onsdag 14 november 2018

Veckans miljöpedagogiska video om människan som invasiv art


Fyraminutersvideo om människans katastrofala inverkan på planeten – lämpad för 10–11-åringar i år 4? Eller för hur unga?

Steve Cutts’ animation Man created in Flash and After Effects looking at mans relationship with the natural world.

Music: In the Hall of the Mountain King by Edvard Grieg.
"Hall of the Mountain King" Kevin MacLeod (incompetech.com)



måndag 12 november 2018

Kan Pokémon GO väcka barns intresse för naturvård och bevarandet av djur och växter i närmiljön?


I tidigare blogginlägg (21/8-17 och 12/2-18) tillbakavisade jag, med forskningsstudiers hjälp, påståenden som att intresset för Pokémon och Pokémon GO skulle göra att barn får det svårare att observera omgivningen med alla sina sinnen, bara skulle sitta inomhus ”över en skärm” och avskärmas från naturen. Således samma tidiga farhågor som vid varje nytt medium, alltsedan radions introduktion i Sverige 1925. (För mina blogginlägg: se länkarna nederst.)

Som med allting annat nytt, åtföljdes barns Pokémon GO-intresse av farhågor om än det ena, än det andra. I dagens aktuella fall: spelets möjliga konsekvenser för ett reellt värnande av naturen. Lika regelmässigt kommer något år senare nämligen resultaten från ett antal studier underbyggda av fakta, som tonar ned oron för det nyss obekanta. 

Nu inte bara funna belägg avseende barns fysiska aktiviteter och bekymren ur ett folkhälsoperspektiv, utan från undersökningar som tagit sig an frågan om eventuella effekter av Pokémon Go-samlande promenader, på barns miljövårdsintresse och nyfikenhet inför olika faktiskt existerande djurarter.



Motgift mot – eller påspädning av – barns naturbristsyndrom? 


Människan blir en alltmer urban varelse. Föräldrar som flyttat in till städerna och själva nästan aldrig besöker naturen, oroar sig inte sällan över att barnen inte ”leker ute i naturen” så som de själva gjorde i sin barndom – på landet… ”Vilken natur då?”, kunde man med rätta fråga sig. Det talas dock i termer av ett ”naturbristsyndrom” (Nature Deficit Disorder, Louv 2005) i och med tilltagande urbanisering. Ett flertal undersökningar har visat, att ju oftare barn i tidig ålder vistas i naturen, desto större miljöengagemang och starkare band till naturvård uppvisar de (Soga m.fl. 2016). 

Troligen ligger detta också bakom Miljöpartiets genomslag i den nu reviderade läroplanen för förskolan, Lpfö-18, med starkare betoning av vistelser i naturen och en bredare hållbarhetsundervisning än tidigare. Det antas helt enkelt att naturupplevelser i barndomen ger långlivad emotionell anknytning till naturen, med åtföljande värnande om den. 

Striden mellan biofiler och biofober, det vill säga de som älskar naturen respektive räds den, om kulturprodukters eventuella inverkan är förvisso inte avgjord. Miljöbiologen Falko Buschke upprepade 2016 de varningsord som miljöforskaren Andrew Balmford och dennes kolleger höjde redan 2002. De fyra zoologerna från Cambridge menade att miljövårdare borde oroa sig för Pokémon, främst som en stark konkurrent till dem själva och deras informationsförsök till stöd för artbevarande. Spelfenomenet är kanske inte direkt farligt för miljöintresset, men heller inte säkert fördelaktigt, menar de.

Makroekologen Buschke refererar just till Cambridgeforskarnas lilla experiment, vars syfte var att se om brittiska 8-åringar kanske visste mer om fiktiva Pokémon-figurer än om inhemska plantor, fåglar och insekter (Balmford m.fl. 2002). Mycket riktigt kunde 8-åringarna identifiera hela 78 procent av Pokémon-figurerna, men bara 53 procent av livs levande reell flora och fauna i barnens närmaste omgivningar.



Är fiktiva figurer påminnande om flora & fauna betydelselösa?


Men det vore oklokt att ta rön om Pokémon, från den tid då Pokémon GO ännu ej uppfunnits, som belägg för ett framväxande främlingskap för naturen bland dagens Pokémon GO-letare – 14 år senare än i Balmfords och hans kollegers studie. Visserligen framhöll Buschke den biologiska mångfalden bland PGO-karaktärerna som någonting positivt, trots att de bara är påhittade fiktionsfigurer. Alla 151 karaktärer bygger dock på och liknar reella förlagor och dessas livsmiljöer, i vatten, luften, på land etc.

