Först nyligen såg jag den animerade filmen Sing (2016, Garth Jennings & Christophe Lourdelet) på CD med mina barnbarn och skäms lite när jag säger att jag inte ens hade hört talas om den innan… Filmen hade sverigepremiär i december 2016, men jag vet inte om den visats på biograf här i Visby. Någon sedvanlig stort uppslagen PR kan det väl i vart fall ej ha varit fråga om.
Handlingen i korthet lånar jag från en ljummen recension (Martin Memet Könick gav betyget 2 av 6 möjliga på sajten konstpretton.se), för att istället spara min energi till reflektion:
”Har ni alltid fantiserat om att se en tecknad version av Idol där alla människor har bytts ut mot djur av olika slag? Då har ni hamnat helt rätt, Sing kopierar formatet utan att orka hitta på särskilt mycket egen story eller plot. Trailern för filmen innehåller de roligaste bitarna av filmen, som helhet så blir den långtråkig och alldeles för beroende av att åskådarna gillar låtarna som framförs. Initialt så byggs stämningen upp bra med en fin presentation av en gammal anrik och elegant teater som är nära konkurs men sedan så stannar filmen av för att aldrig sätta fart igen.
Ingen av filmens figurer är total misslyckade men de är inte heller tillräckligt färgstarka för att komma i närheten av att bli ikoniska eller ens någorlunda minnesvärda. När den fantasilösa upplösningen äntligen kommer så är det inte en minut för tidigt att avsluta Sing, en film som främst känns som en karaoke-kavalkad av mestadels mediokra låtar ackompanjerade av rörliga bilder som härmar animerade familjefilmer som är bättre än den själv” (Konstpretton 23/12-16).
http://konstpretton.se/2016/12/23/sing-medioker-karaoke/ [hämtat 11/10-17]
Samme konstpretto gav Suzanne Ostens barnskildring Flickan, mamman och demonerna omdömet 4 av 5 möjliga. Andra recensenter var mer positiva till den animerade barnfilmen. På kritiker.se med femgradig skala fick SING av 12 recensenter 3,3 i snittbetyg. Som jämförelse kan nämnas att Oscarsvinnaren i animationsklassen 2017 Zootropolis nådde 3,9 i snitt bland svenska recensenter.
Animationsdrama
Koalan Buster Moon har alltså en nedgången teater och är nära konkurs, men inte alltför bekymrad. Han älskar musik och satsar (mer än) sina sista slantar på att försöka återge teatern dess forna glans, genom att hålla en talangtävling för amatörsångare. Prissumman är tusen dollar, men råkar på grund av tryckfel bli hundratusen dollar, nittioniotusen mer är Buster äger… Storyn är dock en bisak, det viktiga är karaktärerna och det som driver dem.
Det görs ingen stor affär av den ”etniska mångfalden” i djurform eller av den stora variationen i genusuttryck, utan alla bara är den de är: unika personligheter, därtill med komplexa liv och problematiska relationer. Några av de tävlande är en skönsjungande fuling till blues-mus, en mjuk gorillayngling som försöker undgå att dras in i den kriminelle faderns tuffa gäng, en tonårig elefanttjej med scenskräck, en utarbetad grismor och ett punkrockande nydumpat, tonårigt piggsvin. Förutom ett 50-tal till.
Även musiken är ”mångkulturell”: salsa, R & B, rock, pop, hip-hop, opera bland annat. Inte sällan ”Girl Power”-låtar. Karaktärerna och deras låtval är ofta motsatta förvänt-ningarna: en snigel sjunger om hur vindsnabb den är, en bisonoxe om sin älskade ”Butterfly”, vi ser och hör hur vek och romantisk den till det yttre tuffe gorillaynglingen är, hur stark den känsliga punkartjejen i själva verket visar sig vara, etc.
Inte bara osäkra tonåringar, utan alla åldrar ryms, såsom det tekniska snillet till hemmafru. Denna tjocka utsjasade 25-barnsmamma, fru gris, osedd och ouppskattad av maken, får hjälp av den levnadsglade lika tjocke tyske grisen till dansare osv. Här råder ingen fat shaming eller homofobi, ingen rasism eller misogyni. Nej, jag har inte glömt de tre tjejkaninerna med sina vickande svansstumpar, som på ett överdrivet skämtsamt sätt dyker upp då och då… Åtminstone upplever jag att detta är en drift med förlagan och jag har hört och fått berättat för mig att barn skrattar mycket åt just denna scen.
Alla människor har rätt till 15 minuter i rampljuset
Sexismen i scenen balanseras hur som helst av kritik riktad mot män, typ pojkvännen i punkduon som ej vill släppa fram tjejen, som dock visar sig klara sig bra som solo-artist och låtskrivare. Liksom av hur elefantmamman till 25 kultingar, som kan sägas ha gett upp sin sångardröm och nu osedd och ouppskattad av maken strävar på hem-mavid, både är ett tekniskt snille och får hjälp med sin discodans av galten Günter. Åskådaren bryr sig verkligen om och gillar alla centrala karaktärer som vi får stifta närmare bekantskap med, förutom (åtminstone i mitt fall) den vita musen Mike. Varför, återkommer jag till.
Fru gris kan alltså sjunga och ge sig hän i dansen, inför makens förvånade blick. Alla centrala karaktärer får sina av Andy Warhol önskade 15 minuter i rampljuset – jo, denne önskade och förhånade inte alls vanligt folk för detta. Piggsvinstjejen visar sig vara så talangfull som hon innerst inne vetat och kan visst skapa egen musik och sjunga solo och den skrajsna elefanttonåringens gudomliga röst ljuder till sist. Gorillan Johnny vill med musikens hjälp ta sig bort från den tjuvkarriär som fadern utstakat för sonen – men förstås ändå genom sin sång och sitt pianospel göra pappa i fängelset stolt över den förment oduglige sonen. Han lyckas givetvis och jag struntar i att detta för vuxna är en kliché.
Oavsett vad recensenter än säger, är målet här inte att antingen tjäna pengar eller bli känd och allt sker heller inte över en natt. Sensmoralen på det individuella planet är (för en vuxen ”givetvis”) att alla oavsett ålder – frånsett åldriga leguaner med porslinsöga? – vill få sina styrkor och talanger erkända, inte bli bedöma utifrån sitt yttre, inte tagna för givna och att även vuxna precis som barn vill ”bli sedda”. Jodå, filmen är förstås också pedagogisk: säger att mammor till och med önskar bli sedda av sina vilda ungar för annat än sina matlagningsfärdigheter.
Flera slags kritik i en humanistisk, solidarisk samarbetsfilm
Teaterdirektör Buster Moon själv är kanske lite av en skojare och försöker förvisso undkomma dem han är skyldig pengar, men han är empatisk och bryr sig verkligen om de tävlande. Han ger de osäkra uppmuntran och goda råd och de självsäkra lagom konstruktiv kritik. På så sätt får han även stöd tillbaka från dem.
Att prissumman visar sig inte finnas, blir till sist inte så viktigt. De tävlande är inte så mycket drivna av att bli framgångsrika stjärnor, som att få visa sig vara den de tycker att de är. Kärleken till musiken är det som driver nästan alla och alla utom en utvecklas också under händelsernas gång.
Detta är i sig en kritik av de långkörande talangtävlingarna på tv. Här hägrar inga skiv-kontrakt eller turnéer värda halvmiljonen. Redan valet av specifika djur till artisterna är i sig en intressant kritik av utseendefixeringen i denna typ av dokusåpor. Den halvtim-meslånga upplösningen i denna animerade film är också intressantare än sedvanliga ”reality”-finaler. Inget tyder på att någon av artisterna når mer stadigvarande beröm-melse eller rikedom. Det är sångglädjen som segrar.
Kritik av varufetischismen!
Detta är ingen reklamfilm för de ”kreativa näringarna”. Sådant överlåts åt skolan, folkhögskolan, högskolan och Kulturrådet. Att kapitalisera sin talang är ju idag en vanlig uppmaning, oavsett om det rör sig om kulturutövare, ”influencers” eller blivande proffs med datorspelsfärdigheter möjliga att omsätta i cash.
Jag har tidigare antytt att jag hyser viss tveksamhet gentemot den våldsamme, oärlige och hjärtlöse mobbar- och svindlarmusen Mike. Denne självcentrerade saxofonspe-lande jazzmusiker har onekligen en röst påminnande om Frank Sinatras, men är ytterst självgod. Han tar ut sin vinst i tävlingen i förskott och köper en lyxbil att skryta med för pengar som han inte har. Trots sin fina musikutbildning och ovedersägliga förmågor bryr han sig bara om pengarna och hur de kan imponera på kvinnorna: ”I am here to win! That prize is mine!” Han sjunger förstås ”My Way”. Jag tror att denne karaktär enbart finns med för att exemplifiera varufetischism!
Vad är nu det för något? Ja, se blogginlägget 28/11-16 om bilderboken Till vilding-arnas land och det om filmen Babybossen/Bossbabyn 30/8-17! Här nöjer jag mig med att citera Wikipedia:
”Varufetischism är en teori lanserad av Karl Marx i det första bandet av Kapitalet 1867. Teorin handlar om hur varuproduktionen gör att människornas relationer till varandra genom varor inom nationalekonomin och i vardagen ter sig som relationer mellan ting.”
Mike verkar betrakta sina musikaliska talanger just som varor enbart, bara till för att säljas och köpas. Han tycks inte ens glädja sig åt sina fantastiska förmågor. Marx’ kritik av kapitalismen varnar för den alienation som blir resultatet. Inte bara andra människor blir varor, utan även människans syn på sig själv förtingligas. Varuproduk-tionen gör att människors relationer till varandra också de ter sig som relationer mellan ting. Allt kan köpas och säljas, inklusive våra egna sinnen, kroppar och känslor. Mike är den ende tävlande som inte vill vara med längre, när tävlingen inte har någon kontantbelöning. Han kommer visserligen tillbaka, men bara för att visa sig bäst.
Sångglädjen segrar
Vuxna som noterar klichéer får ha överseende, då detta ändå främst är en barnfilm, som dessutom framför allt genom musikvalet har åtskilliga familjefilmsinslag som för en gångs skull inte stör barnen. Barn får en mer etisk variant av de talangtävlingar som de lärt känna från tv. Redan förskolebarn kan ju leka ”Idol” och gör det (Lagerlöf 2016; Lagerlöf & Waller-stedt 2017).
Jag brukar hävda att det inte existerar några riktiga familjefilmer, men alla regler har ju sina undantag. Detta är en mysig, lärorik, normkreativ och humanistisk familjefilm. Kanske en julklapp för hela familjen att sjunka ihop runt, någon mörk decemberkväll?
De vuxna kan också för en gångs skull imponera på barnen. Min 9-åriga dotterdotter undrade hur jag redan kunde känna till och sjunga med i hälften av de cirka 60 hitlåtarna (i den svenska versionen lyckligtvis ej översatta) – med viss dominans för 40-80-talet.…
Referens
Lagerlöf, Pernilla: Musical Play: Children interacting with and around music technology, Göteborgs universitet: Utbildningsvetenskapliga fakulteten 2016
Lagerlöf, Pernilla & Wallerstedt, Cecilia: ”Then I will sing”: Framing a popular music performance as a play activity, konferensbidrag vid NERA 2017 Congress, 23‐25 March 2017, Copenhagen, Denmark
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar