måndag 10 april 2017

Är skräckhistorier av typen vandringssägner som VARUHUSET verkligen något för 6-åringar?


I torsdags var jag dygnet-runt-föräldra-stand-in för mina barnbarn och skulle i vanlig ordning inför nattningen läsa för 6-åringen och 8-åringen. Jag hade tagit med mig Petrus Dahlins och Johanna Kristianssons VARUHUSET (2015). Den ingår i serien ”Lätt och läskigt”, annonserad som ”riktigt läskiga vandringssägner för alla modiga nybörjarläsare”. Förlaget Bonnier Carlsen anger läsåldern till 6-9 år och jag tänkte att boken kunde vara en lämplig uppföljare till serien ”Mystiska skolans” titlar, som särskilt 6-åringen hade gillat så.

Vi hade månaden innan nämligen inlett med Katarina Genars & Alexander Janssons Pianot på vinden och pojken sa då efteråt, när han såg bokomslagets baksida, ”Tänk om vi hade dom här också!”. Jag införskaffade givetvis genast samma upphovsmänniskors Svarta madam, Spökhunden och Anden i glaset, som samtliga gillades lika starkt. 

Men: det är onekligen skillnad mellan en trio karaktärer som i skolan upplever spökmyste-rier, som får sin naturliga förklaring och slutar lyckligt – respektive illustrerade vandrings-sägner om en ensam individ kvar i varuhuset efter stängningsdags som inte alls får någon lycklig upplösning… Varför tänkte jag inte på det innan jag började läsa?

Förlaget Bonnier Carlsen beskriver boken så här:

”När Ester provar en snygg klänning hon länge har sneglat på blir hon kvar i varuhuset efter att de har stängt. Och hon är inte ensam ... Glöm råttan i pizzan, med Varuhuset inleder Petrus Dahlin "Läs på egen risk!", en ny bokserie läskiga vandringssägner för nybörjar-läsarna.

Ester har hittat drömklänningen. Varje gång hon går till skolan ser hon den i skyltfönstret. En dag går Ester bestämt in och tar med sig klänningen till provrummet. Hon provar den och beundrar sig i spegeln och glömmer helt bort tiden. För sent inser Ester att varuhuset har stängt och att hon är instängd. Till en början känns det ganska spännande att vara ensam bland alla varor (och allt godis!). Men snart blir det ganska kusligt, när Ester inser att hon inte är ensam på varuhuset … ”



En bok som 6-åringen vill glömma…


Genast efter att jag hade läst färdigt boken, sa 6-åringen ”Den här boken vill jag glömma i morgon!”. Jag blev faktiskt tagen på sängen där i sängen, men frågade lamt om han tyckte den var läskig. Jo, han sa utan omsvep att han var rädd. Jag försökte fegt diskutera olika mer ”realistiska” tolkningar av bokens sista uppslag, till exempel hur flickan skulle kunna(t) ta sig ut och så vidare.

Men pojken lät sig inte luras, utan pekade nyktert på flickans skyltdockeleder i handleder och armbågsveck. Hon var förtrollad! Hade blivit en skyltdocka! Åttaåriga storasyster tyckte också att boken var rätt läbbig, men menade att ”hon i prickiga klänningen skulle ha berättat direkt för vakten att hon blivit inlåst”. Det skulle hon själv i varje fall göra.

Jag tänkte ”Vad har jag nu ställt till med? Kommer han att drömma mardrömmar i natt?”. ”Räcker det inte med att katterna jagar runt hela natten och lever om? Här kommer jag inte att få en blund…”. Pojken somnade hur som helst utan problem, vaknade heller aldrig under natten och drömde i vart fall inte något som han väcktes av, eller senare berättade om. Han har för övrigt inte nämnt boken sedan dess. Glömde den kanske… Jag vet inte hur jag ska ta detta faktum, men väljer mest för min egen skull att inte tala om förträngning.


Vad ville boken och jag ”lära” pojken?


Jag kan ju min Bettelheim, vet en hel del om varningssagor, också att skräcklitteratur för barn historiskt som sitt syfte haft, att genom bruket av skrämmande ting lära barn något specifikt. Det gällde också för muntliga berättelser och folklig lore. Själv är jag, uppvuxen som jag är i övre Norrland på en landtunga mellan en älv och en kanal, fostrad eller åtminstone hållen vid liv och räddad från att till exempel drunkna med hjälp av hemska folktroväsen – 50-talets barnomsorgspersonal. 

Ty om jag gick alltför nära vattnet skulle ”vattubuan” (läs: vattenspöket) komma och dra ned mig. Gick jag för långt in i skogen, skulle jag bli jag tagen av ”skogsgubben” och var jag för nära det öppna fönstret hotades det med ”fönstergubben”. Än idag kan jag också känna hur rädd jag var ända upp i tonåren för att fara förbi ladan kallad likvagnsboden, med dess gnisslande halvöppna dörr. Aldrig någonsin antyddes det att dessa väsen bara var påhitt, men sådana varningar skulle (väl?) idag ingen använda till förskolebarn? Det vill säga, insistera på att dessa övernaturliga skepnader inte alls bara var på låtsas eller skämt? 

Kanske vill Dahlin & Kristiansson varna för konsumism och överdrivet habegär. Men vad ville jag egentligen ”lära” 6-åringen och 8-åringen i detta fall? Jag hade faktiskt inte reflek-terat över det, utan trodde nog att jag bara läste ytterligare en spökhistoria. Jag hade i vart fall ingen medveten tanke på att ägna mig åt social kontroll (även om jag är konsumtions-allergisk och gärna smittar ned andra med hjälp av ord). Det är alltså hög tid att göra det nu, det vill säga reflektera. 

Jag kan dock inte hitta någon vidare hjälp av forskare som studerat fenomenet. Här rör det sig ju inte om mysigt kusliga och lagom skrämmande spökhistorier för 5-6-åringar, utan om en variant som ger sig ut för att vara betydligt mer verklighetsanknuten.


Magert med forskning att hämta förklaringsförsök från


Mig veterligt finns det inga referensverk avseende barns vandringssägner/vandringssägner om barn, däremot en hel del om barn(folk)lore. Min husgud, Brian Sutton-Smith, har till exempel tillsammans med andra givit ut en antologi (Sutton-Smith m.fl. 1999). I den skriver Elizabeth Tucker att vandringssägner med chockslut inte brukar berättas av yngre än 10-12-åringar (a a:194-195), även om enstaka 9-åringar förvisso kan älska att berätta sådana och det finns 12-åringar som absolut inte kan uthärda att höra dem (a a:205). Särskilt pojkar sägs dock gilla den typ av självtest eller initiering, som berättelserna ibland både handlar om och utsätter åhöraren för (a a:206).

Det enda mer översiktliga om barnskräck som jag kunnat hitta är en text av en estnisk folk-lorist vid namn Mare Kõiva (1997). I den redogörs för olika typer av skämmande historier, både roligt-skrämmande och oroande utan happy ending. 

Förutom klassisk skräckfolklore av den typ som bröderna Grimm insamlade, sedan friserade och skrev ned i början av 1800-talet (typ Rödluvan, Hans och Greta) och sägner i lantlig eller urban miljö, har det även förekommit (förekommer än?) mer personliga historier om vad tidigare generationers familjemedlemmar för länge sedan upplevt, i form av möten med övernaturliga varelser typ tomtar, spöken eller skogsrån. Dessutom numera massmedialt skapade och/eller förmedlade typer, såsom nya varianter på Facebook och i böcker, spök-timmar i radio, skräckfilmer. Likaså återberättade från dessa medier i aningen nya versioner. 


Barns egna skräckvarianter


Utöver äldre kollektivt traderade varianter finns, skriver Kõiva (1997), särskilda nyskapade barnvarianter, ofta blodigare än originalen, som inte sällan dyker upp i skoluppgifter av typen skrämma-fröken (jag har själv läst många sådana i mina dar!). Kännetecknande för barnens skräckhistorier är en enkel form, mest bara en kort presentation av händelser och dialog. Oftast handlar det om ett barn som bryter mot en regel eller ett tabu (går in på förbjudet område, köper en förbjuden sak) eller så kommer en ond figur (eller ett farligt föremål) in i hemmet, alternativt blir en apparat i hemmet plötsligt fientlig. 

Precis som i sagor, som dessa berättelser till sin struktur och motiv inte sällan liknar, förekommer ofta att något hemskt upprepas tre gånger, men för den sista går det oftast väl. Hotet utgörs för det mesta av en avlägsen släkting, ett ting eller en kroppsdel: en hand, leksak, gardin, blomma. Hotet är aktivt, den hotade för det mesta helt passiv. Berättelsen finns inte sällan i tre varianter med olyckligt slut, en version där hotet förgör sig själv, eller så ett absurd utgång. Berättaren är enligt denna forskare numera i åldern 7-9 år och eftersom berättarens ålder gått ned de senaste decennierna, har detta även påverkat själva berättandet och naiviteten hos berättelserna. Idag förekommer därtill skräckparodier och pseudo-thrillers.

Folklivsforskaren Bengt af Klintberg har (i radioprogram och intervjuer, såsom i Metro 14/4-14) hävdat att ”vandringssägner är berättelser från gränsområdet mellan säker kunskap och fantasi, gissningar och spekulationer, och på så sätt blir de ett uttryck för vår världsbild […] mer än bara påhittade historier: De är en spegel vi håller upp mot oss själva. De visar vad vi tror om oss och vår samtid. De visar vad vi är rädda för.” 

För att överleva tidens tand sägs dessa skrönor således ha byggt på sin samtids föreställ-ningar och våndor. Emellertid undrar jag vem som här inbegrips i ”vi” och ”vårt” och ifall detta karakteristikum verkligen även är giltigt för barn. I fallet med barnvarianterna, och särskilt Varuhuset, har jag svårt att se att barn generellt skulle vara särskilt livrädda för att bli inlåsta i ett stängt varuhus, eller åtminstone för att då förvandlas. Fast vem vet…


Nyttig psykologisk träning?


Även om äldre tiders skräckberättelser berättade av barn inte är utforskade, tror Kõiva (a a) att dagens versioner liknar dem från hundra år tillbaka och att de alla bearbetar urgamla motiv och barnrädslor: rädslan för döden, att bli uppäten, kidnappad, borttappad, vara på en okänd plats, förlora föräldrarna. Bruno Bettelheim (1979) och andra psykologer har ju menat att skrämmande berättelser i sagoform hjälper barnet igenom olika utvecklingsstadier.

Men när det onda och hemska ser ut att ”vinna” som i Varuhuset, riskerar det åhörande barnet att bli lämnad med den skrämmande känslan av att skräckväldet fortgår och kanske drabbar honom/henne också. Vad spelar det då för roll ifall jag försäkrar dottersonen om att det bara är en berättelse, inte på riktigt? Ty vad vet jag om det? Det är ju inte jag som skrivit den boken, även om han vet att mormor skrivit 15 andra böcker…

Jag tror dessutom att det är en sak om en jämnårig eller något äldre kompis berättar dessa hemskheter inför en grupp barn, men en helt annan om idéerna kommer från mer auktoritati-va böcker skrivna av vuxna. Vid muntligt berättande kan den som lyssnar bedöma berätta-rens minspel samt kamraternas reaktioner och berättaren kan avpassa berättelsen efter åhörarens reaktioner. En nybörjarläsare är däremot kanske ensam när hen tar sig genom boken.

Dagens (urbana) legender sprids ju främst via medier (s.k. sociala medier, tidningar, böcker, e-mail), medan de förr spreds från mun till mun. Precis som i muntlig tradering av vand-ringssägner, som brukar ”autentiseras” genom att förläggas till en alldaglig och välkänd plats, ofta ett varuhus eller galleria, handlar denna bok Varuhuset om en välkänd miljö, som barnet kanske besöker varje vecka. Precis som ofta är fallet i traditionella versioner, rör hotet här likaså ett barn. Barn är ju alltid mer utsatta och ”lättdödade”… 

Jag kan som sagt denna gång inte uttala mig kategoriskt om fenomenet, men mottar gärna kommentarer från er som tillsammans med unga åhörare läst nummer två i serien (av samma upphovsmänniskor), Dataspelet (2016). Boken beskrivs så här:

”När Ville är ensam hemma passar han på att spela Ansiktet, det nya dataspelet som hans föräldrar har förbjudit honom att spela. Det skulle han inte ha gjort … I den lättlästa serien ”Läs på egen risk!” finns de riktigt läskiga moderna vandringssägnerna för nybörjarläsarna. 

Man måste vara 15 år för att få spela Ansiktet, har Villes föräldrar sagt. Men när Ville får chansen smyger han ändå in i sin brors rum. Han bara måste prova! I spelet härskar det mystiska Ansiktet. Men får man ljuga för ett dataspel? När Ansiktet dyker upp i Villes drömmar börjar han ångra sig… 

Dataspelet är den andra fristående delen i ”Läs på egen risk!” - serien med läskiga vand-ringssägner för nybörjarläsarna. Första delen hette Varuhuset. Böckerna är lättlästa och genomillustrerade, med spännande historier som ger både rysningar och läslust.”



Även här verkar huvudkaraktären vara ensam, även om detta bara är min gissning. Tror också du att skräck är bra för barn? Dessa berättelser sägs ju vara bra till att dra upp gränser mellan fantasi och verkligt. Du berättar kanske Rödluvan, Hans & Greta, Askungen etc i dessas grymma originalversioner?! Berätta i så fall! Eller slutar häxan såväl som vargen som vegetarian? Askungens styvsystrar som hennes bästa vänner? 

Bettelheim, 73, rekommenderade ju Hans & Greta för 5-åringar. Sådant är kanske lätt för oss gamlingar att inbilla oss… Vi läste ju Nietzsche när vi var 2. På tyska, givetvis!



Referenser


Bettelheim, Bruno: Sagans förtrollade värld: folksagornas innebörd och betydelse, Stockholm: AWE/Geber 1979 (= The Uses of Enchantment: The Meaning and Importance of Fairy Tales, London: Thames & Hudson 1976)

Kõiva, Mare: In a big black town there was a big black house, Journal of the Baltic Institute of Folklore (1997):2, s.113−133

Sutton-Smith, Brian, Mechling, Jay, Johnson, Thomas W & McMahon, Felicia (red): Children’s Folklore: A Source Book, New York: Garland 1999


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar