Förra månadens ord var – tyvärr – mitt nymyntade begrepp INFANTISM, som jag betonade inte ska sammanblandas med vissa vuxnas infantilism. Utan med infantism (från latinets ”infans”, pluralis ”infantes” för barn) menas vuxnas…
”…nedsättande, nedvärderande, förnedrande eller kränkande bilder, kommentarer, blickar, hånflin, gester om/mot barn som har sin grund i stereotypa föreställningar om hur barn av en viss ålder som grupp 'är'”.
Icke-barnfilm
Denna månads nyord är mer positivt och barnistiskt: ”icke-barnfilm”!
Jag måste dock även nu varna för möjligt missförstånd, därför att ordet beskriver inte alls någon ny version av ”Barnförbjudet” eller någon ny beteckning för det som jag kallat ”barnfilmer för vuxna”. Är således inte heller detsamma som ”barnskildring”:
”Icke-barnfilm” utgår från barnet som norm, vilket antingen kräver att vi använder det, alternativt alltid talar om ”vuxenfilm”. Således med förledet ”vuxen-” och inte bara ”film”. Jag föredrar dock ”icke-barnfilm”!
Detta begrepp har jag (tyvärr!) inte själv hittat på, utan jag fann det i en rapport från den nederländska mediefestivalen Cinekid (juni 2014). Cinekid i Amsterdam är världens största mediefestival för barn och inte enbart en filmfestival. Där visas förutom spel-, kort- och dokumentärfilmer för barn även berättelser i andra medier (tv-serier, tv-program, ”nya medier”, tvärmedieproduktioner och interaktiva installationer.
I slutet av juni 2014 presenterades på Cinekids regionala variant KIDS Regio Forum i Erfurt en rapport kallad The theatrical circulation of European children’s films. Det är en ”ganska vetenskaplig” sammanställning (gjord av The European Audiovisual Observatory) av biografpubliken för fiktionsfilm för barn under 13 år (både live action och animationer), jämförd med dito för ”non-children fiction films” – d.v.s. spelfilmer för vuxna – gjorda i Europa mellan 2004-2013.
Studien omfattar 648 barnfilmer och över 8 700 ”icke-barnfilmer” gjorda i europeiska länder (läs: de med en barnfilmsproduktion överstigande fem filmer). Huvudfynd är att dessa cirka 70 barnfilmer/år (40 spelfilmer + 30 animationer) håvar in 11 procent av biografintäkterna för europeiska filmer under denna tioårsperiod. Trots att barnfilmsutbudet bara utgör 7 pro-cent av det totala utbudet, tar det alltså hem 11 procent av biljettintäkterna.
En barnfilm säljer fler biljetter än en icke-barnfilm
En genomsnittlig barnfilm säljer fem gånger fler biljetter än en genomsnittlig vuxenfilm (142 000 mot 29 000 stycken). Barnfilmerna går också lättare att exportera till andra europeiska länder än de vuxna motsvarigheterna. Särskilt animationerna för barn går förstås bra att sälja till andra europeiska länder (i snitt 4,6 länder) jämfört med spelfilmerna för barn (till 2,6 länder).
Jag skrev ovan ”ganska vetenskaplig” av det skälet att de som gjort studien reserverar sig för en allom överenskommen definition av vad som sak räknas som en barnfilm. Man har bland annat följt olika länder åldersgränser och all annan åtkomlig information om filmerna. Denna typ av sampelanalys är enligt min mening troligen ändå rätt god indikation.
Hur väl stämmer resultatet då överens med svenska förhållanden? Mycket väl vad produk-tionen anbelangar.
I Filmåret 2015 i siffror sammanställer Svenska filminstitutet, precis som varje år, statistik över det gångna filmåret. Utbudet av svenska långfilmer med premiär 2015 (totalt antal 46 stycken) hade till 78% vuxna som sin målgrupp, 15% ungdomar och endast 7% av filmerna var gjorda för barn (3 stycken). Av de utländska var dock 10 procent avsedda för barn. Kanske kom vissa av dessa från övriga Europa, men vad antal sålda biljetter med alla säkerhet från USA. Jag har emellertid inte tillgång till några biobiljettsiffror.
Dock ett användbart nytt ord!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar