onsdag 28 juni 2017

Simpsons om islamofobi, religion och norska ”gästarbetare” som tvingas bygga muren mot sig själva!


Som jag framhöll i detta toleranstemas första del om stereotyper i Simpsons: de stereotyper som gestaltas hånar inte den grupp som stereotypiseras, utan driver med eller ironiserar över dem som ger uttryck åt stereotypen eller tror på den. Hela vi-dom-tänkandet förlöjligas överlag. Då fokuserades främst den tecknade seriens framställning av homosexuella och problematiseringen av homofobi. Nu ska det handla om seriens etniska och religiösa stereotyper och om islamofobi.


Immigration, gränskontroll och terroristhot


Utlänningar är som alla vet överlag konstiga, komiska eller så utgör de ett hot. Ättlingarna till norska nybyggare till exempel, som ”översvämmar” Springfields arbetsmarknad i Coming to Homerica (2009). Ett medborgargarde eller en frivillig gränspatrull, The Star-Spangled Goofballs, d.v.s. ”De stjärnbeströdda knasbollarna”, med bl.a. Homer och ett gäng vapenfixerade goofballs bildas, men misslyckas givetvis i sina försöka att utestänga ”de Andra”. Invånarna i Springfield bestämmer sig till slut för att stänga gränsen mot ”norr-männens” stad med hjälp av en mur, som den ”norska” arbetskraften själv får bygga, då springfieldborna är alltför lata. Nej, detta avsnitt är inte från Trump-kampanjens 2016…

Mamma Marge, som anlitat en norskättad ”illegal” nanny (givetvis kallad Inga) med norsk brytning, tycker till en början att muren går emot hennes grundvärde tolerans, som hon även uppfostrat de tre barnen i. Hon ändrar dock uppfattning när 1-åriga Maggie säger ”ja” istället för ”yes”. Under själva bygget av muren inser bägge sidor att de är mer lika än olika. När muren är klar, upptäcker springfieldborna att de saknar grannarna, så norskättlingarna kom-mer tillbaka genom en dörr som de byggt in i muren. Det så vanliga – stereotypa – festslutet med stort kalas och vajande norsk flagga avlutar givetvis avsnittet.

Särskilt illegala immigranter utgör förstås ett hot. Kanske är de till och med terrorister… Episod 7 samma säsong, MyPods and Boomsticks, är ännu tydligare xenofobiskt av typen islamofobiskt. Familjen Simpson får nya grannar, ursprungligen från Jordanien, och Bart får en ny kompis: Bashir bin Laden. Homers öldrickarkompisar försöker övertyga honom om, att eftersom grannarna är muslimer, måste Bashirs föräldrar vara terrorister. Homers svarar att det tror han först när han sett någon fiktiv tv-serie som visar det. Kompisarna på baren slår då på tv:n och hittar en polisserie av typen 24, som ”bevisar” just det. 

Homer börjar spionera på Bashirs pappa och ser denne i garaget syssla med dynamit och hittar även en karta över stadens shoppingcenter. Homer stjäl dynamiten, kastar den i floden och spränger därmed sönder den nya bro som skulle öppnas nästkommande dag. Det visar sig att Bashirs pappa är ingenjör, anlitad för att spränga det gamla shoppingcentret. Famil-jen Simpson bjuder in Bashirs familj för att be om ursäkt och i trädgården har Homer en banderoll med orden ”Jag ber om ursäkt för min intolerans!”: ”Pardon my intolerance!” Den hade även annars kommit till god användning och betalat av sig. 


”Datorindiern” Apu, åttabarnsfar 


Näst efter mexikaner är indier enligt Migration Policy Institute (2015) den största immi-grantgruppen i USA och den med högst utbildning och högst medellön. Inte minst får så kallade ”datorindier” permanenta arbetsvisum, s.k. green cards, tack vare moderlandets framstående IT-utbildning. Under 90-talet kom cirka 600 000 indier till USA, varav en var Apu Nahasapeemapetilon. Efternamnet är visserligen inte autentiskt, men det började däremot Apu själv framställas som i mitten av 90-talet.


Stereotyper om indier är kanske inte lika välkända som de om andra nationaliteter, men förutom deras sjungande engelska accent och syn på kor, anses de vara fredliga, utbild-ningshungriga och hårt arbetande, ofta i restaurang- och motellbranschen. Att de förment har många barn kan möjligen ses som både negativt och positivt. Till de negativa hör otvetydigt att de påstås vara falska och luras i affärer. 

Arbetsnarkomanen Apu äger mycket riktigt en snabbköpsbutik, i vilken han tar för mycket betalt för varorna (t.ex. $1.85 för ett 29-centsfrimärke). Han försöker även muta Marge, när hon börjat jobba som poliskonstapel (i The Springfield Connection, 1995). Apu och hans fru har dessutom åtta barn… Mycket av detta kan onekligen te sig nedsättande. Finns det kanske mer att säga om honom?

Först och främst att han utvecklats över tid, från att de första fem-sex åren bara ha varit klichéartad måltavla för sedvanlig rasbaserad humor om den ”typiske utlänningen”. Apu förekommer allra oftast i episoderna, frånsett medlemmarna i familjen Simpson. Han är dock efter millennieskiftet inte längre bara sin etnicitet, utan en individ med egna goda kvaliteter och unika drag. Karakteriseringen har djupnat och Apu är numera en mångdimen-sionell figur. Han är väl integrerad i det springfieldska samhället, utan att för den skull vara assimilerad. Ingen ser honom längre som utlänning. För att det ej ska bli alltför gulligt, talar Apu själv en gång om springfieldbor med annat riktnummer än hans som “foreign devils”.

Redan 1996, i avsnittet Team Homer, ingår Apu i Homer Simpsons bowlinglag ”Pin Pals”/ Kägelvännerna som tävlar mot laget “The Stereotypes”, bestående av hillbillyn Cletus, den enögde (blinde?), brittiske (?) låtsassjökaptenen Captain McCallister, den hetlevrade skotske vaktmästaren/trädgårdsmästaren/greenskötaren Willie och Luigi Risotto, den oförskämde ägaren av den italienska restaurangen och möjligen illegal immigrant.  

Och, visst, Apu och hans fru Manjala, som han gift sig med i ett (lyckligt) äktenskap arrangerat redan när de var barn har – givetvis – åtta barn. Efter att han talat om USA:s underbefolkning och berättat för familjen Simpson att paret önskar få barn, får de nämligen åttlingar i Eight Misbehavin’ (1999). De fyra flickorna och fyra pojkarna är resultatet av att Manjala intagit ett fruktsamhetsmedel, Apu också stoppat i detta i hustruns frukostdryck och Marge, Homer och Bart gjort detsamma… Sådan hjälpsamhet är förstås ännu ett tecken på gillande.


Hindu och illegal immigrant


Apu personifierar också ”datorindiern”, som likt så många migranter tvingats ta jobb långt under sina kvalifikationer. Han har en doktorsgrad i datorprogrammering från Springfield Heights Institute of Technology (S.H.I.T). och kom ursprungligen på 70-talet i gemenskap av ”kursetta av 7 miljoner i sin klass” som stipendiat till USA, just för att doktorera. Hans studentvisum har dock för decennier sedan gått ut och i Much Apu About Nothing (1996), en travesti på Shakespeares komedi Much Ado About Nothing/Mycket väsen för ingenting. Här ska avsnittets titel emellertid framhålla vännernas samarbete så att den omtyckte Apu ska kunna stanna i USA.

När det protesteras mot skattehöjning, ger borgmästare Quimby illegala immigranter skulden och kommer med ett lagförslag, Proposition 24, som om det tas i folkomröstning ska få alla utan arbetstillstånd utvisade. Hatet mot immigranterna växer och omfattar även Homer. Då denne förstår att även Apu i så fall kommer att utvisas, d.v.s. lagen slår mot en personlig vän, ändrar sig dock Homer genast och vill hjälpa indiern. 

Först ska Apu få falskt medborgarskap med hjälp av mafioson Fat Tony. Indiern börjar sedan tala med amerikansk accent och blir karikatyren av en amerikan, helt utan etniska markörer. Snart erkänner han dock att han inte kan förneka sina indiska rötter och river sönder det falska passet. Lisa upptäcker då att Apu bara behöver klara det amerikanska medborgarskapstestet och Homer vill hjälpa honom. Det visar sig snabbt att Apu – förstås – kan mycket mer om USA än sin ”lärare”. Bara tack vare att Apu somnar och glömmer Homers dumheter, blir han godkänd på testet. I ett stereotypt festtal säger Homer att det vore förskräckligt om immigranterna, som ”får landet att blomstra”, måste ut.

Det smöriga talet kontras emellertid av ironin i en föregående scen, där Springfields polis-chef Wiggum läser upp hur man förberett deportationen: ”All right, men, here’s the order of deportations. First we’ll be rounding up your tired, then your poor, then your huddled masses yearning to breathe free …” Detta är, påpekar Erwin In het  Panhuis (2013), en uppochnedvändning av den berömda sonetten The New Colossus av Emma Lazarus, ingraverad på piedestalen vid Frihetsgudinnans fot. Där prisas the Mother of Exiles och immigrationen till USA, med ord som ”Give me your tired, your poor / Your huddled masses yearning to breathe free …” Episoden sägs vara en av seriens skapares, Matt Groenings, tre favoriter. Dennes släkt har själv norsk-tysk bakgrund.

Homers tal kontras även av det faktum att Proposition 24 går igenom med 95 procent av rösterna, men den ende som deporteras blir skotten Willie. Springfield Elementary School får se sig om efter en annan vaktmästare? Nej, det hindrar förstås inte att han snart dyker upp igen i serien.

Religion spelar också en framträdande roll i hindun Apus liv och serien driver ofta med Homers och stadens ”presbytariansk-lutheranska” präst Timothy Lovejoys okunnighet om hinduism och deras religiösa intolerans.  Abu upplyser springfieldborna om reinkarnation, meditation och vegetarisk diet. För att inte tala om: lär ut tolerans och pluralism. Han har en T-shirt med en överkorsad ko och ersätter i smyg köttet i sina varmkorvar med tofu. Han undervisar en gång till och med den alltför rabiata vegetarianen Lisa i tolerans.


Integrerad – inte assimilerad


Assimilering handlar om att totalt ge upp eller förlora sin egen kultur, se sig själv helt och hållet som del av den nya kulturen. Integration däremot om att införliva en etnisk eller religiös grupp i en gemenskap, men med bibehållande av dess egna traditioner är något mer positivt. Apu Nahasapeemapetilon har starka band till Indien (även om han tycks vara född i Pakistan). Hans ursprung och religion är viktiga för honom och han har setts som en ambas-sadör för indisk religion, filosofi och kultur. Efterhand har han som amerikansk medborgare även blivit en symbol för amerikansk mångkultur, med bibehållande av sin etnicitet. Han älskar USA men kommer alltid att förbli indier, är alltså integrerad men inte assimilerad. Han är av egen vilja för evigt ”utlänning”.

När utvisningshotade Apu för en dag försökte ”bete sig som riktig amerikan” fick han dåligt samvete och tyckte sig förråda sina föräldrar, sitt hemland liksom sig själv. I ett annat avsnitt kallat Bart-Mangled Banner (2004) – i mitt tycke ett av de bästa fastän ofta ogillat, för-modligen just beroende på episodens vanvördiga politiska satir – blir familjen Simpson p.g.a. ett missförstånd förklarad ”oamerikansk”, vilket smittar av sig på hela stadens image. 

I en patriotisk PR-kampanj döper borgmästaren då om staden till Libertyville och Apu byter snabbt (för ett tag) ut sina barns typiska indiska namn mot ”uramerikanska” Lincoln, Freedom, Condoleezza, Coke, Pepsi, Manifest Destiny, Apple Pie och Superman. Den som missar eller ogillar denna vits med immigranters försök att smälta in, sätter för-modligen lågt betyg även på helheten. Här får familjen Simpsons dessutom själv smaka på upplevelsen av att vara immigranter, men återvänder efter en tid i Frankrike, klädda som europeiska 1800-talsemigranter. 

Tillsammans med Marge, torde Apu vara den schysstaste och mest godhjärtade av Simpsons alla karaktärer, troligen avsett att tolkas som resultatet av hans hinduiska tro. Han framstår som själva symbolen för tolerans.

Lisa: When will all those fools learn that you can be perfectly healthy simply eating vegetables, fruits, grains and cheese.
Apu: Oh, cheese!
Lisa: You don’t eat cheese, Apu?
Apu: No I don’t eat any food that comes from an animal.
Lisa: Ohh, then you must think I’m a monster!
Apu: Yes, indeed, I do think that. But, I learned long ago Lisa to
tolerate others rather than forcing my beliefs on them. You know you can influence people without badgering them always.


Seriens bild av judar och judendom


I en komediserie som helt och hållet baserar sin humor på överdrivna standardtyper före-kommer givetvis även judiska och svarta stereotyper, men dessa är förvånansvärt milda i just deras fall. Av de judiska stereotyperna är Clownen Krusty (döpt till Herschel Shmoikel Pinchas Yerucham Krustofski) den mest framträdande och sitt namn till trots ingen garde-robsjude. Han praktiserar öppet sin religion, ber, använder jiddischuttryck, men smädar sina anställda (har även ett barnteveprogram), super och gamblar också. Han är son till rabbinen Hyman Krustofski, som hade hoppats att sonen skulle följa i faderns religiösa fotspår och själv bli rabbin. Krusty föredrog sprit, prostituerade, att få folk att skratta och ville i stället assimileras in i den amerikanska kulturen.

Av alla dessa skäl verkar han också vara full av skuld och skam. I flera avsnitt tematiseras huruvida fadern (som i serien dog 2014) verkligen accepterade honom trots att denne aldrig kunde uttrycka sitt gillande. I ett par episoder står deras distans till varandra och spänningen mellan tradition och modernitet i fokus. I ett avsnitt förmår Bart och Lisa far och son att försonas och trots olika livsstilar acceptera varandra. Det förblir oklart mode verkligen lyckats. Utöver Krustofskis finns även några mindre centrala judiska karaktärer.

Artie Ziff är seriens timide, glasögonprydde skolljus och var i plugget förälskad i Marge. Snillet blev förmögen men slösade föga framgångsrikt tid och pengar på att vinna Marges hjärta. Han är ett slags antihjälte à la Woody Allen. Dessutom förekommer en Galen Gammal Judisk Man, tidigare en Warner Brothers-chef i Hollywood. Denne föreslår ständigt nya lyckliga slut på filmer som Casablanca och tragisk upplösning av Livet är underbart, men går numera mest omkring på Springfields gator, sjungandes med byxorna ner vid fotknölarna. 

Därtill förekommer ett reaktionärt tv-ankare vid namn Kent Brockman som också, för att bli mer ”amerikansk”, bytt ut sitt ursprungliga judiska efternamn Brockelstein, precis som verklighetens Mike Wallace, Jon Stewart och Larry King. Brockmans religiositet är ifråga-satt.

I vart fall jag kan knappt upptäcka någon drift med dessa etniska stereotyper eller något skämtande med deras religion, fast judiska skämt förekommer förvisso. Mark Pinsky, som själv är jude och skrivit en bok (2007) om The Simpsons, kan dock bättre än jag bedöma seriens framställning av judar och judendom. Denne har även (2014) skrivit en artikel kallad ”For 25 Years, ‘The Simpsons’ Has Been Good for the Jews”. 

En del inslag i serien är exempel på verkligen svart judisk humor, som det i avsnittet Simpson Bible Stories (1999) om, enligt den hebreiska bibeln, judarnas befrielse ur fångenskapen och uttåget ur Egypten, på den långa vandringen hemåt genom öknen. I en drömsekvens har Barts kompis Milhouse, som ska föreställa Moses, just lett de israeliska slavarna över Röda havet, men precis fått veta att de framför sig har 40 års vandring i öknen mot Kaanans land. 

En förhoppningsfull Milhouse frågar då Lisa något i stil med ”men efter det är det en lätt resa/enkel match för judarna, va?”. Lisa är inte villig att berätta om vad de kommande 3 000 åren för med sig hemskheter för det utvalda folket, så hon ler behärskat och svarar “Well, more or less…” (Pinsky 2007:147).


Simpsons – ”judarnas bästa vän” och ”politisk konspiration”?


Pinsky menar att denna tecknade situationskomedi är ”judarnas bästa vän” som för miljoner av amerikaner (och kan jag tillägga: hundratusentals svenskar) som inte är förtrogna med religionen ifråga förevisat en sympatisk och realistisk bild av judar. ”If the only thing viewers knew about the Jews was what they saw on “The Simpsons,” they — and we — would be well served” (Pinsky 2014). Han tolkar till och med Springfield som en amerika-niserad version av Chelm, en komisk stad full av dumbommar i judisk folklore.

Lika okunnig som den protestantiske prästen Lovejoy är om hinduism, är han om juden-domen trots att deras helgedomar är angränsande. Lovejoy har utanför sin kyrka en föga ekumenisk skylt där det står ”No Synagogue Parking”. Bart Simpson misstar för sin del tre skäggiga rabbiner för bandet ZZ Top. Och Homer är chockad när Lisa berättar att Mel Brooks är jude och frågar i en annan episod förvirrad  “Are we Jewish?”. Han får givetvis av suckande Marge svaret ”nej”, varpå han sätter kniven i en ”julgris” med äpple i munnen. Den skära grisens alltså.

Enligt Pinsky (2007) genomsyras serien även i avsnitt som inte har något med judar eller judendom att göra av en judisk ådra och många manusförfattare är judar, eller skulle åtminstone kunna vara, menar han. Han citerar även en rabbin som anser att The Simpsons på många sätt speglar dagens judars känslor och verklighet. Den som tvivlar på detta bör, menar Pinsky (2014), betänka att den egyptiska tv-kanalen Al-Tahrir i maj 2014 attackerat The Simpsons för att vara del av en amerikansk-judisk politisk konspiration. ”Kanske har de rätt”, avlutar Mark Pinsky.


Och svarta…?


Visst förekommer det ett dussin regelbundet uppdykande svarta (plus många gästfram-trädanden av kändisar och med deras röster), men bara den isländsk-afrikan-amerikanske buddhisten Carl Carlson med examen i atomfysik, Dr. Julius Hibbert som vet att ta bra betalt av sina patienter, den lynnige domaren Roy Snyder med ett särskilt horn i sidan till Homer, den kompetente poliskonstapeln Lou som är smartare och mer moralisk än polischefen, Lisas jazzmusikhjälte Bleeding Gums Murphy Hibbert, tillika Dr. Hibberts bror, men numera död och Lisas kompis Janey Powell är något så när framträdande utan för den skull att ha getts egna avsnitt. Bleeding Gums Murphy, som är Dr. Hibberts bror, är den som är närmast och har förekommit i ett tjugotal episoder, men dog redan 1995.

Ingen av dem kan sägas satiriseras, även om somliga funnit det illa att Dr. Hibbert i tillbaka-blickar visats i den tidens, för eftervärlden, komiska modefrisyrer. Kritiken mot framställ-ningen av svarta har snarare rört sig om röstmotsvarigheten till ”blackface”. Det vill säga det faktum att en vit röstskådespelare, Harry Shearer, till exempel används för Dr. Hibberts röst liksom Apus fars: ”blackvoicing”, dessutom med mörkare röst än när Shearer gör Ronald Reagans och Djävulens och ytterligare ett hundratals. 

Samma kritik har riktats mot att ”Hank" Azaria gör den brune Apus röst med ”indisk” accent. Azaria står emellertid för rösterna till 160 karaktärer av alla hudfärger, raser och religioner. Å andra sidan gör en kvinna Barts röst, utan att ifrågasättas. Med tanke på de tusentals figurer som figurerar i tv-serien vore det omöjligt att ha lika många röstskådespe-lare, men Simpsons har svarta för andra roller, exempelvis Kevin Michael Richardson. 

Som så ofta verkar emellertid många ha svårt att särskilja rasistiska skämt och skämt om ras. Här handlar det väl i så fall snarare om diskriminering på arbetsmarknaden. Mig veterligt har dock ingen reagerat på att svarte Phil LaMar gör rollen som japanske Samurai Jack i serien med samma namn.


Horisontell rasism gentemot fattiga vita?


Jag är varken lesbisk, jude, svart, hindu eller republikan (i amerikansk politisk mening), varför jag förmodligen inte borde uttala mig om huruvida seriens satir gör människor inom dessa grupper ledsna, arga eller kränkta och huruvida detta då skulle kunna kallas för rasism. Jag har därför letat ordentligt efter utsagor från medlemmar av dessa grupper och visst finns enstaka invändningar av personlig natur. Överlag tas The Simpsons emellertid väl emot av alla som inser att programmen inte driver med enskilda figurer eller etniciteter, utan att det alltid handlar om politisk satir och strukturella orättvisor. Satiren riktar sig mot institutioner, inte individer: mot poliskåren, rätts- och skolsystemet, kyrkan, det politiska systemet, nyhetsmedier etc.

Det förekommer onekligen rasstereotyper såväl som etnicitets-, nationalitets- och religiösa dito, men inte några rasistiska stereotyper – annat än möjligen i fallet med vita: seriens s.k white trash. Den som behandlas mest nedsättande är genomgående Cletus Spuckler. Dennes ”titel” anges som "Cletus the Slack Jawed Yokel”, ungefär ”Den med öppen mun gapande bondläppen”, och han och hans familj gestaltas som urtypen för hillbillies eller rednecks – resultatet av inavel eller incest. Det vill säga fattig, obildad vit underklass i Appalacherna, företrädesvis Kentucky, även nedsättande kallad för ”white trash”. De framställs som försupna hembrännare, tandlösa och efterblivna.

Cletus är i vart fall gestaltad som korkad och lat, men snäll. Apu och Manjula må vara ”hopgifta" redan som barn och ha åtta barn, men Cletus och hans Brandine har 39-44 stycken… Herr och fru Spuckler, om de nu är gifta, framställs vara antingen syskon, halvsyskon, kusiner, eller son och mor och hela familjen framstår som idioter. Brandine avslöjar även att deras barn delvis har andra fäder. Ibland säger sig Cletus (därför?) bara vara far till 26 barn och är mest känd för att ropa på dem med meningen ”Vi äter middag idag!”. Fattigdomen är total på mer än ett plan. 

Om inte detta ska kallas för rasism gentemot den lägsta vita underklassen i det amerikanska samhället, där medelklassen gör sig lustig över att folk inte har råd att äta, gå till tandläkaren eller ens påstås veta vad en tandläkare är, så vet jag inte vad det ska kallas. Bara politiskt inkorrekt? ”Endast” klassism? Ljusår från den sympatiskt framställde välutbildade, hårt arbetande och smarte Apu framstår dessa fattiga i varje fall vara.

Eftersom seriens hindu såväl som skotte, dess homosexuella för att inte tala om hetero-sexuella figurer, ekonomisk överklass lika väl som arbetare, män såväl som kvinnor ibland framställs som löjeväckande, kan man inte tala om rasism i fallet med just brune Apu. Språkligt särskiljande accenter kallas ibland dock för rasism, men indierns engelska uttal är inte mer förlöjligat än Willies skotska eller överklassengelskan är. 

Visst, Apu luras för att tjäna pengar, men det framställs inte bero på att han är indier. Karaktärer av alla möjliga nationaliteter och samhällsklasser i serien ljuger, bluffar, mutar och/eller tar emot mutor för att tjäna en hacka. Inte bara Mr. Burns, Homer, Bart, Krusty, polischefen Wiggum, borgmästare Quimby, prästen Lovejoy, Moe eller Apu. Endast summornas storlek skiljer dem åt. Detta slags ”affärssinne” tycks enligt serien känneteckna de flesta amerikaner, inklusive lokala politiker och kongressmän, lobbyister, ja, i stort sett alla yrkeskategorier, sexualiteter och kön. Utom kvinnor (?) – även om Marge en gång funderar på att muta tillbaka Lisa från dotterns religiösa irrvägar.

Det finns ingenting i Simpsons som skulle antyda att den onekligen stereotypt gestaltade Apu utifrån sin bruna hy, härkomst eller religion är underlägsen någon annan figur i serien. Däremot kan denne användas för att framhålla rasistiska attityder hos andra karaktärer. Apu står för ”utlänningen” som vill förbli utlänning och samtidigt få vara amerikansk i vissa avseenden. Det vill säga: representerar väl de flesta amerikaner?


Etnonormativitet?


Politisk korrekthet krymper onekligen stereotypa måltavlor möjliga att använda i satir. Snart är fattiga vita (nästa gång även vita kvinnor?) kanske de enda som är kvar, om inte hillbilly-lobbyn snabbt växer sig stark? Och så finns förstås alltid åldringar och kanske också Bill O’Reilly… Amerikanska politiska kommentatorer pensioneras ju aldrig. Även om de avskedas, dyker de upp på annat håll...

I över ett kvarts sekel har Simpsons roat säkerligen en miljard människor och möjligen retat upp någon miljon också. Serien har då och då skapat rubriker av det slag som skedde i avsnittet The Fool Monty (2010), där skämtet med systerprogrammet Fox News, på samma kanal som den tecknade satirserien, rörde upp känslorna. 

I det ses en helikopter tillhörig Fox News försedd med en slogan som lyder ”Not racist, but #1 with racists” närma sig Frihetsgudinnan. Några chefer stiger av, varpå helikoptern börjar luta och falla, medan piloten innan kraschen hörs ropa “It’s not fair, we’re unbalanced!”. Förslaget till det högervridna nyhetsprogrammets nya motto togs inte väl emot av kanalens ärkekonservative nyhetskommentator Bill O’Reilly, som i sin nyhetsshow The O'Reilly Factor (med betoning på show) kallade upphovsmännen för idioter. Inslaget och hans reaktion kan ses på


Simpsons har också åtskilliga gånger tidigare parodierat nyheterna på Fox News Channel för dess sätt att skapa nyheter baserade på egna, föga vetenskapliga, ”opinionsundersök-ningar”, t.ex. med textremsor som ”Study: 92 percent of all democrats are gay” (2003). Eller texter som “Pointless news crawls up 37 percent” och “Do Democrats cause cancer? Find out at foxnews.com…” (i avsnittet Mr. Spritz Goes to Washington, 2003).

Hur ska man då tolka det faktum att satiren mot svarta och judar är så menlös eller närmast obefintlig? Särskilt svarta karaktärer befinner sig i periferin och skämten om eller med dem är sällan centrala. Tolkningsmöjligheterna är förstås flera. Vill man vara negativ, kan man tolka svartas relativa osynlighet som driftkuckun som en värdering av typen att de inte (ens) är värda att förlöjligas. 

Jag tror dock att vita insett sitt agerande gentemot den gruppen och bär på större insikt om sin historiska skuld. Det kan i och för sig även röra sig om en försiktighet inför att stöta sig med svarta, som trots allt fortfarande utgör den starkaste antirasistiska grupp som gör sin röst hörd, men samtidigt är den svagaste socialt. Homosexuella/HBTQ-aktivister kommer dock starkt i offentligheten, är långt mer högröstade än bruna, som bägge grupper dock socialt utgör stark medelklass som inte går med på att se sig som förtryckta. 

Jag tolkar snarare den respektfulla gestaltningen av judar och svarta som att program-makarna upplever att dessa gruppers kamp redan är vunnen och att frågan är avklarad, kanske rent av passé. Att det vore att slå in öppna dörrar att ironiskt framhäva anti-attityder till dem. De behöver inte intoleranta springfieldbors ”hjälp”. Efter det som hände 2001, har 90-talets betoning av inhemska rasfrågor i samhällsdebatten ersatts av en fokus på muslimer kommande utifrån och sexuell läggning, av islamofobi och homofobi. Än så länge lär det dock dröja innan programskaparna säger sig alla vara muslimer, likt de påstår sig samtliga vara bögar eller av judar upplevs såsom judar.


När kommer en ”svart Simpsons”?


Simpsons uppvisar överlag en inkluderande attityd till religioner, minoriteter och nyanlän-da immigranter, även om också latinamerikaner är rätt osynliga i serien. Kanske får attityden till Apu stå även för dem? Programmakarna har dock kritiserats för att normativ vithet fort-farande är utgångspunkten. Därför har serien anklagats för ”etnonormativitet” (Morey 2010). När man, som så ofta skett, tagit sig an ras- och etnicitetsfördomar har man onekligen gjort det inom en etnonormativ miljö eller värdgemenskap, med de Andra som en ”främmande kil” in i denna gemenskap. Förvisso visad tolerans.

När man utforskar kontroversiella teman eller tabuämnen sker det alltså utifrån en etno-normativ identitets: alltid ur den vita familjen Simpsons synvinkel, mot vilka man ställer den Andre. Det kan tjäna satirens syften, men även naturalisera eller förtingliga den ”naturliga” vitheten, menar kritikerna. De vita är inte ”märkta” med något epitet före sig… 

Fast borde detta egentligen förvåna? Är det verkligen så konstigt, när åtminstone 63 procent av alla amerikaner är vita (77% om ”hispanics” räknas in) och endast 13 procent svarta, när serien kretsar kring en vit familj och de ansvariga programmakarna också är det? När serien startade 1989 var vitas andel av befolkningen dessutom ännu större. Vanligtvis uppmanas ju programskapare göra program om sådant som de vet någonting om. Och få kritik för att representera ”de Andra” på ett felaktigt och okunnigt sätt…

Nu finns det visserligen animerade serien med svarta och andra POCs såsom t.ex. Doktor McStuffins (se mitt blogginlägg 15/2-16), men mest bara för de allra yngsta. Idag är möjlig-heterna att göra tv- och YouTube-serier i och med datorteknikens utveckling betydligt större, så väntan på en ”svart Simpsons” gjord av företrädesvis svarta borde ej behöva vara så lång.   



Referenser


Morey, Peter: Terrorvision. Race, Nation and Muslimness in Fox’s 24, Interventions. The International Journal of Postcolonial Studies 12 (2010):2, s.251-264)

Panhuis, Erwin In het: Hinter den schwulen Lachern. Schwule und Lesben bei den Simpsons, Berlin: Verlag des Archivs der Jugendkulturen 2013 

Pinsky, Mark: For 25 Years, ‘The Simpsons’ Has Been Good for the Jews, The Assimilator August 26, 2014


Pinsky, Mark: The Gospel According to The Simpsons: The Spiritual Life of the World’s Most Animated Family, Louisville: Westminster John Knox Press 2007

måndag 26 juni 2017

Toleranta The Simpsons’ intolerans mot homofoba sterotyper och seriens förlöjligande av homofobi


Som jag tog upp i blogginlägget 23 mars-16 (”Normkritik – inte toleranspedagogik, utan vad?”), hävdar de normkritiska pedagogerna att tolerans gentemot dem som skiljer sig från en själv beträffande etnicitet, hudfärg, sexuell läggning, ålder, klass, olika minoriteter, etc egentligen bara är en form av intolerans…  Jag invände då, att det som normkritikerna tar avstånd från inte alls handlar om att ”på nåder tåla någon/något som man egentligen ogillar”. Det rör sig visserligen om att ogilla, men trots det söka förstå.

Jag anser fortfarande att tolerans handlar om att inte bara acceptera olikhet, utan fullt ut respektera existensen av denna, och kännetecknar den som ger uttryck för en uppriktig och rationellt grundad insikt. Nämligen att man inte kan pracka på andra sina egna preferenser, åsikter eller värderingar – bara argumentera för dem. Därtill insikten att man själv från den andres perspektiv troligen ter sig annorlunda och kanske rent av underlig. Tolerans som motsatsen till intolerans är enligt min mening ett gott värde. Med tolerans menas här alltså avsaknad av – eller åtminstone minimala och stadigt minskande – negativa attityder till olika grupper, exempelvis invandrade och homosexuella. Helt enkelt: att vi inte behandlar varandra illa, trots skillnader eller meningsskiljaktigheter.

Nu kommer förstås den vida spridda (och ofta ordagrant lydande…) invändningen med innebörden, att genom att vi visar tolerans visavi människor som är annorlunda vad hudfärg, sexuell läggning, religion eller kultur anbelangar, har vi samtidigt påpekat att de är just annorlunda och inte riktigt hör hemma hos oss. Är de verkligen så annorlunda, torde detta inte behöva påpekas ytterligare eller vara okänt för någon. Att vi samtidigt skulle visa att ”de inte hör hemma hos oss” är förutom en ologisk slutsats ett moment 22. Även när vi inte beter oss intolerant är vi egentligen intoleranta! Så vad är egentligen lösningen?


Tolerans är inte enkelriktad utan fråga om social ömsesidighet


Normkritiker har en standardinvändning mot tolerans av typen ”Vad säger det om ens värde som människa, att vara någon som ska ’tolereras’?”. ”Bara den som är i maktöverläge har lyxen att tolerera eller inte tolerera någon annan.” Mitt svar blir då att toleransbegreppet bara uttalar sig om den människa som är, eller strävar efter att vara, tolerant. Det rör sig om ett etiskt gott värde hos denna person. Alla människor är dock av och till i maktöverläge. 

Tolerans är inte något privilegium förbehållet individer som tillhör dominerande grupper eller majoritetssamhället. Också minoriteter är inte sällan intoleranta, både vertikalt och horisontellt, och i behov av att rannsaka sig själva. Som någon klok person uttryckt saken: tolerans handlar om social ömsesidighet, överenskommelsen att ingen människa ska dömas utifrån exempelvis grupptillhörighet eller fördomsfulla generaliseringar.

Givetvis sätts toleransen på hårdare prov om vi ogillar en annan människas eller grupps åsikter eller värderingar väldigt starkt, men så länge dessa ej övergår i omänskliga handlingar eller går ut över någon svagare person borde toleranstestet inte vara så svårt att klara. Har man överhuvudtaget valet att inte ”tolerera” dem av annan ålder, hudfärg, kön, nationalitet, sexualitet etc än ens egen? Man får självfallet heller inte diskriminera dem, eller begränsa deras liv på andra sätt. Man kan ändå få skämta om och med grupper som är annorlunda än den egna och trots det visa tolerans. Kanske är just skämtandet om ”de Andra” det som allra tydligast ”säger något måltavlans värde som människa”.

Ty som med allt udda eller avvikande som upprepas i övermått, blir både den egna och andra gruppens ständiga omtagningar och tydligast särskiljande tecken lätt löjeväckande. Således utmärkta ämnen för humor! Kan kanske till och med en satirisk tecknad tv-serie som bygger sin humor på att driva med stereotyper och visar upp vissa karaktärers intolerans främja sådan tolerans? 

Tv-serien Simpsons kan det i vart fall, enligt min mening. I den serien gör man sig lustig över dem som man vanligtvis inte brukar få skämta om, då det anses politiskt inkorrekt. Här skonas dock inga annorlundaheter. Fast människorna som uppvisar dem förlöjligas inte, utan det drivs bara med egenheterna och egenskaperna som individerna anses dela med sin grupp. Utseendet hör uppenbarligen inte dit. 

De flesta anser att negativa såväl som positiva stereotyper är en styggelse och i alla sam-manhang ska bort. Jag är av annan åsikt, åtminstone när det gäller populärkulturprodukter, inte minst dem för barn. Simpsons har i ett flertal studier och enkäter (Prommer m.fl. 2003; Rönnberg 2006) visat sig vara 9-10-åringars mest sedda program och var t.ex. enligt Medierådets enkät (2005:23) favoritserie för en tredjedel av 10-åringarna. Förutom att det är en omöjlighet att utrota stereotyper, eftersom människor är sociala varelser som vill efterlikna andra, och vi skulle förlora humor och komedi, menar jag att stereotyper behövs för att snabbt få fram ett tydligt budskap på kort tid eller liten plats. Dessutom är stereotyper mycket enklare att upptäcka och ifrågasätta än vad mer insmugna fördomar och förenklingar är. 

Stereotyper uttalar sig inte om individer, utan om grupper. Idag menar allt fler att dessa inte går att hålla isär och inte heller fiktiva figurer från reella mottagare: att verklighetens individer tillhöriga den grupp som i media fiktionaliseras på ett satiriserande sätt indirekt kränks – genom att helt enkelt känna igen sig? Eller genom att inte göra det? Fast visst går det åtskilja dem, om man vill, både för producenter och mottagare typ tv-tittare. Program-makarna bakom den nu 27 år gamla serien vill. Ibland behöver onekligen vissa gruppers stereotypa inställningar till andra stereotyper ifrågasättas.


Satir som visar hur löjliga stereotyper och fördomar är


Få populära serier främjar så som The Simpsons tolerans och just genom att satiriseringen sker i ett tecknat format blir t.ex. rasism och homofobi extra effektivt förlöjligade. Budska-pet blir att vi alla är lika i detta att vara olika – ibland till och med löjligt annorlunda. Allra löjligast är dock okunnighet, men bara från den som försöker pracka på den på andra. Det viktigaste är emellertid att vara en bra människa, med hjärtat på rätta stället, framhåller serien. 

Inte minst pappa Homer gestaltas som en god, men aningslös, människa med fördomar och stereotypa föreställningar. Att det av karaktärerna oftast är Lisa och mamma Marge som står för den verbalt uttalade toleransen, och Bart och Homer som behöver tillrättavisas, är givetvis också stereotypt. Men en ”god” stereotyp som få kvinnor mig veterligt kritiserat…

Humor och komedi går nästan inte att åstadkomma utan stereotyper. Här skämtas det med allt och (nästan) alla: stereotyper såsom de om vit arbetarklass, hetlevrade skottar, godtrogna norrmän, virriga och griniga åldringar, enfaldiga typ Homer, skolljus som exemplariska Lisa, odågor som Bart, obegripligt lojala och präktiga ”hemmafruar” som Marge – så tål-modig och förträfflig att det gränsar till dåraktig. 

Därtill gycklas det med byråkrater, gymnastiklärare, vegetarianer, alkoholister, företags-ledare, kapitalister, präster, advokater, långtradarchaufförer, föräldralösa, hillbillies, ”överviktiga”, etc, osv. Dessutom drivs det med inställningen till indier, muslimer och homosexuella, men förvånansvärt sällan med judar eller svarta, varken inom eller utom ovan grupper. 

Drift med etniciteter och rasstereotyper är inte nödvändigtvis rasistisk, men befaras fortfarande nästan alltid vara det, eller åtminstone icke-PK. Den som sammanblandar rasstereotyp och rasistisk stereotyp gör enligt min mening den antirasistiska kampen en björntjänst. Simpsons väjer annars inte för att skämta med stereotyper, för att kunna ägna sig åt vänsterliberal politisk aktivism.


Hyper-stereotyper med kritiska avsikter


Inte sällan ska nämligen dagens ”hyper-stereotyper” (Gray 2012:64) i själva verket uttrycka något kritiskt om dem som betonar andra gruppers stereotypa drag: kommentera skämtarna eller dem som tror på beskrivningarna av de ”andra” som annat än ytterst partiella karakteriseringar. Ingen människa är bara en stereotyp utan oftast minst tre-fyra stycken, men därtill så oerhört mycket mer. Jonathan Gray ser den tecknade seriens framställning av indiern Apu och skotten Willie, liksom av länder som Japan, Israel, Australien, Kanada, Brasilien etc som just hyper-stereotyper (2012:64). Syftet är emellertid att indirekt säga något om vissa infödda amerikaner: vita amerikaner och amerikanska turister utomlands, till exempel. 

Själva processen att stereotypisera – snarare än de fiktiva människor som används som representationer av egenheten, men bara är statister som föremål för skämtandet – utgör enligt Gray måltavlan. Seriens skapare vill få tv-tittaren att tänka till och inse hur befängda stereotyperna egentligen är också, eller särskilt, i vardagsverkligheten. Nästan vartenda avsnitt av serien propagerar enligt min mening för tolerans. Ibland måste stereotypen uppförstoras in absurdum, för att det onormala i att själv tro sig vara ”normal” ska framgå. I 10-12-årsåldern börjar detta bli allt mer uppenbart. Här talar jag visserligen om mental och inte kronologisk ålder.

De stereotyper som tas upp hånar alltså inte den grupp som stereotypiseras, utan driver med eller ironiserar över dem som ger uttryck åt stereotypen eller tror på den. Hela vi-dom-tänkandet förlöjligas överlag. Det kan vara fråga om den fördomsfulla eller förenklande synen på immigranter, homosexuella, kvinnor eller fransmän, eller så hittar serieskaparna på helt nya egna stereotyper. 

Här ska i två separata inlägg främst seriens problematisering av tre slags förenklande föreställningar och fördomar tas upp: idag sexuella (homofobi), på onsdag etniska (framför allt via bengalindiern Apu) och religiösa stereotyper (om hinduer, judar och islamofobi). Det hade även varit möjligt att välja fördomar om ”andra” nationaliteter generellt, klass eller ålder som föremål för analys, även om dessa inte är lika iögonfallande. Gestaltningen ger ofta upphov till skratt, men inga skämt går ut över de många homosexuella männen eller (de i jämförelse få) lesbiska i Springfield, eller över t.ex. immigranten Abu. Publiken uppmanas i de lyckade inslagen se politiken, snarare än skämtet, i stereotypiseringen.


Sexuell läggning och homofobi: ”Det är helt OK att vara gay!”


När Simpsons-serien först kom 1989 var homofobi ännu inget i vida kretsar omdebatterat ämne. Runt millennieskiftet togs temat emellertid upp ett antal gånger i olika avsnitt, ibland bara i förbifarten eller ytterst subtilt, men andra gånger i uttalad fokus. Homer är inledningsvis homofob när han (i Homer's Phobia, 1997) förstår att familjens nya vän är homosexuell. Han räds att sonen Bart ska ”smittas” och försöker därför ”göra man av” denne, men misslyckas förstås kapitalt med allt han föresatt sig. Tv-kanalen Fox ville först inte sända avsnittet, men efter personalens protester visades det. Avsnittet tilldelades senare utmärkelsen Emmy, precis som episoden Three Gays of the Condo (2003), varav en av dessa ”tre” är Homer…

Den tyske historikern med inriktning mot homosexualitetshistoria, Erwin In het Panhuis, har skrivit en bok om det queera i Simpsons. I Hinter den schwulen Lachern. Schwule und Lesben bei den Simpsons/≈”Bakom de homosexuella skämten. Bögar och lesbiska i Simpsons” (2013) analyserar han seriens 70 HBTQ-karaktärer, stora nog att ha talroller, och 490 scener med gay-tema eller åtminstone anspelningar på homosexualitet i de 500 första avsnitten (av idag snart 600). Waylon Smithers och dennes nu 27 år långa smäktande efter chefen Mr. Burns (seriens ondaste karaktär) får till och med ett eget kapitel, eftersom det är ”en mycket komplicerad relation full av rädsla, obesvarad kärlek men även ömma stunder”, som författaren uttrycker saken. 

Deras ”relation” är så omfattande och långvarig, att den inte heller här går att redogöra för på ett begränsat utrymme. Andra relativt framträdande gayexempel är figurerna Patty, Julio och John, medan Carl och Lenny kanske är bisexuella. Jag ska här av dessa fem bara beröra Patty mer utförligt. (Merparten av nedan karaktärsteckning och värdering av seriens HBTQ-figurer bygger i hög grad på denne historiker.)

In het Panhuis anser att Simpsons uppmuntrat homosexuella att ”komma ut”, tack vare att episoderna haft en sympatisk inställning till homosexualitet och behandlat den som någonting helt naturligt, ja, alldagligt. Serien är enligt honom genom sitt sätt att gestalta framför allt bögar en banbrytande vägvisare för andra serier och acceptans även i verkligheten. Han hävdar att serien trots sina klichéer nästan alltid ger en intelligent och rättvisande bild av homosexualitet. Genom sitt ”oamerikanska” förhållningssätt till temat och miljonpubliken har Simpsons ofta provocerat, men samtidigt satt ingångshöjden för andra tecknade seriers och situationskomediers senare behandling av ämnet.

In het Panhuis menar att Homer oftast framställs som heterosexuell, ibland som som homofob, men andra gånger som bög. Herr Simpson har i serien genom åren kysst män på munnen över 50 gånger (oftast Ned Flanders, Homers kristne fundamentalist till granne), men är onekligen lyckligt gift med Marge. Hon har för sin del kysst Lady Gaga, eller snarare blivit kysst av gay-rights-förespråkaren, visserligen som tröst (Lisa Goes Gaga, 2012). En homofob Homer förkommer dock enbart för att skämta med rädslan för bögar och supertoleranta Marge avslöjas ibland som hycklare.

I motsats till andra tecknade tv-serier såsom Family Guy, som sticker ut genom sin inflation i kontextlös användning av ordet ”bög” eller invektiv enbart avsedda att förolämpa, handlar det för skaparna av Simpsons inte bara om upprepning av gamla klichéer, anser In het Panhuis. Han har ändå vissa kritiska invändningar, eftersom inte alla homofoba yttranden är integrerade i en kritisk kontext eller framställda som felaktiga. Mobbaren Nelson Muntz borde till exempel då och då få kvarsittning eller extraläxa för sina homofoba repliker. Dessutom förekommer alltför få lesbiska karaktärer, jämfört med det stora antalet bögar, anser han.


Homer – bisexuellt nyfiken?


I serien finns flera karaktärer med rätt flexibel sexuell orientering. Homer kan sägas vara en av dessa. I åtskilliga episoder tangeras familjefaderns kluvenhet och motstridiga känslor. Han är onekligen en ”riktig karlakarl” i det att han älskar amerikansk football, öl, kött och att slöa i soffan. Hans kärlek till Marge och att han attraheras av andra kvinnor såsom grannfrun Maude Flanders, ska belägga hans heterosexualitet. Homer är stereotypen för den enkle mannen: obildad, ärkerepublikan, men politiskt okunnig och naiv, då han tror på allt han hör. I ett avsnitt går han med i vapenlobbyn NRA (The Cartridge Family, 1997) och väljer mot Marges vilja vapen framför familjens säkerhet. I vissa avsnitt har denna mans-stereotyp emellertid utmanats av egna homosexuella och cross-dressing-tendenser. 

Den amerikanska universitetsläraren Denise Du Vernay, som tillsammans med Karma Waltonen skrivit en bok om Simpsons för skolbruk (2010), kallar hans hållning för ”bi-nyfikenhet”. Homer låter sig bli distraherad av Ned Flanders bak i tighta skidbyxor, när han åker utförsskidor bakom denne och ursäktar att han glömmer skidlärarens säkerhets-instruktioner p.g.a. “stupid sexy Flanders” (Little Big Mom, 2000). Fastän Homer själv piercade örat när han var en ung grabb, blir han misstänksamt förskräckt när Bart också gjort det (Simpson Tide, 1998). 

I The Grift of the Magi (1999) kommer Homer på Bart och dennes bäste kompis Milhouse med att klä ut sig i tjejkläder, varvid Homer kräver en ”icke-gay förklaring”. När kompisen säger att killarna är ”berusade, jättefulla”, är Homer lättad. Han föredrar alltså berusning hos fjärdeklassarna, framför pojkarnas intresse för peruker och kvinnokläder. Homer har även oroat sig över sina egna  transvestittendenser. I The Springfield Connection (1995) känner han sig omanlig, efter att Marge blivit polis: ”But Marge, you being a cop makes you the man. Which makes me the woman. And I have no interest in that. Besides occasionally wearing the underwear, which, as we discussed, is strictly a comfort thing.”


Homer – en homofob hjälte?


I Homer’s Phobia (1997) lär han känna John (röstskådespelad av den öppet homosexuelle regissören John Waters), som Homer till en början gillar. När Marge berättar att John är gay, påminner Homers reaktion om panik: “Oh my God! Oh my God! Oh my God! Oh my God! I danced with a gay! Marge, Lisa, promise me you won’t tell anyone. Promise me!” Marge undrar varför han reagerar på detta vis och får svaret “It’s not usual. If there was a law, it would be against it”. Marge och Lisa, som i serien representerar förnuftet, tar det hela med ro och avsnittet tangerar lekfullt bögstereotyper, på ett sätt som visar att episoden sänder ett anti-homofobt budskap. 

John blir vän med Bart, men när sonen börjar ha Hawaii-skjortor och dansa i kvinnoperuker, misstänker Homer att Bart är gay. Fadern tänker nu ”göra man av” sonen genom att visa bilder på lättklädda kvinnor, ta honom ut på hjortjakt (hittar bara jultomtens ren) och ta med Bart till ett stålverk fullt av muskulösa arbetare, för att visa hur riktiga män ser ut. Arbetarna brister emellertid ut i ett gay-disconummer à la Village People. Inslaget ”the simpsons Gay steel mill” kan ses på YouTube på


De straighta männen i avsnittet, Homer, Barney och Moe, är patetiskt fega jämfört med bögen John, som hjältemodigt räddar dem undan jultomtens attackerande ren. Johns insats får homofoberna att framstå som löjliga. Detta understryks när Moe, som tidigare i avsnittet kommit med flera nedsättande kommentarer om homosexuella, efter att faran är över säger att han gör vadhelst John vill, och upprepar orden ”vad som helst”. 

Three Gays of The Condo (2003) har visserligen homosexualitet enbart som ett sidotema, men efter ett bråk med Marge flyttar Homer ut och delar istället lägenhet med ett manligt homosexuellt par, Julio och Grady. Han initieras i flera stereotypa sidor av en gay livsstil, t.ex. hur man vaxar benen och bär runt på en liten knähund. Istället för att träffa Marge för en försoningsmiddag, väljer han att stanna hemma och dricka med sina bögvänner. 

Han försvarar sig inför Marge med att “the velvet mafia made me a margarita I couldn’t refuse”. Man bör här veta att ”the Velvet Mafia” är en nedsättande benämning om homosexuella. När Homer upptäcker att Grady är förälskad i honom, hoppar han emellertid ut genom fönstret och beger sig till baren, vilket resulterar i alkoholförgiftning. För andra gången. Avsnittet är som så ofta motsägelsefullt och öppet för tolkningar. Reflektion är nästan alltid att rekommendera. (Undantaget? För en måltjuv i straffområdet!)


Framställningen av lesbiska


I de 500 första avsnitten av Simpsons förekommer enligt In het Panhuis 50-60 lesbiska karaktärer, de flesta emellertid utan talroll. Det kan röra sig om ”vanliga” bibliotekarier eller mödrar som kysser varandra, men även starka amazoner, butches och andra typiska klichéer. Lesbiska grupper ses främst på discon, i gayrättsdemonstrationer och på de lesbiska springfieldkvinnornas bar She She Lounge. Gästerna där är föga uppseendeväckande och det förmedlas en avspänd och trevlig atmosfär. 

I många fall framställs, om än indirekt och skämtsamt, ett samband mellan aversioner mot män och lesbisk läggning. En lesbisk kvinna kan när hon ser den halvnakne Homer säga ”Jag trodde inte det var möjligt, men när jag ser honom blir jag ännu mer lesbisk”. Och när Marge homosexuella syster Patty ser Homer naken gå genom lägenheten, utropar hon ”Den sköra tråd som min heterosexualitet hängde på har brustit!”. In het Panhuis har inget annat att invända mot serien i denna fråga, än att det är så få lesbiska i framträdande roller. 

En sådan är dock Marges syster Patty. Hennes homosexualitet framträdde till en början knappt, men utvecklades under seriens gång gradvis. Hennes ”manhaftighet” var visserligen tidigt ett stående skämt, men hennes tvillingsyster Selma är lika ”maskulin”, utan att för den skull framställas som homosexuell. Därmed likställs inte maskulinitet och detta att vara lesbisk, en stereotyp som det således bryts emot. Först säsong 16 outar sig Patty och därefter är hon seriens viktigaste lesbiska karaktär. Hon avskyr Homer, är en tuff, kedjerökande och högljudd kvinna, direkt men inte bufflig, ärlig, uppriktig, men cynisk. Hon utgör en tydlig kontrast till seriens mer alldagliga och färglösa lesbiska bifigurer.  

Säsong 16, i avsnittet kallat There's Something About Marrying (2005), som helt och hållet är ägnat åt homoäktenskap, är Patty i färd med att gifta sig med sin väninna. När denna Veronica i själva verket visar sig vara en man, blir det inget bröllop. Detta var första gången som en animerad serie ägnade en hel episod åt gayäktenskap och kom bara nio månader efter att sådana hade godkänts i Massachusetts. Vi ser en tecknad tidningsrubrik ur en av statens tidningar med rubriken ”Homoäktenskap är OK”. En bild av skärselden kontras med budskapet att jorden för den skull inte kommer att gå under. 

Åttaåriga Lisa är för HBTQ-rättigheter och det är hennes förslag att Springfield ska legalisera samkönade äktenskap för att locka turister. Homer är först emot tanken, men när stadens präst vägrar bli vigselförrättare, ser Homer sin chans och tar en Internetkurs för att kunna löpande-bandet-viga homosexuella för 200 dollar paret. För Homer är det sedan lång tid tillbaka ingen nyhet att Patty är lesbisk, ”inte mer en nyhet än att han själv gillar öl”. Fastän Patty ogillar svågern, ber hon honom viga henne och hennes partner.

Marge som aldrig förstått att systern är lesbisk, utan hävdat att Patty valt att leva i celibat, är till en början för idén med samkönade vigslar, men när Patty ”kommer ut ur garderoben” ändrar sig Marge. Då hon upptäckt att Pattys tilltänkta i själva verket är en man, håller Marge ett tag tyst om det och går med på äktenskapet. Hon inser dock till sist att en Patty förd bakom ljuset skulle bli olycklig och berättar om ”Veronicas” könstillhörighet. 

Avsnittet visar hur ”i princip liberala” Marge byter fot, när det hela blir en mer personlig fråga. Här är Homer till synes mer ”tolerant” mot homosexuella, men av tvivelaktiga skäl. Han har nog ej verkligen ändrat sig sedan Homer’s Phobia. Såväl här som i andra avsnitt ironiserar Simpsons över oron för homoäktenskap. Mig veterligt har Patty aldrig i något senare avsnitt dejtat, varken kvinnor eller män. Här satiriseras det till och med över oreflekterad tolerans, som blir till välförtjänt måltavla för skämten.


Kritik från både lesbiskt och transhåll


En del homosexuella har förvisso kritiserat avsnittet för att förolämpa lesbiska, som fram-ställs som i avsaknad av intimitet och ej skulle lägga märke till mannens stora adamsäpple (vilket Marge gör), eller gifta sig med varandra utan hum om den andras övriga anatomi. Trots emancipatoriska drag, saknas ett tydligt politiskt ställningstagande, menar man också. Äktenskapsförsöket framställs bara som en privat angelägenhet, inte som något viktigt politiskt statement. 

”Ville verkligen programmet stödja gayäktenskap, borde väl lesbiska framställas positivt?”, har de kritiska menat. Gör man ett avsnitt om att homoäktenskap är lika OK som hetero-äktenskap, borde man ha skildrat ett par som åtminstone innan bröllopet kastat ett öga på varandras kroppar… Åter andra gays menar dock att det är fel att av avsnittet enbart förvänta sig ett politiskt ställningstagande och ansett att skämt med homosexuella också bör vara välkomna. 

”Veronica", eller snarare den heterosexuelle golfspelaren Leslie Robin Swisher, förklarar att han låtsades vara kvinna för att ta sig in på Ladies Professional Golf Associations tour. Programidén sägs bygga på ett reellt fall i Australien ett år tidigare, när en transkvinna började spela professionell golf. Denna Mianne Bagger klädde emellertid inte ut sig till kvinna och försökte inte ljuga sig in i damtävlingen. Hon var öppen och hade Internationella Olympiska kommitténs och olika golfförbunds godkännande att delta. Trots de viktiga skillnaderna har Simpsons-avsnittnet med golfkillen fått kritik även från transvestithåll för att vara transfobisk. Leslie kan svårligen benämnas transvestit.

Transinslag förekommer dock i andra avsnitt, exempelvis i Flaming Moe (2011), som även outar springfieldbor såsom musikläraren Mr. Largo och furry Bee Man, han med spansk accent. Smithers blir inte insläppt på en fashionabel gaynattklubb, eftersom han inte anses moderiktigt klädd. Han övertalar då Moe att göra om sin bar till en gaybar för mer ”vanliga” homosexuella som han. Inte heller här säger Smithers rakt ut ordet ”gay”, utan viskar det bara i Moes öra. Moe ser de möjliga intäktsfördelarna och låtsas till och med själv vara bög, men Smithers hotar efter ett tag att outa bedragaren som heterosexuell, så Moe bekänner själv. 

Precis som i episoden med Pattys golfkille ”Veronica”, ges här sken av att ”homosexuella” bara låtsas vara det för ekonomisk vinnings skull. Scenen är intressant på många sätt och ”Moe's gay?” kan ses på YouTube.


I detta avsnitt förekommer även en handfull köns- och genusambivalenta figurer: en transsexuell och en högväxt dragqueen, samt ett par transgenuskvinnor eller crossdressers, som misstar Marges faradibafrisyr för en peruk. Varken håret eller Marges röst anses enligt dem vara övertygande kvinnoimitation nog, för att kunna passera som kvinna… Scenen kan tolkas som både pro och anti transpersoner, då dessa framställs som klädfascister och bedömer varandra hårt, när Marge inte anses ”duga” eller vara trovärdig. En av dem har dessutom en ytterst illasittande peruk, en annan svänger mellan ljusare ”kvinno-” och mörkare ”mans-”röst, men de representeras trots allt för ovanlighetens skull. Någon transman syns emellertid inte till.

Ett budskap förmedlas om det meningslösa i att söka dra en skiljelinje mellan vilka som kan ”passera” och inte. Om en kvinna som inte är en transperson inte godtas som någon ”riktig kvinna”, hur rimligt är det då att ifrågasätta någon endas äkthet? Alla tycks vi vara tvungna att leva upp till någon oföränderlig måttstock för kvinna respektive man. Scenen driver med genusstereotyper och poängterar att det finns en stor variation av kvinnotyper. Till och med systrar som Marge och Patty kan vara löjligt godhjärtade respektive aggressiva.

Just genom att det är transpersonerna som får vara intoleranta och felaktigt anta att Marge är transgenus, blir skämtet mindre kränkande än om något liknande hade sagts av en icke-transperson om transgenuskaraktärer. Scenen vill uppenbarligen plädera för genusmångfald och säga att vem som helst kan gå till en gaybar och den som vill släppas igenom som kvinna också bör. Episoden ”Moe´s Gay Bar” finns på


Har Waylon Smithers äntligen officiellt fått ”komma ut”?


I 27 års tid har nästan alla i Springfield utom hans ondskefulle chef, kärnkraftsverksägaren Montgomery Burns, vetat att dennes assistent Waylon Smithers är homosexuell och föräl-skad i honom. Redan 1991 (i Homer Defined) kysser chefens höra hand sin ålderstigne boss på munnen, efter att ha yttrat ”Oh, what the hell!”. Smithers tror i denna scen visserligen att en härdsmälta med katastrofala följder är nära förestående, p.g.a. Homers slarv. Handlingen bortförklaras dessutom senare som "merely a sign of my respect”.

Inför årets omgång användes denna obesvarade kärlekssaga i PR-kampanjer om att ”någon” snart skulle outas som gay. Spekulationerna tog genast fart och intresset för serien ökade. I våras (april 2016), i avsnittet The Burns Cage, får Smithers åtminstone sjunga en sång om sin unilaterala kärlek till chefen. Många kritiker och fans var besvikna över att det skedde så indirekt och inte i ord direkt riktade till föremålet. Varför fick Waylon inte säga ”jag är gay?”. Personligen tycker jag att avsnittet är sinnrikt konstruerat.

Efter att ha räddat livet på sin fallskärmshoppande chef utan fallskärm, försöker Smithers (med regnbågsfärgad fallskärm) förklara Burns sin kärlek, men blir givetvis avbruten av denne otacksamme, självupptagne skitgubbe. I en serie full med stereotyper om stereotyper får Smithers därefter komma ut på det mest bögstereotypa sättet möjligt: i ett musikalnum-mer om den i kärlek olyckliges kluvna känslor, med referenser till kärnkraftens samman-smältningar, halveringstider och härdsmältor. “Can’t you see the fire/burning in my core?” “Is there a half life for hope?/I know the answer is ’Nope'”. “I’ve failed at my mission/no fusion, just fission.” 

Arbetskamraterna Homer, Lenny och Carl hör Smithers sång om sin hjärtesorg och beslutar sig för att ”hitta en kvinna… som kan finna en man åt Smithers”. De fixar ett bögparty och Waylon visar sig – givetvis – gilla den mest klichéfyllda typen: seriens eldige läspande Latino, bartendern Julio. De ses bl.a lyckliga fiska tillsammans och åker förälskade på semester till bartenderns hemland Kuba, men Smithers har fortfarande Burns i sina tankar. Hemma igen nöjer sig en resignerad Waylon med att äntligen få beröm av Burns för sin utmärkta arbetsinsats. Det är de första vänliga ord assistenten någonsin fått från chefen.

Smithers får mot avsnittets slut förklara sin smärta – och självinsikt – för den likaledes, av Lisa, försmådde 10-åringen Milhouse: “What keeps you going is the thrill of the chase, the possibility that one day you might get what you want …Even though the reality is, you probably never will.”

Just genom att inte ge Smithers känslor ett lyckligt slut, utan bara utmynna i den nedslagnes acceptans av läget, visar avsnittet att det inte är något speciellt med homosexuell förälskelse, som kan vara lika olycklig som all annan kärlek. Här är temat inte att det just är en bög som är försmådd, utan episoden fokuserar helt enkelt en olycklig människa.

Simpsons exekutive producent och manusförfattare, Al Jean, med ansvar för storyöver-blick, har i Entertainment Weekly (Snierson 8/4-16) gett intressanta svar på frågan varför serien alltid låter Burns avbryta Smithers, när denne vill berätta hur han känner för sin boss: 

”Burns will never quite get it, and the point of the episode is not because of who he is but because of who he loves — i.e. Burns — Smithers is doomed to some unhappiness. But in life that happens sometimes: What we want isn’t exactly what will make us happy. […Smithers] would have been in a happier relationship probably with Julio, but it’s not what he wanted. And sometimes what makes us happy isn’t what we really want.” 


Homosexualitet – no big deal! Hellre ett homo-gent liv!


Programmakarna låter som sagt aldrig Smithers vara enbart garderobbög, utan han framställs åtminstone efter de första fem säsongerna som en typisk springfieldbo. Även om han inte offentligt inför Burns yppat ordet, är hans läggning för stadens invånare väl känd och behandlad som ”no big deal”. Därmed stärks också mainstreamingen av bögar och lesbiska i den verkliga världen. Särskilt i och med att Waylon får leva ett homogent, homo-gent liv inklusive alla sedvanliga bakslag och smärtor. 

Fördomar är förutfattade meningar, medan stereotyper är generaliseringar som bygger på samspelet mellan en fördom och selektiva erfarenheter som upplevs stödja fördomen. Nya erfarenheter, även de erhållna från en tecknad komediserie, kan antingen ge ytterligare stöd för fördomen eller utmana den. Som jag och alla forskare som specialstuderat serien uppfattar den, ifrågasätter Simpson åtskilliga fördomar. 

Serien både uppvisar traditionella heterosexuella familjevärden och ställer dessa under debatt. Att Homer kysst 50 män har inte lett till någon djupare insikt, utan han tenderar fortfarande att oreflekterat använda sig av homofob humor. Den slår dock nästan alltid tillbaka mot honom själv. Inte sällan driver serien med hans – och tv-tittarnas – förutfattade meningar, som i avsnittet Fear of Flying (1994). Homer råkar gå in på en lesbisk bar och flippar ur. Många tror nog att det handlar om gaypanik, men han har upptäckt att det inte finns någon nödutgång i lokalen. Skämtet går inte ut över de lesbiska, utan över förvänt-ningarna eller antagandet att Homer ska reagera homofobt. Kanske rent av tv-tittaren själv avslöjas?

Springfields homosexuella är sällan uppseendeväckande läderbögar eller butches, utan högst vardagliga vem-som-helst, fast ofta mer framgångsrika socialt och ekonomiskt än genom-snittsmedborgaren. I serien skattar man med dem, inte åt dem. Används klichéer som figurer med lealösa handleder, är det bara för att demaskera en förväntad fördomsfull föreställning. Homosexuella är iögonenfallande positivt beskrivna, anser även Erwin In Het Panhuis (2013). Visas en homo- och heterosexuell gränsvakt bredvid varandra, går de ej särskilja till det yttre. Bägge är ”vanliga”. Det vanliga, vardagliga sticker inte ut, till skillnad från det skrikiga och överdrivna i gayparader som kan skrämma bort homofoba. Det rör sig om en mer långsamt verkande framställning i Simpsons. Man kunde kanske till och med tala om ”normalisering”, om man då ej riskerade att missförstås med invändningar om ”onormal” vs ”normal”.

Inte minst har serien nött ned tabut och motviljan mot att i rutan se män och pojkar kyssas. För Milhouse (The Way We Weren’t, 2004), Moe (Springfield Up, 2007) såväl som Homer (Eternal Moonshine of the Simpson Mind, 2007) ses deras första kyssande i livet vara med någon av samma kön, påpekar In Het Panhuis. 


”Alla seriens manusförfattare är eller blir bögar"


Serien har dock genomgående fått kämpa mot den amerikanska tv-censuren, som avgör vilka ord bilder som får förekomma och ett par gånger har enstaka bilder förbjudits. Efter Janet Jacksons s.k. bröstvårteskandal får t.ex. numera inga tecknade nakna bakar visas. Bögar har heller aldrig förevisats i sovrummet så som fallet däremot ofta är med herr och fru Simpson. Homosexuella existerar bara i offentliga rum, förutom i tv-tittarnas tv-rum. Avsnittet There's Something About Marrying (2005), med lesbiska Pattys inställda bröllop, var tvunget att föregås av varningen "This episode contains discussions of same-sex marriage. Parental discretion is advised”. Det borde väl snarare varnas för sådana ”försiktiga” föräldrar?

Seriens pappa Matt Groening är själv inte homosexuell, även om många trott det, efter att hans eget namn förekom allra först i en snabbscrollad lista med namnen på 18 (förment) homosexuella män, uppläst av en nyhetsuppläsare i Bart’s Comet (1995) om outning. Alla 18 jobbade med programmet och bara om man spelade filmen i slow motion gick namnen att avläsa. Alla seriens manusförfattare sades vara bögar och ”var de ej det när de började, så i vart fall när de slutade”… 

Denna typ av självironi är typisk för Simpsons subversiva satir. Femton faktiskt homosexuella kändisar har emellertid förekommit som gästfigurer i serien och själva gjort den motsvarande tecknade karaktärens röst (Ellen DeGeneres, Anne Heche, Elton John, John Waters). Bögskämten går som sagt ut på att visa hur löjliga de homofoba och skämten egentligen är. Med enkla medel, som Marges replik (2007) ”Did you know that every U.S. president has been a straight white man?”, sänder man ett budskap som i en enda mening inkluderar homosexuella, svarta såväl som kvinnor.

En immigrant kan dock fortfarande inte bli amerikansk president. Om Simpsons behand-ling av bland annat immigration, terroristhot, gränskontroll och inte minst islamofobi ska nästa blogginlägg handla.



Referenser


Gray, Jonathan: Watching with The Simpsons: Television, Parody, and Intertextuality, London: Routledge 2012

Panhuis, Erwin In het: Hinter den schwulen Lachern. Schwule und Lesben bei den Simpsons, Berlin: Verlag des Archivs der Jugendkulturen 2013

Prommer, Elizabeth, Mikos, Lothar & Schäfer, Sabine: Pre-Teens und Erwachsene lachen anders, Pre-Teens und Erwachsene lachen anders, TelevIZIon 16 (2003):1, s.52-67

Rönnberg, Margareta: ”Nya medier” – men samma gamla barnkultur? Om det tredje könets lek, lärande och motstånd via TV, video och datorspel, Uppsala: Filmförlaget 2006

Snierson, Dan: Simpsons showrunner talks Smithers' 'coming-out' episode, Entertainment Weekly (8/4-16)

Waltonen, Karma & Du Vernay, Denise:The Simpsons in the Classroom: Embiggening the Learning Experience with the Wisdom of Springfield, Jefferson: McFarland 2010