Varför anses barns kreativa potential så hög just under trista lovdagar utan lekkamrater eller givande aktiviteter? Varje år inför olika lov, men särskilt sommarlovet, brukar det komma tidningsartiklar om hur bra det påstås vara för barn att ha tråkigt och ”inte ha nånting att göra”. Det verkar dessutom bara vara för just barn, som detta anses vara önskvärt…
Visst, även under skolåret tas argumentet till, när vuxna anser att barnen hemkomna efter (för)skolan sitter alldeles för mycket ”med näsan i en skärm”, eller på restauranger eller resor fyller ut tomma tidshål med paddan, i brist på annat bättre. ”Barnen borde istället träna sig i att ha tråkigt!”, lyder rådet. Att ha tråkigt i skolan, är det mig veterligt dock ingen som förordar. Eller så tas detta att sitta med näsan över en bänk eller bok som en självklarhet och förutsättning för skolverksamhet? Varför framhävs för övrigt just näsans placering på barn?! Har de inte också hjärnan ovan skärmen?
Hemmavid, och vid väl valda tidpunkter, anses det i vart fall ”nyttigt” för barnen att sakna intryck utifrån. Detta ska aktivera barnens fantasi och kreativitet, hävdas det. I skolan behöver barns fantasi och kreativitet däremot tydligen stimuleras av lärarens uppgifter, eller genom besök från kulturpedagoger med olika estetiska projekt. Där förordas aldrig gott om fri tid till att bara låta tankarna vandra eller reflektera… Barnen borde således egentligen överlåtas åt sig själva även under resten av dagen och året?
Definitionsfråga
Men vad avses egentligen med slentriantalet om den förmenta nyttan för barn av att ha tråkigt? Är det samma sak som när barnen själva klagar ”Jag har inget att göra…”? Troligen inte. De vuxna som rekommenderar långtråkighet tycks mena ”avsaknad av en specifik stimulans utifrån” och att uppslagen till tankar och sysselsättning istället bör komma ”inifrån barnet självt”. Vad för slags förråd som tros finnas inuti barnet vet jag inte, men möjligen åsyftas minnet. Inte sällan rekommenderas dock uppslagen komma från naturen – således inte alls inifrån barnet…
Barnen själva menar givetvis inte att de inte kan komma på någonting alls att göra, utan att de inte har något intressant som de kan eller orkar göra just då, överstimulerade som de är efter en lång arbetsdag i (för)skolan. Barns uttråkning är dessutom av mer övergående karaktär än vuxnas tristess.
Mer vetenskapliga definitioner av att ”ha tråkigt” av varaktigare slag, närmast just fråga om tristess eller leda, är exempelvis Mihály Csikszentmihalyis (1975), som med ”boredom” avser ”avsaknaden av överensstämmelse mellan ens egen kompetens och omgivningens utmaningar”. Denna uttråkning anses uppträda när en individs förmåga överskrider omgivningens krav på vederbörande och diskuteras bara i samband med vuxna och särskilt deras reaktion på monotona arbetsuppgifter.
De kanadensiska forskarna runt John Eastwood m.fl. (2012) definierar boredom som ”den motbjudande upplevelsen av att vilja, men inte kunna, engagera sig i/ägna sig åt [engage in] en tillfredsställande aktivitet” och just denna vilja särskiljer upplevelsen från besläktad ”apati”. Den apatiske vill ingenting. Drory (1982:141) definierar ”boredom”, långtråkighet eller detta att ha tråkigt, som ”a state in which the level of stimulation is perceived as unsatisfactorily low”. Det vill säga: ”ett tillstånd i vilket stimulansnivån uppfattas som otillfredsställande låg”.
Varför är särskilt barn och tonåringar ofta uttråkade?
Vissa personlighetstyper sägs vara mer mottagliga för tristess än andra. Själv vill jag hellre tala om ”vissa erfarenhetstyper”. Uppenbart verkar, av den samlade forskningen att döma, 4-9-åringar, 14-åringar, samt nyblivna pensionärer ha mest tråkigt. Särskilt vissa faktorer verkar vara bidragande eller rent av avgörande för att framkalla uttråkning eller ej, nämligen:
- Behovet av att röra på sig: vissa är mer fysiskt inaktiva, andra har större behov av att röra på sig. Denna fysiska aktivitet respektive inaktivitet kan även växla under dagen, beroende på tidpunkt, humör, trötthet just då. De med ett stort behov av rörelse har lättare att bli uttråkade. De fysiskt mer inaktiva är mer sällan uttråkade och för dem räcker det med att iaktta eller lyssna på folk, läsa något, titta ut genom fönstret.
- Känslan av inre och yttre kontroll: upplevelsen av att själv kunna kontrollera eller förändra situationen, alternativt känslan av ofrihet och att befinna sig under andras kontroll, påverkar sinnestillståndet. Somliga kan bättre anpassa sig till yttre styrande krafter och auktoriteter, till exempel till läraren.
- Tillfredsställelsen av grundläggande behov: är basbehoven (fysisk och psykisk trygghet, egna intressen, kompetens, acceptans, erkännande och uppskattning från andra) tillfredsställda, känns det mindre tråkigt.
- Vederbörandes färdigheter i att klara av en uppgift intellektuellt och socialt: sämre sådana, ger lättare uttråkning (Deal 2003:9-13).
Ofta rör sig känslan av att ha tråkigt om en mix av ett par av dessa fyra, men den fjärde är ofta den enda som individen själv kan påverka genom träning.
Läsaren kan förstås själv lätt luska ut förklaringen till att 4-9-åringar oftare än andra tycker att det är tråkigt, men jag påpekar det ändå: det mesta av barns göranden kontrolleras av vuxna. Barn måste göra som andra säger, oavsett hur tråkigt detta än är. De har mycket mindre möjligheter att avsluta tråkiga, men enligt vuxna nyttiga, saker eller göra egna fria val. Avsaknaden av frihet ger lätt känslan av att vara instängd. Inte sällan har barn i denna ålder heller ännu inte utvecklat strategier för att uthärda situationer som inte intresserar dem. Tidsupplevelsen är ofta subjektiv och det ointressanta upplevs som en evighet. Trögflytande tid upplevs av alla som tråkig.
”Storhetsvansinniga” 14-åringar, och tonåringar överlag, känner sig – vissa dagar – över-lägsna de vuxna som hindrar dem från att göra vad de unga tycker sig klara av. De unga väntar otåligt på att vuxenlivet äntligen ska börja, så att deras upplevda stora kompetens matchas av större frihet. De tycker sig ofta fortfarande vara obefogat mycket kontrollerade av föräldrarna. Pensionärer kan tvärtom uppleva att vuxenlivet just tagit slut och att inte heller de har något intressant att göra längre (a a:15-18).
Är det bra för barn att ha tråkigt?
Mängder av artiklar, inte minst i föräldramagasin och på tidningars föräldrasidor, påstår att det är bra för barnen att ha tråkigt. Ibland förordas även tråkighet för vuxna. Har någon forskning visat att detta skulle vara bra? I vart fall vuxnas uttråkning av typen leda eller tristess sägs tvärtom bidra till drogmissbruk, ätstörningar, depression, ilska, spelmissbruk, skadegörelse och villigheten att ta extremt höga fysiska risker (Deal 2003:5; Eastwood m.fl. 2012). En av tråkighetsteorierna hävdar rent av, att i vissa situationer i vilka alltför lite händer, kan människor ta ytterst dumma beslut bara för att få uppleva lite förändring.
Psykoanalytikern Adam Phillips (1993) menar tvärtom i sin bok om att bli kysst, kittlad och uttråkad att barnet i alla tre fallen ger upp sin kontroll. I de bägge förstnämnda typerna överlämnar man sig i en annan människas händer, i uttråkningsfallet till sin egen fritt svävande uppmärksamhet och ”den skrämmande möjligheten att man kanske väntar på ingenting”. Tillåt mig tvivla på att ett barn under 10 år tänker på det viset! Ändå är det just dessa barn som klagar på att ha tråkigt och då speciellt förskolebarn…
Men Phillips spekulerar i dessa banor, då han hävdar att uttråkning kan föda existentiella frågor hos barnet:
”Experiencing a frustrating pause in his usually mobile attention and absorption, the bored child quickly becomes preoccupied by his lack of preoccupation. Not exactly waiting for someone else, he is, as it were, waiting for himself. Neither hopeless nor expectant, neither intent nor resigned, the child is in a dull helplessness of possibility and dismay. In simple terms the child always has two concurrent, overlapping projects: the project of self-suffi-ciency in which use of, and need for, the other is interpreted, by the child, as a concession; and a project of mutuality that owns up to a dependence. In the banal crisis of boredom, the conflict between the two projects is once again renewed” (a a:69).
Med andra ord: när barnet blir upptaget av att inte vara upptaget av någon aktivitet känner det varken hopplöshet eller förväntan, varken beslutsamhet eller resignation, däremot hjälplöshet eller kluvenhet mellan att vilja vara självständig och beroende, eftersom behovet av andras hjälp av barnet tolkas som en eftergift åt sitt beroende. I upplevelsen av att ha tråkigt och be om råd kommer konflikten mellan dessa bägge känslor till ytan igen.
Min tolkning blir att barnet är väl medvetet om sitt beroende i alla möjliga andra situationer, utan att för den skull uppleva dessa som tråkiga – om än jobbiga. Just i fallet med ”friheten att göra precis vad barnet vill”, upplevs kanske ofriheten eller behovet att fråga om vad man kan göra som allra värst? Men just det leder ju inte till själva tråkighetsupplevelsen, fast möjligen till dess lösning.
Phillips hävdar alltså att detta att ha tråkigt, och sedan själv hitta en väg ut ur denna otrevliga upplevelse, kan innebära ett utvecklingsframsteg för barnet. Barnet kan finna ett sätt att på egen hand fylla sin egen tomhet, se sig själv som källan till sina handlingsmöjligheter och ta makten över sig själv. Uttalandet kan tyckas motsägelsefullt, dels med tanke på att barnet innerst inne vet att det inte alls kan göra precis som det vill, dels då analytiker väl just är de som kommer med förslag till den analyserades ”egna” insikter.
Tankegången är samtidigt just samma tro som föresvävar också dem som menar att det är utvecklande och mer vuxet av barnet att själv hitta sätt att underhålla sig, än att ”låta medier göra det”. Fast då kallas sysselsättningen förstås inte underhållning, utan fantiserande eller kreativitet. Och man glömmer dessutom gärna att även att läsa böcker är fråga om medier. Missuppfattningen att barnet självt skapar mer kreativa föreställningar eller ”egna bilder” av bokens, till skillnad från televisionens, berättelser har jag tagit upp i ett annat blogginlägg (”Böcker är fantasiförlamande – visuella berättelser däremot fantasistimulerande”, 20/1-16).
Uppenbarligen tycks Phillips respektive de som framhäver barnets avsaknad av kontroll över sitt liv tala om två olika slags ”kontroll”: nämligen kontroll över sina tankar respektive över sina handlingar. Dessutom fokuserar han långlivad och problematisk ”boredom” hos barn över 10 år som lett till terapi (alternativt en påstådd variant av psykoanalytikern själv intolkad hos mycket små barn) och inte mer vardaglig och tillfällig tråkighetsklagan hörd från de flesta barn.
Psykoanalytikern medger mycket riktigt att det finns olika slags tråkighetsupplevelser (a a: 78) och uttalar sig främst om betydligt äldre barn än de som uttryckligen brukar klaga över att inget ha att göra. Dessutom 10-12-åringar som kommit till hans klinik för årslång terapi inte för att själva ha klagat, utan därför att föräldrarna tyckt sig se något ”onormalt” hos dem.
Det barn som klagar på att inte ha ”nåt att göra” ber ju tvärtom om förälderns ingripande, eller med Phillips ord: ”väntar på någon annans förslag”. I barnets mer alldagliga, flyktiga tråkighet sägs väntandet, som enligt honom riskerar att ge svaret att ingenting finns att vänta på, ännu vara undertryckt. Vuxenhet påstås inledas när individen börjar förstå att vederbö-rande kanske inte kan förvänta sig ett förtrollat liv: ”may not be leading a charmed life” (a a:78)!
Andra har hävdat att de som uthärdar att ha tråkigt lättare når framgång i livet. De står ut med repetitiva, enformiga uppgifter, tränar på något som är svårt, jobbar enträget för belöningar som ska komma först långt senare och får på så sätt bättre jobb och högre lön. Med andra ord får ett, om än ej förtrollat så dock äntligen mer ”fritt”, ofritt vuxenliv...
Men långtråkighet stimulerar väl barnets fantasi och kreativitet?
Det vanligaste argumentet om fördelarna med långtråkighet är alltså att den skulle kunna stimulera barns fantiserande och kreativitet. Barn är i vanlig ordning mindre empiriskt utforskade, men det hävdas till exempel att benägenheten att klaga på att inget ha att göra skiljer sig mellan extroverta och introverta barn och att de förra oftare upplever sig ha tråkigt, medan de senare dagdrömmer eller fantiserar mer.
Vanligtvis studerar forskare i psykologi emellertid sin egna studenter i 20-årsåldern. De unga universitetsstuderande som söker yttre stimuli, säger sig i vart fall oftare vara uttråkade än de inåtriktade. Beroendet av yttre stimuli anser samma forskare vara en sämre och mer kortsiktig lösning och att det är mer ”naturligt” att söka inre stimulering i form av egna idéer (Eastwood m.fl. 2007). Då lär man sig att ”underhålla sig själv” på sätt som är överförbara på andra situationer och användbara i längden, lyder motiveringen.
Att långtråkighet skulle stimulera barnets fantasi och kreativitet är dock mest en önskan eller ett antagande. När vuxna är uttråkade har de svårt att fokusera på en uppgift och dagdröm-mer istället om mer tillfredsställande ting. De reflekterar över sina känslor, idéer och erfarenheter, hävdar de som tror att tanken går att överföra även på förskolebarn. Barn har dock, förutom mindre kontroll över sina handlingsval, färre erfarenheter och idéer att reflektera kring, om de nu ens reflekterar och inte behöver leka ut sin tankar istället för att tyst reflektera kring dem.
Det märkliga är emellertid att många av dem som talar sig varma för att barn ska lära sig ha tråkigt talar om en speciell sorts ”konstruktiv långtråkighet”, som tydligen trots allt behöver vuxen assistans för att barnet ska komma vidare. Som förälder bör man enligt dessa råd uppenbarligen bara skydda barnet från en viss typ av överstimulering, nämligen den från de nyaste mediernas. ”Långtråkigheten behöver inte alltid avbrytas genom olika smarta apparater eller genom att stirra in i en skärm, utan man bör uppmuntra barnet att söka nya [läs: gamla] sätt att se och uppleva.”
Eller ”om barnet hela tiden strävar efter något att underhålla sig med, blir hen rastlös och tappar tålamodet”. Också det påståendet är förstås motsägelsefullt och förutsätter att barnet inte hittar något att underhålla sig med ”på en skärm”. Gör det inte det, är det svårt att begripa varför barnet så gärna hela tiden använder dessa förment smarta apparater, som gör barnet så smart. Själva ”skärmanvändandet” vittnar dessutom i de allra flesta fall om stort tålamod…
Barnen ska alltså ”på egen hand” hitta allt kreativt inom sig, genom att få konstruktiv vägledning av föräldrarna och andra vuxna:
”However, kids need the guidance of parents or other adults if their boredom is to be constructive and lead to creativity. [..] It’s also important to remember that there’s a big difference between a negatively numbed brain and a constructively bored mind. Construc-tive boredom stimulates creativity. Constructively bored kids eventually turn to a book, or build a fort, or pull out the paints (or the computer art program) and create.”
De vägledande föräldrarna uppmuntras till exempel ”Create a list of things to do” och ”Periodically structure some unstructured time for kids”! Ja, rent av schemalägga tråkighet (Ungar 2012)! Det mesta av detta kräver emellertid god läskunnighet från barnets sida, medan de barn som sägs gnälla om att inget ha att göra i de flesta fall ännu saknar tillräckligt goda läsfärdigheter för att klara sig helt på egen hand.
Vad visar forskningsstudier med fokus på uttråkade barn?
Innan jag gav upp letandet efter ännu fler, hittade jag minst ett femtiotal artiklar om hur bra det påstås vara för ”ditt barns” kreativitet att ha det tråkigt. Tråkigt vid väl valda tidpunkter visserligen, när det passar föräldern. Det står då inte sällan att ”ny forskning” visar detta, men det finns överhuvudtaget ingen forskningsstudie med barn som fått ha det tråkigt – och således heller inga resultat att redovisa om hur uttråkning positivt eller negativt skulle ”påverka” barn under 12 år.
Journalisterna hämtar istället argument från en handfull experiment med vuxna, som fått göra verklighetsfrämmande ting som att läsa ovidkommande manualer eller skriva av tele-fonkatalogen. Efteråt kommer dessa konstgjort uttråkade försökspersoner oftast på fler ovanliga kombinationer av ord till exempel, eller förslag till hur man kan använda en plastkopp. Journalisten går sedan ofelbart in på tråkighetens eventuella fördelar för barn, som alla föräldrar ju vet klagar över att inget ha att göra, varpå forskarna lydigt svarar att de nog tror att det vore bra för barn att då och då stänga av tv:n eller lämna datorspelet.
Någon forskning som skulle ha kommit fram till att det skulle vara bra för kreativiteten att barn har det tråkigt, finns det således inte heller. Detta är ändå något som den mest refererade forskaren, Teresa Belton, i många artiklar och debattinlägg i ett flertal länder – även i Sydsvenskan (20/8-13) – påstår. Hon har bland annat varit i Malmö och föreläst, utan att själv någonsin ha genomfört någon forskning i ämnet eller redovisat någon annans forskningsresultat rörande barns eventuellt belagda kreativitetsfrämjande tråkighet.
Belton har enbart genomfört en studie av 10-12-åringars egna skriftliga berättelser, som hon subjektivt tolkat som föga fantasifulla för den grupp som i slutet av 90-talet såg mest på tv. Hon är helt enkelt, precis som flertalet övriga forskare som uttalar sig i ämnet utan att ha några forskningsbelägg, avståndstagande från ungas för tillfället dominerande mediean-vändning. Runt 1995 var det tv-tittande, medan de som de senaste 20 åren förordat värdet av tråkighet för barn varnat för datorspel och ”näsor-i-andra-skärmar”.
Teresa Belton sprider på konferenser och i tidningar således myter som dessa:
”När barn ser på TV för att slippa ha tråkigt är de inte involverade i det som händer på samma sätt som under fri lek då deras fantasi stimuleras. De gör inga iakttagelser av livet omkring sig, de tvingas inte hitta på egna aktiviteter eller tänka själva. De gör inget av det som hjälper oss människor att skapa intryck, iakttagelser och minnen. Tålamod, påhittighet och uthållighet är de inre styrkor som är grunden för kreativitet. Men kreativitet kräver också ansträngning” (Belton: ”Att ha tråkigt – Bra för kreativiteten”, Sydsvenskan 20/8-13).
Påståendena kan i förstone te sig rimliga, men Belton har inte visat a) att orsaken till att barn tittar på tv skulle vara att de har tråkigt; b) att de tv-tittande barnen inte är involverade i det sedda; c) att barn inte gör några iakttagelser av livet omkring sig därför att de ser tv-pro-gram; d) att barn inte tänker själva när de tittar på tv; e) att inte också tv-tittande möjliggör iakttagelser och skapar minnen; f) att fri lek skulle vara mer ansträngande än tv-tittande.
Belton skiljer inte heller mellan fantasi och kreativitet. Hon ställer vidare tv-tittande mot ”fri lek” – inte mot att ha tråkigt, vilket ju är det som hon hävdar skulle vara ”bra för kreativi-teten”. Hon förutsätter därtill att tråkigheten för det barn som klagar skulle ersättas av just ”fri lek”. Men fanns verkligen den alternativa möjligheten fri lek, lär barnet inte ens ha klagat. Lek är dessutom snarast resultatet av fantasi stimulerad av intryck från vardagens såväl som från medier.
Belton skiljer inte heller mellan fantasi och kreativitet. Hon ställer vidare tv-tittande mot ”fri lek” – inte mot att ha tråkigt, vilket ju är det som hon hävdar skulle vara ”bra för kreativi-teten”. Hon förutsätter därtill att tråkigheten för det barn som klagar skulle ersättas av just ”fri lek”. Men fanns verkligen den alternativa möjligheten fri lek, lär barnet inte ens ha klagat. Lek är dessutom snarast resultatet av fantasi stimulerad av intryck från vardagens såväl som från medier.
Marshmallow-experimenten testade delvis tråkighetståligheten
Det närmaste jag lyckats komma studier av barn och långtråkighet är de berömda så kallade marshmallow-testerna. Men handlade de inte om impulskontroll eller självkontroll, för att kunna motstå frestelser och om förmågan till uppskjuten belöning, undrar du kanske?
Om barnet kunde vänta med att äta upp den första, skulle det få en till marshmallow. Dess-utom ville Mischel och hans kolleger med experimentet i själva verket undersöka exakt hur barnen gjorde för att distrahera sig under den 15 minuter långa väntan i det kala rummet. Således inte ta reda på om förskolebarnen hade självkontroll, även om experimenten av andra oftast tolkats så – och bokförlagen gärna använt det ordet i undertitlarna de senaste åren.
Experimenten, som enligt Mischel själv alls inte var några test, har getts flera alternativa tolkningar. Också Mischel medger att de barn som lyckades allra bäst kanske bara var de mest auktoritetsbundna, som inte vågade annat. Själv vill han och hans medarbetare dock hellre framhålla hur de längst uthålliga barnens fantasi eller föreställningsförmåga hjälpte dem att tänka på någonting annat än godiset eller att betrakta sockerbiten på ett annat sätt. Den troligaste förklaringen verkar dock vara att intelligens snarare än impulskontroll var den avgörande faktorn: de intelligentaste barnen var de som hade bäst föreställningsförmåga till att distansera sig från det som de såg framför sig. Detta skulle också förklara att just de senare i livet hade bäst betyg och de mest kvalificerade jobben.
Den självframkallade distraktionen bestod alltså av fantasier av olika slag. De som lyckats bäst har lekt med fingrarna eller spelat piano med tårna, gungat på stolen eller föreställt sig att sockerskummisen var ett moln ”som ju inte går att äta”. Lyckade taktiker var inte själv-förnekelse, ren beslutsamhet eller idoghet, utan med Mischels egna ord (Mischel 1996: 2004, i min översättning) att ”barnet kunde göra någonting någotsånär roligt under tiden, så att självkontroll inte behövdes”. Viktigast tycks ha varit att betrakta godiset som någonting annat, som ett foto av en marshmallow till exempel. Eller att barnet tänkt på någonting helt annat eller lyckats skapa olika små ritualer.
Vissa tolkningar av ursprungsexperimentet menar emellertid att det främst handlar om inlärd lydnad. Eller, när vissa barn redan efter 1 minut svalde sin marshmallow, om dåliga erfaren-heter från andra sammanhang av att man inte kan lita på löften om att något bra ska hända ”senare”, när man får råd. En klassfråga med andra ord: Bättre en godis i munnen, än två enbart i fantasin…
Slutsats?
För att återknyta till betydelsen för 4-9-åringar av känslan av egen kontroll eller avsaknaden därav, kan situationen i det intryckslösa och urtråkiga laboratoriet onekligen av vissa upple-vas som höjden av ofrihet och styrning från vuxnas sida. Andra 4-5-åringar kan kanske bättre anpassa sig till kontrollerande yttre krafter och auktoriteter såsom experimentledaren. Om förutsättningen för att uthärda tråkighet är att skapa ritualer, ha kul så gott det går och/eller acceptera auktoriteter, lär långtråkighet inte precis utgöra någon grogrund för kreativitet, men möjligen för verklighetsflykt – som ju tv-tittande brukar anklagas för…
Betraktar man å andra sidan, som Teresa Belton, tv-tittande i sig som en distraktion, kan de hörskådande barnen istället koncentrera sig på själva berättelserna i rutan och fantasifullt tolka dessa.
Det främsta skälet till att tråkighetsförespråkarna har fel är att de hävdar att det är den uttråkade hjärnan som sätter igång kreativiteten hos barnet. Det man egentligen avser är i själva verket barnets fantiserande eller föreställningsförmåga, men även om lekfullhet i tanke är en nödvändig förutsättning för kreativitet, är detta inte tillräckligt. För kreativitet krävs dessutom jobbfullhet, det vill säga ansträngningar för att arbeta med lekfullheten. Fast då kan vederbörande inte vara uttråkad, ifall nu några framsteg ska ske. Om detta ska jag skriva en annan gång.
Så vill man verkligen hitta ett motvikt mot tråkighet är nog Michael Ungars (2012) förslag att föredra: att se till att barn har en miljö där de på egen hand kan uppleva autonomi och kontroll, i meningen att kunna påverka vad de gör, samt kamrater, utmaningar och eget ansvar. Inte några scheman eller listor gjorda av vuxna, med ”lämpligare” aktiviteter eller boktitlar.
Referenser
Phillips, Adam: On Kissing, Tickling and Being Bored. Psychoanalytic Essays on the Unexamined Life, (kapitel 7. On being bored, s.68-78), Cambridge, MA: Harvard University Press 1993
Csikszentmihalyi, Mihály: Beyond Boredom and Anxiety. The Experience of Play in Work and Games, San Francisco: Jossey-Bass 1975
Deal, Linda: The Boredom Solution: Understanding and Dealing with Boredom, San Luis Obispo, CA: Dandy Lion Publications 2003
Drory, Amos: Individual differences in boredom proneness and task effectiveness at work, Personnel Psychology 35 (1982):1, s.141-151
Eastwood, John D, Frischen, Alexandra, Fenske, Mark J & Smilek, Daniel: The Unengaged Mind. Defining Boredom in Terms of Attention, Perspectives on Psychological Science 7 (2012):5, s.482-495
Eastwood, J.D., Cavaliere, C., Fahlman, S.A. & Eastwood, A.E.: A desire for desires: Boredom and its relation to alexithymia, Personality and Individual Differences 42 (2007), s.1035-1045
Mischel, Walter: Marshmallowtestet. Att bemästra självkontroll, Stockholm: Månpocket 2015
Mischel, Walter: From good intentions to willpower, i: Peter M. Gollwitzer & John A. Bargh (red): The Psychology of Action: Linking Cognition and Motivation to Behavior, New York: Guilford Publications 2004
Ungar, Michael: Let Kids be Bored (Occasionally), Psychology Today, June 24, 2012
Urist, Jacoba: What the Marshmallow Test Really Teaches About Self-Control, The Atlantic, September 24, 2014
PS
Detta är samma inlägg som jag hade i måndags, men nu med annan rubrik som ett slags test. Denna nya rubrik kan förstås tolkas på två sätt: som ett ifrågasättande av att tråkighet skulle upplevas olika av barn och vuxna, men även att föreställningen om att det förment skulle vara "bra" för just barn att ha tråkigt är bekväm för vuxna. DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar