onsdag 28 december 2016

Ingen bok eller film kan förändra världen – men läsning kan!

Det vanligaste argumentet i kritiken mot förment rasism i barnlitteratur eller barnfilm har varit att man vill skona sina egna, och ibland även andras, mörkhyade barn från att höra N-ordet, se ett blackface eller en karikatyr av en muslim eller någon annan etnicitet. Man hävdar att barnen blir ledsna eller till och med kränkta. Eller snarare: barnen torde bli, eller skulle bli ifall…, borde kanske enligt den vuxne rent av bli, sårade. Ifall de visste, det som de vuxna vet… ”Vi” måste förhindra ”dem” från att få veta det! Några uttalanden från barn hörs aldrig, ty de tillfrågas inte ens. Eller möjligen efteråt, när saken redan är avgjord. 

Om det vore fråga om dokumenterande böcker föreställande dessa barn, vore argumentet givetvis riktigt, men inte i fiktion och särskilt inte fiktion av det slag som jag i blogginlägget nedan (12/9-16) kallat för ”stolpskott”. Ingen karaktär i dessa felaktigt anklagade fiktions-berättelser blir nämligen kränkt eller nedvärderad. De flesta innehåller förvisso etniska stereotyper, några rent av karikatyrer, men karikatyrer ska vara rejält överdrivna för att helt säkert begripas såsom sådana. 

Och det som en ser som en stereotyp eller fördom, ser en annan på ett helt annat sätt. En stereotyp en bok gör inte boken stereotyp, än mindre rasistisk. Pippi Långstrump i Söder-havet eller Mustafas kiosk kan av en läsare betraktas som okänslig eller ”rasistisk”, medan en annan ser boken som antirasistisk och rebellisk eller att den skämtar med klichéer.   Bibliotek ska som tur är inte ”se” alls, bara tillhandahålla information och upplevelser i mängder. Gärna ställda mot varandra.

De som startat eller deltagit i antirasistiska utrensningsaktioner verkar emellertid tro att en missvisande eller felaktig specifik bild av, eller bok om, någon eller något kan vara skadlig för en tänkt individ, en grupp eller för samhället i stort. Visst: grunda tankar och felaktiga föreställningar i största allmänhet om en viss grupp eller ett historiskt skede kan vara skadligt för individen, gruppen (både den egna och den ”Andra”) såväl som för samhället, oberoende av om de beror på rasism eller kommer sig av ren okunnighet. Ansvaret för detta ligger dock aldrig bara hos en enskild bok eller film. 

En specifik bok eller film kan visserligen bekräfta, men också utmana, en individs tänkande. Exakt vilken bok, vilken reaktion och vilken individ går ej att förutspå och beror på andra omständigheter runt vederbörande. 

Men, säger då någon, barn förstår inte, barn är inte medvetna om ordets eller bildens historiska kontext. Barn kan inte sätta in företeelsen i dess rätta sammanhang, inte tolka. Och barn imiterar tanklöst det som de hör eller ser i fiktionen! Alla böcker och ord (”tjock” t.ex.) kan användas på ett taskigt sätt, om det nu är det mobbaren är ute efter. Förstår inte barnet ifråga de negativa konnotationerna hos ett ord eller en bild, tar det rimligen inte heller illa vid sig. Vet det inte att bilden/ordet för 80 eller 30 år sedan var rasistiskt, lär det bara slinka förbi. Först om 20-30 år förstår de dessutom visst filmerna och böckerna… ”What you didn’t know about X in Disney films” till exempel.

Dagens dam- och veckotidningar på Nätet av underhållningstyp kan ju locka hundratusentals läsare med rubriker av karaktären ”Classic Children’s Books You Didn’t Realize Were Racist” och så radas de upp: Pippi Longstocking, The Secret Garden, Peter Pan, The Chronicles of Narnia, Charlie and the Chocolate Factory, Doctor Dolittle, Sherlock Holmes etc. Inom en vecka finns samma artikel i Expressen och/eller Aftonbladet. Men om man nu som barn inte insåg detta, var böckerna då ”rasistiska”? 

Mina bloggföljare vet att jag alltid brukar framhålla tolkningens och perspektivets betydelse… Att tolka är inte så annorlunda än att jämföra, förutsett att man har något att jämföra med. Barn, om några, är ena baddare på att jämföra: ”Det är orättvist att…” Fast bara vissa tros ha förmåga att tolka och bearbeta motsägelsefulla intryck.


Ålderism, klassism och elitism


Att barn inte skulle förstå eller ens kan förstå, åtminstone inte vissa barn, är ett vanligt förekommande uttryck för både ålderism eller adultism (vuxnas missuppfattning att vuxna alltid är överlägsna barn) och klassism (att tillhörighet till hög samhällsklass automatiskt gör vederbörande överlägsen). I frågor om rättvisa och förtryck, är nog barn ur underklassen mer kompetenta. Malena Janson skriver dock (Sydsvenskan 18/5-16) apropå debatten om Jan Lööfs bilderböcker med stereotypa etniciteter och med hänvisning till en annan medelklass-debattörs inägg (veckan innan) om att barn och vuxna väl kan samtala om det lästa:

”Tyvärr fungerar nog inte denna pedagogiska metod särskilt väl i verkligheten. I dessa kulturmedelklasshem lär barnen med all rätt protestera högljutt mot dylika godhjärtade men vansinnigt irriterande brechtianska avbrott. Och i övriga hem (det vill säga de allra, allra flesta) och förskolor saknas ofta kunskaperna, språket, tiden, orken och/eller lusten att placera de konstiga araberna och de jättelika afrikanerna i dess historiska kontext. Vidare kan vi väl inte förutsätta att böckerna alltid upplevs i vuxet sällskap?” 

Janson är dock bara emot nyutgivning av böcker med ”unkna stereotypa skildringar av vissa folkslag”, inte mot placeringen av befintliga sådana i arkiv, samlingar och forskningsbiblio-tek: ”De är viktiga tidsdokument som möjliggör för kommande generationer att ’bläddra sig bakåt genom historien’.” Att på så sätt förhindra möjligheten till ”bläddring” i sådana nutids-dokument redan nu, är enligt henne tydligen att ”visa de barn som växer upp i Sverige på 2010-talet respekt. Att praktisera artikel 31 i Barnrättskonventionen, som slår fast alla barns rätt till 'lämpliga och lika möjligheter' att 'till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet'”. 


Att förvägras rätten att ta del av en viss bilderbok tolkas alltså som liktydigt med att ”till fullo delta”! Till fullo! Newspeak?  

De slutsatser som jag drar av detta är tre: 1) Barn, som är denna ”kommande” generation redan nu, ska inte få möjlighet att förstå förrän de inte längre är barn; Rättelse: förrän de inte längre är medelklassbarn… Ty 2) nuet och historien ska enbart vara tillgängliga för den elit som släpps in i arkiv, samlingar och forskningsbibliotek; 3) ”Att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet” tolkas som att detta idag bara utgörs av ”ideologifria” och rasismfria kvalitetsstämplade uttryck, eftersom dessa ju inte är undanstoppade eller föremål för censur. Detta riskerar att göra att läsaren inte tar del av dem med tillbörlig försiktighet, ja, vaksam-het. De har ju redan tankebefriande godkänd-stämpel.

Sådan elitism och klassism i antagandet att barn och vuxna från vissa samhällsklasser eller miljöer inte kan förhålla sig till fiktion och ta till sig somt men förkasta annat, utan måste ha friserade, färdigklippta, tvättade versioner för att ej bli skadade eller skadliga, påminner om nedvärderande rasism. Lika förminskande är det att tro att barn nödvändigtvis måste se sig själva speglade exakt så som de är på ytan, och inte kan upptäcka djupare likheter med en karaktär eller vara intresserade av ”de Andra”.


Ingen bok eller film kan förändra världen – däremot kan läsning 


Beträffande att barn skulle imitera det som de hör eller ser i fiktionen blir min fråga i så fall: Imiterar de allt? Varför apar de dumma när de vill retas bara efter alldeles specifika ting, specifika ord, i denna fiktion? Varför så selektivt? Jag hävdar att de redan vet att detta är sårande och nu blir påminda om det och stärkta i sin taskighet, ifall någon i närheten reagerar ”känsligt”. Det är då inte boken eller filmen som pratar och sårar, utan oschyssta ”kamrater”. Detta ger ett utmärkt tillfälle att tala om saken, både i skolan och i hemmet.

En annan invändning lär vara föreställningen att en enskild bild eller bok i både positiv och negativ mening visst kan förändra en människa eller världen. Också detta menar jag är ett föga belagt påstående. Jo, jag hör dig: judekarikatyrer, Mein Kampf, Bibeln, Koranen, etc… Miljoner människor har bevisligen tagit skada av idéer i dem, men inte enbart av skrifterna i sig utan av de ideologier som byggts upp utifrån dem och propagerats av människor i närmiljön. Fast även dessa tre skrifter har ju tolkats högst olika och beroende av sin samtid i övrigt. De läs(t)es inte heller precis av ensamma i avskildhet, utan som ett av flera inslag i gemensamma riter.

Nej, min övertygelse är att ingen bok i sig kan förändra en människa eller världen, däremot kan läsning det – läsning av många böcker och andra texter, begrundade, diskuterade och ställda mot varandra och mot egna erfarenheter. Böcker påverkar inte oss, utan vi och vad vi hittills varit med om och tidigare läst – och kommer att läsa – påverkar vår tolkning av texten ifråga. Vi påverkar boken och bilden. Dessa tre böcker förolämpar till exempel min intelligens bara om jag tillåter det ske. Blir jag då inte sårad å andras vägnar, när jag läser dumheterna i dem? Särskilt barn är kanske ännu inte starka nog att stå emot vissa böckers fördomsfulla bilder och idéer? Visst kan barn inbland bli ledsna och sårade.

Att bli sårad eller ledsen är emellertid inte detsamma som att ta skada. Bättre är förstås att bli arg. Inte minst medför ilska att vi blir högst känsliga mot det som i verkligheten är orätt-färdigt, vilket driver fram agerande för att åtgärda reella orättvisor. ”Starka känslor” erhållna från böcker och filmer brukar ju annars vanligtvis uppmuntras. Psykologerna har kommit fram till att det är just ilska, och inte politiska ideologier, som uppmanar till handling mot missförhållanden och orättvisor (se mitt blogginlägg 10/12-15 om känslornas psykologi, utifrån filmen Insidan ut).


Att känna sig kränkt är inte motivering nog för utrensning


Att man tar illa vid sig av en viss bok eller bild är alltså inte anledning nog till att utradera den. Man får helt enkelt titta åt ett annat håll och knyta nävarna i fickan. Tror föräldern att veder-börandes barn skulle bli sårat, är det förälderns uppgift att inte köpa eller låna boken ifråga. Har barnet ändå stött på den, innebär föräldraskap att samtala med barnet om den obehagliga upplevelsen. Att då inte pådyvla sitt barn eller andra människor sin egen uppfattning om dessa bilder eller ord, bara säga sin mening och ge skäl, är att visa dem respekt.

Risken för eventuella negativa psykologiska reaktioner hos potentiella mottagare är enligt min mening alltså inte något giltigt skäl till att censurera eller rentvätta, vitmena eller svartmåla böcker eller filmer. Oavsett om det kallas för uppdatering, modernisering, text-aktualisering, gallring, magasinering, utrensning, eller är fråga om självcensur, språk-kosmetik, ordexorcism, bildklorin, historisk plastikkirutgi eller motiveras med ”respekt” för någon viss etnicitets-, köns- eller läggningsgrupp som blivit eller kan bli ”sårad”, är det en styggelse.

Att tala i termer av att en viss bok, eller utseendet på en fiktiv karaktär, i sig skulle vara kränkande innebär en kränkning av alla människors kapacitet att tänka, tolka, reflektera, samtala och agera. 



söndag 25 december 2016

Finns det ett liv efter födseln?! Del II: Kristen propaganda på skolavslutning?


Apropå min text nedan (23/12-16) om skolavslutningen i Visby domkyrka två dagar innan. Som sagt ett julspel i form av en teologisk diskussion mellan ett tvillingpar i livmodern. En handfull kvinnor spelade upp ett födelsedrama bakom ett jättestort rött sammetsskynke, där tvillingarna med sina två navelsträngar tjockare än båttampar, till slut föddes – och tros-frågan därmed fick sitt svar… 

Jag har nu hunnit ta del av ett antal skolbarns reaktioner på denna skolpjäs. Förskoleklassare och lågstadiebarn säger sig föga förvånande ha ”fattat ingenting”. Det visar sig att tidigare denna förmiddag hade eleverna på en närbelägen högstadieskola också fått se och höra samma stycke i domkyrkan. Inte ens niondeklassare begriper vad det hela handlade om eller var tänkt att säga. 

Detta kan givetvis tolkas på flera sätt. Exempelvis som att dagens skolbarn lyckligtvis inte kan ta skada av lite obegriplig kristen propaganda, eller som att detta är synd (i vardaglig mening). Det kan förstås också värderas på skilda sätt: som att det var tur att få barn förstod, eller som motsatsen. Alternativt: att oföddas intellektuella förmåga värderas högt. Nästa pjäs tar kanske upp teodicéproblemet?

Min egen reaktion är (föga förvånande?) den, att det är så typiskt att a) vuxna inte kan betrakta världen ur barns perspektiv och försöka tänka sig in i om/hur de åhörande och åskådande skolbarnen begriper. Och typiskt att b) vuxna än en gång ockuperar något som ska vara för barn (nämligen jullovets inledning) med budskap som i själva verket är riktade till föräldrarna och andra vuxna. Det förstnämnda, vuxnas perspektivtagandeinkompetens, kallar jag för adultocentrism och det sistnämnda om synen på att allt ”vuxet” utgör normen: adultonormativitet

Svåra ord, ja, men som går att begripa om man vill. Jag ska nu introducera ännu ett ord, en variant på adolescent för påstått självcentrerad ungdom/tonåring. Är detta agerande i a) och b) tecken på en ny form av kid + adult =”adultescent”

När barn används som redskap för att få reklam (om livförsäkringar eller ”miljösmarta” bilar t.ex.) att nå fram till föräldrarna kritiseras detta alltid. Mig veterligt sker det däremot aldrig med budskap i religiösa sammanhang. Har sedan sist hittat ännu en version av berättelsen i den kristna tidningen Dagen. Av ”barn och dårar” sägs man ju få veta sanningen…



Dagen 29/12-06

"Tror du att det finns ett liv efter födseln?"


”Det var en gång två tvillingar som befruktades i samma livmoder. Veckorna gick och tvillingarna blev större. 
När deras medvetande växte skrattade de av glädje. 
-Är det inte underbart att vara befruktad? Är det inte underbart att leva? sa de till varann.
Tillsammans utforskade de sin värld. När de fann navelsträngen från sin mor som gav dem livet, sjöng de av glädje.
-Vad stor vår mors kärlek är som delar sitt eget liv med oss!
Veckor blev till månader och de lade märke till hur mycket de förändrades. 
-Vad innebär det att vi förändras? frågade den ene. 
-Det betyder att vistelsen i den här världen har ett slut, svarade den andre. 
-Men jag vill inte bort härifrån sa den ene. Jag vill stanna här - alltid. 
-Vi har inget val, sa den andre. 
-Tror du att det finns ett liv efter födelsen? 
-Hur skulle det kunna finnas det? svarade den ene. Vi har ju fått varsin navelsträng och livet vore omöjligt utan den. Förresten så har vi sett bevis på att andra varit här före oss - men ingen har kommit tillbaka och berättat för oss om något liv efter födelsen. Detta måste vara slutet!
Så föll den ena i djup förtvivlan. 
-Om befruktelsen slutar i födelseögonblicket - vad är det då för mening med livet i livmodern? Det är meningslöst. Det kanske inte finns någon mor trots allt! 
-Men det måste det finnas, protesterade den andre. Hur kom vi annars hit? Hur skulle vi annars kunna leva? 
-Har du någonsin sett vår mor?, invände den ene. Hon kanske bara finns i vår fantasi! Vi kanske bara har hittat på henne för att känna oss tryggare.
Så fylldes de sista dagarna i livmodern av djupa frågor och stor fruktan. 
Slutligen kom födelseögonblicket. 
När tvillingarna hade lämnat livmodern öppnade de sina ögon och grät av glädje. 
Det de såg överträffade de allra vackraste drömmar!”



Gott NYTT År!
Margareta

Mor, mormor och humanist


fredag 23 december 2016

Finns det ett liv efter födseln?! Kristen propaganda på skolavslutning?


Apropå min text (19/12-16) om att 4-åringar verkar vara mindre godtrogna än 6-åringar och vuxna, vad övernaturliga föreställningar såsom ett liv efter döden anbelangar. 

Jag var i onsdags i Visby domkyrka för mina barnbarns skolavslutning och där uppfördes en liten sketch, eller vad man ska kalla det, med några kvinnliga präster (?) eller ”kyrkopeda-goger” (det stod ”PEDAGOG” på den enas lumberjacka). Det hela introducerades av prästen med några ord om en berättelse om födelse och att en del trodde på den, medan andra sa att det bara var en myt eller saga. 

Det ekar en hel del i domkyrkan så jag hörde inte allt som sades – och minns väl ännu mindre – men det hela gestaltades som en dialog mellan två ofödda som gick ut på frågan:

”Tror du att det finns ett liv efter födseln?”


Jag tänkte fråga prästen varifrån texten kom men hann ej. Men så hittade jag detta på:



I en gravid kvinnas mage låg två bebisar. Den ena frågade den andra:
- Tror du på liv efter födseln?
- Så klart. Något måste det finnas efter födseln. Vi kanske bara är här för att förbereda oss på vad som komma skall.
- Dumheter! Det finns inget liv efter födseln. Hur skulle det livet vara?
- Jag vet inte, men jag vet med säkerhet att det kommer att finnas mer ljus där. Kanske går vi med våra egna ben och tar in näring genom munnen.
- Det där är absurt! Att gå är omöjligt. Och näring genom munnen? Det är ju löjligt! Vi får näring genom navelsträngen. Jag ska säga dig en sak: Liv efter födseln är uteslutet. Navelsträngen är alldeles för kort.
- Jag tror att det måste finnas något. Och det kanske är annorlunda mot vad vi är vana vid.
- Ingen har någonsin kommit tillbaka därifrån, från efter födseln. Födseln är slutet på livet. Och när det kommer till kritan så är inte livet mer än en osäker existens i mörker som inte leder någonstans.
- Jag vet inte precis hur livet efter födseln kommer att vara, men jag är säker på att vi kommer att träffa mamma och att hon kommer att ta hand om oss.
- Mamma? Tror du på mamma? Och var tror du att hon är nu?
- Var? Överallt runt omkring oss. Det är i henne och av henne som vi lever. Utan henne skulle den här världen inte finnas.
- Jag tror i alla fall inte på det! Jag har aldrig sett mamma, och därför är det logiskt att hon inte existerar.
- Men ibland, när vi är riktigt tysta, så kan du höra henne sjunga eller känna hur hon påverkar vår värld. Eller hur? Jag tror att det finns ett riktigt liv som väntar på oss och att vi just nu bara förbereder oss för det.


Det visar sig att texten är "inspirerad" av en novell med 37 år på nacken:

Svenska kyrkan på Gotland /react-text react-text: 1344 /react-text Texten i inlägget har länge cirkulerat med anonym författare på internet - nu har vi haft kontakt med Pablo J. Louis Molinero, som 1980 i samband med sin dotters födelse skrev novellen som texten ovan är inspirerad av. Självklart ska Pablo få erkännande för det!
Läs gärna hela Pablos novell (på engelska) här: 


I Molineros text visar sig den ena tvillingen, en pojke som inte tror på existensen av någon Mor därute, strypas av sin navelsträng och dö. ”Boy had guessed right. There was no another life after birth.” För den troende tvillingsyrran gick födelsen fint…


Jag tror inte att så värst många av skolbarnen (klasserna 0-6) begrep allegorin, men pjäsen var onekligen          (fyll själv i!). 

Barnen vet dock att Mamma inte bara är en fantasi.



Läsarnas favoriter


Snart har ännu ett år flutit, nej, hastat, förbi och det är dags att fundera över vad man eventuellt bidragit med på i denna förtäckta internettidskift. Inte mycket, verkar det som. 

Jo, jag fick visserligen till stånd en ändring av namnet på "Barnens romanpris", i år omdöpt till "Barnradions romanpris". Inte värst mycket att hänga i granen, precis. Men de flesta tidskrifter har ju fler än en skribent att lägga ut arbetet på. 

Fast med tanke på att det bara finns 76 personer i landet som är genuint intresserade av BARNKULTUR, borde jag väl vara nöjd med dessa siffror över mest lästa inlägg:


1. Onsdag 23 september 2015


2. Måndag 6 juni 2016


3. Tisdag 3 november 2015


4. Måndag 18 januari 2016

Genusgungbrädet ersatt av genusbalansvåg (Kämpa på tjejer & killar: 339)



5. Måndag 21 november 2016

Inga skämt är enbart ”på skoj” – varken politikers eller barns rasistiska, sexistiska, homofoba, etc nätvarianter (Synd att Donald Trump inte fått för röster här utan hamnade utanför prispallen ... 308)



6. Onsdag 3 februari 2016

”Docktestet” – ett experiment av högst tveksamt värde (Har inte fått några invändningar från dem som hänvisat till dess "bevisvärde" – hör kanske ej hemma bland de 270?)



7. Tisdag 15 september 2015

Begreppet barnism (ett synsätt som jag verkligen önskar sprida till för än 196)




8. Onsdag 13 januari 2016


9. Onsdag 25 maj 2016


10. Onsdag 2 november 2016


11. Måndag 21 mars 2016


12. Torsdag 5 november 2015



Har du missat något, ger julefriden dig mycket tom tid! 

Dessa ovan är visserligen inte mina egna favoriter, utan jag vill ju hellre lyfta fram inläggen med barns reception, men kan förstås inte göra mer än publicera sådana. Något lästvång existerar lyckligtvis ännu inte.

Jag ska försöka orka skriva ett tag till, ty det vore förstås kul ifall även någon av dem som undervisar i ämnet Barnkultur också skulle vilja titta in...



GOD JUL!
Margareta


PS
Du är välkommen att höra av dig med kommentarer eller andra livstecken!   DS








onsdag 21 december 2016

Tjuren Ferdinand sedd från tjurfäktarnas synvinkel. Om tolknings- perspektivets betydelse


Tjuren Ferdinand (1938) brukar vara favoriten i det traditionstyngda tv-programmet Kalle Anka och hans vänner önskar God Jul. Det framgår tydligt när människor tillfrågas om vilken filmsnutt de absolut inte vill byta ut, eller gillar allra mest. För att inte tala om när ryktet vissa år sprids, att kortfilmen har klippts bort.

Lika traditionsenligt brukar figuren tolkas som en pacifistisk symbol. En del brukar tillägga att berättelsen ursprungligen skapades som en reaktion mot inbördeskriget i 1930-talets Spanien. Idag ser somliga också Ferdinand som gay, eftersom han är annorlunda än de andra pojkarna.

Filmen baserar sig på amerikanen Munro Leafs bok The Story of Ferdinand (med illustra-tioner av Robert Lawson) som utkom hösten 1936, ett par månader efter att det spanska inbördeskriget utbrutit. Leaf har själv förnekat att berättelsen handlar om något ”politiskt”, bara om en tjur. Han skrev barnboken på en timme, men redan nio månader innan det spanska inbördeskriget inleddes. Förutspådde han just det?

Miljön är onekligen spansk, närmare bestämt Andalusien, och Spanien är utan tvivel det land som självklart förknippas med ”evenemanget” tjurfäktning. Fast Ferdinand är väl troligen ingen tjur ifall han nu tolkas som en pacifist, utan ska väl också han då stå för en människa. Det vill säga av samma art, om än kanske inte samma rang, som matadorer, banderiljärer eller pikadorer. Varför vill de att Ferdinand ska strida? Och kämpa för eller mot vad? Var Munro Leaf specifikt intresserad av just spansk inrikespolitik, eller motståndare till krig och militarism generellt?

Nu äger förstås inte författaren ensamrätt till tolkningen och uttydarna har varit många. Somliga såg i slutet av 30-talet förvisso i Ferdinand en "duva" eller vapenvägrare, andra däremot en kommunist, anti-kommunist eller till och med fascist. Hitler befallde bränning av boken, medan Stalin precis som Mahatma Gandhi gillade den. Franco förbjöd publicering i Spanien. Hur är det möjligt med så diametralt motsatta synsätt?

Det kanske krävs ett perspektivbyte för att förstå, bort från Ferdinand, till alla dem som för-söker förmå tjuren att slåss. Vilka är de, vad vill de egentligen? Ska de stå för general Francos fascistiska trupper, för den spanska arbetarklassen eller för kommunisterna? Förmodligen inte främst symbolisera de hundratals svenska frivilliga, som i de Internationella brigaderna bidrog i kampen på republikens sida. Hellre än som matadorer, skulle de väl troligen ha varit utstyrda i vikingahjälmar?

Men om tjurfäktarna ska tydas som vänsterkrafter, blir Ferdinand kanske en fascistisk med-löpare som ger efter för general Franco & Co? Står tjuren kanske för olika europeiska länders nonintervention? Bidrog Ferdinand till 36 års diktatur, genom att inte vilja kämpa?

Varje decennium har sin tidsbundna tolkning, men avgörande är utifrån vems perspektiv detta sker. Vilka är det som julen 2016 vill få tjuren att strida? Var hittar vi dagens Ferdinand? Är vederbörande en förebild eller ej? Om ja, för vem då? För vuxna som inbillar sig vara nonkonformister? Vill också barn vara det? Eller är han bara lat eller oengagerad, typ någon som struntar i att rösta i ett viktigt val?


måndag 19 december 2016

Vi föds alla som ateister! Fast varför tror 4-åringar på jultomten, men ej på Harry Potter eller ett liv efter detta?


Vuxna hävdar ofta att förskolebarn inte kan skilja mellan fantasivärldar och verkligheten, eller mellan fiktiva väsen och vardagens människor och djur. I själva verket visar sig små barn ofta vara mer skeptiska till föreställda världar än vad äldre barn och vuxna är. Senast i 3-årsåldern kan barn skilja mellan på låtsas/på lek och faktiskt menat, mellan fantasier och verkligt, mellan leksaker och de föremål som dessa representerar. I 5-6-årsåldern förnekar barn kategoriskt att sjöjungfrur, monster såväl som Harry Potter existerar.

Fyraåringar verkar till och med vara mindre godtrogna än 6-åringar och vuxna, vad överna-turliga föreställningar anbelangar, såsom beträffande vad som händer med människan efter döden (se Astuti & Harris 2008). De studerade vezofolket på Madagascar och fann då att 4-5-åringar tycks se döden som en biologisk slutstation, medan mer metafysiska 8-åringar är mer lika de vuxna på ön och oftare kan tänka sig en mental fortlevnad efter döden.


Varför tror barn på jultomten, men inte på Harry Potter?


Men om nu de yngsta är så skeptiska, varför tror de då längre på tomten än på Harry Potter? Magiska inslag signalerar direkt overkligt i Harry Potters fall: ”Man kan inte ha ett magiskt svärd som alltid skyddar en.” Ansley Tullos & Jacqueline Woolley (2009) har i en studie omfattande 20 barn av vardera ålder från 4 till 8 år (summa 98 barn) visat hur tron på tomten inte upphörde förrän i 7-årsåldern och att så många som en tredjedel av de studerade 9-år-ingarna fortfarande hävdade att jultomten var på riktigt/real. Faktum är att fler 5-åringar än 3-åringar i en angränsande undersökning (Boerger m.fl. 2009) påstod detsamma. 

Hur går detta att förklara? De som inte trodde på tomten trodde heller inte på andra figurer som de aldrig sett, till exempel på "sopsamlarna". Nej, förklaringen var inte att 5-åringarna varit längre utsatta för tomteidén. Även när forskarna hittade på en helt ny fantasifigur som de kallade Godishäxan, menade fler 5-åringar än 3-åringar att denna karaktär var verklig. 

Att tro på det som andra säger är en grundläggande del av människans sätt att lära sig saker och ting. Merparten av det vi vet har vi ju inte fått via förstahandsupplevelser. Vem ska man då lita på? I 3-4-årsåldern väljer barnen ännu ytterst noga vem de ska lyssna på. De litar mer på människor som de känner, eller på dem som genom sina handlingar verkar vara experter (Einav & Robinson 2011). De väger in hur rätt vederbörande tidigare haft i liknande fall. Tre-fyraåringar bryr sig även om sammanhanget som figuren agerar inom: figurer som agerar i världar där det kan hända omöjliga saker, eller karaktärer som kan utföra omöjliga handlingar (sjöjungfrur, monster eller Harry Potter), anses som overkliga. 

Däremot tror de på existensen av figurer vars handlingar resulterar i  faktiska, fysiska effekter på världen såsom Tandfen, som ju bevisligen ger en slant för tappad tand… Baciller typ bakterier har också reella effekter, så dessa är verkliga fastän barnen ej ser dem. ”Tjejbaciller” tror förskolebarnen däremot inte på, ty de ser inga fysiska följder av dem. Femåringar vars Halloween-godis av Godishäxan – alltså en av forskarna helt påhittad karaktär – nästa morgon hade ersatts av en leksak, trodde betydligt mer på denna ”häxa” än de jämnåriga som bara fick höra berättas om figuren (Boerger m.fl. 2009).


Barnens sanningsfilter är otillräckliga beträffande Jultomten


Just i fallet med Jultomten har barnen det av två skäl således svårare. Dels är det föräldrarna som barnet litar på, som påstår att det är Jultomten som kommit med paketen eller ätit upp den utsatta julgröten. Dels har ju barnen alltså fysiska belägg i form av verkliga effekter av tomtens påstådda handlingar: paketen finns där och gröten är onekligen borta. Eller så ser och hör de ju tomten när han delar ut klapparna. Dessutom backar hela närmiljön, ja, hela samhället, upp myten att Jultomten finns. Hen sitter i veckor i galleriorna och i tv och arbetet inför julklappsdistributionen kan följas på Nätet.

Är det då bra om föräldrarna vidareför denna folklore och tradition? Förlorar deras barn på detta vis inte förtroendet för dem? Se mitt blogginlägg från 5/12-16:

måndag 5 december 2016


De som försvarar ”ljugandet” menar, att vore ”lögnen” verkligen så förödande, skulle väl nästan alla föräldrar själva ha en skadad relation till barnets mor- och farföräldrar? Så tycks fallet sällan vara. Andra framhåller att barn inte alls förlorar tilltron till föräldrarna, utan att det bara är bra när barnen så sakteliga inser att föräldrarna inte är ofelbara eller vet allt. 

Dessutom kan barnen snarare än förkrossade känna sig smarta, när de börjar lista ut hur det egentligen förhåller sig. Och lurendrejeri som ger fördelar som godis och leksaker är lätta att uthärda, för den som själv inte kan kontrollera sin ekonomi. Man låtsades länge tro på tomten, för att få mer julklappar. Det var som en låtsaslek, med den fördelen att vuxna för en gångs skull lekte med.

Andra säger att de som barn såg likheter mellan hur Gud förklarats för dem: ungefär som vuxnas Jultomte. Det vill säga: figurer som vissa trodde på, men andra inte – och som bägge kunde användas till att motivera gott uppförande hos det annars "olydiga" barnet. 


Jultomten är jämförbar med vuxnas tro på Gud…


Åter andra menar, att detta med tro och tvivel på Jultomten just är jämförbart med tron på Gud. Vissa unga har hävdat att de var mer förgrymmade på föräldrarna när de till sist själva luskade ut att Gud inte finns, än de var beträffande vilseförandet om Jultomtens icke-existens. Vatten som förvandlas till vin är alltför otrolig magi, några få fiskar kan heller inte mätta en massa människor och havet kan i verkligheten inte dela sig i två delar. Figurerna i den berättelsen måste vara på låtsas (Corriveau m.fl. 2015).

Men är det då inte någon skillnad mellan barn till religiösa respektive icke-religiösa föräl-drar? Jo, och här har vi återigen frågan om huruvida vuxna ska pådyvla sina barn berättelser som inte bevisats vara sanna. Barn ska ju enligt FN:s konvention om barnets rättigheter tillförsäkras rätten till sin (alltså inte till föräldrarnas) religion eller rättigheten att inte omfatta någon religiös ideologi alls. 

Corriveau m.fl. (2015) drar av sina studier slutsatsen att barn inte är födda troende eller här-bärgerar någon religiös instinkt, utan att 5-6-åringar genom sin religiösa fostran i hemmet lärs att tro på vanligtvis omöjliga företeelser. I avsaknad av sådan fostran är barn i samma ålder skeptiska och betraktar Bibelns berättelser som fiktion. Sexåringar med religiös upp-växt betraktar protagonister i berättelser med mirakulösa händelser som verkliga personer, medan ”sekulära” barn ser karaktärerna ifråga som fiktiva.



Not

Inlägget bygger i hög grad på utvecklingspsykologen Nathalia Gjersoes artikel i The Guardian luciadagen 2013.


Referenser

Astuti, Rita & Harris, Paul: Understanding mortality and the life of the ancestors in rural Madagascar, Cognitive Science 32 (2008):4, s.713-740 

Boerger, Elizabeth, Tullos, Ansley & Woolley, Jacqueline: Return of the Candy Witch: Individual differences in acceptance and stability of belief in a novel fantastical being, British Journal of Developmental Psychology 27 (2009):4, s.953-970 

Corriveau, Kathleen, Chen, Eva & Harris, Paul: Judgments about fact and fiction by children from religious and nonreligious backgrounds, Cognitive Science 39 (2015):2, s.353–382 

Einav, Shiri & Robinson, Elizabeth: When being right is not enough. Four-year-olds distinguish knowledgeable informants from merely accurate informants, Psychological Science 22 (2011):10, s.1250-1253  

Gjersoe, Nathalia: Why do children believe in Santa but not Harry Potter?, The Guardian 13/12-13

Tullos, Ansley & Woolley, Jacqueline: The Development of children’s ability to use evidence to infer reality status, Child Development 80 (2009):1, s.101-114