I sedvanlig ordning blandar David Eberhard ihop begreppen på svt:s opinionssajt (3/4-17). Han inleder med självklarheter som att män och kvinnor är av biologiskt olika kön (eng. ”sex”). Han tillbakavisar därefter att pojkar och flickor skulle födas som oskrivna blad utan könsidentitet, men tycks i själva verket mena ”utan biologisk könstillhörighet”.
Skilj på könstillhörighet och könsidentitet!
Ty sin identitet, d.v.s. hur människan uppfattar sig själv, kan bara individen själv avgöra och först i 2-3-årsåldern uttala sig om och börja utagera. Då med hjälp av socialt konstruerat språk och i närmiljön ofta iakttagna handlingar.
Om man med könsidentitet således avser den unga individens känsla av att vara pojke eller flicka – eller något annat (2-4% interkön/eng. ”intersex”), biologiskt både-och beträffande kromosomer, genitalier, m.m.) – har Eberhard alltså fel. Det nyfödda barnet kan rimligen inte känna sig som t.ex. en pojke, då det ännu ej har tillgång till vad ”pojke” språkligt innebär. Efterhand får pojken av omgivningen veta sin könstillhörighet. Vad innebär det då att vara pojke?, undrar barnet med rätta.
Beteckningarna ”flicka” respektive ”pojke” har ingen innebörd för förskolebarn ifall könat agerande eller könsseparerande attribut avlägsnas eller upplöses. Sådana kännetecken kallas för genus (eng. ”gender”). Hur ska barnen annars kunna veta vad en flicka eller pojke gör och är? De yngsta barnens första uppgift blir alltså att i grova drag förstå hur hankön skiljer sig från honkön.
Det gör de genom att agera och se ut ”tvärtom” i förhållande till det motsatta könet. Uppfostran spelar här mindre roll än kamraterna. Antingen-eller. Pojke = mörka kläder, kort hår och vissa leksaker, flicka = rosa kläder, långt hår och andra leksaker är sådant som får signalera motsatta genus.
Genusuttrycken ”motarbetar” inte alls några naturliga skillnader mellan könen, förtydligar däremot socialt upprepade skillnader, befäster traditionella sådana eller modifierar dem med hjälp av nya ord och insikter.
I 8-årsåldern verkar dessa överdrifter inte längre behövas. Nu börjar barnen inse att det finns variationer även inom det egna könet. För denna upptäckt behöver barnen inte alls ”indoktrineras”, vilket Eberhard dock påstår är fallet med introduktionen av pronomenet ”hen”.
”Hen” gör inte någon människa könlös!
Förmodligen har barnen dock talat om ordet i skolan eller läst Jesper Lundqvists och Bettina Johanssons barnbok Kivi och Monsterhund (2012) och med hjälp av denna nyskapelse fått sätta ord på en växande insikt om att alla flickor ej har rosa och alla killar inte gillar fotboll.
Psykiatern refererar nu till psykologen Baren-Cohen, känd från tv. Denne har onekligen visat att pojkar och flickor tidigt uppvisar skillnader, som dock för pojkars del har att göra med systematisering, upprepning av mönster och upptagenhet av regler. Och för flickors del: sociala färdigheter, empati och språkkänsla, intresse för andra människors tankar och känslor.
Det är onekligen svårt att systematisera det sistnämnda och för att förstå människor måste man kunna tyda språkliga nyanser. Kort hår eller klänning är däremot inget som Baren-Cohen påstår är medfött könssärskiljande.
Eberhard tar emellertid två intervjuade flickor, 8 och 10 år, som förr skulle ha kallats för pojkflickor, som exempel på ”sociala experiment som motarbetar skillnaderna mellan könen”: ”Det var en intervju med två småflickor som fått lära sig att de minsann inte var flickor utan ’hens’.”
Eberhard är själv ett belägg för testosterontesen
Lyssna på barn tycks aldrig ha varit David Eberhards styrka. I detta avseende bekräftar psykiatern själv David Baren-Cohens testosterontes om mindre empatiserande pojkhjärnor och sämre förmåga att förstå ord såväl som andra människor.
Flickorna i intervjun, som doktorn i barnförnedrande ton jämför med papegojor, är dock helt på det klara med att de är flickor, lider inte alls av någon könsdysfori. De förnekar endast att det skulle finnas något som i sig är ”tjejigt” respektive ”killigt” – alltså inga medfödda genus – och vill bara vara klädda precis som de vill, ”vara sig själv”. Likhet är ingen premiss för jämställdhet.
”Henbarn” är inte alls ”könlösa” eller förvirrade, föredrar bara mindre stereotypa genus. Det är heller inget nytt, även om ordet är det.
Eberhard blandar även samman jämställdhet och likhet mellan könen. Pojkar och män i klänning och kepsbärande korthåriga flickor och kvinnor kan mycket väl vara jämställda. Även med människor av samma kön, men med mer traditionell klädsel.
Så, ja, David Eberhard, kön och sexualitet är biologiskt styrda, men det är däremot inte genus. ”Hen” syftar på genus.
Men varför, doktorn, denna nedlåtande ton om och därmed mot barn, denna infantism? Jo, det är ännu ett begrepp möjligt att missförstå, så här kommer min definition:
Med infantism (från latinets ”infans”, pluralis ”infantes” för barn) menas ”nedsättande, nedvärderande, förnedrande eller kränkande bilder, kommentarer, blickar, hånflin, gester om/mot barn som har sin grund i stereotypa föreställningar om hur barn av viss ålder som grupp ”är”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar