onsdag 31 maj 2017

Svenska Filminstitutets trial & error: ut & in med barnfilmskonsulent och barnfilmsambassadör ut efter ett enda försök



För två veckor sedan kom nyheten att Svenska filminstitutets utsett Jenny Gilbertsson till ny barnfilmskonsulent. Hon kan säkert vara alldeles utmärkt, men hennes erfarenhet på barnfilmsområdet verkar minimal. 

Mig veterligt producerade hon ”senast” uppföljaren till julkalendern 2011, Tjuvarnas jul. Alltså  den fristående fortsättningen Tjuvarnas jul –Trollkarlens dotter (2014, Stefan Roos & Per Simonsson). Denna familjekomedi fick i snitt 3,1 i betyg, enligt kritiker.se  och Mårten Blomkvist gav i Dagens Nyheter (14/11-14) filmen endast en 1:a i betyg och omdömet ”Buskis och överspel i dammigt vaxkabinett”. Kanske är detta ett lovande tecken… 

Gilbertsson sägs enligt pressmeddelandet från Filminstitutet sedan januari 2016 ha ”arbetat som producent på produktionsbolaget Jarowskij där hon utvecklat flera barnfilmsprojekt”. Vad, om något, som dessa projekt utmynnat i framgår ej, men kanske får dessa under de kommande åren även resultat i form av faktiska barnfilmer. 


Delat konsulentansvar var tydligen ingen höjdare


I år återinförs alltså barnfilmskonsulenttjänsten, berättade Filminstitutets vd Anna Serner redan före jul (i Aktuellts Kulturnyheterna 5/12-16). När tjänsten togs bort vintern 2013, menade dock samma vd att ”Alla konsulenter måste dela på ansvaret för barnfilmen och det är bättre än att ha en dålig barnfilmskonsulent” (Sydsvenskan 19/3-13; G-P 19/3-13). 


Men det visade sig tydligen inte alls vara bättre med den vuxenfilmskonsulent, som delade ut 9 miljoner kronor i stöd till Suzanne Ostens senaste barnskildring, som sedan bara lockade 6 722 åskådare. Framtiden får utvisa om man nu verkligen har lyckats hitta någon mindre dålig barnfilmskonsulent… (Vad tyckte för övrigt den avgående konsulenten för barnfilm om chefens offentliga betygsättning?)

Experimentet med barnfilmsambassadör var tydligen heller inte så lyckat, utan posten ska inte besättas igen, utan istället snart (?) ersättas av en internt rekryterad (?) mediepedagog på en ”projektledartjänst om filmkunnighet” (sfi:s pressmeddelande 6/12-16). ”I mars går Suzanne Ostens period som barnfilmsambassadör ut och då kommer SFI inte att tillsätta en ny extern ambassadör. Istället kommer rollen tillsättas internt.” (Anna Serner, enligt svt.se 29/11-16). Vi är nu i mitten av maj och vanligtvis brukar dessa ting offentliggöras betydligt tidigare, vilket kan antyda svårigheter att tillsätta tjänsterna.

En mediepedagog eller ”filmkunnighetsambassadör” innebär onekligen en förbättring jämfört med filmambassadören, eftersom en pedagog rimligen måste rikta fokus mot de unga filmåskådarnas förståelse, utvecklingsuppgifter och erfarenhetshorisont. Detta till skillnad från Suzanne Osten, som gav sig ut för att företräda de konstnärliga filmskaparna, men inte minst främjade sig själv och sin egen film Flickan, mamman och demonerna. Hon talade och skrev nästan enbart om sina egna prestationer och verk. Vad de övriga svenska filmskaparna tyckte om det, har ännu inte kommit till offentligt uttryck.

Ingen ”konstförmedling” på barns premisser


Suzanne Ostens två år som ”barnfilmsambassadör” är nu alltså över. I samband med att hon utnämndes sa hon att hon ville höja barnfilmens status och statusen för de konstnärer som sysslar med barnfilm. Och Svenska filminstitutet (SFI) beskrev uppdraget i termer av att…

”… främja filmens mångfald och när det gäller film för barn särskilt den slags film som får barnen att inspireras, utvecklas och växa som individer, människor och världsmedborgare. Inspirationen till filmambassadören har delvis hämtats från Kulturrådet som sedan några år arbetar framgångsrikt med en läsambassadör för läsfrämjande” (Filminstitutets webbsajt 20/11-14).

Jag undrade då (i mitt blogginlägg 28/9-15) varför läsambassadörens motsvarighet i så fall inte kallades för se-ambassadör, d.v.s. inriktade sig på publikens aktivitet. Jag misstänkte att posten i själva verket var tänkt att främja filmkonstnärerna, producenterna och övriga aktörer inom den svenska filmbranschen, snarare än de filmskådande barnen. Mina aningar har under de två åren som gått delvis besannats, när jag själv istället tilldelade Osten titeln ”konstfilmsambassadör”. Det var onekligen främst filmarnas status som skulle höjas. Barn bryr sig dessutom föga om barnfilmens ”status”, så länge filmen är givande.

Ambassadören skulle enligt Svenska Filminstitutets senare beskrivning på dess nyhetssida (12/3-15) – något motsägelsefullt – bl.a. arbeta för:

"-att filmkonsten ska in på skolschemat så att alla elever i Sverige får möjlighet att se på, samtala om och själva skapa film.
-att alla vuxna ska veta att barn är estetiska konnässörer, att starka kulturupplevelser är bra för barn och att konstig konst inte behöver vara konstig och definitivt inte är farlig för barn."

Fast alla barn ser ju redan film. I mängder dessutom. Och om barn redan är estetiska konnässörer, behöver de väl inte ha lektioner om filmkonst i klassrummet? Då torde barnen väl dessutom även ha upptäckt tilltalande drag i de filmer som de självmant väljer och uppenbarligen fängslas av – kvalitéer som de vuxna kanske ej förmår se? Kan vuxna verkligen avgöra styrkegraden hos barns upplevelser? Kan någon på Filminstitutet för mig dessutom förklara vad en ”svag kulturupplevelse” är för något? Och ”konstig konst” är väl definitionsmässigt konstig?

Någon ”konstförmedling” på barns premisser har det i varje fall inte varit fråga om, när det alternativa filmskådandet ägt rum på obligatorisk skoltid. Hela idén med denna vuxenledda aktivitet befinner sig i konflikt med FN:s konvention om barnets rättigheter och dess artikel 31 om ”barns rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet” (min kursivering). Artikeln uttalar sig bland annat om barns rätt till kultur, vilket förstås även inkluderar barns rätt att slippa viss kultur och konst om de så föredrar. 

Osten har ständigt hävdat att barn visst vill ha denna sorts vuxenkultur, ja, suktar efter den, men har inte framlagt några som helst belägg för att barn skulle ha bett om filmkonst. FN-artikeln 31 talar sig inte alls varm för barn som lydig publik för filmkonstnärers produkter. Det är inte förenligt med ”barns rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet” att vara tvungen att gå och se en film som man själv ej valt. 


”För konstnärens eget bästa” – inte ”för barnets bästa”?


Jag skrev ovan att mina farhågor ”delvis besannades”, ty barnfilmsambassadören visade sig inte bara vara filmkonstnärsambassadör utan i själva verket Osten-ambassadör… I uppdraget ingick också att jobba för att ”att film för barn och unga ska ges det utrymme inom kultur-journalistik, kulturpolitik, utbildning och forskning som den förtjänar” och att cirka en gång i månaden skriva inlägg på en särskild barnfilmsambassadörsblogg. 

Av Ostens summa 30 blogginlägg där har dock alla utom sex stycken rört hennes egna skapande, en handfull visserligen bara indirekt. Övriga handlar alltså mer explicit om hennes egen barnskildring Flickan, mamman och demonerna (2016), eller så om hennes och Ann-Sofie Báránys teaterpjäs för 6-12-månadersbarn, Babydrama från år 2006, eller var och hur hon visat sina verk. 


Eftersom jag med min blogg och forskning anser mig verka just inom det område som Osten skulle kämpa för, d.v.s. att ”film för barn och unga ska ges det utrymme inom kulturjourna-listik och forskning om barnfilm som den förtjänar”, påtalade jag denna självupptagenhet för henne. Jag fick som vanligt inget svar. Däremot fick jag (17/10-16) ett privat mail från ”omvärldschefen” på Svenska filminstitutet, Christina Preisler Schedin, som antydde att man måste räkna med att konstnärer är självupptagna: ”Alla barnfilmsambassadörer kommer samtidigt att vara aktiva konstnärer, det är så vi gör vårt val. Vi är medvetna om detta och ser det inte som ett problem.”

Jag menade att andra verksamma skapare av barnfilm i Sverige däremot kunde se det som ett problem, att Osten mest bara skriver och talar om sig själv snarare än för dem alla. Uppdra-get kunde väl inte vara identiskt med att vara en av SFI sponsrad PR-agent för sig själv? Eller få ett slags dolt distributionsstöd? Jag är inte besatt av Osten eller avogt inställd till henne som gjort så mycket annat bra, men med tanke på hennes roll som den svenska barn-filmens förmenta talesperson dessa bägge år, fann jag det legitimt att ställa frågor till henne och få svar… Icke. Aldrig. Uppdraget måste väl ändå inkludera diskussion och rent av debatt med någon som vågar kritiskt ifrågasätta? Inte bara estradsamtal med alla devota beundrare?

Sex veckor senare hade ”omvärlden”, eller en högre chef än omvärldschefen – ”universum-chefen”? – ändå tydligen ändrat sig så pass, att Osten skulle komma att bli den första och sista av denna ambassadörstyp. Alla ambassadörer kommer alltså inte att samtidigt vara aktiva konstnärer… (Såvida Svenska filminstitutet med sin trial & error-metod nu inte ånyo ändrar sig om ett par år och återgår till en konstnär som ambassadör.) Överchefen, det vill säga vd:n Anna Serner, berättade tydligen (enligt svt.se 29/11-16) att... 

”...SFI arbetar nu med en plan för hur de kan lyfta barnfilm framöver. Målet är att det ska finnas lärarpedagoger inom film och att filmkunnighet ska vara en del av läroplanen år 2025.
– Vi har satt ett långt mål, för det här är långa politiska processer. Under tiden kommer vi jobba med att höja kvaliteten och för att stödja barnfilmsberättelser, säger Anna Serner. […]
I mars går Suzanne Ostens period som barnfilmsambassadör ut och då kommer SFI inte att tillsätta en ny extern ambassadör. Istället kommer rollen tillsättas internt.”


Onekligen nu förbättringar


Också detta är en förbättring, jämfört med det manifest som Suzanne Osten och Malena Janson skrev ihop drygt två år tidigare. Jag kritiserade i mitt blogginlägg (27 september-16) detta manifest för att vara alldeles för vagt och omöjligt att ta som utgångspunkt för att utvärdera ifall punkterna uppfyllts. I Manifest för en stark och livaktig barnfilmskultur i Sverige (2015) ingick bland annat målet ”att filmkonsten ska in på skolschemat så att alla elever i Sverige får möjlighet att se på, samtala om och själva skapa film”. 

Detta tredje ”ben”, att eleverna själva ska ”skapa film”, förment för att underlätta filmför-ståelsen och bidra till ett kritiskt tänkande kring filmberättande, bygger dock inte på någon som helst forskning någonstans på klotet. Ingen har visat att till exempel egna animations-försök skulle göra eleverna mer motståndskraftiga mot manipulationer i ljud och bild, mer kritiskt tittande eller mer kreativa. Alla sådana projekt där elever lär sig skriva manus, filma och redigera är enbart till för att ge filmarbetare försörjning. 

Min kritik av manifestet tycks emellertid delvis ha fallit i god jord. I överensstämmelse med den kommande projektledartjänsten som filmpedagog, är fokus nu alltså flyttat från att filmkonsten i en obestämd framtid ska in på schemat, till att elevernas filmkunnighet ska inrymmas i läroplanen senast ett bestämt år, nämligen 2025. Vd:n Serners insikt om att det tar tid, är fråga om ”långa processer”, är också det en riktig iakttagelse. 

En tidigare barnfilmskonsulents far, lektorn Sven Norlin, kämpade redan år 1962 för detta och skrev 1965 artikeln ”Filmkunskap – ett nytt skolämne”. Ett 60 år gammalt förslag till läroplan finns dessutom redan, som visserligen kan behöva en viss uppdatering (Norlin 1965 + 1966). Fast med tanke på trögheten hos allt som har med skolan att göra, är år 2025 nog ett alltför tidigt satt datum.

Jag får väl återkomma då.



Referenser


Norlin, Sven: Film- och TV-kunskap i grundskolan. Förslag till studieplan / utarb. av en arbetsgrupp inom skolöverstyrelsen, Stockholm (Skolöverstyrelsens skriftserie 86), 1966

Norlin, Sven: Filmkunskap - ett nytt skolämne, Nya Argus (1965):1

måndag 29 maj 2017

Ska man alls bry sig om Statens medieråds statistik? Gårdagens trendsättande "högkonsumenter" är dagens mainstream!


I 12 års tid har Statens medieråd respektive dess olika föregångare låtit olika opinionsinstitut mäta barns och ungas medieanvändning. Eftersom man förändrat åldersindelningen en aning, såväl som ordalydelsen hos många av enkätfrågorna, är en jämförelse av utvecklingen över tid vansklig. Detta medger rådet själv i den nya rapport som kom i onsdags, Ungar & medier 2017.

Inte minst gäller detta den egentliga orsaken till att statistik överhuvudtaget efterfrågats av staten: andelen ”högkonsumenter”… Sedan 2005 har andelen ”högkonsumenter mer än fördubblats”. I Ungar & medier från 2010 stod:

”I rapporten förekommer begreppet högkonsument, här definierat som de som ägnar tre timmar eller mer åt en medieform en vanlig dag. Den främsta orsaken till att skilja ut en sådan grupp har varit att det finns en spridd uppfattning att de som ägnar mer tid åt mediebruk än genomsnittet försakar eller försummar annan aktivitet, i synnerhet fysisk aktivitet. Denna studie är upplagd så att det är möjligt att undersöka detta antagande.”

Idag skriver man:

”Det ovanstående diagrammet visar a  begreppet högkonsument så som det traditionellt definierats i Ungar & medier – de som använder ett medium mer än 3 timmar/dag – sedan några år tappat relevans.[…] När andelen högkonsumenter närmar sig eller överstiger 50 % förlorar avgränsningen sin betydelse som markör mot genomsnittet” (2017:28).


Högkonsumenterna = barnavantgardet?


Vilka slutsatser dras då av detta? Inga vad jag kan se, men det är kanske upp till läsaren eller staten att göra det? Försakar eller försummar en majoritet av dagens unga andra aktiviteter, till exempel fysiska? Jag begränsar mig här till 9-12-åringar. Sportar eller tränar gör enligt årets rapport 61 procent av 9-12-åringar ”några gånger i veckan”. År 2010 löd formuleringen ”håller på med någon sport”, vilket 57 procent av 9-12-åringarna då svarade att de gjorde (2010:31). Snarare sportar fler av ”högkonsumenterna” idag således, trots mobiler och internet… 

År 2005 träffade 92 procent av 9-12-åringarna kompisar på fritiden, medan 2016 hela 95 procent gör det (2017:27). År 2010 var de 4 procenten högkonsumenter av mobiltelefoner samtidigt de största ”högkonsumenterna” av kompisar hemma eller ute (och således ej kamratkontakter enbart digitalt). Med andra ord inga tecken på eremitisering på grund av mobiler och internet…?

Är det kanske så att de ”högkonsumenter”, som debatten förr såg ned på, i själva verket var före sin tid? Barnavantgardet? Eller ska samhället oroa sig för att medelklassens barn nu hunnit ikapp föregångarna? Vilken är numera ”den spridda uppfattningen" om detta faktum?

Fast egentligen är det ju rätt meningslöst att bara fråga om ”medieanvändning”, även om medierubrikerna tycks finna det meningsfullt. Dagens Nyheters nätversions framsida löd (25/5-17)

”Barn överger tv:n för Youtube-bloggarna
Användningen av internet och mobiler ökar hos barn och unga” (DN 25/5-17)


Och Sveriges radios nyhetssajt hade dagen innan:

”Barn överger tv:n för youtube och funktionsnedsatta unga utsatta

Användningen av internet och mobiler ökar hos barn och unga. De tv-kanaler som hoppas på att locka en ung publik har anledning att känna sig nervösa – tre av de fem mest populära programmen för åldersgruppen nio till tolv år finns på Youtube.”



Avser man verkligen kampen i någon apparatturnering mellan tv-apparaterna vs mobiltele-fonerna? Är det avgörande inte VAD de unga tittar på, själva programmen, filmerna, videorna? Varifrån kommer det som ses? Vem har producerat det? Är inte mycket av det som ses på YouTube och via playtjänster just tv-program? Kan man kalla youtubers bloggar för ”program”? Är Internet ett medium? Snarare än infrastruktur. Kommer rubrikerna nästa gång att lyda:

”99 procent av alla förskolebarn använder elektricitet dagligen! Men batteriet vinner över eluttaget”??



Programkvalitén då?


Årets rapport tar visserligen delvis upp de populäraste programmen och två av de fem mest sedda bland unga är just reguljära tv-serier (Idol och Pepparkornen). De tre resterande, som kan ses på YouTube, är väl egentligen inga regelrätta program. De motsvarar snarare gamla familjefilmer på super 8, eller barnens egna paddfilmer.

I Ungar & medier 2005 stod beträffande 9-11-åringar att 7 av 10 tittade på dokusåpor (14% på Big Brother, 16% på Paradise Hotel och 33% på Farmen (a a:28). Vilken roll spelar det att dessa idag har ersatts av "Jocke & Jonna”, "Jockiboi Tv” och "Therese Lindgren" på Youtube? Skiljer sig verkligen innehållen så värst mycket åt?

För de yngsta står sig tv-mediet och dess barnprogram väl – om man nu menar att det är illa att många tittar länge och därtill på samma programutbud. Tv-konsumtionen har således gått ned: av 2-5-åringarna tittade år 2005 hela 69 procent på film/tv mer än 1 timme per dag och 10 procent tittade då i 3-4 timmar. Nu är det bland 2-4-åringarna endast 60 procent respektive 1 procent. Barnkanalen och Bolibompa håller visserligen ställningarna. Jo, jag vet att de ersatts av andra  ”innehållsbärare” och tv-program även ses på datorn och surf-plattan, vilket gör en jämförelse mellan enbart medier så intetsägande.


Är ens siffrorna i rapporten att lita på?


Trots att begreppet ”högkonsument” tappat relevans, eller till och med förlorat sin relevans, används det fortfarande i årets rapport. Varför lyfter Statens Medieråd i sitt pressmeddelande och i rapportens sammanfattning fram just barns intresse för Internet och mobiler, trots att tv-tittandet är mer utbrett och mer frekvent. Till exempel: ”en fjärdedel av alla 4-åringar använder internet dagligen.” Är det sistnämnda farligare?

Om äldre barns mobilanvändning står det i pressmeddelandet från Statens medieråd (23/5-17) på ett åtminstone för mig ytterst förvirrande sätt:

”Gårdagens högkonsumenter är med andra ord i många avseenden dagens genomsnitts-användare. Så sent som 2010 använde 4 % av barn mellan 9 och 12 år mobilen mer än tre timmar om dagen. Nu är andelen 51 %, alltså mer än ett tolvfaldigande på sex år, säger Ulf Dalquist, forskningschef vid Statens medieråd.” 

I rapportens Sammanfattning står det onekligen (på sidan 7) 51 procent, men i den mer detaljerade redovisningen (i tabellen på sidan 27) adderar jag – visserligen latinare – ihop summan till endast 19 procent. Så, Statens medieråd, upplys en fåkunnig om vad som egentligen gäller beträffande 9-12-åringars dagliga mobilanvändning år 2016! 

Ska det vara 51 procent och ett tolvfaldigande – eller 19 procent och ett fem-faldigande – av 9-12-åringars mobilanvändning i mer än tre timmar om dagen?

Om andelen 9-12-åriga högkonsumenter av mobiler idag femdubblats eller tolvdubblats, kan ju också vara av betydelse, ifall just dessa barn även idag är särskilt intresserade av att träffa kompisar IRL. Av någon anledning finns just denna fråga inte med i enkäten genomförd 2016 och redovisad nu 2017. 

Möjligen finns det ett samband mellan omfattande mobilanvändning som ”verktyg för socialiserande” (2010:34) och ”kamratanvändning” ansikte-mot-ansikte – och kanske den som ringer rent av bestämmer tid för sportaktivitet?


PS

Efter att jag för Statens Medieråd påtalat den felaktiga siffran i pressmeddelandet och rapporten, erkändes misstaget och lades det igår (30/5) ut en ny pressrelease med den korrekta femfaldiga ökningen (19%). Även siffran för 13-16-åringar var alldeles för stor. Själva rapporten ska korrigeras idag, 31maj, sades det.      DS









onsdag 24 maj 2017

75 år gammal antinazistisk propgandafilm av Disney kommenterar dagens Donald Trump!


I förra blogginlägget (22/5-17) tog jag upp den potentiella kraften hos nonsenslitteratur för barn, satiren som vapen och humor som ett sätt att uthärda medan Donald Trump styr. 

I detta inlägg ställer jag frågan: 


Vem påminner idag mest om Disneys figurer Chicken Little och Foxy Loxy från 1943? Humpty Trumpty? Dumpty Trumpty? Putin? Fler? 


Åsikterna går emellertid isär beträffande hur effektiv komik egentligen är som samhälls-kritik och inte minst i propaganda. Professorn i filmvetenskap Leif Furhammar skriver i Politik och film (1968:255): ”De få gånger fiendes syns är skildringen grovt förlöjligad karikatyr och det anmärkningsvärda är att fienden därmed förlorar all utstrålning av farlighet.” 


Furhammar menade för 50 år sedan vidare att…

[..] om propagandans huvudsyfte vore att vinna sympatisörer bland sådana som inte tidigare varit det eller frammana en aggressiv handlingsbenägenhet mot fienden, då borde agita-tionsfilmen teoretiskt sett göra halt när den väl rört upp indignationen och aggressionerna. Det är emellertid överraskande sällan som propagandan låter publiken behålla sin upprörd-het när filmen är slut. Vreden och aggressiviteten avreageras genom händelseförloppets vidare utveckling. Hämnden, vedergällningen, de orättfärdigas straff och de förfördelades upprättelse byggs in i filmen. I stället för att slå vakt om den oförlösta indignationens kraft kanaliseras den av propagandan i våldsamt välbehagliga aggressionsurladdningar, som återställer balansen” (1968:297, kursiv i original). 


Det kan nog ligga en hel del i detta påstående, men jag ska här tipsa om en av Disneys många propagandafilmer från 40-talet, som inte slutar på detta ”katharsiska” vis. 

Under 1943 gjorde filmbolaget Disney 13 kortfilmer med referenser till kriget och särskilt fyra antinazistiska filmer: Education for Death är en naziversion av sagan om Törnrosa, där denna (tjocka) skönhet, valkyrian Germania, återuppväcks av prins Hitler... I Reson and Emotion, alltså Förnuft och Känsla, blir Emotion riktigt ond först när han framställs som nazist. Den mest kända är kanske Oscarsvinnande Der Fuehrer´s Face (ursprungligen döpt till ”Donald Duck in Nutziland”), i regi av Jack Kinney. 

Den fjärde kortfilmen Chicken Little (1943, Clyde Geronimi) är den som jag menar skulle kunna utgöra en givande, och fortfarande i fredstid aktuell, utgångspunkt för mediekritik. Chicken Little omarbetar den gamla sagan om ”Ryktet och Blind Tro” till nazimiljö: räven Foxey Loxey använder nazi-psykologi för att göra en marionett av den lättlurade kyck-lingen. Lille Kycklingen får till slut de övriga djuren att fly till en grotta, där de infångas och äts upp av räven. 

Berättaren ropar ”Vänta lite! SÅ ska det väl inte sluta?” Foxey Loxey svarar att ”Dat´s how it ends in MY book!”. Ursprungligen hade denna bok animerats med titeln ”Mein Kampf", men titel togs sedan bort i slutversionen av filmen och på dess framsida står nu enbart ”PSYCHOLOGY” (Shale 1982:65).

Denna kortfilms slut är således inte alls gott och utgör med andra ord inte något raster att betrakta fienden igenom, som skulle kunna fungera som ”lugnande filter som berövar motståndaren maktens suggestiva värdighet” (Furhammar 1968: 305-306).

Den cirka 9 minuter långa otextade filmen finns att se i dess helhet på YouTube ( https://www.youtube.com/watch?v=3HR9vqx9oTQ ), introducerad av filmhistorikern Leonard Maltin. Jag har mött många 8-åringar som känner till det amerikanska president-valet och är helt på det klara med vem och hur Donald Trump är, även om filmen kanske ej är begriplig för så unga. I vart fall ännu inte möjlig att koppla till dagens mediekritik.

Däremot tror jag att åtminstone elever som kommit en bit in i sina studier i engelska i filmen kan ha ett intressant diskussionsunderlag för paralleller av fortsatt relevans. Således inte bara se den som en krigsparabel med nästan 75 år på nacken, utan även kan dra ut trådar till dagens USA eller till och med längre och vidare än så. Vissa ord kan kanske behöva förklaras innan visningen, åtföljd av intressanta samtal.

Exempelvis diskussioner runt frågor som:

Vem/vad ska räven föra tankarna till? Putin? Donald Trump? De nya medierna?

Vem/vad påminner idag om Chicken Little? Donald Trump? De traditionella medierna?

Murens/staketets roll? Positiva respektive negativa konsekvenser?

Kan komedier vara effektiva propagandavapen – eller inte? Egna exempel?




Referenser


Furhammar, Leif & Isaksson, Folke: Politik och film, Stockholm: PAN/Norstedt 1968


Shale, Richard: Donald Duck Joins Up. The Walt Disney Studio During World War II, Ann Arbor, Michigan: UMI Research Press 1982

måndag 22 maj 2017

Humor som politiskt vapen i barnlitteraturen


Samma dag som Sveriges Radios kulturredaktion retade upp mig med låtsasdjupa meningar i (den även radioutsända) kulturpodden ”Lögnen, fantasin och verkligheten: Vad händer när verkliga händelser blir konst?”, kom som tur är The Horn Book Magazine med sitt senaste nummer. Annars hade jag kommenterat kulturpoddens innehåll på ett mer överilat sätt…
På morgonen (2/5-17) läste jag alltså presentationen på svt-webbsajten av en kulturhalvtim-me med tre intervjuer: 
”Kan en lögn vara sannare än verkligheten? Richard Dinter söker upp en filmregissör, en dramatiker och en författare som alla rör sig mellan verkliga händelser och fiktion.

Det finns olika sätt att konstnärligt närma sig verkligheten för att försöka visa någonting "sant". Oavsett om det handlar om dokumentär teater eller ren fantasy kan anspråket på att berätta "hur det faktiskt är" vara lika giltigt.

Men finns det en gräns för hur mycket en berättelse får tänjas innan den tappar sitt sanninsgsanspråk? Kan en lögn vara sannare än verkligheten? Finns det en fara när gränsen mellan fantasi och dokument suddas ut?”


Behöver man – i dessa dagar av fake news och oblygt offentligt ljugande – en hel halvtimme för att besvara frågor som dessa, undrade jag och lyssnade. Jo, tydligen ansåg kulturredak-tionen det… Avgör själv genom att lyssna:


Mitt svar var i vart fall NEJ! Mina skäl:

– Nej, en lögn kan aldrig vara sannare än verkligheten!

– De flesta författare och regissörer rör sig väl mellan verkliga händelser och fiktion…

– Det som ”händer när verkliga händelser blir konst” är …att de blir konst.

– Att komma med sanningsanspråk är inte detsamma som att säga ”hur något faktiskt är”.

– Man måste givetvis skilja mellan det som är sant, fiktionsförfattares sanningsanspråk, respektive lögner. Den som ”gör anspråk på” att tala sanning, till exempel den som konstnärligt försöker visa något ”sant” (OBS citationstecknen!) om verkligheten, hävdar inte att vederbörandes resultat är sant. Inte heller ljuger vederbörande, eftersom hen inte ger sig ut för att säga något som är sant. Ty då talar man helt sonika sanning, gör inte ”anspråk på” att göra det.


Så ”vad händer när verkliga händelser blir konst?”


”Finns det en fara när gränsen mellan fantasi och dokument suddas ut?”, fortsätter webb-texten. Nej, då, inte så länge den som suddar inte på fullt allvar hävdar att resultatet är en dokumentär. Att det är ett dokument är visserligen sant, men rätt oväsentligt. En proffs-skådespelares medverkan i en fiktionsfilm är onekligen också ett dokument av veder-börandes närvaro just där, just då. Än sen då?

Programledaren påstår i halvviskande spöklik ton saker som att ”inte så sällan är verklighe-ten helt overklig”. Nej, men den kan kännas overklig, kan upplevas som overklig. Konstnärer sägs vidare ljuga… Ja, det gör de säkert också precis som alla andra, men inte i sina fiktiva verk

Sedan kommer det mer svammel om att en fiktionsfilm med amatörskådisar skulle bli ”mer sann” när den äldste av dem, en 84-åring som ”dör” i inledningsscenen, om något eller några decennier verkligen dött på riktigt. Va?! Skulle det påverka filmen? Blir också Sjunde inseglet (1957, Ingmar Bergman) ”mer sann” när Max von Sydow dör?


Vad händer när verkliga händelser typ lögner görs till nonsens?


Lyckligtvis kom alltså det senaste numret av den snart hundraåriga amerikanska barnlitte-raturtidskriften Horn Book samma morgon och lugnade ned mig. Eller snarare: muntrade upp mig. Maj-juni-numret för 2017 har som sitt tema nämligen humor. Närmare bestämt: Skratt och motstånd: Humor som vapen medan Donald Trump styr

Numret innehåller fyra inslag med anknytning till Trumpismen. Exempelvis Eugene Yelchins “Mocking Moscow” med ryska skämt, varav somliga om Trump. Dessutom en kort tecknad serie av Raúl the Third kallad “The Adventures of Baby D”, som skämtar om den lille ungtuppen Donald, men inte är något jag personligen skrattade åt. Framför allt texten av barnlitteraturforskaren vid Kansas State University Philip Nel finner jag dock intressant. Jag har tidigare (18/11-16) tagit upp dennes råd till barnboksförfattare och forskare om hur överleva Trumps autokrati.

I det nya numret har Nel en artikel om politisk satir i barnlitterär skrud från de senaste 150 åren och berör titlar av ett tiotal författare, varav dock inte ens hälften finns översatta till svenska eller i engelskt original på svenska bibliotek. Professorn går till synes ut hårt:

”Having a race-baiting, Muslim-banning, pussy-grabbing, narcissistic sociopath as president of the United States is not funny. But we can use humor as a weapon against him. As Mel Brooks famously said of a different real-life fascist clown who bullied his way into power, comedy can cut men like this down to size, robbing them of their ’power and myths’.”

Jag sökte i bibliotekens samkatalog LIBRIS, men kunde förutom självklare Lewis Carrolls Alice’s Adventures in Wonderland/Alice(-s äventyr) i Underlandet i flera olika över-sättningar, bara finna Fables You Shouldn’t Pay Any Attention To (1961)/Fabler du inte borde bry dej om (1967) av Florence Parry Heide & Sylvia Worth van Clief (faktiskt på hela 15 bibliotek), Norton Justers & Jules Feiffers The Phantom Tollbooth (1961)  /Milos fantastiska tullhus (1967) samt på fyra svenska bibliotek Jon Scieszkas & Lane Smiths The True Story of the 3 Little Pigs by A. Wolf (1989) i engelskt original.

Phil Nel tar därutöver upp Michael Ian Blacks och Marc Rosenthals A Child’s First Book of Trump (2016), som alltså inte finns på något svenskt bibliotek, men som jag berört i ett tidigare blogginlägg (14/8-16). Om den skriver Nel nu:

”Mr. Trump is a compelling character for a children’s book: an ego that is both inflated and fragile; a volatile, impulsive personality; a pathological need for attention. He is the shining example of how not to behave. In A Child’s First Book of Trump, he is not even a ’he,’ he is an ’it’ – an inhuman, primal, howling ball of need.”


Donald Trump/Hjärter Dam & Kellyanne Conway/Klumpedumpe 


Kapitlet med den upp-och-nedvända rättegången i Alice i Underlandet har tidigare tagits som utgångspunkt för satir avseende mer samtida rättegångar. Exempelvis de under McCarthyismen (Underlandets karaktärer klev in i Pogos seriestripvärld 1954) och decennier senare under Watergate-skandalen blev Alice ”nyillustrerad” av Ralph Steadman (1973) (se https://www.google.se/search?q=Ralph+Steadman:+Alice&tbm=isch&tbo=u&source=univ&sa=X&ved=0ahUKEwiai76Y6unTAhXCQpoKHTUEBVoQsAQIIg&biw=1301&bih=736 ). Phil Nel inväntar spänt en ny version ägnad åt Trump-administrationens ständiga osanningar. 

Carrolls kapitel (1865, på svenska 1870) är ju en komisk lektion i hur det politiska språket kan missbrukas. Alice tvingas närvara vid en kaotisk rättegång vid drottningen Hjärter Dams hov, när Hjärter Knekt är anklagad för att ha stulit bakelser ur Hjärter Dams kök (i Disneys filmversion från 1951, har Hjärter Knekt istället missat att måla en vit ros röd). Drottningen hävdar att straffet ska komma före domstolsutlåtandet – “Sentence first — verdict after-wards” – vilket Alice förstås hävdar är nonsense. Hjärter Dam får då ett raseriutbrott och spelkortssoldaterna överfaller Alice, som därefter lyckligtvis vaknar – under det träd hon satt vid i början av boken. Det hela var bara en mardröm.

Phil Nel påpekar att Donald Trumps presidentdekret om inreserestriktioner riktade mot muslimer också de kastar om kausaliteten: straffar påstådda gärningsmän innan de ens har begått något brott. 

Trumps språkrör Kellyanne Conways ”alternativa fakta” framkallar dessutom automatiskt associationer till Humpty Dumpty/Klumpedumpe i Alice i Spegellandet, uppföljaren till Alice i Underlandet. Denne dryge och nedlåtande pösmunk förklarar på ett idag märkligt aktuellt sätt att...:

– När JAG använder ett ord, sade Klumpedumpe med en ganska snorkig röst, så betyder det just det jag vill att det ska betyda – varken mer eller mindre.
– Frågan är, sa Alice, om man kan få ord att betyda olika saker.
– Frågan är, sa Klumpedumpe, vem som bestämmer. Det är hela saken.

Tydligen…


Nonsens som mediekritik och uppmaning till kritiskt tänkande


Philip Nel refererar till Celia Catlett Anderson & Marilyn Fain Apseloff (1989) som skrivit om 2 500 år av nonsenslitteratur för barn: “Nonsensutbyten kan ge barn deras första lektion i att särskilja logik och det ologiska, i att hålla isär sådant som ska tas på allvar och det som är komiskt.” Denna lektion är enligt Nel livsviktig för dagens unga för att de ska kunna klara av att hantera Vita Huset som från första presskonferensen ljugit våldsamt. Trumps presi-dentskap är inte någon mardröm man lika lätt som Alice bara kan vakna upp ur.

Ännu bättre än Carroll på att lära ut denna kritiska färdighet och mediemedvetenhet är enligt Nel boken Milos fantastiska tullhus (1967). Den hjälper läsaren att skilja mellan nyheter, vinklade nyheter, fake news och propaganda. Denna 50-åring finns som sagt på minst tio svenska bibliotek och går förmodligen fjärrlåna från de flesta. Norton Juster leker precis som Carroll med språket, men skapar här snarare en allegori:

”When Milo, Tock, and the Humbug begin making statements without evidence, they literally jump to Conclusions, an island they can leave only by swimming through the Sea of Knowledge. The character known as the demon of insincerity uses language to mislead: “I don’t mean what I say…Most people who believe what I tell them go the wrong way, and stay there.” Milo and companions defeat him by having a good look at his claims, and realizing that they are all lies. Where Carroll plays with language for the fun of it, Juster spells out a moral lesson from each so-called game” (Nel 2017).

Phil Nel jämför sedan vargen i The True Story of the 3 Little Pigs by A. Wolf med Donald Trump – bägge är lögnaktiga con-artists: ”The wolf frequently asks his audience to just believe him, folks — and yet offers no evidence for why we should believe him (sound familiar?). In this way, both characters are entertaining, devious, and dangerous.”


Trumpismen går att överleva med humorns hjälp


Humor erbjuder ett antal möjligheter att göra motstånd och överleva Trump-perioden: avslöja bedragare, punktera propaganda, ta itu med orättvisor, aktivt bekämpa tyranni eller helt enkelt skratta åt dem som verkligen förtjänar det. Distinktionen mellan att förlöjliga de mäktiga och håna de maktlösa är kanske den viktigaste läxa som barn kan lära sig från humoristiska böcker. Att förlöjliga de maktlösa är mobbarens taktik och marginaliserar ytterligare den som redan är utanför.

Att däremot driva med en grinig penningsaristokrat till befälhavare – en man som saknar respekt för det ämbete han innehar såväl som för de människor som han styr över – är enligt Phil Nel en nödvändig protestform. Eftersom att bli skrattad åt sårar Trumps ego, har humor blivit ett effektivt vapen mot honom. Även om Nel tvivlar på att enbart skratta kommer att fälla Trumpregimen, är clownpresidenten irriterad av humor. Humor kan också hålla humö-ret uppe på alla som kämpar för demokrati, mänskliga rättigheter och ett land som strävar mot större jämlikhet.



Vem är respektlös – Nel och/eller Trump?


Reaktionerna har förstås inte uteblivit. En bibliotekarie säger upp sitt abonnemang (och rekommenderar andra i yrket att också göra det) på grund av att hon finner artikeln anstötlig och kränkande. Särskilt ord som ”pussy grabbing” anses inte passande, enligt en Nikki Walker (6/5-17):

Why is this offensive? […] Adjectives such as pussy grabbing do not make the case for good political satire no matter who you choose to demean. […] I would love to read the historical perspective of satire but this is twisted and turned with mean spirited descriptions and references that are not helpful other than to make me never want to read your magazine again. 

Now I will apologize to my school district for spending hard earned tax payer money on a publication that is not appropriate or helpful to my library. I will explain how a once trusted publication now does not care about how their articles affect portions of the country that feel differently than they do. Wouldn’t it have been more relevant to provide an article on how to come together as a country and what we can do to inspire and encourage each other rather than to divide? I know that we can only agree to disagree on our political leanings but respect and understanding will be far more effective than your poor attempt at humor and satire.


Philip Nel says:
May 7, 2017 at 5:14 pm

The language comes directly from the President of the United States:
“And when you’re a star, they let you do it. You can do anything. Grab ’em by the pussy. You can do anything.”
— Donald J. Trump

That’s not a word that I would otherwise use. As for “demeaning” Mr. Trump, have you listened to his speeches or read his Tweets? What I’m doing in the article is called “describing.” Everything I said above is true.

In case you haven’t been following his policy decisions, Trump has appointed segregationist Jeff Sessions as Attorney General, and anti-Semite Steve Bannon as a senior advisor. He has appointed people to destroy the departments they are supposed to oversee. For instance, Betsy DeVos, who wants to privatize public education, is Secretary of Education. Climate-change denier Scott Pruitt is in charge of the Environmental Protection Agency. And he’s twice tried banning citizens of Muslim-majority countries from entering the country. And suspended the Syrian refugee program. And he’s using the presidency to promote his private business interests. 

There is no way to “come together” behind a racist, kleptocratic, narcissistic bully. If you’re concerned about the welfare of children, I invite you to read the Southern Poverty Law Center report, “The Trump Effect.” And then reflect on how you might help those who are now the target of racist, sexist, homophobic bullies. Or maybe work on behalf of refugees — the majority of whom are children, and whom Trump is preventing from finding refuge in this country.

Finally, I find it telling that you’d call my article “offensive,” and yet strangely do not seem offended by the racist, sexist, Islamophobic thug currently occupying the White House.



Hade jag själv svarat, skulle jag starkare än Nel ha tryckt på den faktiska handlingen som the groper-in-chief skryter över, än det som alla hakar upp sig på: orden ”grab ’em by the pussy”. Handlingen, och ”stjärnan” Trumps föreställning om att kunna göra vad som helst med kvinnor, är enligt min mening mindre ”respektfulla” än Phil Nels beskrivningar av Herr Gropenführer. Inte heller har presidenten själv precis försökt ena en polariserad nation, vilket väl snarast är hans uppgift.


Vissa läsare säger upp prenumerationen – andra tar då dubblett


Detta är varken första eller sista gången som tidskriften Horn Book tagit upp Donald Trump. Dess utmärkte redaktör Roger Sutton utfärdar för säkerhets skull redan i förväg en varning för det kommande höstnumrets recension av den nya biografin för barn om president Trump:

”Let’s face it, there is nothing in this 24pp book that makes it worth its price tag of 27 bucks and change, but that’s par for the course (“He also owns golf courses. He is very rich”) when it comes to this genre. While there is an oddly specific – and dear God we hope not prescient – paragraph about his childhood pranking (“They bought stink bombs at the shop. They also bought smoke bombs. They even bought hot pepper gum”), even more oddly there is not a single mention of his being married or having children. FREE MELANIA. My spot check of other recent volumes in this series reveals that this omission is definitely unusual.

The coverage of the election is fair and as informative as you get in such series aimed at the primary grades (“Clinton and Trump were the two main choices. It was a close race”) and does not go into the intricacies of the Electoral College or the fact that Trump lost the popular vote by almost three million ballots. (That’s for you, @realDonaldTrump, in case you’re reading.) The point of view is scrupulously neutral: “Some people did not like what Trump said. They stopped working with him. Others thought Trump did not tell the truth. They also thought he said mean things. Yet many other people liked him.” 

Like him or not, this book probably has a place in those libraries where second-graders have to write reports about a President but aren’t allowed to use online sources. (I’m told such schools exist, and this book is evidence they do, but honestly, WHY?)” (Sutton 30/1-17)


”Of course I’m sorry to lose any subscribers, but I have to admit to an honest perplexity in addressing those who claim to have been faithful readers of the Horn Book for the past twenty years and only now are cottoning onto the fact that we’re not exactly a bastion of conservatism. But I am equally perplexed by anyone who thinks having Trump in the White House is good for children or books, and I welcome any responses in the comments willing to make that case. I am not saying this to set you up; I would really like to know” (Sutton på sin redaktörsblogg 2/5-17).

Roger Sutton har tidigare i år på sin blogg även rekommenderat bibliotekarier att låna ut barnböcker till Donald Trump, som är känd för att ogärna läsa. Titlar som Nicola Yoons The Sun is Also a Star och Candace Flemings Presenting Buffalo Bill, om ”en annan stor personlighet med ett elastiskt förhållande till sanningen”.


Ingen komisk pedagogik i bokform för barn i Sverige?


Hur är det då beställt med politisk satir i barnboksformat i Sverige? Jag kan vara trött och/ eller senil, men jag kan inte komma på något alls från de senaste båda decennierna. Upplys mig hemskt gärna! Det skrivs i Norge och Danmark visserligen komplexa bilderböcker som sägs ”ta barn på allvar”, men inte är det då fråga om politisk satir, politisk humor eller för barn begriplig samtidskritik. Kanske Erlend Loes Kurt i Kurtby (2009) och dennes reli-gionssatir om Kristi Brud i Knutby skulle platsa? Någon svensk från denna sida millennie-skiftet, minns jag inte.

Inte heller vet jag om det i Sverige finns friskolor där det likt förhållandena i USA på sina håll är förbjudet att använda sig av online-information, eller huruvida böcker och tidskrifter av ideologiska skäl plockas bort efter påtryckningar på våra allmänna bibliotek – om vi nu inte fokuserar identitetspolitik, förstås. Upplys mig hemskt gärna!

Inte heller kan jag komma på, eller ens tänka mig, någon redaktör för en svensk barn-kulturtidskrift som beställt eller skulle beställa, och sedan försvara, en artikel av Phil Nels kaliber. Därför finner jag heller inget värt att läsa i exempelvis Opsis Kolapsis. Men där har kanske ändå funnits något av samhällsrelevans att läsa, som jag därmed missat? Upplys mig hemskt gärna!

Nej, det gäller ju att hålla sig väl med lilla Barnkultursverige och inte ha någon kritisk åsikt om någon kulturprodukt för barn producerad av dem som man sedan vill intervjua och publicera fina stora foton av. Fast jag vet förstås inte heller om skribenter av feghet eller andra tvivelaktiga skäl refuserats i tysthet – och själva på grund av goda skäl hållit inne med detta. Så upplys mig hemskt gärna!


Finns rakryggade svenska tidskriftsredaktörer/förlagsredaktörer?


Själv tystades jag av några bibliotekarier och lärare via påtryckningar på en tidskriftsutgi-vare, som till skillnad från Roger Sutton vek ned sig. Eller åtminstone ansågs jag i fort-sättningen inte välkommen i en tidskrift, som jag dessförinnan erbjudits skriva flera artiklar för. Visserligen för hela 35 år sedan och inte av uttalat politiska skäl, utan för att mina åsikter om barnkultur retade upp delar av läsekretsen… Jag hade dock enbart försökt förklara Disneys popularitet bland barn. Inte försvara Disney.

Några lika nitiska som ironiska bibliotekarier – således inte Disneyföretaget – hade emel-lertid i en insändare (eller vad nu kommentarer hette på den tiden) tilldelat mig ett pris: Årets Farbror Joakim-Pokal (se Abrakadabra nr 6/1982). Jag antyddes arbeta för Disney Productions, när jag i samma tidskrift tidigare bl.a. skrivit om ”karnevaliserad barnkultur” beträffande populärkultur som inslag i 70-80-talets barntradition. Jag har dock ännu inte sett till bucklan. Inte heller har jag någonsin fått ett korvöre av Disney.

Någon vecka senare blev jag alltså uppringd av tidskriften Abrakadabras ena redaktör Ulla Wentzel, som berättade att mina artiklar – bestämt av folk från Vår skola över henne i hierarkin – inte längre var välkomna i tidskriften. Det hade nämligen kommit in klagomål från läsekretsen, från skolfolk och bibliotekarier, som i sedvanlig ordning bara ville läsa om sådant som de redan visste och själva tyckte. 

Jag hade fel åsikter, helt enkelt, när jag försökte se exempelvis barnfilmer ur ett barnper-spektiv och för vuxna förklara barnfilmernas och andra kulturprodukters popularitet respek-tive impopularitet. Den ena av kvinnorna i ”prisjuryn” var för övrigt en av de bibliotekarier som 30 år senare, som bibliotekschef i Botkyrka, plockade bort bilderböckerna med Stina Wirséns även animerade svarta figur Lilla Hjärtat. 

Mitt fall är väl preskriberat vid det här laget, men inte brottet mot Wirsén, tycker jag. Skrevs det i någon enda svensk barnlitteraturtidskrift (tja, det finns väl bara två, även om den ena missvisande kallar sig för barnkulturtidskrift) någon djuplodande artikel om ”Wirsénsaken”? Till exempel av de högutbildade bilderboksrecensenter, som samtliga under tre år tigit om eller missat det förment rasistiska hos Lilla Hjärtat?

Det är således mycket som jag inte vet, men det visste förstås alla redan. Något jag däremot vet, är hur mycket torftig barnlitteratur som av identitetspolitiska skäl getts ut de senaste åren. Varför vågar ingen säga ifrån när resulatet är uselt, även om uppsåtet bakom barnboken är gott? Bara för att något kommer från ett alternativförlag, behöver det väl inte strykas medhårs?



Även jag självcensurerar


Som tur är finns numera möjlighet att tack vare Internet ta del av kritiska artiklar om kultur-produkter för barn skrivna av forskare och skribenter i andra länder.

Du kan till exempel läsa fler av Phil Nels intressanta texter på dennes blogg. Där har han också en ny symbol, som i bästa/sämsta fall kan tolkas som en illustration av hur snurrige Trump hela tiden gör en flip-flop, som amerikanarna säger: en baklänges kullerbytta. Det vill säga hur han ändrar inställning i olika frågor till motsatt uppfattning, jämfört med någon dag eller månad tidigare. Som nu senast beträffande (den numera avskedade) FBI-chefen James Comey. 

Jag är inte heller själv hur modig som helst... För egen del avråder självcensuren mig (för första gången, tror jag) från att visa symbolen ifråga på min blogg. Jag stannar fegt vid att enbart kalla Donald Trump för Karusellpresidenten, med tanke på hur snurrigt han beter sig. Jag har inte samma juridiska och ekonomiska muskler som Nel, som ju talar i termer av Trump som en ”f* clown” och tolkar symbolens "T-karusell" på sitt vis... 

Se alltså förslaget till ny Trump-logo på (den ännu icke för förtal stämde) Phil Nels blogg (i inlägget från 12/11-16) på




Referenser


Anderson, Celia Catlett & Apseloff, Marilyn Fain: Nonsense Literature for Children: Aesop to Seuss, Hamden, CONN: Shoe String Press 1989

Nel, Phil: ”Laughter and Resistance: Humor as a Weapon in the Age of Trump”, The Horn Book Magazine, May 2, 2017

Nel, Philip: Surviving Trumpism. Restoring Democracy, November 12, 2016 http://www.philnel.com