Apropå Sameblod: Klarar 14-åringar inte av att agera 14-åring?

Jag har inte sett bioaktuella Sameblod (2017, Amanda Kernell) utan enbart trailer och klipp. I dem gör prisbelönade Lene Cecilia Sparrok tveklöst en utmärkt prestation i sin roll som Elle-Marja. Mitt inlägg idag handlar alltså inte om denna film specifikt eller om dess rollgestaltning, utan jag fick enbart uppslaget till det när jag såg bilderna från den och läste att Sparrok är 18 år, men ska föreställa 14. 

Företeelsen är långt ifrån unik, utan flertalet svenska konstnärliga skildringar av tonåringar avsedda för en vuxenpublik har i huvudrollerna unga skådespelare som är betydligt äldre än de historiska karaktärer som de gestaltar. Inte sällan är de debutanter. Finns det inga ”natur-begåvningar” i nedre tonåren? I barnfilmer om barn och gjorda för barn är åldersgapet mellan skådespelare och karaktär för det mesta inte lika stort.

Alltså: Varför måste barn- och ungdomsskildringar nästan alltid ha betydligt äldre skådisar än dem som de ska föreställa? Beror det på att dessa filmer som regel är allvarliga eller rent av seriösa? Är dagens 14-åringar kanske inte brådmogna nog att spela de tysta, reflekterande eller skadade karaktärer som konstfilmer har som sina protagonister? Inte tillräckligt ”själfulla” för vuxnas tolkningar av deras förmodade ”brådmognad” och ”själfullhet”. Är de dåliga på att tyst beskåda vuxenvärlden, utan att öppet hånfullt returnera blicken eller med hela sin kropp revoltera?

Eller beror det på att flertalet av dessa skildringar är tillbakablickande till en tid då även vuxna både på film och i verkligheten såg äldre ut än dagens jämnåriga motsvarigheter? Vuxnas såväl som barns klädsel och frisyrer under gångna decennier gör dem förvisso i dagens ögon äldre, men jag tror att vi uppfattar åtminstone barns tal och agerande också i barnfilmerna från 40-70-talen som mera ”vuxet” än dagens verkliga motsvarigheters. 

Fast sett till de kunskaper om världen och sig själva som dagens barn och unga tack vare medieexplosionen har, borde väl snarare skådespelarna vara yngre än de karaktärer från gångna tider som de kreerar? Passar inte dagens ”kidults”, det vill säga de tweens som påstås vara ”vuxenbarn”? Eller har nutida barn aldrig fått ”förmånen” att uppleva smärta och för-tryck? Kan de unga som vill bli skådespelare inte leva sig in i den förnedring som barn ”förr” utsattes för? Men en jämnårig publik förmodas ju göra det, om man får tro regissö-rerna av dessa barnskildringar som hävdar att de visst gjort en film för barn.

Jag kan inte finna några andra rimliga skäl än dagens brist på nöd och reell fattigdom. Ty det rör sig ju i fallet med människor i nedre tonåren inte om barnroller, så argumentet att yngre barn är svårare att regissera håller heller inte i detta fall.

Handlingen förlagd decennier tillbaka

Men som sagt: exemplen är många och här några enbart hämtade ur mitt (allt sämre) minne. Jag tänker genast på Pelle Erövraren/Pelle Erobreren (1987, Bille August) och ler i mjugg redan åt affischen, där 57-årige Max von Sydow som Lassefar bär 11-årige Pelle Hvene-gaard i rollen som sonen Pelle. Handlingen utspelar sig visserligen år 1877 och över ett antal år därefter, det vill säga då medellivslängden för män var under 50 år. Att se Lassefar konka omkring på den halvvuxen Pelle, gjorde detta fullt begripligt. 

De med filmen samtida recensenterna hyllade dock 11-åringens ”klara iakttagande ögon och känsliga ansikte” (Lasse Bergström, Expressen) medan Margareta Norlin (i filmtidskriften Chaplin) tydligen mera nyligen sett ett barn: ”Däremot håller inte Pelle Hvenegaard riktigt i alla scener som Pelle själv. Det förvånar eftersom god barnregi brukar vara ett av Bille Augusts särskilda kännemärken.”

Ingmar Bergmans Fanny och Alexander (1982) utspelar sig 30 år senare (i Uppsala 1907-1910). Pernilla Allwin (Fanny) och Bertil Guve (Alexander) var båda 12 år. Alexander ska väl vara högst 6-7 år i prologen där han leker under ett bord, för att sedan mot slutet före-ställa 11. I Här har du ditt liv (1966, Jan Troell) börjar berättelsen 1914 när Olof är 14 år och slutar efter freden vintern 1918. Eddie Axberg i rollen var under inspelningstiden 18 år, vilket mer överensstämmer med ynglingen i slutbilderna.

Ett mer sentida exempel är 22-åriga Amy Deasismont som tonåriga konståkerskelöftet Katja, gissningsvis 16-17 år, i Min lilla syster (2015, Sanna Lenken). Både hon och Lene Cecilia Sparrok har med rätta fått mycket beröm för sina rollprestationer. Nöjestidningen Varietys filmkriter Guy Lodge skrev till exempel (1/9-16) om…

”...Sparrok’s quiet, searching debut performance that deserves substantial credit for “Sami Blood’s” delicately modulated tone. Blessed with a still gaze that can look hopefully defiant and utterly adrift all at once, she knots and loosens her body language according to who’s watching Elle-Marja, and how: When she slips on a drab house dress [that] nonetheless camouflages her ethnic-clothed Sami identity, she walks, however hesitantly, like one who has grown from being looked at to being seen”.

Ytterst få barnskådespelare beskrivs på detta sätt. Ja, det skulle nog då rent av betecknas som voyeuristiskt eller högst olämpligt. Barnskådespelarna i barnskildringar om 7-9-åringar brukar ha skådespelare som bara är 2 år äldre än sin karaktär: Fredrik Becklén som Hugo och Marie Öhman som Josefin, vars 7-åriga karaktärer bägge ska börja skolan, var 9-10 år när Hugo och Josefin (1967, Kjell Grede) spelades in. En annan skolnybörjare var 9-årige Lele Dorazios Elvis Karlsson i Kay Pollaks Elvis! Elvis! (1977). Sexårige Åke i Åke och hans värld (1984, Allan Edwall) spelades av 8-årige Martin Lindström. Natalie Minnevik, som ska föreställa 9-åriga Elina i Norrbotten på 50-talet, var 11 år under inspelningen av Elina  – som jag inte fanns (2003, Klaus Härö) o.s.v.

Samma föråldring gäller visserligen även en del populärfilmer och inte minst tv-serier om unga… I bägge fallen, och särskilt det sistnämnda, kan man tänka sig att seriemakarna hoppas att filmen/serien ska bli succé/långkörare, men befarar att tonåringar inför eventuell uppföljare eller utdragen serie hinner förändra sitt utseende och sin röst på några år, till skillnad från unga vuxna som redan genomgått den förvandlingen. Att även flertalet av skådespelarna i norska Skam är ett par-tre år äldre än sin karaktär kan kanske inte ges denna förklaring, då få lär ha förväntat sig flerårig fortsättning.

Skådisar som är 8-10 år äldre i USA-filmer och tv-serie är emellertid inte ovanligt och blev ju rent skrattretande i fallet med den så populära långköraren Beverly Hills 90210 (1990-2000). Möjligen tros äldre skådespelare vara mer erfarna och bättre på att agera. Producenterna vågar dessutom kanske inte ta risken med exempelvis sen pubertet. Eller är det så att 20-åringar i vuxna rollbesättares ögon ser ut som 16?

Men karaktärerna i anime och manga åldras väl inte ohejdat?

Målbrott, skäggväxt eller kraftigare käkparti är förstås svåra att ha kontroll över för en skapare av live-filmer. I fallet med tecknade eller animerade karaktärer bör detta inte vara något hinder, så när figurer i anime och manga ser äldre eller yngre ut än den ålder de uppenbarligen ska vara i, måste det finnas andra förklaringar. Kanske är det fråga om helt och hållet estetiska val, eller så görs valen med tanke på den publik man riktar sig till i varje enskilt fall eller den genre det är fråga om. Det skiljer sig då alltså åt i de fall då det är en tänkt pojk- eller flickpublik och dessas åldrar och handlingen i berättelsen.

Karaktärer i åldern under 10 år brukar te sig rätt ”korrekt åldersanpassade”, medan anime om 10-15-åringar verkar vara minst fem år äldre i fallet med flickfigurer, men ofta yngre än eller ungefär som förmodad ålder om det rör sig om pojkfigurer. Sexton-sjuttonåringar ser å andra sidan ut som 25 – och 25 åringar som 17-18… Medelålders karaktärer ser yngre ut, medan alla över 50 i mina ögon skildras som vithåriga 70-åringar. Tolkningarna kan förvisso variera, beroende på den tolkandes egen ålder.

Är det en våldsam serie, måste särskilda hänsyn dessutom tas ifall man riktar sig främst till pojkar under tonåren. Då är det mindre problematiskt att låta olagligheterna utföras av figurer som till synes är vuxna. Serier för och om förpubertala flickor får heller inte se för unga ut, för att inte väcka vuxenvärldens missnöje.

Att karaktärerna i barn- och ungdomsfilmerna är så utsatta och olyckliga, och inte direkt fungerar som några förebilder för en ung publik, kan möjligen förklara att skådespelarnas relativt höga ålder kan passera. Samtidigt borde detta utgöra en fingervisning om att filmerna inte riktar sig till barn och ungdomar, utan till vuxna som kanske blickar tillbaka till sin egen barndom. Inte tillbaka till slutet av 1800-talet kanske, men till 30-, 50- eller 80-talet, beroende på när filmerna hade premiär.  

Barn brukar helst vilja se starka eller listiga barnkaraktärer och söka en emotionell upple-velse som via deras jämnåriga på bioduken stärker och ger dem självkänsla snarare än försvagar dem. Hjältarna i anime har därför en svår balansgång att gå.