onsdag 30 maj 2018

Varför håller mammor inte på så här med sina barn? Är kvinnor omusikaliska?


Har du någonsin sett en mamma ”offentligt” sjunga med sitt/sina barn så som fäderna på nedan länkar gör? Sjunger mödrar bara snälla, lugna barnvisor? Kanske gör du det dock själv i bilen med ditt barn, men visar du upp det för omgivningen? Är kvinnor för otekniska för att spela in? För ansvarsfulla bilförare för att låta sig bli distraherade? Tipsa gärna om motsatsen!

Hur som helst ser det ut att vara väldigt kul. Spelar ni i alla fall dagligen QUEEN i förskolan? I ”barnkammaren”? Flertalet låtar av Queen verkar ju vara väldigt omtyckta av barn.


Inget nytt under solen…?


Apropå ständigt uppdykande kritik om ”dagens barns” ”olämpliga/våldsamma/tv-serier” och dito leksaker inleder jag idag med en barnkulturell version av Billy Joels singel ”We Didn’t Start the Fire” (1989). Den listade ett antal historiska och populär-kulturella tidningsrubrikliknande händelser och problem på 60-talet som 40-tals-generationen beskylldes för: Kalla kriget, medborgarrörelsen, Mellanöstern etc, men även namn på boxare, tv-figurer, artister, filmer etc rabblas upp. Kontexten och sammanbindningen av fenomenen fick lyssnaren själv stå för, men påmindes i vart fall. Originalet finns på:





Är alla kulturprodukter för barn idag bara "reboots"?


Matt Silverman och hans barn Amelia och Arthur gör en aktuell barnkulturell variant, som visar att det mesta i populärkulturväg idag är upprepningar eller mer eller mindre nya varianter av gamla figurer, serier eller filmer. Finns att se på:



FREE DAD VIDEOS
Publicerades den 7 maj 2018

Open Thread: 'We Didn't Start The Fire' - Kid Culture Edition



Howdy Doody, CandyLand, Rin Tin Tin, Superman
Silly Putty, Lincoln Logs, Huckleberry Hound
Matchbox, Romper Room, Lassie, Captain Kangaroo
Whoopee Cushions, Little People, Bozo the Clown

Tom & Jerry, Tiddlywinks, Sea Monkeys, Pogo Sticks
Play-Doh, Sullivan, Alice Goes to Wonderland
Pez Dispensers, Gumby, Bullwinkle & Rocky
Sleeping Beauty, Peter Pan, Cinderella, DisneyLand

We didn't start the fire
It was always burning since the world's been turning
We didn't start the fire
No, we didn't light it, but we tried to fight it

Underdog, Easy Bake, Pink Panther, See n’ Say 
Yogi Bear, Charlie Brown, Winnie the Pooh
Jonny Quest, Flintstones, Barbie Gets Her Dream Home
Hot Wheels, Super Ball, Shags & Scooby-Doo
                                   
Mr. Rogers Neighborhood, Willy Wonka, Robin Hood,
Bert & Ernie, Cookie Monster, Big Bird, Oscar
Nerf Balls, Battleship, Magnadoodle, Shrinky Dinks
Schoolhouse Rock, Sock ‘em Bots, Don't forget how Simon blinks.

We didn't start the fire

Fraggle Rock, Thunder Cats, Pound Puppies, Cabbage Patch
Care Bears, G.I. Joe, Rainbow Brite, Nintendo
Jem and the Holograms, California Raisins
Transformers, Danger Mouse, Pee-Wee Herman’s Playhouse

He-Man, Elmo, Hungry-Hungry Hippos 
Muppet Babies, Chip & Dale, Little Ponies, TK 
Link, Zelda, Mario, Go-Go Gadget Trench Coat 
Little Mermaid, Garbage Pails, Turtle Power, DuckTales
   
We didn't start the fire

Home Alone, Tiny Toons, Beanie Babies, Blues Clues
Barney, Furbies, Lion King, Nick Toons
Power Rangers, Alex Mack, Wacky  Animaniacs
Bill Nye, Space Jam, Babe gets a new fam.

Tamagotchi, Pokemon, Teletubbies, Spongebob
A&J Flown Away, What else do we have to say?

We didn't start the fire

Dora, Lizzie, Harry P, Hayao Miyazaki
Hannah, Drake & Josh, Monsters, Inc., Xbox
Razor Scooters, Nemo, Shrek, Powerpuff and Zhu Zhu Pets
Minecraft, Avatar, Bratz, Wii, Disney's Cars

Paw Patrol, Daniel T, LEGO made a movie,
Merida just wants to shoot, Everything's a reboot
Minions, Frozen, Dinosaur, Did we need an Ice Age 4?
Fidget spinners, Clone Wars, I can't take it anymore

We didn't start the fire
And when we are gone, it will still burn on, and on...



Andra fäder improviserar aningen mera än vad Silverman gör, men har också de väldigt kul med sina barns och musikens hjälp. Se till exempel pappan med tre barn i


Bohemian Rhapsody On The Way To School: Parenting and Bonding – Cool!



och 


Dad and his girl singing Frozen - Let it go in the car 



Men, som sagt, var är mammorna? Och var är svenskarna – av bägge könen? Är det kanske bara jag som inte vet var jag kan hitta dem?






måndag 28 maj 2018

Dags för barnens ”we too”-rörelse? Barn ska förstås själva ha rösträtt i alla val!


Det finns många sätt att betrakta demokrati, varav ett är ”det gemensamma sökandet efter rättvisa problemlösningar”. Detta kräver att en mångfald sociala perspektiv får komma till uttryck även i val och i riksdagsbeslut. Inte minst barnens perspektiv. 

Barnen sägs enligt till exempel Hillevi Wahl (https://www.svt.se/opinion/lat-barnen-rosta-at-foraldrarna-i-valet-2018 , 23/5-18) vara ”vår framtid”. Fast egentligen är ju framtiden deras – en kommande tid som vi vuxna dock nu på ofta förödande sätt tar ansvarslösa beslut om. I många fall utan att någonsin behöva betala priset för konsekvenserna…

Wahl förordar ”familjeröstning” och åtminstone demokrati inom familjen. Föräldrarna Wahl ska rösta efter samråd med barnen. Ja, det finns ju inget som hindrar föräldrar att göra det och borde väl automatiskt redan ha skett överallt. I kraft av sin ålder och egna erfarenheter lär föräldrarna ändå ha övertaget. 

Så, nej, hennes solidariska idé är sympatiskt, men inte radikal nog. Föräldrar som ombudsröstare är ett annat förslag som redan har över 30 år på nacken. (Se mina tre inlägg om barns rösträtt 26/2, 28/2 och 5/3 detta år!) Utan framgång… Kanske är tiden nu mogen för en barnens egen ”We-too”-rörelse?!

Vi sägs i Sverige ha ”allmän rösträtt”, från vilket barn ”naturligtvis” är utestängda. Det säger väl allt om hur vi ser på barn: de räknas inte till medborgarna. Ja, inte ens till människosläktet, när vi säger ”en människa – en röst”… Också barnen ska förstå ha rösträtt! I alla val. Utan åldersbegränsningar!

Om det skrev jag en bok till förra valet, Barns rätt till sin röst (2014). I den gick jag igenom alla framförda argument mot valrättigheter för barn och fann att inget enda höll för en kritisk granskning. Några av dem i korthet (för grundliga utläggningar med klar-görande motiveringar, se de tre inläggen från i vintras!):

1. Barn är okunniga om politik: Det är en tredjedel av vuxna svenskar också

2. Barn är själviska: Njae, inte mer än vuxna som röstar utifrån sina egna fördelar

3. Barn saknar erfarenhet: ”Erfarenhet” kan också var en eftersläpning av föråldrade föreställningar. Vuxna saknar dessutom erfarenhet av hur det är att vara barn idag

4. Barn är så lättpåverkade: Vuxna låter sig av månadsvisa opinionsundersökningar att döma också lätt påverkas att ändra åsikt. Det kallas då förstås för ”väljarrörlighet”. Motion är ju inne…

5. Barn är ansvarslösa: Men vad tar merparten av dagens vuxna egentligen för ansvar för resursslöseri, klimathot, bidöd etc?

6. Rättigheter bör förenas med motsvarande skyldigheter: Fast barn har ju en mängd skyldigheter, utan denna rättighet att rösta! Den som har skyldighet att t.ex. följa lagar, bör också ha rätt att bestämma över lagar. Mänskliga rättigheter som att bli hörda har vi dock för att vi är människor, inte under förutsättning att vi förmår prestera något visst.

7. Rösträttsåldern och myndighetsålder bör vara densamma: Nej, de har helt olika syften, avgör bland annat ansvar delat med många andra respektive ensamt och personligt ansvar.

8. Rösträttsålder och valbarhet bör höra ihop: Nej, de varierade till 1974… Problemet är inte de valda representanternas ålder, utan snedfördelningen hos valmanskåren

Med en åldrande befolkning finns det, som det nu är, stor risk för att valmanskåren – och därmed politikerna – är mer inriktade mot kortsiktiga frågor, då allt färre är föräldrar till förskole- och skolbarn och allt fler medelålders oroar sig för sina åldrande föräldrars, eller för sin egen, sjuk- och äldrevårds tillgänglighet och kvalitet. 

Belägg tycks också finnas för att de senaste decenniernas reformer i Sverige gynnat pensionärer mer än de gynnat barn. Ska det föreställa rättvisa det?


”De vuxna är tyvärr framtiden…”


Barn ärver tyvärr sina föräldrars och far- och morföräldrars för länge sedan sådda framtid: ”De vuxna är framtiden…” Att tala om barnen som ”framtiden” riskerar att strunta i förhållandena här och nu för barn. Vad är vi vuxna villiga att avstå IDAG för att barnen som unga och vuxna ska få det drägligt till exempel i miljöhänseende?


Alternativet är förstås att frånta oss pensionärer vår rösträtt… Vi har ju inte rätt att jobba i statlig tjänst längre än till 67-årsdagen. Alla gamlingar får ju heller inte inneha körkort eller bestämma över sin ekonomi... 

Varför skulle just rösträtten vara ett livslångt privilegium, när vi blir tillbakablickande eller till och med gaggiga?!





onsdag 23 maj 2018

Några tips på filmer och tv-program att visa för förskolebarn regniga sommardagar (och förstås sedan året runt…)


Jag skrev i måndags om en intressant purfärsk brittisk avhandling om en tidigare underutforskad lärprocess: hur ihärdigt och koncentrerat ett par, troligen ”typiskt” tv-vana, 2-åriga barn lär sig att förstå filmer och tv-program såsom berättelse genom att jobba hårt och målmedvetet, men självstyrt. Studiens namn är alltså

Some Secret Language. How Toddlers Learn to Understand Movies (London, 2018).

Hela avhandlingen av Cary Bazalgette finns som sagt att läsa på nedan länk:


I mitt blogginlägg kunde jag förstås bara antyda några få ting från de nästan 250 sidorna. Jag gick till exempel inte in på det film- och tv-material som Bazalgette bygger sina videofilmade observationer av barnens reaktioner på. Studien avslutas (a a:248) med ett appendix innehållande en lista med film-/tv-titlar (mest från BBC/ CBeebies), samt antalet videoinspelade visningar av dessa tv-avsnitt eller kortfilmer, som hon bygger sin analys på (se nederst i detta inlägg). Minst en dryg handfull av dem har även varit populära i Sverige.

Dock ska jag idag mot slutet kortfattat nämna några specifika kortfilmer/tv-episoder som Bazalgette broderar ut texten en hel del kring, samt var man kan se dessa berättelser. Det vill säga: hur man själv kan visa filmerna för barnen och diskutera (eller göra annat intressant) kring dem.



Läroplansnormerat hörskådande! Filmer/tv-program SKA visas!


Först ska jag dock säga några ord om hur filmvisningar i den svenska förskolan verkar gå till – i de få fall då sådana över huvud taget verkar förekomma… Av min lilla, högst ovetenskapliga, rundfråga tycks visandet av film- och tv-berättelser nämligen vara en sällsynt företeelse. Ändå står det i Läroplan för förskolan (Lpfö-98, nu 2018 reviderad) att det SKA förekomma film- och tv-tittande:

"Förskolan ska ge barnen förutsättningar att utveckla intresse för berättelser, bilder och texter i olika medier, såväl digitala som andra, samt sin förmåga att använda sig av, tolka, ifrågasätta och samtala om dessa”. 

Bland läroplansmålen finns även barnens förutsättningar att… 

…”utveckla intresse för skriftspråk samt förståelse för [läs: av] symboler och hur de används för att förmedla budskap” (bägge styckena ovan är från Skolverkets Regeringsredovisning 2018-03-23, Dnr: 2017:783, d.v.s. det reviderade läroplans-förslaget, sid. 8, här med vissa ord framhävda av mig). 


Bara garanterat ”lärorika” filmer/tv-serieavsnitt?


Vad visas trots allt i några av förskolor? De titlar som jag presenterats för är i de flesta fall garanterat fotriktiga, det vill säga auktoriserade av myndighetsövervakade kanaler såsom Svt/Barnkanaler, Svt Play och UR Skola. Vissa förskolor har tecknat avtal med sli.se (också då främst UR-produktioner?).

Några exempel på titlar och på hur dessa program används, och först Svt:s/Barnkana-lens:

Krakel Spektakel 
(långfilm eller tv-serie med för närvarande 10 stycken 8 minuter långa avsnitt på svtplay.se) som är baserad på Lennart Hellsings berättelse. Finns att se på https://www.svtplay.se/krakel-spektakel 

Sångerna och ramsorna används på sångsamlingar och för Herr Gurka-dans.

Pappa på förskolan
(På Vimeo finns även snutt om hur programmet är gjort: ”pappa Anders blir liten som en leksak. Vi filmade pappan mot greenscreen och keyade in honom i olika miljöer ute och inne på förskolan”)

Fiktionsprogram inkluderande fiktionslika lektioner


Greta Gris 
(5-minutersavsnitten handlar ibland om odling/plantering. 

Använt även för ”för språkets skull: man kan hitta avsnitt på många olika språk, och barnen kan då titta på samma avsnitt på svenska, engelska, ryska arabiska osv och blir mer bekanta med varandras språk.”

Bing 
(7 minuter, handlar också om odling/plantor, exempelvis om maskrosors ”åldrande” på

Octonauterna 
(Spännande och lärorikt om djur i havet, sänds ej för närvarande, tror jag…)



Exempel nämnda från UR Skola:


Katten, musen, tiotusen 
(huvudsakligen matematik för förskolan ”med hjälp av en ivrig mus och en lat katt”. Exempelvis avsnittet Minutjakten om vad man hinner göra på en minut: de 9 minu-terna är ingen berättelse, men inrymmer i sig (välvilligt tolkat) två berättelse. Dessa kan onekligen diskuteras även ur ”filmiskt” avseende, men frågan är om så sker.

Livet i bokstavslandet
(som redan titeln avslöjar handlar det om alfabetet. Presenteras så här: ”ABC-program med sketcher om bokstäver och ord för dig som är på väg att knäcka läskoden, och för dig som precis har knäckt den. Sketcherna bygger på pedagogiska moment och är fulla av humor, lekfullhet, kunskap och musik. Lär dig allt från att känna igen en viss bokstav och förstå hur den låter, till att kunna känna igen och skapa rim.”)

Livet i mattelandet
(UR:s programbeskrivning: Välkommen till landet där matematiken betyder allt! […] Lär dig om talen 0 och 1, likhetstecken och cirklar! Är nollan en värdelös siffra? Nej då!”)

Barr och Pinne
(UR:s programbeskrivning: ”De två hjältarna Barr och Pinne räddar världen från farligt skräp och lär sig samtidigt om kompostering, kretslopp, allemansrätt, sopsortering och återvinning. Serien tar fasta på hjältedåd i vardagen. Barr och Pinne räddar papperskorgen från batterier, komposten från badbyxor och sjön från glasspapper. Inte mycket till berättelse, men rymmer trots allt en konflikt.)

Avsnitten sägs passa ”perfekt till arbete med Grön Flagg och kring de Globala Målen”.

Vem bestämmer
(UR:s programbeskrivning: ”En fiktiv dokusåpa som på ett humoristiskt sätt vrider och vänder på demokratibegreppet. Tre personer - Stuart, Maja och Birgit - är inlåsta i ett hus och måste lösa olika uppdrag tillsammans. Med uppdragen följer direktiv om vem som ska bestämma över gruppen - något som leder till konflikter. Vad händer om en person ensam bestämmer över en grupp, eller i ett land?” Avsnitten kan handla om demokratibegreppet, kvinnlig rösträtt, pengar och makt. Det finns även ett ”Förord till dig som pedagog” i vilket producent och lärare berättar om hu man kan arbeta med programmen, som föga platsar under etiketten ”berättelse”.)

Grej och Mojäng
Det finns än mängd avsnitt, som till exempel kan handla om att förklara temperatur, flytförmåga, ström, hjulets användbarhet etc. 

Tripp, trapp, träd
(”Pedagogiskt magasin för 3-5-åringar” med vanliga vardagsutmaningar för ålders-gruppen; bland annat mattetrolleri, men innehåller även en godnattsaga).

Ett, två, tre…Tyra! 
(UR-serie med 4-minuterssnuttar för de minsta om en animerad dinosaurie som vill börja i förskolan. Ska förmodligen bekanta barn i liknande situation med vad en förskolevistelse innebär.?)

Nära Natur-serien 
(Om småkryp, exempelvis Snigelslem och bärfisar.)

Doktor Karins stetoskop
(Ett barn besöker läkaren/veterinären Karin som tar emot gosedjur, som om de vore verkliga. Visar olika undersökningsmetoder vid läkarbesök/veterinärbesök i 5-minu-terssnuttar.)

Kropp och kanin
(liknar Doktor Karins stetoskop i sin presentation av kroppens delar, men har bara små leksakskaniner som dock talar till leksaksinspirerade organ och kroppsfunktioner.)


Eftersom alla dessa UR-filmer i huvudsak är faktaprogram eller bildsatta lektioner, används de mycket riktigt för deras faktainnehålls skull, inte ens i egenskap av faktaberättelser (än mindre för deras minifiktionsberättelser, som trots allt skulle vara möjligt till exempel i fallet med ovan omnämnda Minutjakten.) Så värst mycket ”symbolspråk” lär personalen och barnen heller inte hitta i dem.

Pinos dagbok 
Här har jag faktiskt svårt att hitta det eventuellt pedagogiska eller faktabaserade i de 20 femminutersavsnitten för de allra yngsta! Är uppenbarligen ok-ad som helt och hållet fiktiv underhållning. Skönt!



Också fiktionsfilmer ska tydligen helst lära ut annat än om film..


De fiktionsfilmer av längre format, som förmodligen visats för de äldsta förskolebarnen, tycks också de bland annat (eller främst?) användas för andra än filmpedagogiska syften. Återigen lära ut om natur eller emotioner, till exempel.

Dunderklumpen (den delvis animerade natursagan från 1974 i regi av Per Åhlin). Finns som tiotalet 9-minutersavsnitt på YouTube. Hela filmen finns exempelvis på Vimeo: https://vimeo.com/185293312 

Den används för diskussioner om fjäll och natur, förutom om empati och kamratskap. Här finns ju mycket att samtala om exempelvis, om mixen av live och tecknat. Och vilka konsekvenser för filmens ”modalitet” (d.v.s. på vardagssvenska: dess verklig-hetshalt) som blandningen får, med mera.

Frost/Frozen (Chris Buck & Jennifer Lee, 2014) visas uppdelad i fem 20-minuters delar, åtföljda av en diskussion som bland annat problematiserar karaktären Elsa. Wall-E (2008), likaså uppdelad i fem bitar följt av samtal efteråt med 4–6-åringarna, för att se hur mycket av berättelsen barnen hade förstått. Pippi Långstrump har också visats av någon, oklart med vilket syfte.

I nästan inget av de exempel som delgivits mig tycks man visa filmen/programmet ifråga för att samtala om denna såsom berättelse. Om hur den är gjord, kan förstås tack vare X eller är obegriplig på grund av Y. Man framhåller däremot att man gör egna filmer, skapar rörlig bild digitalt, ”producerar istället för konsumerar”. De övriga som besvarar min fråga om förklarar att man inte ens tolkat läroplanens skrivningar om att ”utveckla barnens intresse för digitala berättelser och barnens förmåga att tolka och samtala om dessa” som att de skulle syfta på att filmer och tv-program.

Anledningen tycks åtminstone delvis vara att man är oklar över vad en berättelse egentligen är.



Vad ÄR en berättelse?


Att med dagens digitala apparatur filma barnens lekar, pjäser eller aktiviteter, något experiment eller naturförlopp, för att sedan visa och diskutera det sedda med barnen, handlar (såvida det ej leds av en ovanligt skicklig filmskapare till mediepedagog) inte om att skapa en berättelse – bara om att spela in ett skeende eller dokumentera. En övervakningskameras timslånga bilder är heller ingen berättelse…

Vad är då en berättelse? Somliga brukar (som Aristoteles) svara ”någonting med början, mitt och slut”. Fast det har ett skärp eller ett hopprep också, utan att för den skull utgöra någon berättelse. Ty börjar exempelvis skärpet i den spetsiga änden för att sluta i spännet? Varför inte tvärtom? Eller i mitten? Hör hålen i mitten till början eller slut? En berättelse måste ha en riktning mot ett mål. För att veta om handlingen förs framåt, måste man veta vart huvudfiguren är på väg, vilket mål som vederbörande har.

Egentligen börjar alltså allt berättande därmed med slutet, även om detta oftast sker underförstått: huvudfiguren vill ta sig från ett oönskat negativt tillstånd i riktning mot ett gott.


För att något ska vara en BERÄTTELSE krävs: 
– att det har en berättare, det vill säga någon (en berättare, hörd eller underförstått = författaren) som presenterar...
– …en historia med ett antal (minst 2-3) händelser (före–efter; först–sen.. å sen så.. å sen, men så till slut så; jämför barns eget återberättande!) som oftast är fråga om…: 
a) handlingar (utförda av någon aktör), alternativt: 
b) skeenden (t.ex. naturkatastrof), men därtill... 

– händelser med orsakssamband (d.v.s. med viss kausal ordningsföljd)
presenterade i en särskild ordningsföljd (men kan börja vid historiens slut, för att sedan gå baklänges för att berätta vad som hänt som lett fram till detta slut!)
– och med ett specifikt syfte/mål
– samt från en viss synvinkel 


Tre frågor till förskolebarn räcker inledningsvis


Vill man diskutera berättelser med riktigt unga barn/elever är det dock mer fruktbart att samtala om en berättelse i termer av dessa tre enkla frågor:

– vem/vilka HANDLAR det (mest) OM (yngre barn kan ge olika och oväntade svar! Alla kan vara  lika rätt!). [Fråga alltså INTE ”Vad handlar filmen om?”!]
– vad VILL hon/han/de? 
–  VEM/VAD står i vägen för att uppfylla denna vilja/önskning/huvudfigurens mål? (Detta kan ibland även vara sidor INOM figuren själv, som hindrar målupp-fyllandet: rädsla, samvetskval, ilska, övermod, avsaknad av pengar eller vänner osv.) 

Sedan dyker naturliga följdfrågor upp, såsom ”Hur vet man att det handlar om (t ex) mors lilla Olle eller musen?” För att Olle/den dyker upp först, och man får se den mest? För att det i ord talas om den? Hur vet man vad han/hon/den vill? Kunde/borde det ha slutat på något annat vis? Ja, frågorna faller sig nog av sig självt om man verkligen lyssnar på vad barnen säger.

Mitt råd lyder i övrigt helt sonika: tag fasta på det MINST begripliga uttalandet från varje barn! Varför svarar hon/han så där ”konstigt”? Just där tror jag att elevens egen tolkning eller förståelse kommer fram allra bäst, ty annars är barn ju väldigt inställda på att det finns vissa rätta svar som bara ”fröken” vet…

Testa till exempel:

La merle (1958, Norman McLaren) 4 minuter på


Eller varför inte samtala om hur barnen tror att man kan göra en film som denna om en stol som vägrar låta någon sitta på sig:

A Chairy Tale (1957, Norman Mc Laren) 9 Oscarsnominerade minuter på





Några enligt de 2-åriga tvillingarna extra fascinerande filmer 


Jag lovade inledningsvis att kortfattat nämna några specifika kortfilmer/tv-episoder som Cary Bazalgette broderar ut texten en hel del kring, samt var man kan se dessa berättelser. Det vill säga: hur man själv kan visa filmerna för barnen och diskutera (eller göra annat intressant) kring dem.

En film som barnen ofta såg är en 8 minuter lång film som bygger på en bilderbok av Eric Carle kallad Papa, Please Get the Moon for Me som finns i engelsk version på https://www.youtube.com/watch?v=sGqAw7UM6qo   

Här kan pedagogen antingen inleda med att berätta att filmen handlar om en flicka som ber sin pappa ta ned månen åt henne, eller så bara visa filmen trots engelsk berättarröst och fråga barnen om de kan lista ut vad den handlar om, bara genom att se och lyssna på ljud och musik. Likaså ta upp fågelperspektiv (när någon/pappan/ månen?) ser ner mot flickan och katten på marken, uppifrån stegen vs grodperspektiv. Det går utan att nödvändigtvis behöva lära ut perspektiv-ledet (utan bara tala om ungefär som ”som en fågel eller groda ser”); KAN man verkligen klättra ända upp? Finns det så långa stegar? Är det därmed på riktigt? Kan man ta ned månen eller stjärnor? Men pappan gör ju det? Är det bara flickans dröm? Hur kan man av bilderna/ljudet se om det är, eller inte är, på riktigt?


Mängder av material om Animatou (regisserad av schweizarna Roméo Andreani Claude Luyet, Claude Barras m.fl., 2007); är ingen barnfilm utan en film för vuxna om animationshistoriens utveckling i olika material och som under en lång tid var favoriten och videofilmades 13 gånger, men som jag tyvärr ej kan hitta på Internet), Cyber och (enligt tvillingarna sorgliga) The Tiny Fish finns på

Den dialoglösa, 10 minuter långa filmen The Tiny Fish finns att se på 

Cyber (av Stefan Eling, 2007), 10 minuter lång, likaledes utan dialog finns att se på 

Baboon on the Moon, 6 dialoglösa minuter, med sorgsen musik på


Laughing Moon går kanske att komma åt efter inloggning på

Inte minst finns det mycket användbart om Laughing Moon/Warau Tsuki  (2002) (7, minuter lång, upplevde barnen som fascinerande) på


Den kan ge uppslag till enkel animering av barnen själva, genom att bara flytta om olika trianglar till exempel.





Klassfråga 


Vissa barn är mer vana vid hörskådande av tv-program och filmer än vid barnboks-läsning. De missgynnas ifall denna typ av berättelser aldrig berörs i förskolan, med negativa följder för deras självkänsla. Det finns mängder av forskning om hur ”vissa” aningen äldre barn från ”vissa” miljöer i skolan blommar upp när ämnet på skol-schemat är film. Och att andra från mer ”gynnade” miljöer då visar sig vara under-stimulerade… Detta är applicerbart även på de allra yngsta. 

Här således ännu ett skäl till att visa filmer och tv-program i förskolan, förutom det att följa läroplanen!




BILAGA:


Cary Bazalgettes videofilmade tv- och kortfilmsmaterial


Nedan finns en lista över de berättelser som de 2-åriga tvillingarna såg medan forskaren videofilmade dem. Därutöver såg barnen förstås även andra audiovisuella berättelser, utan att responsen på dessa blev videofilmade (till exempel Monsters, Inc.) Vissa av programmen har visats även i svensk tv, medan många av de övriga kan ses på YouTube eller andra play-kanaler samt på DVD och kanske till och med på Netflix och liknande.

Jag har med fet stil lyft fram de program/kortfilmer som jag vet visats även i Sverige. Fler av dem kan förstås ha gjort det, utan att jag visste det:  


MOVIE TITLES & NUMBERS OF VIEWINGS VIDEOED 


CHILDREN'S TV

Mr Bloom's Nursery 1
Zingzillas 1 
In the Night Garden/I drömmarnas trädgård
Peppa Pig/Greta Gris
Waybuloo 1 
Baby Jake 3 
Mr Maker 1 
Mike the Knight 1 
Numtums 1 
Nipdap/Dip Dap
Tree Fu Tom/Träd Fu Tom 
3 Bagpuss 1 
Meg and Mog/Meg och Mog
The Saveums 1 
Mr Men 1 
Jellyjamm 1 
Thomas and Friends/Thomas och vännerna 1


SHORT FILMS/Kortfilmer

The Very Hungry Caterpillar 3 
Papa Please get the Moon for me 2 
The Very Quiet Cricket 1 
The Gruffalo's Child/Lillgruffalon
Laughing Moon 2 
Animatou 13 
Little Wolf 2 
Baboon on the Moon 2 
Otherwise 1 
The Tiny Fish 2 
Sunny Day 1 
Nightshift 2 
A Slippery Tale 2 
The Propellorbird 2 
The Witch's Button 2 
Cyber 2 
Lucia 1