onsdag 2 juni 2021

Astrid Lindgren skulle aldrig ha gått med på en ”uppdaterad” SALTKRÅKAN

 

Som så ofta kommer debatten innan så värst mycket fakta i saken finns... Ingen, utom möjligen filmskaparna själva, vet hur en ”uppdaterad” version av VI PÅ SALTKRÅKAN är tänkt att se ut. Men när SVT:s VD Hanna Stjärne ovanligt tidigt inledde PR-kampanjen (22/5-21), fick vi åtminstone veta att Astrid Lindgrens berättelse ska förläggas till nutid. 


Den nya serien ska utspelas på 2020-talet – samtidigt som den sägs bygga på Astrid Lindgrens originalmanus från 60-talet – och även denna gång utspela sig i skärgården under sommarlovet. Rollbesättningen förblir dock ännu hemlig. Till nästa PR-drive.


Den tilltänkta tv-serien har kallats för en moderniserad version eller nyinspelning. En nyinspelning är en ny version av en berättelse, med nya skådespelare och mer eller mindre stora förändringar i manus. Frågan är hur stora dessa förändringar får vara, för att benämnas nyinspelning och sägas vara författarens story. Stjärne utlovar ”stor respekt för att det är en väldigt speciell historia att berätta”. Man vill ”lyfta fram en klassiker och göra den till en ännu starkare klassiker för kommande generationer”, ”föra berättelsen varsamt in i en ny tid”. Fast vems berättelse blir då detta?


Argumenten för en ny ”Saltkråkan” har lyft fram behovet av ”modernisering”, större etnisk mångfald (mindre blonda och blåögda barn). Inkludering av mörkhyade barn har å andra sidan kallats för ”politiskt korrekt”. Kan man verkligen göra en annorlunda klassiker av något som redan ÄR en klassiker, samtidigt som berättelsen är förlagd till en helt annan tid, med allt vad det medför? Ställer sig nyversionen då ej i vägen för ”förlagan”? Fördunklar eller falskar den rent av minnet av originalet? Frågan är vad Astrid Lindgren själv skulle ha tyckt. 


En aning om hennes troliga svar finns i ett brev till mig (daterat 17/12-87). För 34 år sedan beskriver Lindgren några av filmatiseringarna av hennes böcker som närmast etnografiska dokument över en svunnen miljö och tid. Hon vet förstås att filmerna är fiktion, men ändå dokument över en svunnen tid och miljö. Jag tolkar det som att hon förutom de tidiga Bullerby-filmerna syftar just på Saltkråke-filmerna. Hon skriver att det ju har sina risker att släppa berättelserna till filminspelning, men ”tycker att dom har klarat sig bra, och att det är ett bra sätt att tillfredsställa barns bildhunger.” […] jag gläder mej faktiskt åt att se mina filmer då och då. Dessutom är ju flera stycken av dom ett sätt att bevara en miljö som för varje år blir allt mera fjärran”.


En kommande ”nyinspelning” skulle ju inte kunna leva upp till det dokumenterande ursprungskriteriet. Möjligen i bästa fall om några decennier kunna bli klassiker om en ännu okänd nutida manusförfattares och regissörs berättelse om 2020-talet. 


En film kallad SOMMARKOLLOT SALTKRÅKAN skulle däremot kunna bli intressant. Exempelvis handla om dagens mindre bemedlade svenskfödda och invandrade barns upplevelser av sommarlovet, om alla dem som annars måste stanna hemma i förorten mest hela sommaren. Exempelvis hjälpa till på pizzerian, eller bistå mamma i städningen om nätterna och om dessa barns möten med barn i gynnsammare förhållanden. Visa mammor som inte fått lära sig att cykla, fäder som inte kan simma o.s.v. En sådan film skulle inte kallas för en nyinspelning, utan mera sanningsenligt "en historia inspirerad av Lindgrens berättelse". 

Lindgrens serie handlar ju i hög grad om storstadsmedelklassens möte med ”underklassens” liv på landet och om ömsesidig misstro. Vilket slags nutida miljö kommer att vara ”bevarad” om 60 år? Vem ska till exempel 2021 ersätta de gamla fiskargubbarna på ön? Blir Malin nu en butch? Säger Melker även idag att Tjorven är ”tjock”? Är Båtsman numera en smidig agility-hund?


Frånsett sagorna och fantasyberättelserna, skrev Astrid Lindgren aldrig om sådant som hon själv inte hade viss erfarenhet av. Hon kunde omöjligen ha upplevt livet i Sverige på 2020-talet...




måndag 4 maj 2020

Vi måste börja med småbarnspapporna enligt den nyutkomna antologin VI MÅSTE BÖRJA MED BARNEN


Ett av mina allra första inlägg (17/9-15) hade rubriken ”Vad säger barnen? är årets viktigaste bok om barn – synd bara att Ylva Mårtens inte också är barnist…”. 

Blogginlägget inleddes med orden ”Årets viktigaste bok om barn – ja, inte bara om barn, utan i hög grad om vuxnas och i förlängningen vuxensamhällets relation till barn – är radiojournalisten Ylva Mårtens Vad säger barnen? (2015).” Bokens huvudbudskap var då att ”vi journalister” måste låta barnen komma till tals, verkligen lyssna på dem, inte bara höra dem.

Det är väl rätt passande att jag också avslutar mitt bloggande med ett inlägg om en färsk antologi redigerad av Mårtens, Vi måste börja med barnen (2020). Inledningsvis är jag skeptisk och motsträvig, tänker att ”måste vi verkligen börja med pensionä-rerna?! Vad säger det om återväxten?”. Hälften av de inbladade bidragsgivarna är nämligen människor över 70 år. 



Måste vi verkligen börja med pensionärerna?


De gamla vanliga kända debattörerna i barnfrågor lyfts fram av förlaget: Hugo Lagercrantz (75 år), Lars H Gustafsson (78), Suzanne Osten (76), Per Kågeson (73). Kågeson har emellertid ett utmärkt förslag, som backar upp mitt rubrikpåstående, så honom ska jag återkomma till. De övriga i kvartetten har mycket riktigt föga nytt att tillföra debatten, mixar eller ältar bara om sådant de länge skrivit om och levererar antologins blekaste bidrag. Några utmärkta texter av pensionärer visar sig dock också ingå, av Ove Sernhede, Gunilla Niss, Carl Göran Svedin och Ulla Waldenström.

Jag blir emellertid aningen besviken när jag läser redaktören Ylva Mårtens introduktion, då jag föreställer mig att det hade varit lämpligt med en återblick till hennes förra bok, med frågor som ”Har någon förbättring skett sedan sist, vad gäller lyssnandet på barnen och lyhördheten gentemot dem?”. Hur är det nu fem år senare, exempelvis i radions P1, efter att de av Mårtens initierade programmen som tagit barns röster på allvar (Barnen, telefonväkteriet Fråga Barnen!) lagts ned? Vi får bara några meningar om att Greta Thunbergs sätt att använda sin yttrandefrihet provocerar ”så många äldre och medelålders män” (a a:13–14).

Antologiredaktören har ett citat från föregångsmannen Janusz Korczak (1919), som även lyfts ut till bokens försättsblad. Hon tolkar detta som att den enda vägen till en bättre värld är barnen – följaktligen antologins titel: Vi måste börja med barnen. Korczak menar, i min tolkning, med formuleringen ifråga, att det i själva verket är med de vuxna som vi måste börja: 

Vi har ordnat det så för oss, att barnen ska vara så lite i vägen som möjligt, så att de har minsta möjliga chans att lära känna vilka vi verkligen är och vad vi verkligen gör (Korczak 1992/1919).

Som jag uppfattar Korczaks inställning, avser han med detta dubbelt framhävda ”verkligen” att vuxenvärlden skuffar undan barnen så att de inte ska inse hur samhälle-ligt förödande och förtryckande vuxna, särskilt fäderna, varit och är. Tolkningen backas även upp av allt annat av Korczak som jag läst. Intuitivt tycks Mårtens ändå inse att barnen drabbas värst av allt det onda i tillvaron som särskilt vissa vuxna ställer till med, när hon likt flera av de 18 textförfattarna direkt eller indirekt lyfter fram fäderna eller snarare patriarkismen som huvudproblemet. 



Negativ faderspåverkan & familjen den farligaste barnmiljön


I Ylva Mårtens fall förstår hon 60 år senare plötsligt att hon gått miste om något väsentligt i sin barndom, då den egna pappan – snarare än barnet – varit familjens centrum (Mårtens 2020:10). Fäder är i antologin överlag frånvarande, som vardags-föräldrar, som förskolepersonal, som dödade IS-fäder till svenska barn i Syrien, diskriminerade vid skilsmässor, alternativt för barnet helt okända alltifrån dess födelse. 

Ännu värre är dock att de är destruktivt närvarande: som familjepatriarker, drivande i fallen med hedersförtryck och mord på döttrar, eller som usla barnförhörsledare, en pappa som inte tror på att brodern utnyttjat brorsdottern sexuellt etc. Alternativt som åtminstone procentuellt jämlikt existerande, i meningen exakt hälften av samtliga svenska barnläkare. Om än (just?) för den skull kanske inte alltid exemplariska som fäder hemmavid?

De fyra inledande texterna besegrar emellertid efterhand min skepsis. Jag slipper tack och lov läsa att ”barnen är framtiden”, då fokusen överlag riktas mot barnens barn-dom. ”I framtiden” är ju barnen vuxna, med en vuxendom som förvisso grundläggs NU i familjen… Barnen är alltid här och nu. Flera av företrädesvis de manliga skribenterna lyfter dock just fram familjen som lösningen, tydligen ovetande om att hemmet utgör barns farligaste miljö. Betydligt värre än skolan, med all dess ofta framhävda mobbing… 

Antologins grundidé är dock god: ”att lägga brännande samhällsfrågor där barnen är i fokus bredvid varandra […] se vilken samhällelig kraft dessa frågor har tillsammans” (a a:11, kursiv i original). Hemskheterna blir nästan alltför tunga att ta till sig, om man som jag läser boken på raken. Trots att jag ägnat decennier åt barns rättigheter, blir jag nära nog överväldigad av en mörk bild av Sverige där mycket de senaste decennierna ur ett barnrättighetsperspektiv varit bakåtsträvande. Eller åtminstone resulterat i en tillbakagång vad gäller situationen i förskola, skola, omhändertagande av barn med mera. 

Vad skulle dock ha hänt, och vad kan hända, om det i Sverige bedriv(it)s en inrikespolitik med barnperspektiv?, det är den genomgående välgrundade frågan. Förhoppningar väcks tack vare att FN:s konvention om barnets rättigheter nu blivit svensk lag, genom att tidigare brott mot ett antal av konventionens viktiga artiklar i nästan alla antologibidragen påtalas strida mot dess grundkrav – men nu tros förändringar till det bättre vara möjliga. 

Personligen befarar jag att inte så värst mycket kommer att förändras innan 30-åringen Barnrättighetskonventionen fyller 50 heller. En av de yngsta bidragsgivarna, barn- och ungdomsboksförfattaren Johanna Nilsson, blott 47 år gammal, påminner dock om att ”det allra största är att pappor börjar ta hand om sina barn på riktigt. Det är så stort. Det förändrar världen. Att vi delar vardag. Det är det som förändrar” (a a:17, kursiv i original). Jag tror att antologins främst ljuspunkt ligger just i detta påpekande. Man kan ju alltid fortsätta hoppas. 



Fortsatt yttre och inre ojämlikhet


Det är omöjligt att skriva ingående om alla bidrag, så det får mest bli en uppräkning. Flera av texterna är personliga eller rent av självbiografiska berättelser om egna och andras svåra uppväxter: iranska ”invandrarbarns” olikartade möjligheter i Sverige (av Babak Behdjou, jurist på Barnrättsbyrån), författaren Susanna Alakoskis kanske redan välkända berättelse om att växa upp som fattigungar under otrygghet, vräkningshot, ”kamrat”-mobbing på grund av ständigt samma kläder. Bägge starka och för många av oss klassresenärer lättigenkännliga historieskrivningar, med anknytning till konven-tionsartiklarna nummer 26 och 27: utlovad social trygghet och skälig levnadsstandard. Som inte heller idag alltid uppfylls av det Sverige som ratificerat konventionen.

Professorn i barn- och ungdomsvetenskap Ove Sernhede och lektorn i pedagogik Christer Mattsson tecknar var för sig bilden av en kanske ännu värre inre ojämlikhet: en klassbaserad internaliserad självbild som innebär att man tar till sig omgivningens syn på en och som förstås även återfinns inom dem av andra skäl mobbade. Det sistnämnda framgår särskilt tydligt i Johanna Nilssons starka bidrag om egenupplevd mobbing och resulterande självhat. Den i sammanhanget unga Nilsson har också bättre insikter om Internets nack- såväl som fördelar för mobbade. Hon radar upp minst dussinet former av analog mobbing på 80-talet. Den värste mobbaren blev för övrigt tydligen journalistkollega till Ylva Mårtens på P1 i Sveriges radio. Nilsson påminns decennier senare om hans speciella röst, när hon hör den strömma ur radion.

Sernhede skriver om sin forskning rörande hur segregation och inkomstklyftor skapar en känsla av underordning och degradering, om hur medvetna skolelever redan i tidig ålder är om var i den sociala hierarkin deras bostadsområde och skola är placerade. Om hur detta leder till tvivel på den egna förmågan och en inre osäkerhet – kort sagt: till en loseridentitet. I skolbyråkratisk prosa individualiseras detta dock som ”bristande studiemotivation”. 

Inte bara vad gäller likvärdiga levnadsvillkor för barn bryter Sverige mot Barnrättig-hetskonventionen – som jag insisterar på att översätta titeln – men dessa är grunden till en livslång upplevelse av mindervärde, hur framgångsrik man än kan te sig som. I dagens Sverige är skillnaderna mellan rik och fattig tillbaka till tiden före första världskriget, påtalar Sernhede.

I Mattssons fall rör det sig emellertid om en verkligen avskydd och oförstådd samhälls-grupp, med fokus på allas vår delaktighet i skapandet av den stigmatiserande identiteten ”nazist”. Essän bygger på hans studie med intervjuer med unga nynazister och deras närstående. Framför allt handlar dock texten om hur det faktiskt går att arbeta med dessa av omgivningen oönskade unga människor. Daniel Velascos text om behandlingen av barn på institution är också skrämmande och viktig. Ingenderas bidrag bör missas!

Johanna Nilssons text om de livslånga effekterna av mobbing i skolan är likaså obliga-torisk läsning. Hon tar upp negativ skolpåverkan, inte bara i form av ”kamraternas” grova kränkningar under mellanstadiet och högstadiet, utan inte minst lärarnas tystnad och låtsade blindhet. 

Skoldarwinismens överlevnad för mobbarna och de mest anpassningsbara medlöparna misstas ofta för en modern variant av ”de starkaste överlever”, när de i själva verket verkar vara de svagaste. Ändå tycks många av dem vara just de som i vuxen ålder ofta når långt i karriären även på områden som påverkar eller rent av beslutar om barns väl och ve. Tyvärr verkar yrkesverksamheten inte vara tänkt som något sätt att sona sina för länge sedan begångna brott.



Negativ myndighetspåverkan


Att efter friskolereformen skolan inte längre är en skola för alla, långt ifrån likvärdig utan sämst för de barn som behöver den mest, framgår med tydlighet också i texten av German Bender, utbildningsansvarig på tankesmedjan Arena. Han tar upp både geografisk och pedagogisk segregation, sorteringen efter samhällsklass. Värst av allt är att människorna på Skolverket är mycket medvetna om förhållandena.

Att kommunaliseringen av förskolan är ännu en felslagen reform, blir ytterst tydligt i Gunilla Niss’ bidrag om försämringen på ledningsnivå och de ökade arbetsuppgifterna för personalen, typ dokumentation som stjäl tid från barnen, när pedagogerna idag ska axla även föreståndarens forna uppgifter. Niss är psykolog och har arbetat i förskolan sedan 1968, efterhand med handledning på förskolor och sett många trender komma och gå. Hon påpekar att det finns djurskyddslagar, men inga barnskyddslagar. De yngsta har drabbats hårdast av alla besparingar som medfört större barngrupper och förändringar av ledningsansvaret. Frånsett okunskap om hur digitala verktyg faktiskt används i förskolorna, är framställningen mycket läsvärd.

Den text som skrämde mig allra mest var emellertid Sara Landströms, om barns rätts(o)säkerhet. Inte bara därför att jag suttit och dömt i Uppsala tingsrätt i över 20 år, utan även i egenskap av medieforskare. Hon forskar inom rättspsykologi med fokus på bland annat barns vittnesmål. Hennes granskande genomgång av det troligen allom bekanta ”Arvikafallet” 1998, om den 4-årige Kevin som påstods ha dödats av två 5- respektive 7-åriga bröder, visar på en verkligen hårresande inkompetens vad gäller förhör med barn. Försöksledaren begår alla de fel som går att tänka sig och fler därtill. 

I pressen skrevs det att bröderna hade erkänt mordet, men det gör de i själva verket aldrig i förhörsmaterialet. Jag börjar undra hur ofta barnjustitiemord egentligen förekommit, även om pojkarna i detta fall med tanke på deras låga ålder aldrig dömts i juridisk mening, och även om bröderna 20 år senare blivit avförda från utredningen. I mediernas och allmänhetens ögon har de ändå definierats som mördare och borde få miljonskadestånd från svenska staten. Texten ifråga bara MÅSTE läsas!



Förändringsförslag för att minska negativ vuxenpåverkan


De konkreta förslag till förändringar som framförs direkt, eller indirekt intolkas av mig, är exempelvis att huvudansvaret för förskolan bör flyttas från kommunerna till staten, för att få till stånd en likvärdig förskola. Och bort med rektorer med ledningsansvar för 2–4 förskolor! Återinför istället föreståndare på varje förskola! Lagstadgad maximal gruppstorlek med färre barn och fler utbildade anställda, reglerat av bindande regelverk är ett annat krav. Tillsätt en barnminister med barnrättsfrågor som sin enda uppgift (Gunilla Niss)!

Skolverket och Lärarförbundet bör inte hålla hedersrelaterat våld och förtryck utanför läroplanerna! Hjälp även invandrade föräldrar att hitta en balans mellan sin gamla kultur och den nya (sociologen Jamila Hussein)! Bränn plintarna i gymnastiksalarna, som gett och ger uppslag till så mycket mobbing (Johanna Nilsson)! Skippa antirasistisk konfrontationspedagogik med "värderingsövningar", ty dessa enbart förstärker rollen som värdegrundsrebell hos den avsedda måltavlan (Christer Mattsson)!

Per Kågeson, känd som ledande kärnkraftsmotståndare på 70-talet, är kanske den som lägger fram det mest genomtänkta och direkt genomförbara förslaget, med en lång förhistoria i återkommande debatter åtminstone alltsedan författaren Eva Mobergs bok Kvinnans villkorliga frihet (1961), om att kvinnor och män skulle vara jämlikar i arbetslivet, familjelivet och samhället. 

Trots sin höga ålder verkar Kågeson visserligen tro att Sveriges barn aldrig haft så mycket mammakontakt som på 50- och 60-talet – och att detta var/vore entydigt bra. Numera tvingas de små tillbringa så långa dagar i förskolan. En förbisedd anledning till psykisk ohälsa hos dagens ”för- och småskolebarn”, menar han, är försämrad kontakt mellan föräldrar och barn, på grund av att föräldrarna tillbringar så lite tid med barnen och barnen så lång tid i förskolan. Var detta (eventuellt) skulle vara belagt får läsaren dock inte veta.



Samhälleligt bidrag till ”pappa-anknytning”?


Begreppet ”anknytning” tas följaktligen i bruk: ”Barn med otrygg anknytning under spädbarnsperioden har vid 4–5 års ålder fortfarande sämre självförtroende och mer problem med vuxenkontakter” (Kågeson, i Mårtens 2020:161). Fast det beror ju inte på lång förskolevistelse, eftersom inga spädbarn (det vill säga: under 1 år gamla) går i förskola. Och snacka om ”anknytningsproblem”, när barnet på 50-talet tidigt skulle ”utveckla självständighet” genom att sova i egen säng och inte ammas så ofta, utan få gråta sig mätt.

Det viktigaste skälet till otrygga anknytningsmöster idag är dessutom föräldrarnas psykiska ohälsa, våld och beroendeproblem. Då är det kanske inte speciellt bra att, som Per Kågeson, förorda mer tid för barnen med föräldrarna ifråga och max 3 timmar förskolevistelse per dag för 2-3-åringar? I sådana hem betraktas ju förskolan ha en viktig roll för barnets behov av trygghet och utveckling, tack vare anknytningen till någon i personalen.

Kågesons engagemang sägs dock främst handla om… 

…vikten av att papporna och barnen ska få en god anknytning. Barnen utvecklar tidigt en anknytningshierarki där mamman är ohotad etta. För att pappan inte ska hamna utanför är det viktigt att han tillbringar mycket tid med barnen när de är små, oavsett om detta leder till att hans hustru arbetar mer eller mindre (Kågeson i Mårtens a a:165).

Där har han onekligen en poäng, om vi tänker bort föräldrarna med egna personliga problem. (Dessa måste givetvis få annat stöd, men dem berör Kågeson inte.) Han refererar till en bok han själv skrev 2017, Jämställd men inte på mannens villkor och barnens bekostnad. I den föreslog han partiell medborgarlön till de föräldrar som väljer att arbeta deltid under småbarnsåren (två år för varje barn, utan möjlighet till över-låtelse till partnern). Det skulle då handla om 6 arbetstimmar per dag, med ett bidrag på 80 procent av mellanskillnaden i lön jämfört med heltid om 8 timmar/dag. 

Det verkar vara det förslag som han även nu föredrar – och faktiskt alls inte dumt! En bättre benämning än barns pappaanknytning är förstås fäders barnanknytning.



Hushållsnamnen Hugo, Suzanne och Lars H


Hugo Lagercrantz har jag redan skrivit så mycket om (se kolumnen till höger!) att det får vara nog, men jag har fortfarande en fråga till honom. Hans expertis inskränker sig till småbarnshjärnans synapser, men är mest känd som debattör i ämnen han aldrig forskat om och inte behärskar: sitt motstånd mot ”skärmmedier”. Doktorn tycks inte ens ha brytt sig om att kontrollera huruvida den ursprungliga konventionstexten beträffande FN:s artikel nummer 17 verkligen löd exakt som den nu lyder:

Enligt artikel 17 har barn rätt att få tillgång till information via internet, radio och tv. Detta är kontroversiellt och kan inte ha funnits med i den ursprungliga skrivelsen från 1989 (Lagercrantz i Mårtens a a:58).

Jodå, det fanns visst med redan i november 1989, även om Lagercrantz tydligen bara läst barnversionen av texten. I vuxenversionen både nu och i den engelska ursprungs-texten från 1989 står det visserligen ”massmedier/mass media”, eftersom man var klok nog att inse att nya massmedieformer torde tillkomma efter tidningar, radio och tv. Internet är faktiskt fullt av massmedier. Så värst kontroversiell var skrivningen heller inte år 1989. Att den i vissa kretsar senare varit kontroversiell, beror främst på debattören Lagercrantz’ egna kampanjer under snart 20 års tid: mot tv, dvd-er och det han kallar ”skärmtittande”. 

Att innehåll i bild- och ljudmedier förvisso inte alltid gör småbarn ”intelligentare”, innebär för den skull inte att tittandet därmed är farligt. Barn använder förstås inte dessa medier till att undervisas eller för ”inlärning”, utan för att slippa undervisas och för att de tycker sig lära sig en massa uppenbarligen intressanta och användbara saker. Den amerikanska barnläkarakademin, som Lagercrantz helt stött/stödjer sig på, har aldrig haft rätt beträffande ”skärmtid”, vilken den själv medger genom att ständigt ändra sina rekommendationer i mer tillåtande riktning. 

Barns förmågor tack vare den enorma tillväxten av synapser i hjärnan fram till 3-års-åldern sägs enligt honom möjliggöra att de dessförinnan (men även senare) skulle kunna lära sig flera främmande språk. Nu till min fråga: VARFÖR skulle inte samma plasticitet hos hjärnan även gälla för de yngstas förmåga att lära sig att förstå ljud- och bildmediers sätt att berätta?

Suzanne Osten har jag redan också skrivit så mycket om, att jag bara hänvisar till etiketten med hennes namn i kolumen till höger. Lars H Gustafssons (LHG:s) antologibidrag ska jag inte heller orda så värst mycket om, eftersom det mest bara upprepar det han skrev i sin bok Relationsrevolutionen från 2016, som jag anmälde redan 29/1-16 (se länken nedan). Fast han tar nu återigen upp begreppet ”childism”/barnism, men på ett delvis nytt sätt.

LGH ville 2016 inte riktigt importera religionsfilosofen John Walls begrepp ”childism” som doktorn fann problematiskt, därför att det ”kändes ovant” (Gustafsson 2016: 110f). Han kände även motstånd på grund av att en amerikansk psykoanalytiker (Young-Bruehl 2012) använt begreppet på ett märkligt sätt, nämligen för det som ibland brukar kallas för barnrasism: således analogt med sexism och rasism. Varför skulle hennes högst problematiska användning få styra Gustafssons logik? 



Barnism – än en (sista) gång… Gustafsson ”barnist – javisst”?


Mina allra första blogginlägg 2015 handlade om min egen precisering av begreppen ”barnkultur” och ”barnism”. Cirkeln sluts nu, när jag i inlägget nedan idag repriserar det om barnism. Även nu 2020 är Gustafsson tveksam till begreppet och refererar han till Elisabeth Young-Bruehls ”childism” avseende ”adultism” (!), förutom till John Walls ”childism” som en ”motsvarighet till feminism”. 

LGH tror fortfarande att feminism handlar om den kamp genom vilken kvinnorna tilltvingat sig inflytande och makt. Än en gång: feminism handlar om kampen för både mannens och kvinnans ”bästa” – och i förlängningen förhoppningsvis även ”barnets bästa”. Feminism är en mänsklighetskamp, en RELATIONSTEORI! Barnism är också en RELATIONSTEORI. För att vara övertydlig:

Förtryckets ”överlägsna” ideologi             Motideologi

sexism                                                                        feminism
rasism                                                                       postkolonial rasteori bl.a.    
klassism                                                                      socialism
heterosexism                                                               queerteori/-politik
adultism/ålderism/barnrasism/patriarkism                      childism/barnism                                                              


Young-Bruehls begrepp är alltså uttryck för en logisk kullerbytta, när hon hoppar mellan de bägge motsatta kolumnerna och placerar in ”childism” i förtryckskolumnen.

Debattören LGH hävdar i antologin, att även om feminism förknippad med kvinnornas egen frigörelsekamp fått stöd av många män, har kampen främst drivits av kvinnorna själva:

”Det finns därför något problematiskt i att vuxna använder parollen Vi är barnister! utan att fråga barnen först. Barn och ungdomar börjar tröttna på vuxna som säger sig företräda dem. Men som varken låter barnen komma till tals eller accepterar dem som ledare” (Gustafsson i Mårtens 2020:92–93).

Den ende som mig veterligt använt sig av ”barnism” som en slogan är Gustafsson själv, i ett blogginlägg (30/4-14) betitlat ”Barnist – javisst!”. Inga barnsolidaritetsrörelser, exempelvis Rädda barnen som LHG själv verkat inom, drivs heller av barnen själva. Hur många medverkande i Ylva Mårtens antologi tror sig för övrigt inte företräda barnen?! Ingen av dem kallar sig, vad jag vet, för barnist, fast några få verkar vara det. En barnist är dock varken någon barnledare eller barnledd, utan försöker vara en VUXENledare.

Gustafssons eget påstått ”nya tänkande” framhåller nu mötet ansikte mot ansikte med barnet i ögonhöjd och sägs bygga på insikten att barn redan från födseln är människor snarare än ”blivande människor”, har något nytt och unikt att tillföra i meningen bär budskap med sig som gåva till vuxna, samt för det tredje har rättigheter, inte bara behov. Inget av detta lär vara särskilt nytt vid det här laget. Ändå vill han främst betona barnets behov av "stöd och vägledning". 



Det instängda familjelivet och fostran som lösningen?


Föräldraskap påstås vara en konst, vars uppdrag är att i varje möte med barnet ”känna hur mycket ansvar barnet kan ta och hur mycket skydd, stöd eller vägledning det behöver”. För detta behöver de vuxna kunskap, som de redan sägs kunna erhålla i föräldrastödsprogram, som dock ”behöver uppdateras med ny kunskap om hur med-känsla utvecklas och bibehålls hos både vuxna och barn” (a a:96). Konstnärer brukar inte gilla pedagogisk konst och konstskapande är faktiskt i hög grad kognitivt... (se mitt blogginlägg 16/4-18). Gustafsson verkar vara en känslomänniska, när det som krävs faktiskt är tankar.

LHG fokuserar alltså inte alls barnrättigheter, utan fostran… Förhoppningsvis en annan fostran än den som framträder i många av de övriga antologibidragen? Som han kanske inte läst? Exakt var konstnärliga föräldrastödsprogram som lär ut medkänsla till både barn och vuxna går att ta del av framgår ej, men dessa är väl i dagsläget bara till för riktiga ”problemfamiljer”? 

På samhällsnivå upptäcker Gustafsson emellertid exempel på ”childism”. Han åsyftar dock snarare ”youthism”, i form av kampen bedriven av 16–26-åringar för rätten till utbildning och klimaträttvisa (Greta Thunberg, pakistanskan Malala Yousafzai, samt den brasilianska utbildningsaktivisten och politikern Tabata Amaral): ”Äntligen dags för childism i ordets mest positiva mening”, skriver han om ”barnens egen befrielsekamp” (Gustafsson i Mårtens 2020:96, kursiv i original).

LGH ser således tydligen själv fortfarande dessa unga människor främst som ”barn”, istället för som aktivister rätt och slätt. Enligt hans egen ”grundsats” nummer 1 är ju barn ”människor rätt och slätt”… Här upptäcker jag också spår av det gamla talesättet om att ”barnen är framtiden”, vilket avhänder sig allt vuxenansvar. Barnen ska lösa alla problem som föräldra- och far- och morföräldragenerationer har ställt till med och misslyckats åtgärda…

Beträffande Gustafsson såväl som Lagercrantz vill jag påminna om att de i samman-hanget enbart är debattörer, alltså inte uttalar sig i egenskap av läkare. Bara för att man vet mycket om synapserna hos barn under 3 år, eller om barns kroppsliga hälsa, behöver man inte vara klokare än genomsnittssvensken vad gäller mer yrkesfjärran områden.



Konklusion? Vi måste börja med småbarnspapporna!


Trots antologins titel är den enda konklusion jag kan dra av texterna att vi måste börja med småbarnspapporna. Synsättet tycks förutom av Kågeson även delas av Johanna Nilsson. Endast så är det möjligt att få till stånd den barnnära relation till barnen som uppenbarligen behövs för att verkligen förstå och bry sig om dem. Kågesons förslag ovan med partiell medborgarlön till barnföräldrar för 80 procent av mellanskillnaden mellan 6 respektive 8 timmars arbetsdag låter lovande – inte bara för den som i ett halvt sekel demonstrerat för 6 timmars arbetsdag. 

Text efter text lyfter fram fäders och andra mäns betydelse som mer på ont än gott. Hemmapappor lär påverka även de män som inte är hemma, aldrig var hemma med sina egna barn och (därför?) idag sitter i beslutsfattande positioner. Likaså alla de nostalgiska män som, som pensionärer, plötsligt börjar värna barns rättigheter. Här syftar jag inte specifikt på antologins bidragsgivare.

Jag tittar i min spåkula och ser att antologin Vi måste börja med barnen nog blir decenniets viktigaste bok om barns situation. Dock oroar jag mig för om den verkligen når den målgrupp som den borde. Med andra ord dem som sitter inne med besluts-makt. Då måste textförfattarna nog ut i debatt- och konferenscirkusen, likt Lagercrantz bomba DN:s och SvD:s debattsidor, för att skapa rubriker likt Osten grandiost påstå sig vara ”kolossalt underskattad” på sina respektive områden.

Jag har debatterat mot Hugo Lagercrantz i tidningar, i boken Blöjbarnsteve och på de nordiska läkarförbundens möte i Danmark (minns ej om det var i Köpenhamn eller Odense), mot Lars H Gustafsson likaså i skrift och på konferens (i Umeå tror jag att det var) och mot Suzanne Osten alltifrån vår brevväxling på 80-talet. Nu får det räcka för min del.

Det blir hädanefter upp till andra – kanske mina läsare? – att se till att debattera, bli aktivister och bilda aktions- och påtryckningsgrupper. Själv stiger jag härmed i egenskap av 72-åring först av bussen… Till förmån för de yngre röster som bland annat kommer till tals i denna bok. Fast nog borde det väl ha varit möjligt att låta ännu yngre aktivister få medverka? Inte bara Greta Thunberg, som automatiskt föreslås.

Jag erkänner vidare att jag nog var alltför optimistisk i min bok Barns rätt till sin röst (2014), när jag förutspådde att alla svenska barn år 2039, vid 50-årsjubiléet av FN:s konvention om barnets rättigheter, skulle ha rösträtt. Så värst mycket verkar just nu inte tyda på det… 

Vill du ha ett gratisex av den boken (eller någon annan av mina böcker), se under BÖCKER i bloggens meny! Boken om Barnjournalen kontra Lilla Aktuellt (2010) innehåller också massor om barns politiska status och rätt till politiskt erkännande och rösträtt – såväl som om intervjuade barns egna tankar kring politik och om deras informationsfrihet, som ju förutsätter tillgång till medier typ Internet. Mitt inlednings-kapitel i Bjöjbarnsteve. Om hur barn under 3 år upplever tv och leker med fjärtroll (2008) tar sig an Hugo Lagercrantz argument mot tv- och datorskärmar.


Och jo, det är synd att Ylva Mårtens fortfarande inte kallar sig barnist…




Referenser


Korczak, Janusz: Hur man älskar ett barn, Stockholm: HLS 1992 (urspr.1919)

Gustafsson, Lars H: Relationsrevolutionen. Om mötet mellan barn och vuxna, Stockholm: Norstedts 2016 (elektronisk version 2015)

Mårtens, Ylva: Vad säger barnen?, Stockholm: Atlas 2015

Mårtens, Ylva (red): Vi måste börja med barnen, Stockholm: Ordfront 2020 

Wall, John: Ethics in Light of Childhood, Washington D.C.: Georgetown University Press 2010

Young-Bruehl, Elisabeth: Childism. Confronting Prejudice Against Children, New Haven, Conn: Yale University Press 2012