktig
3. Fadern har släktskap med modern/har samma ursprung
4. Ovanlig befruktning/födelse
5. Det sägs att hjälten är Guds son/son till någon upphöjd
6. Försök (oftast av fadern) att döda hjälten (kroppsligt eller själsligt)
7. Hjälten är kraftfull endast utanför hemmet
8. Hjälten är uppfostrad av fosterförälder/upplärd av utomstående på annan plats
9. Inga detaljer om barndomen ges
10. Hjälten åker till framtida kungadöme/förflyttar sig till plats där hjältedådet ska ske 
11. Hjälten segrar över kung, jätte, drake, vilddjur eller över annat ont
12. Hjälten gifter sig med prinsessan/har kärleksrelation med dottern till hjältens förebild 
13. Hjälten blir kung/”kung”
14. Hjälten regerar/har makt under kort tid, när inget speciellt händer
15. Hjälten föreskriver/stiftar lagar eller upprättar nya ordningar
16. Hjälten förlorar sedan sympati hos gudar eller undersåtar/förlorar medhåll
17. Hjälten förvisas från tronen och staden/förlorar makt och gemenskap
18. Hjälten går en mystisk död till mötes/eller utsätts för mystiska hot om själslig eller kroppslig död
19. Hjälten möter ofta döden på toppen av ett berg/på annan speciell plats 20. Hjältens barn (om han har några) överträffar aldrig honom
21. Hjältens kropp begravs inte...
22. ...men ändå har han en eller flera ställen där man kan minnas honom 

Av dessa ger kung Oidipus 21 träffar, Moses prickar av 20, Herkules 17, Robin Hood 13. Hur många stämmer in på Stålmannen? Luke Skywalker i Star Wars? Powerpuffpinglorna? Är tjejsuperhjältar annorlunda? I så fall: varför då? 

Jag säger inte att förskolebarn eller elever förrän på högstadiet behöver få veta allt detta, men som lärarfortbildning och argument för att göra jämförelsen nedan kan lektionen kanske ändå vara användbar. 

Hela 19 av dessa hjältedrag stämmer in på Jesus: hans far och mor är inte släkt och Jesus gifter sig inte heller med ”prinsessan” – så vitt man vet – men han dör på Golgataberget, begravs väl bara tillfälligt och tillbeds i kyrkor över hela världen. 

Både Jesus och Stålmannen kan dessutom förflytta sig på mirakulösa sätt: gå på vatten respektive flyga.


Var Jesus sin tids superhjälte? Fortfarande vår?


När Jesus kommer på tal i skolan i samband med religiösa högtider kunde temat vara just dennes likheter med mer sentida superhjältar, såväl som med hjältarna i andra urgamla myter. Med hjälp av så kallad mytteori är det nämligen möjligt att finna många beröringspunkter mellan gamla och nya superhjältar. Liksom förstå varför barnen och eleverna idag och vuxna redan för tusentals år sedan tilltalas av dem. Inte är det i vart fall på grund av någondera hjältes fysiska styrka. 

Jesus                                                       Stålmannen/Superman
Kom från Himlen                                    ...från planeten Krypton
Uppvuxen med fosterfar                          ...
uppvuxen med fosterföräldrar
Unik förmåga upptäckt i 12-årsåldern,     
...upptäckt i 15-årsåldern, 
men dold tills tiden var inne                    ...men dold tills tiden inne   
Helig plats: templet/kyrkan                     ...hemligt citadell; ishuset
Började 30-årig utmana status quo           
...vill behålla socialt status quo
Invigningsrit: dop                                    ...kallelse
Andlig styrka                                           ...fysisk styrka
Uppgift: frälsa/rädda människorna          ...rädda utsatta
Motto: Vägen, sanningen och livet          ...sanning, rättvisa, amerikansk livsstil
Klädsel: alltid fotlång, vid ”kappa”          ...
tajt overall & fladdrande cape
Alltid 33 år gammal (får aldrig barn)        ...
alltid i 30-årsåldern (får barn?)
Älskar Maria Magdalena                          ...
älskar Lois Lane
Motståndare: fariséer                               ...Lex Luthor (& andra skurkar)
Storyns moral: Jesus ska rädda dig           ...Stålmannen ska rädda dig
Godheten segrar över ondskan                ...Godheten besegrar ondskan
(Efter Guigni 2006:102)

Men kan man verkligen använda sig av den typ av subkulturellt kapital som kunskaper om Stålmannen (och andra serietidnings-/filmsuperhjältar) utgör inte minst bland pojkar i 5-10-årsåldern, även när man talar om Jesus? Miriam Giugni (2006), australienska förskollärare i över 20 år och med en avhandling om jämställdhet, antyder det fruktbara i detta, medan många andra menar att superhjältar inte hör hemma i skolan – åtminstone inte dagens motsvarigheter till de 2 000-åriga... Orättvist?

Giugni återger hur en grupp 4-åriga pojkar i förskolan använde sig av sina kunskaper om kristendomen och superhjältar, då de förhandlade sig fram till en maskulin identitet. Onda vs goda förekommer inte bara i pojkarnas val av egna kännetecken, utan backas upp av bägge mytologierna som uppenbarligen är användbara vid konstruktionen av hegemonisk maskulinitet.

Både Jesus och Stålmannen är supermän: hjältar och räddare i nöden med hög status, fostrade av föräldrar med god moral, och bägge med viktiga uppgifter. 

Passar den ene i förskolan, passar väl även den andre? Speciellt platsar en jämförelse mellan de båda. Eller så ingendera? 



Referenser


Giugni, Miriam (2006): Conceptualising goodies and baddies through narratives of Jesus and Superman, Contemporary Issues in Early Childhood 7(2), s.97-108 

Raglan, FitzRoy Richard Somerset: The Hero. A Study in Tradition, Myth, and Drama, London 1936