All maktutövning möts av motstånd. Det gäller givetvis också det vuxna väldet över barn. Som jag framhållit i olika blogginlägg, handlar barnkultur inte minst om ett motstånd mot generationsmaktsordningens underordning av barn. ”Motstånd” kan kanske låta överdrivet. Har vi i barnkulturfallet verkligen att göra med en motstånds-rörelse i barnformat? Handlar det om barnkamp, om skolning av mini-anarkister? Kan vi emotse en ”generationernas sammandrabbning”?
Nej, det rör sig väl snarare om en osynligare variant av civil olydnad. Om en timid olydnad, där inte minst populära kommersiella kulturprodukter för barn drar sitt strå till stacken. Genomgående har just de tv-serier, filmer, leksaker och spel som kretsat kring busiga eller vuxenutmanande barnkaraktärer – eller på annat sätt ansetts som olämpliga av vuxenvärlden – blivit de mest framgångsrika.
Motstånd kan ta sig uttryck i handlingar såväl som symbolisk, fantasifull eller fiktiv form. Det är huvudsakligen den senare uppstudsiga symboliska formen som åsyftas i barn(kultur)fallet. Rebelliska handlingar har emellertid alltid sin upprinnelse i revolte-rande tankar och fantasier. Barns begränsade utrymme för motstånd i direkt handling är en följd av deras strukturella underordning under vuxna, men det är också ur detta underläge som motståndsviljan föds.
Motståndet härstammar alltså från barndomens strukturella villkor: från upplevelser av ojämlikhet, orättvisor, relativ maktlöshet och nedvärdering av barn. Det riktar sig där-med följdriktigt nog främst mot kontrollerande och bestämmande vuxna.
En viss grupp dominerar alltid över en viss annan grupp
Postmoderna sätt att se på motstånd ifrågasätter visserligen denna modernistiska syn på makt som en fråga om dominans utövad av en klass, ett kön, en generation etc över en underordnad annan klass, annat kön, annan generation. De förespråkar istället i Michel Foucaults efterföljd ett synsätt som uppfattar makt som relationell och fluktuerande i ojämlika, men ständigt föränderliga, relationer inneboende i språkan-vändningen och inom sig bärande på sitt eget motstånd.
De poststrukturalistiska teoretikerna har därför mycket riktigt visat obefintligt intresse för barn, kanske på grund av barns ”medfödda” språkliga underläge och för att man inte torde kunna förneka att barn onekligen överallt och alltid upplevt/upplever tving-ande strukturell vuxenmakt. Barnen däremot har, till skillnad från postmodernister, inga som helst problem med att avgöra vem som är dominerande respektive dominerad i deras relation till vuxna.
Barnförtrycket – inte kvinnoförtrycket – är urtypen för alla andra former av förtryck. Förtrycket av barn har varit djupare förankrat i samhället och mera uppenbart än kvinnoförtrycket och klassförtrycket, men ändå negligerats. Barn är historiskt sett den första förtryckta gruppen, överallt i alla kända kulturer och i alla tider. Hegemonin är dock inte total ens i barnfallet. Barns oerfarenhet, experimentlusta och förväntade (språkliga såväl som kroppsliga) inkompetens och ”oansvarighet” kan samtidigt lämna utrymme för förnyelse och opposition.
Hur gör då barngrupper motstånd, bland annat med hjälp av kulturprodukter riktade till barn? Man kan undgå dominansrelationer genom att söka hålla sig undan de över-ordnade eller deras synsätt. Barnen väljer inte sällan bort de (kvalitets)produkter som är mest präglade av vuxengenerationens hegemoniska värderingar, till exempel ”hög-kvalitativa barndomsskildringar”.
Det ligger också en viss makt i att vara annorlunda. Barn försöker på alla möjliga sätt i sin barnkultur att vara tvärt emot vuxna eller vuxna preferenser. Eller så motläser man en text, det vill säga tolkar den på annat sätt än avsett. Alternativt finner man i det fåtal vuxenkritiska, oppositionella kulturprodukter som vissa barnsolidariska vuxna produ-cerar för barn en allierad, vad gäller att sätta sig upp emot de mer kontrollerande vuxenkrafterna.
”Härskartekniker”
Den norska professorn i socialpsykologi Berit Ås myntade i slutet av 70-talet ett begrepp som idag de flesta vuxna känner till: ”härskartekniker”. Hon var på den tiden även politiker för Arbeiderpartiet och upplevde personligen hur de manliga kollegerna osynliggjorde hennes synpunkter. Ja, struntade i hennes närvaro genom att vända sig bort en aning, eller till och med lämna salen för ett tag, just när hon talade. Efter att ha nonchalerat henne, övertog männen sedan hennes förslag som sina egna idéer. Ås suspenderades av Arbeiderpartiet, men satt i Stortinget för Demokratiske Socialister och senare som ledare för utbrytarpartiet Sosialistisk Venstreparti (1973-1977). Därefter ägnade hon sig helt åt forskning.
Ås identifierade alltså ett antal manliga härskartekniker som en nyckel till att förstå hur kvinnor som grupp inte tas på allvar. Det handlar ej om individen eller dennas argument, inte om den enskilda personen överhuvudtaget, utan om den grupp som andra placerar in en i. Senare har andra menat att teknikerna gäller även för kvinnors maktutövning, liksom brukade mot andra undertryckta grupper. Ås menade alltså att de användes i speciella kombinationer och situationer mot just kvinnor, på grund av manssamhällets syn på kvinnor som objekt eller egendom.
Genom att benämna härskarteknikerna och på så sätt göra dem synligare, går det att neutralisera verkningarna av dem, menade hon. Se mönster, istället för att alltid fråga sig ”gjorde jag nåt fel nu?”, bli fråntagen självkänslan, känna sig mindre värd. Teknikerna var ursprungligen fem (Ås 1981):
• Usynliggjøring (när kvinnor blir förbigångna, överkörda, sedda som okunniga för att de gör på otraditionellt sätt)
• Latterliggjøring (när kvinnors insatser avleds eller hånas)
• Tilbakeholdelse av informasjon (t.ex. i den manliga bastun)
• Dobbeltstraffing/fordømmelse uansett hva du gjør (vara hemma med småbarn eller jobba trots att ha småbarn)
• Påføring av skyld og skam (sker ofta genom förlöjligande, förödmjukelser p.g.a. någon av punkterna 1-4 ovan)
De tre första hör tätt samman. Möjligen borde objektifiering läggas till som en sjätte teknik, menade Ås senare.
Femton motståndsstrategier ofta använda av barn
Kollektiva härskartekniker behöver förstås mötas med kollektiva motståndstekniker. Vilka uttryck tar sig då detta motstånd på barnkulturområdet? Delvis har barn uppfunnit sina egna motståndsstrategier genom att invertera somliga av de vuxna härskartekniker som Berit Ås (1981) vaskade fram, eller vända dem tillbaka mot de vuxna och inte minst mot ”det vuxna”.
Sätten är många, men dessa kan särskilt framhållas:
- Osynliggörande (man försöker helt enkelt strunta i vuxna, låtsas som om dessa inte fanns eller var närvarande);
- Förlöjligande (den förlöjligade vet dock ofta inte ens om det eller begriper det inte);
- Undanhållande av information (utövaren stärker sin ställning, genom att betona att de ovetande inget fattar);
- Upp-och-nedvändning i form av rollomkastningar (små blir stora, stora görs små; barn tycker sig kunna allt om ett visst fenomen (actionfigurers namn t.ex), vuxna ”kan ingenting”);
- Påförande av skuld (den som systematiskt befinner sig i överläge får ständigt höra att ”Det är orättvist!”);
- Låtsad dövhet (barn hör bara det som de vill, annars utmärkt)
- Kroppsligt protesterande (man drar benen efter sig, gör sig lealös, sittstrejkar à la civil olydnad, är trumpen och blänger);
- Kollektivt samfällt agerande (ger mångdubblad styrka);
- Anstiftan av kaos (inte minst i form av vild lek, i sig en stojig motståndshandling);
- Ohörsamhet beträffande vuxnas förbud (man vägrar med hela kroppen lyda);
- Hemlighetsmakeri (barn tystnar när vuxna kommer in i rummet, ifall barnen talar om ”känsliga ämnen”, eller t.ex. låtit Ken ligga ovanpå Barbie);
- Val av enligt vuxna ”olämpliga”, ”alltför vuxna” produkter/texter (alltför våldsamma, alltför sexuellt provokativa: leksaksgevär/pistoler, Grand Theft Auto-spel, Barbiedockor, Småstjärnorna, vuxna dokusåpor)
- ”Coolness” (direkta utmaningar/uppkäftighet mot vuxna, låtsad likgiltighet inför skolvärden såsom ”duktighet”);
- Låtsad dumhet (clowneri, ”nonsensagerande”, överdrivna ”barnsligheter”);
- Hemliga språk (rövarspråket kok-a-lol-a-sos-fof-i-non-tot; dövalfabetet; tala hemspråket vs anbefallen svenska).
Vuxenförbjudet
Jag ska inte rada upp en mängd aktuella exempel, utan det överlåter jag åt läsaren att fylla i. I fallet med medietexter är det dock framför allt de fiktiva barnkaraktärernas osynliggörande eller förlöjligande av vuxna, vuxenparodier, utmaningar av vuxna, upp-och-ned-vändningar där barn övertrumfar vuxna, kaos skapat av barnkollektiv, barn som busar, clownar sig eller sysslar med ”rent nonsens”, eller så ”coola” barn som dominerar. Jag har tidigare tagit upp exempelvis ”rackarungegenren” som på film lockat alltsedan de allra första barnfilmerna från 1920-talet om Anderssonskans Kalle (se mitt blogginlägg 27/3-17).
Därtill har vi barns val av alltför ”vuxna”, ”olämpliga” program och spel – eller så alltför ”barnsliga” dito. Barn är tydligen aldrig ”lagom”... I de inbördes samtalen, lekarna, skämten, historierna kan många eller rent av samtliga av dessa tekniker nästan samtidigt komma till användning. Frånvaron av vuxna i en film eller ett spel eller en lek kan i sig vara tillräckligt befriande som en egen, åtminstone i föreställningsvärlden autonom, barnrepublik.
Det som bland annat fascinerat barnen med Pokémon är grundmotivet med en 10-årig pojkes och hans bästa vänners äventyr i en nästan vuxenfri fantasivärld, som helt och hållet domineras av barn som själva tar hand om ”fickmonstren” och tränar dem. Dessa småbarn till ”djur” gör att barnen dels känner sig "stora" eftersom mer själv-ständiga, dels behövda. Att helt ignorera vuxna gör att barn slipper påminnas om sin annars underordnade barnstatus, men vuxna känner sig då förstås överflödiga.
Det kaotiska och snabbrörliga i exempelvis Pokémon-filmerna är ytterligare ett skäl till att vuxna tar avstånd från dem. De flesta föräldrar förstår inte vad handlingen går ut på, när ett otal småfigurer flyger hit och dit i något som mest påminner om ett fyrverkeri. Man hinner inte med i animerade filmer och påstår därför att barnen inte hinner med…
Astrid Lindgren – en unik barnallierad vuxen
Barn tilltalas i barnskildringar i underordnade roller, i barnfilmer däremot om än inte alltid i överordnade, så i vart fall mer jämbördiga, positioner i förhållande till de vuxna. Astrid Lindgrens karaktärer är nästan samtliga överdängare i var sin ”tävlingsgren”, oavsett om detta nu gäller att överträffa vuxna i styrka, ekonomi och självständigt ifrågasättande (Pippi), praktisk kunskap (Emil), moral (Madicken, Ronja), intellekt (minidetektiverna runt Kalle Blomkvist), snusförnuft (Tjorven) eller nyfikenhet (Skrållan och Emil).
De karaktärer/personer som blir populära är nästan alltid de som utmanar vuxna auktoriteter: Pippi Långstrump kanske inte längre framstår som någon avancerad barnanarkist, men visar sig trots allt vara på jämlik fot med vuxna eller till och med överglänsa många av dem. Detta är förstås upplyftande för barnåskådarna.
Barnkaraktärerna hos Astrid Lindgren (särskilt Emil) kontrar också sitt beroende av föräldrarna, som inte minst symboliseras av mat för dagen, genom att kasta tillbaka maten i ansiktet på de vuxna som ett slags upprorisk gest. Och Pippi förser ju tvärtom vuxna med mat, där matförsörjaransvaret också blir ett slags mognadstest. Ätandet av onyttiga kanelbullar till sockerdricka, eller gräddtårta till frukost, blir till en sorts oberoendesymboler eller upprorsmarkörer. Att äta onyttigt innebär i de yngstas fall att ”revoltera” och bestämma över sig själv. Emils matförråd i snickarboden är visserligen hämtat från föräldraköket, men det glöms ju lätt bort…
Barnen hos Lindgren gör framför allt saker och ting på ett annorlunda, mer förutsätt-ningslöst prövande sätt, oavsett om detta gäller att ligga på bordet och äta spagetti med tallriken på stolen, skura golvet som en form av skridskoåkning, eller segla med galoscher. De leker inte heller imitationslekar med vuxna som några önskvärda före-bilder, utan snarare härmlekar där vuxna förlöjligas eller görs till driftkuckuar och fångas i olika fällor eller nät, likt djur.
Även här är förstås superlekaren Pippi det tydligaste exemplet, när hon ifrågasätter fina damers manér på kalas, eller polisers försök att hämta henne till barnhemmet. Pippi blir till en upprorsmodell med sin respektlösa attityd till vuxna auktoriteter och barn-kontrollanter. Också Emil härmar och läxar gärna upp vuxna, när han inte fångar dem i fällor. Att likt honom i ärlig tävlan vinna över vuxna är ytterligare en upp-och-ned-vändning av det sedvanliga förhållandet mellan barn och vuxna. Det gör barn också lätt i tävlingar i Pokémonkunskap. Hur många kan fickmonster kan vuxna namnge, till exempel? Två?
Även ”pedagogiska” Fem myror är fler än… parodierar vuxna
Också i förmodat främst ”pedagogiska” serier som Fem myror är fler än fyra elefanter består den huvudsakliga behållningen för barn inte i siffror och bokstäver, utan i det ökade självförtroende som vuxenkarikatyrerna och parodierna på vuxna viktigpettrar som låtsas veta allt, men inte sällan avslöjas som okunniga, bidrar till. Efter detta vågar man gå till skolan och möta den förmodat allvetande läraren, ty ”läraren/pappan” Magnus tas oftast ned på jorden av ”eleven/barnet” Brasse, som klarar sig bra genom att vara smart snarare än "duktig" (se blogginlägget 25/11-16).
Magnus gör anspråk på att kunna allt, vill ständigt undervisa Brasse, men eleven avslöjar lärarens brister och konventionella tänkande. Brassebarnet återupprättar inte minst i det stående inslaget ”Lattjolajbanlådan” sin självkänsla genom att bestämma spelreglerna, råda över rätt respektive fel svar och alltid vara fiffigast i en härlig omvändning av vardagens underlägsenhetsupplevelser på bokstavsområdet. Då är Brasse betydligt bättre på matematik och köper därför bara sex påsar chips när han går på bio, för att som han säger "inte förstöra aptiten inför middagen"...
De pedagogiska barnprogrammens hemliga budskap eller dolda läroplan är inte minst den bild av barn som de tv-tittande barnen här får av sig själva via sina representanter. I Fem myror... är barnet lika kompetent som de vuxna och dessutom roligare och mer nytänkande. Serien är därtill en introduktionskurs i gammal god barntradition, med alla sina gåtor, kiss- & bajsskämt, ramsor och lekar.
Populära barnfilmers huvudfigurer är ett slags handlingsledstjärnor, ger tips på hur barn kan agera på ett kompetent och barnsolidariskt vis, utan att alltid behöva luta sig mot vuxna. Barnfilm ifrågasätter den rådande maktordningen mellan barn och vuxna på ett mera effektivt sätt än barnskildringar, som tvärtom kan fungera förlamande och förminskande för barn. Barnskildringarna visar upp paralyserade barn och passiva vittnen, som motståndslöst finner sig i ett vuxet förtryck.
Barnskildringar är oftast raka motsatsen
I dessa filmer om barn ser dock barnåskådaren inga barn som uppmanar till upproriskhet precis, utan tvärtom barn som tvingats till foglighet trots omänskliga förhållanden. Här utsätts barnen dessutom för ”alltför vuxna” erfarenheter, utan att dessa tydligen anses behöva censureras "tack vare" det seriösa sammanhanget.
Många är visserligen de barnskildringar där barnen är betydligt mognare än de vuxna, vilket självfallet kan upplevas som positivt: att behövas stärker självkänslan. Problemet är bara att barnet dras in i vuxnas konflikter men ofta inte kan kontrollera sin egen situation, utan då är hjälplöst. Filmerna förmedlar lätt känslan att barn inte klarar av att lösa sina egna problem, men bör anstränga sig att lösa föräldrarnas. I dessa fall har vi alltså en upp-och-nedvändning av rollerna som inte främst gynnar barnet.
Barn säger sig ofta föredra att vara utomhus, utom synhåll för vuxna. Tillbakablickande hävdar också i stort sett alla unga vuxna att de som barn inte lekte med leksaker inomhus, utan mest var utomhus med kamraterna. Och flickorna säger att de föredrog att leka tillsammans med pojkarna och också oftast faktiskt gjorde det. Deras föräldrar bekräftar dock inte detta...
Vem vi ska tro på? Viktigare är kanske varför 20-30-åringarna som jag tillfrågat (mina studenter) – och deras föräldrar – tillbakablickande vill minnas det så? Därför att de före detta barnen vill komma ihåg det som att de då undkom vuxnas övervakning? På grund av att de unga kvinnorna vet att självständigt, fritt, upproriskt, ”farligt” pojkage-rande har sina fördelar och idag högvärderas?
Föräldrarna å sin sida för att de därmed tror sig ha behållit överblicken och kontrollen?
Referens
Ås, Berit: Kvinner i alle land... Håndbok i frigjøring, Oslo: Aschehough 1981 (utgiven på nytt 2008)
