Vuxnas självcentrerade missuppfattning av barns genuskonstruktion: adultonormativitet #17

Puerilitet/pueallaritet – inte maskulinitet/femininitet!

Feministiska genusteoretiker har varit förvånansvärt tysta, ja, ointresserade, av barns allra tidigaste köns- och genuskonstruktion. De få gånger man uttalat sig, har man ändå talat om femininet och maskulinitet, om framtida kvinnor och män.  

Förskoletidens pojk- och flicklekar och val av leksaker handlar inte, som alltid påstås, om barns framställningar av maskulinitet kontra femininitet utan om puerilitet kontra puellaritet – d.v.s. inte om genus (gender), utan om barns klargörande av sin könsidentitet (sex): ett fastställande av att man är pojke (latin: puer) respektive flicka (latin: puella). 

Flickors omdebatterade förkärlek för färgen rosa och det könsseparerande valet av leksaker typ bilar utgör här inte problemet utan lösningen – så som barnen ser det. De tackar alltså barnklädesbranschen, leksaksindustrin och sina föräldrar som tar hänsyn till barnens starka önskemål – trots åtminstone de ”genusmedvetna” medelklassföräldrarnas tveksamhet inför allt som upplevs som för gulligt och som de vuxna tror signalerar ”tjejigt”. Fast rosa signalerar flicka, inte ”flickig" flicka.

Varför har då förekomsten av detta flickrosa ökat så? När jag var barn fanns inte ens beteckningen, utan det talades på den tiden om skärt. Anledningen är inte bara att reklamen och konsumtionen i stort exploderat, utan att den fantastiska allmänna förskolan infördes, där jämnåriga flickor möts och har en egen underbar lekvärld. 

Barn i en förskolegrupp imiterar inte främst det som vuxna av samma kön som de själva gör eller har, utan önskar efterlikna aktiviteterna, leksaksvalen, lekarna och kläderna bland andra barn av samma kön. De gör detta för att förstå och få andra att förstå att de antingen är flicka eller pojke. Först senare, runt skolstarten, blir det hela verkligen en fråga om genus och och ännu senare: om jämställdhet.

Ändå har det skrivits spaltkilometer om hur barn påstås lära sig manlighet och kvinnlighet i späd ålder. Jag förvånas ständigt över hur självcentrerade och adultonormativa vuxna är och vilken överdriven roll de ger sig själva i barns liv. Adjektiven manlig/kvinnlig och masku-lin/feminin är i sig adultonormativa, när de appliceras på barn. Synsätten bakom är det ännu mer genomgripande… Många citerar samtidigt Bronwyn Davies i Hur flickor och pojkar gör kön, som påtalar hur genus och kön hänger samman för de yngsta:

”Vuxna som vill befria barn från förtryckande könsroller ifrågasätter i allmänhet inte manlighet och kvinnlighet som sådana. De är helt enkelt emot de negativa sidorna av femininiteten för flickor […] liksom de negativa sidorna av maskuliniteten för pojkar [..]. Men vad vi missar när vi undrar över varför barn är så entusiastiska när de tar till sig dessa sätt att vara är att just dessa egenskaper är avgörande för att markera uppdelningen i manligt och kvinnligt. 

Man kan inte begära att barn ska kunna positionera sig som urskiljbara män och kvinnor om de samtidigt berövas medlen för att visa sin manlighet respektive kvinnlighet. Ändå är det vad de de allra flesta program mot könsdiskriminering har väntat sig av dem” (Davies 2003:9, mina kursiveringar). 

En originalet mer trogen svensk översättning av ”identifiably male or female” vore dock ”urskiljbart manliga och kvinnliga”.

Med reservation för att det inte är fråga om några ”egenskaper” hos könen (Davies exemplifierar med ”skörhet, lågmäldhet, fixering vid utseende och familjeliv” respektive ”våldsamhet, okänslighet, häftighet och vägran att hjälpa till”) och att barnen trots Davies’ ordval ovan och rubriken om ”Att bli man och kvinna” (a a:12) inte heller positionerar sig som identifierbara vuxna män och kvinnor, eller som manliga respektive kvinnliga, kunde problematiken inte uttryckas tydligare. Inte ens de som citerar passagen verkar dock alltid riktigt begripa vad där faktiskt står för helt grundläggande insikt om barns behov av denna MARKERING… Man bara mal på med snack om rosa och prinsessor.

Med hjälp av stereotypa handlingar och leksaker som tydligt signalerar att de är pojkar eller så flickor, kan barnen emellertid tills vidare bete sig ”pojkigt” respektive ”flickigt” på för kamraterna och barnen själva acceptabla, eftersom begripliga, sätt. Länge leve(r) positiva stereotyper!

Könsidentitet – inte genusidentitet

Beteckningarna ”flicka” respektive ”pojke” har ingen mening, ingen innebörd, för förskole-barn ifall könat agerande eller könsseparerande attribut avlägsnas eller upplöses. Hur ska barnen annars kunna veta vad det innebär att vara flicka eller pojke? Inte finns det då särskilt många tydliga likheter mellan att vara flicka och kvinna, eller mellan pojke och man. Hur ska t.ex. en pojke få en mörk röst eller skägg som pappa?! Måste vara ren magi eller trolleri! 

De yngsta barnens första steg blir alltså att i grova drag förstå hur hankön skiljer sig från honkön och det gör de genom att agera och se ut ”tvärtom” i förhållande till det motsatta könet. (Jo, pojke och flicka är motsatta kön för 98 procent av alla, dessutom finns uppskatt-ningsvis 1-2 procent sidokön.) Vuxna tolkar då detta som ”pojkigt” respektive ”flickigt”, men för barnen betyder detta ännu inte inomkönsliga gradskillnader, inte t.ex. lite eller överdrivet mycket av respektive genus, utan helt enkelt ytterst rudimentära könsidentiteter. Antingen-eller. Pojke = synbart mörka kläder, kort hår och vissa leksaker, flicka = synbart rosa kläder, långt hår och andra leksaker. 

För vuxna är genus och kön (numera) inte alls särskilt förbundna, utan genus förekommer i åtskilliga och överlappande varianter på bägge sidor könsgränsen. Fast när vi vuxna säger till barnen att de är en flicka eller en pojke vill vi sedan, motsägelsefullt nog i barnens ögon, alltså inte se detta demonstrerat av dem, ty det verkar då i våra ögon som att kön och genus trots allt är detsamma. 

Vi ger ju, som Bronwyn Davies framhåller, inte barnen några andra redskap till att särskilja sig såsom kön. Vissa teoretiker förnekar idag t.o.m. att det finns något samband alls mellan kön och genus, eller så att de är ett och detsamma. Det sistnämnda är givetvis feltänkt och bara möjligt att säga av den som har en helt egen definition av ”kön” (sex). Könen är ingen social konstruktion, om än färgade av genus (se Tjeder 2000).

För förskolebarn är just den tilldelade könstillhörigheten den viktigaste särskiljande identi-teten och den enda som för 99,9 procent av dem förblir permanent livet igenom. Hur ska förskolebarn annars kunna visa för varandra att de är flicka eller pojke, eller ska de kanske inte göra det? Avskaffa/förbjud i så fall först dessa bägge ord och vuxnas benämningar av de bägge barntyperna! 

Jag menar att det är dessa teoretikers och föräldrars skyldighet att i annat fall för barnen klargöra detta med deras könstillhörighet. Jag tror för egen del att de vuxna inte förmår göra det, utan att ta till för barn begripliga dikotomier. En diffus könsidentitet av typen ”interkön” för ett obestämt biologiskt kön kan ge upphov till stor osäkerhet hos barnet. Det är förstås lättare att som Judith Butler (1999:11) hävda att kön inte ens existerar, utan bara genus, vilket givetvis är nonsens. 

Det räcker här inte, som många tror, att hävda att pronomenet ”hen” skulle innebära något framsteg, ty det handlar inte om att beteckna sig själv utan används om en tredje person. Barnet fråntas ju heller inte det sociala trycket att bestämma sig om det är en pojke eller flicka, bara för att det sägs vara av Annan typ i passet. Neutral eller icke-specifikt är andra benämningar i de länder som inte har O för Other, trots att dessa människor ju önskar att ej ses som de Andra.

Men varför skulle människor vara de enda primaterna eller däggdjuren som inte består av honor och hanar? Att det bara skulle finnas två genus och att genus, som Butler påstår, skulle ge upphov till inlärd heterosexualitet är enligt min mening absurt. Vem har ”lärt” andra däggdjur att vara heterosexuella? Hur dessa agerar är däremot självfallet inte biologiskt betingat, även om biologi tycks ha en viss, om än minimal, del i det hela, bortsett från just ”sexualitets-biten”.

Jag är givetvis av den uppfattningen att vi alla deltar i det sociala konstruerandet av oss själva och av andra, vad bland annat genus anbelangar, men att kön och sexualitet är medfödda och att upptäckten av sambandet mellan könsidentitet och genusidentitet är ett aningen senare kapitel i en ung människan utveckling. Genusuttrycken kommer in i bilden på allvar ännu senare än den rosa perioden. 

Det vanligaste sättet att tackla frågan om genusutvecklingens begynnelse är att helt enkelt hoppa över de tidigaste barnaåren. Nästan ingen som ägnat mycken möda och åtskilligt textutrymme åt färger på barnkläder och könsmarkerade leksaker har ens försökt förklara detta, annat än i termer av föräldrapåverkan eller mediepåverkan. Faktum är att det även existerar förvånansvärt lite upplysande forskning på detta område. Alltför ofta dras blixt-snabbt paralleller från vuxnas femininiteter och maskuliniteter. Det är enligt min mening synd.

Förskoleflickor känner sig snarast överlägsna pojkarna

Jag har själv i min bok TV-reklamen – vår tids myter. Men könsrollskonserverande & kon-sumtionsfrämjande för barn? (2003) brett ut mig över 125 sidor angående frågan om genus-forskning och förskolebarn, mediers (inte minst reklamens) påstådda ”könsrollspåverkan”, Barbie som exempel på puellaritet och Action-Man på puerilitet (se de bägge blogginslagen nedan om dem!) och det faktum att barnen enligt min tolkning av bred forskning på området alls inte övar vuxna könsroller. Jag kan här förstås inte upprepa allt detta, men ska rekapi-tulera en del. 

Ytterligare två svenska forskare inom humaniora har tagit sig an frågan hur genus görs och förstås av barn i åldern 4-11 år: dels socialantropologen Fanny Ambjörnsson (2011), dels etnologen Charlotte Hyltén-Cavallius (2012). De tre första barnaåren är dock överhoppade av båda två. Andra forskare, inte minst inom pedagogik, har i sedvanligt vuxencentrerad ordning hellre fokuserat hur vuxna betraktar och därmed bemöter och påverkar barnen eller så på ”genuspedagogik”.

Ambjörnsson och Hyltén-Cavallius refererar bägge just till Davies-citatet ovan (och till varandra) och tolkar då detta i relation till sitt eget empiriska material på likartat sätt. Ambjörnsson uppfattar 4-5-åriga pojkars avståndstagande eller ”hat” mot rosa som en medvetenhet om att det tjejiga/kvinnliga av omvärlden ges lägre status. Hon säger sig ”sällan – om någonsin” ha stött på att det blå eller företeelser som kodats som ”manliga” utsatts för liknande negativa uttryck (2011:62-63). Hon tolkar detta som att pojkarna skapar det manliga könet såsom överlägset det kvinnliga (a a:65). 

Jag anser tvärtom att småpojkar som klankar ned på flickor, och ser den motsatta gruppen som underlägsen den egna, i själva verket avslöjar att de är mer osäkra på sig själva och upplever sig som lägre i hierarkin, än de uppenbarligen säkrare flickor som ser den egna gruppen av flickor/kvinnor som överlägsen pojkar/män. Jag betvivlar också att 4-5-åriga pojkar ännu är särskilt medvetna om hur ”omvärlden” ser på genus, om man nu inte inskränker ”omvärlden” till att betyda jämnåriga pojkar och med genus menar kön. Tidigast i 7-8-årsåldern börjar dessa pojkar bli medvetna om samhällets syn på genus och status-skillnader mellan män och kvinnor. Forskningsförklaringar av detta ska jag gå in närmare på först efter nyår. Följ alltså den spännande upplösningen i januari!

I Hyltén-Cavallius’ (2012) studie framgår det att vissa flickors nyss övergivna tjejlekar tas avstånd från, eftersom ansedda som ”barnsliga” för deras nuvarande ålder (a a:68). Främst sker detta genom pojkars uttalanden om flickorna, men även några 9-10-åringa medelklass-tjejer som är aktiva fotbollsspelare distanserar sig från ”larviga” tjejlekar, menar hon (a a: 69). Eftersom detta inte rör sig om någon långtidsundersökning utan om en intervjustudie som frågar om skillnader mellan könen – och till svar får skillnader – vet vi inte ifall också just dessa flickor för 4-5 år sedan tillhörde det rosa gänget, eller om de alltid ansett sig vara mer av pojktjejer, men jag gissar att de precis som så många andra ”prinsessor” svängt 180 grader. Detta är nämligen ytterst vanligt.

Frågan är dock varför det som man nyligen gillade så nu eventuellt klassas som barnsligt. Hyltén-Cavallius menar att de tre fotbollsflickorna tar avstånd från rosa, långa naglar och fysisk svaghet såsom tecknen på en överdriven femininitet: en hyperfemininitet som anses befinna sig lägst ned i hierarkin (a a:70-71) och ha lägst status av alla femininiteter. 

Fjärmande från hyperbarnslighet

Jag anser att flickorna såväl som de jämnåriga pojkarna istället främst tar avstånd från vad de tolkar som en passerad ”hyperbarnslighet”, som de lättare upptäcker på flicksidan. Det rör sig alltså huvudsakligen om ett avståndstagande från en passerad ålder, snarare än från ”överfeminina” genusuttryck. Särskilt flickorna har börjat inse att det existerar många femininiteter. (Jag ska återkomma även till detta i början av januari.)

Jag menar således att det istället rör sig om att flickorna inte längre behöver denna över-tydliga femininitet. De har nu insett att det onekligen finns olika uttryck för flickskap, inklusive sportiga varianter. Redan i denna ålder fjärmar sig många tjejer från rosa till förmån för svart, inte bara för att rosa är barnsligt utan därför att förskolebarns tänkande är förenklande och de numera tänker mer komplexa tankar. 

Dessutom tänker de mer komplexa tankar än pojkarna i samma ålder, som menar att det att som jämnåriga flickor leka djurskötare är barnsligt – däremot inte att, som de själva gör, leka med actionfigurer typ Ninja Turtles eller legogubbar… Flickorna uttrycker sig nu, med rätta, ”i bitvis negativa ordalag” om pojkarnas våldsamma lekar typ krig (a a). 

Ändå drar Hyltén-Cavallius (2012:76) slutsatsen att det som betraktas som ”tjejigt” (rosa, dockor och omsorgsinriktade lekar) ses som barnsligt ty alltför feminint. Detta tar hon som belägg för riktigheten i genushistorikern Yvonne Hirdmans (2001) analys av genus-systemet, som går ut på att allt manligt ses som norm och med högre status och därför måste hållas isär från allt kvinnligt. Jag tror dock som sagt att vissa färger, lekar och leksaker istället överges i 8-9-årsåldern inte för att de är feminina utan så barnsligt förenklat feminina. Jag stödjer mig härvidlag på främst amerikansk och tysk forskning. Denna ska jag i 15 punkter som sagt presentera först efter nyår…

Som jag ser saken verkar alltså denna normerande teori om könsmaktordningen inte kunna förklara dagens förhållanden. Åtminstone belyser den inte särskilt väl köns- och genus-utvecklingen bland de allra yngsta. Barns ”likhetstabu” har helt andra grunder än vuxnas och rör könsidentitet, inte genusidentitet eller genusuttryck.

Är teorin om genusmaktsordningen alltså felaktig?

Hirdman anses vara ”mamma” till begreppen ”genussystemet”, ”genuskontrakt” och ”könsmaktsordning”, även om många av bitarna i teorin är importerade från amerikanska feminister. Som snart alla i vårt avlånga land vet, går teorin ut på att samhället är uppbyggt på två bjälkar: dels isärhållandet av manligt och kvinnligt vad t.ex. arbetsdelningen anbelangar; dels hierarkiseringen innebärande att ”mannen är normen”: ”människa” tolkas som liktydigt med en ”man” och män utgör alltså normen för det allmängiltiga. Somliga tolkar sedan allt det som män gör och är som norm i meningen det bästa, eftersträvansvärda och idealet.

Hirdman anser att det är i den första halvan, d.v.s. isärhållandet av män och kvinnor vad gäller fysiska platser, yrken, sysslor, påstådda psykiska egenskaper etc, som den manliga normen legitimeras. Om inte könen hölls isär så strikt, skulle inte mäns överordning och underordningen av kvinnor fungera (lika bra). Historiskt äger detta åtskiljande säkert sin riktighet, men förändras nu så smått. Kvinnor är förstås medskapande till denna uppdelning och värdering av könen. Hirdman (1988:53) frågar sig och oss: Vilken del har kvinnor i sitt eget förtryck? Varför finner de sig i att definiera sig själva som den lägre stående sorten? Detta är för mig just den springande punkten: värderingen och därmed hierarkiseringen, snarare än isärhållningen. 

Om vi för ned resonemanget på barnens nivå och betraktar genus som dels isärhållandet av pojkar och flickor (snarare än av män och kvinnor) som inleds senast i skolbörjaråldern och onekligen – precis som könsuppdelningen – fortsatt separerar tjejgrejer och killgrejer, dels som värderingen av dessa ting, tyder föga på att merparten av det på ”killsidan” verkligen betraktas som norm eller bättre än det mesta på tjejsidan. Redan Bronwyn Davies’ formu-lering ovan från Hur flickor och pojkar gör kön (2003) om det oönskade i maskuliniteten, ”våldsamhet, okänslighet, häftighet och vägran att hjälpa till”, borde tas som en vink om att mycket av det ”manliga” tas för föga allmängiltigt, rekommendabelt eller värt att ståta i hierarkins topp. 

Omvärdera istället hierarkiseringen!

Så teorin behöver av allt att döma revideras för att fungera som förklaring av dagens förhållanden: isärhållning, ja, hierarkisering med allt ”manligt/pojkigt” som överordnad norm och bättre, nej! Ingen i vårt samhälle torde idag exempelvis hävda att krigande är bättre än omsorg om allt levande, eller att mäns överkonsumtion skulle vara att föredra framför ”kvinnors shoppande”. Eller att distans till andra människor och inbillat oberoende av andra skulle vara att föredra framför närhet, relationsfokus och medmänsklighet.

Borde alltså inte hierarkiseringen ägnas minst lika mycket tankemöda som isärhållandet? Det tycks ju idag spela mindre roll ifall män och kvinnor, pojkar och flickor, gör exakt samma sak. Flickors sportande i f.d. ”pojksporter” har t.ex. ökat enormt, liksom antalet kvinnor som studerar till läkare, vilket numera utgör en majoritet, och kvinnor blir soldater och terrorister. Pappor som vårdar sina barn och män som är sjuksköterskor ökar likaså. 

Det avgörande är numera att detta ”brott” mot isärhållandet ÄNDÅ betraktas och värderas olika, men här har kvinnor idag i stort sett samma möjligheter som män att ge ros och ris, lyfta upp på piedestal respektive ställa i skamvrån. Det GÅR påverka den status som genusuttrycken har. Det ständiga talet om kvinnligt/flickigt som innebärande lägre status riskerar att bli en självuppfyllande profetia. 

Fanny Ambjörnsson (2011) avslutar sin utmärkta bok om femininitetens stigma med orden: ”Om vi alla kunde omfamna och identifiera oss med det svaga, misslyckade, pinsamma och kletiga i stället för att så entydigt hylla det framgångsrika, kaxiga och starka, skulle världen förmodligen se annorlunda ut.”

Förvisso sant, men jag menar att kvinnor redan alltför länge gjort just det och hoppas att detta ”alla” mer syftar på män. I ett meritokratiskt samhälle som vårt vore det nog bättre även för de svaga, om vi alla istället tog klarare avstånd från det som de flesta oavsett kön trots allt anser vara oönskat på manssidan i de tabeller som brukar rada upp könens, även enligt Bronwyn Davies (2003), förment särskiljande ”egenskaper” såsom ”våldsamhet, okänslighet, häftighet och vägran att hjälpa till”. 

Inga direkta ideal, precis…

Referenser

Ambjörnsson, Fanny: Rosa – den farliga färgen, Stockholm: Ordfront 2011

Butler, Judith: Gender Trouble. Feminism and the Subversion of Identity, New York: Routledge 1999  

Davies, Bronwyn: Hur flickor och pojkar gör kön, Stockholm : Liber, 2003

Hirdman, Yvonne: Genussystemet – reflexioner kring kvinnors sociala underordning, Kvinnovetenskaplig tidskrift (1988):3, s.49-63

Hirdman, Yvonne: Genus. Om det stabilas föränderliga former, Malmö: Liber 2001

Hyltén-Cavallius, Charlotte: "Tjejigt" och ”killigt”. Om hur kön görs och förstås av yngre barn,  Rig 95 (2012):2, s. 65-77

Tjeder, David: Är könet en konstruktion?, Lambda Nordica 6 (2000):1, s.6-25

Ordförklaringar av mina innebörder i detta blogginlägg:

Tilldelat kön/assigned sex = biologiskt kön såsom pojke eller flicka (i 99 % av fallen fastställt vid födseln av läkare och registrerat för gott). Det innebär i förlängningen att som vuxen vara endera man eller kvinna, men könstillhörigheten kan i sällsynta fall vara oklar vid födseln hos interkönpersoner (eng. ”intersex”), ty biologiskt är dessa både-och (beträffande kromosomer, genitalier, m.m.). Könet hos dessa (förr kallade hermafroditer) går då i vissa fall bestämma – därtill eventuellt korrigera beträffande yttre könsanatomi – först senare i livet. För den vuxna omgivningens del inleds härmed genuskonstruktionen av barnet (via förnamn, kläder, leksaker etc), men idag betonas ju att alla själva ska få bestämma sitt genus. Detta bör ju även inkludera barn… Två-treåriga pojkar i prinsessklänning är inte transvestiter. Interkön kan även upplevas i vuxen ålder hos ett par procent av befolkningen, trots att de har relativt entydiga könskarakteristika. I dag förs kampanjer för att utvidga de, hittills som binära ansedda, könen med ett tredje ”obestämt” kön.

Könsidentitet/sex identity = könsidentitet, den med det registrerade biologiska könet överensstämmande känslan av att vara pojke eller flicka. Denna upplevelse eller självbild hos den som idag även benämns cisperson är möjligen inte medfödd eller i vart fall ej fullt upplevbar redan då, utan något som man lär sig i förskoleåldern genom imitation av framför allt andra av samma kön och samma ålder. Könsidentiteten lär i förpubertal ålder dock hänga samman med utvecklingen av sexualiteten, således trots allt vara biologiskt betingad. Långt dessförinnan vill pojken veta att/hur han är/gör pojke, flickan detsamma fast motsatt för egen del. Upplevs biologi och känsla dock som oförenliga, kan det redan i skolåldern leda till könsdysfori: upplevelsen av att vara född som felaktigt biologiskt kön.

Genusidentitet/gender identity = en persons upplevelse av att i varierande grad vara eller agera pojkaktig(t) eller flickaktig(t) eller ej – senare i livet manlig(t)/maskulint eller kvinnlig(t)/feminint – så som samhället vid samma tid betraktar dessa kulturella markörer. Yttre uttryck behöver inte nödvändigtvis överensstämma med inre upplevelse.

Sociokulturella genusuttryck/könsroller och genusattribut/gender/sex-roles = efterlevnad av polära roller eller lättbegripliga förväntningar på någon av mitt kön, ett agerande som i varierande grad anses vara antingen maskulint eller feminint. Det finns alltså många varianter av maskulinitet och femininitet, med olika grad av ”styrka”. Således inte bara två genus, inte antingen maskulint eller feminint, ej heller bara androgynt. I denna mening är genus ett brett spektrum, däremot inte kön, som på sin höjd finns tre till antalet i vissa länders pass, varav det tredje behandlas som ett ”Övrigt” kön. 

Sexualitet/sexuality/sexual identity: oftast likt andra primater en heterosexuell medfödd läggning, men uppskattningsvis 25 procent av alla är bisexuella, gissningsvis 5 procent homosexuella och någon procent även andra sexualiteter. Således är minst 90 procent av alla människor attraherade av det motsatta könet, de bisexuella medräknade. (Han- och honkön är motsatta, även om det existerar smärre sidokön.) Detta behöver uttryckas genom olika genusmarkeringar/-signaler eller komplementära (oftast tillfälliga) könade genustypiska roller. Ibland sammanblandas ”intersex” med ”intersexuality” av t.ex. typen sexuella minoriteter.