Det enda riktigt nytänkande som jag läst av en svensk forskare med inriktning mot barn de senaste 30 åren är medieforskaren Ingrid Olssons Äppelätandet i Paradiset – eller TV-bilden som ormen i det intellektuellas paradis (1986). Hon tar där strid med Jean Piaget och dennes vuxnocentriska syn på barnets utveckling. Hon framhåller att teorier, även utvecklingsteorier, är en form av mer eller mindre goda berättelser och att Bibelns historier ju är allom bekanta – varför liknande stories om andra ämnen därmed ”känns rimliga”.
I Äppelätandet i Paradiset, skriver Olsson, ”…tar Piaget upp det fallna äpplet och skapar en happy end med en progressiv skapelsemyt på individnivå i sin utvecklingspsykologi. Här får vi följa intellektets skapelse från kaos till fullbordan, inte efter 6 dagar men efter cirka 12 år” (a a:47). Hon ifrågasätter alltså det ”naturliga” i att senare företeelser i barnets utveck-ling nödvändigtvis skulle betyda högre och bättre:
”Att låta det triumferande intellektet bli det som betecknar barnets utveckling och låta världsbilden gå från förvrängning och felslut till något absolut sant och korrekt det ser jag däremot helt klart som en subjektivt vald aspekt på människan och hennes värld” (Olsson 1986:51).
Olsson funderar kring möjligheten att det kanske är det mycket lilla barnets värld som är riktigast och mest önskvärd, inte vuxenhet: ”Ett ostrukturerat flöde som varmt och mjukt innesluter oss, innan decentreringen satt in och drivit oss ut i en alienerad ensamhet” (a a:52).
Åtminstone vad gäller dramatisk slagkraft, är Olssons tankeväckande berättelse överlägsen Piagets, då hennes avviker från det förväntade och ”självklara” i att vuxenhet skulle utgöra människans topposition. Poängen är att även vetenskapliga teorier i hög grad vägleds av estetiska former, genrer och konventioner och förmedlas i form av berättelser. ”Sunt förnuft” vägrar acceptera vilka vetenskapliga rön som helst.
Vi adultocentriska vuxna skulle aldrig godta en tragisk utvecklingsberättelse, där barnets växande skulle ses som att växa ned, istället för ”upp” mot tronens förmodade topp. Inte heller hysa tilltro till en teori som hävdade att det går utför för barnet fram till 6-årsåldern, men att det mirakulöst återhämtar sig i 7-årsåldern. Tack vare skolan. Eller att den samhälle-liga nykomlingen står och stampar mellan 0-3 år, till dess att barnet möter professionella kultur- och konstpedagoger. Vi avvisar definitivt tanken att vi vuxna förlorat förmågor som vi hade som barn, inte minst på kulturområdet. Då kan vi pracka på barnen våra konst- och kulturprodukter eller ”kulturaktiviteter” som de aldrig bett om.
Kan barn verkligen vara vuxna överlägsna på kulturområdet?
Jag kom att tänka på Olssons text igen, när jag läste en artikel av gästforskaren vid Umeå universitet, filosofen Anca Gheaus (2015), och när jag bekymrad iakttar den stadigt stegrade pedagogiseringen av barns livsutrymme. ”Kan dom inte låta barnen vara ifred!”, tänker jag (med invektiv här bortcensurerade). Min nästa tanke: ”Varför tvingas kulturvetare som enda karriärväg inrikta sig mot skolväsendet och serva pedagogerna?”
Utvecklingspsykologi och pedagogik har traditionellt betraktat barndom som ett bristtill-stånd, och inriktats mot att vuxna ska åtgärda barns otillräcklighet. På vissa områden har barn dock länge ansetts vara vuxna överlägsna: vad lek och fantiserande anbelangar. Inte nu längre… Numera hänvisar man allt oftare till artikel 31 i FN:s konvention om barnets rättigheter. Eller rättare sagt: till väl valda delar av denna artikel. Nämligen de delar som innebär arbetsmöjligheter för vuxna kulturutövare, snarare än det som står i artikel 31 om barns rätt till lek, till fritt deltagande i det kulturella och konstnärliga livet – inklusive att kunna avstå från deltagande – samt till fritt valda åldersanpassade fritidsaktiviteter.
Också Skolverket betonar i läroplaner att pedagogerna ska ”stimulera barns fantasi” och ingripa ”stödjande” i barns lek. Och Skolinspektionen önskar i rapporten Förskolans arbete med jämställdhet (2017:41) att personalen utifrån ett genusperspektiv i den ”fria” leken erbjuder ”breddande” material som ”stimulerar till lek, rollek, spel, drama och fantasi, skapande, undersökande och experimenterande”. Denna intervention har jag förvisso redan kritiserat i tidigare blogginlägg.
Barn som ”ofullbordade vuxna”?
Om vad skriver då denna moralfilosof Anca Gheaus, med inriktning mot rättvisa, jämlikhet och jämställdhet för olika grupper? Artikelns titel (som kan översättas med ”Ofullbordade vuxna och defekta barn: Om beskaffenheten hos och värdet av barndom”) syftar på synen på barn kontra vuxna genom seklen. Närmare bestämt den negativa uppfattning som definierar barn främst som ”ännu-icke-vuxna”, respektive den positiva som betraktar vuxna som ”inte-längre-fantastiska-barn”. Med andra ord, likt Piaget, betraktar barns utveckling som fram-steg, respektive likt Olsson undrar om vuxenblivande inte snarare kan vara fråga om till-bakagång. Gheaus sammanfattar:
”i övergången till vuxen ålder förlorar en genomsnittlig vuxen inte bara önskvärda fysiska färdigheter, såsom smidighet och flexibilitet, utan också mycket av den mentala plasticiteten, fantasin, nyfikenheten och den levande, ibland synestetiska förnimmelsen av världen (det vill säga en förmåga att uppleva världen genom mer än ett sinne åt gången). Under processen förloras eller förminskas åtminstone genomsnittligt sett förmågan att föreställa sig radikalt annorlunda världar och de filosofiska och konstnärliga förmågor som vi hade som barn” (Gheaus 2015:2, i min översättning).
Gheaus talar givetvis om den ”typiske vuxne” och ”barn i allmänhet”, när hon baserat på sentida hjärnforskning och ledande forskare inom utvecklingspsykologi, filosofi med barn och konstvetenskap/konsthistoria hävdar att barn i betydligt högre grad än vuxna äger vissa värdefulla förmågor och att barndom är den tid då vi fullt ut kan skörda de inneboende frukterna av experimenterande och nyfikenhet gentemot allt möjligt i världen omkring oss.
Vad gör alltså barndom värdefull i sig?
Efter att ha gått igenom lätt iakttagbara begränsningar med att vara barn, tar Anca Gheaus upp ett antal fördelar och förmågor som de allra flesta vuxna till största delen förlorat. Jag går här av längdskäl inte in på hennes teoretiska stöd, utan det får läsaren själv göra (se länken i Referenser!). Hon refererar alltså till aktuell forskning inom filosofi, utvecklings-psykologi, kognitionsvetenskap, neurovetenskap/hjärnforskning, som visat att barn har kognitiva förmågor som de flesta individer i stor utsträckning förlorar när de växer upp.
Att barn lär sig fantastiskt fort och är fantasifulla vet förstås alla redan. Barn är i allmänhet också bättre än vuxna på att föreställa sig alternativa världar och de kan ställa – och ibland rent av besvara – grundläggande ontologiska, epistemologiska och moraliska filosofiska frågor (relevanta funderingar om verklighetens natur, om kunskap och moral). En del konst-historiker menar vidare att barns konstnärliga förmågor i snitt överglänser genomsnitt-vuxnas estetiskt.
Att de människor som inte som vuxna blivit filosofer eller konstnärer (minst 97 procent?!) som barn var bättre än de nu är på att ställa filosofiska frågor, framställa estetiskt värdefulla målningar och till och med betrakta världen mer ”vetenskapligt”, kan nu också förklaras av sentida neurovetenskapliga rön. Redan bebisar och tultbarn drar slutsatser, gör förutsägelser, letar efter förklaringar och experimenterar till och med. Barnets ännu inte ”färdigutvecklade” hjärna kan rent av ge fördelar.
Barnets prefrontala cortex, den främre delen av hjärnan, anses inte ”fullt utvecklad” än och det saknar därför stark prefrontal kontroll. Prefrontal kontroll är nödvändig för hålla tillbaka eller undertrycka information som inte är nödvändig för att utföra en specifik uppgift, vilket förstås är bra när man försöker utföra en sådan uppgift. Samtidigt utgör prefrontal kontroll dock ett slags hinder genom att hjälpa till att begränsa fokus, avstå från att följa vissa stimuli eller tillåta föreställningsförmågan att fladdra iväg, påpekar filosofen.
För att vara fantasifull, ska man däremot ta in så många möjligheter som man bara kan, även vilda och aldrig tidigare skådade. När barnet lär sig, är det öppet för allt som kan visa sig vara riktigt. Barns avsaknad av ”mogen” prefrontal cortex förklarar varför barn har ett mer öppet sinne. Föreställningsförmågan utvecklas under en lång barndom och som vuxna lär vi oss att förvandla fantasi exempelvis till mer ”verklighetsnära” hypoteser.
Även argumentet att barn kan vara bättre än vuxna i konstnärligt hänseende kan ”skyllas på” hjärnan, framhåller Gheaus. Neuropsykologiska rön tyder på att barnens speciella konstnär-liga talanger hänger samman med deras atypiskt höga nivåer av generell kreativitet, deras intensiva medvetenhet om världen, avsaknaden av vuxnas begränsande filter och förmågan till synestetiska upplevelser.
Vuxna som ”defekta barn”?
Den andra sidan av förnekandet att barn skulle vara ”ofullbordade vuxna” för med sig idén att vuxna på vissa sätt kan betraktas som ”defekta barn”. Om barn är bättre än vuxna på att utforska världen, mer kreativa och mer empatiska (jag går här inte in på avsnittet om moralfördelar, läs själv!) innebär detta ju att vuxna förlorat vissa av barnens värdefulla förmågor. I dessa avseenden är vuxna alltså, jämfört med barn, ”defekta”! Rimligen då även undermåliga vad gäller att kunna lära barn att exempelvis fantisera, måla och leka på ett förment ”bättre” sätt, lyder min följdreflektion. Därtill helt enkelt dåliga på att värdera barns värde och förmågor såsom barn.
Om nu barn fram till de tidiga tonåren är mer benägna än vuxna i gemen att undersöka den empiriska världen med en vetenskapsmans kännetecken (nyfiket utveckla och testa hypote-ser), att engagera sig i relativt enkla men grundläggande filosofiska utredningar (ställa frågor som inte är begränsade av konventionell visdom) och att skapa konst, vad har då vuxna egentligen att ge barnen vad gäller nyfikenhet, fantasi och kreativitet? Bör verkligen till exempel konstpedagoger inskrida? Komma med sina tips, sitt ”stöd”, sina värderingar?
Barndom och vuxenhet har bägge sina inneboende, om än olikartade, värden, framhåller Gehaus, som inte tar ensidig ställning för någondera av synsätten i artikelns rubrik. Barn och vuxna är förstås bra på olika saker. Den insikten borde väl göra att vi låter barn mer än som för närvarande sker få syssla med sitt? Undrar/menar alltså jag. Låta dem vara ifred mer. Barns intellektuella nyfikenhet bör självklart främjas, men främst genom att de har tid till lek och sin andra glädjeämnen. Även medier skänker barn livskvalitet. Inte bara böcker, utan till och med ”nya” medier – dessa ormar i Paradiset...
Vad är vi vuxna alltså skyldiga barn såsom barn, snarare än som välmenande förberedelse för deras framtida vuxenhet? Vuxna bör helt enkelt bli mindre framtidsorienterade, mindre vuxenlivsförberedande! Undervisningen av barn och annan vuxenintervention negligerar i alltför hög grad den icke-förberedande dimensionen av omsorgen om barn! Denna är inte precis kännetecknande för de läroplaner eller bindestreckspedagoger som alltmer fått breda ut sig de senaste decennierna. Ett veritabelt otyg!
Ska verkligen vuxna – vars nyfikenhet avtagit och som själva inte kan leka – lära BARN att bli nyfikna och att "leka" på ett mer ”vuxet” sätt!??
Pedagogfria zoner istället för pedagogikmissbruk!
Samma akademiska lärare som läst Gheaus’ artikel och rimligen inte kan göra annat än hålla med henne, låtsas dock inte om de enda rimliga slutsatser som kan dras av texten, när de i ämnen som Barnkultur, Kulturpedagogik eller olika pedagogutbildningar oblygt lär ut hur vuxna ska ”stimulera” barn till att fantisera genom olika litterära uppslag och leka till exempel ”normkreativt”! Det är att missbruka ord som kreativitet och fantasi. ”Varde ljus!”, säger de vuxna konst- och kulturpedagogerna, och ställer sig samtidigt för ljuskällan…
Så kallade barnkulturkurser handlar till 90 procent inte om barns överlägsna fantasi, deras nyfikenhet och kreativitet vid produktion och tolkning av kulturprodukter gjorda för dem, eller om barnens egna kulturaktiviteter. Inte om deras vardagskulturer eller kamratkulturer, utan om söndagskulturprodukter för barn gjorda av i bästa fall unika, icke-genomsnittliga vuxna.
Förmodligen utan att möta några invändningar, kunde till exempel några av dessa vuxna på Biblioteksmässan i Göteborg i förra veckan – helt utan belägg – påstå att ”konsten spelar en avgörande roll för att stimulera barns och ungas fantasi”. Var får vuxna allt ifrån?!
Vad som uppenbarligen behöver betonas i barns vardag är pedagogfria zoner istället för pedagogikmissbruk av barns lek och fantasi. Förmodligen behöver de först skrivas in i läroplaner. Vi vet alla hur länge det då dröjer...
Referenser
Gheaus, Anca: Unfinished adults and defective children. On the nature and value of childhood, Journal of Ethics & Social Philosophy 9 (2015):1, s.1-21
Olsson, Ingrid: Äppelätandet i Paradiset – eller TV-bilden som ormen i det intellektuellas paradis, Forskning om barn och television, PUB 85-86, Stockholm 1986, s.36-66
Skolinspektionen: Förskolans arbete med jämställdhet, Stockholm 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar