Hur ofta läser man idag inte om vådan av barns stillasittande. Mera sällan om vuxnas. Ofta påstås ”skärmmedierna” bära skulden – barnens alltså… Inte föräldrarnas, vilka dock med tanke på kraven på statusuppdateringar och favoritappar alltmera sällan hinner ta med barnen ut i parken eller pulkabacken.
Barns och ungdomars inaktivitet och stillasittande i skolan har dock också blivit allt större. Inte minst längre, med stadigt ökat antal skolpliktiga år. Och med specialutbildade gymnastiklärare, som måste få visa upp sina specialfärdigheter och lära ut alla möjliga sporter och övningar, som innebär att barnen en majoritet av tiden mest står och ser på, istället för rör på sig.
Stillasittandet gäller förstås oss alla numera och den som likt mig sitter 14-15 timmar om dagen framför datorn, tv:n och matbordet lär enligt experterna dö i förtid. Visst, jag promenerar dagligen 40 minuter, har aldrig rökt, men det hjälper tydligen föga. Drabbades mycket riktigt av en stroke… Att stillasittande är livsfarligt vet idag alltså de flesta, men hur göra något åt orörligheten om man exemplevis har ett stillasittande arbete?
Visst, att stå upp anses vara en lösning, men är nog inte genomförbart för alla. Och att stå och titta på tv är åtminstone för min del inte njutbart eller avkopplande. Sittandet vid datorn förkortar emellertid mina muskler och kräver stretching, men legitimerar mitt halvliggande i soffan (som å andra sidan ger mig ryggont)…
Stadigt ökande antal sittplatser...
Jag läste för flera år sedan någonstans en artikel om människors ökande antal sittplatser, med uppmaningen att räkna hur många man själv hade per person. Jag räknar nu till fem (två- och tresitssoffa) i tv-rummet, sju i matrummet, fyra i köket, en i hallen, toasitsen, fyra på/till balkongen. Summa 22 sittplatser! Ändå har jag ingen bil eller sommarstuga, som väl skulle addera 8-10 till. Jobbade jag fortfarande, ja, …plussa också du själv på! I mitt barndomshem hade vi fyra i familjen tillsammans 18 sittplatser…
Marshall McLuhan var det (väl?) som påtalade hur medierna förändrat vårt sittande och vår möblering, alltifrån hur bokläsning i tyst avskildhet innebar separata stolar eller fåtöljer istället för äldre tiders långbänkar för mer eller mindre ljudlig samvaro, hur tv-mediets ursprungligen kollektiva tittande populariserade mjuka soffor – och hur datorn nu ofta av-kollektiviserar tittandet på filmer och tv-program oavsett om detta nu äger rum på stol, i soffa eller säng. Vore det bättre att sitta på en motionscykel framför tv:n? Sitta i en roddmaskin på gymmet? En aning, kanske, men…
Att lära en pensionär stå, torde dock vara svårare än att få barn att sitta mindre. Men för ännu längre sedan läste jag någonstans om en studie (som försvunnit ännu djupare ned i mitt minnes slukhål) om hur barn långt innan de börjat sitta framför tv:n redan i 1-2-årsålder var stillasittande mest halva den vakna tiden: i barnhage, dörrgunga, gåstol, barnstol, barnvagn, bilbarnstol, bärsele, vagnen etc. Tv-apparaten var/är inte boven.
Lever vi kanske under pre-post-stol-eran?!
Allt mäts ju idag i pre- eller post- något. Dessa går ju även kombinera och förhoppningsvis befinner vi os där idag. Kanske håller en förändring på att äga rum, på så sätt att vi närmar oss slutet för stillasittandets tidsålder? Medvetenheten om betydelsen av rörelse verkar öka. Det finns flera studier som tyder på att elever lär bättre om de står upp (t.ex. Mehta m.fl. 2015). En gång i tiden stod ju mycket riktigt eleverna upp vid stå- eller läspulpeter med lutande lässkiva.
Kognitionsforskare menar att detta att stå och så smått röra sig, eller flytta vikten från den ena till den andra foten, främjar hjärnans arbete. I USA har på många håll ståpulpeteter ersatt eller kompletterat traditionella bänkar för sittande i skolan. Där tillverkas också arbetsbord avsedda för lektioner stående, med ett slags rörlig del nedtill, en s.k. rastlös-hetsstång, som exempelvis barnen i Kalifornien kan stå och omväxlande svänga med ena benet på.
Med tanke på fetmaepidemier, övervikt bland barn och försämrade skolresultat vore det kanske värt att försöka ta bort skolbänkarna och matsalsborden. Det går ju uppenbarligen att stå på snabbmatsställen, så varför inte i skolan? Mobiltelefonen brukas väl lika ofta stående som sittande? Vore det otänkbart med borttagande av sittplatser på biografer och sport-arenornas läktare? Varför då?! Det gick ju bra förr, när människor dessutom innan arbetat hela dagen med kroppsarbete.
I början av 1900-talet stod faktiskt stumfilmåskådarna medan de såg filmen. Där jag själv såg på fotboll på 50- och 60-talet fanns på sin höjd en långbänk av plankor utan ryggstöd, som inte precis inbjöd till sittande.
Särskilt vissa elever för vilka kroppen spritter, benen växer så det knakar och det är svårt att sitta stilla borde stålektioner vara en fördel. Men också för alla andra, utom möjligen i kreativa, estetiskt skapande sammanhang som kräver en mer avslappnad hållning – gissar jag.
Varför kunde dessutom eleverna inte få lekläxor varje vecka? Leka Kull, Herre på täppan eller liknande lekar på fritiden hemmavid, eller på skolgården om elverna så föredrar. En vuxen skulle skriftligen få intyga att läxan genomförts. Eleverna kunde även få i uppdrag att springa 50 gånger uppför och nedför en rätt hög backe eller kulle, med eller utan pulka.
Mindre synrubbat med 3 timmars ljus per dag
Som jag skrev om i mitt blogginlägg (17/4-17) om att skärmmedier ges skulden för den ökande närsyntheten. Också med tanke på detta är det viktigt att vara ute i solen.
I Afrika med låg närsynthet sägs de flesta barn börja skolan först i 6-8-årsåldern (Rudnicka m.fl. 2016). Dessa barn lider inte heller av någon brist på solljus. Kanske var de – huvud-sakligen lärare – som 1927 var kritiska till barnens omfattande lyssnande på radio något på spåren, när de visserligen av delvis andra skäl oroade sig för alltför lite tid för barnen ute i solen! Solljus skulle dock också göra att barnen inte blev så sömniga…
Tid tillbringad utomhus skiljer sig åtminstone de senaste decennierna åt mellan stadsmiljö och boende på landet. Barn som blir närsynta har också visat sig delta mindre i sport. Men inte bara sportande visar sig utslagsgivande, utan sport utomhus tycks leda till färre unga med närsynthet (Jones-Jordan m.fl. 2011; Rose m.fl. 2008).
Forskarna undersökte antalet timmar/vecka ägnade åt datorspel/videospelande, tv-tittande och läsning hos dem som 4-5 år senare blev respektive inte blev närsynta och fann inga skillnader. Däremot tillbringade de med förekomst av närsynthet betydligt mindre tid på utomhusaktiviteter och sport tre år före såväl som 4 år efter att de blivit närsynta (Jones-Jordan m.fl. 2011).
Rose m.fl. (2008) kunde i fallet med australiensiska barn visa att det inte var sportaktiviteten i sig, utan att den skedde utomhus som spelade roll. Sport inomhus utan solljus var inte lika ”närsynthetsförebyggande” som utomhussportande. En annan meta-analys, av Sherwin m.fl. (2012), kom fram till en tvåprocentig minskning av risken för närsynthet för varje ytterligare timme tillbringad utomhus. Utomhus har ögat som sagt tillgång inte bara till solljus, som tros stimulera retina med dopamin – åtminstone visat på djur (Ashby & Schaeffel 2010) – utan även långa avstånd att ställa in ögot mot. Vilket ”ögonen är skapade för”…
Barn tros behöva tillbringa minst 3 timmar dagligen i ljus med en belysningsstyrka på åtminstone 10 000 lux för att skyddas mot närsynthet. Detta motsvarar ungefär ljusin-tensiteten under ett träd i skugga en solig sommardag, med solglasögon på. Direkt solljus kan komma upp i minst 50 000 lux. Ett väl upplyst klassrum har inte mer än en tjugondel av ljusstyrkan i trädets skugga. Många barn är bara utomhus i 1-2 timmar…
Referens
Ashby, R.S. & Schaeffel, F.: The effect of bright light on lens compensation in chicks, Investigative Ophthalmology & Visual Science 51 (2010):10, s.5247-5253
Jones-Jordan, Lisa, Mitchell, Lynn, Cotter, Susan, et al: Visual activity before and after the
onset of juvenile myopia, Investigative Ophthalmology & Visual Science 52 (2011):3, s.1841-
1850
Mehta, Ranjana, Shortz, Ashley & Benden, Mark: Standing up for learning: A pilot
investigation on the neurocognitive benefits of stand-biased school desks, International
Journal of Environmental Research and Public Health 13 (2015):2
Rose, Kathryn, Morgan, Ian, Ip, Jenny et al: Outdoor activity reduces the prevalence of myopia in children, Ophthalmology 115 (2008):8, s.1279-1285
Rudnicka, Alicja R., Kapetanakis, Venediktos, Wathern, Andrea, Logan, Nicola, Gilmartin, Bernard, Whincup, Peter, Cook, Derek & Owen, Christopher: Global variations and time trends in the prevalence of childhood myopia, a systematic review and quantitative meta-analysis: implications for aetiology and early prevention, British Journal of Ophthalmology 100 (2016):7, s.882 ff
Sherwin, J.C., Reacher, M.H., Keogh, R.H., et al: The association between time spent outdoors and myopia in children and adolescents: a systematic review and meta-analysis, Ophthalmology 119 (2012):10, s.2141–2151
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar