Alla författare riktar sig till någon och skriver om någon. Alla förläggare tänker sig vissa grupper som tänkbara köpare av boken. Somliga författare av (enligt förlaget och kritiken) barnlitteratur, såsom Lennart Hellsing, förnekar visserligen att de haft någon specifik mottagare i åtanke. De säger sig skriva för ”det inre barnet” – som om ett sådant verkligen funnes. Även då riktar sig författaren hur som helst till någon viss, inte till den ”inre tonåringen” till exempel.
Vem riktar sig Barbro Lindgrens och Anna Höglunds nyutkomna pekbok Titta Hamlet! (2017) egentligen till?
Bokens förlag Karneval placerar boken bland dess ”Barnböcker”. Bibliotekens samkatalog, biblioteksdatabasen LIBRIS, anger ”Barn/Ungdom” som tänkt läsarskara. Dagens Nyheters recensent Lotta Olsson menar att det är ”en pekbok som inte är för barn utan för ungdomar och vuxna” (DN 11/9-17), Per Svensson i Sydsvenskan (13/9-17) frågar sig, under rubriken ”Kanske den perfekta barnboken för vuxna?”: ”Kanske är detta inte en bok riktad till barn i pekåldern?”
Sten Wistrand (Kulturdelen 20/9-17) tvekar: ”En bilderbok, alltså. För barn? Nja. Men man vet aldrig. Barns vägar äro, liksom Guds, outgrundliga. Så kanske hittar någon minsting fram till Titta Hamlet och blir förundrat betagen.”
Jag vet inte heller vem boken är avsedd för, eftersom jag inte läst den. Tillåt mig ändå tvivla avseende betagna barn! Möjligen bergtagna. Jag bygger förstås min undran enbart på citat och referat av de 94 ord som boken rymmer: Titta Hamlet. Hamlet inte glad. [Hans far är död]. Hamlet får annan pappa. Annan pappa jättedum...Hamlet svärdar Ofelias bror…Hamlets mamma dum… Hamlets mamma dricker farlig saft. Nu Hamlets mamma död…Ofelia ramlar vattnet. Nu Ofelia död. Hamlet jätteledsen.
Eller i Sten Wistrands sammanfattning:
Så sitter stackars Hamlet ensam på sin säng med det blodröda täcket i det kala och grå rummet. Kronan har hamnat på golvet, men i rummet bredvid ligger hans mamma och farbror i samma säng framför en blodröd gardin; farbrodern kramar ömt sin krona. Han är ”jättedum”. Sedan går det som det går och som det måste gå. ”Hamlet svärdar Ofelias pappa”. Ofelia blir galen och ”ramlar vattnet”. Ofelias bror svärdar Hamlet. Hamlet svärdar Ofelias bror. Hamlets mamma dricker farlig saft och dör. Hamlet svärdar ”skumma pappan”. Nu är alla döda (Kulturdelen 20/9-17).
Vilket är målgruppen?
Så vem är det egentligen som uppenbarligen av någon klokare, mer insatt person uppmanas titta på bilderna? Inte kan det väl vara samma människa som bara förstår det slags språk som boken förklarar bilderna med? Den enda rimliga tolkningen är att det är en vuxenpekbok, en låtsasbarnbok för vuxna om vuxna. Men för och om vilka vuxna då?
Boken sägs visst redan vara slut på många ställen… Köpt av vem, till vem och varför? Berätta gärna ni som vet! Till dess att förslagen kommer in, gissar jag att boken inte köpts av samma vuxna som den tycks beskriva. Jag har fått intrycket av att Barbro Lindgren är en, som man förr sa, snäll människa, men här verkar hon driva med ungdomar och unga vuxna.
Ty det ligger nog en hel del i Per Svensson avslutande insikt:
Kanske är "Titta Hamlet” istället en ironisk kommentar till en tid då man också som vuxen pekar sig fram genom världen. Man plockar fram sin smartphone, pekar på skärmen och ljudar sig igenom dagens intriger och uppgörelser. "Anders dricker stark saft. Anders gör jättedumma saker. Styrelsen får annan ledamot” (Sydsvenskan 13/9-17).
Fast här åsyftas nog inte vilka vuxna som helst, även om nästan alla utom jag har en smartphone. De som ljudar sig fram till vad Anders Borg har gjort, är nog de förment halvillitterata ungdomar som inte längre tros kunna skriva riktig svenska och knappt läsa. De som tycker att denna infantilisering av unga människor är superroligt, känner sig själva knappast träffade av beskrivningen. DN:s Lotta Olsson tycks för sin del tro att de som har svårt att hålla sig för skratt är de som känner igen språkets ”överförenklade telegramform”… ”Vad då, vad är telegram?”
Jag har själv nyligen reagerat negativt på ironiseringen över förskolebarn i Ulf Starks och Linda Bondestams Diktatorn (Rönnberg 2017). Att ironisera över ungdomar och unga vuxna är förstås inte riktigt lika illa, då de kan försvara sig – ifall jag nu träffat rätt i min tolkning av ironins måltavla.
För inte driver väl Barbro Lindgren med de vuxna konstnärer, typ Suzanne Osten, som hävdar att även små barn behöver ”starka historier”? Här med grymma och brutala händelser av typen mord och självmord? Med norska författarkolleger typ Gro Dahle och Svein Nyhus, eller med det danska paret Oscar K.:s (pesudonym för Ole Dalgaard) och Dorte Karrebaek?
Fastän recensenterna inte kan avgöra vem Titta Hamlet! är riktad till eller gjord för, anses det ”sparsmakade”, ”halsbrytande” konstverket ändå vara genialt. Lindgrens ”och Höglunds respektfullt vanvördiga version är hur som helst helt oemotståndlig”.
Boken må vara respektfull mot förlagan av Shakespeare, men ifall min tolkning är rimlig inte mot ungdomar. Kommer exempelvis Bibliotek Botkyrka att köpa in denna bok som kränker unga människor?
Facit?
Nej, jag tror givetvis inte att någon specifik person eller grupp förolämpas, men ironi kan med ironi bemötas – såväl som förstärkas. I en tid då allt anses kränkande och alla upplever sig kränkta, men ingen kan utpekas som den som kränker, kan säkert några känna sig träffade eller oroa sig för att små oskyldiga skulle göra det och ”sortera ut eller bort eller sålla”.
Det är för mig således orimligt att boken trots sin barnaktiga text verkligen skulle rikta sig till förskolebarn. Troligare att den till sin spets drar de senaste årens bilderboksteman, med förskolor påminnande om koncentrationsläger (Lägret, 2011) eller en mors ”barmhärtighetsmord” av sin förståndshandikappade son åtföljt av moderns självmord (Idiot!, 2010). Kanske hade Lindgren även hört talas om Gro Dahles och dottern Kaia Dahle Nyhus’ sedan förra sommaren pågående bilderboksprojekt, som basunerats ut som ”porr för förskolebarn" (Sesam sesam), som visserligen utkom först förra månaden och nu diskuteras.
Om denna tydning vore den korrekta, skulle jag applådera Lindgren & Höglund. Den implicita kritiken mot att alla ämnen faktiskt inte lämpar sig för förskolebarn skulle då även sända en ”signal” till de kritiker som hyllar denna sorts ”verk” som inte vill kommunicera med barn, men ändå lånar bilderbokens uttryckssätt.
Eller finns det alternativa tolkningar? Hör i så fall av er!
Referens
Rönnberg, Margareta: Vad säger barnen? Bilderböcker och demokrati, s.83-115 i Hedemark, Å & Karlsson, M (red.): Unga läser. Läsning, normer och demokrati, Möklinta: Gidlunds 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar