lördag 30 september 2017

Är inte TITTA HAMLET! kränkande? Fast exakt vem eller vilka förolämpas? Tolkningsförslag efterlyses!


Alla författare riktar sig till någon och skriver om någon. Alla förläggare tänker sig vissa grupper som tänkbara köpare av boken. Somliga författare av (enligt förlaget och kritiken) barnlitteratur, såsom Lennart Hellsing, förnekar visserligen att de haft någon specifik mottagare i åtanke. De säger sig skriva för ”det inre barnet” – som om ett sådant verkligen funnes. Även då riktar sig författaren hur som helst till någon viss, inte till den ”inre tonåringen” till exempel. 

Vem riktar sig Barbro Lindgrens och Anna Höglunds nyutkomna pekbok Titta Hamlet! (2017) egentligen till? 

Bokens förlag Karneval placerar boken bland dess ”Barnböcker”. Bibliotekens samkatalog, biblioteksdatabasen LIBRIS, anger ”Barn/Ungdom” som tänkt läsarskara. Dagens Nyheters recensent Lotta Olsson menar att det är ”en pekbok som inte är för barn utan för ungdomar och vuxna” (DN 11/9-17), Per Svensson i Sydsvenskan (13/9-17) frågar sig, under rubriken ”Kanske den perfekta barnboken för vuxna?”: ”Kanske är detta inte en bok riktad till barn i pekåldern?” 

Sten Wistrand (Kulturdelen 20/9-17) tvekar: ”En bilderbok, alltså. För barn? Nja. Men man vet aldrig. Barns vägar äro, liksom Guds, outgrundliga. Så kanske hittar någon minsting fram till Titta Hamlet och blir förundrat betagen.”


Jag vet inte heller vem boken är avsedd för, eftersom jag inte läst den. Tillåt mig ändå tvivla avseende betagna barn! Möjligen bergtagna. Jag bygger förstås min undran enbart på citat och referat av de 94 ord som boken rymmer: Titta Hamlet. Hamlet inte glad. [Hans far är död]. Hamlet får annan pappa. Annan pappa jättedum...Hamlet svärdar Ofelias bror…Hamlets mamma dum… Hamlets mamma dricker farlig saft. Nu Hamlets mamma död…Ofelia ramlar vattnet. Nu Ofelia död. Hamlet jätteledsen.

Eller i Sten Wistrands sammanfattning:

Så sitter stackars Hamlet ensam på sin säng med det blodröda täcket i det kala och grå rummet. Kronan har hamnat på golvet, men i rummet bredvid ligger hans mamma och farbror i samma säng framför en blodröd gardin; farbrodern kramar ömt sin krona. Han är ”jättedum”. Sedan går det som det går och som det måste gå. ”Hamlet svärdar Ofelias pappa”. Ofelia blir galen och ”ramlar vattnet”. Ofelias bror svärdar Hamlet. Hamlet svärdar Ofelias bror. Hamlets mamma dricker farlig saft och dör. Hamlet svärdar ”skumma pappan”. Nu är alla döda (Kulturdelen 20/9-17).


Vilket är målgruppen?


Så vem är det egentligen som uppenbarligen av någon klokare, mer insatt person uppmanas titta på bilderna? Inte kan det väl vara samma människa som bara förstår det slags språk som boken förklarar bilderna med? Den enda rimliga tolkningen är att det är en vuxenpekbok, en låtsasbarnbok för vuxna om vuxna. Men för och om vilka vuxna då? 

Boken sägs visst redan vara slut på många ställen… Köpt av vem, till vem och varför? Berätta gärna ni som vet! Till dess att förslagen kommer in, gissar jag att boken inte köpts av samma vuxna som den tycks beskriva. Jag har fått intrycket av att Barbro Lindgren är en, som man förr sa, snäll människa, men här verkar hon driva med ungdomar och unga vuxna.

Ty det ligger nog en hel del i Per Svensson avslutande insikt:

Kanske är "Titta Hamlet” istället en ironisk kommentar till en tid då man också som vuxen pekar sig fram genom världen. Man plockar fram sin smartphone, pekar på skärmen och ljudar sig igenom dagens intriger och uppgörelser. "Anders dricker stark saft. Anders gör jättedumma saker. Styrelsen får annan ledamot” (Sydsvenskan 13/9-17).

Fast här åsyftas nog inte vilka vuxna som helst, även om nästan alla utom jag har en smartphone. De som ljudar sig fram till vad Anders Borg har gjort, är nog de förment halvillitterata ungdomar som inte längre tros kunna skriva riktig svenska och knappt läsa. De som tycker att denna infantilisering av unga människor är superroligt, känner sig själva knappast träffade av beskrivningen. DN:s Lotta Olsson tycks för sin del tro att de som har svårt att hålla sig för skratt är de som känner igen språkets ”överförenklade telegramform”… ”Vad då, vad är telegram?”

Jag har själv nyligen reagerat negativt på ironiseringen över förskolebarn i Ulf Starks och Linda Bondestams Diktatorn (Rönnberg 2017). Att ironisera över ungdomar och unga vuxna är förstås inte riktigt lika illa, då de kan försvara sig – ifall jag nu träffat rätt i min tolkning av ironins måltavla.

För inte driver väl Barbro Lindgren med de vuxna konstnärer, typ Suzanne Osten, som hävdar att även små barn behöver ”starka historier”? Här med grymma och brutala händelser av typen mord och självmord? Med norska författarkolleger typ Gro Dahle och Svein Nyhus, eller med det danska paret Oscar K.:s (pesudonym för Ole Dalgaard) och Dorte Karrebaek?

Fastän recensenterna inte kan avgöra vem Titta Hamlet! är riktad till eller gjord för, anses det ”sparsmakade”, ”halsbrytande” konstverket ändå vara genialt. Lindgrens ”och Höglunds respektfullt vanvördiga version är hur som helst helt oemotståndlig”. 


Boken må vara respektfull mot förlagan av Shakespeare, men ifall min tolkning är rimlig inte mot ungdomar. Kommer exempelvis Bibliotek Botkyrka att köpa in denna bok som kränker unga människor?


Facit?


Nej, jag tror givetvis inte att någon specifik person eller grupp förolämpas, men ironi kan med ironi bemötas – såväl som förstärkas. I en tid då allt anses kränkande och alla upplever sig kränkta, men ingen kan utpekas som den som kränker, kan säkert några känna sig träffade eller oroa sig för att små oskyldiga skulle göra det och ”sortera ut eller bort eller sålla”. 

Det är för mig således orimligt att boken trots sin barnaktiga text verkligen skulle rikta sig till förskolebarn. Troligare att den till sin spets drar de senaste årens bilderboksteman, med förskolor påminnande om koncentrationsläger (Lägret, 2011) eller en mors ”barmhärtighetsmord” av sin förståndshandikappade son åtföljt av moderns själv­mord (Idiot!, 2010). Kanske hade Lindgren även hört talas om Gro Dahles och dottern Kaia Dahle Nyhus’ sedan förra sommaren pågående bilderboksprojekt, som basunerats ut som ”porr för förskolebarn" (Sesam sesam), som visserligen utkom först förra månaden och nu diskuteras.

Om denna tydning vore den korrekta, skulle jag applådera Lindgren & Höglund. Den implicita kritiken mot att alla ämnen faktiskt inte lämpar sig för förskolebarn skulle då även sända en ”signal” till de kritiker som hyllar denna sorts ”verk” som inte vill kommunicera med barn, men ändå lånar bilderbokens uttryckssätt.


Eller finns det alternativa tolkningar? Hör i så fall av er!


Referens 


Rönnberg, Margareta: Vad säger barnen? Bilderböcker och demokrati, s.83-115 i Hedemark, Å & Karlsson, M (red.): Unga läser. Läsning, normer och demokrati, Möklinta: Gidlunds 2017






onsdag 27 september 2017

Tv-sänd fotboll som utmärkt lektion i multimodal läsförståelse – fast kanske fantasihämmande?


Jag skrev i föregående blogginlägg (20/9) uppskattande om den finlandssvenska läs-ambassadören Katarina von Numers-Ekmans tre år som läsfrämjare. Nämnde då också att hon i våras (mars 2017) gav ut boken Sjutton texter om läsning, som alla kan läsa gratis som pdf-fil på

Boken är, förutom roligt designad, en läsvärd sammanställning av egna reflektioner och mer forskningsunderbyggda, fast ändå lättlästa, texter. Till exempel ”Trettiofem råd till dig som vill stödja ditt barns läsutveckling”, ”Pojkarna, flickorna och läsandet”, ”Att läsa hjälper mot dyslexi”, ”Alla lärare är modersmålslärare” och ”Referat, rapport, recension – eller kanske något alldeles annat?”. Den sistnämnda texten ställer tänkvärda frågor utifrån exakt vad läraren kan vara ute efter och von Numers-Ekman förordar här (precis som jag) elevernas recension inkluderande den subjektiva upplevelsen, snarare än enbart sedvanliga bokreferat.

Ett kapitel som särskilt tilltalar en fotbollsfanatiker som undertecknad är ”Att läsa fotboll. Om varför en fotbollsmatch på TV är god lektion i läsförståelse” (s.50-55). Där skriver Katarina von Numers-Ekman om hur även en fotbollsmatch kan tolkas som en multimodal text. Multilitteracitet är ju det senaste inneordet, som handlar om att läsa, värdera och skapa multimodala texter:

”Vi talar om multimodala texter som använder flera olika uttryckssätt, eller modaliteter. Ju flera modaliteter som kombineras desto mer multimodal är texten. En fotbollsmatch på tv är ett utmärkt exempel på detta eftersom den kombinerar bland annat stillbild, rörlig bild, kropps-språk, skriven text, talat språk, siffror, symboler, färger, ljudeffekter och musik.

För att kunna läsa, analysera och tolka en tv-sänd fotbollsmatch på djupet behöver man förhandskunskap och mycket övning. […] den som kan läsa och förstå en fotbollsmatch behärskar faktiskt samma strategier som en god läsare av till exempel faktatexter: Man aktiverar sina förhandskunskaper för att kunna förutspå vad det ska handla om. Man ser till att reda ut begrepp som är obekanta. Man blir känslomässigt engagerad och klarar av att tolka under-liggande budskap. Man ser vad som är centralt och kan sammanfatta helheten efteråt. Man tar in textens olika modaliteter och förstår att de alla spelar en roll för hur man uppfattar den.

EN TV-SÄND FOTBOLLSMATCH kan egentligen betraktas som en utmärkt lektion
i läsförståelse. Innan matchen börjar möter vi experterna i studion som ger oss information om vilken betydelse den har i sammanhanget (turneringen, serien, kvalet). Vi får veta hur lagen och de enskilda spelarna har klarat sig på sistone och vad vi kan förvänta oss av dem i kväll. Experterna spekulerar kring hur tränarna resonerat gällande laguppställningen och kommer med kvalificerade gissningar om spelets utgång. I ett klassrum där man jobbar effektivt med läsförståelse skulle detta kallas för att skapa en förförståelse: Vad är detta för genre? I vilken kontext är texten skriven och publicerad? Vem är författaren och vad annat har hen skrivit? Vad vet vi om ämnet från tidigare? Vad tror vi att texten kommer att handla om när vi tittar på till exempel rubrik och bilder?

Sen börjar själva matchen. Där får vi som tv-tittare ett fantastiskt stöd för vår förståelse genom kommentatorn, som hela tiden sätter ord på det som händer på planen – förklarar, analyserar och kopplar till kontexten. Varje gång det händer något viktigt, oväntat eller konstigt får vi dessutom se händelsen på nytt, ur olika synvinklar och till och med i slow motion. [..] Allt detta har också sin motsvarighet i arbetet med läsförståelse i klassrummet. De svagare eleverna, som ofta bara hoppar över det som känns svårt att greppa i texten, behöver lära sig att stanna upp och gå tillbaka, läsa om, ställa frågor till texten och lyssna till hur andra har förstått den.

Både efter första halvleken och när matchen är slut får vi som tv-tittare igen lyssna till experterna i studion som tänker högt kring det de sett. De ritar och berättar, de använder magnettavlor eller digitala verktyg och plockar ut viktiga episoder som de analyserar i detalj. Just så kan också en lärare hjälpa sina elever till bättre färdigheter i läsförståelse – nämligen genom att noggrant välja ut textavsnitt, projicera dem på klassrumsväggen, stryka under i dem och tänka högt kring sin förståelse och sina egna strategier. Här finns också goda möjligheter att, precis som de gör i tv-studion, leta efter undertexten. Så här dömde domaren, men vad hände egentligen? Så här står det svart på vitt i texten, men betyder det kanske något annat eller mera?

LÄSFORSKARNA SÄGER ATT DEN SVÅRASTE LÄSFÖRSTÅELSESTRATEGIN är att sammanfatta en text. Bara den som verkligen har förstått klarar det. Också det här får vi en fin modell för när experterna i tv-studion knyter ihop sändningen genom att lyfta fram de avgörande faktorerna, de största styrkorna och svagheterna i de två lagens spel. Så det är inte så konstigt att de som brinner för fotbollen ofta är välformulerade, insatta och analytiska när de talar om ämnet. Tv serverar dem hela tiden lektioner i läsförståelse och analys av just fotbollsmatchen som texttyp.

Kanske kunde vi utnyttja detta i klassrummet? Åtminstone kan man göra jämförelsen för att hjälpa eleverna att förstå hur processen ser ut när vi jobbar med läsförståelse. Men kunde man också tänka sig att utse experter bland eleverna som får sätta sig in i kontexten och dela med sig av dem i ’tv-studion’ innan man börjar läsa? Kanske kunde man dela ut gula kort som eleverna får vifta med när de behöver få höra något knepigt i repris under högläsningen? Kan man utse en expert som får prata kring ett utvalt ställe med pennan i handen och en annan som får sammanfatta på slutet? Och hur vore det om publiken gjorde vågen när någon kommit med en extra insiktsfull kommentar? Just nu har jag inget eget klassrum att testa detta i, men jag tror att det kunde vara värt ett försök” (von Numers-Ekman 2017:51-55).

Jag gör vågen! Paralleller dragna mellan fotboll och tryckta texter – och varför inte också audiovisuella fiktionstexter – och mellan tv-sändningens kommentatorer och lärare med multilitteracitet i fokus borde inte minst väcka ”läsovilliga” pojkars intresse.


Att skapa eller inte kunna skapa egna ”inre bilder”…


Några invändningar har jag förstås också mot boken. Jag efterlyser även en referenslista med information om de studier som ibland åberopas. Dessutom antyder författaren då och då att medier som konkurrerar med boken – ”det ständiga flödet av färdiga bilder omkring oss” (a a:23) – skulle försvåra barns förmåga att ”skapa egna inre bilder”. Särskilt sker detta i bokens femtonde text, med titeln ”Aphantasia. Om att sakna inre bilder och hur det påverkar läsandet” (s.74- 80). 

Förledet ”a-” syftar på avsaknad av något, i detta fall frånvaron av det som enligt min mening missvisande kallas för ”fantasi”, men som egentligen rör sig om föreställnings-förmåga. ”A-fantasi” handlar i andra sammanhang om ett sällsynt neurologiskt tillstånd hos en mycket liten grupp individer som överhuvudtaget inte kan skapa mentala representatio-ner: oförmågan att, med ännu ett vilseledande uttryck, ”för sitt inre öga/öra” skapa "bilder" eller "ljud". 

En mindre omfattande a-fantasi kan kanske också förklara vissa läsares ovilja att läsa skönlitteratur? Det kan förmodligen inte vara särskilt givande om läsaren inte kan skapa ”egna inre bilder” utifrån det lästa, menar författaren, som sedan kopplar detta till skillnaden mellan den som läser respektive tittar på tv. von Numers-Ekman poängterar att tv-tittaren givetvis också ”kan få tankar och idéer av det han ser, men att skillnaden ligger i att han får de färdiga bilderna serverade medan [den kompetenta läsaren] skapar dem själv, i sin fantasi” […]… Om händelser, miljöer och personer inte spelas upp som en film i ens fantasi uteblir inlevelsen – och därmed också upplevelsen” (a a:75).

Jag har mött påståendet i 40 år, men själv anser jag att dessa ”inre bilder” inte alls är fråga om något ”bildskapande” och heller ej fråga om ”fantasi”, utan helt enkelt tänkande eller en speciell form av reflektion: föreställningsförmåga. Barn har givetvis – relativt sett – sämre föreställningsförmåga än vuxna, eftersom de har samlat på sig mindre material att hämta uppslag från till den egna mixen. Speciellt kan detta gälla för vissa särskilt eftersatta barn. 

Men varför ska läsaren just tänka om hur något eller någon ser ut? Och vad skulle vara så bra med just EGNA ”bilder”? Dem HAR man ju redan, så varför inte ta in NYA från den audiovisuella berättelsen? Är läsaren dessutom så självupptagen, att bara när hen själv får bestämma kan hen bli engagerad, men inte ifall filmatiseringen inte rättar sig efter veder-börandes egna tidigare gjorda föreställningar om hur någon/något i boken ser ut?


Fantasi respektive föreställningsförmåga


Att föreställa sig något är mer viljestyrt, målmedveten eller kontrollerat och reflekterat, medan att fantisera sker mer omedvetet och ”friflytande”. Den fantiserande bryr sig föga om huruvida fantasierna är verkliga eller ens möjliga. Fantiserande förekommer oftast i uppslukande lek, medan detta att föreställa sig något är en mer medvetet styrd aktivitet av den som till exempel föregriper ett meningsutbyte med sin pappa, eller reflekterar kring något som vederbörande själv är fullt medveten om är omöjligt: hur det skulle vara att möta sin döde far till exempel. Den fantiserande värderar inte själv fantasiernas användbarhet vad gäller att kunna tillfredsställa några mål utanför själva fantiserandet i sig, medan den som föreställer sig något kan använda idéerna t.ex. vid problemlösning. 

Föreställningar är således betydligt mer riktade tankar. Mot vad kan de då vara riktade? Exempelvis mot att för sitt icke-existerande ”inre öga ’se’” eller lika obefintliga ”inre öra ’höra’” det som beskrivs i en text. Hur ”fantasifullt” detta sker är emellertid beroende av hur texten är utformad. Ju mer högkvalitativ text i meningen ”målande”, desto mindre beröm-värd föreställningsförmåga – om man nu med ”fantasifull” menar egenpåhittad.

Fantasier är oftast ”bakåtriktade” omedvetna reaktioner på något otillfredsställande eller rena önskedrömmar, kontrolleras inte på en medveten nivå av den fantiserandes utvärde-rande feedback, är inte målinriktade eller ansträngande medan aktiviteten pågår. Den som föreställer sig något, däremot, kan viljemässigt själv kontrollera ”bilderna” och idéerna medan reflekterandet ännu pågår, liksom värdera alternativa vägar och handlingen är ofta framåtriktad. Förutsatt att inte någon annans beskrivningar, exempelvis en författarens, är styrande. 

Men vad är läsarens föreställningsförmåga bra för? 


Fantasihämmande böcker


I ett blogginlägg lite provokativt betitlat ”Böcker är fantasiförlamande – visuella berättelser däremot fantasistimulerande” (20/1-16) tog jag upp denna ofta uppdykande missuppfattning. För 1,5 år sedan skrev jag inledningsvis:

Det är en utbredd myt att ord bara föreslår, medan bilder fastslår hur något är. Det kan lika gärna vara precis tvärtom. En ytterst vanlig föreställning är dock att böcker främjar fantasi, medan visuella texter som filmer/tv-program däremot inte skulle göra det. Ja, bildmedierna påstås rent av vara fantasiförstörande.
Jag vill hävda att hjärnan hos den som ser ett tv-program eller en film också är ytterst aktiv. Men hur många gånger har jag inte hört påståendet ”Läser du en bok utan bilder så skapar din hjärna egna bilder och miljöer till det du läser”. Och vem har inte hört någon säga att 'boken var mycket bättre än filmen. Hjälten såg inte alls ut som jag föreställde mig'? Finns det då någon substans bakom dessa uttryck, som 90 procent av tillfrågade torde instämma i? 
I det sistnämnda fallet handlar det främst om självupptagenhet av det slaget att bokläsaren vill att allt ska vara som man själv tänkt sig det. Tolkien-filmatiseringar till exempel. Man vill precis som småbarn bestämma själv… Fast det är väl bra att ta in nya bilder också? Varifrån kommer denna syn på skillnaden mellan att sätta ord på bilder respektive skapa bilder till ord?"


Sedan förra blogginlägget i ämnet har jag hört påståendena ytterligare ett tiotal gånger… Jag vet numera också varifrån idén om ”inre bilder” kommer. Åtminstone varifrån den härstammar de senaste 70 åren, fast troligen har även andra tänkare dessförinnan gång på gång uppfunnit denna litterära ”sibiriska cykel”. Att det var just Tolkien hade jag dock faktiskt ingen aning om när jag skrev det ovan om ”Tolkienfilmatiseringar”.


Ironiskt att just Tolkien är idégivaren


I sin essä ”On Fairy-Stories” (1947, ursprungligen en föreläsning om fesagor hållen 1939), oroar sig J.R.R. Tolkien över de potentiellt skadliga följderna av att illustrera fantasy. Han tror sig där kunna skilja mellan mottagaraktiviteten inspirerad av å ena sidan det han kallar för ”sann litteratur” och å den andra stimulerad av audiovisuella teaterföreställningar och filmer. 
Om det i en bok står om bröd, vin, en sten eller ett träd, är de enligt honom så allmänna ord att läsaren själv associerar till egna personliga exempel av föremålen. Står det i berättelsen ”han åt bröd”, kan en regissör, skådespelare eller konstnär enligt Tolkien bara visa en specifik sorts bröd. Läsaren av en berättelse kan däremot föreställa sig eller framkalla en egen brödvariant. Skriver en författare att ”han klättrade uppför en kulle och såg en flod i dalen nedanför”, gör läsaren sig en egen ”bild” av hur landskapet ser ut, men enligt Tolkien då särskilt påverkad av den kulle, flod och dal som ”för [läsaren] var de första konkreta formerna av ordet”. På film eller i en tavla ses däremot ett specifikt landskap… 
Skulle detta då verkligen vara en berömvärd prestation av läsaren?! Många tror det, fastän det ju verkar vara raka motsatsen! Å andra sidan ger Tolkien här ytterst torftiga illustrationsexempel, som ej torde kunna leva upp till hans ”sanna litteratur”. Hans egna detaljerade beskrivningar av landskap i Sagan om ringen är i vart fall betydlig mer målande – och därmed mer ”fantasiinskränkande”? Ty ju fler utblommerande detaljer som författaren ger, ju mer styrd och ofri blir ju läsaren. För att det alls ska ligga något i påståendet, borde en författare endast skriva ”hon var en ung kvinna”, utan några som helst detaljer om längd, tjocklek, ansiktsdetaljer, hårfärg, klädsel, hållning etc. Skulle det verkligen tilltala läsare och kritiker, resultera i ”sann litteratur”?

Även Astrid Lindgren sammanblandade fantasi och föreställningsförmåga när hon 1958 tog emot H.C. Andersen-medaljen på Internationella Ungdomsboksrådets kongress i Florens och varnade för televisionens och filmens ”passiviserande” inverkan på barns fantasi: 

”Ett barn ensamt med sin bok skapar sig någonstans inne i själens hemliga rum egna bilder, som överträffar allt annat. Sådana bilder är nödvändiga för människan. Den dagen barnens fantasi inte längre orkar skapa dem, den dagen blir mänskligheten fattig. Allt stort som skedde i världen, skedde först i någon människas fantasi, och hur morgondagens värld ska se ut beror till stor del på det mått av inbillningskraft som finns hos de där som just nu håller på att lära sig läsa. Därför behöver barnen böcker” (http://www.alma.se/sv/Astrid-Lindgren/I-Astrid-Lindgrens-anda/  hämtat 11/8-17)


Egna tankar och reflektioner och förmågan att ge dessa yttre form är snarare det som avgör hur morgondagens värld ska se ut, i kombination med styrkan och modet att stå emot grupptryck och ”frivillig konformism”.


Egna ”inre" ”bilder” är dessutom inte så egna…


Faktum är att de egenframkallade mentala representationerna till andras verbala text- eller upplästa förslag oftast är ”reproduktioner” av redan upplevda ”bilder”. Alla bilder kommer någonstans ifrån, från något vi redan sett tidigare eller vi sammanfogar av flera tidigare mötta personer, byggnader, miljöer till exempel. Hopfogade minnen av händelser, figurer eller föremål är vad inbillningskraften arbetar med. 

Står det i boken beskrivet hur t.ex. en viss sjöman ser ut, går våra tankar (”bilder”) till det närmaste vi kommit en sådan individ i verkliga livet. Vi ”ser” sjömannen framför oss, ”ungefär som farbror Karlsson på landet”, ”fast med skägg som morfar”. Vi bygger inte alls upp någon helt ny ”bild”. Vår visualiseringsförmåga är beroende av en lagom mängd detaljer. Får vi för få, känner vi inte igen ”farbror Karlsson”. Får vi till exempel alltför mycket miljödetaljer störs vi, då det blir för plottrigt så att vi inte längre kan hitta eller forma en adekvat bild.

Shagoury Hubbard med kolleger (1996:320-321) har studerat vilka visuella responser i form av tankar, minnen och teckningar som 6-9-åringar egentligen ger uttryck åt vid läsning och åhörande av böcker: vad de efteråt ”tänker på” eller ”påminns om”. Det visade sig i hög grad just röra sig om minnen av egna erfarenheter av likartat slag, eller av liknande ting som man själv sett. Bokfigurer frammanade minnen av människor som barnen själva kände (de upp-levdes likna föräldrar eller bekanta). När boken omnämnde en ”otrevlig röst” påmindes man om en röst man själv hade hört i närmiljön. 
Att framställa ”egna bilder” till en boktext kan till och med vara förödande för barnets kritiska sans: mellanstadiebarn har visat sig vara bättre på att värdera huruvida det som de sett på tv är trovärdigt eller ej, jämfört med samma sak beskriven i en bok som de själva läst. Föga förvånande kan barnen lättare se överdrifter och omöjligheter i tv:s konkreta bilder, än om de ”bildsätter” en läst text, vilket som sagt sker så nära eller likt det redan sedda eller en gång upplevda som möjligt.


Författaren som servitör eller servitris


I snart tre decennier har jag påtalat vanföreställningen som går ut på, att tittar man på en film eller ett tv-program får man allting ”serverat”... När man läser eller hör ord är visserligen den estetiska föreställningsförmågan eller ”fantasin” kanske i farten, där man ”sätter bild på orden”, färglägger en miljö eller visualiserar en karaktärs utseende. Ungefär som man färglägger i målarböcker, som dock inte precis brukar lyftas fram som höjden av kreativi-tet…

Samma sorts föreställningsförmåga (eller felaktigt kallad ”fantasi”) inbjuder givetvis inte bildberättelser såsom tv-program eller filmer till. Där kan man självfallet inte inbilla sig att människorna eller miljön ser annorlunda ut än vad man faktiskt ser i bild, fast det finns ju annat och mycket viktigare ting att fullborda. 

Bildberättelser uppmuntrar faktiskt mer till social fantasi, som jag anser vara användbarare i vardagen. Där författaren avslöjar karaktärens inre motivationer eller när boken ”serverar färdiga tankar och känslor” fullt uttalade (berättarens ”hon tänkte på X och kände sig Y”) måste det barn som ser en film utifrån en karaktärs ansiktsuttryck och kroppshållning själv skapa sig en föreställning om hur figuren känner. Och utifrån bildväxling, placering i rummet, klipp, montage, musik etc måste hörskådaren själv fylla i att nu tänker hon i bild 2 nog på det i bild 3, eller på det som visades i föregående bild 1. 

Tolkningen av kroppslig uttrycksfullhet kan man också överföra på de faktiska människor som man möter i vardagen, till skillnad från estetiskt medskapande eller ”fantiserande” av typen ”målarboksifyllandet”. Genom att avslöja en figurs drivkrafter begränsas ju läsarens möjligheter att själv tänka ut dem. Författaren jobbar ju som servitör alternativt servitris…

Barn som sett filmer och tv-program relaterar inte heller lika självcentrerat enbart till sig själva eller de egna familjemedlemmarna när de iakttar audiovisuella karaktärer. Televisio-nens bilder är nya och stimulerar tv-hörskådaren till att ta in annorlunda människor och miljöer i minnet. Ger ”nya bilder” som även gynnar den framtida tolkningen av bokberät-telser. Medier kompletterar och berikar givetvis varandra. 



Referenser

Hubbard, Ruth Shagoury, Winterbourne, Nancy & Ostrow, Jill: Visual responses to literature: imagination through images, The New Advocate 9 (1996):4, s.309-323 

Tolkien, J.R.R: “On Fairy-Stories”, s.38- 89 i Essays Presented to Charles Williams, sammanställda av C. S. Lewis, London: Oxford University Press 1947

von Numers-Ekman, Katarina: Sjutton texter om läsning, Helsingfors: Sydkustens landskapsförbund r.f. 2017

måndag 25 september 2017

Intresserad av läsfrämjande? Välj då Katarina von Numers-Ekman framför Läsdelegationen & Anne-Marie Körling på Bokmässan 28/9 kl.10.00!


I ett tidigare blogginlägg (”Svenska läsambassadörer – mer vuxencentrerade eller själv-centrerade än andra länders barncentrerade?”, 4/5-16, se länken nedan) jämförde jag sju länders läsambassadörer, men särskilt den finlandssvenska och den senaste svenska. Den jämförelsen utföll klart till vårt östra grannlands fördel, en bedömning som kanske var aningen orättvis eftersom Anne-Marie Körling då bara haft ett år på sig, medan Katarina von Numers-Ekman redan hade verkat i två.


Nu har dessa bägge läsfrämjare, som till synes har så mycket gemensamt, precis avslutat sina ambassadörsperioder. På Bokmässan i Göteborg presenterar de kommande torsdag (28/9) sin uppsummering av vad de gjort. Redan här kommer dock min utvärdering av de läsfrämjande insatserna. Barn ska ju tydligen betygsättas i ett, så varför inte också vuxna? 

Själva ska de båda läsfrämjarna märkligt nog framträda samtidigt på olika scener på samma klockslag. Jag undrar verkligen vad som kan ligga bakom den schemakrocken. Är det bara en slump, eller fråga om organisationsegoism? I detta inlägg ska jag i vart fall rekommen-dera mässbesökare som är intresserade av ämnet att välja att gå på Finlands programpunkt. Varför, ska jag inom kort försöka klargöra. Jag menar enkelt uttryckt att finnkampen denna gång vinns stort av Svenskfinland. Uppdragen är förvisso formulerade aningen olika.


Sverige


I Kulturrådets aktuella arbetsbeskrivning framhävdes att den svenska läsambassadören skulle… 

”verka för att barn och unga, oavsett bakgrund, ska få lika möjligheter att nå litteraturen. Men även inspirera vuxna att främja ungas läsning och verka för att ge fler möjlighet till en konst-närlig upplevelse genom litteraturen. En viktig målgrupp är barn och vuxna som inte läser, eller läser i liten omfattning.

Inom ramen för uppdraget ska läsambassadören medverka på mässor, bokfestivaler, konferen-ser och andra offentliga arenor runt om i Sverige och prata om läsning och litteratur för unga. Ambassadören ska också driva debatt och delta i det offentliga samtalet.” 


Jag förmodar att de ”lika möjligheterna” är tänkta att vara lika goda, men ingen förutom konstnärer kan ha ”konstnärliga upplevelser”... Att tala om läsning vore också bättre än att prata. För dryga året sedan tvivlade jag på möjligheterna för Körling att uppfylla de uppsatta målen. Är det verkligen på mässor, bokfestivaler och konferenser som läsambassadören kan möta de vuxna som inte läser, eller några nya förkämpar för dem som i sin tur kan nå eftersatta barngrupper? Min erfarenhet är att nästan enbart redan invigda och införstådda besöker sådana PR-evenemang. (Jo, jag har själv uppträtt två gånger på Bokmässan…)

Inte heller nu, när uppdraget är slutfört, kan jag finna någon fokus på ”likvärdiga möjligheter oavsett bakgrund”, vilket lär syfta på klass- och etnicitetsojämlikhet och att ”vissas” möjligheter var tänkta att öka, tack vare den svenska ambassadörens insatser. Att Körling skulle ha deltagit i någon offentlig debatt, än mindre drivit någon sådan, har åtminstone jag inte heller lagt märke till, men jag kan förstås ha missat det.

Jag är medveten om att Körling länge varit älskad, för att inte säga dyrkad, i lärarkretsar och av bibliotekarier. Det är inte svårt att förstå varför. Jag har aldrig sett henne uppträda, men hon verkar vara en sympatisk människa, har trevlig poddröst och stryker alltid dessa yrkes-grupper medhårs på sina bägge bloggar. Här skriver jag emellertid bara om utfallet av läs-ambassadörskapet utifrån dess blogg och podd, samt några YouTube-snuttar. 

Om Körling nått utanför den vanliga cirkeln av redan litteraturfrälsta är svårt att säga. Jag har som sagt inte sett och hört henne på mässor eller konferenser, utan utgår i fortsättningen enbart från de korta inläggen på ambassadörsbloggen samt de elva poddar som hon genomfört och medverkat i som intervjuare. Kanske har hennes föreläsningar resulterat i tusentals nyfrälsta läsare, men några tecken på det kan åtminstone jag inte finna.


Oöverskådlig blogg med självklarheter


Körlings blogg är rörig, nästan alla inlägg kunde lika gärna rymmas under nära nog vilken av rubrikerna som helst. Vanligast förekommande är kort kommenterade snuttar ur någon bok som hon läst, ofta läst för länge sedan, eller något aktuellt tidningsklipp som hon anknyter till eller bara citerar. Hon brinner onekligen för högläsning, men några forsknings-belägg för att det skulle främja läslusten hos människor över förskoleåldern ges aldrig. Ingen direkt ny information förmedlas överhuvudtaget, åtminstone inte skriftligt.

Körling skriver ofta om anonyma läsare som hon mött genom decennierna, men på ett sätt som får åtminstone mig att uppleva dem som rent påhittade eller som kompilat av några hon stött på för länge sedan eller igår. Vi får sällan ta del av faktiska läsares egna ord eller deras längre funderingar. En enda replik får utgöra utgångspunkten för hennes egna korta tankar och det hela ter sig rätt jagcentrerat. 

Andra läsare verkar mest vara till för att introducera hennes egna poetiska texter om ”språkets sång” och annat vackert. Men när man till exempel skriver om ”det lilla barnets detaljnyfikenhet,” varför då inte verkligen detaljerat citera ett sådant möte och sedan reflektera kring det – och helst säga något forskningsbaserat eller åtminstone djuplodande? Inläggen ter sig mer tillhöra en skönlitterär genre, än bygga på forskning och andra fakta, och handlar ytterst sällan om lässtrategier eller undervisningsmetoder.

Den svenska läsambassadören har fått väldigt få kommentarer för att ha den typ av ”känsloblogg” som det är, men i de fall sådana förekommit är de väldigt fåordiga eller av tacksamhetstypen. Aldrig något meningsutbyte fram och tillbaka. Hon berör därtill tyvärr ytterst sällan små barn och deras läsning/hörskådande, som väl borde vara helt grund-läggande för livslång läslust. Forskningen på området har överlåtits till podden ”Läs för livet”, där hon några enstaka gånger intervjuat insatta gäster, såsom forskaren Jonas Andersson. Men exakt vad är det tänkt att intervjuer med kulturministern, två handläggare på Kulturrådet, en skolpsykolog etc ska ge dem som sällan eller aldrig läser i form av läslust? 

Litteraturvetaren Jonas Andersson får visserligen i två poddavsnitt försöka förklara identifikationsbegreppet m.m. Denne har åt Kulturrådet även sammanställt en så kallad kunskapsöversikt över läsfrämjande metoder, men så värst mycket behjälpliga metoder för förbättrad praktik får läsaren faktiskt inte ta del av i den heller.  

Avsnittet i denna Med läsning som mål (Kulturrådets skriftserie 2015:3) om t.ex. ”Forskningen om högläsningens fördelar” (såväl som Körlings blogginlägg om högläsning och sommarlovslästips) påminner mig plötsligt om mina fyra terminers studier i pedagogik i Uppsala. Det stod ju bara självklarheter (förutom i 900-sidorsboken under statistikterminen på D-nivån…) i all kurslitteratur med tugg om teorier, teorier – tyckte jag i mitten av 70-talet. 

[hämtat 8/8-17]

År 2015 får man nu veta att föräldern ska försöka verka positiv till läsningen, pedagogen ska samtala med barnen, ej tala till barnen. Vi får även veta att det är vanligt med bokprat… Det finns sådana på YouTube också… Det handlar om att berätta om böcker… Syftet med högläsningen? Jo, lyssnaren ska bli intresserad… Det är tydligen också bättre att läsa av lust än av olust…Hur mycket ytterligare forskning ska det egentligen behövas för att konstatera att det är bra att samtala om boken? Eller inse att barns läsning bör vara kravlös på sommar-lovet, fast i klassrummet kräva mer motprestationer från deras sida? (Trots att barns läs-färdigheter åtminstone enligt amerikansk forskning verkar öka just under sommarlovet!)

Den svenska läsambassadören vänder sig nog i de fall som berör förskolebarn främst till barnbokens vänner, ej till dem som är mer obekanta med fältet. Ändå kan hon ge självklara råd, som de nedan i hennes näst sista blogginlägg ”Hur läser man för sina små barn?”… Existerar verkligen vuxna människor som inte redan vet allt detta?! Tros de i så fall kanske bo i vissa förorter? Läser de då hennes blogg?


Hur läser man för sina små barn?


Många är osäkra på hur man gör då man ska läsa för sina barn. Kanske för att man själv inte har någon erfarenhet av högläsning. Ofta säger jag till föräldrar:
Ta en bok, vilken som helst, och läs ur den.
Visa dig intresserad av vad boken berättar och fortsätt att intresserad dig även om barnet inte omedelbart uppfattar boken som intressant. Den är intressant för dig. Intresset är möjligt att låna av. Ge inte upp utan fortsätt läs.
Titta på bilderna. De är en källa för upptäckter och ord.
Synliggör att du läser. Skyltarna kan bli äventyr om du läser dem högt för ditt barn.
Din röst är den vackraste rösten barnet vet. Barnet är inte din kritiker och bedömer inte din läsförmåga. De älskar gemenskapen med dig och lånar ditt intresse för det boken har att berätta. Ni är tillsammans och boken är i centrum.
Gå till biblioteket och låna en trave böcker. Om barnet biter i dem är det för att böckerna smakar gott.

Hej HOPP!
Läs så det syns!
Läs så det hörs!
Anne-Marie Körling




Svenskfinland


Precis som Körling är Svenskfinlands läsambassadör Katarina von Numers-Ekman svensk-språkig lärare, med den skillnaden att Körling numera är undervisningshandledare medan von Numers-Ekman efter slutfört uppdrag nu åter är verksam som modersmålslärare på ett gymnasium i Esbo väster om Helsingfors. Hon är även författare av lättlästa böcker i olika genrer. 

Den finlandssvenska ambassadören arbetade dessutom utifrån klara riktlinjer. Syftet med projektet, formulerat av Sydkustens landskapsförbund och Svenska modersmålslärarföre-ningen i Finland, var att skapa en grund för en effektiv, synlig och långsiktig satsning på läsfrämjande verksamhet bland finlandssvenska barn och unga. Ambassadören skulle:

– ge problematiken med försämrade läsfärdigheter större synlighet, bl.a. genom att lyfta fram aktuell forskning 
– skapa kontaktnät och samordna den läsfrämjande verksamhet som redan bedrivs av olika aktörer i Svenskfinland 
– samarbeta med och stödja instanser som vill genomföra läsfrämjande projekt 
– arrangera lokalt förankrad fortbildning för i första hand pedagoger som arbetar med yngre barn 
– utveckla webbplatsen som en materialbank och mötesplats för alla som sysslar med läs-främjande verksamhet i Svenskfinland


Som synes väl genomtänkt, rätt heltäckande och inte minst konkret, jämfört med den svenska motsvarigheten, som är grumlig, upprepande, dessutom med rätt dålig svenska samt tydligen ej korrekturläst. Vårt grannlands läsambassadörsblogg är också den tydlig och överskådlig, med rubriker som ”Läsforskning”, ”Metoder och idéer” och ”Boktips”. Hon backas även upp av en referensgrupp och har samarbetat med flera pedagoger, medan Körling uppenbarligen samtalar främst med sin egen bokhyllas verk. von Numers-Ekman har rest runt i över hundra skolor i Svenskfinland och träffat många elever och lärare i årskurserna 1-6. 

Jag har aldrig hört henne uppträda heller, eller talat med henne, så jag utgår alltså även i detta fall enbart från de skriftliga belägg som jag funnit. Den finlandssvenska läsambassa-dörsbloggen är så innehålls- och uppslagsrik att det är svårt att göra den rättvisa ens i mina osedvanligt långa blogginlägg. Jag hänvisar därför läsaren direkt till olika länkar på grannlandets webbsajt. Här bara några exempel. Där finns bland annat avdelningar om läsforskning:

Läsforskning


På den här sidan samlar vi material som riktar sig till olika målgrupper som vill ha information om läsning på ett teoretiskt plan.

Ordförrådet är en lista med förklaringar till begrepp som man ofta stöter på när man tar del av läsforskning. Du kan själv skicka in begrepp som saknas.

Under rubriken litteraturpedagogik hittar du material som handlar om läsning i skolan - ända från småbarnsfostran till andra stadiet.

Den allt viktigare medieläskunnigheten har en egen kategori där vi samlar forskning om bl.a. digitalt läsande.

Läsforskning har underavdelningarna:



Och där finns också boktips:


Här hjälper vi dig att hitta fram till böcker som passar barn och unga i alla åldrar.

Du som vill läsa om läsning hittar här både presentationer av pedagogisk litteratur och tips på skönlitterära författare som skriver om sin syn på läsning.

Att följa en blogg om barn- och ungdomslitteratur är ett bra sätt att få tips på bra böcker. Här finns länkar till några sådana.


Dessa är tydligt uppspaltade i underavdelningar såsom:




Likaså hittar du en hel del pedagogiskt material till olika böcker, till exempel:

Pedagogiskt material till Våffelhjärtat

Alltså till boken av den norska författaren Maria Parr i översättning av Karin Nyman. Det är skapat hösten 2016 av Katarina von Numers-Ekman i samarbete med klassläraren Ulrica Brunberg och eleverna i åk 3 i en skola.



Eller varför inte ta del av:


”Antologin Bara för dig på lågstadiet (Rabén&Sjögren, 2015) innehåller nio illustrerade prosatexter, några dikter och en tecknad serie för målgruppen 6-9 år. Bland upphovsmännen finns många kända namn som Emma Adbåge, Lisa Bjärbo, Mårten Melin, Jenny Jägerfeld och Johan Unenge.

I det här inlägget vill jag ge några tips om hur vissa av antologins texter skulle kunna läsas parallellt med andra texter. Att jämföra berättelser med t.ex. liknande tematik eller intrig är ett roligt och utvecklande sätt att arbeta med fördjupande textsamtal och läsförståelse. Ofta fungerar det bäst att starta i likheterna, som i exemplen nedan är ganska tydliga, och sedan gå in på skillnaderna.”



Riktigt roligt är det kollektivt skapade pedagogiska idématerialet utgående från Hanna Lundströms & Maija Hurmes bok Rassel prassel puss. Poesi för nybörjare (2015):

Rassel prassel puss – poesi för nybörjare

Syfte med det uppdaterade materialet är att visa hur mångsidigt man kan använda dikter med de yngsta barnen, efter att ha testats i daghem och förskolor i två pilotkommuner. Det finns att ladda ner gratis för alla intresserade på


Besök alltså själv gärna länkarna och webbplatsen och fördjupa dig! Sedan blir det lätt att förstå varför finska elever enligt olika undersökningar klarar sig bättre än svenska: tydlighet, målmedvetenhet, engagemang.


Mitt slutomdöme för två läsambassadörer perioden 2015-2017:


von Numers-Ekman skulle som sagt lyfta fram aktuell forskning, skapa kontaktnät, samar-beta, arrangera lokalt förankrad fortbildning för småbarnspedagoger, utveckla webbplatsen som materialbank och mötesplats för läsfrämjare. Det har hon mycket riktigt också gjort på ett utmärkt sätt. En överskådlig, och därmed onekligen aningen missvisande, jämförelse mellan de båda skulle kunna börja med dessa motsatser:


Sverige                                                 Svenskfinland
A-MK betonar ungdomar och vuxna      – KvonN-E prioriterar yngre barn
Envägsföreläsningar – tvåvägsseminarier
Själv expert                                         – samarbete med aktiva pedagoger
Fokus på bibliotek                               – fokus på skolor
Nationellt inriktad – inriktning mot lokal förankring
Erfarenhetsbaserat arbete         – forsknings- & erfarenhetsgrundat
Ensam eldsjäl tros smitta av sig – kooperativt tänkande & görande
Allmänt vackert prat                             – konkreta förslag, modellmaterial
Betonar läsupplevelser                         – understryker läsförståelsejobbet
Framhåller högläsningens fördelar        – förordar fortbildning i småbarnspedagogik
Alltid framhävt högläsning  – efterlyst SKRIVambassadör
Webbplatsen ett sammelsurium             – swebbajten tydlig, utförlig & högst användbar
Lästips                                                – materialbank
Högläsning, högläsning, högläs..  – olika lässtrategier utvärderas
Läskärlek framhävs                             – behov av läskondition poängteras
Mässor, konferenser för ledare  – videor som även når ut till småorter
Deltagit i jurys, medverkat i podd         – skapat pedagogiskt material
Gett intervjuer                                     – skrivit kolumner, givit ut en bok


Har jag helt fel om den senaste svenska läsambassadören, hoppas jag att någon vill berätta det för mig! Särskilt tydligt framgår för mig olikheterna och kvalitetsskillnaderna när man jämför de bådas förslag avseende sommarlovsläsning.


LÄSAMBASSADÖRENS SOMMARLOVSLÄSBREV 2017

”Läsambassadören Anne-Marie Körling skriver en personlig sommarhälsning till alla föräldrar och barn med tips om hur den lustfyllda läsningen kan föra oss närmare varandra, berika våra intellekt och resa ut på äventyr utanför tid och rum.” Läs själv grundskoleläraren Körlings ord på länken


– och jämför sedan den med von Numers-Ekmans motsvarighet nedan: 

Katarina von Numers-Ekman: 
Läsambassdörens sommarlovstips

Här kommer förslag till sommarlovsaktiviteter kring böcker och läsning som du som vuxen kan göra tillsammans med ett barn. Denna gång blir det tips som inte handlar om läsning på skärm.

– Låna en ljudbok på biblioteket eller ladda ner en i digitalt format. Lägg er i varsin solstol eller hängmatta och lyssna medan ni spanar efter sommarmoln som liknar föremål och platser i berättelsen.

– Undersök sommarhusets bokhyllor eller kanske vinden hos någon släkting och välj en äldre barn- eller ungdomsbok som ni läser tillsammans. Prata om vad ni tyckte om i den och vad som kanske kändes konstigt, eller bara gammaldags. Kom ihåg att lukta på boken och sätta ord på den upplevelsen!

– Ro ut på sjön i en roddbåt, lägg er ner på durken och läs med vågskvalpet som bakgrundsmusik. Välj gärna en bok med vattentematik!

– Åk iväg på äventyr till ett bibliotek som ni aldrig besökt förut och låna (minst) en bok av en författare ni aldrig har hört talas om.

– Träna läsförståelse genom att välja ett smarrigt tårtrecept och baka tårtan enligt alla konstens regler. Ge barnet ansvaret för att läsa, räkna och resonera och hjälp till bara när det behövs. Prata om vad redskapen ni använder kallas. Man kan ju till exempel fundera över varför det heter slickepott! Välj sedan ett mysigt ställe och en högläsningsbok som ni tycker passar ihop med tårtan. Sluka både boken och tårtan!

– Ta en växt-, insekt-, fisk- eller annan naturbok. Gå tillsammans ut i naturen och slå upp minst fem arter som ni stöter på. Om ni har lust kan ni lära er dem på latin också. Alltid imponerar det på någon!

– Läs högt ur en bok eller serietidning, så att ni läser varannan sida. Ha med er en skål med jordgubbar (eller något annat gott). Den som läst sin sida belönas med en gubbe medan den andra läser vidare.

– Läs en bok och rita tillsammans en stor karta över platserna där berättelsen utspelar sig, så som ni föreställer er dem.

– Läs en berättelse med många personer, djur eller andra figurer. Turas sedan om att tänka på någon i berättelsen och låta den andra komma på vem det är genom att ställa ja- och nejfrågor.

– Läs en berättelse som handlar om sommaren. Gör efteråt varsin lista med ord som ni förknippar med berättelsen. Skriv tillsammans en ny berättelse eller en dikt där ni använder ord från bådas listor. Läs upp den med inlevelse för någon annan.

- Sätt er framför brasan en mörk sensommarkväll och läs en spökhistoria. Gå sedan ut och spana efter kusligheter, om ni vågar! Avsluta vid behov med en rolig saga på sängkanten.

– Bläddra tillsammans i tidningen under frukosten och titta först bara på bilderna. Enas om en bild som ni båda tycker är intressant och läs texten som hör ihop med den. Prata och resonera kring ämnet.

– Läs en älsklingsbok tillsammans. Skicka flaskpost med ett brev där ni rekommenderar boken och ber den okända mottagaren att läsa den och skriva till er och berätta om sin läsupplevelse.

– Ha en läsdag då alla får ligga i sängen (eller någon annanstans) och läsa hela dagen. Man får värma mat åt sig när man vill och det är förbjudet att störa någon som läser, annat än i yttersta nödfall. Prata om era läsupplevelser vid kvällsteet.



Katarina von Numers-Ekman gav i våras också ut en (även estetiskt) tilltalande bok betitlad Sjutton texter om läsning. Det rör sig om en samling kolumner och blogginlägg som hon skrivit.  Boken kan också (gratis) läsas i dess helhet som pdf-fil på

Jag återkommer till den i mitt nästa blogginlägg (på måndag 25/9).


Svenskfinlands läsambassadörs åtgärdsförslag


Helt i överensstämmelse med redigheten visad på bloggen och i det övriga pedagogiska materialet, avslutar von Numers-Ekman ambassadörsuppdraget med klara och koncisa förslag till åtgärder som skulle stärka de finlandssvenska barnens och ungdomarnas läsande.



Förslag om ”Fortbildning för småbarnspedagoger”:
Alla som blir behöriga för att arbeta inom småbarnspedagogiken borde ha tillräckligt i sina studier om hur man stödjer språkutvecklingen och använder litteraturen på ett mångsidigt sätt.

De som arbetar på dagis och förskola har svårt att lösgöra sig för fortbildning, därför behöver de stöd och inspiration på arbetsplatsen.

Fortbildning för ämneslärare:
Alla ämnen och stadier har ansvar för läsutvecklingen. Stadie- och ämnesövergripande samarbete samt fortbildning i lässtrategier behövs!

Få ämneslärare att inse att ämnesstoffet går hem när man lär ut hur det egna ämnets textgenrer ska läsas.

Skapa verktyg för att ta reda på vad eleverna har med sig i bagaget, t.ex. frågor för läraren att ställa.

Barn- och ungdomslitteraturens status:
Önskas: 
Mera litteraturkritik av barn- och ungdomsböcker.
Att olika genrer inom barn- och ungdomslitteraturen inte klumpas ihop.
Flera vuxna som läser och diskuterar barn- och ungdomslitteratur.
Större bredd i den finlandssvenska utgivningen.

Utbildning i bokprat:
Att berätta om en bok på ett inspirerade sätt är en egen och viktig konst som kan läras ut.

Experter från bibliotekssidan kunde skapa material, t.ex. exempelvideor för kolleger, pedagoger, författare och andra som vill lära sig knepen. Samarbete med Läscentrum?

Ordkonstverksamhet
Ordkonst är språkstimulans när den är som bäst och ett effektivt sätt att öka läs- och skrivlusten.

Fler kommuner borde erbjuda grundläggande konstundervisning i ordkonst.

Ordkonst kräver ingen dyr utrustning, bara goda ledare – och de finns redan!

Ordkonsten borde etableras också i Österbotten.

Kanaler för forskningen
Universiteten kunde utvärdera bättre hur de når ut till klassrummen med sina forskningsresultat.

Tidningen Läraren kunde kanske vara aktivare med att skriva om läs- och skrivdidaktisk forskning?

Läromdelsproducenterna kunde vara tydligare med vilken forskning materialen bygger på.

Skrivambassadör
Forskarna är eniga: De som läser mycket blir också bättre på att skriva.

Dags för en skrivambassadör som stödjer skolorna i skrivpedagogik för olika stadier, processkrivning, kreativt skrivande och ordkonst, skapandet av multimodala texter och responsgivning?



Kulturrådets ansvar 


Det är givetvis inte den svenska läsambassadörens eget fel att enbart en arbetsinsats omfattande 80 procent (2 årigt förordnande x 40%) av en heltid avsatts åt detta uppdrag. Den finlandssvenska motsvarigheten har tilldelats 300 procent (3 år x 100%). Är Katarina von Numers-Ekman då mer än dubbelt så bra som Körling? Det vet jag inte, men resultatet av det kollektiva finlandssvenska läsambassadörsprojektet är i vart fall åtminstone fem gånger så bra som det svenska. Det blir lätt att förstå Finlands skolframgångar i PISA-mätningarna, när man ser hur landet satsar på modersmålsundervisningen.

Ansvaret för uppdraget och valet av svensk läsambassadör ligger på Kulturrådet och dess jury, som utsåg Körling bland 63 inkomna förslag. Genom att inte, som Svenskfinland, ge ett klart specificerat uppdrag utan överlåta stort ansvar på ”vinnaren” att själv forma uppdraget, är risken stor att denna bara fortsätter i gamla upptrampade spår – som rimligen inte lär ha varit tillräckligt framgångsrika, ifall nu läslusten i landet minskat det senaste decenniet.

Mitt råd till Kulturrådet och regeringens Läsdelegation blir därför att, istället för att hoppas och ”framtidsspana”, lära av Finland och inte minst av Svenskfinlands läsambassadör. Kulturrådet borde formulera ett genomtänkt uppdrag och sedan låta hågade söka jobbet, snarare än att se ambassadörskapet som något slags hedersuppdrag för ”eldsjälar”. Orkar eller kan inte handläggarna på Kulturrådet själva utforma en arbetsbeskrivning, planka då de finlandssvenska riktlinjerna!

Betygen? Jag ger Körling ett C och von Numers-Ekman ett A på den skriftliga delen. Deras muntliga framställning får andra bedöma.




PS
Är du sugen på mer av Katarina von Numers-Ekman, se hennes presentationer på Prezi, t.ex. ”Om man inte kan läsa hjälper det inte med en skärm – om läsning och multilitteracitet" på 


eller på



DS