Margareta Rönnbergs barnistiska blogg om barnkultur & kulturprodukter för barn: ”Ju bättre barnfilm, desto färre besökare”! Vad säger det påståendet om synen på den unga publiken?

Det tvistas bland kritiker inte sällan om alsters ”verkshöjd”, men en motsvarande ”kritikerhöjd” har jag aldrig hört talas om och myntar det således härmed. Det är hädanefter fritt för läsaren att gratis låna det och applicera det närhelst det anses passa – eller oftare (?) inte vara speciellt tillämpbart…

Med verkshöjd i juridisk mening menas enligt ordböckerna den nivå av konstnärlighet och originalitet som krävs, för att ett litterärt verk eller konstverk ska vara upphovs-rättsligt skyddat och andra alsters uppenbara likheter sålunda kan anklagas för att vara fråga om plagiat.

Barnboksrecensenter som Dagens Nyheters Lotta Olsson använder dock begreppet bredare än upphovsrättsligt, nämligen som ett kvalitetsbegrepp:

”Somliga bilderböcker har en måttlig konstnärlig verkshöjd, och bland DN:s barnboks-recensenter har vi länge kallat dem ’bruksböcker’. I begreppet inryms alla de böcker barn behöver läsa av olika skäl, utan att de nödvändigtvis är konstupplevelser” (Olsson, DN 3/10-16).

Hur många ”brukskritiker” finns det inte! Vi har i Sverige enligt min mening däremot ytterst få barnboksrecensenter och barnfilmsanmälare som når upp till kritikerhöjd… Jag kom att behöva ordet ifråga, när jag läste en text i den, titeln till trots, svenska filmtidskriften POV/Point of View – ”i full publicistisk frihet”, men finansierad av TriArt Film, distributör till bland andra Suzanne Ostens Flickan, mamman och demonerna (2016) på biograf och nu på DVD.

Det rör sig om en artikel av filmvetaren, frilansskribenten och föreläsaren Malena Janson med titeln ”Barnfilm på undantag” (POV 6/1-17). Ingressen lyder ”’Ju bättre film desto färre besökare.’ Filmforskaren Malena Janson ser en styvmoderligt behandlad barnfilm fortsatt fri från sex, pengar, politik och dysfunktionella mammor.”

Skribenten har troligen inte själv skrivit detta, utan redaktören, men även i själva brödtexten återkommer påståendena:

”2016 var ett av de bästa åren någonsin för svensk barnfilm – men det var också ett av de sämsta på länge. Bedömningen beror helt på huruvida en ser bioåret ur ett kvalitets- eller publikmässigt perspektiv. Vi vet ju alla att antalet tärningsprickar eller klappor eller getingar i medierna sällan korrelerar med antalet sålda biobiljetter, men när det gäller svensk barnfilm kan en rentav tala om en ytterst nedslående, bakvänd ekvation – ju bättre film desto färre besökare” (a a, kursiv i original).

Vad säger att vuxna kritiker kan rätt bedöma barnfilm?

Resonemanget förutsätter således att vuxna kritiker är de som vet bäst huruvida en barnfilm är bra eller inte – ett förhastat antagande, som jag ser det… Såvida det inte utförligt motiveras varför filmen skulle vara givande för barn. Motsatsen exemplifieras sedan av Janson med kritikeromdömen versus konkreta publiksiffror:

”Högst kritikerbetyg i fjol fick Suzanne Ostens första barnfilm på 20 år. Flickan, mamman och demonerna hade knappt 7 000 besökare. Även höstpremiärerna Siv sover vilse och Upp i det blå fick fina recensioner. 16 600 respektive 22 800 besökare. I stället vallfärdade familjerna till Zootropolis som sammanlagt sågs av 608 000 personer. Slutsatsen vi kan dra av dessa siffror är förstås att svensk barnfilm är bra, men ingen ser den. […]

I sig välgjorda filmer som Förortsungar , Tur & retur och Bäst i Sverige klarade helt enkelt inte konkurrensen från Pirates of the Caribbean, Harry Potter och Spiderman – med följden att producenter, distributörer och konsulenter tappade tron på den svenska barnfilmen.”

http://povfilm.se/5/svensk-barnfilm-fortsatter-forsummas/

Ostens film, som enligt min mening inte alls är någon barnfilm (ej heller regissörens föregående, Bengbulan, 1996) utan en barnskildring (det vill säga: en film om barn, avsedd för vuxna), fick kritikerbetyget 3,6. Det gjorde också Siv-filmen, medan Upp i det blå fick 3,3 i snitt (allt enligt kritiker.se). Oscarsvinnaren 2017, Zootropolis, hade för sin del inte bara störst publik, utan tilldelades också det högsta snittbetyget av de svenska recensenterna: 3,9.

Det finns så mycket att säga om det obefogade likhetstecknet mellan kritikerbetyg och barnfilmskvalitet att man måste välja. Först måste man dock tydliggöra vad man själv menar med ”barnfilm”. Är det film avsedd för människor under 11 år och således avpassad därefter? Man kan exempelvis inte på något meningsfullt sätt rakt av jämföra publiktillströmningen till barntillåtna filmer eller de med 7-årsgräns med dem med 11-årsgräns på biograf.

Siv sover vilse (2016, Catti Edfeldt & Lena Hanno) och Upp i det blå (2016, Petter Lennstrand) är bägge barntillåtna, d.v.s. tillåtna för alla, medan Förortsungar (2006, Catti Edfeldt & Ylva Gustavsson), Tur & retur (2003, Ella Lemhagen) och Bäst i Sverige (2002, Ulf Malmros) alla har 7-årsgräns, men även kan ses av barn under 7 år i sällskap med en vuxen. Flickan, mamman och demonerna, Pirates of the Carib-bean/Främmande farvatten (2011, Rob Marshall), Harry Potter och dödsrelikerna (2011, David Yates) och Spiderman (2002, Sam Raimi) getts åldersgränsen ”11år”, men visserligen får ses också av barn som fyllt 7-10 år ledsagad av någon vuxen.

Ojämförbara storheter

Det går ej heller utan vidare jämföra animerade filmer med realistisk live action, lika lite som surrealistiska skräckdramer med fantasy typ Harry Potter eller lekfulla action-äventyr. Man kan heller inte jämföra svenska recensenters betyg på omdebatterade svenska barnskildringar gjorda av någon med ”konstnärligt” rykte med amerikanska animerade filmer med 7-årsgräns. Särskilt inte med filmer producerade av Disney, med på förhand dåligt rykte i så kallade kulturella kretsar. Alla svenska regissörer behandlas för övrigt mildare av de inhemska recensenterna, som ej vill stöta sig med dem de kan möta i olika sammanhang.

Det går vidare inte utröna hur många av de dryga 600 000 på Zootropolis som var föräldrar. Ej heller hur många av de 7 000 besökarna på Ostens film som faktiskt var barn, men gissningsvis högst 1 000? Eva Esseen Arndorff på Triart, som distribuerar filmen, var (enligt Kajsa Haidls intervju med henne i Dagens Nyheter 19/4-16) kritisk till att man benämnt filmen barnfilm, och trodde att detta var den största anledningen till att så få valt att titta på den:

”Vi är såklart otroligt ledsna över siffrorna. Det är uppenbart att filmen har drunknat i en censurdebatt. Diskussionen har handlat om huruvida det är en barnfilm eller inte, och då är det svårt att locka den vuxna publiken. I det här fallet är det uppenbart att all publicitet inte är god publicitet, säger hon.”

Men om vi går vidare i Jansons förklaringsförsök till att vissa svenska filmer, trots att de är lika bra som de amerikanska, har det publikt svårt. Den svenska filmbranschens njugga inställning och egen förklaring till barnfilmskrisen sägs enligt henne vara alltför enkel: ”Allt är Hollywoods fel och inte vårt!” Skribenten tar sedan upp flera andra möjliga faktorer, men jag ska här bara bemöta vad som tydligen lyfts fram som huvud-skälet: de svenska barnfilmerna påstås de senaste decennierna överlag ha varit alltför konventionella och i avsaknad av komplexa barnkaraktärer.

Den handfull okonventionella, komplexa barnskildringar som Malena Janson själv hävdar är bra ”barnfilmer” – Hugo och Josefin (1967, Kjell Grede), Elvis! Elvis! (1977, Kay Pollak), Seppan (1986, Agneta Fagerström Olsson), Zozo (2005, Josef Fares) och amerikanska vuxenfilmer såsom Paper moon (1973, Peter Bogdanovich) och Till vildingarnas land (2009, Spike Jonze) – har helt enkelt ”inte klassats som barnfilmer!” (a a).

Med rätta, anser jag däremot, eftersom de inte är gjorda för barn. Inte, som Janson tror, klassade som vuxenfilmer därför att barn skulle vara några ömtåliga varelser som måste skyddas från alla tänkbara faror, typ en 9-årig rökande tjej, mobbing eller krig. Utan för att filmerna inte är medvetet gjorda för barn, inte avhandlar barnämnen, inte intresserar barn under 11 år, eller inte begrips mer än bitvis av barn, alternativt är alltför ”terapeutiska” eller till och med psykoanalyserar barnprotagonisterna. Icke-traumati-serade barn har aldrig efterfrågat psykoanalys i filmtappning – och 99 procent av alla barn inte heller haft behov av att ligga ”på divan”. Den resterande procenten kan däremot mycket väl se sådana filmer, lämpligen ej tillsammans med föräldrarna.

Paper Moon och Zozo har dessutom 11-årsgräns, som i det förstnämnda fallet 1973 ännu inte tillät några yngre barn att komma in på biografvisningen ens med vuxen-ledsagare. Den som tvivlar på min bedömning, föreslås exempelvis visa Hugo och Josefin för 7-9-åringar. Jag gör själv inte om det misstaget!

Fast vilka ”vi” avses egentligen i Malena Jansons mening ”Vi har så till den grad vant oss vid att barnfilm är lika med lättbegriplig och uppbygglig film om snälla barn att allt som inte motsvarar de här förväntningarna automatiskt uppfattas som vuxenfilm”? Inte kan detta ”vi” väl syfta på den aktuella barnpubliken, som ännu inte hunnit vänja sig så värst? Eller visat sig gilla ”uppbygglig” film? Är de filmer och karaktärer som 11-åring-arna föredrar speciellt snälla och uppbyggliga?

Bara söta och uppbyggliga barn i populär svensk barnfilm?

Skribenten påstår emellertid att skälet till att den svenska barnfilmen befinner sig i, vad hon menar är, kvalitetsmässig kris egentligen beror på…

”…påbud och förbud, det vill säga vad den måste innehålla och vad den inte får innehålla. I någon mån varierar påbuden och förbuden över tid men generellt kan sägas att barnfilm måste skildra söta och goda barn samt ha en klassisk dramaturgi och en fostrande agenda. Medan den inte får skildra elaka barn, inte vara formmässigt experimentell och inte handla om sex, pengar, politik eller dysfunktionella mammor” (a a, kursiv i original).

Har alltså barnens egna favoriter typ Anderssonskans Kalle i ett otal varianter, Pippi-filmerna, Lilla Jönssonligan-versionerna, Sune-trilogin, Tsatsiki-filmerna en fostrande agenda – som även barnen kan upptäcka? Är karaktärerna speciellt ”snälla”? Gillar barn verkligen att bli uppfostrade?! Vilket barn under 10 år har någonsin efterlyst mer ”komplexa karaktärer”?

Kanske finner barnpublikerna någonting helt annat i filmerna, nu dolt för eller glömt av den vuxna? Och vad är det för fel med klassisk dramaturgi? Om den dög åt oss vuxna när vi var barn, duger den väl bra idag också? Det mesta är väl för övrigt formmässigt experimentellt för nybörjaråskådare? Bådadera en bra grund för barn att utgå från? För att om något eller några decennier eventuellt avancera till formexperiment och avsaknad av dramaturgi? Men inte minst undrar jag:

VARFÖR i fridens namn skulle ”sex, pengar, politik eller dysfunktionella mammor” vara önskvärda teman för 6-10-åringar?!?!?!?

Kvalitetsomdömen som detta vittnar om barnförakt

Omdömet Ju bättre barnfilm, desto färre besökare vittnar om ett förakt för barns preferenser och deras förmåga – och rätt – att bedöma barnfilmskvaliteten och själva avgöra vad de vill se, många gånger utifrån trailers på YouTube som gett mersmak. Andra gånger utifrån vad kompisarna berättat om filmen ifråga, eller i förlängningen av en tidigare film i serien, som man själv sett.

Den refererade artikelns kvalitetsbedömning av svensk barnfilm av idag är gjord helt och hållet utifrån den vuxne filmkonstnärens, kulturbyråkratens eller kulturlobbyistens synvinkel… Inte ur ett barnperspektiv. Synsättet lever inte upp till Barnrättighets-konventionens artikel 12 om att få bilda sig egna åsikter och uttrycka dessa, här i form av sina filmval. Ej heller till artikel 13 om barnets rätt att motta information av alla de slag, inklusive i audivisuell form.

Argumentet att ett kvalitets- och publikmässigt perspektiv skulle kunna överens-stämma, faller helt enkelt inte skribenten in. Kan förklaringen aldrig vara att de engelsk-språkiga filmerna bättre lyckas tilltala barnen och tonåringarna?

Nej, föräldrarna förstår tydligen heller inte sitt barns bästa, vet inte vad barnet gillar, kan inget om svensk ärofylld barnfilmshistoria. Janson har ju till skillnad från föräldrarna doktorerat i filmvetenskap och vet vad dessa missar. De okunniga barnens outveck-lade smak, ska vi inte ens tala om!

Kvalitetspropagandan brukar vanligtvis motiveras i termer av att ”ta barn på allvar” och påstås vara av ”respekt för barn”, men visar på det precis motsatta. ”Brukskritik” (alla de artiklar som ingen som letar information om en films lämplighet behöver läsa) är obrukbar som information om en specifik barnfilms tematiska och estetiska tilltal till sin avsedda publik.

Syftet med artiklar som denna brukar sägas vara att höja barnfilmens status, men barnfilmen har ju redan hög status – bland barnen! Annars skulle de väl inte vilja se så mycket film som de gör?!

Vi vet som tur är alla att antalet tärningsprickar eller klappor eller getingar i medierna sällan korrelerar med vår egen eller våra barns filmsmak, i enlighet med den bakvända ekvationen – ju bättre recensentbetyg, desto ointressantare film för just mig och mitt barn.

Vi är alla barn i början… Låt även dagens barn få vara det! De behöver det kanske mer än någon tidigare generation!