Jag hade för en månad sedan (8/1-18) ett blogginlägg om hur barn uppenbarligen föds med empati och rudimentär moralkänsla. Hur har då moral ursprungligen uppstått hos människan? Troende människor börjar kanske tala om Gud… Den amerikansk-tyske professorn Thomas Tomasello och hans doktorander och forskarkolleger förklarar istället uppkomsten av moral evolutionärt: med gruppens inflytande och samarbetets betydelse för överlevnad.
Utvecklingspsykologen Tomasello, ursprungligen kognitiv lingvist, har studerat försko-lebarn i 20 år i sin roll som ledare för Max Planck-institutets avdelning för evolutionär antropologi i Leipzig och är nu visserligen pensionär. Emeritusprofessorn arbetar dock fortfarande tillsammans med andra forskare och handleder ett tjugotal doktorander inom psykologi och biologi. I sina senaste böcker (2014 och 2015) hävdar Tomasello att människans unika kognitiva färdigheter uppstod tack vare miljöförändringar i Afrika av betydelse för de första människornas matförsörjning. Samarbete var en fördel, ja, förutsättning. De som samarbetade överlevde, fick barn som överlevde, och därefter gjort så i hundratusentals år. Gör så än idag.
Empatisk hjälpsamhet är medfödd hos högre däggdjur
Önskan att hjälpa är medfödd bland barn. Vissa högre apor hjälper också varandra och uppvisar ett slags empatisk moral, men endast människan kännetecknas enligt Tomasello av rättvisemoral: ett agerande som inte är strategiskt, inte styrt av något egenintresse, inte enbart inkännande. Redan små barn uppvisar tecken på detta.
Detta beteendemönster har Tomasello och hans kolleger observerat bland barn yngre än 3 år, det vill säga när de ännu inte hunnit influeras av samhällets normer eller av sin kulturs moralregler. (I mitt inlägg 8/-18 refererade jag till hur andra forskare iakttagit empatiskt agerande redan bland 1-åringar, såväl som bland schimpanser och andra högre apor förutom människan.)
I ett flertal studier med 1-5-åringar har Tomasello och hans medarbetare visat att barn inte förrän i 4-årsåldern lutar sig mot normer eller regler, för att till exempel protestera eller läxa upp den som bryter mot dessa. Ändå samarbetar och hjälper 2-3-åringarna varandra. Tomasello är övertygad om att barnens instinktiva samarbetsvilja speglar mänsklighetens allra tidigaste kollektiva aktiviteter.
Barnen hjälper varandra, inte för att de förväntar sig att därmed själva få fördelar, utan för att de verkligen bryr sig. Någon kanske invänder att 2-åringarna enbart är hjälp-samma för att få föräldrarnas eller experimentledarens beröm och inte därför att de verkligen empatiserar med den hjälpbehövande. För att avgöra detta skapade en av Tomasellos doktorander, Robert Hepach, ett fiffigt experiment.
Inte ögontjäneri eller socialt instruerat
Tvååringar fick sitta i sin mammas knä och se på när Hepach staplade burkar på varandra till ett torn. När den sista burken föll ned, kunde han inte nå den. Nästan alla studerade barn hämtade burken och gav den till honom. I en annan grupp var mödrarna ombedda att hålla kvar barnet i sitt knä, ifall barnet försökte komma loss och nå burken. I en tredje grupp kunde barnet inte heller hjälpa till, men fick titta på när en medhjälpare till Hepach hjälpte honom.
Under tiden noterade en dold kamera diametern på barnets pupiller, som anses mäta barnets grad av upphetsning: ju mer upprört eller affektbetonat barnet är, desto mer utvidgas pupillerna. En jämförelse av måtten efter att barnet kunnat respektive inte kunnat hjälpa visade att de som själva kunde hjälpa till var mindre ”upprörda” än i grupp två. Samma effekt uppvisade dock även barnen i den tredje gruppen, som såg att Hepach fick hjälp av en tredje person annan. De blev alltså lugnade av att se att han i alla fall fick hjälp (Hepach m.fl. 2013, Hepach 2017).
Experimentet visar att barnen själva inte behövde kunna hjälpa till, utan att hjälpen i sig – även hjälp från någon som barnen inte kände – var det avgörande. Barnets hjälpsamhetssträvan sägs därmed inte bara vara en reaktion på förälderns förväntan, inte själviskhet, utan faktiskt fråga om en genuin önskan om andra människors välbefinnande. Barnen blir lika nöjda när någon annan är hjälpsam. Utifrån detta förmodar forskarna runt Tomasello att också de tidigaste människorna hade moral i form av rättvisekänsla och plikt gentemot andra, men ännu bara mot andra individer – inte på gruppnivå.
Gruppen är källan till ömsesidighetsmoral
Tomasellos hypotes om samberoende går ut på att de första människorna för si så där 500 000 år sedan hade ett gemensamt mål, samarbetade, litade på varandra och på att alla – inklusive de som bidrog mindre – skulle få en del av bytet. Till skillnad från apor, som letar föda individuellt och genast äter det som de får tag i, jagade männi-skorna tillsammans, återvände till ett ”hemmabo” och fördelade där bytet. Inte ens schimpanser samarbetar eller låter andra få smaka, annat än om de redan är mätta. Toamsellos grupp jämför hela tiden småbarnens agerande med dito av schimpanser från Leipzigs Zoo.
För ungefär cirka 150 000 år sedan började större grupper av människor dock utkon-kurrera smärre grupper, vilket gjorde att gruppens säkerhet hängde på gruppstorle-ken. Optimal gruppstorlek har ansetts ligga runt 150 stycken, eftersom fler medlem-mar än så är svåra att känna igen och hålla koll på. Här anses ett slags ”stammar” födas, med ett hundratal konforma individer med likartat beteende och liknande sätt att klä sig.
Identitetspolitikens vagga har uppenbarligen sett dagen, tänker jag, när kulturell identitet blir en del av den individuella identiteten, med gruppinriktad moralpsykologi. Samarbete, sociala regler och belöningar börjar hänga samman.
En annan av Tomasellos doktorander, Katharina Hamann, har fokuserat hur barn i 3-årsåldern hjälper varandra när de måste samarbeta för att uppnå ett visst mål och få en belöning (Hamann m.fl. 2011, Hamann m.fl. 2012). Om en av 3-åringarna klarar av sin del av uppgiften slutar denna inte, utan hjälper oombedd den andra 3-åringen, visar det sig (Hamann m.fl. 2012). Barnet känner dock främst en plikt att hjälpa det jämnåriga barnet om uppgiften verkligen går ut på samarbete. För 3-åringar upphör samarbetet då först när bägge/alla uppnått sitt gemensamt överenskomna mål.
Får ett av barnen däremot belöning slumpmässigt, som om den föll från skyarna, delar det inte med sig på samma sätt som efter samarbete. Högre djur såsom schimpanser som också de samarbetar sägs dock inte ha samma slags moral innebärande ömsesidig plikt: ingen pliktkänsla av typen vi bör agera så. Djur sägs därmed inte heller ha dåligt samvete, vad hundägare än tror.
Dåligt samvete och oro för dåligt rykte redan i 3-4-årsåldern
Dåligt samvete är enligt Tomasello och hans kolleger inte fråga om att man känner sig skyldig för att andra fördömer ens agerande, utan för att vi fördömer mig. Jag är en del av den grupp som borde straffa mig. Dåligt samvete är ett slags självbestraffning, en form av självkontroll och sätt att skydda sig själv från att göra om det dumma och på så vis undgå bestraffning. Med andra ord en anpassning till gruppen och oro för det egna ryktet, som barn tidigt lär sig, och ett erkännande av att man är medveten om gruppens samarbetsregler.
Schimpanser bryr sig inte om sitt rykte, har medarbetaren Jan Engelmann kommit fram till, men det gör däremot förskolebarn. Denne har inriktat sig just mot att utforska barns sätt att råda över sitt rykte, jämfört med schimpansers agerande. Femåringar visar sig vara strategiker, ty de beter sig annorlunda om någon ser på.
Engelmann hade tänkt ut ett test som ”uppmuntrade” 5-åringarna att stjäla. Fanns ingen i rummet som kunde se vad barnet gjorde, tog barnet oftare utan tillåtelse den grej som behövdes, än om ett annat barn också befann sig i rummet. I en variant av uppgiften fick barnen en extra pryl och sa att barnet mitt emot saknade en sådan. Samma resultat: såg någon barnets agerande, var det mer villigt att ge sin ”över-ranson” till det barn som saknade grejen. Särskilt strategiskt måna om sitt rykte var barnen inom sin egen grupp: de delade lättare med sig om det barn som såg på tillhörde den egna gruppen, som alltså uppenbarligen bedömdes som viktigare för framtida situationer (Engelmann m.fl. 2013).
Femåringar, men inte 3-åringar, ägnar sig också åt ”positivt skvaller”, i den meningen att de självmant ger kompisar värderande information om ett tredje barn, som för tillfället inte är närvarande, om vilket de till exempel berättar att vederbörande fuskar (Engelmann m.fl. 2016). De försöker få kompisen att istället jobba ihop med någon som samarbetar. Att 3-åringarna inte gör på samma sätt, tros bero på att de ännu har svårt att språkligt motivera sina preferenser.
Rättvis fördelning är viktig
Men vill inte själviska små barn ha allt godis och alla leksaker för sig själva? Är de inte anti-jämlika? Redan bebisar vill se jämlikhet vid fördelning av värdefulla ting mellan två iakttagna barn eller gosedjur. Handlar uppgiften om samarbete, vill 21-månadersbarn emellertid bara att de båda i ett iakttaget par ska få lika mycket under förutsättning att bägge bidragit och den ena inte bara lekt (Sloane m.fl. 2012).
Treåringar som själva fördelar till andra ger också lika mycket till alla – det vill säga till dem i en duo som de själva inte är inblandade i. Själva klagar de däremot om de får mindre (LoBue m.fl. 2011). Djur ogillar förstås också att inte få lika mycket som andra och kan visa sig besvikna, till exempel genom att dra sig undan. Men 3-4-åringar offrar också i en social situation av sitt, för att jämnåriga ska få lika mycket, vilket Ulber m.fl (2017) framhåller att schimpanser inte gör.
Ända upp i 7-årsåldern är barn i en icke-social situation däremot till och med beredda att själva försaka, för att den andre inte ska få lika mycket som barnet själv (Sheskin m.fl. 2014). Sexåringar kan välja att själva hellre bli utan, än att den andre skulle få mer. Detta visar den avgörande roll som social jämförelse har i förskolebarns liv.
I 8-årsåldern tar barnen däremot hellre själva mindre, för att den andre ska få lika mycket. Det vill säga: om det bara handlar om att få lika många av något… Är vissa av belöningarna häftigare än andra, föredrar 8-åringen fortfarande det bästa sorten för sig själv (Sheskin m.fl. 2016). Först i 10-årsåldern agerar barnen rättvist både vad belö-ningens kvalitet och kvantitet anbelangar. Men även 6-8-åringar väger in kvalitets-aspekten i belöningar när de ska ge dem till andra än sig själva. De förstår alltså att rättvisa inbegriper både rättvisekvantitet och rättvisekvalitet… (Sheskin m.fl. 2016).
Rättvisa ger status!
Varför agerar 6-8-åringarna då inte därefter, även när det gäller dem själva? En hypo-tes är att det handlar om status: att barn i denna ålder är mer upptagna av att jämföra sig med andra och vara bättre än andra. Tioåringarna kanske är mer intresserade av att ses som en schysst tjej eller kille, eller så kan de möjligen vara bättre på att hålla tillbaka sin själviskhet. Fast rättvisepatos kan i högre åldrar också det ge status, det vill säga vara en mer positiv form av gruppjämförelse.
Peter Blake med kolleger (2015) har framhållit, att även detta att avvisa egna fördelar sänder positiva sociala signaler. I ett samhälle som berömmer rättvisa och jämlikhet, är det givetvis fördelaktigt att visa sig skriva under på dessa värden. Även när detta rent materiellt ger vissa (smärre) nackdelar. Du visar då att du är en värdefull samhällsmed-borgare som tror på jämlikhet. För tonåringen är det inte detta att ha mer som skänker status, utan att vara schysst inom gruppen. Än en gång således:
Leve gruppen!
Referenser
Blake, Peter, McAuliffe, Katherine, Corbit, J, Callaghan, T, Barry, A, Bowie, L, Kleutsch, L, Kramer, K, Ross, E, Vongsachang, H, Wrangham, R & Warneken, F: The ontogeny of fairness in seven societies, Nature 528 (December 2015), s.258–261
Engelmann, Jan, Herrmann, Esther & Tomasello, Michael: Preschoolers affect others' reputations through prosocial gossip, Developmental Psychology 34 (2016):3, s.447–460
Engelmann, Jan, Over, Harriet, Herrmann, Esther & Tomasello, Michael: Young children care more about their reputation with ingroup members and possible reciprocators, Developmental Science 16 (2013):6, s.552–558
Hamann, Katharina, Warneken, Felix & Tomasello, Michael: Children’s developing commitments to joint goals, Childhood 83 (2012):1, s.137–145
Hamann, Katharina, Warneken, Felix, Greenberg, Julia & Tomasello, Michael: Collaboration encourages equal sharing in children but not chimpanzees, Nature 476 (2011), s.328–331
Hepach, Robert, Vaish, Amrisha & Tomasello, Michael: Children's intrinsic motivation to provide help themselves after accidentally harming others, Child Development 88 (2017):4, s.1251–1264
Hepach, Robert, Vaish, Amrisha & Tomasello, Michael: A new look at children’s prosocial motivation, Infancy 18 (2013):1, s.67–90
Hepach, Robert: Prosocial arousal in children, Child Development Perspectives 11 (2017):1, s.50–55
LoBue, Vanessa, Nishida, Tracy, Chiong, Cynthia, DeLoache, Judy & Haidt, Jonathan: When getting something good is bad: Even three-year-olds react to inequality, Social Development 20 (20011):1, s.154–170
Sheskin, Mark, Nadal, Amber, Croom, Adam, Mayer, Tanya, Nissel, Jenny & Bloom, Paul: Some equalities are more equal than others: Quality equality emerges later than numerical equality, Child Development 87 (2016):5, s.1521–1528
Sheskin, Mark, Bloom, Paul & Wynn, Karen: Anti-equality: Social comparison in young children, Cognition 130 (2014), s.152–156
Sloane, Stephanie, Baillargeon, Renée, & Premack, David: Do infants have a sense of fairness?, Psychological Science 23 (2012):2, s.196–204
Tomasello, Michael: A Natural History of Human Morality, Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press Harvard University Press 2015
Tomasello, Michael: A Natural History of Human Thinking, Cambridge, Massachusetts: Harvard University Press 2014
Ulber, Julia, Hamann, Katharina & Tomasello, Michael: Young children, but not chimpanzees, are averse to disadvantageous and advantageous inequities, Journal of Experimental Child Psychology 155 (March 2017), s.48–66
