En av nackdelarna med så kallade familjefilmer är att också barnens på bio medföl-jande eller hemmavid medtittande föräldrar måste erbjudas lite öron- och ögongodis. Gärna sådant som framkallar känslor från (läs: om) den egna barndomen för länge sedan. Inte minst i det senaste decenniets datoranimerade filmer, som främst riktar sig till barn, finns nostalgiframkallande inslag som närmast obligatorisk ingrediens. Man måste ju få föräldrarna att ”öppna plånboken”, när numera så mycket kommer ”gratis”.
Jag tänker exempelvis på återbruket av gamla poplåtar som i Sing (Garth Jennings & Christopher Lourdelet, 2016) och Trolls (Mike Mitchell & Walt Dohrn, 2016). Covers av gamla godingar förekommer förstås ”naturligt” i filmer som är förlagda bakåt i tiden, men de stoppas ofta in i andra sammanhang också.
Aningen mer sofistikerad nostalgi förekommer inte minst i science fiction-filmer, som föreställer sig framtiden genom ett nostalgiskt tillbakablickande. Det gäller även för barnvarianter: Wall-E (2008, Andrew Stanton) betraktar i inledningsscenerna 1960-1970-talen med nostalgins blick och med hjälp av hänsyftningar på äldre SF-filmer och dito musik. Hela filmen är förstås miljönostalgisk.
Andra nostalgitecken är trenden tillbaka till handgjord animation istället för datoranimerat. Möjligheten för vuxna att återvända till barndomens favoritböcker och favoritfilmer, till exempel genom nyinspelningarna i live action av ett flertal tecknade Disneyfilmer, är andra exempel. Eller så får vuxna återuppleva sin barndoms lek med gosedjur (Paddington 1+2 (2014+2017, Paul King) i filmad version.
En under det senaste decenniet hyllad regissör som nästan alltid är nostalgisk är ju Hayao Miyazaki. Han är inte ensam. Vuxna hinner knappt bli vuxna, innan de får återuppleva sin barndoms tv- och datorspelsfavoriter (Michael Bays Transformers-serie (2007-2017), The Angry Birds Movie (2016, Clay Kaytis & Fergal Reilly), etc. Målarböcker för vuxna är ytterligare ett exempel. Jag tror inte att dessa tendenser (bara) kan tillskrivas upphovsmänniskornas avsaknad av egna idéer eller lathet. Företeelser brukar finnas, på grund av att de upplevs behövas. Frågan är: behövas för vem då? Inte är nostalgin till för barnen.
Nostalgi har att göra med tillhörighet… som utestänger barn
Dessa blinkningar till de vuxna stör för det mesta inte barnen nämnvärt, men det är mer problematiskt när äldre svårbegripliga filmer lyfts fram som förmenta ”barnfilmsklassiker”, spelas in i nya versioner, eller används som mall för modernare motsvarigheter. Särskilt när dessa så kallade barnfilmsklassiker i skolsammanhang av den självutnämnda expertisen på Svenska Filminstitutet rekommenderas som mer högkvalitativa än elevernas egna val.
Filmmakarna borde betänka att dagens barnpublik inte delar deras erfarenheter och (inbillade) upplevelse av originalet. Inse att en film som främst uppskattas om man redan är bekant med förlagan, inte är så värst meningsfull för barnen. SFI:s filmpedagoger begriper tydligen inte att filmer som värdesätts främst retroaktivt av dem som nu är vuxna, men tror sig minnas att de själva tyckte om dem också som barn, då hade och nu har mindre jämförelsematerial och andra kvalitetskriterier än dagens barn har.
Vuxna som lyriskt talar om sin barndoms filmer och tv-program med likasinnade lär vara obegripliga för datorgenerationens barn. Nostalgi har mycket att göra med tillhörighet. Man kan dock inte pracka på andra sin egen nostalgi. Det finns nämligen två sorters nostalgi. En som pläderar för ett återupprepande av, eller en återgång till, det gamla – och en som försöker lära sig något av minnena.
Nostalgi brukar beskrivas som en längtan tillbaka till ett idealiserat förflutet och har länge betraktats med misstänksamhet. Den har setts som en sentimental eller melankolisk ”hemlängtan”, en önskan om att kunna återvända till gångna tider och platser, som troligen aldrig ens funnits på det sätt som man nu ”minns” dem. Den rysk-amerikanska litteraturprofessorn Svetlana Boym (2001) har dock särskiljt nostalgi av den återupplivande (eller rent av återupprättande) respektive reflekterande sorten (restorative vs reflective).
Två slags nostalgi
Boym skriver visserligen beträffande den återställande sorten huvudsakligen om nationell och nationalistisk nostalgi, om underblåsande av ett folks selektiva kollektiva minne och en nationell ”hemlängtan” som lovar restaurera och återupprätta det som förstörts eller gått förlorat. Denna förlust och längtan har som sin förutsättning ofullständiga minnen, ser inga som helst ofullkomligheter i det förflutna, utan vill återuppväcka det och exempelvis bokstavligen återuppbygga gamla monument.
Den reflekterande nostalgin inser däremot att det förflutna aldrig går att återkalla. Den antyder flexibilitet, framåtriktning och möjliga lärdomar, snarare än någon önskan att återupprätta ett stillastående ”förr”. Här ska inte något absolut bättre eller absolut sant återfås, utan det förflutna begrundas som tankestoff kring tidens gång och förändrade omständigheter. Den reflekterande nostalgin handlar mer om individuellt och kulturellt minne, än om en nationell politisk nostalgi. Längtan och kritiskt tänkande är för den eftersinnande inga motsatser, härliga minnen och varma känslor utesluter inte kritisk reflektion.
Den reflekterande nostalgin sätter alltså också den stort värde på en svunnen tid, men försöker för den skull inte återskapa eller återupprepa den. Det förgångna förebådade inte nuet, utan öppnar upp andra möjligheter nu och senare. Det förflutna är för dessa eftersinnande nostalgiker pågående och föränderligt, inte som för de restaurerande: en perfekt ögonblicksbild som måste förbli evigt ungt eller så återskapas så nära som möjligt, menar Boym.
Jag upplever att svensk barnfilmhistorieskrivning är just av den återupplivande nostal-giska sorten, även när insatserna kommer från enskilda individer typ filmskribenter, som dock alltid verkar för en ”större sak”: antingen för hela nationens eller så åtmins-tone för filmskaparnas goda rykte. Som motvikt till dagens så kallade barnfilmskris, när svenska filmer publikt inte kan konkurrera med amerikanska, lyfts ett fåtal titlar från den Gamla Goda Enastående Filmen Från Förr fram av Svenska filminstitutet (se även mitt blogginlägg 23/10-17).
Förutom med monumentet Ingmar Bergman, har Filminstitutet väl ej lyckats så värst bra vad gäller att återuppväcka gamla guldåldrar eller skapa en filmkanon. Inte minst kännetecknas filmhistorieskrivningen dock av ett selektivt minne, eftersom den tydligen inte kommer ihåg alla, med dagens mått mätt, rätt urusla äldre filmer som även förr fanns och till och med relativt sett i större antal än nu, ja, dominerade.
Svenska så kallade barnfilmsklassiker – för dagens barn?
Det senaste decenniets framlyftande av det svenska ”kulturarvet” i projekt för barn har också nostalgiska inslag. En variant är det som kallas för det Digitala Filmarvet, det vill säga av Svenska filminstitutet (SFI) restaurerade äldre filmer iordningställda för bio-grafvisningar eller dvd.
Filminstitutets filmpedagogiska avdelning har en webbsida med vad som kallas för ”Svenska barnfilmsklassiker”, samt tillhörande pedagogiskt material för skolbruk. Där finns en så ny film som Tsatsiki, morsan och polisen (1999, Ella Lemhagen) med-tagen, men därutöver åtta barnskildringar med cirka 20-70 år på nacken listade som ”barnfilmsklassiker”. De är beskrivna på nedan sätt:
Barnen från Frostmofjället (1945, Rolf Husberg): ”Barnen från Frostmofjället är en sann klassiker – den första svenska barnfilmen! – som också har mycket att berätta för oss i dag. Både om den svenska historien och om hur det kan vara att hals över huvud tvingas lämna sitt hem.”
Hugo och Josefin (1967, Kjell Grede): ”Hugo och Josefin är en barnfilmsklassiker som känns lika aktuell och gripande som när den hade premiär för snart 50 år sedan.”
En kärlekshistoria (1970, Roy Andersson): ”En kärlekshistoria är en filmklassiker med humor, bett och ett fantastiskt soundtrack av Björn Isfält.”
Fimpen (1974, Bo Widerberg): ”Bo Widerbergs fantasifulla 70-talsklassiker är en familjefilm om ett mirakel – en charmig mix av fotbollspassion, vardagsrealism och humor.”
Dunderklumpen (1974, Per Åhlin): ”Dunderklumpen är en förtrollande delvis animerad film om naturens mystik och en hyllning till mänsklighetens fantasi.”
Åke och hans värld (1984, Allan Edwall): ”Åke och hans värld bjuder oss in i barnets både hemlighetsfulla, grymma och skrämmande värld.”
Seppan (1986, Agneta Fagerström-Olsson): ”Seppan är en film som undersöker barndomens komplexitet där vi följer bästisarna Sara och Pirjos [Sic!] och de prövningar deras vänskap utsätts för.”
Glasblåsarns barn (Anders Grönros, 1998): ”Glasblåsarns barn är en tidlös, spännande och vacker saga – och samtidigt en hyllning till såväl filmkonsten som till det allra viktigaste.”
Av dessa är möjligen tre att beteckna som barnfilmer med egenskaper som i någon mån kan tilltala barn under 11 år. Resten är barnskildringar för vuxna, en av dem på gränsen till ännu abstraktare barndomskildring. Barnen från Frostmofjället är dess-utom inte alls ”den första svenska barnfilmen”, utan den första allvarliga, bibeltroende barnskildringen. Denna är dess-utom en film som många av dagens pensionärer allti-från barndomen minns med fasa. Vi vill särskilt inte påminnas om geten Gullspira. Påminner gör emellertid Svenska filminstitutet, genom att årligen på Guldbagge-galan utdela priset Gullspira till någon ”person som har gjort enastående insatser inom barnfilmen”.
Den allra första svenska barnfilmen kom 23 år tidigare (1922) och var busig och kul. Varför glömma den och många likartade, som föregick Gullspira-filmen, bara för att de inte var ”konstnärliga”? Och hur kan det komma sig, att på i stort sett alla andra områden har ”utvecklingen” gått framåt, inte minst vad barns intelligens (mätt i IQ) såväl som vuxenvärldens medicinska och tekniska utveckling anbelangar – men inte på kulturens område? Tidernas bästa barnböcker skrevs tydligen också de för 50-150 år sedan… (Se mitt blogginlägg 14/1-16.) Det tycks visst gälla vuxenfilmer också. Så varför alls ha någon fortsatt filmproduktion? Nej, ingen film är ”tidlös”, kan därför heller inte klonas ånyo.
Make Swedish Children’s Films Great Again?
Svenska barn har alltsedan 1920-talets sex barnfilmer älskat att se barngäng leka äventyr eller som busfrön ställa till det för vuxna, alltifrån den (enligt recensenten ”Eva” i tidningen Arbetaren 5/9-22) ”ur pedagogisk synpunkt fördärvliga historien” Anderssonskans Kalle (1922, Sigurd Wallén). Det rör sig om ett ”pojkstreck i fem akter”, löst baserat på Emil Norlanders Kalle-böcker. Den filmen och de fem efterföljarna var – av de samtida recensionerna att döma – helt klart uppfattade som för barn. Barnfilmer med andra ord. (För mer om denna rackarungegenre, se mitt blogginlägg 27/3-17.)
Pionjären följdes året därpå upp med Anderssonskans Kalle på nya upptåg (1923, Sigurd Wallén) och ytterligare fyra svenska busstrecksfilmer: Janne Modig (1923, Bror Abelli), En rackarunge (1923, Fredrik Anderson), Anna-Clara och hennes bröder (1923, Per Lindberg) och Ville Andesons äventyr (1929, Sigurd Wallén). De var alla rackarungefilmer eller ”buspojksäventyr”, en genre som inte heller senare har förlorat sin attraktionskraft, att döma av de mest sedda barnfilmerna. Benämningen ”bus-pojksäventyr” till trots, hade flickor huvudroller i två av filmerna. Exempelvis flickan i En rackarunge uppvisar tydligen enligt en recensent ett ”sprudlande tjuvpojkslynne” (se vidare Rönnberg 2012:125-129).
Redan av karakteriseringarna av varje film på SFI:s webbsida borde det framgå även för dem som skrev dem, att merparten av dessa förmenta ”barnfilmsklassiker” inte är några barnfilmer. Meningar av typen ”en film som bjuder oss in i barnets både hemlighetsfulla, grymma och skrämmande värld” uttalar sig inte specifikt om 6-årige Åkes värld, utan om det förmodat universella ”Barnets” med stort B. Fast vilka ”vi” går inbjudan här rimligen ut till? Inte kan barn avses, ty de är väl redan experter på ”barnets värld”? Och talar Seppan verkligen till ”oss barn”, när den sägs ”undersöka barndomens komplexitet”? Kolla själv, eftersom Seppan kan ses (i två delar) på Svt:s Öppet arkiv:
Är det vidare ”mänskligheten” – och nu alltså inte längre barn – som i Dunderklumpen har fantasi? Förstår sig barn på ”tidlöshet”? Har den filmpedagogiska avdelningen genomfört några receptionsstudier ens av mindre format, som belagt att exempelvis Hugo och Josefin enligt barn ”känns aktuell och gripande”? Visa mig det barn av idag som går med på att filmen ifråga är ”gripande”, snarare än sövande! Hur ”charmig” den ”fantasifulla vardagsrealismen” eventuellt är i Fimpen vore också lätt att ta reda på. Upptäcker barn ens i filmen någon humor? (Mina blogginlägg den 30/5-16 och 1/6-16 utgörs av en tudelad kritisk analys av Fimpen.)
Nej, långt fler tycks gilla barndom, än att närma sig barn i kunskapsberikande syfte. Vuxna tror sig ju redan besitta all den kunskap som behövs… Åtminstone innehar de kvalitetsbedömningsmonopol.
Nostalgi kommer ofta(st) i tvåpack tillsamman med undersköna naturbilder. Naturen såväl som barn gör sig tydligen bäst på film. Nostalgiska barnskildringar utspelar sig i hög grad under högsommaren i vacker, orörd natur. Det gäller exempelvis Hugo och Josefin men också höstens hyllade norska dokumentär Barndom (Margreth Olin, 2017). Den sägs enligt regissören själv och den svenska distributören vara sevärd för både barn och föräldrar. Tillåt mig tvivla, vad barnen beträffar.
Dokumentärer som Barndom – någonting för barn?
Många ord är vuxnas exklusiva egendomar, men kanske gäller detta särskilt benäm-ningen ”barndom”. Inget barn skulle ta ordet i sin mun. Det är en term som bara kan användas retroaktivt, med minst ett decenniums fördröjning. Trots denna bäst-efter-datering, handlar det mesta av dagens forskning, kvalitetsbedömningar, och peda-gogiska insatser om filmer och böcker – förment för barn – just om barndom. Det som förr var barnKULTURforskning har i dag blivit, eller ersatts av, barnDOMsforskning.
Fastän nästan allt numera cirklar kring barndom, fokuseras aldrig den i de filmer och böcker som samtida barn föredrar, eller dagens barns barndomar – villkoren för de barn som nu står för receptionen. Det allra populäraste begreppet lär idag ”barndoms-diskurs” vara, det vill säga föreställningar och yttranden om i detta fall barn. Det är en tjusig, men förrädisk, term som egentligen borde klargöras som olika grader av makt-relationer mellan barn och vuxna, såväl som mellan olika (klassade) grupper vuxnas olikartade syn på barn. En form av klasskamp, helt enkelt. Också dokumentärfilmer görs numera om medelklassbarn och för medelklassföräldrar. Därmed blir de också otydligare, obegripliga för de barn som trots det rekommenderas att se dem.
Hur kan man till exempel påstå att den norska dokumentären Barndom (2017) av Margreth Olin skulle ge barn något? Dokumentärer brukar vara skildringar av problem och orättvisor, som dokumentärfilmaren vill få publiken att reagera mot och efteråt avkräva politiker förändringar. Exempelvis problemet med överfulla förortsskolor eller andra skolrelaterade problem. Här visas snarare lösningen: en i stort sett problemfri friskola av Rudolf Steiner-typ, vilket dock aldrig utsägs explicit. Frågan är om detta idylliska val verkligen skapar lika mycket engagemang som ”eländeshistorier” kan göra.
Barndom är aldrig ”tidlös” och barn lever alltid här och nu
Denna dokumenterande film skildrar (främst) sju stycken 6-7-åriga förskolebarn (varav sex killar) som ”egentligen” redan borde ha börjat skolan, eftersom Norge likt Sverige har skolplikt för dem. Nu vistas de dock i en Waldorf-barnehage som alltså i grann-landet undantas från detta obligatorium. Filmen hade svensk premiär 3 november 2017 och är onekligen barntillåten, men betsår av 89 långa minuter textade på svenska, så jämnåriga barn eller lågstadiebarn lär inte precis vara målgruppen. Inte ens i Norge.
Barndom har fått mycket goda recensioner och enligt exempelvis Dagens Nyheters Eva af Geijerstam är det ”stundtals både roligt och starkt gripande, fångat i mycket talande och vackra bilder (DN 2/11-17):
”Tillsammans med fotografen Øystein Mamen följer [Olin] en grupp barn under ett år på den antroposofiska förskolan Aurora på Nesodden söder om Oslo.
Det är en närmast utopiskt konfliktfri tillvaro där naturen och den skapande leken står i centrum, långt bortom alltför stora larmande barngrupper och i motsatt ordning för få vuxna som tar hand om dem” (DN 2/11-17)
Har någon tagit reda på vad förskolebarn menar med ”vackra bilder”?
Vanliga inslag i svenska recensioner är att de antingen inleds med tårögd drömsk hänförelse eller så med återgivningar av lustigheter som barnen i dokumentären säger eller tar sig före, som om recensenten aldrig varit på zoo tidigare. Beteendet sägs enligt antropologerna kallas ”att leka”. Exemplaren ”rör sig som i en förtrollad dans mellan skogsknallar, vattenfärger, eld, ägg och fågelungar” (Jenny Teleman sr.se 3/11-17).
Själva har skribenterna inte förrän nu haft tid att upptäcka de rara exemplaren, men vet ändå att detta är BarndomEN: ”Bara en riktigt bra dokumentärfilmare får syn på det lilla ögonblicket, filmar det och klipper fram den i efterhand uppenbara dramatiken, så väldigt mycket barndom. Ja så fortsätter det drömska året…” (a a).
Vuxennostalgin torde te sig märklig för barn…
Jag hävdar här inte att idyllen är orealistisk som lösning på offentliga skolors problem. Jag sympatiserar dessutom helt med Olins syn på lekens plats i 1-6-åringars liv. Vad jag däremot anser är, att problemen i kommunala skolor och regissörens under-förstådda kritik mot skolifieringen av förskolan riskerar att försvinna in i den vackert filmade skogen och leda till vuxnas nostalgiska verklighetsflykt.
Framför allt påstår jag att filmen inte har något att tillföra åskådande barn, som rent av kan bli svartsjuka på filmens barn som får så mycket uppmärksamhet från deras med-tittande förälder.
Inledningstexten presenterar dock Barndom som en familjefilm, ”for hele familien”. Regissören säger sig ha haft visningar för barn som tyckt det är bra att föräldrar får se hur en dag i förskolan kan te sig och till exempel hur barnets födelsedag firas där: ”Jeg hørt barn som sier: «Du har aldri sett når jeg feirer bursdag i barnehagen, men vi gjør det ’sånn og sånn’. Egentlig burde du sett det», forteller Olin.
(februari-17) [hämtat 29/11-17]
Olin berättar alltså inget om barnens kommentarer för egen del. Enligt den svenska distributören Folkets Bio är detta ”[e]n film om barn på barnens villkor. […] En film om det lilla i det stora och om konsten att vara närvarande medan livet pågår”. Nej, det är ingen av filmens 6-åringar som här citeras.
Skildringen är förstås inte på barnens premisser utan på regissörens, som väljer och vrakar och bestämmer vilken hundradel av det filmade materialet som väljs ut, samt hur det sätts samman, musikval etc. Fast hur skulle en dokumentär egentligen se ut, om den verkligen skulle vara på barns villkor – förskolan sedd med barnaögon?
Betydligt mer bilder av kamraterna och mindre på naturen, är min övertygelse. Leken i filmen styrs dessutom helt klart av den manlige pedagogen Jo Kristofer, som förvisso är alla föräldrars önskedröm. Denne är troligen också den som hittat på namnet på Sexåringsklubben, eller åtminstone leder den. För inte skulle väl 6-åringar döpa sin klubb så?
Terapi för vuxna?
Recensionerna vittnar om pedagoger som torkar tårar och själva finner recensenterna filmen ”rörande” och ”gripande”, rena terapin:
”Man behöver inte vara småbarnsförälder i en trångbodd, förorenad stadsmiljö för att ”Barndom” ska fungera som terapi och, i det mer outtalade, som en påminnelse om vad ett alltför prestationsbaserat samhälle kan leda till” (Jon Asp: ”Att se leken i ’barnehagen’ fungerar som terapi”, SvD 1/11-17).
Eller som den norska radions filmrecensent Marte Hedenstad uttrycker saken (1/3-17):
”Som nostalgikeren jeg er, kosete jeg meg virkelig med dokumentaren. Filmen tar meg rett tilbake til egen barndom, samtidig som den vekker tanker om hva som er viktig den dagen jeg selv skal oppdra egne barn.”
Vuxna får onekligen tillgång till en värld de glömt, aldrig känt eller nu är blind för, men detsamma kan ju inte gälla för barnen i publiken… Ty hur upplever barn det som ger upphov till denna rörelse hos vuxna? Kanske har bägge publikerna egentligen Emil i Lönneberga i tankarna?
Margreth Olin menar att hennes film är barnens remissvar till den i Norge pågående revideringen av läroplanen för förskolan och att vuxna alltför ofta talar å barns vägnar.
Hon visar med sin film att hon därvidlag har helt rätt.
Hon visar med sin film att hon därvidlag har helt rätt.
Referenser
Boym, Svetlana: The Future of Nostalgia, New York: Basic Books 2001
Rönnberg, Margareta: Vänstervridna? Pedagogiska? Av högre kvalitet? 70-talets barnteveprogram och barnfilmer kontra dagens, Visby: Filmförlaget 2012