Zoologen Balmford och hans kolleger (2002) såväl som Buschke (2016) är dock tveksamma till att fickmonstren verkligen skulle kunna främja barnens intresse för reella djur, för naturen i stort eller ekologiska begrepp. De tycks mena att risken är större för att spelen snarare ersätter, än stärker, de spelandes kärlek till naturen.

Sydafrikanen Buschke verkar dock inte ha gjort någon egen studie av fenomenet, utan spekulerar enbart. En annan undersökning från samma år (Soga m.fl. 2016) genom-förd i Tokyo inhämtade däremot data från ett stort antal barn. En översättning av dess titel ger en antydan om slutsatsen att ”Både direkta och ställföreträdande/fiktiva upplevelser av naturen inverkar på barns villighet att idka miljövård”. 

Studiens slutsats efter en enkät till barnen om deras naturmöten "in natura" respektive i form av berättelser i böcker och tv-program, fiktiva såväl som dokumenterande, var att även kulturprodukter påverkade de studerade 9-12 barnens uppfattningar om behovet av att skydda den lokala biologiska mångfalden i ”verkligheten”. Dock inte i lika hög grad som att själv ofta vistas i naturen, vilket inte lär förvåna någon.

I dagens västerländska samhällen visats barn emellertid alltmera sälla "ofta i naturen". I en av världens största megastäder såsom Tokyo blir den ”natur” som barn lätt kan nå detsamma som parker och strandområden. Här kan medierad natur utgöra ett komplement. Personligen finner jag det logiskt att Pokémon-fenomenen är just japanska uppfinningar.



Pokémon GO-letande – jämförbart med fågelskådning?!


Fyra andra brittiska zoologer och miljöforskare från Oxford och Cambridge (Dorward m.fl. 2016) har en mer positiv syn på Pokémon GO:s potential. De frågar sig om det kanske rent av vore klokt för miljöaktivister att försöka utnyttja spelet för bevarandet av reella arter. Spelets 151 arter (som ökat sedan dess) liknar ju verkliga djur: ”ägg” ska kläckas genom att spelaren promenerar ett visst antal kilometer, varelserna ”utvecklas” likt reella motsvarigheter och är lika ”ojämnt” utbredda geografiskt, och ibland lika sällsynta, som ”förlagorna”. 

Aktiviteten att samla på dem är inte så väldigt olik att samla växter i herbarium, insekter i burkar, eller fågelskådning. När man samlar på Pokémon GO behöver man i vart fall inte ta död på dem, till skillnad från när man samlar på insekter i lådor.

Även om Pokémon Go inte uttalat försöker pusha spelarna till att intressera sig för icke-virtuella djur, förhotad natur eller miljöskyddsengagemang, finns det enligt Dorward m.fl. (2016) exempel på hur somliga fått upp ögonen för detta genom sitt spelande. Dessa spelare försöker aktivt identifiera olika arter som de upptäckt genom sin naturvistelse. Olika Internet-sajter har skapats som erbjuder spelarna hjälp till att identifiera de faktiska djur som Pokémon GO-figuren utgått från. Även ett par av de fyra forskarna har själva som spelare på detta sätt upptäckt arter som de aldrig sett förr i vild miljö på just det stället (kattuggla och Madagaskarrallhäger till exempel).



Amatörzoologer – risk eller resurs? 400 års jobb på 6 dagar!


Dorward m.fl. (a a) framhåller att Pokémon-Go visserligen bara uppmuntrar miljoner spelare att utforska sin lokala miljö för att samla på fantasivarelser. Om de istället gjorde observationer av verkliga djur, skulle 22 miljoner amerikanska spelare (med ett snitt på fem fångade Pokémon per dag) enligt Tom August (2016) dock på mindre än sex dagar sammantaget samla in lika mycket uppgifter om djurlivet, som natur-människor (enligt det internationella nätverket med databas över biologisk mångfald, GBIF) sammanlagt gjort de senaste 400 åren.

En del naturskyddsorganisationer har till och med uppmuntrat Pokémon Go-spelare att fotografera, identifiera och till dem inrapportera vad de iakttagit för fauna. Ser då forskarna inga nackdelar med att sammanföra virtuella djurletare och reella
”djur-skådare”? Jo, givetvis:

  1. Ifall Pokémon GO-rariteter placeras på olämpliga ställen, så att många spelare klampar in i sårbara områden eller vid fel tidpunkt på året (känsliga för parningstid, ägg, ruvande och födslar etc) är det givetvis inte bra. 
  2. Uppmuntras idén att fånga levande varelser, som sedan ska användas till de spelandes inbördes fighter, skulle spelet kunna skapa eller förstärka en utilita-ristisk, nyttobetonad, exploaterande relation mellan den mänskliga och den icke-mänskliga naturen – motsatt det budskap om respekt som miljövårdare och miljöaktivister vill förmedla. Smittar detta av sig, på så sätt att spelarna, inspirerade av spelet, försöker fånga reella djur och få dem att strida mot varandra vore det förstås hemskt – men enligt min mening rätt långsökt…
  3. Försöker miljövårdare alltför tydligt ”återknyta människors band till  naturen” kan även det ha motsatt effekt än den avsedda, ifall detta förstärker missuppfatt-ningen att människan inte skulle vara någon del av naturen, utan en helt egen kategori. Enligt min mening är motsatsen lika möjlig: att vi människor upptäcker hur nära och lika vi är det icke-mänskliga.


Tips på länkar och video som jämför virtuella och reella djur


Den amerikanska myndigheten för miljöskydd och bevarande av landets artrikedom, United States Fish and Wildlife Service, har även skapat en blogg för barn som jämför Pokémon Go-figurer med reella djur i viltreservat, fiskyngelanläggningar och regionala vattendrag.



Se även:

Pokemon That Were Actually Inspired By Real World Animals


Liksom denna:

22 Pokémon inspired by rare EDGE species


Och denna 12-minutersvideo som först visar en animerad Pokémon figur, sedan filmsnutt med verklig förlaga:

All Pokemon That Exist In Real Life | Learn Sea Animals - HandPlayTV for kids





Referenser


August, Tom: Pokémon-Go players could capture 400 years of wildlife sightings in 6 days, Centre for Ecology & Hydrology, 4/8 -16 

Balmford, Andrew, Clegg, Lizzie, Coulson Tim & Taylor, Jennie: Why conservationists should heed Pokémon, Science 295 (2002):5564, s.2367

Buschke, Falco: Why nature conservationists should be worried about ‘Pokémon Go’, The Conversation July 24, 2016

Dorward, Leejiah, Mittermeier, John, Sandbrook, Chris & Spooner, Fiona: Pokémon Go: Benefits, costs, and lessons for the Conservation Movement, Conservation Letters October 28, 2016

Louv, Richard: Last child in the wood. Saving Our Children from Nature-Deficit Disorder, New York: Algonquin Books 2005 

Soga, Masashi, Gaston, Kevin J, Yamaura, Yuichi, Kurisu, Kiyo & Hanaki, Keisuke: Both direct and vicarious experiences of nature affect children’s willingness to conserve, International Journal of Environmental Research and Public Health 13 (2016):6, s.529

Wilson, Edward O: Biophilia, Cambridge, Mass.: Harvard University Press 1984



Länkar till två av mina tidigare Pokémon-inlägg:

måndag 12 februari 2018


och
måndag 21 augusti 2017










söndag 11 november 2018

DET ÄR EN ORANGUTANG I MITT RUM: utmärkt film för alla i förskoleklass och uppåt – fast får inte visas i brittisk tv…


Årets julklapp för alla pedagoger och (andra) miljöaktivister är redan här! Denna 90 sekunder långa reklamfilm producerad av Greenpeace, och tänkt visas på tv som reklam för en brittisk matvarukedja. Den MÅSTE ses och sedan visas även för barnen och elverna i år 1-4! 

There's a Rangtan in my Bedroom


Sexåringarna kommer åtminstone att förstå berättelsens andemening, trots att filmen har några rader av typen barnkammarrim på engelska, upplästa av Emma Thompson. Tioåringarna kan få översätta speakerns få strofer (det blir lättare om man klickar på rutan ”Undertexter” nedanför videon). Sedan kan man lära mer om palmolja på Världsnaturfondens/WWF:s sajt. Därefter leka miljödetektiver och leta efter produkter som de själva brukar äta och som innehåller palmolja och har, respektive inte har, WWF:s märke för godkännande på sig.

Det står på den svenska sajten att WWF inte vill totalförbjuda oljan, utan verkar för certifierad palmolja, som har en tydlig symbol på de produkter som är OK:

”WWF tror inte på bojkott av palmolja. Det hjälper vare sig regnskog eller orangutanger eller alla de människor i Indonesien som drabbats av bränderna. Bojkott kan till och med ha motsatt effekt. […] Att ersätta palmolja med andra oljor som kokos-, soja- eller sheaolja skulle också leda till att betydligt mer mark skulle behöva tas i anspråk.”



