måndag 29 april 2019

Världshälsoorganisationen har inte kommit med några riktlinjer beträffande mindre ”skärmtid” generellt


Förra veckan kom Världshälsoorganisationen (WHO) med riktlinjer för hur stor del av dygnet som barn 0-4 år gamla bör ägna åt olika aktiviteter: WHO guidelines on physical activity, sedentary behaviour and sleep for children under 5 years of age (2019) lyder titeln.

Således ”rekommendationer avseende fysisk aktivitet, stillasittande och sömn”. De svenska tidningar som skrivit om riktlinjerna har emellertid i sina rubriker i de allra flesta fall ersatt ”stillasittande” men ”skärmtid”. Dessutom lyft fram just ”skärmtid” snarare än ”sömn” och ”stillasittande”. Varför? Givetvis för att ordet ifråga säljer…

WHO: Högst en timmes skärmtid för barn under 5 år” (SvD 25/4-19)

WHO: 5-åringar ska max ha en timme skärmtid per dag” (SvD samma dag, men nu om fel ålder och därmed ännu mer missvisande) 

WHO: Högst en timmes skärmtid för små barn” (TV4 25/4-19)

Några journalister hade dock läst innantill:

WHO:s nya riktlinjer: Så mycket bör små barn röra på sig” (Aftonbladet 24/4-19)

WHO: Så mycket bör små barn röra på sig” (DN 25/4-9)




Samma gamla visa…


Riktlinjernas avsnitt om ”skärmtid” har följaktligen tolkats i linje med sedvanlig kritik mot digitaliseringen och nya medier. Det är fel. Rekommendationerna liknar visserligen den amerikanska barnläkarföreningens (AAP) råd vad minuter ”Skärmtid” anbelangar, men WHO uttalar sig för sin del enbart om de ”nya mediernas” direkt fysiska effekter på barns övervikt och med denna förenad ohälsa. Inte som American Association of Pediatrics (AAP) med dess ”försiktighetsprincip” avseende farhågor om eventuella kognitiva, psykologiska eller sociala effekter.

Ändå har rekommendationerna tolkats så, till exempel med motargument som att barnen med digitala mediers hjälp ska lära sig vara/bli ”producenter, istället för konsumenter (av medietexter)”. Denna slogan är både fördummande och selektivt (och således orättvist) applicerad på barn enbart. Hur många vuxna är egentligen producenter av små videofilmer eller egna tidningar? Ifall det mot alla odds skulle gå att förmå barnen att bli producenter av egna animerade filmer eller spel, för vem skulle dessa då vara? Det behövs ju inga producenter, om det inte finns några konsumenter!

Uttrycket antyder dessutom ”aktiva producenter istället för passiva konsumenter”. Här framskymtar en minst 50 år gammal fördom om att tittande på tv-program och filmer, och ansträngningarna att förstå dessa, skulle vara fråga om en mentalt passiv aktivitet: ”bara konsumtion”. Hörskådande av bildmedier kan vara tankemässigt lika aktivt som bokläsning.



Rekommendationerna


Hur lyder då riktlinjerna? Kort sagt, barn under 2 år ska skyddas från all skärmkontakt. I övrigt gäller:

1-2-åringar:
- bör ägna åtminstone 3 timmar/dag åt fysisk aktivitet (=krypa, gå, balansera, hoppa, klättra i eller över något, dansa), inklusive ”måttlig” till ”stark” sådan (enligt WHO-ordlista är lågintensiv = gå sakta, bada eller annat som inte gör barnet andfådd;  medelstark/stark = gå snabbt, cykla, springa, spela bollspel, simma, dansa, så att barnet blir andfådd och svettig)

- bör inte vara fysiskt begränsade i mer än 1 timme åt gången i barnvagn, sittvagn, barnstol, dörrgunga, bärsele, eller fastbunden på förälders rygg eller bröst), eller sitta stilla länge i barnhage t.ex.

- 1-åringar rekommenderas inte titta på tv/video eller spela datorspel. 2-åringar bör ej göra detta mer än 1 timme/dag.

-bör sova 11-14 timmar inklusive tupplur, med regelbundna lägg- och vaknatider


3-4-åringar:

-bör ägna åtminstone 3 timmar/dag åt fysisk aktivitet, varav minst 1 timme 
medelstark/stark fysisk aktivitet, ju mer desto bättre 

-bör inte heller sitta fastspända mer än 1 timme i taget i barnvagn, bilstol

- få 10-13 timmars kvalitetssömn




”Kvalitetsstillasittande” – dagens ideologiska newspeak!


Det WHO egentligen varnar för är vissa typer av stillasittande, ”givetvis” inklusive vissa typer av stillasittande framför/över en skärm – däremot inte för andra typer av ”skärm-tid”. Det sägs visserligen att barn i åldern 2-4 år inte bör tillbringa mer än en timme framför/över en skärm. All skärmtid är jämlik, men viss skärmtid är mindre jämlik än annan… 

En av WHO-experterna, Dr Juana Willumsen, har i medieintervjuer talat om att göra stillasittande skärmtid till ”kvalitetsstillasittande tid”, ägnad åt interaktiva icke skärm-baserade aktiviteter tillsamman med vuxna.


Här särskiljs nämligen ”stillasittande skärmtid” från viss rörlig ”skärmtid”, såväl som från lika ”stillasittande – men påstått bra – skärmtid”. Att titta på ett tv-serieavsnitt eller på videosnuttar på YouTube anses vara dålig skärmtid, medan att lika stillasittande facetajma med far- eller morföräldrar på avlägset håll tydligen är bra skärmtid. Likaså bra skärmtid anses det troligen vara att dansa till Baby Shark eller annan dans till vissa musikvideor (åtminstone viss Fortnite-dans är okej, exempelvis såsom denna https://www.youtube.com/watch?v=9_sLiNHFmh0 ). 

Att tillsammans med en förälder stillasittande – och således ”passivt”? – ta till sig en berättelse på iPaden eller som e-bok är tydligen också ”bra” stillasittande. Att lägga pussel eller teckna på paddan är däremot påstått dålig skärmtid, medan att pussla med små träbitar eller rita eller färglägga på papper är en förment bra form av stilla-sittande… (a a:9) Sitta stilla över en bok, lyssna på musik eller bygga med klossar verkar visst också vara bra och ej fettbildande.

Det WHO-texten främst tycks vilja främja är dock mer interaktion mellan de allra yngsta och vuxna, förutom – eller inte minst – mer lek. Få tidningar framhäver detta.




Sitt mindre, lek mer! WHO: "Ta tillbaka leken åt barn!"


Alternativa, betydligt bättre tidningsrubriker vore ”Sitt mindre, lek mer!”. Eller ”Ansikte-mot-ansikte är bättre för barn än helt ensamma barn plus en skärm”. 

WHO:s egen webbsida har rubriken ”To grow up healthy, children need to sit less and play more” (24/4-19).


WHO-texten har till och med en tydlig lekdefinition i sin ”ordlista”, som synes nedan påminnande om den som FN:s konvention om barnets rättigheter har och som jag påpekat så många gånger, att jag snart känner mig som en (ohörd) papegoja:

Play = Play is defined as being for its own sake (without a specific goal), voluntary, enjoyed by participants and imaginative. It can be solitary or social, and with or without objects. Young children acquire and consolidate developmental skills through playful interactions with people and objects.”

Vidare påpekas att ”b. fysisk aktivitet för unga barn huvudsakligen uttrycks i form av aktiv lek; c. stillsam lek (lek som inte är aktiv i medelstark eller stark fysisk mening och kan äga rum sittande) är [också] mycket viktig för barns utveckling” (a a:3). Så länge den nu ej inbegriper elektroniska medier…

En av WHO-experternas företrädare, Dr Juana Willumsen, har i medierna sagt att gruppens främsta budskap är att åstadkomma ”ett skifte från stillasittande tid till lektid, samt värna behovet av sömn, och tillägger: ’det vi verkligen behöver göra är att ta tillbaka leken åt barn’”





Flera forskare har redan kritiserat rekommendationerna


Den enda i Sverige som jag upptäckt varit kritisk till WHO:s riktlinjer är den alltid lika uppfriskande professorn Agnes Wold (på Twitter 25/4-19). Wold vänder sig mot WHO:s ”omvända bevisföring”. WHO-experterna medger öppet att det i mångt och mycket saknas forskningsbelägg för deras rekommendationer, men eftersom det heller inte finns belägg för att deras råd är skadliga, ges ändå rekommendationerna:

”Så här går det alltså till när myndighetsråd uppstår. Nu kommer WHO:s råd, som bygger på löst tyckande, att sila ned genom tusentals myndigheter i hundratals länder. De kommer att dyka upp i en BVC-broschyr i Sundsvall och läras ut till barnsköterskor världen över. Rådet, som tagits fram på en höft, kommer att cirkulera i 40 år, för så sega är strukturerna inom vård och myndigheter.

Att WHO kan hitta på råd utan ordentligt underlag beror på att ingen finns som företräder motsatt ståndpunkt. Ingen stridbar grupp kräver att barn ska få sitta stilla hela dagen eller att ettåringar måste få ha sin padda. Ni kan ju tänka er om WHO sagt att medelålders män måste röra sig minst en timme om dagen och inte får glo för mycket på en skärm. Nej, det kan ni inte, för det skulle aldrig hända.”


I Storbritannien och USA har dock flera forskare redan hunnit ifrågasätta riktlinjerna. Professor Andrew Przybylski, Associate Professor and Director of Research at the Oxford Internet Institute, University of Oxford säger:

“The guidance from WHO on sedentary activities is an interesting document. On the basis of common sense many of the recommendations make sense but in many ways the conclusions drawn about screens are out of step with scientific evidence of harm and many of the assumptions are not in line with recent guidance from the American Academy of Pediatricians and the Royal College of Paediatrics and Child Health.

First, the advice is based on correlational evidence which is very low quality. The authors are overly optimistic when they conclude screen time and physical activity can be swapped on a 1:1 basis. This suggestion, and many others in the report are based on extremely small correlations and no evidence from intervention studies. The authors should have been much clearer that the advice is not evidence based”



Statistiktolkningen och -användningen får också kritik av en professor emeritus i Tillämpad statistik, Professor Kevin McConway, vid Open University:

“This new document has high aims – to provide guidance for those responsible, in the governments of all countries and in NGOs, for developing plans for improving the health of young children. In the light of that worthy aim, it has a few surprising features. Perhaps the most surprising is that, under every one of its lists of recommendations, the report explicitly says ‘Strong recommendations, very low quality evidence’. 

I do rather wonder to what extent global guidelines on public health policy, affecting millions of families, should be based on ‘very low quality evidence’. Indeed it seems a little strange that the public health experts who produced the report should feel able to make ‘strong recommendations’ on the basis of such weak evidence.

“The new report acknowledges that the evidence is poor overall, and makes many recommendations for research to fill the gaps. But in the light of that, should the authors really be making such strong recommendations, which appear in many cases to be based largely on consensus of expert judgement? Would it have been better to be less precise, rather than attaching such detailed numbers and times without decent evidence to support them?


Och Dr. Max Davie vid The Royal College of Paediatrics and Child Health i London menar att:

“While it is important for children to be as active as possible, the barriers are more frequently to do with housing, work patterns, family stress, and lack of access to play spaces rather than actively choosing to be sedentary. [..]

Likewise, the restricted screen-time limits suggested by the WHO do not seem proportionate to the potential harm. Our research has shown that currently there is not strong enough evidence to support the setting of screen time  limits, and that screen use should be considered alongside a range of activities to assess its impact. Also, it is difficult to see how a household with mixed-age children can shield a baby from any screen exposure at all, as is recommended.”




Riktlinjerna är ej riktade till allmänheten eller förskolepersonal


De tänkta mottagna av rekommendationerna är primärt hundratals länders myndigheter och beslutsfattare. Bör dessa verkligen följa råd från en organisation som frisvär sig från ansvar för de riktlinjer som de utfärdar? I inledningen till rapporten står nämligen att läsaren själv ansvarar för tolkningen och att WHO inte svarar för skador som uppkommer från tillämpningen: ”The responsibility for the interpretation and use of the material lies with the reader. In no event shall WHO be liable for damages arising from its use.”

Förskolepedagoger kan hur som helst avvakta till dess några nya läroplansdirektiv eventuellt kommer. Om så sker, hoppas jag att WHO:s definition av lek – och Barn-rättighetskonventionens likartade precisering – äntligen används.




Referenser


WHO: WHO guidelines on physical activity, sedentary behaviour and sleep for children under 5 years of age, Geneva: World Health Organization 2019 (April 24, 2019)





Förbanna icke färgen rosa! Måla istället vissa mörka ”pojkgrejer” i den ljusröda nyansen!


Inte sällan verkar det som om den allra viktigaste barnrelaterade frågan vore färgen på de yngstas kläder, leksaker och andra prylar. Minst vart tredje år dyker alltsedan decennier tillbaka åtminstone en liten nyvaken debatt upp i ämnet. Jag har redan tidigare på min blogg berört den både älskade och hatade färgnyansen rosa (21/12-15, 11/1-16,13/1-16, se länkarna nederst).

Ingen tycks däremot ha undrat varför flickorna överger rosa kläder senast i 8–9-års-åldern. Kanske tar de vuxna åt sig äran av färgbytet och menar att det beror på deras eget debatterande. Troligare är att det är flickornas egen sociala och kognitiva utveckling som är förklaringen. Det skulle dock vara möjligt för vuxna att bidra till mindre ytliga förändringar, genom att använda färgen rosa på ett annat sätt.

Detta har även prövats men bara experimentellt, och det på ett sätt som medger barnen mer ”agentskap/agency”, vilket jag idag ska berätta om – och föreslå. Det vill säga: med större handlingsutrymme för barnen själva att agera mer självständigt eller åtminstone upplevt som mer självvalt. Närmare bestämt har detta testats i ett forskningsprojekt av Weisgram m.fl. (2014).



Färgens ”heta-potatis-effekt”


Den amerikanska forskartrion Erica Weisgram, Megan Fulcher och Lisa Dinella (2014) konstaterade att barn enligt en mängd forskning oftare ägnar sig åt lek med köns-särskiljande leksaker, än leker med mer neutrala dito. Detta menar jag fortfarande gäller också för svenska förhållanden. Psykologerna ville därför ta reda på vilken roll tre möjliga förklaringar spelar: leksakernas art/funktion (t.ex. vad i verkligheten som de representerar, eller vilka aktiviteter som de refererar till och kan användas för), deras könsstereotypa och tydligt uttalade beteckning eller etikett (kallad ”kill-/tjejsak”) samt leksakernas färger förknippade med eget eller motsatt kön, som ett slags indirekt könsmärkning.

Även om pojkar oftare än flickor skyr vissa leksaker, prylar och aktiviteter, har debatten inte argumenterat mot den blå färgen lika mycket som fördömt den rosa. Kanske därför att tjejer trots allt lättare kan acceptera en blå sak eller ett blått plagg, än pojkar vågar/vill välja någonting i rosa. 

I åtskilliga studier har forskare också kommit fram till att förskolebarn hävdar att en kompis av samma kön skulle välja ”traditionella” leksaker som etiketteras som ”passande för” deras eget kön. Ombeds barn däremot uttala sig om mer könsneutrala eller ambivalenta leksaker, såsom exempelvis ett rosa flygplan, tar färgkriteriet kanske överhanden. Det är möjligt att färgen bara spelar roll då barnet väljer leksaker som inte betraktas som så starkt maskulina eller feminina, funderade de tre psykologerna. De ville alltså testa vad som händer om barnen ombeds att uttala sig om obekanta prylar, som ännu ej är färgmässigt ”smittade” eller verbalt ges könade etiketter, såsom ”för flickor/flicksak” eller ”för pojkar/pojksak”.



Schemateori använd för att söka förklara det ”könspassande”


Schemateori var det ramverk som forskartrion använde sig av i sitt försök att förklara de kognitiva processerna till grund för barnens bedömningar och könsstereotypa intressen. Den säger förenklat att barn redan i 2-årsåldern börjar utveckla två kognitiva ”mappar”, med hjälp av vilka de kategoriserar och organiserar (i detta fall) kön och sådant som är förknippat med ettdera könet, till exempel leksaker. 

I ”mapp 1” arkiverar barnen sådant som – enligt den iakttagna omgivningens ofta stereotypa agerande och reaktioner – verkar vara någonting ”för dem” respektive ”inte för dem”. Barnen söker således tidigt sådana tydligt motsatta ledtrådar, som givetvis blir mindre stereotypt tudelade ju äldre barnet blir och fler aspekter ska tas hänsyn till än bara flickor kontra pojkar.

För det andra skapar barn en ”mapp 2”, ett slags ”jagschema”: det vill säga de upp-märksammar och lagrar särskilt sådant som det aktuella samhället verkar bedöma såsom passande för deras eget kön. Barnen lär sig mer om just detta, ägnar sig mer åt det, vill alltmer förknippas med detta ”passande”. Pojkar intresserar sig exemplevis för stora grävmaskiner och leksakslastbilar, eller säger kanske att de ska bli byggjobbare och köra grävskopa när de blir ”stora”. Detta har redan blivit föremål för studier, däremot inte färgernas eventuella inverkan. Leksakslastbilar är förvisso sällan eller aldrig rosa.



Forskare som målare


Det aktuella forskningsprojektet använde sig i sin ena delstudie av ”typiska” ”pojk-” och ”flickleksaker” som antingen hade ”typisk” färg eller som forskarna manipulerade med ”det andra könets färg”. Frågan var alltså: Vad händer om en könsstereotyp leksak kombineras med en ”könsotypisk” färg? Forskartrion tänkte sig att leksaks-typen kanske skulle övertrumfa leksaksfärgen, särskilt i fallet med pojkar som mer rättar sig efter könsstereotyper. De gissade vidare att ”flickfärger” som rosa och cerise skulle ge starkare utslag än den mer ”neutrala” färgen blå. Vidare tillfrågades de 73 stycken i projektet medverkande 3–5-åringarna om ”för vem leksaken var” ≈”Vem leker med den här?” 

Forskarna köpte två exemplar av varje leksak (föreställande stridsflygplan, motorcykel, grävfordon, monstertruck, babydocka, trollstav av typen feers förtrollningspinne, teservis samt ponny). De behöll det ena exemplaret i originalutförandet, men målade exemplar nummer två antingen i företrädesvis blå och svart, eller så rosa och cerise, färg. Trollstaven, f.d. fespöet, fick inte bara ny färg, utan även en sportdekal påklistrad, medan ponnyhästen förutom mörka färger fick byta rosa man och svans mot svart hår. Babydockans rosa sparkdräkt byttes ut mot en kamouflagedräkt och dockans rosa mössa mot ett kamouflagemönstrat pannband.



Så vad blev resultatet? Rosa monstertruck är ”för flickor”


Beträffande den ”feminint” färgade monstertrucken, såväl som den rosa grävmaski-nen, sa barnen oftare att dessa var ”bara för flickor” eller ”för både pojkar och flickor”, än de svarade att leksaken var ”bara för pojkar”. Trollspöt i ”maskulin” färg sades oftare vara ”både –och” än ”bara för pojkar” eller ”bara för flickor”. Det blå stridsflyg-planet sades oftare vara ”bara för pojkar” eller ”både–och”, än ”bara för flickor”. Den ”feminint” färgade teservisen och trollspöt ansåg barnen oftare vara ”bara för flickor” än ”bara för pojkar” eller ”både-och”. För övriga leksaks- och färgkombinationer uppnådde svaren ej några signifikanta skillnader.

Vilket intresse troddes barnens tänkta kamrater då visa för leksakerna? Både 4- och 5-åringarna menade att ”maskulina” leksaker i ”maskulina” färger skulle vara intressan-tare än övriga leksakstyper och färgkombinationer, ifall könen tas som helhet. ”Feminina” leksakstyper i ”feminina” färger troddes locka allra minst. Treåringarna menade dock att ”feminina” leksaker skulle föredras av andra flickor, medan 5-åriga flickor ansåg att andra flickor skulle vara minst intresserade av ”manliga” leksaker i ”manliga” färger.

Värderingen av leksakerna var alltså avhängig av både leksakstyp och leksakens färg. Forskarna menar dock att den rosa färgen gav flickorna ”tillstånd” att leka med en ”maskulin” leksak. ”Flicksaker” färgade i blå eller mörka ”maskulina” färger lockade däremot inte lika starkt pojkarna, då dessa tros sky det motsatta könets saker mer. 

”Maskulina” leksaker målade i ”feminina” färger, särskilt rosa, kategoriserades alltså ofta som ”bara för flickor”. Detta faktum tror forskartrion kan vara betydelsefullt för utvecklingen av flickornas könsschema, som uppvisade paralleller beträffande barnens syn på a) andra barns förmodade intresse och b) det egna intresset. Leksaker av traditionell typ var dock i denna delstudie ändå aningen mer avgörande än färgen.

Hur skulle då barnen reagera, ifall de ombads uttala sig om sådant som inte var lek-saker, utan okända prylar?



Delstudie 2: Färgens betydelse för "könet" på nya, okända ting


I delstudie 2 valde forskartrion att undersöka inte bara effekterna av färg, utan framför allt de eventuella följderna av tydligt uttalade könsstereotypa beteckningar eller etiketter (”kill-/tjejsak”) på de undersökta tingen. Vad händer om vissa ting uttryckligen innan sägs vara ”för flickor” respektive ”för pojkar”, när 42 stycken 3–5-åringar (tyvärr nu betydligt fler pojkar än flickor) troligen aldrig tidigare sett sådana och således saknar ”förkunskaper”? 

Forskarna trodde att särskilt pojkarna skulle påverkas ifall något sades vara ”för pojkar”, speciellt om detta ting dessutom hade blå färg. De valda tingen kan synas aningen underliga i fallet med förskolebarn: ett skoblock, en nötknäppare, ett verktyg med vilket man kan göra bollar av meloners fruktkött, samt en vitlökspress (tingen gavs dock mer barnvänliga namn). Skälet var som sagt att barnen ej redan skulle förknippa tingen med ett visst kön. Redskapen målades alla i en blå respektive rosa version.

Här är det alltså betydelsen av könade verbala etiketter som undersöks: uttrycken ”för flickor” vs ”för pojkar”. Kortfattat kan sägas att flickornas intresse var betydligt större, om försöksledarna sa att prylen var ”för flickor”. Rosa färg ökade dock flickornas intresse för ting som presenterats som ”maskulina”, det vill säga: ”för pojkar.” 

Återigen sägs alltså rosa på en pryl som rubricerats som "för pojkar" ha sänt signalen att föremålet är okej för tjejer. Också beträffande vilka andra barn som kunde leka med prylen följde den verbala etiketteringen. Barnens kategorisering återspeglade alltså de vuxna försöksledarnas påståenden om ”för flickor” eller ”för pojkar”. Bara någon enstaka gång bröts det mönstret av ”för både–och”. Intresset för att leka med prylar påstått ”för pojkar” var större än lockelsen hos sådant som påstods vara exklusivt ”för flickor”. Dock troddes som sagt andra flickor vara mer intresserade av en rosamålad ”killpryl”.

En begränsning i studien är förstås att inga mer könsneutrala leksaker (t.ex. LEGO-bitar) eller ting, eller etiketter verbalt uttryckta som ”både för flickor och pojkar”, undersöktes. En annan nackdel var att alla ”pojkleksaker” hade hjul, det vill säga var fordon och typen kunde ha varierat mer. Sammantaget visar studierna emellertid att uttalade etiketter avseende ”lämplig” användare inverkar på barnens intresse, men att färg tycks vara särskilt viktigt för flickors eventuella intresse. Pojkarna verkade vara mer immuna mot rosa. 



Hur skulle då detta resultat kunna användas rent praktiskt?


Rosa färg på ”maskulina” leksaker, eller på saker som verbalt ges etiketten ”för pojkar”, ökade alltså flickornas personliga intresse för tinget ifråga, såväl som bägge könens syn på flickors förmodade intresse för ”maskulina leksaker”. Detta ökar i förlängningen sannolikheten för att prylen ifråga kategoriseras som ”(också)för flickor”. Det är som om den rosa färgen ger flickorna ”tillåtelse” att ta sig in på de ”maskulina” aktivitets- och leksaksdomänerna genom att öka förskoleflickornas känsla av att höra hemma där. 

Oftast kritiseras i rosadebatterna marknadsföringen och butikernas uppdelning i ”flick-” respektive ”pojkleksaker” på var sin sida. Men det räcker nog inte med att butiker och leksakskedjor hörsammar budskapet från “Let Toys be Toys”-kampanjer. Föräldrarna själva brukar dock aldrig föreslå att mammor och pappor ska börja ha likadana kläder såväl som likartade prylar. Regeln gäller tydligen bara barn… Men föräldrar och pedagoger skulle också själva kunna göra en insats. Till exempel måla väggarna i både flickans och pojkens egna rum rosa. 

Förskolepersonalen skulle kunna inhandla rosa och cerise färg och börja måla om väl valda prylar som vanligtvis har mörka nyanser. Jag ber er att i mitt kommentarsfält komma med förslag på vilka ting som med fördel kan få sig en färgmässig ansikts-lyftning! En del kanske väljer att måla byggnadsarbetarhjälmar och redskap rosa, eller skaffa rosa mikroskop. Finns rosa fotbollar? Om inte, måla på! Men nagellack på fotbollen lär ej hålla så värst länge.

Mitt eget förslag är att varje (för)skola målar (åtminstone) ett fotbolls- eller innebandy-mål i rosa. Både stolpar och nät, gärna klubborna också. Guldfärg lär även duga. Men jag ska ju inte behöva komma med alla lösningar, reflekterar här bara kring problemet. Somliga skulle förmodligen hävda att ett sådant särskiljande tvärtom skulle (kunna) förstärka könsstereotyperna. Jag är ju av den uppfattningen att stereotyper inte är ett dugg farliga (se mina blogginlägg 1/2-16, 5/6-17, 26/6-17 med länkar nedan). 




Referens

Weisgram, Erica, Fulcher, Megan & Dinella, Lisa: Pink gives girls permission: Exploring the roles of explicit gender labels and gender-typed colors on preschool children's toy preferences, Journal of Applied Developmental Psychology 35 (2014), s.401–409



Tidigare ”skära/rosa” blogginlägg:


Måndag 21 december 2015
Den totalt oskyldiga färgen rosa – och vuxnas tre felslut rörande genus

Mån 11 januari 2016 
Vuxnas självcentrerade missuppfattning av barns genuskonstruktion: adultonormativitet #17

Ons 13 januari 2016 
Simone de Beauvoir hade delvis rätt! – Man föds inte som kvinna utan som flicka


Och ur min stereotypskola:


Måndag 1 februari 2016  
Stereotyphotet och skillnaden mellan positiva och negativa stereotyper i fallet med vuxna respektive barn

Måndag 26 juni 2017 
Toleranta The Simpsons’ intolerans mot homofoba sterotyper och seriens förlöjligande av homofobi

Måndag 5 juni 2017 
Varför visar ”Kunskapsbanken Bilders makt” nästan inga samtida rasistiska eller antisemitiska exempel?