tisdag 30 november 2021

Fråga till Folkhälsomyndigheten: STÄMMER DENNA BILD ÖVERENS MED FORSKNINGSDATA?

 

Jag har inte lyckats hitta källa till de "tyska läkare" som sägs sprida denna bild, men är siffrorna vetenskapligt belagda, skulle detta inlägg om genomslagskraften hos det visuella i så fall mycket väl kunna motiveras på en blogg om medier... 


This isn't Difficult. Outstanding Masking Visual from German Doctors

Awesome visual to share with your non-masking friends and family. 





 



torsdag 26 augusti 2021

6-10-åringars syn på tre Alfons Åberg-böcker – ställda mot konstvetarens avhandling om samma ”bildfinesser”

 

Hur lyckad är bilderbo­ken X? Vad är det som gör boken Y bra – eller dålig? Dessa frågor ställs konstigt nog ald­rig till barn, utan bara till vuxna, trots att det sägs röra sig om barn­böcker. 


Istället för att barn får komma till tals och värdera, tillåts vuxna producenter såväl som recen­senter, debattörer och forskare beskriva och bestäm­ma verkets innehåll, dess konstnär­liga kvaliteter och estetiska värde. Men är det relevant, ifall barnen inte upptäcker dem eller håller med? Uttalar man sig då verk­ligen om en barn­bok? Låt mig här ta ett typexem­pel: dok­torsav­hand­lingen i konstvetenskap av Annika Gunnarsson, syn­ligt/osyn­ligt – receptionen av det visuella i bilderböckerna om Alfons Åberg(2012). Fanns det verkligen bara en enda recep­tion att studera, nämligen recensenternas? Höll de avsedda barnmottagarna med dessa vuxna? Upptäcker även barn det ”osynliga”? Eller räknas kanske inte de yngstas värdering?


Gunnarsson är inte ett dugg sämre än någon annan barnboksforskare utan skiljer sig snarast positivt från andra bilderboks­for­s­kare genom att för en gångs skull lägga störst vikt vid bilderna, som även barn håller sig till när de inte helt grep­par det verbala. Konstvetaren lyfter fram komplexi­te­ten och uttrycks­po­ten­tialen i Gunilla Berg­ströms Alfons­-svit och lyckas onekligen sätta fingret på en mängd finesser i kompositio­­­­nernas hel­hets­­verkan. Avhandling­­en riskerar dock att slå fast inne­börder och kvaliteter hos böckerna, som tycks gå barnen helt förbi, men ändå bli till ett slags måttstockar. Man påminns knappt, de dryga 300 sidorna till trots, om att det faktiskt rör sig om böcker ska­pa­de för för­skolebarn. 

Avhandlingsförfattaren betonar förvisso bildernas mångfald av tolkningsmöjlig­heter, men just barns tolk­ningsperspektiv lyser med sin frånvaro. I vad mån torde 4-5-6-år­ingar kunna bear­­­be­ta den visuella information som uppenbarligen finns i bil­derna? För­står de t.ex. att de fot­bollsspelan­des ”gammelmansansikten” med ”in­ter­­nat­skole­attri­but” (i boken om Milla) ”leker skämt­samt med idén om och bilden av den man­liga schablonens ytter­lighet” (a a: 109)? Och därtill tydligen är fråga om exakt samma karaktärer som de mobbande pojkarna i toalett­scenen i samma bok? Nej, visar det sig... 
       
Förlaget Rabén & Sjögren anger ”läsålder 3-6 år” i sin presentation av de tre böcker som här ska tas som utgångspunkt: Alfons och Milla (1985), Där går TJUV-Alfons!(1991) och Näpp! sa Alfons Åberg (1994). De 100 barn som för mina högläsande lärarstudenter (i maj 2013 och maj 2014) uppmuntrats kommentera bilderböcker­na under själva läsningen är mes­ta­­dels något äldre än så och där­med mer erfarna ­läsare/hörskådare. Å andra sidan har dessa 6-10-åringar inte tagit del av böcker­na uppre­pade gång­er, vilket ju är förskolebarns gängse sätt att möta sina böcker. (En­dast 20 av dem säger sig tidigare ha läst/lyssnat till någon av dessa tre böcker.) Det är möj­ligt, eller rent av troligt, att dessa barn vid upprepad bekantskap skulle upptäcka fler av fines­ser­na. Jag utgår här dock helt sonika från att högre ålder tar ut kortare bekantskap. (Bar­nens reaktioner har spelats in med hjälp av de lärarstuderandes mobiler och sedan transkriberats.)
   
    

Vad säger barnen?


I stort sett alla dessa barn tycker att Alfons och hans pappa är fula, mest p.g.a. deras obe­­fintliga hår och alltid samma tråkiga bruna kläder: ”Dom har ingen färg på ögonen och dom är bruna, det är en tråkig färg”. Inte bara far (som snarare ”ser ut som en farfar”) och son utan även and­ra figurer är enligt barnen gamla och ”gam­maldags”, fast ”det gör inget”. Exempelvis de fot­bolls­­spe­lan­de pojkarna i Milla ”ser ut som gam­la gubbar. Kanske är dom pap­por som spelar fot­boll?” eller (med tanke på plås­t­ret) ”boxas”, gissar vissa av barnen. Hur är det då med gestaltningarna i övrigt?
       
Inser för­skole­barn vad Gunilla Bergström vill säga med den, enligt Annika Gunnars­son, viktiga berättande funktion som avsaknaden av färg på vissa karak­tärer eller hela uppslag sägs ha (a a:126)? Exempelvis figurer tecknade endast med konturer? Ytterst sällan, vill jag hävda. Ingen enda av 6-10-åringarna reagerar positivt på detta visuella påfund. Några få av de äldsta, framför allt tjejer, menar att det signalerar att t.ex. de ofärglagda perso­nerna kanske inte är så betydelse­fulla. Att flick­or­na under de sju figurerna med ”gammelmansansik­tena” är svartvita tror några tredjeklassare är ”för att visa att Alfons tycker att flickor är tråkiga”. Några 7-år­ing­ar menar att flickorna är hel­vita ”för att dom är rädda för gubbarna som spelar fotboll”. Man sägs ju onekligen bli kritvit i ansiktet av rädsla och kanske har de hört det uttrycket.
       
Flera av de förbryllade eleverna fokuserar illustratörens – eller snarare ”illustratörernas” – arbetssitua­tion, med oförmåga eller slarv som arbetsresultat. Två 8-9-åriga pojkar säger angå­en­de ett av uppsla­gen: ”Dom har glömt att måla klart”vilket kommenteras av en annan pojke som inte gillar böck­erna och ser detta som en bekräftelse: ”Titta! Jag sa ju att det suger. Dom kan inte måla.” En 7-åring: ”Alltså, varför är tallrikarna genomskinliga [i Näpp!]? Dom måste ha missat att färglägga det.” 

En 8-årig kille påpekar att pallen i samma bok inte har någon färg och en av de jämnåriga kamraterna anser att det beror på att författaren ”inte hade tid att färg­lägga den”medan en annan tror att ”dom kanske inte hade nån färg kvar”. Om vissa saker inte varit genomskinliga ”kanske dom inte hade synts så bra mot bakgrunden?”. Till sist säger dock en pojke på 9 år att det kanske beror på att ”pallen inte var så viktig””Men varför har dom då med den?”, undrar en flicka. 
      
Det icke-ifyllda på bordet föranleder två 8-åriga pojkar att inleda en filosofisk diskus­sion. ”Tallriken och glaset och allt på bordet är ju genomskinliga!”, utbrister den ene. ”Kanske är dom osynliga?!” säger den andre. ”Men hur ska dom då veta att det är på tallriken dom lägger maten på?”, invänder den förste fundersamt. Jo, ”om maten inte ligger på tallriken så blir ju bordet smutsigt. Ligger den på tallriken, så blir det inte smutsigt. Det är nog så dom vet att maten ligger på tallriken”, svarar den andre,inte utan viss logik.
      
En 6-årig flicka relaterar de svartvita bilderna till sin egen ansträngning när hon skulle färg­lägga en bild: ”Det är tråkigt när det inte är så däär, färger och så... Men det är också jobbigt att måla... jag fick jätteont i han­den när jag skulle måla Musse...” Fyra 6-år­ingar spe­ku­­lerar kring hur det kommer sig att trädet med kojan (i Millaär svartvitt, medan Alfons är i färg:

Flicka 1: Den kanske…är för små…det går inte att fylla i.
Flicka 2: Finns inga så små pennor...
Pojke 1: Den är långt borta... precis som dom... [höghusen]
Pojke 2: Titta! Dom är också svartvita [verktygen]!
Flicka 1: Dom är jättesmå, man kan inte rita i så små… då skulle det komma utanför...


Brister snarare än kvaliteter


Det som av Gunnarsson och recensenter lyfts fram som goda kvaliteter, tolkar barnen ofta som brister. Konstvetaren skriver (a a:300) t.ex. att ”Alfons Åberg spräck­er [...] realismens uppdiktade verklighet, och dimper ner i ett till ytterlig­het realistiskt avbildande, genom bland annat collagens möjlighet till verklig­hets­återgivning. [...] De utgör både form och yta, samti­digt som de förmedlar ett symbolvärde”. Barnen däremot upplever infogandet av urklippta bilder som overkligt och föreställer sig en lat eller oskicklig ”rita­re”, som fuskar genom att klistra in redan färdiga bilder.
       
De har uppenbarligen svårt att förstå sig på collage som visuellt element. Några första-klassare säger om en ”utklippt riktig fågel” inlagd i det i övrigt tecknade (i TJUVatt de ”tror inte att fåglar kommer så där nära, därför är den ett kort som nån har klistrat dit”. De tycks utgå från att illustratören behövt ha den skygga skatan på nära håll, för att kunna rita av den. De känner och pillar på bilden av fågeln och kon­sta­te­rar att den sitter fast och inte känns annor­lunda än resten av bilden. En 6-årig flicka gissar för sin del att ”det beror på att ritaren inte kunde rita dom sakerna, så då klip­pte hon in dom istället”. En pojke som är 7 år menar att ”det ser ut som fejk”. 
       
Det finns urklipp från fotografier eller från tidningar, konstaterar förvisso mer­­parten av eleverna, men nästan alla (även de äldre) menar att det är märkligt att ”verkliga bilder är blandade med ritade bilder”. ”Det blir inte lika verkligt då…” Dessa bägge 8-åriga flickor är likaså kritiska (beträffande samma TJUV) till kapade bilder:

Flicka 1: Men vad är det? Halva hus, konstiga hus… Dom ser ju riktiga ut och så slutar dom bara, dom har inte ritat klart!
Flicka 2: Fågeln är ju också utklippt…
Flicka 1: Dom ids inte! Dom ids inte göra bilderna noga, så dom klipper in från tidningar och målar inte klart!
Flicka 2: Ja, och gör halva hus och orkar inte måla klart!  

En 9-årig kille kommenterar också huscollagen och ser likheter både med böcker och frukt­dyckskartonger: ”Å husen ser ut som böcker [..] Alltså varför gör dom husen så små?... dom ser nästan ut som, ja, festisar.” En pojke på 6 år upptäcker att ”alla verktyg har inge färg… kanske dom inte vet vad det är för färg, för det finns så många färger... jag har en blå hammare men pappas är svart, tror jag”.
      
Barnen talar som synes överlag om flera upphovsmänniskor till varje bok, ”dom”, (möjligen utifrån att de fått alla eftertexter på film och tv förklarade för sig?). De utgår också gärna från sina egna teck­nings­­normer och prestationer, som t.ex. denne 7-årige pojke om ett upp­slag i Näpp!: ”Det är inte så fint. Dom ritar utanför linjerna och det får man inte göra!” En 7-årig flicka: ”Det är fina bilder men dom är ändå konstiga. Det ser slarvigt ut och som att barn har ritat dom. Ingen vuxen, för dom ritar nogare.”
     
Några barn tror att det med endast konturer rör sig om ett slags målarbok: ”Kanske det är meningen att man ska göra det själv, jag har pennor med mig”, säger en tjej som ännu inte riktigt fyllt 6 år. Trots att lärarstudenten förklarar att hon lånat boken på biblioteket och att man inte får rita i den, tror flickan absolut att det är meningen att man ska färglägga bilderna själv ”för jag har böcker hemma som man ska göra det ... annars hade det ju så klart vart färg ju”, säger hon. 
      
Eller ta omdömet från dessa två elever i årskurs 2: 

Elev 1: ”Hon som ritar kanske blev trött och struntade i att färglägga? Fast om man ska göra en bok så tycker jag att man ska färglägga allt, även fast man tycker det är tråkigt halvvägs. Faktiskt.”
Elev 2: ”Ja, eller hur? Man kan ju inte bara sluta mitt i, för att det är tråkigt, när så många ska titta på det man gör…



TVÅ Alfons i en och samma bok?!


”Det finns TVÅ Alfons!”, säger en 6-årig flicka (om en minnesbubbla på sidan 11 i TJUV). En 7-årig pojke förklarar för henne att det är för att Alfons drömmer: ”Han tänker tillbaka på hur det var förut. Det gröna är som en bubbla med det som hänt förut. Så som det är på filmer.” Till och med två snart 10-åriga tjejer reagerar på denna dubblering av Alfons, fast utifrån en annan utgångs­punkt: ”Konstigt. Det finns ju inte två Alfons”, säger den ena, varpå den andra replike­rar: ”Jag brukar ju inte tänka att jag är med, JAG är ju inte med i mina minnen.” Hon menar alltså insiktsfullt att man borde se bilden från Alfons perspektiv, eftersom det är hans minne, och han då själv ej borde synas i sin minnesbild.
     
En Alfons i två olika storlekar (i samma TJUV-bok) förbryllar också en del av barnen. När Alfons blir mindre, undrar tre barn (6-8 år) i en grupp varför han gör det. Förklaringen kom­mer från en av dem: ”Det är Mållgan som krympt Alfons.” En vuxen tolkning av för-minsk­ningen är att Alfons känner sig liten, då alla beskyller honom för något som han är oskyldig till, men saknar förmåga att rentvå sig. Denna symbolik, för att illustrera hans känsla av att ingen lyssnar på honom, går dem tydligen förbi. 
      
Det som utgör barnens uppfattningar om ”realismens uppdiktade verklig­het” respektive ”ett till ytterlig­het realistiskt avbildande” i form av collage över­ens­stämmer heller inte ofta med forskarens. Eleverna stör sig också på inkorrekta detaljer, som en 7-årig pojkes påpekan­de att ”stegen är för kort [för att nå] upp till trädet”. Verkligheten är mallen.
      
Barnen önskar sig överlag även överensstämmelse mellan ord och bild. Så fort någonting i bild inte stämmer med texten, som fungerar styrande, blir de genast irriterade och verkar nästan känna sig lurade. Milla som (i Milla) i ord sägs vara rödhårig är i bild ”mer gråhårig. Kanske ljushårig. Och hjärtat runt halsen är ju rött, inte av guld”, vilket texten påstår. Alfons såg glad ut på någon bild ”fast det stog att han var lessen”. En pojke på 9 år påpekar att katten (i Näpp!”var brun på framsidan av boken men annars var katten vit”. Åtskilliga andra har också fäst sig vid kattens växlande färg mellan vit, grå, brun och svart. 
      
Barnen prioriterar vidare ofta innehållet i bilderna framför formen. Bokens kvalitet av­görs av huru­vida bilderna avbildar omtyckta ting eller önskvärda sinnestill­stånd – inte av hur dessa råkar vara gestaltade. Även 8-9-åringar associerar det fula med det tråkiga och det fina med det glada eller smaskiga. Som denna 8-år­i­ga flicka om bilden (mot slutet av Näpp!) där pappa och Alfons ser på varandra med leenden och en mätt katt sitter och tvättar sig: ”Den här tycker jag mest om, för här är dom glada och dom ser inte sura ut.”
      
Och en pojke på 7 år säger att boken [Näpp!] är bra för att den ”han­d­­­lar lite om kött­bullar och glass”. Det tycker han själv nämligen är gott. Detsamma gäller några 7-8-åringar i en annan grupp, som dividerar om huruvida Alfons är glad eller inte på uppslaget med glassar. De menar att ”det är ju glass på sidan” och glass skulle då debli glada av. Dessa barn liksom många andra styrs alltså av en personlig relation till innehållet i sig, snarare än uttalar sig om hur detta är visu­ellt framställt. Som detta barn i årskurs 2: ”Det var häftigt att Milla kunde stå på en hand. Det gjorde bilden bra” (i Milla).



Färgernas betydelse


Barnen är emellertid oerhört duktiga på att tolka färger, mimik och gester som ut­­­­tryck för karaktärernas känslor. Tillfrågas de hur figurer ”ser ut”, tänker de inte på utseendet utan på hur dessa känner sig, av karaktärernas munnar, blickar eller kropps­hållning att döma. Färger­na i prat- eller skrikbubblorna kan de för det mesta lätt tolka. De äldsta kan även, som denna 9-åriga flicka, göra iakt­ta­gelser av typen att ”pappan är hela tiden på vänster sida i boken och Alfons är på höger sida” när de är osams. Några sidor längre fram påpekar hon ”Nu har pap­pan och Alfons blivit sams igen, för nu är de på samma sida igen”.
      
Barnen uppskattar dock inte att beskrivningarna ”inte stämmer” eller ändrar färg. Som några tredjeklassare som jämför omslag och illustrationer (i Näpp!):

Flicka: Där leker Alfons med en brun katt, men i boken är Pussel vit!
Pojke 1: I boken är snöret svart och på framsidan är det orange.
Flickan: På framsidan är snöret bredare än i boken.
Pojke 2: Och det är tidningspapper på framsidan…
Flickan: Ja! Och rutigt papper i boken…
Pojke 1: Och Alfons är mörkare på framsidan! Det kanske har blivit nått tryckfel.

”Icke-korrekta” färger, såsom gröna trädstammar, kommenteras ogillande. Att figurerna ibland står på vad som verkar vara en färgfläck, tycker två 10-åriga tjejer är märkligt. Enligt dem borde hela marken vara en enda färg, annars är det otydligt. Och en 9-årig pojke tror t.ex. inte på svävande människor: ”Han står och tänker. Jag hade i alla fall ritat golv och väggar... Det ser konstigt ut om han står på ingenting.”
      
En 10-årig flicka gillar inte att ”bilderna fortsätter utanför sidan”. Till exempel reagerar hon på pallen (på sidan 11 i Näpp!) och menar att det är onödigt att ens ha den på bilden om den inte får plats. Två andra 10-åriga tjejer har också många invändningar mot framställningar i Näpp!. En av dem kommenterar t.ex. att pallen dyker upp mitt i texten (på s.17) och menar att den stör texten: ”Det är svårt att läsa… alltså, att man kunde ha haft pallen på golvet.” Den andra håller med och fyller i ”Ja, det ser ut som att den svävar liksom!”.
      
De anser också att det är konstigt att detaljer på bilderna, till exempel pallen och skålarna på golvet på första uppslaget, har samma färg som golvet och de begriper inte varför Bergström inte valt att måla dem i en annan färg. En av dem tycker även att det är märkligt att golvet, som är senapsgult i början av boken, ändrar färg och blir vitt. De är också överens om att kattens svans (Näpp!, sid 21) borde vara vit, så att man ser att det är just katten som gömmer sig bakom gardinen. De reagerar likaså på att det plötsligt finns ett par gardiner vid matbordet som inte fanns där tidigare. 
      
Ja, exemplen kunde mångfaldigas men bör väl redan nu kunna leda till något slags konklusion: Gunnarsson betraktar böckerna med sina vuxna konstvetarögon. Eleverna tittar på bil­derna med barns blick. Som medieforskare har jag skärskådat bägge typerna av experter. 

Läsaren får själv avgöra vem av de båda publikerna som har rätt i sin beskrivning och värdering av dessa tre barnböcker såsom kommuni­ka­tionsmedier riktade till barn. Och därmed indirekt vem som egentligen ”äger” Alfons Åberg…  


(Texten publicerades tidigare 6/9-17)


onsdag 2 juni 2021

Astrid Lindgren skulle aldrig ha gått med på en ”uppdaterad” SALTKRÅKAN

 

Som så ofta kommer debatten innan så värst mycket fakta i saken finns... Ingen, utom möjligen filmskaparna själva, vet hur en ”uppdaterad” version av VI PÅ SALTKRÅKAN är tänkt att se ut. Men när SVT:s VD Hanna Stjärne ovanligt tidigt inledde PR-kampanjen (22/5-21), fick vi åtminstone veta att Astrid Lindgrens berättelse ska förläggas till nutid. 


Den nya serien ska utspelas på 2020-talet – samtidigt som den sägs bygga på Astrid Lindgrens originalmanus från 60-talet – och även denna gång utspela sig i skärgården under sommarlovet. Rollbesättningen förblir dock ännu hemlig. Till nästa PR-drive.


Den tilltänkta tv-serien har kallats för en moderniserad version eller nyinspelning. En nyinspelning är en ny version av en berättelse, med nya skådespelare och mer eller mindre stora förändringar i manus. Frågan är hur stora dessa förändringar får vara, för att benämnas nyinspelning och sägas vara författarens story. Stjärne utlovar ”stor respekt för att det är en väldigt speciell historia att berätta”. Man vill ”lyfta fram en klassiker och göra den till en ännu starkare klassiker för kommande generationer”, ”föra berättelsen varsamt in i en ny tid”. Fast vems berättelse blir då detta?


Argumenten för en ny ”Saltkråkan” har lyft fram behovet av ”modernisering”, större etnisk mångfald (mindre blonda och blåögda barn). Inkludering av mörkhyade barn har å andra sidan kallats för ”politiskt korrekt”. Kan man verkligen göra en annorlunda klassiker av något som redan ÄR en klassiker, samtidigt som berättelsen är förlagd till en helt annan tid, med allt vad det medför? Ställer sig nyversionen då ej i vägen för ”förlagan”? Fördunklar eller falskar den rent av minnet av originalet? Frågan är vad Astrid Lindgren själv skulle ha tyckt. 


En aning om hennes troliga svar finns i ett brev till mig (daterat 17/12-87). För 34 år sedan beskriver Lindgren några av filmatiseringarna av hennes böcker som närmast etnografiska dokument över en svunnen miljö och tid. Hon vet förstås att filmerna är fiktion, men ändå dokument över en svunnen tid och miljö. Jag tolkar det som att hon förutom de tidiga Bullerby-filmerna syftar just på Saltkråke-filmerna. Hon skriver att det ju har sina risker att släppa berättelserna till filminspelning, men ”tycker att dom har klarat sig bra, och att det är ett bra sätt att tillfredsställa barns bildhunger.” […] jag gläder mej faktiskt åt att se mina filmer då och då. Dessutom är ju flera stycken av dom ett sätt att bevara en miljö som för varje år blir allt mera fjärran”.


En kommande ”nyinspelning” skulle ju inte kunna leva upp till det dokumenterande ursprungskriteriet. Möjligen i bästa fall om några decennier kunna bli klassiker om en ännu okänd nutida manusförfattares och regissörs berättelse om 2020-talet. 


En film kallad SOMMARKOLLOT SALTKRÅKAN skulle däremot kunna bli intressant. Exempelvis handla om dagens mindre bemedlade svenskfödda och invandrade barns upplevelser av sommarlovet, om alla dem som annars måste stanna hemma i förorten mest hela sommaren. Exempelvis hjälpa till på pizzerian, eller bistå mamma i städningen om nätterna och om dessa barns möten med barn i gynnsammare förhållanden. Visa mammor som inte fått lära sig att cykla, fäder som inte kan simma o.s.v. En sådan film skulle inte kallas för en nyinspelning, utan mera sanningsenligt "en historia inspirerad av Lindgrens berättelse". 

Lindgrens serie handlar ju i hög grad om storstadsmedelklassens möte med ”underklassens” liv på landet och om ömsesidig misstro. Vilket slags nutida miljö kommer att vara ”bevarad” om 60 år? Vem ska till exempel 2021 ersätta de gamla fiskargubbarna på ön? Blir Malin nu en butch? Säger Melker även idag att Tjorven är ”tjock”? Är Båtsman numera en smidig agility-hund?


Frånsett sagorna och fantasyberättelserna, skrev Astrid Lindgren aldrig om sådant som hon själv inte hade viss erfarenhet av. Hon kunde omöjligen ha upplevt livet i Sverige på 2020-talet...




måndag 4 maj 2020

Vi måste börja med småbarnspapporna enligt den nyutkomna antologin VI MÅSTE BÖRJA MED BARNEN


Ett av mina allra första inlägg (17/9-15) hade rubriken ”Vad säger barnen? är årets viktigaste bok om barn – synd bara att Ylva Mårtens inte också är barnist…”. 

Blogginlägget inleddes med orden ”Årets viktigaste bok om barn – ja, inte bara om barn, utan i hög grad om vuxnas och i förlängningen vuxensamhällets relation till barn – är radiojournalisten Ylva Mårtens Vad säger barnen? (2015).” Bokens huvudbudskap var då att ”vi journalister” måste låta barnen komma till tals, verkligen lyssna på dem, inte bara höra dem.

Det är väl rätt passande att jag också avslutar mitt bloggande med ett inlägg om en färsk antologi redigerad av Mårtens, Vi måste börja med barnen (2020). Inledningsvis är jag skeptisk och motsträvig, tänker att ”måste vi verkligen börja med pensionä-rerna?! Vad säger det om återväxten?”. Hälften av de inbladade bidragsgivarna är nämligen människor över 70 år. 



Måste vi verkligen börja med pensionärerna?


De gamla vanliga kända debattörerna i barnfrågor lyfts fram av förlaget: Hugo Lagercrantz (75 år), Lars H Gustafsson (78), Suzanne Osten (76), Per Kågeson (73). Kågeson har emellertid ett utmärkt förslag, som backar upp mitt rubrikpåstående, så honom ska jag återkomma till. De övriga i kvartetten har mycket riktigt föga nytt att tillföra debatten, mixar eller ältar bara om sådant de länge skrivit om och levererar antologins blekaste bidrag. Några utmärkta texter av pensionärer visar sig dock också ingå, av Ove Sernhede, Gunilla Niss, Carl Göran Svedin och Ulla Waldenström.

Jag blir emellertid aningen besviken när jag läser redaktören Ylva Mårtens introduktion, då jag föreställer mig att det hade varit lämpligt med en återblick till hennes förra bok, med frågor som ”Har någon förbättring skett sedan sist, vad gäller lyssnandet på barnen och lyhördheten gentemot dem?”. Hur är det nu fem år senare, exempelvis i radions P1, efter att de av Mårtens initierade programmen som tagit barns röster på allvar (Barnen, telefonväkteriet Fråga Barnen!) lagts ned? Vi får bara några meningar om att Greta Thunbergs sätt att använda sin yttrandefrihet provocerar ”så många äldre och medelålders män” (a a:13–14).

Antologiredaktören har ett citat från föregångsmannen Janusz Korczak (1919), som även lyfts ut till bokens försättsblad. Hon tolkar detta som att den enda vägen till en bättre värld är barnen – följaktligen antologins titel: Vi måste börja med barnen. Korczak menar, i min tolkning, med formuleringen ifråga, att det i själva verket är med de vuxna som vi måste börja: 

Vi har ordnat det så för oss, att barnen ska vara så lite i vägen som möjligt, så att de har minsta möjliga chans att lära känna vilka vi verkligen är och vad vi verkligen gör (Korczak 1992/1919).

Som jag uppfattar Korczaks inställning, avser han med detta dubbelt framhävda ”verkligen” att vuxenvärlden skuffar undan barnen så att de inte ska inse hur samhälle-ligt förödande och förtryckande vuxna, särskilt fäderna, varit och är. Tolkningen backas även upp av allt annat av Korczak som jag läst. Intuitivt tycks Mårtens ändå inse att barnen drabbas värst av allt det onda i tillvaron som särskilt vissa vuxna ställer till med, när hon likt flera av de 18 textförfattarna direkt eller indirekt lyfter fram fäderna eller snarare patriarkismen som huvudproblemet. 



Negativ faderspåverkan & familjen den farligaste barnmiljön


I Ylva Mårtens fall förstår hon 60 år senare plötsligt att hon gått miste om något väsentligt i sin barndom, då den egna pappan – snarare än barnet – varit familjens centrum (Mårtens 2020:10). Fäder är i antologin överlag frånvarande, som vardags-föräldrar, som förskolepersonal, som dödade IS-fäder till svenska barn i Syrien, diskriminerade vid skilsmässor, alternativt för barnet helt okända alltifrån dess födelse. 

Ännu värre är dock att de är destruktivt närvarande: som familjepatriarker, drivande i fallen med hedersförtryck och mord på döttrar, eller som usla barnförhörsledare, en pappa som inte tror på att brodern utnyttjat brorsdottern sexuellt etc. Alternativt som åtminstone procentuellt jämlikt existerande, i meningen exakt hälften av samtliga svenska barnläkare. Om än (just?) för den skull kanske inte alltid exemplariska som fäder hemmavid?

De fyra inledande texterna besegrar emellertid efterhand min skepsis. Jag slipper tack och lov läsa att ”barnen är framtiden”, då fokusen överlag riktas mot barnens barn-dom. ”I framtiden” är ju barnen vuxna, med en vuxendom som förvisso grundläggs NU i familjen… Barnen är alltid här och nu. Flera av företrädesvis de manliga skribenterna lyfter dock just fram familjen som lösningen, tydligen ovetande om att hemmet utgör barns farligaste miljö. Betydligt värre än skolan, med all dess ofta framhävda mobbing… 

Antologins grundidé är dock god: ”att lägga brännande samhällsfrågor där barnen är i fokus bredvid varandra […] se vilken samhällelig kraft dessa frågor har tillsammans” (a a:11, kursiv i original). Hemskheterna blir nästan alltför tunga att ta till sig, om man som jag läser boken på raken. Trots att jag ägnat decennier åt barns rättigheter, blir jag nära nog överväldigad av en mörk bild av Sverige där mycket de senaste decennierna ur ett barnrättighetsperspektiv varit bakåtsträvande. Eller åtminstone resulterat i en tillbakagång vad gäller situationen i förskola, skola, omhändertagande av barn med mera. 

Vad skulle dock ha hänt, och vad kan hända, om det i Sverige bedriv(it)s en inrikespolitik med barnperspektiv?, det är den genomgående välgrundade frågan. Förhoppningar väcks tack vare att FN:s konvention om barnets rättigheter nu blivit svensk lag, genom att tidigare brott mot ett antal av konventionens viktiga artiklar i nästan alla antologibidragen påtalas strida mot dess grundkrav – men nu tros förändringar till det bättre vara möjliga. 

Personligen befarar jag att inte så värst mycket kommer att förändras innan 30-åringen Barnrättighetskonventionen fyller 50 heller. En av de yngsta bidragsgivarna, barn- och ungdomsboksförfattaren Johanna Nilsson, blott 47 år gammal, påminner dock om att ”det allra största är att pappor börjar ta hand om sina barn på riktigt. Det är så stort. Det förändrar världen. Att vi delar vardag. Det är det som förändrar” (a a:17, kursiv i original). Jag tror att antologins främst ljuspunkt ligger just i detta påpekande. Man kan ju alltid fortsätta hoppas. 



Fortsatt yttre och inre ojämlikhet


Det är omöjligt att skriva ingående om alla bidrag, så det får mest bli en uppräkning. Flera av texterna är personliga eller rent av självbiografiska berättelser om egna och andras svåra uppväxter: iranska ”invandrarbarns” olikartade möjligheter i Sverige (av Babak Behdjou, jurist på Barnrättsbyrån), författaren Susanna Alakoskis kanske redan välkända berättelse om att växa upp som fattigungar under otrygghet, vräkningshot, ”kamrat”-mobbing på grund av ständigt samma kläder. Bägge starka och för många av oss klassresenärer lättigenkännliga historieskrivningar, med anknytning till konven-tionsartiklarna nummer 26 och 27: utlovad social trygghet och skälig levnadsstandard. Som inte heller idag alltid uppfylls av det Sverige som ratificerat konventionen.

Professorn i barn- och ungdomsvetenskap Ove Sernhede och lektorn i pedagogik Christer Mattsson tecknar var för sig bilden av en kanske ännu värre inre ojämlikhet: en klassbaserad internaliserad självbild som innebär att man tar till sig omgivningens syn på en och som förstås även återfinns inom dem av andra skäl mobbade. Det sistnämnda framgår särskilt tydligt i Johanna Nilssons starka bidrag om egenupplevd mobbing och resulterande självhat. Den i sammanhanget unga Nilsson har också bättre insikter om Internets nack- såväl som fördelar för mobbade. Hon radar upp minst dussinet former av analog mobbing på 80-talet. Den värste mobbaren blev för övrigt tydligen journalistkollega till Ylva Mårtens på P1 i Sveriges radio. Nilsson påminns decennier senare om hans speciella röst, när hon hör den strömma ur radion.

Sernhede skriver om sin forskning rörande hur segregation och inkomstklyftor skapar en känsla av underordning och degradering, om hur medvetna skolelever redan i tidig ålder är om var i den sociala hierarkin deras bostadsområde och skola är placerade. Om hur detta leder till tvivel på den egna förmågan och en inre osäkerhet – kort sagt: till en loseridentitet. I skolbyråkratisk prosa individualiseras detta dock som ”bristande studiemotivation”. 

Inte bara vad gäller likvärdiga levnadsvillkor för barn bryter Sverige mot Barnrättig-hetskonventionen – som jag insisterar på att översätta titeln – men dessa är grunden till en livslång upplevelse av mindervärde, hur framgångsrik man än kan te sig som. I dagens Sverige är skillnaderna mellan rik och fattig tillbaka till tiden före första världskriget, påtalar Sernhede.

I Mattssons fall rör det sig emellertid om en verkligen avskydd och oförstådd samhälls-grupp, med fokus på allas vår delaktighet i skapandet av den stigmatiserande identiteten ”nazist”. Essän bygger på hans studie med intervjuer med unga nynazister och deras närstående. Framför allt handlar dock texten om hur det faktiskt går att arbeta med dessa av omgivningen oönskade unga människor. Daniel Velascos text om behandlingen av barn på institution är också skrämmande och viktig. Ingenderas bidrag bör missas!

Johanna Nilssons text om de livslånga effekterna av mobbing i skolan är likaså obliga-torisk läsning. Hon tar upp negativ skolpåverkan, inte bara i form av ”kamraternas” grova kränkningar under mellanstadiet och högstadiet, utan inte minst lärarnas tystnad och låtsade blindhet. 

Skoldarwinismens överlevnad för mobbarna och de mest anpassningsbara medlöparna misstas ofta för en modern variant av ”de starkaste överlever”, när de i själva verket verkar vara de svagaste. Ändå tycks många av dem vara just de som i vuxen ålder ofta når långt i karriären även på områden som påverkar eller rent av beslutar om barns väl och ve. Tyvärr verkar yrkesverksamheten inte vara tänkt som något sätt att sona sina för länge sedan begångna brott.



Negativ myndighetspåverkan


Att efter friskolereformen skolan inte längre är en skola för alla, långt ifrån likvärdig utan sämst för de barn som behöver den mest, framgår med tydlighet också i texten av German Bender, utbildningsansvarig på tankesmedjan Arena. Han tar upp både geografisk och pedagogisk segregation, sorteringen efter samhällsklass. Värst av allt är att människorna på Skolverket är mycket medvetna om förhållandena.

Att kommunaliseringen av förskolan är ännu en felslagen reform, blir ytterst tydligt i Gunilla Niss’ bidrag om försämringen på ledningsnivå och de ökade arbetsuppgifterna för personalen, typ dokumentation som stjäl tid från barnen, när pedagogerna idag ska axla även föreståndarens forna uppgifter. Niss är psykolog och har arbetat i förskolan sedan 1968, efterhand med handledning på förskolor och sett många trender komma och gå. Hon påpekar att det finns djurskyddslagar, men inga barnskyddslagar. De yngsta har drabbats hårdast av alla besparingar som medfört större barngrupper och förändringar av ledningsansvaret. Frånsett okunskap om hur digitala verktyg faktiskt används i förskolorna, är framställningen mycket läsvärd.

Den text som skrämde mig allra mest var emellertid Sara Landströms, om barns rätts(o)säkerhet. Inte bara därför att jag suttit och dömt i Uppsala tingsrätt i över 20 år, utan även i egenskap av medieforskare. Hon forskar inom rättspsykologi med fokus på bland annat barns vittnesmål. Hennes granskande genomgång av det troligen allom bekanta ”Arvikafallet” 1998, om den 4-årige Kevin som påstods ha dödats av två 5- respektive 7-åriga bröder, visar på en verkligen hårresande inkompetens vad gäller förhör med barn. Försöksledaren begår alla de fel som går att tänka sig och fler därtill. 

I pressen skrevs det att bröderna hade erkänt mordet, men det gör de i själva verket aldrig i förhörsmaterialet. Jag börjar undra hur ofta barnjustitiemord egentligen förekommit, även om pojkarna i detta fall med tanke på deras låga ålder aldrig dömts i juridisk mening, och även om bröderna 20 år senare blivit avförda från utredningen. I mediernas och allmänhetens ögon har de ändå definierats som mördare och borde få miljonskadestånd från svenska staten. Texten ifråga bara MÅSTE läsas!



Förändringsförslag för att minska negativ vuxenpåverkan


De konkreta förslag till förändringar som framförs direkt, eller indirekt intolkas av mig, är exempelvis att huvudansvaret för förskolan bör flyttas från kommunerna till staten, för att få till stånd en likvärdig förskola. Och bort med rektorer med ledningsansvar för 2–4 förskolor! Återinför istället föreståndare på varje förskola! Lagstadgad maximal gruppstorlek med färre barn och fler utbildade anställda, reglerat av bindande regelverk är ett annat krav. Tillsätt en barnminister med barnrättsfrågor som sin enda uppgift (Gunilla Niss)!

Skolverket och Lärarförbundet bör inte hålla hedersrelaterat våld och förtryck utanför läroplanerna! Hjälp även invandrade föräldrar att hitta en balans mellan sin gamla kultur och den nya (sociologen Jamila Hussein)! Bränn plintarna i gymnastiksalarna, som gett och ger uppslag till så mycket mobbing (Johanna Nilsson)! Skippa antirasistisk konfrontationspedagogik med "värderingsövningar", ty dessa enbart förstärker rollen som värdegrundsrebell hos den avsedda måltavlan (Christer Mattsson)!

Per Kågeson, känd som ledande kärnkraftsmotståndare på 70-talet, är kanske den som lägger fram det mest genomtänkta och direkt genomförbara förslaget, med en lång förhistoria i återkommande debatter åtminstone alltsedan författaren Eva Mobergs bok Kvinnans villkorliga frihet (1961), om att kvinnor och män skulle vara jämlikar i arbetslivet, familjelivet och samhället. 

Trots sin höga ålder verkar Kågeson visserligen tro att Sveriges barn aldrig haft så mycket mammakontakt som på 50- och 60-talet – och att detta var/vore entydigt bra. Numera tvingas de små tillbringa så långa dagar i förskolan. En förbisedd anledning till psykisk ohälsa hos dagens ”för- och småskolebarn”, menar han, är försämrad kontakt mellan föräldrar och barn, på grund av att föräldrarna tillbringar så lite tid med barnen och barnen så lång tid i förskolan. Var detta (eventuellt) skulle vara belagt får läsaren dock inte veta.



Samhälleligt bidrag till ”pappa-anknytning”?


Begreppet ”anknytning” tas följaktligen i bruk: ”Barn med otrygg anknytning under spädbarnsperioden har vid 4–5 års ålder fortfarande sämre självförtroende och mer problem med vuxenkontakter” (Kågeson, i Mårtens 2020:161). Fast det beror ju inte på lång förskolevistelse, eftersom inga spädbarn (det vill säga: under 1 år gamla) går i förskola. Och snacka om ”anknytningsproblem”, när barnet på 50-talet tidigt skulle ”utveckla självständighet” genom att sova i egen säng och inte ammas så ofta, utan få gråta sig mätt.

Det viktigaste skälet till otrygga anknytningsmöster idag är dessutom föräldrarnas psykiska ohälsa, våld och beroendeproblem. Då är det kanske inte speciellt bra att, som Per Kågeson, förorda mer tid för barnen med föräldrarna ifråga och max 3 timmar förskolevistelse per dag för 2-3-åringar? I sådana hem betraktas ju förskolan ha en viktig roll för barnets behov av trygghet och utveckling, tack vare anknytningen till någon i personalen.

Kågesons engagemang sägs dock främst handla om… 

…vikten av att papporna och barnen ska få en god anknytning. Barnen utvecklar tidigt en anknytningshierarki där mamman är ohotad etta. För att pappan inte ska hamna utanför är det viktigt att han tillbringar mycket tid med barnen när de är små, oavsett om detta leder till att hans hustru arbetar mer eller mindre (Kågeson i Mårtens a a:165).

Där har han onekligen en poäng, om vi tänker bort föräldrarna med egna personliga problem. (Dessa måste givetvis få annat stöd, men dem berör Kågeson inte.) Han refererar till en bok han själv skrev 2017, Jämställd men inte på mannens villkor och barnens bekostnad. I den föreslog han partiell medborgarlön till de föräldrar som väljer att arbeta deltid under småbarnsåren (två år för varje barn, utan möjlighet till över-låtelse till partnern). Det skulle då handla om 6 arbetstimmar per dag, med ett bidrag på 80 procent av mellanskillnaden i lön jämfört med heltid om 8 timmar/dag. 

Det verkar vara det förslag som han även nu föredrar – och faktiskt alls inte dumt! En bättre benämning än barns pappaanknytning är förstås fäders barnanknytning.



Hushållsnamnen Hugo, Suzanne och Lars H


Hugo Lagercrantz har jag redan skrivit så mycket om (se kolumnen till höger!) att det får vara nog, men jag har fortfarande en fråga till honom. Hans expertis inskränker sig till småbarnshjärnans synapser, men är mest känd som debattör i ämnen han aldrig forskat om och inte behärskar: sitt motstånd mot ”skärmmedier”. Doktorn tycks inte ens ha brytt sig om att kontrollera huruvida den ursprungliga konventionstexten beträffande FN:s artikel nummer 17 verkligen löd exakt som den nu lyder:

Enligt artikel 17 har barn rätt att få tillgång till information via internet, radio och tv. Detta är kontroversiellt och kan inte ha funnits med i den ursprungliga skrivelsen från 1989 (Lagercrantz i Mårtens a a:58).

Jodå, det fanns visst med redan i november 1989, även om Lagercrantz tydligen bara läst barnversionen av texten. I vuxenversionen både nu och i den engelska ursprungs-texten från 1989 står det visserligen ”massmedier/mass media”, eftersom man var klok nog att inse att nya massmedieformer torde tillkomma efter tidningar, radio och tv. Internet är faktiskt fullt av massmedier. Så värst kontroversiell var skrivningen heller inte år 1989. Att den i vissa kretsar senare varit kontroversiell, beror främst på debattören Lagercrantz’ egna kampanjer under snart 20 års tid: mot tv, dvd-er och det han kallar ”skärmtittande”. 

Att innehåll i bild- och ljudmedier förvisso inte alltid gör småbarn ”intelligentare”, innebär för den skull inte att tittandet därmed är farligt. Barn använder förstås inte dessa medier till att undervisas eller för ”inlärning”, utan för att slippa undervisas och för att de tycker sig lära sig en massa uppenbarligen intressanta och användbara saker. Den amerikanska barnläkarakademin, som Lagercrantz helt stött/stödjer sig på, har aldrig haft rätt beträffande ”skärmtid”, vilken den själv medger genom att ständigt ändra sina rekommendationer i mer tillåtande riktning. 

Barns förmågor tack vare den enorma tillväxten av synapser i hjärnan fram till 3-års-åldern sägs enligt honom möjliggöra att de dessförinnan (men även senare) skulle kunna lära sig flera främmande språk. Nu till min fråga: VARFÖR skulle inte samma plasticitet hos hjärnan även gälla för de yngstas förmåga att lära sig att förstå ljud- och bildmediers sätt att berätta?

Suzanne Osten har jag redan också skrivit så mycket om, att jag bara hänvisar till etiketten med hennes namn i kolumen till höger. Lars H Gustafssons (LHG:s) antologibidrag ska jag inte heller orda så värst mycket om, eftersom det mest bara upprepar det han skrev i sin bok Relationsrevolutionen från 2016, som jag anmälde redan 29/1-16 (se länken nedan). Fast han tar nu återigen upp begreppet ”childism”/barnism, men på ett delvis nytt sätt.

LGH ville 2016 inte riktigt importera religionsfilosofen John Walls begrepp ”childism” som doktorn fann problematiskt, därför att det ”kändes ovant” (Gustafsson 2016: 110f). Han kände även motstånd på grund av att en amerikansk psykoanalytiker (Young-Bruehl 2012) använt begreppet på ett märkligt sätt, nämligen för det som ibland brukar kallas för barnrasism: således analogt med sexism och rasism. Varför skulle hennes högst problematiska användning få styra Gustafssons logik? 



Barnism – än en (sista) gång… Gustafsson ”barnist – javisst”?


Mina allra första blogginlägg 2015 handlade om min egen precisering av begreppen ”barnkultur” och ”barnism”. Cirkeln sluts nu, när jag i inlägget nedan idag repriserar det om barnism. Även nu 2020 är Gustafsson tveksam till begreppet och refererar han till Elisabeth Young-Bruehls ”childism” avseende ”adultism” (!), förutom till John Walls ”childism” som en ”motsvarighet till feminism”. 

LGH tror fortfarande att feminism handlar om den kamp genom vilken kvinnorna tilltvingat sig inflytande och makt. Än en gång: feminism handlar om kampen för både mannens och kvinnans ”bästa” – och i förlängningen förhoppningsvis även ”barnets bästa”. Feminism är en mänsklighetskamp, en RELATIONSTEORI! Barnism är också en RELATIONSTEORI. För att vara övertydlig:

Förtryckets ”överlägsna” ideologi             Motideologi

sexism                                                                        feminism
rasism                                                                       postkolonial rasteori bl.a.    
klassism                                                                      socialism
heterosexism                                                               queerteori/-politik
adultism/ålderism/barnrasism/patriarkism                      childism/barnism                                                              


Young-Bruehls begrepp är alltså uttryck för en logisk kullerbytta, när hon hoppar mellan de bägge motsatta kolumnerna och placerar in ”childism” i förtryckskolumnen.

Debattören LGH hävdar i antologin, att även om feminism förknippad med kvinnornas egen frigörelsekamp fått stöd av många män, har kampen främst drivits av kvinnorna själva:

”Det finns därför något problematiskt i att vuxna använder parollen Vi är barnister! utan att fråga barnen först. Barn och ungdomar börjar tröttna på vuxna som säger sig företräda dem. Men som varken låter barnen komma till tals eller accepterar dem som ledare” (Gustafsson i Mårtens 2020:92–93).

Den ende som mig veterligt använt sig av ”barnism” som en slogan är Gustafsson själv, i ett blogginlägg (30/4-14) betitlat ”Barnist – javisst!”. Inga barnsolidaritetsrörelser, exempelvis Rädda barnen som LHG själv verkat inom, drivs heller av barnen själva. Hur många medverkande i Ylva Mårtens antologi tror sig för övrigt inte företräda barnen?! Ingen av dem kallar sig, vad jag vet, för barnist, fast några få verkar vara det. En barnist är dock varken någon barnledare eller barnledd, utan försöker vara en VUXENledare.

Gustafssons eget påstått ”nya tänkande” framhåller nu mötet ansikte mot ansikte med barnet i ögonhöjd och sägs bygga på insikten att barn redan från födseln är människor snarare än ”blivande människor”, har något nytt och unikt att tillföra i meningen bär budskap med sig som gåva till vuxna, samt för det tredje har rättigheter, inte bara behov. Inget av detta lär vara särskilt nytt vid det här laget. Ändå vill han främst betona barnets behov av "stöd och vägledning". 



Det instängda familjelivet och fostran som lösningen?


Föräldraskap påstås vara en konst, vars uppdrag är att i varje möte med barnet ”känna hur mycket ansvar barnet kan ta och hur mycket skydd, stöd eller vägledning det behöver”. För detta behöver de vuxna kunskap, som de redan sägs kunna erhålla i föräldrastödsprogram, som dock ”behöver uppdateras med ny kunskap om hur med-känsla utvecklas och bibehålls hos både vuxna och barn” (a a:96). Konstnärer brukar inte gilla pedagogisk konst och konstskapande är faktiskt i hög grad kognitivt... (se mitt blogginlägg 16/4-18). Gustafsson verkar vara en känslomänniska, när det som krävs faktiskt är tankar.

LHG fokuserar alltså inte alls barnrättigheter, utan fostran… Förhoppningsvis en annan fostran än den som framträder i många av de övriga antologibidragen? Som han kanske inte läst? Exakt var konstnärliga föräldrastödsprogram som lär ut medkänsla till både barn och vuxna går att ta del av framgår ej, men dessa är väl i dagsläget bara till för riktiga ”problemfamiljer”? 

På samhällsnivå upptäcker Gustafsson emellertid exempel på ”childism”. Han åsyftar dock snarare ”youthism”, i form av kampen bedriven av 16–26-åringar för rätten till utbildning och klimaträttvisa (Greta Thunberg, pakistanskan Malala Yousafzai, samt den brasilianska utbildningsaktivisten och politikern Tabata Amaral): ”Äntligen dags för childism i ordets mest positiva mening”, skriver han om ”barnens egen befrielsekamp” (Gustafsson i Mårtens 2020:96, kursiv i original).

LGH ser således tydligen själv fortfarande dessa unga människor främst som ”barn”, istället för som aktivister rätt och slätt. Enligt hans egen ”grundsats” nummer 1 är ju barn ”människor rätt och slätt”… Här upptäcker jag också spår av det gamla talesättet om att ”barnen är framtiden”, vilket avhänder sig allt vuxenansvar. Barnen ska lösa alla problem som föräldra- och far- och morföräldragenerationer har ställt till med och misslyckats åtgärda…

Beträffande Gustafsson såväl som Lagercrantz vill jag påminna om att de i samman-hanget enbart är debattörer, alltså inte uttalar sig i egenskap av läkare. Bara för att man vet mycket om synapserna hos barn under 3 år, eller om barns kroppsliga hälsa, behöver man inte vara klokare än genomsnittssvensken vad gäller mer yrkesfjärran områden.



Konklusion? Vi måste börja med småbarnspapporna!


Trots antologins titel är den enda konklusion jag kan dra av texterna att vi måste börja med småbarnspapporna. Synsättet tycks förutom av Kågeson även delas av Johanna Nilsson. Endast så är det möjligt att få till stånd den barnnära relation till barnen som uppenbarligen behövs för att verkligen förstå och bry sig om dem. Kågesons förslag ovan med partiell medborgarlön till barnföräldrar för 80 procent av mellanskillnaden mellan 6 respektive 8 timmars arbetsdag låter lovande – inte bara för den som i ett halvt sekel demonstrerat för 6 timmars arbetsdag. 

Text efter text lyfter fram fäders och andra mäns betydelse som mer på ont än gott. Hemmapappor lär påverka även de män som inte är hemma, aldrig var hemma med sina egna barn och (därför?) idag sitter i beslutsfattande positioner. Likaså alla de nostalgiska män som, som pensionärer, plötsligt börjar värna barns rättigheter. Här syftar jag inte specifikt på antologins bidragsgivare.

Jag tittar i min spåkula och ser att antologin Vi måste börja med barnen nog blir decenniets viktigaste bok om barns situation. Dock oroar jag mig för om den verkligen når den målgrupp som den borde. Med andra ord dem som sitter inne med besluts-makt. Då måste textförfattarna nog ut i debatt- och konferenscirkusen, likt Lagercrantz bomba DN:s och SvD:s debattsidor, för att skapa rubriker likt Osten grandiost påstå sig vara ”kolossalt underskattad” på sina respektive områden.

Jag har debatterat mot Hugo Lagercrantz i tidningar, i boken Blöjbarnsteve och på de nordiska läkarförbundens möte i Danmark (minns ej om det var i Köpenhamn eller Odense), mot Lars H Gustafsson likaså i skrift och på konferens (i Umeå tror jag att det var) och mot Suzanne Osten alltifrån vår brevväxling på 80-talet. Nu får det räcka för min del.

Det blir hädanefter upp till andra – kanske mina läsare? – att se till att debattera, bli aktivister och bilda aktions- och påtryckningsgrupper. Själv stiger jag härmed i egenskap av 72-åring först av bussen… Till förmån för de yngre röster som bland annat kommer till tals i denna bok. Fast nog borde det väl ha varit möjligt att låta ännu yngre aktivister få medverka? Inte bara Greta Thunberg, som automatiskt föreslås.

Jag erkänner vidare att jag nog var alltför optimistisk i min bok Barns rätt till sin röst (2014), när jag förutspådde att alla svenska barn år 2039, vid 50-årsjubiléet av FN:s konvention om barnets rättigheter, skulle ha rösträtt. Så värst mycket verkar just nu inte tyda på det… 

Vill du ha ett gratisex av den boken (eller någon annan av mina böcker), se under BÖCKER i bloggens meny! Boken om Barnjournalen kontra Lilla Aktuellt (2010) innehåller också massor om barns politiska status och rätt till politiskt erkännande och rösträtt – såväl som om intervjuade barns egna tankar kring politik och om deras informationsfrihet, som ju förutsätter tillgång till medier typ Internet. Mitt inlednings-kapitel i Bjöjbarnsteve. Om hur barn under 3 år upplever tv och leker med fjärtroll (2008) tar sig an Hugo Lagercrantz argument mot tv- och datorskärmar.


Och jo, det är synd att Ylva Mårtens fortfarande inte kallar sig barnist…




Referenser


Korczak, Janusz: Hur man älskar ett barn, Stockholm: HLS 1992 (urspr.1919)

Gustafsson, Lars H: Relationsrevolutionen. Om mötet mellan barn och vuxna, Stockholm: Norstedts 2016 (elektronisk version 2015)

Mårtens, Ylva: Vad säger barnen?, Stockholm: Atlas 2015

Mårtens, Ylva (red): Vi måste börja med barnen, Stockholm: Ordfront 2020 

Wall, John: Ethics in Light of Childhood, Washington D.C.: Georgetown University Press 2010

Young-Bruehl, Elisabeth: Childism. Confronting Prejudice Against Children, New Haven, Conn: Yale University Press 2012