Den engelska supermarketkedjan Iceland Foods som ville visa filmen i brittisk tv fick NEJ, eftersom reklamen ansågs vara ”politisk”. (Och säg den reklam som inte är politisk…) Iceland Food lovar att inte ska sälja palmolja, ifall produkten ifråga inte har WWF-garantimärket. Storbritanniens reklamkontrollorgan Clearcast menade dock att reklamsnutten inte lever upp till landets förbud mot reklam från politiska organisationer eller för ett politiskt ämne. Mig veterligt får en miljöorganisation som Greenpeace bara göra reklam i svensk tv på TV4, Sjuan och TV12.


Med 6-åringar såväl som 10-åringar kan man även diskutera hur det kommer sig att man förstår en film även om man inte begriper dess främmande språk, eller ens hör filmens ljud/musik.

onsdag 7 november 2018

HAPPY FEET-filmerna: ”skamlös miljöpropaganda”, religionskritik och ”gaypropaganda”?


När konservativa, Rupert Murdoch-ägda Fox News varnar för en animerad barnfilm, har man anledning tro att den är viktig. Det var just vad som hände i fallet med den, med rätta, Oscarsbelönade Happy Feet (2006, George Miller). Filmen ifråga är enligt min mening den bästa barnfilmen med ett miljötema, ”bäst” i meningen relevant, rolig och begriplig för barn i åldern 6–10 år, förutom animationstekniskt fantastisk.

Nyhetsankaret Neil Cavuto var emellertid rasande över att, som han upplevde det, tillsammans med sina 3- respektive 4-åriga söner ha utsatts för en animerad version av Al Gores likaledes Oscarsbelönade dokumentärfilm En obekväm sanning/An Inconvenient Truth (2006, David Guggenheim). Al Gores filmföreläsning hade väckt stor uppmärksamhet, då den haft premiär halvåret före Happy Feet. Cavuto tyckte sig i filmen upptäcka ett “vänsterextremt budskap”: att det är människorna och stor-företagen som, på grund av överfiske och nedskräpning i haven, är skyldiga till pingvinernas hungersnöd (Fox News' Your World, Nov 20, 2006). 

Att pracka på barn sådana sanningar var enligt Cavuto motbjudande. Han ogillade alltså att man berättar för barn om ett stort och högst verkligt problem, förmodligen dock svårbegripligt för så unga barn som hans. Cavuto var inte ensam. Tv-ankaret Glenn Beck såg också i filmen ett ”illasinnat, dolt budskap” (CNN Headline News, Nov 20, 2006): ”I'd like to teach my children how to think for themselves about the issues, including global warming and the environment, instead of having them indoctrinated by some Hollywood director.”

Beck kan fungera som ett typexempel på alla de vuxna som säger att de vill att deras barn ska få ”tänka själva”, efter att han lärt sina pojkar… att överfiske är någonting bra, som berömvärda storföretag ägnar sig åt, och att plast är ett utmärkt miljöval? Även andra tv-programledare, såsom Michael Medved (i Focus on the Family, 11/12-06) hävdade att människornas fiske och bidrag till den globala uppvärmningen i denna propagandafilm framställs som det största hotet mot pingvinerna. Dessutom att filmen har en gay underton. I vart fall det förstnämnda hotet är, till hälften, korrekt beträffande denna films innehåll…

Medved hävdar inte att pingvinerna är homosexuella, men att det i filmen finns en undertext som kan tolkas så – och har så gjorts av många amerikanska kristna. Vad han syftar på är att Mummel, som ”inte passar in”, stöts ut av filmens fördömande extrema religiösa pingvinledare. Den lille pingvinen är ”inte som alla andra”, de äldste accepterar honom inte så som han är, utan tillstymmelse till sångröst, utan säger: ”You are not a penguin. You're not a real penguin.” 

Frågan infinner sig direkt, ifall förskolebarn verkligen skulle tolka filmen (lika illa och tendentiöst) som dessa vuxna män gör. Barns tankar går väl snarast till att inte få vara med och leka. Happy Feet har emellertid inga som helst hänvisningar till global uppvärmning, är således ej heller någon barnvariant av En obekväm sanning



Människorna är problematiska aliens


För den som missat denna härliga och meningsfulla film, som av svenska recensenter förstås bara fick halvbra snittbetyg (3,2), är handlingen i korthet denna:

Kejsarpingvinen Mummel är annorlunda ända från födseln, ty han kan inte sjunga, vilket man måste kunna för att imponera på en hona. Han är däremot bra på att steppa. När pingvinkolonin på grund av fiskbrist drabbas av hungersnöd, skyller de religiösa ledarna detta på ”avvikaren" Mummels dans. De ”fromma” ledarna hävdar att deras gud inte tolererar grabbens alternativa lockrop, hans dansstil. Tonåringen som inte accepterar de religiösas mystiska förklaring, utan är öppen, nyfiken och vetgirig, mobbas och förvisas från flocken. 

Han beger sig ut på en resa med några udda kompisar för bevisa att det inte är hans eget steppande – utan ”aliens”, det vill säga människorna och deras utfiskning – som bär skulden till att pingvinernas föda sinat. Det lyckliga, i och för sig orealistiska, slutet består i att Mummel finner ”utomjordingarna” och genom sin dans övertygar människorna och FN (?) om att pingvinerna är kännande varelser och därför värda att leva. Fisket runt Antarktis måste därför skyddas från överfiske. (Mummel når förstås också fram till sin älskade Gloria, trots avsaknad av sångröst. Och han är visst en ”riktig pingvin”…)

På YouTube finns flera videoklipp ur filmen:


Filmen har (minst) två handlingstrådar, varav den ena är vanlig i sentida barnfilm. Nämligen den om att alla som är annorlunda ska tro på sig själva och att olikhet är en tillgång: ”var dig själv!”. Detta har av många tolkats som ”gay-propaganda”, alternativt som nyliberal individualism-PR… Den andra tråden är alltså ett tydligt miljöbudskap. En tredje, som inga recensenter i vårt mer sekulariserade Sverige verkar ha kommen-terat, är religionskritiken och inte minst fördömandet av skenheliga religiösa ledare. 

Jag ska förstås, med tanke på att jag denna höst fokuserar miljö- och klimatkrisen, framhäva de ekologiska budskapen, som i och för sig hänger samman med religionskritiken, såväl som med ett alternativ till gay-tolkningen. Ty Mummel kan också föra tankarna till en ateist och/eller en forskartyp: en icke-konformists vetenskapliga tänkande. Han iakttar ovanligheter, vill förstå, ser mönster och drar slutsatser. Precis som i fallet med mängder av klimatforskares rön, vill till en början ingen tro honom.



Människorna – smarta (?) utplånare/”annihilators”


Mummel vill alltså utforska vad som egentligen döljer sig bakom fiskbristen. Han har nämligen iakttagit oförklarliga ting: en rostig grävmaskin på stranden, en örn med en orange ringmärkning och hur pingvingurun håller på att kvävas av plastringarna från sexpackburkar. Inga naturliga naturföremål i Antarktis, precis… Pingvinen har dess-utom hört att människorna är smarta: ”Yeah, aliens. I've heard they're smart.” På ett skeppsvarv upptäcker så gänget till sist orsaken: obegränsat fiske i industriell skala och lika obegränsad avfallshantering. 

Det är förstås svårt för djuren att stoppa detta rovfiske och plastskräpet, men Mummel simmar efter ett av fartygen med representanterna för människosläktet för att vädja till ”dess bättre natur”. Pingvinen hamnar till slut på ett främmande ställe långt borta. Han infångas och stängs in på ett slags djurpark. I fångenskapen på zoo börjar en förtvivlad Mummel en dag dansa framför ett glasfönster. En liten flicka på andra sidan rutan dansar med, medan vuxna förundrade tittar på. De tror nu att Mummel vill kommunicera någonting till dem via sin dans och inser därför att djuren är värdefulla nog att rädda. De har samma rättigheter som människorna att leva, varpå Mummel släpps fri, men med en sändare på sig så att hans färd kan spåras.

Väl hemma igen accepteras Mummel, när han förklarar att människorna satt näringskedjan ur spel, men nu vill ändra på det. Utfiskningen ska som sagt upphöra, så att djuren får sin föda. På avstånd betraktar människorna som följt efter Mummel de dansande och sjungande pingvinmassorna, fortsatt undrande ”Försöker de säga oss nånting?”. Jo, om rovfiske och plastens skrämmande konsekvenser.

Slutet är som sagt orealistiskt, men vittnar ändå om en insikt om att både djurens och människornas bästa måste beaktas. Överfiske och plast är inte bra för någondera arten.



Miljövarningssaga – motverkad av filmens individualism? 


Happy Feet varnar således – förutom för mysticism, arkaiska maktstrukturer, falska profeter, religiös skenhelighet och främlingsfientlighet – för överfiske, avsaknad av skydd för en utrotningshotad djurart och miljöförstöring av typen i haven dumpade sopor. När kronprinsessan Victoria i sin egenskap av språkrör för FN:s globala hållbarhetsmål är ute och föreläser på konferenser använder hon en talande bild av havet som ett kylskåp, med hälften mat och hälften skräp: 

– Föreställ er ett gigantiskt blått kylskåp. Föreställ er att det erbjuder ett utbud av hälsosam, högkvalitativ mat. Föreställ er att ni tömmer varje hylla i kylskåpet och fyller hyllorna med skräp, plastavfall och giftigt avfall, sa Victoria allvarsamt och fortsatte:
– Konstig bild, va? Men trots allt är det så här vi behandlar våra hav
(Expressen 12/6-17).

Kronprinsessan talar om klimatkrisen, föroreningar, miljöförstöring och överfiske, som stressar det marina livet i haven enormt. Före 2050 kommer havet att innehålla mer plast än fisk och det är otvetydigt vi människor som förorsakar detta. Vi är beroende av havet för att överleva, men vi behandlar det som en soptipp. 

Den lösning som brukar föreslås är ”konsumentmakt”… Visst måste vi alla bli bättre på att ta vara på vår mat, som ju i hög grad består av eller produceras av djur, och sluta slänga hälften. Likaså minska vårt bidrag till avfallsbergen på land och i vattnet. Kollektiva, mer storskaliga lösningar är dock av nöden.

Som merparten av filmer för barn (och vuxna) har denna en framhävd individuell hjälte, men en ensam individ kan förstås ej rädda människosläktet, en pingvinart eller jordens natur. I större utsträckning än vad som gäller för vuxenfilmer, menar jag dock att en enskild sympatibärare är motiverad i fallet med barnfilm. Ty det är då lättare för unga barnåskådare att orientera sig i berättelsen. 

Värt att framhålla är dessutom att filmens (och verklighetens) pingviner själva motverkar en eventuellt betoning av vikten av individualitet, genom sitt sätt att kura ihop sig tillsammans för att behålla värmen när det är kallt, vilket det väl alltid är i Antarktis. Tänk om alla människor gjorde detsamma när det krisar…



Förnuft, öppet sinne & vetenskap – mot religiös fundamentalism


Filmen har som sagt i USA anklagats för att vara anti-kristen eller mot religion generellt. Det är onekligen så att regissören (australiensaren) George Miller låter pingvinernas äldste använda sig av kristen retorik och är oflexibla och Gamla Testamentet-konservativa. De låter inte de unga pingvinerna tänka själva utan säger till dem vad de ska tro på: på den Store Guin, som annars påstås straffa dem med svält.

Dessa fördömande troende verkar inte acceptera någon eller någonting som är annorlunda. En av dem påminner mest om omoraliska tv-evangelister, bara ute efter pengar. Mummel måste visa ånger för att få komma tillbaka. Detta meningsutbyte i filmen är centralt och knyter samma flera handlingstrådar: 

Lead elder: Harmless? It is this kind of backsliding that has brought the scarcity upon us!
A foreign penguin: Excuse me smiley, could you speak plain penguin please?
Mumble: He thinks the food shortage has something to do with me.
Lead elder: Do you not understand that we can only survive here when we are in harmony? And when you and your foreign friends lead us into your easy ways you offend the Great Guin –- you invite Him to withhold His bounty!
An elder: He rules the seasons.
An elder: He giveth and He can taketh away. [Jobs bok 1:21]
Mumble: Wait a minute – happy feet can't cause a famine.
An elder: If thy kind of pagan display didn't cause it, then what did?
Mumble: I think it comes from outside – from way beyond the ice. There are things out there we don't understand.
Foreign penguins: Mysteries! Mind-boggling mysteries! Mystic beings!
Mumble: Yeah, aliens. I've heard they're smart.
An elder: He's insane!
Mumble: No, they might be smarter than all of us – who knows?
An elder: He drove the fish away, and now he's ranting this rubbish.
A foreign penguin: Let me tell something to you.
An elder: Don't touch me, you filthy varmint! [smacks him]
Mumble: Hey, watch it!
Lead elder: So it follows: dissent leads to division and division leads us to doom! You Mumble "Happy Feet" must go.
Mom: Don't you take one step, Sweetheart. You have as much right to be here as any of these daffy old fools.
All: [shocked gasps]
Dad: Norma Jean, I'll deal with this.
Mumble: Pa?
Dad: Mumble, you must renounce your so-called friends, your peculiar thoughts, and your strange ways. If we are devout…sincere in our praise, the fish will return.
Mumble: But Pa...
Dad: Listen boy, I was a backslider myself. I was careless, and now we're paying the price.
Mom: What's this got to do with Mumble?
Dad: That's why he is the way he is.
Mom: There's nothing wrong with him!
Dad: Face it, Norma Jean! Our son's all messed-up!
Mom: He is not messed-up, you hear me?
Dad: Believe me, I know he is!
Mom: How can you say that?
Dad: Because when he was just an egg, I dropped him.
All: [shocked gasps]
Mom: Mumble! Oh, my poor little Mumble!
Mumble: Ma, I'm perfectly fine.
Dad: No you're not, boy. For all our sakes, you must stop this freakiness with the feet.
Lead elder: Your father speaks wisely. Heed his suffering heart and repent.
Mumble: But it just doesn't make any sense!
Lead elder: Then your arrogance leaves us no choice!
Dad: No, wait! Son, you can do this. It ain't so hard.
Mumble: Don't ask me to change, Pa. Because I can’t.

(http://happyfeet.wikia.com/wiki/Happy_Feet/Transcript) [7/9-18, med mina kursiver och tillägg av karaktären som yttrar repliken]


Att Mummels steppdans skulle få guden att straffa dem med hungersnöd är onekligen inte rimligt, eller som han själv säger ”just doesn't make any sense!”. Happy Feet ställer förnuft och faktiska iakttagelser mot religös tro och trångsynthet. Tron vinner här inte över förnuftet, lika lite som den gör i fallet med klimatkrisen.



Happy Feet 2 – utan miljötema?


De svenska recensenterna var ännu ljummare gentemot uppföljaren Happy Feet 2 (2011, George Miller), allt enligt det stående mönstret att uppföljare nästan aldrig sägs leva upp till originalet. Därför anstränger man sig inte ens för att leta efter något tema, utan vissa säger helt enkelt att det inte ens finns någon handling… Göteborgs-Postens Emma Engström skrev dock:

”Liksom i ettan finns här ett miljöbudskap, att naturen hänger ihop. Lite skönt är också att det i barnfilm så ofta förekommande budskapet att allt är möjligt bara man vill tillräckligt mycket är nedtonat. Alla kan inte flyga” (GP 15/12-11).

”Att naturen hänger ihop”? Det är ju det den inte gör längre! Läsaren får åtminstone av recensionen veta att i filmen ”ett isberg som brutit sig loss från den Antarktiska isen isolera[r] kejsarpingvinerna”. Det är allt… Pingviner kan helt riktigt inte flyga. 

Uppföljarens teman är visserligen inte lika tydliga som i föregångaren, men kanske ännu viktigare för både människor och djur. Hade recensenterna tittat lite närmare på denna djurrättsfilm, hade man nog betonat konsekvenserna av den globala uppvärm-ningen/växthuseffekten, temperaturstegringen i världshaven, samt oljeutsläppen med den därav sammanhängande oljebranden.

Den globala uppvärmningen har gjort att lunnefågeln Sven förlorat sitt hem när isen där smält, ty öppet vatten och grönt gräs må vara vackert, men går ej leva på för hans fågelart. Hans fjäderskrud blir dessutom kletig efter ett oljeutsläpp så att han är nära att dö.

För kejsarpingvinerna hotar samma öde, när temperaturhöjningen medför att en glaciär bryts av, eller ”kalvar”, så att pingvinerna blir instängda och omringade av en stor spricka. Även här måste filmen erbjuda en hoppfull ”lösning”, då pingvinerna till slut samarbetar för att få ismuren att kollapsa så att de kan ta sig ut. Dock syns under snön och isen gräs, vilket antyder att det bara är en tidsfråga innan människan har gjort deras liv där omöjligt för gott.



Människan är numera jordens stora mysterium


Det kan inte vara särskilt svårt att med barn diskutera vad människorna förorsakar för problem för djuren i dessa filmer. Eller vad vi alla kan göra åt det. För de yngsta, 6-åringarna, räcker det möjligen med att visa den första filmen som kanske är lättare att samtala kring.

Föga förvånande fick Happy Feet en Oscar i kategorin bästa animerade film. Någon miljöpropaganda är det inte fråga om, ty det förutsätter en enda stark röst, utan att några konkurrerande röster kan göra sig hörda. Däremot är filmens miljötema ett exempel på sann miljöinformation. 

Filmen är en kritik av en antropocentrisk miljömoral, som av ekonomiska skäl förtrycker naturen och äventyrar pingvinernas rätt att överleva. För mer om kejsarpingvinernas situation som nära nog utrotningshotad art, se nedan PS. Dessa, världens största, pingviner är just den mest havsisberoende pingvinarten. 

Vuxna kan förvisso tycka att berättelsens etiska budskap är väl överdrivet och att historien har en oerhört förenklad Happy Ending, men nu är ju filmen faktiskt inte avsedd främst för dem. Många vuxna recensenter har förvisso ändå haft svårigheter att till fullo se filmens kvaliteter och angelägenhetsgrad.

Så vad talar egentligen för att vi är smartare än pingvinerna? Klokare än barnen? Filmens egentliga mysterium är Människan… "Skumma djur, större och vildare", som den ringmärkta fågel säger.




PS

Om kejsarpingvinernas situation 2014 
från The Center for Biological Diversity, en  amerikansk nationell, non-profit miljöskyddsorganisation:


”Emperor Penguins Closer to Endangered Species Act Protection
Icons of Wild Antarctica Are Threatened by Climate Change

SAN FRANCISCO— In response to a petition from the Center for Biological Diversity, the U.S. Fish and Wildlife Service announced today that the emperor penguin may warrant Endangered Species Act protection based on threats from climate change. The most ice-dependent of all penguin species, emperor penguins are threatened by the loss of their sea-ice habitat and declining food availability off Antarctica.

“Our carbon pollution is melting the sea-ice habitat emperor penguins need to survive,” said Shaye Wolf, climate science director at the Center. “Emperor penguins are the icons of wild Antarctica, and they need rapid cuts in carbon pollution and Endangered Species Act protections if they’re going to have a future.”

Emperor penguins rely on sea ice for raising their chicks and foraging. In parts of Antarctica where sea ice is rapidly disappearing, emperor penguins populations are declining or have been lost entirely. The emperor penguin colony featured in the film March of the Penguins has declined by more than 50 percent, and the Dion Island colony in the Antarctic Peninsula has disappeared. One recent study projected that nearly half of the world’s emperor penguins may disappear by mid-century without drastic cuts in carbon pollution.

Warming ocean temperatures and melting sea ice in the Southern Ocean encircling Antarctica have also diminished the availability of krill — a key food source for emperor penguins. Ocean acidification resulting from the ocean’s absorption of carbon dioxide and industrial krill fisheries further threaten the penguins’ food supply. […]

Endangered Species Act listing of the emperor penguin would offer greater protections against the greenhouse gas emissions driving climate change and the industrial overfishing of key prey species. For example, if penguins are listed, future approval of fishing permits for U.S.-flagged vessels operating on the high seas would require minimization of impacts on penguins. The Act also compels federal agencies to ensure that their actions — including those generating large volumes of carbon pollution — do not jeopardize endangered species and their habitat.” 



År 2011 fick sju andra av världens 19 pingvinarter sådant skydd av denna organisation United States Fish and Wildlife Service, som Wikipedia beskriver som ”en amerikansk myndighet som tillhör USA:s inrikesministerium. Myndigheten ansvarar bland annat för miljöbevarande och bevarandet av landets artrikedom.”   

Se även en text av Bill Blakemore (Nov.28, 2006) för abcnews:

'Happy Feet' Not So Happy

”..[Paul] Ponganis, who studies the emperors' remarkable ability to dive 1,640 feet in search of food and hold their breath for 20 minutes, reports that the 4-foot tall birds are threatened by commercial fishing and, almost certainly, by the long-range effects of global warming that is melting sea-ice:

"Emperors breed and incubate their eggs in the middle of winter," he says, "because they do it all on the frozen sea surface.”

If the sea-ice freezes too late in autumn or breaks up too early in spring, the chicks won't be old enough to swim, he explains, "so the long-term projections for global warming are a serious threat."

Early sea-ice break up in recent years is consistent with many projections of the effects of global warming, and scientists are not optimistic.
Climate scientists around the world agree that even in the best case scenarios, the earth is virtually certain to warm at least another two degrees Fahrenheit due to human-induced greenhouse gas emissions.

Emperors and other penguin species also need floating sea-ice to rest on during their long fishing forays. Penguins, which are found only in the southern hemisphere, thus appear to face the same problem global warming has already brought to the north pole – less and less frozen sea surface or "sea-ice" -– which polar bears, found only at the north end of the planet, must have to stand on as they hunt seals, their main food.”



DS