De flesta internationella dagstidningar utbasunerade för 2 år sedan nyheten att ”Teletubbies kommer tillbaka!”. Serien har förstås aldrig varit helt borta utan setts minst 50 miljoner gånger på YouTube och därtill på video, men nu skulle 60 nya avsnitt produceras och börja visas 2016 på BBC:s barnkanal och Nick Jr. Trots denna pressrelease’ stora nyhetsvärde även i svenska medier, verkar de nya avsnitten inte ens ha dykt upp hos oss. Jag kan förstås ha missat det.
Serien väckte onekligen världsvida uppståndelse när den först kom 1997, men titeln blev efterhand ett uttryck så välkänt att alla halvvuxna kunde skapa ironiska skämt om företeel-sen. Det blev den omgången summa 365 avsnitt fram till 2001. Det är idag, på grund av de förändringar som ägt rum på den mediala och tekniska marknaden under de 20 år som gått, svårt att förstå hur radikal serien faktiskt var, när den dök upp i mars 1997. Serien var den första som direkt vände sig till så unga barn som 1-2-åringar. Då sades den utgöra det stora hotet mot barndomen, nu är den i det närmaste självklar modell för god blöjbarns-tv.
Teletubbies betraktas emellertid i barntevekretsar som en milstolpe och som mönsterbil-dande för barn-tv för de allra yngsta de senaste 20 åren. Den banbrytande serien har av hundra barnteveproducenter och experter från 40 länder lyfts fram som en av de allra mest tongivande tv-serierna från de senaste 50 åren (Schneid 2015).
Tillsammans med amerikanska Mister Rogers’ Neighborhood (1968-2001) och Sesame Street (1969- ), samt BBC:s nyhetsprogram Newsround från 1972 och ännu pågående, anses Teletubbies vara den mest nyskapande och inflytelserika i 50 år av barntevehistoria, som givetvis dominerats av engelskspråkiga program. I Sverige har serien t.ex. fått fram-gångsrika efterföljare som Babblarna. Barnkulturforskare världen över anser också serien vara föredömlig för de allra yngsta (Briggs 2006; Roberts & Howard 2004; Marsh 2000).
Enorm uppståndelse 1997 p.g.a. ”torftigt språk” och ”gay figur”
Vad då, ”tabubrott”? Denna menlösa serie? Jo, redan det faktum att serien vände sig till barn under 3 år var mot slutet av 90-talet i sig ett tabubrott, som medförde att inköparna på de skandinaviska barnredaktionerna inte ville köpa in serien, trots att den var gjord av BBC och visades i USA på icke-kommersiella PBS. Man ville i Norden ”inte vänja småbarn vid tv”, trots att man var väl medveten om att småbarn såg program som inte var gjorda för dem… (se Rönnberg 2008:2-3). TV4 rodde istället hem guldklimpen.
Teletubbies ska här tas som typexempel på mediers sätt att reagera (och vuxnas reaktioner generellt) på allt nytt i medieväg för barn. Som skolexempel på den perspektivtagande-inkompetens som vuxna uppvisar, när de visar sig totalt oförmögna att betrakta ting som rör barn ur barnens perspektiv. Hur samma rykten sprider sig från land till land om hur beroendeframkallande och ”opassande” programmet ifråga är, dessutom föga lärorikt, vilken uppståndelse det väckt i X-land innan det hunnit hit, hur man kan uttala sig om företeelsen utan att själv ha sett den, o.s.v., etc.
Detta hände nämligen på den tiden då det från den amerikanska barnläkarakademin (AAP) utgick ett påbud att alla barn under 3 år inte skulle få titta på tv överhuvudtaget. Detta kom märk väl från de läkare som själva som barn mest troligt tittade på tv i 2-årsåldern, men då under de decennier när det som sagt ännu inte fanns några specifika program avpassade för åldern ifråga (se mina blogginlägg från 23/9-15 och om AAP:s ändrade riktlinjer i inlägget 6/4-16).
Om hur serien mottogs i Sverige har jag redan skrivit (Rönnberg 2008a) liksom om hur 1,5-2,5-åringar reagerade när de (utspritt över cirka ett halvår) fyra gånger fick se om samma avsnitt (Rönnberg 2008b:86-97). Här ska jag istället ta exemplet Australien, utifrån hur Sue Howard & Susan Roberts (1999) beskrivit mottagandet ”down under”. Kritikpunkterna var i stort sett i alla länder desamma:
-Den explicit uttalade målgruppens låga ålder: alla länder kunde framlocka åtminstone en ”hjärnforskare” som sade att så tidigt tv-tittande hindrade barnets mentala utveckling, trots avsaknad av forskningsbelägg. Inget land kunde tydligen däremot finna någon medie-forskare att intervjua, eller någon positivt inställd psykolog som kunnat förklara seriens framgångar med dess återkommande repetition, korta segment, långsamma tempo, färg-granna ting, användning av vanliga barnuttryck och ord, typiska barnhandlingar.
-En förment gay karaktär kunde (enligt t.ex. en polsk barnombudsman) "uppmuntra barn att bli homosexuella" (Aftonbladet 29/5-07): Det som väckte mest negativ upp-märksamhet i ett antal länder var förstås det mest ovidkommande: den lilafärgade Tinky-Winky med tydlig ”mansröst”, triangelformad gay-pride-antenn på huvudet, ibland iförd balettkjol och alltid bärande handväska har tagits för förskolebög. Vore det korrekt, visar väl serien bara att lekkamraterna Dipsy, Po och La-La lär de jämnåriga tv-tittarna att inte vara homofoba. Men varför tolka in sexuella spörsmål i program för 2-åringar? Och varför tala om serien i drogtermer, bara för att figurerna är färgglada fantasifoster som tv-tittarna vill följa varje dag? Inte är barnen för den skull redan gjorda tv-beroende…
-Språket: babyspråket från tubbisarnas munnar (i 25 minuter långa dagliga avsnitt) troddes sinka barntittarens språkutveckling, trots att 75-80 procent av talet i programmet kommer från vuxna och är grammatiskt korrekt. Allt det som tubbisarna yttrar upprepas dessutom korrekt av en vuxen speaker. Och trots att den lilla tv-tittarens föräldrar väl lär (?) tala oavbrutet med barnet under dess resterande vakna timmar?
-Realitetsförvirrande: Att fantasifulla blöj-ap-liknande ”utomjordingar” (maskerade vuxna utklädda till blöjbarn, inuti färgglada sparkdräkter) bor ensamma i en futuristisk dom under marken, i ett landskap med livs levande betande kaniner – och tittar på videodokumentärer med lekande barn för det mesta utan ledning av vuxna – ansågs förvirrande för så små barn som den primära publiken.
-Vuxna medtittare negligerades: Serien var uppenbarligen alltför barncentrerad, struntade i vuxenskämt och annat i barnserier som vanligtvis brukar vara riktat enbart till vuxna. Att vuxna var så perifera även i de inflikade barndokumentärerna och helt osynliga i tubbisarnas vuxenfredade värld (småttingarna gjorde själva frukost, bäddade sina sängar och dammsög) betraktades i sig som en nedvärdering av, eller utmaning mot, vuxnas auktoritet.
Barncentreringen gjorde dock serien lika populär bland tultbarn, som den blev impopulär bland många vuxna. Den vuxna berättarrösten säger visserligen i slutet av varje avsnitt till tubbisarna att nu är leken slut för idag, dags att gå och sova. De fyra suckar då motvilligt men lyder inte direkt, utan busar först lite, i en för 2-åringar lagom upprorisk ton.
Ny högupplöst widescreenversion av Teletubbies 2016
Nyinspelningar av äldre framgångsrika animerade tv-serier har varit på modet på sistone och 2015-2016 kunde nya versioner av bland andra Powerpuffpinglorna/Powerpuff Girls (1998-2005), Krambjörnarna/Care Bears (1985–1988), Kommissare Gadget/Inspector Gadget (1983-1986) och Dundermusen/Danger Mouse (1981-1992) glädja unga nostal-giska föräldrar. Fler återvunna animerade serier sägs snart dyka upp. Det är ibland, som i fallet med Teletubbies, visserligen ovisst om man ska kalla dem för ”nyinspelningar” eller hellre fortsättningar på följetongen, när nya stories skapas med karaktärerna. Det förutsätter förvisso att avsnitten har story, vilket det är magrare med ju yngre den tilltänkta publiken är.
De nya episoderna med de fyra tubbisarna är onekligen rätt lika de ursprungliga Tinky-Winky, Dipsy, La-La och Po, men vissa förändringar och nyheter märks. Främst tycks dock skälet vara att uppdatera bildformatet (från ”kvadratiskt” till 16:9) och dagens 1-3-åringar tros tycka att tv-rutor på figurernas magar är obegripligt eller omodernt, varför dessa nu är ersatta av Touch Screen-magar på vilka dokumentärfilmerna av livs levande barn visas. (Jo, tultbarnen tros visst även 2016 förstå vad dokumentärfilm är.)
Andra ”nyheter” är att 2016 års version har en tubbytelefon, lite nya möbler och ett tubbytåg och klarare färger. Dammsugaren har rent av bytt från blått till orange (utan att ha satts i fängelse). I överensstämmelse med dagens reella barn är tubbisarna heller inte utomhus utan befinner sig nu i ett digitalt landskap
Teletubbies uppfyllde reellt "barnkulturella" kvalitetskriterier
De 100 barnteveexperterna på jubileumsfestivalen PRIX JEUNESSE INTERNATIONAL 2014 som röstade fram de bästa historiska programmen hade ovanligt intressanta kvalitets-kriterier: program som 1) visar god förståelse av, och lyckat tilltal till, målgruppen; 2) som bidrar till att innebörden av ”åldersspecifik” verkligen begrips; 3) program som ger upphov till offentlig diskussion genom att vara kontroversiella (Schneid 2015).
Serien gick bevisligen hem hos 1-3-åringarna, genom att för första gången så tydligt vara gjord specifikt för dem, vilket till sist även de flesta av de initialt kritiska efterhand insett och därmed tystnat. Avsnitten var filmade ur småbarns visuella perspektiv såväl som ur deras mentala, där vuxnas huvuden eller vuxna över huvud taget knappt syns till, och tubbisarna tilläts som sagt tala babyspråk av det slag som tv-tittarna själva gjorde.
Ska då det faktum att Teletubbies idag inte bidrar till samma kontroverser tas som ett tecken på att seriens kvalitet därmed sänkts?! Nej, det ska förstås tolkas som att serien blivit normerande och självklar på ett för en gångs skull positivt sätt.
Referenser
Briggs, Matthew: Teletubbies, Play and Affect, Bristol: Dissertation at University of the West of England 2006
Howard, Sue & Roberts, Susan: "Teletubbies" down under: The Australian experience, TelevIZIon No.12 (1999):2
Marsh, Jackie: Teletubby Tales: popular culture in the early years language and literacy curriculum, Contemporary Issues in Early Childhood 1 (2000):2, s.119-136
Roberts, Susan & Howard, Sue: Watching Teletubbies: television and its very young audience, i: Marsh, J. (red): Popular Culture, Media and Digital Literacies in Early Childhood, London: Routledge Falmer 2004
Rönnberg, Margareta: ”Pedagogiska” babymedier, ”underhållande” blöjbarns-tv – eller helst ingetdera?, sid.1-34 i Margareta Rönnberg (red): Blöjbarnsteve. Om hur barn under 3 år upplever tv och leker med fjärrtroll, Uppsala: Filmförlaget 2008a
Rönnberg, Margareta: Fyra blöjbarn ser på tv – en deskriptiv analys, sid.73-146 i M. Rönnberg (Red): Blöjbarnsteve. Om hur barn under 3 år upplever tv och leker med fjärrtroll, Uppsala: Filmförlaget 2008b
Schneid, Kirsten: Qualitätskriterien der besten Kinderprogramme der letzten 50 Jahre, TelevIZIon 28 (2015):2, s.63-67
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar