onsdag 29 november 2017

Barnkultur i ett nötskal – eller åtminstone sammanfattad i några polariserande tabeller


Som belägg för att allt var bättre förr (OK, jag får väl inskränka mig till att enbart uttala mig om barnkulturforskningen) ska jag idag lyfta fram en klassiker som är självskriven kurslitteratur på alla barnkulturutbildningar värda namnet. Närmare bestämt den norske professorn i musikvetenskap och barnkultur Jon-Roar Bjørkvolds bok från 1989, som på svenska har titeln Den musiska människan. Barnet, sången och lekfullheten genom livets faser (1991).

Det musiske menneske har i Norge utkommit i nio utgåvor (senast 2014) och över-satts till åtta språk. Förutom året efter premiären överförd till svenska, danska, neder-ländska och engelska (i USA 1992 med titeln The Muse Within), senare till bland annat japanska, kinesiska och ryska. Ingen nordisk bok om barnkultur kan tillnärmelsevis tävla med dessa framgångar.

Bjørkvolds begrepp ”musisk" har åtminstone i Norge blivit ett vardagsord som alla känner till, trots att det inte är helt solklart vad det innebär ens i professorns böcker. Det ska dock inte inskränkas till det ”musikaliska” enbart, utan är betydligt vidare än så och ibland är innebörden nästan identisk med ”estetisk”. Klart är i vart fall barns spontansång och fysiska rörlighet är viktiga inslag: sången förekommer ofta i den självförglömmande leken. Det musiska framstår närmast som ursprunget till det estetiska.

I sin avhandling Den spontane barnesangen – vårt musikalske morsmål (1981, senare utgiven på förlag 1985) med sina tre barn som inspiratörer och studieobjekt vid sidan av barnen i tre förskolor i Oslo fann Bjørkvold att barn spontansjunger mer eller mindre utan stimulans av vuxna, fast med sådan stimulans uppvisar barnens sång förstås större variationer. Att musik, som avhandlingstiteln säger, är en del av redan de nyföddas ”modersmål” hänger samman med att de redan som foster hör musik i form av moderns hjärtslag och musiken i hennes miljö.

Trots omarbetningar och utvidgningar med nya kapitel genom åren, återfinns i boken en grundläggande skolkritik, inte minst kritik mot det skriftliga, ställt mot det auditiva, lekfulla och kreativa i barndomen, med dess betoning på spontansång och kropps-rörelser. Musikprofessorn menar att den musiska människan upplever ett ”lärande-brott” när barnet börjar skolan, i och med motsättningen mellan den muntliga barn-kulturen och skriftbaserade skolkulturen.

Bjørkvold är annars mest känd som ”revoltprofessorn” som 2005 sa upp sig från sin professur vid Oslo universitet, i protest mot en så kallad kvalitetsreform, där det musiska i människan enligt honom försvinner till förmån för ”kvalitetssäkring” av typen målstyrning, ekonomi och auktoritär kontroll. 

Den (lilla) kritik som framförts mot Bjørkvolds barncentrerade pedagogik, har gällt när och hur förmedlingen av det kulturella ska sättas in och balansen mellan de bägge ”pelarna”, samt ordningsföljden. Att bara se det som en motsättning mellan muntligt och skriftligt är ju inte möjligt i dagens samhälle, men de olika delarna i människors meningsskapande kan viktas annorlunda. Sinnlighet och analys måste gå hand i hand.

Jag tänker här inte lägga ut texten med hjälp av någon av mina sedvanliga kort-romaner, utan bara hänvisa läsaren till att själv reflektera en stund (gärna tillsammans med andra) kring vad man själv lägger in i dessa motsatser utifrån ens egna erfaren-heter.


Det ”polariserande spänningsschemat mellan barn- och skolkultur” nedan är hämtat från min egen upplaga från 2005 av boken Den musiska människan (på sidorna 117-118).


BARNKULTUR                  vs   SKOLKULTUR

Ekologisk integrering Pedagogisk isolering
Livsutveckling Ämnesprogression
Livskraftig Konkurrenskraftig
Självinsikt Nationella prov
Tillägna sig Bli undervisad
Besjälad Avsjälad
Kontext Text
Existentiell Formell
Vara Övervara
Autentisk Andrahands
Tidskontinuitet Tidsfragmentering
Helhet (NGOMA*) Ämnesindelning
Canto – ergo sum** Cogito** – ergo sum 
Lek Studium
Den lekande människan Den lydiga människan
Muntlig Skriftlig
Vara i Läsa om
Fysisk närhet Fysiskt avstånd
Testa egna gränser Respektera andras gränser
Jag kan redan Du kan ännu inte
Känsla av odödlighet Känsla av otillräcklighet
Allmakt Vanmakt
Musisk Logisk
Kvalitativ Kvantitativ
Barnslighet Infantilitet
Carpe Diem! Fånga dagen! Vänta tills du blir stor!
Berusning, extas Nykterhet
Innerlighet Distans
Mod Osäkerhet
Dristighet Försiktighet
Empati Neutralitet
Varför? Vad?
Kreativitet Reproduktion
Fantasi Förnuft
1+1=x+y+z+å+ä+ö 1+1=2
Små blå hästar*** Stora bruna hästar
Emotionell Rationell
Originell Konform
Improviserad Inövad
Spontan Disciplinerad
Oväntat Planerat
Vetenskapande Vetenskapligt
Humor Allvar
Raseri Lugn
Sinnlig Abstrakt
Rytm Takt
Rörelse Motorik
Jag lär mig när jag rör mig! Sitt still!
Kroppsglädje Gymnastik
Trots Foglighet
Inre kontroll Yttre kontroll
Frivillighet Tvång
Elak och snäll Balanserad
Dionysisk Apollonisk
Gränsöverskridande Gränsdefinierande


* NGOMA = ett ord på swahili/bantu (som inrymmer dans, fest, trumma) som är ett vidare begrepp för musik. Det betecknar enligt Bjørkvold ett mer helhetligt musikbegrepp, mer likt barns sinnesintryck och musikförståelse.
** Latin för ”sjunga” respektive ”tänka”.
*** (Mitt tillägg: Barnkulturcentra i Malmö och Skellefteå är döpta till just det.)

Min fråga: Kan man kanske lägga en snitslas bana mellan dessa ”pinnar”? Hur är du som banläggare?


Det visuella likställer Bjørkvold här med det skriftliga och icke-sensuella. Som filmforskare tänker jag förstås snarare på det visuella som fråga om film. Film har ju dessutom musik i sig. Jag infogar här därför också min egen polariserande (därmed givetvis förenklande) tabell avseende skillnaderna mellan film för barn respektive film om barn men för vuxna.

BARNFILM &               vs              BARNSKILDRING &
POPULÄRKULTUR      vs              ”FINKULTUR”/KONST

Populärgenrekonventioner                                       Konstgenrekonventioner
Berättelse med början, mitt, slut   Fragmentariskt, utan klart slut
Orealistiska stereotyper/lekfulla typer Psykologiskt trovärdiga karaktärer
Överdrivet agerande (spec. stiliseras vuxna)             Underagerande, underdrivet
Relationen barn-barn Relationen barn-vuxna
I nutid                                   Förr, då
Utomhusmiljö                                             Inomhusmiljö
Sommarlov och sol                                                  Skola; krig, regn och rusk
Barn = lekfulla, kompetenta Barn = offer, sårbara
Om vad barn gör Om vad vissa barn känner
Skoj, glädje Fasa; mot slutet kanske hopp
Snabba klipp                                                       Långa tagningar
Pratsamma barn Stumma barn
Få närbilder på barn som… Många närbilder på barnansikten som..
…lever i kompisvärld …iakttar vuxenvärlden
”Barnägd” blick ”Den vuxna objektifierande blicken” 
Barnet ser på/ses av andra barn Barnet ”blir sett” av den vuxna publiken
Barnblick: spjuveraktig, småkritisk mot vuxna Barnblick: anklagar, dömer vuxna
Pastellfärger                                                         Dova, murriga färger
Glad, ”hoppig”, rytmisk musik Tystnader eller klassisk musik, opera
Mycket dialog barnen emellan Bilderna ska ”tala”; inre tal, voiceover
Vuxna är ganska osynliga/ohörbara ... över huvudet på barn/förbi varann
Åskådaren upptäcker tillsammans med barnet  Åskådaren upptäcker det utsatta Barnet
Underhållning: ger livsglädje & självkänsla NU Undervisning: ska förändra VUXENLIVET 
Problem: nu, men små, relativt lätta att lösa Problem: då & enorma – men nu över?
Barn: handlings- & lekförebild                                  Barn: vittnesbilder om vuxnas oförrätter
Utopisk                                                                   Tragisk/realistisk

LEKFULLHET                   vs           ÅNGERFULLHET


(Ur Rönnberg: ”NYA MEDIER” – MEN…. 2006:182)



Var så god och reflektera själv – och sjung och/eller slaolomåk dig igenom tabellerna!




Referenser


Bjørkvold, Jon-Roar: Den musiska människan. Barnet, sången och lekfullheten genom livets faser, Stockholm: Runa förlag 1991 (En reviderad och utvidgad upplaga kom 2005 på samma förlag, samt 2009 även en omarbetad och utvidgad upplaga, dessutom tryckt en andra gång 2013, nu på förlaget Liber i Stockholm)

Bjørkvold, Jon-Roar: Den spontane barnesangen – vårt musikalske morsmål: En undersøkelse av førskolebarns sang i tre barnehager i Oslo, Oslo: Cappelen 1985

Rönnberg, Margareta: ”Nya medier” – men samma gamla barnkultur? Om det tredje könets lek, lärande och mot-stånd via TV, video och datorspel, Uppsala: Filmförlaget 2006




måndag 27 november 2017

Det finns bara två kön, vad än RFSL påstår – och för en del icke-binära vore väl ”de(m)” bättre än ”hen”?


Ingen språkfråga har så som det nyskapade könsneutrala pronomenet ”hen” gett upphov till debatt de senaste 5 åren.  

Lagom till terminsstarten hösten 2017 infördes en oroväckande debattartikel i Aftonbladet (27/8-17) av statsvetaren och jämställdhetskonsulten Kristina Henkel. De många kommentarerna till texten var inte alltid upplyftande och de är argumenten i dessa som jag här främst ska granska. Jag hade då inte tid att kommentera ämnet, men diskussionen har återkommit i olika Facebook-grupper och alla missuppfattningar och konstigheter har funnits kvar i mitt bakhuvud. 

Henkel föreslog där att pedagoger skulle välkomna sin barn- eller elevgrupp med en ”pronomenrunda”. Av ordet ”barn” att döma skulle detta således tydligen ske redan i förskolan. Budskapet var i korthet, att inte ha ”hon” och ”han” som enda möjliga alternativ:

”Det är en rättighet för barn, unga och vuxna att bli tilltalade med rätt pronomen. Så till-sammans kan vi göra stor skillnad för ungas hälsa – ett sätt är att använda pronomenrunda.”

Jag som trodde att alla (utom kungligheter och presidenter) alltsedan du-reformen för 50 år sedan ville bli tilltalade med det personliga pronomenet ”du”… Henkel gör mycket riktigt själv så, det vill säga duar läsaren:

”Genom att börja terminen med en pronomenrunda ger du barn och elever möjlighet att definiera sig själva och skapar en tillåtande miljö med inkluderande normer. Könsidentitet är inte självklart. Allt fler och allt yngre barn ifrågasätter i dag idén om endast två möjligheter som hänger ihop med det biologiska könet.

Vi kan inte se på en person vilket pronomen den föredrar att bli kallad för. Det händer att barn och unga blir felkönade, det vill säga att vuxna använder fel pronomen när de tilltalar eller pratar om barnet eller eleven. Att bli felkönad leder till en känsla av utanförskap, att inte bli tagen på allvar, stress och psykisk ohälsa.”

Här avser debattören alltså det pronomen för "tredje personen", som används när man talar om en närvarande eller frånvarande människa och skriver ”Berätta för gruppen att pronomen kan vara hen, hon, han eller den”. Själv slår konsulten förmodligen ett slag för ”den”, som hon som synes använde i det nyss citerade stycket: ”vilket pronomen den föredrar”. 


”Den” är dock ett ord som jag personligen upplever som förtingligande och kan få en människa att känna sig som en sak. Nästan alla som kommenterat artikeln har emellertid tolkat ”hen” som det ord som Henkel förordar.

I denna presentationsrunda föreslås alltså att alla (fast oklart om även läraren inklude-ras) i tur och ordning ska ange sitt namn, vilket personligt pronomen man vill att andra ska använda om vederbörande, samt exempelvis ens egen favoritfärg, eller något liknande mer ”neutralt”. 

Henkel backar upp sitt förslag med hänvisningar till skollagen samt läroplaner för förskolan och skolan, med deras skrivningar om att motverka stereotypa föreställ-ningar, samt diskrimineringslagen om kränkningar föranledda av könsöverskridande identitet. 

Åtgärden antyds vara för transpersoners bästa, eftersom debattartikeln inleds med upplysningen att, enligt Folkhälsomyndigheten, mer än var tredje transperson har försökt ta sitt liv och över hälften blivit utsatta för kränkningar. Detta tros tydligen motverkas med nämnda ”pronmenrunda”. 


Motverkas verkligen stereotypisering & diskriminering så?


Kan det verkligen vara så enkelt?! Vem, och i vilken ålder, skulle vilja outa sig på detta vis? Och varför skulle den unga då välja just ”hen” eller ”den”? Skulle rundan inte kunna ge upphov till kränkningar, snarare än förebygga sådana, och riskera att leda till diskriminering som har samband med ”könsöverskridande identitet”? 

Att stå inför klassen och säga att man inte är en flicka eller pojke torde verkligen kunna leda till stress och i förlängningen kanske till och med psykisk ohälsa… När debatt-artikeln togs upp i P4:s Nyheter i Barnradion (2/9-17), trodde barnpanelen bestående av 12-13-åringar att det hela kan skämtas bort. Det blir kanske bus och fniss i klassen, ifall en tjej vill kallas för ”han”.

Men finns det studier som bekräftar att de med könsdysfori som har självmordstankar verkligen bryr som om hur andra människor ser på den deprimerades självupplevda könstillhörighet? Och de som önskar genomgå könskorrigering måste väl mena att det inom dem finns två motsatta kön? 


Henkels meningar om att allt fler och allt yngre barn idag ifrågasätter idén om endast två möjliga könsidentiteter ”som hänger ihop med det biologiska könet” har av många tolkats som att barnen skulle ifrågasätta att det bara finns två biologiska kön. Om tolkningen av dessa ”felkönade” verkligen vore korrekt: är det skolans uppgift att bekräfta denna missuppfattning? På vilka grunder då, i så fall? Vad säger veten-skapen?

Åtminstone mina frågor är många. Hur stort lär problemet vara? Hur många trans-personer finns det, speciellt i förskolan och klasserna före tonåren? Hur många unga upplever sig inte vara antingen pojke eller flicka – eller ens någotdera? Läser man in sig en aning, verkar det inte ens finnas ett barn per skola som på allvar ifrågasätter vilket kön det själv tillhör. Hur individen sedan med hjälp av kläder, frisyr, ord, hand-lingar uttrycker sin könsidentitet, är förstås en helt annan femma. Det handlar då om genus.

Könsidentitet tycks vara ett knepigt ord, men den avgörs av människans egen upplevelse av sig själv och unga människor definierar inte minst sig själva genom sitt yttre och sitt sätt att vara. Behövs dessutom specifika pronomina, för andra att använda om dem?


Några ordförklaringar


För att min text inte ska leda till onödiga missförstånd, vill jag först klargöra vad jag menar med vissa av de begrepp jag använder:

Hen = här berörs det könsneutrala pronomenet ”hen” enbart när den omtalades könstillhörighet är oklar, eller avseende någons ”upplevelse av att vara av annat kön än honkön och hankön”. ”Könsöverskridande” brukar det sistnämnda kallas, men är väl ofta snarare könsförnekande. (”Hen” har förstås även andra användningsområden, exempelvis när en individs biologiska kön är okänt eller när det brukas könsanonymi-serande.)

Kön = biologiskt av hon- eller hankön (utifrån inre och yttre könsorgan, kromosomer, hormoner, etc): 99,98 procent av alla nyfödda bedöms vara antingen flickor eller pojkar. Biologiskt kön fastställt vid födseln kallas ibland även ”tilldelat kön” och ”juridiskt kön”.

Könsidentitet/eng. sex identity = könsidentitet, den med det biologiska könet överensstämmande känslan av att vara antingen pojke eller flicka. Med andra ord en mental könsidentitet. Upplevs biologi och känsla dock som oförenliga, kan detta redan i förskoleåldern leda till könsdysfori: upplevelsen av att vid födseln ha tillskrivits felaktigt biologiskt kön – vara ”felkönad”, som Henkel skriver. 

Icke-binär = Binär syftar på två motsatta företeelser: t.ex. pojke-flicka; feminin-maskulin; ljus-mörker. Här lånar jag RFSL:s definition: ”En person som identifierar sig som mellan, bortom eller med båda könskategorierna kvinna/man kan kalla sig ickebinär. […] En del känner sig som både tjej och kille. Andra känner att de befinner sig mellan de kategorierna. Många ickebinära identifierar sig inte med något kön alls. En del ickebinära vill förändra kroppen med hormoner och/eller kirurgi.” 

Transperson = individ som inte identifierar sig med det kön hon eller han har fått sig tillskrivet vid födseln. Eftersom Henkel talar om individer som är felkönade, tolkar jag i detta sammanhang transperson som att inskränka sig till två typer: a) transsexuella/ transkönade (man som upplever sig egentligen vara kvinna; kvinna som upplever sig som man) som kan byta juridiskt och anatomiskt kön genom medicinsk och/eller kirurgisk behandling. Det finns ingen säker statistik över hur vanligt denna transsexua-lism är. Diagnosmanualen DSM-IV (1994) för psykiatriska störningar menar att förekom-sten i USA för man-till-kvinna-transsexuella är 1 på 30 000 och för kvinna-till-man-transsexuella 1 på 100 000; 

b) intersexuella/mellankönade (individ som vid födseln biologiskt är både-och och genom kirurgisk och/eller medicinsk behandling eventuellt blir ettdera; se mer i nästa stycke). I andra sammanhang kan exempelvis även transvestiter eller genusqueera omfattas av detta begrepp transperson. Den från latin lånade förstavelsen ”trans-” betyder helt enkelt ”bortom” eller ”över”.

Mellankönade/eng. ”intersex” = könstillhörigheten kan i mycket sällsynta fall vara oklar vid födseln hos ”interkönpersoner”, ty biologiskt är dessa beträffande kromo-somer, hormoner och/eller, genitalier m.m. både av hon- och av hankön. Könet hos dessa går då i vissa fall att ta ställning till och eventuellt korrigera – antingen i nära anslutning till födseln (när vissa avvikelser kan medföra döden) eller först senare i livet. 

Observera att inget av begreppen ovan – förutom ”kön” – varken explicit eller under-förstått – uttalar sig om annan sexualitet än att individen ifråga i cirka 95 procent av fallen är sexuellt attraherad av det motsatta könet. (Bli nu inte redan nu upphetsad över föregående mening! Jag återkommer med en förklaring mot slutet.) 


Debattreaktionerna på Henkels artikel


Ämnet är garanterat eldfängt och lär återkomma. Detta var inte årets första debatt-artikel i ämnet ens i Aftonbladet och troligen inte heller den sista… Så nyligen som två månader tidigare, hade ett liknande debattinlägg publicerats (”Han, hon eller hen – låt barnen välja själva”, AB 23/7-17). Där sades ”hen” uttalat syfta på ett tredje kön… 

”Hen” verkar därutöver i dagstidningar mest användas som ett slags PR-trick, inte sällan i rubriker för att skapa nyfikenhet och fortsatt läsning/tittande: ”Hen är den som är tv-profilen”; ”Hen anklagas för…”. Ett exempel från den vecka som detta skrivs (svt.se 13/11-17), är när det på ”framsidan” av nyhetssajten står ”Klart: Hen gör amerikanska versionen av Skam”. När man sedan klickar på länken, står i själva nyhetsnotisen däremot ”hon”… 

Jag ska nu titta närmare på några av de vanligaste argumenten i de kommentarer som gjordes till debattinlägget av Kristina Henkel. För att föregripa eventuella missförstånd, vill jag klargöra: jag har inget emot ifall någon själv vill att andra ska kalla vederbörande för ”hen”, ”hin” eller något annat, men tycker personligen att pronomenet verkar märk-ligt för det syfte som här avses. ”Henom" som en blandning av ”henne + honom” vore väl då rimligare? Eller som i engelskans ”they”: ”de(m)” för den individ som upplever sig som både-och (se Reidy 2016).

Däremot kan förstås ”hen” ibland vara användbart, när man vill säga något om någon vars kön man ej känner till eller avsiktligt anonymiserande, men då finns redan en handfull lika goda alternativ. Henkel och andra vill däremot använda ”hen”/”den” etiketterande – för att inte säga outande. 

Jag motsätter mig dock starkt att vuxna medvetet ska sätta griller i huvudet på barn, mer än de redan gör. Barndomen är tillräckligt förvirrande i sig. Förutom barnist är jag vidare feminist, humanist (tror ej på något högre väsen) och ”könsbinär”, fast ”genus-icke-binär” – ifall någon skulle undra och leta ad hominem-argument.

Nedan ska jag nu ta upp exempel på de vanligaste argumenten i kommentarerna på tre Facebook-forum, samt kortfattat själv kommentera dem.


Transpersoner bör få/vill kalla sig ”hen” eller bli kallade ”hen”


Av de cirka 300 kommentarer till Henkels debattartikel (från samma och nästkom-mande dag, 27–28/8-17) som jag läst, utgår de allra flesta från att det av transper-soner själv föredragna pronomenet skulle vara just ”hen”. Ingen transperson verkar dock ha deltagit i diskussionerna, åtminstone har ingen sagt/antytt att vederbörande av andra själv vill bli kallad ”hen”. Det refereras dock till en intersexuell 11-åring som upplevt sig vara född i fel kropp, som sägs ha ogillat ”varje gång hen blev kallad han, när hen själv såg sig som en hon”.

Min kommentar: Varför i den sista meningen inte hellre skriva ”varje gång hon blev kallad han, när hon inte själv såg sig som någon han”? Då bekräftas ju vederbö-randes upplevelse. Det är väl okänsligt att inte benämna en kille som definierar sig själv som tjej som annat än ”hon”?

En annan rätt vanlig kommentar:

”Av de personer jag mött som identifierar sig som motsatt kön är det ingen som ville bli kallad hen. Endast en person önskar bli benämnd som hen, då hen identifierar sig med båda könen.”

Min kommentar: Varför då inte hellre kallas ”de(m)”, avseende två kön?

En till röst:

”Jag förstår inte varför så många människor känner ett sådant aggressivt hat mot ordet "hen"? Är det för mycket begärt att ni för en sekund tänker er in i en annan människas situation och respekterar den?”

Min kommentar: Ingen (!) av alla som är kritiska till ordet ”hen” verkar emellertid motsätta sig detta, även om många motdebattörer tycks tolka det så… Däremot:

”Hen borde förbjudas att läras ut i skolan!” just

Min kommentar: Varför skulle inte också många transpersoner vilja kallas för hon eller han? Eller just många transpersoner? Vad pronomenet ”hen” anbelangar, kan det väl läras ut i skolan, men ej på det sätt som Henkel föreslår, utan mer generellt och exempelvis utifrån Jesper Lundqvists & Bettina Johanssons bok Kivi & Monster-hund (2012) – vilket också ofta sker, vad jag förstår. Barnen läser ändå in sitt eget kön i karaktärerna… Det vill säga: så som de gör med alla fiktiva figurer: tillskriver även ”könlösa” karaktärer kön. Dock vanligtvis inte utifrån figurens klädsel, frisyr, känsloyttringar – vilket merparten vuxna tror – utan bedömt utifrån karaktärens ”könstypiska”/stereotypa handlingar.

Eller så höjdes invändningen: 

”Vad för pronomen kallar du dem som biologiskt är intersex? Henom, honhan? Exempelvis där skulle "hen" vara alldeles utmärkt, om intersex-personerna inte själva har valt att identifiera sig med antingen man eller kvinna trots sitt biologiska kön.”

Min egen kommentar: Jag förslår som sagt själv ”de(m)”, à la engelska bruket av ”they”. Men ”trots sina biologiska kön”, borde det väl stå i inlägget, d.v.s. i pluralis? Fast vore det inte oförskämt, att inte kalla den kvinna som upplever sig egentligen vara man för ”han”? Om tvärtom benämnas ”hon”, om man som vill ses som kvinna?

Antalet faktiskt existerande kön är de diskuterande ännu mer oeniga om, uppdelade i två tydliga läger, som framgår av nedan. 


Det finns bara två kön vs (t.o.m. oändligt) många

”Det finns rent biologiskt bara två kön hur mycket du än vrider och vänder på det”. 

Min kommentar: Påståenden som detta mötte allra starkast motstånd, till exempel med invändningen: 

”Rent biologiskt finns det fler variationer än de två könen vi så ofta talar om.” 

Eller:

”Det finns visst fler än två kön, bara det att två kön dels är väldigt vanliga, dels ytterst tvingande. Att du anser att intersexpersoner är fel är du inte ensam om och just därför ’korrigeras’ barnen med hjälp av kirurgi.”

Min egen kommentar: Små barns genitalier opereras allt mer sällan och föräldrar rekommenderas vänta med beslut tills barnet genomgått puberteten. Könsbyten sker alltid efter 18 års ålder och då efter utredning av patientens egen djupt kända önskan.

Eller: 

”Du skrev själv att det blev fel i fosterstadiet. Hur kan du efter det påstå att du inte anser att intersex är fel? Nej, det är inte fel, ens utifrån ett biologiskt perspektiv. Även rent biologiskt finns fler variationer än två.” 

Som tur är förmodas denna okunskap vara övergående, i utdöende: 

”Du tillhör den äldre generationen, motståndet återfinns oftast bland er och bland glesbygdsbefolkning. Den äldre generationen dör först, och glesbygden blir glesare och glesare.”

Svaret från den kritiserade löd: ”Att vara född med en biologisk avvikelse är inte detsamma som att vara avvikande. Jag accepterar dem givetvis precis så som de är.”

Min egen kommentar: Ja, det förekommer vissa avvikelser eller ”syndrom”, men då inom gruppen hankön och inom gruppen honkön. Således fortfarande bara två kön. Angående den sistnämnda kommentaren om ålder + boplats (= klass?) riktar jag frågan: Är inte också uttalanden som detta fördomsfulla och kränkande? 

En annan skriver:

”Det är för mig ren misshandel att säga till små barn att de kan välja hur de vill med sitt kön. För yngre än 15 borde det vara förbjudet för vuxna att tuta i barnet att det inte är det eller det andra. Barn är lättpåverkade.”

Det bemöts med repliken: 

”Ja, det är verkligen fruktansvärt när små flickor eller pojkar eller intersex-barn blir tvingade in i ett kön av föräldrarna bara för att de har vissa genitialier.”

Min egen kommentar: Tvång är aldrig bra i något sammanhang, såvida livsfara ej föreligger. Om någon vuxen verkligen skulle lyckas ”tuta i barn” detta, håller jag med om att det är fel. Föräldrarna till intersex-barn måste dock samråda med läkare och noggrann psykologisk undersökning genomförs. Övriga föräldrar torde aldrig kunna tvinga på barnet en könsidentitet. Däremot kan förvirring nog uppstå för dem som upplever sig föredra icke-binära genus, ifall vuxna sätter likhetstecken mellan detta och icke-binärt kön

Nedan inlägg förstår jag dock inte:

”Har själv ett barn som föddes med en defekt vilket kan ge oklar könsidentitet, hon ser sig som tjej, så att säga att det finns två kön är att generalisera å det grövsta tycker jag.”


Men tänk på de icke-binära som inte könskorrigerats!

”Men tänkt på de intersexuella och transsexualla som ingen kan tvinga dem till att biologiskt förändra sig, såvida inte föräldrarna gjort det från start. Då har du plötsligt ett jäkla problem när du möter en intersex och inte kan använda pronomenet han eller hon, eftersom personen biologiskt sett är varken eller.”

Min egen kommentar: Är dessa individer verkligen varken-eller?! Snarare både-och, väl? Det vill säga med inslag från två kön. Och då kunde de som alternativ till eventuellt föredraget ”hon” eller ”han”, precis som i Storbritannien och Kanada, kallas för ”de(m)”/”they”, ifall ej ettdera könet nu känns som det rätta?


Människan är ett däggdjur av släktet Homo sapiens sapiens

”Visst finns det de som har stora problem med sin egen identitet, men vi gör många av dem en björntjänst om vi accepterar att de ska få vara multikönade multisexuella och asexuella femkönade och tiokönade varelser enbart på grund av att det råkar vara så de känner sig. I naturen finns det två kön, naturen låter dig bli attraherad av antingen det motsatta könet eller det egnas könet. Men det finns inga trekönade multisexuella djur någonstans på planeten – förutom tydligen hos människan…”

En invändning: 

”Nej där har du väldigt fel. I naturen finns det flerkönade svampar, träd och växter, så som med människor. Det finns över 1600 arter inom djurriket som är gay och människan kan vara gay.”

Kommentaren mötte svaret: ”Håll dig till djurarter, växtriket är en helt annan sak. Och jag förnekade inte att det inom djurriket finns homosexuella.”

Min kommentar: Här glider vi in på sexualitet, på grund av de närbesläktade engelska orden kön/sex och sexualitet/sexuality. Det mesta av talet om ”tre kön”, eller påstått ännu fler, är nämligen importerat från USA. Ofta av dem som ej till fullo behärskar det engelska språket. 

Men det finns förstås endast två biologiska kön med smärre variationer inom bägge, samt överlappande varianter. På gennivå blir variationerna förstås ännu fler. Men gener enbart definierar inte kön, utan det gör könskromosomer, hormoner, inre och yttre könsorgan. Jag ska mot slutet återkomma till anledningen till varför binär könstillhörighet är den enda meningsfulla indelningen: könens reproduktiva funktion. 


Lärare ska inte kvacka som psykologer

Mer reflekterande inlägg, som att detta rör sig om en komplex företeelse som inga pronomen snabbt kan fixa, förekommer också. Tas ämnet upp i skolan på föreslaget sätt, riskerar det att snarare förvärra för de barn och ungdomar som eventuellt kämpar med sin könsidentitet, menar flera: 

”Lärare besitter inte psykologkompetens och då kan det gå snett. Enskildas existentiella problem ingår inte i värdegrundsarbetet, däremot gör arbete mot fördomar och diskriminering det. Och sådant kan belysas på bättre sätt. Det står ingenstans om att lärare ska fråga ut eleverna om deras sexuella läggning, vilket artikeln handlar om!”

Min kommentar: Jah håller med, förutom invänder att ingen av förespråkarna för pronomenet har uttalat sig om att ”hen” har något att göra med sexuell läggning.

Motsatt uppfattning kan vara formulerad som detta exempel: 

”Det är sjukt problematiskt om alla ni här som säger att det endast finns två kön, jobbar inom förskolan. Förskolan skall verka mot diskriminering och för jämställdhet oavsett könsidentitet och/eller könstillhörighet och att då säga att det endast finns två kön… är inte det motsägelsefullt?”

Min kommentar: Pedagoger ska inte, och kan inte, lägga sig i den unga människans könsidentitet, ty ingen kan känna någon annans uppfattning eller självbild. Att däremot säga att det bara finns två kön är faktiskt fråga om utbildning på vetenskaplig grund. Tre svenska läkare ansedda som experter på den psykiatriska diagnosen könsdysfori skrev i februari i år dessutom om föräldrars (inklusive lärares?) eventuella inverkan:

”Det mesta talar för att upplevelsen av köns­identitet är medfödd, men den kognitiva utvecklingen under uppväxtåren innebär att individen själv kan bli medveten om det först senare under livet. Det finns inget stöd för att omgivningsfaktorer, såsom föräldrars bemötande, bidrar” (Frisén m.fl. 2017).

En annan kommentar löd:

”Att göra barn ’könlösa’ tror jag skapar förvirring. Vi måste istället stärka barnen som individer. Och deras kön är EN del av dem. Men givetvis måste vi motverka de traditionella könsrollerna, men det är inte att förneka könen. Och att inte använda orden han och hon gör ju samtalen väldigt märkliga. Jämställdhetskampen går förlorad om vi försöker förneka biologin, tror jag.”

Min kommentar: Håller med! Det gjorde uppenbarligen också ”Lärarförbundets råd för jämställdhet och likabehandling”, som 2014 tog fram ”en vägledning för dig som lärare, kring hur du kan använda begreppet hen”:

När du ska undvika att använda hen
För många transpersoner blir ofta den nya könsidentiteten viktig. De vill då troligtvis inte alls definieras som hen. Är du osäker uppskattar de flesta om du, på ett diskret och respektfullt sätt, frågar vilket pronomen personen föredrar” (lärarförbundet.se 5/3-14)




Mitt ställningstagande: kön är ingen "social konstruktion"


Honkön vs hankön är ingen "social konstruktion", även om beteckningarna och talet om dem är det. När vi alla gör genus, deltar vi däremot i det sociala konstruerandes av vad som för stunden och platsen utgör olika mer eller mindre socialt acceptabla sätt att uttrycka vår könstillhörighet. Det finns säkert minst ett tjugotal typer sådana sätt. Kön, däremot, är ett biologiskt faktum och utgörs av två ”motsatser”. Kön är binärt, vilket inte går att förneka eller dribbla bort med tal om tre eller ännu fler kön. Ingen av dem som gör det hänvisar heller till läkarvetenskapen. 

Jag skrev ovan att inget av begreppen under ordförklaringsavsnittet förutom just ”kön” hade med sexualitet, i meningen sexuell läggning, att göra. ”Kön” har däremot med sexualitet att göra, då med innebörden syftande på reproduktionTy vilken funktion har de binära könen i naturen? Artens fortplantning, givetvis. Uppskattningsvis 90-95 procent av alla människor är sexuellt attraherade av det motsatta könet, nämligen hetero- och bisexuella. Detsamma gäller andra ”högre stående” däggdjur, inte minst de vars avkomma diar honan. 


Biologiskt ovedersägligt att det bara finns två kön


Det finns således bara två kön, men däremot en mångfald mentala könsidentiteter/ könsupplevelser. Särskilt i barndomen är detta dock snarare är fråga om genus-identiteter: en persons upplevelse av att i varierande grad vara eller agera pojkaktig(t) eller flickaktig(t) och senare i livet manlig(t)/maskulint eller kvinnlig(t)/feminint – eller inte – så som samhället vid samma tid betraktar dessa kulturella uttryck och markörer. Speciellt många flickor upplever sig som mer befryndade med pojkar och kallas ibland ”pojkflickor”, men i de flesta fall upphör detta gradvis under tonåren. I puberteten förvirrar den ungas frågor om sexuell läggning (sexuality) dessutom ytterligare:

”Könsatypiskt beteende är vanligt hos yngre barn, och ungefär 7 procent av pojkar uppfattas som extremt flickaktiga och något färre flickor som extremt pojkaktiga. Det är inte heller ovanligt att barn uttrycker att de vill vara, eller att de tillhör, det motsatta könet. Bestående önskan om könsbekräftande åtgärder är dock mycket ovanligt. Uppföljningsstudier visar att inte mer än ca 20 procent av förpubertala barn som uppfyller diagnoskriterier för könsdysfori kommer att ha en kvarstående önskan om könsbekräftande åtgärder. För majoriteten är det mer sannolikt att det i stället visar sig handla om sexuell läggning (homosexualitet). […]

Eftersom inte mer än ca 20 procent av förpubertala barn som uppfyller diagnoskriterier för könsdysfori kommer att ha en kvarstående önskan om könsbekräftande åtgärder är rekommen-dationen för de yngre barnen återhållsamhet vad gäller tidig social transition (att leva som det upplevda könet). Det är viktigt att diskutera de sociala konsekvenserna och att vara medveten om att majoriteten av de yngre barnen inte kommer att ha en kvarstående önskan om könsbekräftande åtgärder. ” (Frisén m.fl., Läkartidningen 2017).

Mellankönslig förekomst är extremt ovanligt. Andelen är mest troligt så låg som 0,018 procent (Sax 2002), men The Intersex Society of North America (ISNA), 1993-2008, angav siffran 0,05 procent. (Anne Fausto‐Sterling (2000) väckte visserligen uppmärk-samhet med sin uppskattning 1,7 procent, men har allmänt kritiserats för att medta syndrom som andra kliniker anser falla utanför.) 

Vad oklart kön anbelangar, föds i Sverige årligen bara 20 barn, enligt Anna Norden-ström, forskare vid Karolinska Institutet och ansvarig för den svenska delen av ett EU-projekt om DSD (som betyder ”avvikande utveckling av de inre eller yttre könsorga-nen”). Det behövs då en grundlig utredning, innan man kan avgöra om barnet är en flicka eller pojke:

”Att införa ett tredje kön tycker Anna Nordenström mest blir att införa ytterligare ett begrepp. Hon tror istället på att ha större öppenhet för att flickor och pojkar kan vara på olika sätt:
– Det förefaller för mig vara en enklare lösning. Att alla får vara som de är, säger hon” (i Medicinsk Vetenskap (2014):1, s.20-24).

Jag har alltså, till skillnad från dem som är av avvikande uppfattning, angett tydliga skäl till mitt dyadiska påstående. Det vill säga vad som avgör att människor och andra högre däggdjur indelas i två, och bara två, kön: hon- och hankön. Nämligen:

1. Biologiskt kön definieras i förhållande till de roller som de spelar för sexuell repro-duktion 
2. Sexuell reproduktion inbegriper bara två kön, nämligen man och kvinna
3. Således är de biologiska könen endast två, nämligen av hon- eller hankön

Avvikelser och oklarheter INOM respektive kön förekommer förvisso, men det faktum att de fyra svenska läkare som jag här citerat alla talar om ”det motsatta könet”, om ”avvikande utveckling” eller ”störd utveckling i hypotalamus” stödjer, som jag ser det, också mitt påstående. Benämningen ”avvikelser” i sig, visar just att det existerar en biologisk norm från vilken de skiljer sig. Att det av könsorgan är svårt att se om det rör sig om en flicka eller pojke, betyder ju inte att barnet är ingetdera.

Med utgångspunkt i att människan reproduceras sexuellt genom mötet mellan biolo-giskt han- och honkön, är människan enbart antingen flicka/kvinna eller pojke/man. Eller som jag fick lära mig i latinklassen: ”Tertium non datur" – något tredje alternativ gives icke. Åtminstone har ännu ingen upptäckt det.

Någon lärare torde därmed heller inte ha mött detta tredje, vad än RFSL hävdar. Troligen har få pedagoger i förskolan ens stött på något av de drygt hundra mellan-könade barn i åldern 1-6 år som fötts i Sverige – om nu en latinare som jag rätt kan multiplicera de årligen cirka 20 barn som enligt experten på KI föds med oklart kön.



RFSL:s tvivelaktiga inflytande


Kristina Henkel driver jämställt.se som utbildar pedagoger i grundskolor och förskolor i genus och jämställdhet. Debattören är även en i personalstyrkan på förlaget OLIKA, där hon lär ut ”normkreativitet”. OLIKA har också givit ut hennes (hens? dens?) bok Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2: om genusfällor och genuskrux i vardagen (2017). 

Och vem vill inskränka sitt barn eller sin elev till att bara vara överdrivet pojkig eller flickig? Det kräver dock alls inte att man avstår från pronomen som "han" och "hon". I bok och föreläsningar får läsaren/lyssnaren lära sig ställa frågor av typen ”Tilltalas alla barn som individ med sitt namn? (Inte med orden tjejer/flickor eller killar/pojkar)?” Och ”känner sig barn och vuxna trygga att uttrycka alla sina olika känslor?”. Känslor är ju inne, till skillnad från tankar. Helt klart är att Henkel även hakat på HBTQ-rörelsens alltmer framskjutna position. 

En av anledningarna till att allt fler barn och unga möjligen ifrågasätter sin könstillhörig-het lär ha att göra med de "debattsanningar" som de senaste åren florerat, inte minst på Internet. De flesta som medverkar i debatter och kommentarer till debatter tycks vara influerade av just RFSL Ungdom, som inte bara står för nya definitioner av köns-relaterade begrepp, utan överlag satt agendan i frågor såsom den om ett påstått ”tredje kön”. 

Riksförbundets ungdomsavdelning verkar onekligen ha lyckats nå ut brett, exempelvis med läger för dem över 11 år och föreläsningar för skilda publiker. Påtrycknings-gruppen ger dock aldrig några referenser till medicinsk eller biologisk vetenskap, när man talar om ett tredje kön, eller varför kön inte skulle vara en biologisk term. Inte heller bemöter man tydligen invändningar.

RFSL Ungdom deltar alltså i föreläsningar, men tydligen inte i debatter med oliktän-kande. Exempelvis har Svenska Filminstitutets avdelning för "Film i skolan" under året turnerat runt med ett föreläsningspaket med i stort sett samma föreläsare, i syfte att få fler att jobba med film i skolan. En av deltagarna har varit transaktivisten Yolanda Bohm, vice ordförande för RFSL Ungdom. 

Alltifrån det första av Svenska Filminstitutets fyra Film i skolan-dagarna 2017 (med början i Malmö 23/3 och senast i Umeå 11/10 och Kalmar 31/10-17) Yolanda Bohm föreläst under rubriken Trans i film i skolan – en tidsrumslig resa bortom binaritet. I samband med föreläsningarna har på Filminstitutets webbsajt Bohms powerpoint legat och ligger där ännu 17/11-17 (

Där uppmuntras läsaren att höra av sig med frågor genom att maila till yolanda.bohm@gmail.com  / yolanda@rfslungdom.se – vilket jag också gjort och det två gånger (10/4 + 15/5-17), för säkerhets skulle till bägge adresserna. Inget svar. Jag försöker här en tredje gång, i form av ett öppet brev men med samma text:

Hej Yolanda!

Du hade på din power point på BUFF i Malmö [http://www.filminstitutet.se/globalassets/2.-fa-kunskap-om-film/filmpedagogik/film-i-skolan-dagen/yolanda-bohm.pdf  uppmaningen att höra av sig med frågor.

Vilket jag gjorde, till och med en andra gång, och nu igen, eftersom du varken svarade på mitt mail (10/4-17) eller på mailet 15/5-17.

På din powerpoint har du bland annat punkterna nedan

”Hur blir kön till?
• Kön som social konstruktion
Att göra kön (performativitet) - Kopia av kopia

• Heterosexuella matrisen
- genitalier  —>fostran —>könsroll —>könsidentitet —>könsuttryck —> attraktion —> prokreation

Västerländska kön
Fyra parametrar:
1. Tilldelat kön (ibland felaktigt kallat ”biologiskt”) 
2. Juridiskt kön
3. Socialt kön
4. Mentalt kön” (Bohm mars 2017)


Detta gör att jag måste ställa några frågor till dig om sådant som enligt min mening verkligen kräver förklaringar:

Basläge: Låt oss dock utgå från 
0) = Vi talar om minst 90 procent av mänskligheten?!

Är inte människan ett däggdjur vars ungar diar honan?

Om ja: är då inte 98 procent av alla människor antingen av biologiskt hankön eller honkön? Varför skulle det vara ”felaktigt”, när läkare konstaterat yttre eller hormonella könskarakteristika?

Om ja: hur kan du i så fall tala om ”kön som social konstruktion”? Skiljer du inte mellan biologiskt kön respektive socialt genus? 

Om nej: hur gör schimpanser eller grisar för att ”socialt konstruera” sitt kön? Har de också ett ”tilldelat” kön? De äger ju inte något socialt verbalspråk, men ”samtalar” kanske om kön genom att vifta med svansstumpen eller öronen?

Du refererar uppenbarligen till Judith Butlers ”matris”. Gör du det för att du håller med den/stödjer dig på den?

Om ja: jag håller själv med om de flesta punkterna i denna mall fram till och med det om ”könsidentitet”. Därefter skriver du dock ”könsuttryck”, där jag menar att det handlar om socialt kön eller ”genusuttryck av många olika slag för vartdera könet” – inga binära genus, således. Personen ifråga känner sig som en kvinna eller en man och kan uttrycka detta (= ”göra genus” som väl är  korrektare, än ditt ”göra kön”?) på många icke-binära sätt. Sedan har du en pil till ”attraktion” vilket jag tolkar som = ”sexuell attraktion” = sexualitet. 

Menar du därmed att sexualiteten/den sexuella attraktionen inte är medfödd/biologisk, utan oberoende av hormoner etc – avhängig av fostran, ens klädsel, smink etc (=könsuttryck) och hur en ”känner sig”? Attraktion borde väl i din matris komma in redan efter genitalier? Eller måste griskultingar och schimpansungar också fostras till att känna ”sexuell attraktion”? Går till hur? Hur kan de annars fortplanta sig?

Alltså:

Bygger inte det tilldelade könet just på iakttagna biologiska skillnader? (Inklusive medfödd sexualitet/sexuell attraktion?) Så varför menar du att det skulle vara ”felaktigt" att kalla detta för biologiskt kön?

Känner grisar och schimpanser även annan attraktion än sexuell? ”Socialt konstruerad” sådan? 

På vilket sätt skulle människor vara sexuellt annorlunda än alla andra stora däggdjur?

Är inte transvestiter antingen män eller kvinnor? Människor som ”känner sig vara” man eller kvinna på många skilda sätt?

Är inte minst 95 procent av alla människor attraherade av det motsatta könet (också)? Det vill säga: 95 är summan av en addition av hetero- plus bisexuella.

Hälsningar
Margareta Rönnberg



RFSL:s lobbying för absurda valfrihetsreformer


Allt kan idag tydligen väljas. Inte bara skola, sjukvård, utan även könstillhörighet. Fast en vit som väljer att kalla sig svart, går visst inte an. Att barn och unga idag kan välja juridiskt kön är kanske RFSL:s förtjänst, men att hävda att kön bara är en ”social konstruktion”, och ingenting biologiskt som sammanhänger med sexualitet, är enligt min mening att slå in på en farlig väg, om budskapet riktar sig till barn. Jag tror att intressegruppens lobbyarbete kan ha varit en bidragande orsak till att idag ”allt fler och allt yngre barn ifrågasätter idén om endast två möjligheter som hänger ihop med det biologiska könet”, som Katarina Henkel skrev i sin debatt-artikel (AB 27/8-17).  

Antalet remisser till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Stockholm, med ansökan om könsutredning av unga, ökade mycket riktigt tiofalt åren 2011-2016, jämfört med åren 2000-2010 (år 2016 var det fråga om 197 ansökningar). Om könsförvirrade känslor är övergående, kanske vuxna inte bör uppmuntra dem? Endast ”cirka 20 procent av förpubertala barn som uppfyller diagnoskriterier för könsdysfori kommer att ha en kvarstående önskan om könsbekräftande åtgärder” (Frisén m.fl., Läkartidningen 10/9-17), skrev de svenska experterna. 

Chansen att lärare ska träffa på någon av dessa är nog minimal. Aktuella siffror avseende antalet årligen genomförda könsbyten i Sverige är svårt att hitta, men år 2009 var det 55 stycken vuxna, mot bara 10 stycken 20 år tidigare


Ibland hänvisas det dock till att det i andra länder däremot erkänns att det ”visst finns tre kön”. Också det är en missuppfattning. Det är visserligen riktigt att exempelvis i vissa delstater i USA intersex-individer utan läkarintyg kan få ”intersex” i sitt födelse-bevis och då kallat ”Other”, eller ett icke-binärt X på sitt körkort eller ID-kort. Även andra länder har infört något liknande.I Tyskland får de berörda för närvarande om så önskas ingen könsangivelse alls i födelsebeviset, utan bara en tom ruta möjlig att senare i livet få ifylld. 

Detta kommer förvisso att ändras i Tyskland med början 1/1 2019, men då inte baserat på biologiskt kön utan på personens egen upplevelse av könstillhörighet. Exakt vad denna beteckning kommer att kallas är ännu inte klart, men bland förslagen finns ”Inter”. Domarna i den federala författningsdomstolen grundade beslutet (av den 10/10-17) på att det var obefogat att kräva av dem som varken upplevde sig som man eller kvinna att lämna rutan tom, eftersom grundlagen inte kräver någon binär definition av kön. 

Den nya lagen skapar alltså väl att märka i födelsebeviset bara en tredje könskategori för den mentala könsidentiteten, däremot inget tredje kön… I Tyskland använder man för övrigt fortfarande det maskulina pronomenet för bägge könen. 


Min upplevelse av de tre debatter som jag studerat närmre ("diskussioner" är ett alltför milt uttryck) är att det kanske rent av är ”hen”-pronomenets fel, att fokus flyttas från textens motiverande argument, när frågor som dessa kommer tas upp. 

Kortsluter ordet ”hen” månne reflektionen och det kritiska tänkandet?





Referenser


Fausto-Sterling, Anne: Sexing the Body: Gender Politics and the Construction of Sexuality, New York: Basic Books 2000

Frisén, Louise, Ryde­lius, Per-Anders & Söder, Olle: Kraftig ökning av könsdysfori bland barn och unga. Tidigt insatt behandling ger betydligt bättre prognos, Läkartidningen 114 (2017)

Inklusive noter på:

Reidy, Tess: Non-binary pronouns and what you need to know about the gender politics of ’they’, The Evening Standard (11/10-16) 

Sax, Leonard: How common is intersex? A response to Anne Fausto‐Sterling, Journal of Sex Research 39 (2002):3, s.174-178