Jag bevistade en programpunkt på årets Almedalsvecka (2/7-17) med rubriken Varför är det viktigt att prata med barn och hur gör man? Medverkade gjorde Farzad Farzaneh, programledare för Barnradions Barnmorgon med Farzad i P4, Anna-Karin Hildingsson-Boqvist, programutvecklingschef på Barnombudsmannen och Helena Dahl från Statens medieråd. Inga barn således… Så värst mycket klokare blev jag kanske inte.
Jag har sett Farzad Farzaneh på ett utmärkt sätt leda Skavlan jr och Bolibompa på SVT, men kände faktiskt inte till radioprogrammet för 6-8-åringarna som han är programledare för. Han talade dock om programserien på ett engagerat sätt, som gjorde mig nyfiken.
Barnmorgon med Farzad i P4
Själv har jag alla mina fem radioapparater inställda på P1 och lyssnar i stort sett aldrig på P4, men har nu lyssnat igenom ett trettiotal höstavsnitt av Barnmorgon med Farzad: ”ett program för hela familjen – men framförallt är det 6-8- åringarnas egen plats i P4!”, enligt programmets egen webbsida:
”Varje program är sex minuter långt och har ett barn i fokus som pratar med Farzad om sånt som är roligt, viktigt och klurigt. Ämnena spänner brett med alltifrån pannkakstårtor, bus, bästa skrattet och roliga spel, till rädslor, döden eller hur det kan vara att fly från sitt hemland.”
Efter att ha lyssnat till merparten av höstens inslag är mitt intryck att serien väl bättre lever upp till ”roligt, mysigt och klurigt” än till ”viktigt”. Fast vad som är viktigt för barn, behöver förstås inte alltid överensstämma med vad en vuxen anser vara viktigt. Det är förmodligen inte lätt att ta upp tyngre problem med namngivna barn i denna ålder. Det jag mest vänder mig emot är hur liten andel av de sex (vecko)dagliga minuterna (kl. 06:50-06:56) som barnen själva får yttra sig. Minst två tredjedelar av tiden pratar programledaren själv.
På tisdagarna görs inslagen av Utbildningsradion (UR) och i dem märks det jag även återfann i min studie av barntevenyheterna Lilla Aktuellt i svt (Rönnberg 2010): en motsvarighet till ”Kvinnor kan” i form av ”Barn kan”: en 13-årig tjej ”är grym på Taekwondo”, en 7-årig tjej likaledes ”grym på att blåsa/spela valthorn”; en 9-årig kille kan programmera och en 10-årig kille klarar att lösa Rubiks kub på 20 sekunder. Osv. Goda förebilder för lyssnande barn att sträva emot, gissar jag att tanken är. ”Bli exceptionell även du!”
Nyheter i Barnradion
SR-kanalen har även ett 11-15 minuter långt nyhetsprogram för barn i åldern 9-13 år, vilket lovar att ”förklara veckans nyheter från Sverige och världen på ett sätt så att du förstår”. Det sänds lördagsmorgnar (i P4, strax efter kl. 9.30) men finns även som podd. Eftersom jag denna gång inte studerat några barns uppfattningar, kan jag inte uttala mig om ifall lyssnare i avsedd ålder verkligen blev klarare över vad nazister står för eller vad ”högerextrema” är (i inslaget om nazistdemonstrationer i Göteborg), eller varför rohingyer tvingats fly till Bangladesh. Dock tror jag inte att något barn blev klokare av förklaringen av Nordkoreas skäl till att skjuta iväg farliga ”stridsrobotar” mot Japan.
Att det varit översvämningar som drabbat tiotusentals människor i Texas, såväl som i Asien, ”beroende på så mycket regn”, lär barnen redan ha sett i föräldrarnas vuxennyheter. En antydan om möjliga orsaker tros väl strida mot opartiskheten eller inbjuda till kritik om barnindoktrinering. Att Anna Kinberg Batra slutar på grund av att flera i Moderaterna ”tyckte hon var dålig”, är kanske inte heller så värst upplysande.
Att ett ”läskigt brott” såsom "utbåtsnyheten" med den döda svenska journalisten i Danmark ens tagits med, förvånar åtminstone mig. Men jag ska inte gå in på någon detaljkritik utan bara konstatera att väsentliga nyhetsprogram för barn fortfarande verkar upplevas som knivigt. Överlag märks precis som i fallet med Lilla Aktuellt en försiktighet inför att ”förklara alltför mycket”. Det riskerar då att bli alldeles för ”politiskt”…
Barn starkt underrepresenterade i SVT:s vuxennyheter
Inför förra valet gjorde jag en mindre undersökning av ”barnförekomsten” i svt:s huvudsändningar av nyhetsprogrammen för vuxna under januari månad 2014 (Rönnberg 2014). Barnrepresentationen i de ledande nyhetsprogrammen, Rapport och Aktuellt, studerades på jakt efter talande – eller åtminstone omnämnda – barn (här definierat som människor under 15 år) i ämnen som direkt handlar om dem.
I tidigare nyhetsstudier har det framkommit att barn huvudsakligen förekommer i tv-nyheter i negativa sammanhang: såsom sårbara eller hjälplösa, alternativt problematiska och farliga. Barnen är problemet: de ställer till med problem eller så har de problem. Barn kan också användas till att dra uppmärksamheten till andra teman, eller göra dessa än viktigare. Implicit eller explicit dominerar, förutom barns osynlighet och sår-barhet, inställningar baserade enbart på vuxnas normer. Var det 2014 – och är det fortfarande – så i Sverige? Jo:
Frånvaro av barn och inte minst ohörbarhet gällde i stort sett i de 392 inslagen under januari 2014. Av 237 långa och 155 korta inslag handlade 12 långa och 16 korta åtminstone delvis om ett eller flera barn, om ett barnämne eller uppvisade i vart fall talande barn. Nio av dessa inslag introducerades redan i nyhetsrubrikerna och bedömdes alltså ibland som särskilt viktiga. Fast rubriknyheten kunde även röra lättsamma slutreportage om t.ex. vintervädret. Med andra ord: av sammanlagt 392 inslag handlade 28 om barn eller om något som direkt anknyter till barn, d.v.s. cirka 7 procent. Allvarligare var den ensidigt vuxna blicken på barn. Barn ska möjligen ses, men inte höras. De kunde ju säga något som ”skadar” dem…
I endast nio av de 392 inslagen (2,3%) fick barn uttala sig med minst en mening och i sex av dessa dessutom med hela sitt namn angivet. En 14-åring hördes (i en bandinspelning från tingsrätten) i egenskap av ”strykjärnsnollad”; andra 14-åringar om effekterna på dem av farliga energidrycker (som man egentligen ska vara 15 år för att få köpa), om asiatiska skolor och om hur omistligt kött till skollunchen tydligen var. En 7-åring fick sia om hur det vore att börja skolan redan vid 6 års ålder, mellanstadieelever om hur man får bättre läsförståelse, om vintervädret samt om vad de ansåg vara fina förnamn.
Dessutom talade en hårdtränande CP-skadad 10-åring om sin kommande operation i USA och sina penninginsamlande klasskamrater. Därtill sågs och hördes en 12-årig ”dagens hjälte” säga sig vara ”lite stolt” över att ha släckt en brand i grannlägenheten. Således summa två inslag om initiativtagande och talande barn, placerade mot slutet av sändningen, vilket också säger något om deras relativa vikt.
Barn som främst offer…
Barn omnämndes i övrigt nästan uteslutande som offer och då oftast som offer för brott: avrättad, skjuten, bomboffer, pedofiloffer (i två olika inslag), 4-månadersbarn misshandlat av förälder, utvisningshotad, i drunkningstillbud, 1,5-åring som ramlat ned i ett slukhål. Eller så var deras hälsa hotad som offer för giftiga barnkläder, för tuberkulos på förskola, eller som icke fastspänd i bilbarnstol. Barn sades även vara såväl offer som förövare av kamratkränkningar inom sport.
Konklusionen blev att barn var starkt underrepresenterade i dessa två nyhetsprograms kvällssändningar, där svt:s 7 procent lägger sig mitt emellan andra länders 2-15 procent (se vidare mina två böcker). Det har länge kritiserats att kvinnor, arbetarklass, etniska minoriteter och äldre är underrepresenterade i media, däremot sällan att barn är det i än högre grad. Barnen representerar oftast inte sig själva, utan bilden av ”barn”. Vilka signaler till både barn och vuxensamhället sänder bilden av barn såsom främst offer eller dekor?
Snart är det val igen och barns syn på vuxenidiotier rörande skolan, all press och läxor lär inte bli mer framträdande ifall ingen uppmärksammar obalansen i åsiktsbildningen. Inför förra valet dominerade pensionärsfrågor. Nu är det hög tid för ”barnens bästa” såsom de unga själva ser det. Därför tror jag att barn med hjälp av ungdomar behöver ta tag i informationsbehovet själva. Barn i andra länder kan ju, inte bara gatubarn i Indien och Latinamerika.
Behovet av barnjournalister och Barnens egen nyhetsbyrå
Det är uppenbart att barns minimala synlighet, deras svaga röst och avsaknaden av barns perspektiv på nyhetshändelserna i Rapport och Aktuellt återspeglar genera-tionsmaktsordningen och samhällets makthierarki. Vad skulle då vara möjligt att göra för att minska denna orättvisa? Barn ska inte bara utnyttjas mer som nyhetskällor och intervjuade, utan måste uppenbarligen själva producera nyhetsberättelserna. Inrättandet av Barnens egen nyhetsbyrå, exempelvis med amerikanska Children’s Express (CE) som förebild, vore kanske ett alternativ.
Det rör sig om en nyhetsbyrå grundad 1975 av Wall Street-advokaten Robert Clampitt och operasångerskan Dorriet Kavanaugh, med 8-13-åriga reportrar tränade av 14-18-åriga redaktörer vilka, med viss assistans av vuxna journalister, sedan stod för slut-finishen av artiklarna och kommentarerna. Efterhand blev det problem med finansie-ringen, men under sin drygt tjugoåriga existens expanderade nyhetsbyrån med kontor i tiotalet amerikanska städer och sedan 1994 med en brittisk gren. CE har även fått t.ex. japanska och australiensiska efterföljare. Fast ännu ingen svensk.
Nyhetsbyråns syndikerade artiklar om politik och samhällsfrågor publicerades till en början främst i mindre lokala tidningar, men även av exempelvis New York Times. CE utmynnade i slutet av 80-talet också i ett tv-nyhetsprogram visat på primetime (på icke-vinstdrivande tv-bolaget PBS). Children’s Express arrangerade dessutom hearings och symposier där vuxna makthavare frågats ut. Efter 1996 blev namnet Children’s PressLine med fokus på New York och presstjänsten splittrades då upp i självständiga delar, exempelvis brittiska Headliners.
Unga människor på Headliners i London producerade inslag för Sky News och BBC Radio 4, såväl som för The Guardian, med bistånd av vuxna journalister. Dessutom gjorde man dokumentärer tillsammans med exempelvis Rädda barnen och tränade även vuxna i att samarbeta med barn.
Children’s Express började som en nyhetskälla ”av barn, för barn”, men blev snabbt ”av barn, för alla åldrar” och vann utmärkelser såsom en Emmy, Peabody-priset och nominerades 1981 till Pulitzerpriset för en artikel om barn i kambodjanska flyktingläger. De ämnen som barnnyhetsbyrån tagit upp har oftast varit av det tunga slaget. Alltför tunga har en del vuxna tyckt, som förknippar barn med det sorglösa. Det har exempelvis handlat om barns hemlöshet, fattigdom, psykvården av unga, tonårsgraviditeter, fosterhem, drogmissbruk, alkoholiserade föräldrar. Man har även tagit emot uppdrag, men tackat nej till förfrågan om artiklar om sådant som de flesta tidningars barnsidor än idag består av, till exempel om nya spel och animerade serier, vilket man upplevt som nedlåtande.
Även utan goda skrivfärdigheter kan barn göra sig hörda
Det sägs ofta av exempelvis svenska läsfrämjare att barn utan läsvana ”saknar språk” nog för att göra sin röst hörd. Att detta inte behöver stämma har Children’s Express visat. Huvudsakligen tre typer av texter har producerats: intervjuer, evenemangsrapporter från t.ex. politiska presskonferenser, samt dialoger med barn och ungdomar om deras vardagsliv och erfarenheter. Den metod som man använder sig av kallas ”muntlig journalistik”, då allt material inhämtat av de 8-13-åriga reportrarna spelas in på band och därefter redigeras av de 14-18-åriga redaktörerna, med handledning av vuxenjournalister.
Efter själva intervjuerna utfrågas barnreportrarna av tonårsredaktörerna, där de yngsta muntligen får sammanfatta sin historia inklusive sina egna reaktioner och känslor kring det som de fått ta del av (Clampitt & Silha 1996:130). På detta sätt undviker man inte bara att de yngstas ibland mer begränsade skrivförmåga blir för övermäktig. Texten släpper på detta sätt även bättre fram de intervjuades egna ord, blir mer trogna källans egna formuleringar.
Med dagens audiovisuella publikationsmöjligheter, exempelvis YouTube, kan barn redan i åldern 8-10 år mycket väl bli juniorjournalister, med lite hjälp av aningen äldre. Kanske något för mediegymnasier att bistå med? Eller med ekonomiskt stöd från någon radikal svensk miljonär till författare/journalist?
Jo, du har helt rätt: jag tänkte också på honom såväl som på henne!
Referenser
Clampitt, Robert & Silha, Stephen: A voice and the courage to use it: 20 years of Children’s Express, Media Studies Journal 8 (1994):4. Återpublicerat 1996 i Dennis Everette & Edward Pease (red): Children and the Media, New Brunswick: Transaction Publishers, s.122-132
Rönnberg, Margareta: Barns rätt till sin röst. Om de yngstas politiska och kommunikativa rättigheter, Visby: Film-förlaget 2014
Rönnberg, Margareta: Från Barnjournalen via Lilla Aktuellt – till Häxan Surtants Rapport? Om barn, tv-nyheter, politik och medborgarskap, Visby: Filmförlaget 2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar