måndag 11 november 2019

Exkluderar verkligen 5-åringar överviktiga jämnåriga enbart därför att dessa är tjocka?


Förra veckan problematiserade jag förekomsten av ”tjocka” mammor i ett antal bilderböcker, med ett flertal kritiska frågor till forskaren Mia Österlund som tolkat dem som uttryck för fettpositivism och fettaktivism från illustratörernas sida. Jag betonade inte minst att ytterst få 3—6-åringar skulle tolka bilderna så och att det istället behövs studier av hur barn uppfattar sådana bilder. Och framför allt bilder av tjocka barn.

Det bär mig fortfarande emot att skriva ”fet”, särskilt om normalviktiga människor med endast en fettvalk runt midjan, när jag själv har ett MBI på 21,4. Ordet får kanske endast användas inom den berörda gruppen som vill göra ”fat/tjock” till ett neutralt ord? Amerikaner skiljer visserligen mellan ”fat”= tjock och ”obese”= fet; sjukligt överviktig. Det gör tydligen inte Österlund och andra svenska fettforskare.

Att tala om ”feta/tjocka barn” verkar dock vara otänkbart till och med bland fett-aktivister. Likaså är det närmast tabubelagt att illustrera ordentligt överviktiga barn i bilderböcker. Ämnet antyds på sin höjd med hjälp av klotrunda antropomorfiserade djur (flodhästar, elefanter, grisar). Dessa förmänskligade djur framställs då ofta ha enbart positiva egenskaper, inte alls behöva minska matportionerna eller röra sig mer, utan vara helt ”normala” i sin rundhet.

Idealet är att de feta figurerna antingen ska porträtteras som att deras kroppshydda inte utgör något som helst hinder i deras vardag, visa att fetman är ovidkommande. De får absolut ej skildras äta, särskilt inte godis, och de ska springa lika fort som de smala kan. Ingen får ens omnämna kroppsstorleken, vilket ju antyder att övervikten är så negativ att man inte ens får föra den på tal. Eller så ska det runda, och initialt ledsna och ensamma, barnet och dess kamrater (till sist) inse att de alla är olika. Ingen behöver förändra sig. Fettet får inte ha något symbolvärde och figuren får ej vara stereotyp.



Fetma som hälsoproblem 


För 8 år sedan debatterades en svensk bilderbok med titeln Tjocke Albin tänker om! (2011) skriven av Frida Lindgren Karlsson, legitimerad sjuksköterska och barnmorska. På omslaget, av Linn Eldin, syns den mullige lågstadiegrabben Albin givetvis hålla en slickepinne i sin ena hand och vara omgiven av godis. Han är en ”bullpojke”, alltför lat för att leka med klasskamraterna, sitter bara vid datorn hela kvällarna eller framför tv:n med läsk och kaka i händerna. Han blir retad för sin övervikt och för att han inte orkar klättra i lianerna på gympan. 

När tandläkaren varnar för hål i tänderna och skolsyster säger att pojken är ”sjuk i fetma” blir Albin rädd. Boken sägs ska göra det läsande/åhörande barnet smalt, friskt och sunt. Redan när boken kom var 200 000 svenska barn ”så överviktiga att det riskerar att skada deras hälsa senare i livet. Bara en femtedel av barnen med fetma får hjälp” (Aftonbladet 14/11-11).

De kritiska rösterna menade att skildringen kunde påverka barns självkänsla negativt och skuldbelägga barn för deras kroppar. Om använd i skolan kunde överviktiga barn känna sig ännu mer utpekade. Boken säger ju till klasskamraterna att det är ”sjukt” att vara tjock. Mobbingen befaras bli värre. Dessutom ansågs det vara föräldrarna som borde ”tänka om”, inte pojken själv. Barn ska inte behöva ta ansvar för sin egen förändring.

Författaren försvarade sig med att det inte är något fel med berättelser om barn som kämpar med extrakilon:

”Många överviktiga barn lider av att andra barn är taskiga, det är så verkligheten ser ut. De kan relatera till Albin i boken och lättare känna motivation för att gå ner i vikt. Men det handlar inte bara om vikten. Bra kost och motion har många andra fördelar också, till exempel blir man piggare och orkar mer. Det är när Albin mår bättre och orkar vara med och leka som kompisarna slutar retas” (Aftonbladet 14/11-11).


Albin är enligt författaren dessutom ”ordentligt fet så att normalviktiga barn ska se skillnaden och inte få konstiga tankar om sin egen vikt” (a a). Boken slutar med en Albin som är normalviktig, glad och med ett rött äpple i den hand som förut höll slickepinnen. 

Debatten tycks ha fått önskat avskräckande resultat, då bilderboken enligt LIBRIS endast köpts in av tre forskningsbibliotek. Således inte av några stadsbibliotek med sina barnavdelningar eller skolbibliotek, utan troligen tänkt för normkritiska studenter som avskräckande analysobjekt.



Tjocka barn på film – åtminstone i amerikansk animation


Filmmakare, inte minst av kritiserade Disney- och Pixarfilmer, har däremot närmat sig problematiken i filmer och som centrala karaktärer haft tjocka vuxna såväl som tjocka barn. Några exempel är Lilla sjöjungfrun (1989, Ron Clements & John Musker), Madagaskar (2005, Eric Darnell & Tom McGrath), Wall-E (2008, Andrew Stanton), Kung Fu Panda (2008, Mark Osborne & John Stevenson), Upp (Pete Docter, 2009), Insidan ut (2015, Pete Docter). 

De har som ”tack” förstås mest inhöstat kritik för detta: visar man inte ”feta”, handlar kritiken om underrepresentation, inkluderar man dem beskylls man för stereotyper – i en filmtyp och genre som bygger på stereotyper… Det får nämligen inte röra sig om ens tillstymmelse till realistiska karakteriseringar, såsom att de överviktiga inte orkar hänga med lika lätt i ansträngande sporter eller lekar, utan flåsar, stånkar och stönar. 

Wall-E:s feta framtidsmänniskor i rymdstaden Axiom som är så lata, bekväma och stillasittande att de inte ens kan gå utan förflyttar sig i svävarfåtöljer, utgör förstås den mörkaste dystopin – och ändå bemöts gestaltningen av invändningar. I Upp är både den 8-årige scouten Oskar och den 79-årige Carl, visad såsom 8-åring i berättelsens början, tjocka, men det görs det ingen större affär av. Vilket väl borde lovordas?

Kung Fu Panda har förstås också kritiserats för ”fat shaming”, då den sägs hävda att tjocka (människor) bara bryr sig om mat, är klumpiga, jovialiska, pratsamma och roliga att skratta åt. Motargumentet är att filmen visar att kung fu inte bara är något för dem med smala kroppar, utan att även en tjock kan stärka hela sig – ”mind, spirit and body”. Berättelsens hjälte, pandan Po, tränar hårt för att bli vis, orädd och skicklig – inte för att förlora vikt. Ändå dominerar kritiken.

Sjöhäxan Ursula i Lilla sjöjungfrun (1989) dök förvisso upp långt före fettaktivismens tid, men är en ytterst intressant fet karaktär (se mitt blogginlägg 8/3-17, länk nederst!). Flodhästen Gloria i Madagaskar lär vara den mest fettpositiva man kan tänka sig och troligen också en effektiv fettaktivist. Hon är tuff, fräck, smart, snäll, förstående och omtänksam, älskad både för sin vikt och för den hon i övrigt är. Hon använder sin enorma kroppshydda och sin bak som sitt vapen. Se ett kompilat av scener med henne på YouTube:


Diskrimineringsoroliga föräldrar i USA, som enbart såg till det yttre, blev upprörda över att den smala, långa och söta Joys/Glädjes motsats i den underbara filmen Insidan ut är en tjock, kortväxt, sorgsen, glasögonprydd Sadness/Sorgsenhet. Försvarare av filmmakarnas gestaltning har istället framhållit att det ju inte är Glädje som är filmens stjärna, utan Sorgsenhet som är räddaren i nöden. Det är hon som förmår lyssna på och knyta an till andra människor. Hon är klok, eftertänksam, läser böcker, medan Glädje bara går på magkänsla. De som backar upp Sorgsenhet menar att över-optimistiska Glädje är irriterande och gör mer skada än nytta, när hon hela tiden vill att den 11-åriga Jenny ska vara glad. Glädje utan dess motpol är ingenting värt. 

Men vem är det egentligen som planterar idén att tjocka människor är eller gör ”fel”? Ja, inte är det då animerade filmer eller bilderböcker!



De yngstas syn på tjocka karaktärer och överviktiga barn


Tron att förskolebarn inte vill ta till sig tjocka animerade karaktärer har fått program-makare att förändra tv-figurer, som ursprungligen var betydligt rundare, till att ”förlora vikt”. Exempelvis Biet Maya och Byggare Bob i de animerade tv-serierna med samma namn har omdesignats och gjorts smalare. Å andra sidan har tv-utbudet för barn börjat uppvisa betydligt större mångfald kroppstyper och representanter för en större variation ”identiteter” än någonsin tidigare. 

Otvetydigt är dock att överviktiga fortfarande är underrepresenterade i barnfilmer och barnprogram. Länge har forskares antaganden varit att det är på grund av att barn tar avstånd från dem, eftersom de porträtteras som osociala enslingar, som impopulära, utan vänner, utestängda från gemenskapen i olika situationer. 

Barn uppvisar enligt Brylinsky & Moore (1994) redan från tre års ålder en medvetenhet om stigmatiserande tendenser gentemot överviktiga kroppar. Wei & Di Santo (2012) fann i sin studie med i snitt 3,5 år gamla barn som fick lyssna på fyra olika versioner av en berättelse om två barn, att barnen oftare tolkade den överviktiga karaktären som den dumma, även när denna figur framställdes som den snälla. Barnen förklarade sitt val med att överviktiga ofta var själviska och mobbare. Likaså ansåg de att den kraftigare figuren såg argare ut, trots att allas ansiktsuttryck var likadana. Således drog forskarna slutsatsen att kroppsstorlek var det som barnen drog sina slutsater från. 

Även Cramer & Steinwert (1998) fann i sin studie ”Thin is good, fat is bad": How early does it begin? att så unga som barn i 3-årsåldern hade negativa attityder gentemot överviktiga, men att stigmatiseringen var starkare bland 4-åringarna. Det var till och med så, att de förskolebarn som själva var överviktiga i högre grad än normalviktiga sa att ”fat is bad”. Varifrån kan de så tidigt i livet ha fått den idén?

Att redan 3–5-åringar ger uttryck åt dessa åsikter måste tolkas som att anti-tjocka attityder genomsyrar samhällets värderingar. Vuxna påverkar dagligen ”osynligt” men hörbart barnen i denna riktning, menar professorn i medicinsk psykologi vid Universitet i Leeds, Andrew Hill, som ägnat ett par decennier åt ämnet. Han hävdar att de yngsta fungerar som en social barometer, som visar att samhället runt dem är så upptaget av kroppsformat, att till och med 3-åringar återspeglar vad vuxna hörts säga om fetma. Föräldrar och pedagoger påminner ständigt om att det inte är bra att vara/bli tjock.

Tillsammans med kolleger (Baxter m.fl. 2016) har Hill även undersökt hur 5-åringar tror att viktskillnader uppstår och hur viktminskning för hälsans skull går till. Nästan alla 100 tillfrågade barn menade att det beror på matintaget, snarare än på motion. Föräldrar och andra har uppenbarligen svårt att förklara nyttan av att röra på sig.



Hur upplever tjocka barn själva sin situation?


Studier från de stigmatiserades egen synvinkel är färre. Murtagh m.fl. (2006) genomförde dock en brittisk undersökning av motivationen till, och hindren för, feta barn att gå ned i vikt. Den enda svenska forskning som jag lyckats hitta rörande hur barn ser på tjocka barn, eller hur tjocka barn ser på sig själva, är en intervjustudie med en fet 9-årig pojke (Skär & Prellwitz, 2008). Denna fallstudie av två luleåforskare i omvårdnad kom, precis som Murtagh m.fl., fram till att en känsla av förnedring, skam och utanförskap är de främsta orsakerna till viljan att gå ner i vikt. 

Man vill förståeligt nog ”passa in”, ”vara som alla andra”, kunna/orka/få vara med i samma aktiviteter som de andra barnen (lekar och sport t.ex). Framför allt vill barnen givetvis slippa att bli mobbade. Alltsedan åtminstone 1961 (Richardson m.fl.) har studie efter studie (huvudsakligen amerikanska) funnit att barn uppvisat fördomar mot tjocka. Trots att fetman ökat i samhället, har den negativa attityden fortsatt och till och med förstärkts. Men hur går denna typ av studier egentligen till, vilka metoder har forskarna använt? 

Vanligtvis har olika teckningar föreställande barn av olika kroppsformat använts, för barnen att uttala sig om. Kontexten kan också spela in. Ibland har berättelser om de olika barnen lästs upp eller vistas på video, där de beskrivits antingen positivt eller neutralt. Bättre än uppradade barn (förutom av skilda kroppsformer, av olika kön, längd, hudfärg, hårfärg etc) stående bredvid varandra har det givetvis varit, om barnen ifråga setts i någon lekaktivitet: exempelvis springande kontra stillasittande. 

Det sistnämnda kan tolkas som att de själva är ansvariga för sin vikt, vilket var just vad Lehmkuhl m.fl. (2010) fann i en studie av drygt 150 stycken 3–6-åringar. Resultatet tydde på ett samspel mellan kontextuella signaler som påverkade vissa av barnen att bedöma de i bild stillasittande barnen som att det var ”deras eget fel” eller egna ansvar att de var tjocka och bedömde dem därför mindre positivt. De barn som inte la ansvaret på den överviktiga figuren influerades inte av huruvida denna/denne sprang eller satt stilla.



Fetma satt i relation till andra synliga fysiska olikheter


Den intressantaste studie som jag tagit del av ska jag nu mer i detalj gå in på. Rönen härrör från en avhandling i klinisk psykologi av Joanna Charsley (2016) vid universitetet i Leeds, men jag ska huvudsakligen inskränka mig till en senare artikel hon skrivit bland annat tillsammans med sin professor, ovan nämnde Andrew Hill (Charsley m.fl. 2018). ”Väljs tjocka bort på grund av kroppsformatet i sig, eller snarare på grund av deras olikhet visavi ’mig’?”, kan sägas vara den underliggande frågan.

Åtskilliga studier har funnit att människor i alla åldrar gillar och som vän vill ha andra som de upplever är lika dem själva. När två människor liknar varandra i något visst avseende, antar de att de har likadana egenskaper även på andra områden. Oavsett om det gäller barn eller vuxna, förutsäger likheter i attityder, beteenden, preferenser, värden och bakgrund att initialt gillande och därefter vänskap blir resultatet (Charsley 2016:17-18). 

En skillnad mellan barn och vuxna är emellertid föga förvånande att de yngsta fäster större vikt vid det visuella, fysiska och konkreta faktorer såsom gemensamma aktiviteter, medan skolbarn allt mer börjar betona psykologiska faktorer, till exempel lojalitet och gemensamma intressen. Att barn under 5 år föredrar lekkamrater av samma kön som de själva och med samma könsskiljande intressen har ju hundratals studier från hela världen i decennier visat. 

Om likhet också skulle kunna spela roll i studier av hur starkt barn eventuell ogillar tjocka karaktärer/kamrater jämfört med dem med andra fysiska egenskaper har dock inga forskare före Charsley undersökt. Att barn särbehandlar korta individer, barn av annan hudfärg eller av motsatt kön har däremot mängder av studier funnit. Men hur förhåller det sig med dessa egenskaper/identiteter i relation till varandra?, löd ännu en fråga (ibid).



Fetmafördomar måste ses i ett mycket vidare sammanhang!


Charsleys syfte kan sägas ha varit att undersöka hur barn ”viktade” olika fysiska skillnader och huruvida de kunde tänka sig att ha en tjock jämnårig som sin kamrat, samt hur svaren förhöll sig till barnens egen självbild. Anser 5-åringar att just övervikten hos överviktiga än mer avgörande än den tjockes kön, funktionsvariation, klädsel med mera? Vilka skäl anger barnen för att välja bort en tjock kamrat? (Hela artikeln med upplägget, tillvägagångssättet och hur bilderna på de olika valbara ”barntyperna” såg ut i Charsley m.fl. 2018 kan läsas/ses på länken i referenserna!)

Barnen intervjuades en och en samtidigt som de visades olika kort med fyra olika karaktärer för vartdera könet (t.ex. 3 pojkar: en normalbyggd = standardkortet, en fet, en rullstolsburen + en flicka – och omvänt 3 flickor om den intervjuade var en flicka + en pojke). Därtill fanns ett femte kort föreställande ”dig” med antingen en pojke eller flicka av normal kroppsbyggnad (bara 2 av de 85 intervjuade var överviktiga), men detta kort visades inte till de inledande frågorna utan sparades till avslutande frågor.

Barnen fick frågor som bad dem bedöma figurerna på de tre övriga korten med uppmaningar av typen ”Välj bilden på det barn som du tycker är mest olik!” jämfört med ”standardkaraktären”. Sedan fick de frågan ”Vad är mest olikt hos det barnet?”. Därefter ”Vilken av barnen på bilderna skulle du vilja ha som vän, samt varför?". Fler olikhetsfrågor följde, för att avslutas med att ”Du”-kortet, som alltså skulle representera barnet, jämfördes med det av de andra korten som barnet tyckte mest liknade barnet självt, följt av en fråga om det kort som barnet ansåg liknade det minst, samt anledningen i bägge fallen till upplevd likhet respektive olikhet. Det hela avslutades med frågan ”Om du låtsas att jag har en magisk trollstav och ska förvandla dig till någon av dessa fyra barn, vem skulle du vilja att jag förvandlade dig till?”.


Svaren avseende ”mest olik” skilde sig åt på detta intressanta sätt: 34,5 procent valde tjock karaktär, likaså 34,5 procent den rullstolsburna och 31 procent figuren av motsatt kön. Huvudskälet till olikheten angavs dock i fallet med tjock figur endast i en femtedel av svaren vara just kroppsformen. Ty 38 procent sa att det var på grund av figurens hårfärg/frisyr, 31 procent att berodde på dess kläder och 10 procent att det var barnets längd som utgjorde skillnaden!

Jämförelsen med barnet självt resulterade föga förvånande i att 70 procent av dem sa sig vara mest lik standardkaraktären av det egna könet, medan 15 procent ansåg sig vara mest lik den tjocka och lika många procent svarade lik den rullstolsburna figuren. Ingen tyckte sig alltså vara mest lik det motsatta könets representant, som tvärtom 33 procent sade sig vara mest olik. Också beträffande ”mest olik” svarade lika många (29%) att de var mest olika den feta (men utan att omnämna kroppsformat) respektive den rullstolsburna karaktären (29%).

Trollades barnet till någon annan, ville det helst vara som standardkaraktären (78%), rullstolsburen (21%) eller tjock (8%), medan bara 3 docent ville ”byta kön” (Charsley m.fl. 2018).



Charsley med fleras slutsats


De 85 femåringarnas bedömningar av överviktiga och barnens val av en tänkbar vän baserades inte mer på kroppshyddan än på andra fullt synliga fysiska skillnader. Karaktären av motsatt kön respektive den rullstolsburne sågs i lika hög grad som den tjocka figuren vara annorlunda än ”standardkaraktären” av ”mitt kön”, min medel-kroppsstorlek och utan funktionsnedsättning. 

Det var till och med vanligare att barnen tog avstånd från att ha någon av motsatt kön som sin vän, såväl som någon som de ”skulle vilja vara”, än att de avvisade en tänkbar tjock vän eller möjlig tjock kroppsform för egen del. För de flesta 5-åriga flickor var det mindre önskvärt att vara en pojke, än att vara tjock. Bara ett enda barn, som själv var tjock, uttryckte starka anti-tjocka attityder. Tas inte dessa andra fysiska olikheter med i bilden, vilket hittills inte skett, leder forskningen lätt till missvisande slutsatser. Med antingen-eller-val av typen medelkroppsbyggnad eller tjock övervärderas den negativa inställning till tjocka individer som barn onekligen har.

Val mellan två alternativ antyder förvisso preferenser, men säger ingenting om hur pass negativa åsikterna är. Vaniljglass kan visserligen komma långt ned på ett barns lista över favoritsorter, men är trots allt glass – som barnet gillar. Får det bara val-möjligheten vaniljglass eller chokladglass, ”utesluts” troligen vaniljsmaken. Att inskränka studerade barns val av placeringen av egenskaper såsom ”lat” och ”klumpig” antingen på bilden av en normalbyggd eller en tjock tecknad figur ger en rätt missvisande bild.

Varför ville då barnen inte ha en tjock vän? Skälen var av två slag, ”fysiska” och ”sociala”. Vanligast var argumentet fysiska inskränkningar: att en tjock vän (eller man själv, om man var fet) såväl som en rullstolsburen skulle ha begränsad fysisk förmåga, inte kunna leka vissa lekar.

Några sa också att andra skulle skratta åt tjocka kamrater, eller ej låta dem få vara med. Man var dock medveten om att detta var moralsikt fel, ”not kind”, men tydligen oundvikligt… Det var dock bara en liten minoritet barn som var av sådan "osocial" uppfattning. Därutöver svarade endast några få av 5-åringarna att det inte var bra för hälsan att vara tjock och ännu färre förstod riktigt varför. Några sa att andra barn skulle skratta åt dem om de var med någon av motsatt kön också. Eller så kunde man inte vara vän över könsgränserna på grund av olika intressen, eller enligt ett slags oskriven regel: ”flickor ska leka med flickor”. 



Troligt att det går att generalisera dessa ”lik-mej”-preferenser


De flesta vuxna tyr sig inte bara i nya situationer till människor som i olika avseenden är ungefär som de själva. Vi vill ogärna umgås med människor som vi finner ”annor-lunda”, vi gillar dem som i någon mening påminner om oss själva. Vi vill läsa böcker och se filmer om karaktärer som vi ”känner igen oss i”. Och så vidare. Varför skulle barn vara annorlunda?! 

Jag menar att denna ”lik-mej”-preferens också kan förklara merparten av barns val av exempelvis lekkamrater och leksaker. Liksom uppförsbacken för det som ”genus-pedagogik” och ”mångfaldspedagogik” försöker arbeta bort, med minst sagt magra resultat. Redan för 33 år sedan kunde Sigelman m.fl. (1986) konstatera ”lik-mej”-tendenser, det vill säga att förskolebarn föredrog samma kön, samma hudfärg, samma funktionalitet, kompisar utan glasögon och annat "samma". Forskarna talade om ett generaliserat avståndstagande från dem som är fysiskt annorlunda. Skolbarnen var dock ännu mer konformitetssökande och utestängande vad tjocka barn anbe-langade, än vad de yngsta var.

Min konklusion? Ju äldre människan blir, desto mer fingraderad blir hennes utestäng-ningstendenser, eftersom vuxna hunnit bli mycket bättre på att upptäcka allt smärre skillnader hos sina medmänniskor. Som Povel Ramel sjöng för länge sedan: ”Det är de små, små detaljerna som gör’et…” Preferenserna blir knappt märkbara för de icke direkt införstådda. Ju osynligare skillnaderna är för omgivningen, desto mindre är förstås risken för att också dessa vuxna ska utsättas för korrigerande pedagogik…

Jag kan inte ens föreställa mig vad som skulle vara vuxenmotsvarigheten till dagens påprackande av ”andra kamrater, andra leksaker, andra lekar” på barn. Möjligen mångfaldsturism i förorten? Inackordering hos landsbygdsbefolkningen?





Referenser


Baxter, Sarah, Collins, SC & Hill, Andrew: ”Thin people … they're healthy”: young children's understanding of body weight change, Pediatric Obesity 11 (2016):5, s.418–424

Brylinsky, Jody & Moore, James: The identification of body build stereotypes in young children, Journal of Research in Personality 28 (1994):2, s.170–181

Charsley, Joanna Sarah: Young Children's Perceptions of Peer Obesity in the Context of Other Visible Differences, Avhandling i klinisk psykologi, Universitetet i Leeds 2016

Charsley, Joanna Sarah, Collins, Sylvie & Hill, Andrew: The bigger picture: young children's perception of fatness in the context of other physical differences, Pediatric Obesity 13 (2018):9, s.558–566

Cramer, Phebe, & Steinwert, Tiffany: "Thin is good, fat is bad." How early does it begin?, Journal Of Applied Developmental Psychology 19 (1998):3, s.429–451

Lehmkuhl, Heather, Nabors, Laura & Iobst, Emily: Factors influencing preschool‐age children's acceptance of models presented as overweight, International Journal of Pediatric Obesity 5 (2010):1, s.19-24

Murtagh, J, Dixey, R & Rudolf, M: A qualitative investigation into the levers and barriers to weight loss in children: opinions of obese children, Archives of Disease in Childhood 91 (2006):11, s.920–923

Richardson, SA, Goodman, N, Hastorf, AH & Dornbusch, SM: Cultural uniformity in reaction to physical disabilities, American Sociological Review 26 (1961):2, s.241–247

Sigelman, Carol, Miller, Thomas & Whitworth, Laura: The early development of stigmatising reactions to physical differences, Journal of Applied Developmental Psychology 7 (1986):1, s.237– 253

Skär, Lisa & Prellwitz, Maria: Participation in play activities: a single-case study focusing on a child with obesity experiences, Scandinavian Journal of Caring Sciences 22 (2008):2, s.211–219

Wei, Su, & Di Santo, Aurelia: Preschool children’s perceptions of overweight peers. Journal of Early Childhood Research 10 (2012):1, s.19–31


onsdag 8 mars 2017










måndag 4 november 2019

Är verkligen ”feta” mammor i bilderböcker uttryck för fettpositivism? Eller helt enkelt vardagsrealism?


Jag inledde förra veckan en serie blogginlägg som problematiserar barnkulturämnets aktuella frågeställningar och status, utifrån en ny CBK-antologi. Denna vecka ska jag som utlovades ta upp texten ”'Rumpan är stor, men byxan är trång’. Bilderboken ur fettstudieperspektiv” av Mia Österlund (Österlund 2019). 

Artikeln sägs vara en del av ett forskningsprojekt kallat ”Body politics and the fat child”, som denna finlandssvenska forskare deltar i tillsammans med två svenska litteratur-forskare, Åsa Warnqvist och Maria Jönsson. Projektet sägs handla om hur fett skildras i nordisk barn- och ungdomslitteratur och använda ”fettstudier som språngbräda”. 

Jag har inte lyckats hitta någon ytterligare information om detta projekt, men Öster-lunds bidrag handlar i vart fall i denna skrift inte om ”the fat child”. Istället om ”hur kvinnokroppar gestaltas i ett urval svenskspråkiga bilderböcker från 2000-talet”. Det finns i stort sett ingen barnlitterär forskning av typen fettstudier i Norden och knappt heller i Europa, utan forskarna lutar sig mest mot amerikansk aktivism. ”Vad betyder fettet i de här bilderböckerna? Kan de läsas som uttryck för fettaktivism och fettposi-tivism?”, frågar sig Österlund (a a:111). Kan och kan, svarar jag…

Hon är lyckligtvis flera gånger mycket tydlig med att framhålla att andra kan tolka dessa bilder annorlunda än hon själv gör. Inte minst barnläsare och barnhörskådare. Dessutom jag. ”En tolkningsmöjlighet är att det är barnperspektivet som förstorar vuxenkroppen och att detta grepp indirekt får fettpositiva förtecken” (a a:119–120). Jag förordar förstås att i barnkultursammanhang alltid försöka efterfråga barns perspektiv och uppfattningar. ”Det är också möjligt att läsa kropparna i materialet jag diskuterar som fettnegativa om en exempelvis utgår från hälsonormer och kroppsvikts-index samt en estetik där smalhet är norm” (a a:119). 

Österlund nämner däremot inte något om möjligheten att studera bilderna ur barns perspektiv, exempelvis i någon typ av receptionsstudie. Att använda barn som komplement och korrektiv till vuxna tolkningar är ju något som litteraturvetare skyr.



Väljer den minst troliga av (minst) fyra tolkningsmöjligheter


Med referens till en brittisk avhandling av Kate Flynn (2013), om konstruktionerna av ”det feta barnet” i brittiska tonårsnoveller och tonårsromaner (utan bilder), skriver Österlund att Flynn ”efterlyser ett inkluderande perspektiv där också barnkroppen beaktas” och där fett-teoriernas vuxenpremisser granskas ”ur ett barnperspektiv genom att också granska hur feta barnkroppar skildras” (Österlund 2019:113). Detta ska förhoppningsvis hon själv eller någon/några av de bägge andra forskarna i projektet senare göra.

Av sina fyra presenterade tolkningsmöjligheter väljer hon alltså denna: illustrationer av överviktiga kvinnor som uttryck för fettaktivism och fettpositivism. ”Trots att jag är medveten om denna slagsida i forskningen intresserar jag mig här ändå för gestalt-ningen av vuxna kvinnokroppar i bilderböcker, men sätter kvinnokropparna i ett sammanhang där det uttryckligen är i relation till omgivande barnkroppar som fettet får sin betydelse” (ibid).

Detta val resulterar, enligt min mening, i att Österlund inte läser de valda bilderböcker-na såsom barnböcker, utan som vuxenlitteratur riktad till de högläsande mammorna. Texten återfaller i en gammal tradition av ”budskapsstudier” (för länge sedan övergiven inom medieforskningen), där man tolkar in/konstaterar ett visst ”budskap” och sedan direkt eller indirekt hävdar att detta också är det ”budskap” som mottagare, inklusive barnmottagare, uppfattar och – mer eller mindre omedvetet och okritiskt – tar till sig. 

Men först: vad är ”fettstudier”?



Feta barn och kvinnor? Fett eller hull? Mot norm eller ideal?


Som allt annat inom området identitetspolitik inkorporerat i akademiska studier, är ”fettstudier” en USA-import. ”Studies” översätts hos oss till ”studier”, ”kultur” eller ”historia”, eftersom ”science/vetenskap” reserveras för naturvetenskap och samhällsvetenskap, medan humaniora inte anses vara ”science/vetenskap” i deras mening. Engelskans ”Children’s Studies” blir på svenska ”Barnkultur”,  ”Women’s Studies” blir ”Kvinnohistoria” och ”Gender Studies” översätts till ”Genusstudier”, men på vissa universitet ändå ”Genusvetenskap”. 

”Fat studies” handlar om tjocka (och feta) människor, inte om ”fett”. Särskilt om hur dessa människor diskrimineras och stigmatiseras (=råkar ut för social utestängning). Det borde i Sverige därför hellre kallas för ”Studiet av tjocka” eller Korpulensstudier. Snart kommer säkert också en gren kallad "Obesity Studies" = Fetmastudier. Det finns redan ”Kritiska viktstudier” som tar sig an alla möjliga kroppsstorlekar, exempelvis extremt smala, och ”viktism” som en diskrimineringsgrund. 

”Fat Studies” är ett mångdisciplinärt fält som kombinerar metoder inom humaniora och samhällsvetenskap och fokuserar de sociala, kulturella och historiska aspekterna av hur korpulens och tjocka människor representeras och behandlas i samhället. Efter larmen runt millennieskiftet om ”fetmaepidemin” och hälsokrisen, har fältet såväl som dokusåpagenren med bantande och motionerande överviktiga växt.

Österlund vill förstås inte förolämpa barn när hon, likt andra inom detta forskningsfält, använder ordet ”fet” om barn (och kvinnor). Många av analysobjekten är alls inte feta, utan snarare ”överviktiga”, ”mulliga”, ”knubbiga” eller till och med normalviktiga. Alla benämns de av henne ändå feta. Argumentet är att ett adjektiv som ”överviktig” sägs ”naturalisera” socialt betingade bedömningar av vad som är en ”korrekt kropps-storlek”. Mig veterligt appliceras dock detta argument inte på dem som betecknas som ”underviktiga”…

”Fet”/”fett” i fettstudier är alltså avsett att vara ett neutralt, eller rent av positivt, ord: ”förekomsten av feta kroppar tolkas som positiv och frigörande, som en motbild till rådande kroppsideal” (a a:111). Hur framgångsrik denna strategi nu eventuellt är, med tanke på ordets automatiska konnotationer, är osagt. Att kalla överviktiga ”feta” i dagens friskvårdssamhälle är ju inte precis någon förskönande omskrivning, men dock i linje med rörelsen runt en slogan som ”Black is beautiful” och gayrörelsens beslut att återerövra stigmatiserande etiketter såsom ”bög”, genom att använda ordet om sig själv.

Jag menar dock att ”fet” som översättning av engelskans ”fat” är felaktig. Det engelska språket skiljer mellan ”fat”= ”tjock” och ”obese” = ”fet”. ”Fett” som substantiv syftar på någonting materiellt som onekligen är föremål för – men inte går att reducera till – en kulturell tolkning. Överviktig är den som har ett BMI mellan 25 och 30 (däröver räknas det som fetma), medan den underviktiga har ett kroppsmasseindex under 18,5. Däremellan kommer således de normalviktiga – inte de ”normala”, såsom ofta antyds.

Österlunds underrubrik talar om ”kroppsnormer” och hon uttrycker sig i termer av ”smalhet som norm” (a a:119): att den smala kroppen idag är normen eller ”den normala”. Med tanke på att 45 procent av svenska kvinnor (enligt Folkhälsomyndig-heten, 2019) idag betecknas som överviktiga/feta (=ett BMI över 25) är det enligt min mening orimligt att hävda att detta att vara smal utgör kroppsnormen för kvinnor. Endast 2 procent var 2018 underviktiga (=BMI under 18,5) enligt samma myndighets nationella folkhälsoenkät. Således är normalvikt det ”normala”, då den omfattar 53 procent av kvinnorna med ett BMI mellan 18,5 och 24,9.



Om Österlunds bilderboksexempel skulle jag dock personligen säga att de allra flesta av mammorna på uppslagen ser ut som genomsnittet för dagens förskolebarns mammor. Fast hela denna kroppsaktivism tycks mig rätt motsägelsefull: ”vi ska inte bry oss om hur folk ser ut”… Och så fokuseras mer än någonsin kroppsformer och hur folk ser ut!



Sinnelagsestetik?


Denna sorts normkritik leder mina tankar till ”sinnelagsestetik”, en kritik som försöker gissa sig till den agerandes avsikter med sitt förmodade ”budskap”. Fettpositivismen avgörs av det motiv till sitt blottande av fettet som karaktären antas ha och fettaktivism av vad för syfte illustratören tros ha haft. Österlund är docent i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi och har tidigare kombinerat bilderboksteori med genusteori och normkritik. 

Här läser hon in feminism och ett fettrevolutionärt förhållningssätt hos vissa av böcker-nas upphovsmänniskor, vanligtvis hos illustratören eftersom orden i bilderböcker riktade till 3–6-åringar är få och i de flesta fall hämtade från en mycket enkel vokabulär. Ordet ”fet”, ”tjock” etc om människor används idag dessutom inte i bilderböcker riktade till barn. Österlund skriver: 

”Fettstudier är nära lierade med genus- och queerstudier och den feta vuxenkroppen kan i analogi med heteronormativitetstanken anses uttrycka ett brott mot kroppsstorleks-normativiteten […] Fettstudier, fettaktivism, fettpositivism och fettrevolution är alla uttryck för en identitetspolitisk rörelse” (a a:112).

Jag vet inte om Carin & Stina Wirsén, Minna Lindeberg & Jenny Lucander, Charlotta Lannebo & Ellen Ekman, Lisa Bjärbo & Emma Adbåge, Lisen Adbåge eller Pija Lindenbaum skulle betrakta sig som medlemmar av denna identitetspolitiska rörelse. Österlund har i vart fall i några av deras böcker letat efter bilder av kvinnor vilkas fett enligt henne ”ter sig revolutionärt” (a a:114). 

Men kan karaktärer vara ”fettaktivister”, eller åtminstone ”fettpositiva”, enbart genom sin blotta existens? Genom att vara ”feta” och till synes strunta i att (verbalt, mimiskt, genom klädseln eller på annat sätt) negativt kommentera detta? Är man fettpositiv för att man har kläder som tycks vara avsedda för andra kroppsformer? Måste man inte själv vara fettaktivist för att tolka gestaltningen som fettaktivism?



Är det illustratören eller karaktären som är normbrytare?


I flera fall är det emellertid oklart huruvida det är författaren/illustratören eller karaktären som är normbrytare och ”revolutionär”. Textens mest utbroderade exempel på en verkligen fet kvinna, som avbildas både bakifrån och framifrån, återfinner Österlund i Carin & Stina Wirséns En liten skär och alla tvärtemotiga brokiga (2010):

”Hon har trängt in sig i ett par snäva jeans och en åtsittande magtröja vilket accentuerar hennes tjocka mage. Både rumpa och mage väller ut över byxlinningen. Hennes byxbak täcker dessutom hela uppslaget i en extrem närbild, där enbart en detalj av byxbaken, bakfickan med brodyr, zoomas in” (a a:115). 

Bilden är så groteskt befängd, att ingen kan ta figuren på allvar såsom representant för någonting alls. Kvinnans byxor är inte bara trånga utan så lågt skurna, att mer än hälften av de enorma skinkorna syns. Hennes byxbak täcker inte alls hela uppslaget, men uppslagets ena sida utgörs av halva kvinnans byxbak med ena fickan i närbild… (Att det rör sig om en detaljbild, förstår förstås ingen i bokens primära ”läsålder”: 3-5-åringar.) De jättekorta armarna påminner om fiskfenor. Hennes ödlelånga tunga längs slickepinnen är dessutom dubbelt så utdragen som de övrigas. 

Är den vuxna högläsaren dessutom förtrogen med de tre föregående böckerna i Liten Skär-serien, torde vederbörande inte tolka in så värst mycket fettpolitik. Enligt Öster-lunds tolkning är det dock så att denna karaktär

”…förespråkar och situerar ett normbrott. Genom sin ogenerade hållning och i kraft av att hon inte verkar bry sig om att fettet blottas vänder hon bokstavligen ryggen åt normer kring ätande, kvinnlighet och kroppsstorlek då hon står med ryggen vänd mot läsarna. Att hon dessutom är lugnt inbegripen i att slicka på en slickepinne understryker ytterligare en protest mot rådande smalhetsideologier” (ibid).

Vet denna fiktiva kvinna verkligen på vilken sida av henne som läsarna ”står”, att hon är iakttagen bakifrån – överhuvudtaget iakttagen? Är fetma ”okvinnlig”? Tyder magtröja på motstånd mot ”kvinnlighet”? Vet någon enda, illustratören inbegripen, att kvinnans godisätande just sker som trots mot hennes fetma? Är kvinnans fetma verkligen resultatet av livshållningen att vara tvärtemot? Ett decennielångt medvetet och aktivt byggande av fett? 

En motsatt, mer kritisk eller rent av normativ hållning vore lika möjlig att läsa in: en vink om att någon med denna kroppsstorlek kanske inte borde ha snäva klädesplagg och inte heller bekräfta ”typiskt fördomsfulla” åsikter, typ att fetman är självförvållad på grund av för mycket godis? Att sötsuget snarare är en delförklaring till hennes kropps-storlek, än uttryck för något trots? Jag säger inte att detta är avsikten hos upphovs-kvinnorna till boken, men att denna tolkning är lika trolig eller troligare från den som inte är fettaktivist. Barn i åldern 3-6 år till exempel.



”Stödbevisning”?


Kanske är det bara jag som har svårt att hålla med om att både bilderboksmakarna och ”bilderbokskaraktärerna förhåller sig till fettet för att skapa ett fettpositivt sammanhang” (a a:119). Ja, inte bara både-och, utan även svårt att förstå att antingen karaktärerna eller illustratörerna gör det i de flesta av dessa böcker. Som stödjande belägg åtminstone för de sistnämnda, lyfter Österlund dock fram andra element i bilderna ”som bryter med en förväntad normalitet, representativitet och respektabilitet i relation till skönhets- och storleksnormer” (ibid). 

De exempel på detta som ges är ”utväxt kroppsbehåring” (var då?; jag ser då ingen, förutom på huvudet) hos den normalviktiga mamman i Olle och Bolle är bröder, vilket också sägs peka i en fettpositiv, normkritisk riktning. Själv skulle jag tala om realism. Mamman i Lindeberg & Lucanders Vildare, värre, Smilodon sägs ha en fläskvalk som ”bullar ut över byxlinningen” (Österlund 2019:117). Det stämmer helt enkelt inte. Också hon har visserligen lågt skurna jeans och drar således upp dem, men den mage som skymtar i glipan mellan topp och byxa har ingen valk. 

Som ännu ett belägg för påstådd feminism=kroppsaktivism anför Österlund här att modern bär (ovanligt lång) ”magtröja” med texten ”Gorgeous”, ibland har knallrosa hår, andra gånger (med Smilodons hjälp) grönfärgat, har hörapparat och dessutom haltar (a a:116). Således en representant för intersektionella normbrott? En kvinna i persona-len på Smilodons (a.k.a. Karin) ”lekis” är betydligt fetare än flickans mamma, men henne kommenterar Österlund över huvud taget inte. 



Normkritik, komik eller hälsomedveten kritik?


Så håller mor och dotter Wirsén med forskaren i hennes tolkning, eller är illustratio-nerna främst (alternativt delvis) fråga om komik – eller kritik? Som jag ser det, talar baken i närbild för en humoristisk, snarare än revolutionär, framställning. De tre tjocka damerna på de övriga Liten Skär-bilderna är extremt tjocka, och de smala figurerna är enormt smala. Den gamla gumman är oerhört pratsam och gestaltningen skulle, om den inte vore humoristiskt menad, kunna betecknas som taskig ”ålderism”. 

Den starkt stiliserande stilen är överlag full av ytterligheter, men Österlund tolkar ”tvärtemotig” i bokens titel som karaktärernas normbrott – som i så fall väl borde vara medvetna och deras handlingar gestaltade på ett tydligare sätt? Det ges det inte plats för i detta myller av människotyper, främst tänkta att illustrera motpoler. Hon skriver förvisso att sättet att illustrera kvinnan ifråga även kan röra sig om överdrift eller hyper-bol som berättargrepp (a a:114-115). 

Bilderboken handlar just om motsatser och olikheter, inte bara vad kroppsformer och kroppsformat anbelangar: tjock-smal, lång-kort/liten, ung-gammal, reslig-krum, bred-smal, rak-sned, svart-vit. Exempelvis kroppslängd eller hudfärg lär väl inte vara något personligt val eller något revolutionär ställningstagande? Ej heller hudfärg.

Samma bilderbok rymmer ytterligare en ordentligt fet kvinna, Liten Skärs ”snälla” moster, ställd mot hennes trådsmala ”stygga” faster med ”överdimensionerade bröst”. Liten Skär ”tyr sig till den feta mostern och försvinner närmast i hennes runda kropps-hydda”, som tolkas som en kombinerad trygghets- och mångfaldsmarkör. Dock sägs baksidesbildens skildring, av hur mosterns enorma vikt fått soffbenen att ge vika under henne, vara en ”plump beskrivning som härrör till [Sic!] fettnegativa stereotypier [Sic!] kring vikt och kroppsstorlek” och tar udden av (den påstådda) fettpositivismen (a a:116). 

Tyder inte det faktum att även andra figurer och kroppstyper i bilderboken ifråga är humoristiskt gestaltade på att också de ”feta” är komiskt, snarare än revolutionärt, menade? Och vill feta behandlas ”som alla andra”, syftar ”fettstudier”/fettaktivism till att normalisera och avstigmatisera tjocka och göra ”fet” till ett neutralt eller positivt ord, måste väl humoristiska och komiska gestaltningar gälla även för denna grupp såväl som för alla andra? 



Illustratörernas fettfobi – eller sett ur barns nerifrånperspektiv?


Österlund exemplifierar mer kortfattat fettnärvaron i de övriga utvalda bilderböckerna. Kvinnor som böjer sig framåt ”så att deras breda bakdelar exponeras” (a a:120) tycker hon sig upptäcka i Lisen Adbåges Samtidigt som (2017). Kvinnans full påklädda bak är dock inte ett dugg ”enorm” och har till och med, i nästan exakt samma ställning (fast visat på längre avstånd), blivit smalare på bokens sista uppslag. Det är inte ens säkert att det är fråga om någon kvinna, utan kan lika gärna vara en tonårstjej. 

Vid en snabb titt i en mängd sentida bilderböcker slås jag av ett grepp som jag tror är nytt. Den nya unga generationen av prisade illustratörer tycks ha en förkärlek för att gestalta framåtböjda kvinnors bakar! Österlund framhåller ju själv motivet i Wirsén-boken om Liten Skär och i Samtidigt som, fast det är i det senare fallet hela tiden fråga om ändalykter visade från sidan. Den sistnämnda boken har för övrigt fyra stycken sådana bilder på kvinnor, dessutom en som jag tolkar som en bild av en liten pojke.

Den kvinnliga pedagogen Marianne på (det finlandssvenska) ”lekiset” i Vildare, värre, Smilodon (2016) ses emellertid rakt bakifrån böja sig ned för att tömma diskmaskinen, vilket framhäver den frodiga ändan mycket mer. Just denna bild och figur (som i jämfö-relse med den haltande, hörselskadade, grönhåriga mamman är betydligt ”fetare”) berör Österlund över huvud taget inte. Kanske därför att kvinnan inte är någon mamma, men det är ju heller ej fallet med kvinnorna i Samtidigt som eller Liten Skär-boken. 

Emma Adbåge har en liknande bakifrånbak i sin Slottet (2019), men nu sätter modern in disk i diskmaskinen. Samma kroppsställning återfinns i Adbåges Sven käkar mat (2012). Där förevisas dels en kvinna med stor bak rakt bakifrån, dels en mamma sedd bakifrån stående vid spisen


Baktävlingen vinns emellertid av Bettina Johanssons illustrationer till Annika Leones text i Bara rumpor (2019). Det rör sig om en bok som på 26 sidor försöker bryta mot nästan alla ”normer” som finns, inte bara vad kroppar anbelangar. Handlingen utspelar sig i badhuset och särskilt damernas omklädningsrum. Fyra-femåriga Mira och läsaren får iaktta ett tjugotal nakna kvinnor varav några tjocka och faktiskt även ett tjockt barn. En handfull av kvinnorna har breda rumpor, men priset tas av en framåtböjd kvinna med en bak vars skinkor är tio gånger bredare än hennes fötter är långa. ”Tantens snippa” ser för övrigt ut som Miras katt Lakrits: ”Massor av morrhår!”

Men varför direkt bakifrån och på huk?! Greppet kan förstås förklaras med att de i denna pose onekligen framhävda stora rumporna gestaltas ur små barns synvinkel och då ter sig ännu större, men förskolebarns längd kan ju inte vara någon ny upptäckt för illustratörerna. Inte heller är diskmaskiner nymodiga. Jag har ännu inte stött på några liknande bilder i äldre bilderböcker, än mindre illustrationer av män i denna hukande, uppförstorande position. 

Ännu en hypotes vore förstås att de ofta späda illustratörerna själva lider av fettfobi.



Vänder mammor/kvinnor oftare barnen ryggen än vad män gör?


Diskande har ju varit ett sätt för många författande kvinnor att få vara ifred en stund – ett slags ”eget rum”. Mammor som (ofta diskande) vänder barnen ryggen är förvisso heller ingen nyhet i bilderböcker (finns redan i t.ex. Barbro Lindgrens & Eva Erikssons Mamman och den vilda Bebin, 1980), men de har vad jag minns sällan eller aldrig böjt sig ned på detta hopkurade sätt. Kanske ska illustrationerna nu tydligare signalera motsägelsen i att mammorna vänder barnen ryggen, trots att de – som man numera ska – strävar efter att befinna sig psykologiskt ”på barnets nivå”? Och samtidigt dubbelarbeta…

Österlund skrev ju själv: ”En tolkningsmöjlighet är att det är barnperspektivet som förstorar vuxenkroppen och att detta grepp indirekt får fettpositiva förtecken” (a a:119–120). Med detta motsägelsefulla perspektivbegrepp (som jag själv alltså beskriver som återgivningen av ett barns perceptuella och/eller psykologiska perspektiv) menas att illustratörens uttryck är tänkt att gestalta ett barns intryck. Det vill säga ett litet barns möjliga blick uppåt mot vuxenkroppen, varvid dess proportioner förstoras. 

Det finner jag vara en ytterst rimlig tolkning, om man som vuxen läser/tolkar bilder-böcker ur ett barnperspektiv och söker fånga barnets blick. Med andra ord: läser bilderböcker såsom barnlitteratur. Det kunde med fördel ha varit fallet även i denna antologitext…


Nästa vecka är ämnet för mitt blogginlägg 5-åringars syn på överviktiga karaktärer och kamrater.




Referenser


Flynn, Kate: Constructions of the Fat Child in British Juvenile Fiction (1960-2010), Ph.D. thesis, University of Worcester 2013

Österlund, Mia: ”'Rumpan är stor, men byxan är trång’". Bilderboken ur fettstudieperspektiv”, sid. 111–126 i Janson, Malena (red): Barnnorm och kroppsform – om ideal och sexualitet i barnkulturen, Stockholm: Centrum för barnkulturforskning vid Stockholms universitet 2019