Är inte TITTA HAMLET! kränkande? Fast exakt vem eller vilka förolämpas? Tolkningsförslag efterlyses!

Alla författare riktar sig till någon och skriver om någon. Alla förläggare tänker sig vissa grupper som tänkbara köpare av boken. Somliga författare av (enligt förlaget och kritiken) barnlitteratur, såsom Lennart Hellsing, förnekar visserligen att de haft någon specifik mottagare i åtanke. De säger sig skriva för ”det inre barnet” – som om ett sådant verkligen funnes. Även då riktar sig författaren hur som helst till någon viss, inte till den ”inre tonåringen” till exempel. 

Vem riktar sig Barbro Lindgrens och Anna Höglunds nyutkomna pekbok Titta Hamlet! (2017) egentligen till? 

Bokens förlag Karneval placerar boken bland dess ”Barnböcker”. Bibliotekens samkatalog, biblioteksdatabasen LIBRIS, anger ”Barn/Ungdom” som tänkt läsarskara. Dagens Nyheters recensent Lotta Olsson menar att det är ”en pekbok som inte är för barn utan för ungdomar och vuxna” (DN 11/9-17), Per Svensson i Sydsvenskan (13/9-17) frågar sig, under rubriken ”Kanske den perfekta barnboken för vuxna?”: ”Kanske är detta inte en bok riktad till barn i pekåldern?” 

Sten Wistrand (Kulturdelen 20/9-17) tvekar: ”En bilderbok, alltså. För barn? Nja. Men man vet aldrig. Barns vägar äro, liksom Guds, outgrundliga. Så kanske hittar någon minsting fram till Titta Hamlet och blir förundrat betagen.”

http://www.kulturdelen.com/2017/09/20/bilderbok-titta-hamlet-av-barbro-lindgren-och-anna-hoglund/

Jag vet inte heller vem boken är avsedd för, eftersom jag inte läst den. Tillåt mig ändå tvivla avseende betagna barn! Möjligen bergtagna. Jag bygger förstås min undran enbart på citat och referat av de 94 ord som boken rymmer: Titta Hamlet. Hamlet inte glad. [Hans far är död]. Hamlet får annan pappa. Annan pappa jättedum...Hamlet svärdar Ofelias bror…Hamlets mamma dum… Hamlets mamma dricker farlig saft. Nu Hamlets mamma död…Ofelia ramlar vattnet. Nu Ofelia död. Hamlet jätteledsen.

Eller i Sten Wistrands sammanfattning:

Så sitter stackars Hamlet ensam på sin säng med det blodröda täcket i det kala och grå rummet. Kronan har hamnat på golvet, men i rummet bredvid ligger hans mamma och farbror i samma säng framför en blodröd gardin; farbrodern kramar ömt sin krona. Han är ”jättedum”. Sedan går det som det går och som det måste gå. ”Hamlet svärdar Ofelias pappa”. Ofelia blir galen och ”ramlar vattnet”. Ofelias bror svärdar Hamlet. Hamlet svärdar Ofelias bror. Hamlets mamma dricker farlig saft och dör. Hamlet svärdar ”skumma pappan”. Nu är alla döda (Kulturdelen 20/9-17).

Vilket är målgruppen?

Så vem är det egentligen som uppenbarligen av någon klokare, mer insatt person uppmanas titta på bilderna? Inte kan det väl vara samma människa som bara förstår det slags språk som boken förklarar bilderna med? Den enda rimliga tolkningen är att det är en vuxenpekbok, en låtsasbarnbok för vuxna om vuxna. Men för och om vilka vuxna då? 

Boken sägs visst redan vara slut på många ställen… Köpt av vem, till vem och varför? Berätta gärna ni som vet! Till dess att förslagen kommer in, gissar jag att boken inte köpts av samma vuxna som den tycks beskriva. Jag har fått intrycket av att Barbro Lindgren är en, som man förr sa, snäll människa, men här verkar hon driva med ungdomar och unga vuxna.

Ty det ligger nog en hel del i Per Svensson avslutande insikt:

Kanske är "Titta Hamlet” istället en ironisk kommentar till en tid då man också som vuxen pekar sig fram genom världen. Man plockar fram sin smartphone, pekar på skärmen och ljudar sig igenom dagens intriger och uppgörelser. "Anders dricker stark saft. Anders gör jättedumma saker. Styrelsen får annan ledamot” (Sydsvenskan 13/9-17).

Fast här åsyftas nog inte vilka vuxna som helst, även om nästan alla utom jag har en smartphone. De som ljudar sig fram till vad Anders Borg har gjort, är nog de förment halvillitterata ungdomar som inte längre tros kunna skriva riktig svenska och knappt läsa. De som tycker att denna infantilisering av unga människor är superroligt, känner sig själva knappast träffade av beskrivningen. DN:s Lotta Olsson tycks för sin del tro att de som har svårt att hålla sig för skratt är de som känner igen språkets ”överförenklade telegramform”… ”Vad då, vad är telegram?”

Jag har själv nyligen reagerat negativt på ironiseringen över förskolebarn i Ulf Starks och Linda Bondestams Diktatorn (Rönnberg 2017). Att ironisera över ungdomar och unga vuxna är förstås inte riktigt lika illa, då de kan försvara sig – ifall jag nu träffat rätt i min tolkning av ironins måltavla.

För inte driver väl Barbro Lindgren med de vuxna konstnärer, typ Suzanne Osten, som hävdar att även små barn behöver ”starka historier”? Här med grymma och brutala händelser av typen mord och självmord? Med norska författarkolleger typ Gro Dahle och Svein Nyhus, eller med det danska paret Oscar K.:s (pesudonym för Ole Dalgaard) och Dorte Karrebaek?

Fastän recensenterna inte kan avgöra vem Titta Hamlet! är riktad till eller gjord för, anses det ”sparsmakade”, ”halsbrytande” konstverket ändå vara genialt. Lindgrens ”och Höglunds respektfullt vanvördiga version är hur som helst helt oemotståndlig”. 

Boken må vara respektfull mot förlagan av Shakespeare, men ifall min tolkning är rimlig inte mot ungdomar. Kommer exempelvis Bibliotek Botkyrka att köpa in denna bok som kränker unga människor?

Facit?

Nej, jag tror givetvis inte att någon specifik person eller grupp förolämpas, men ironi kan med ironi bemötas – såväl som förstärkas. I en tid då allt anses kränkande och alla upplever sig kränkta, men ingen kan utpekas som den som kränker, kan säkert några känna sig träffade eller oroa sig för att små oskyldiga skulle göra det och ”sortera ut eller bort eller sålla”. 

Det är för mig således orimligt att boken trots sin barnaktiga text verkligen skulle rikta sig till förskolebarn. Troligare att den till sin spets drar de senaste årens bilderboksteman, med förskolor påminnande om koncentrationsläger (Lägret, 2011) eller en mors ”barmhärtighetsmord” av sin förståndshandikappade son åtföljt av moderns själv­mord (Idiot!, 2010). Kanske hade Lindgren även hört talas om Gro Dahles och dottern Kaia Dahle Nyhus’ sedan förra sommaren pågående bilderboksprojekt, som basunerats ut som ”porr för förskolebarn" (Sesam sesam), som visserligen utkom först förra månaden och nu diskuteras.

Om denna tydning vore den korrekta, skulle jag applådera Lindgren & Höglund. Den implicita kritiken mot att alla ämnen faktiskt inte lämpar sig för förskolebarn skulle då även sända en ”signal” till de kritiker som hyllar denna sorts ”verk” som inte vill kommunicera med barn, men ändå lånar bilderbokens uttryckssätt.

Eller finns det alternativa tolkningar? Hör i så fall av er!

Referens 

Rönnberg, Margareta: Vad säger barnen? Bilderböcker och demokrati, s.83-115 i Hedemark, Å & Karlsson, M (red.): Unga läser. Läsning, normer och demokrati, Möklinta: Gidlunds 2017

Helt OK enligt JO att av ideologiska skäl bränna PIPPI LÅNG-STRUMP I SÖDERHAVET och undanhålla vissa bilderböcker!

Jag gjorde ju i slutet av juli en JO-anmälan av Bibliotek Botkyrkas vana att på ideologiska grunder bränna och på andra sätt rensa bort till och med nyinköpta barnböcker (se blogg-inlägget 31/7-17). 

Chefsbibliotekarien och de sex bibliotekscheferna i kommunen hade i oktober 2014 enats om att kassera samtliga exemplar av alla versioner av Pippi Långstrump i Söderhavet, även de utan ”n-ord”. Verksamhetsutvecklaren som utformat Botkyrkas biblioteksplan, tillika på sin fritid aktiv i ett kampanjande antirasistiskt nätverk, menade enligt ett mötes-protokoll att…:

”…det känns riktigt obehagligt att bläddra i den. Söderhavsborna framställs som undergivna de vita människorna, som genast när de kommer dit blir hyllade som kungligheter. Inte kan ’kurrekurredutterna’ tala ordentligt heller. Det är väldigt känsligt att ge sig på Astrid Lindgren, men jag tycker att denna specifika bok inte är kompatibel med vårt interkulturella förhållningssätt.”

Kollegerna instämde och menade att boken är oförenlig med förbudet mot diskriminering och principen om alla barns lika värde i FN:s konvention om barnets rättigheter.

Exempel 2

Året innan hade två bilderböcker för förskolebarn dömts ut: Pernilla Stalfelts Färgerna (2008) och Lisa Bjärbos & Jesús Veronas Eddie får en lillebror (2013). Färgerna därför att boken ”innehåller stereotyp av amerikanska ursprungsfolk som får illustrera färgen röd” och för att där finns mycket ”problematik på normkritisk nivå”. 

Eddie får en lillebror döms ut därför att innehållet är stereotypt och alltigenom ”stötande ur rasifierades perspektiv”: den 3-årige huvudkaraktären Eddie leker nämligen ”Indian” iklädd ”Indiandräkt”. Pojken har onekligen två blå kritstreck på varje kind och fjäderskrud på huvudet, samt i handen ibland en tomahawk. I bakgrunden finns på två av uppslagen även ett ”indiantält”, pilar och en pilbåge. Detta anses kränka den amerikanska ursprungsbefolk-ningen.

Exempel 3

Ytterligare ett år tidigare hade Botkyrkas bibliotek portat den svarta stiliserade djurgestalten Lilla Hjärtat i sex bilderböcker för 2-4-åringar av Stina Wirsén. De 1-2 år gamla, och således nyinköpta böckerna, ansågs när de nyss köptes in inte vara problematiska. Nu däremot, efter en antirasistisk kampanj av 50-talet antirasistiska aktivister, påstås två av de fyra tecknade små djurgestalterna representera asiater och svarta på ett rasstereotypt sätt. 

När Sveriges radio kontaktade andra bibliotek i Stockholm, Göteborg och Umeå planerade inget att plocka bort böckerna med Lilla Hjärtat. Inga Lundén, chef på Stockholms stads-bibliotek, är lyckligtvis ingen anhängare av åsiktsbaserad kommunal censur:

”Vi har diskuterat mycket men vi har kommit fram till att vi drar inte undan böcker ens när författaren vill det utan har vi tagit ställning och köpt in en bok så har vi det. Vi gallrar inte på åsikter, säger Inga Lundén” (sr.se 20/12-12).

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=103&artikel=5388075  [21/9-17]

Heder åt Stockholms stadsbibliotek! Andra bibliotek i landet (i Malmö, Lund, Helsingborg och Luleå till exempel) följde dock i Botkyrkas upptrampade spår och flyttade åtminstone böckerna med Wirséns tecknade figur till magasinet eller ännu längre bort.

Eufemismer = förskönande uttryck

I samtliga fall har de biblioteksansvariga i Botkyrka uppenbarligen varit medvetna om det tvivelaktiga i sitt agerande och därför kämpat med att finna acceptabla beteckningar på sitt agerande. På Botkyrka kommuns (numera borttagna) webbsida formulerades 2012 det känsliga i termer av att man ”väljer bort” böckerna… Det vill säga: som om det handlade om inköpsbeslut, trots att inköpen redan var gjorda – och det helt nyligen för tydligen bort-slösade skattepengar… 

http://www.botkyrka.se/Nyheter/Sidor/Biblioteken-i-Botkyrka-väljer-bort-Lilla-Hjärtat.aspx

Inte ens alla bibliotekarier aktiva ute på filialerna var med på tåget, varför ledningen fick kämpa med att göra språket sväljbart: 

”Kan man skriva: Varför vi inte behöver ha Lilla Hjärtat i biblioteken. Eller Varför vi tar bort Lilla Hjärtat /…/. Ordet ’gallra’ är ok som fackord i biblioteken.  Men för allmänhetens öron har det fel klang. Nästan lika illa som ’portar’ /.../. En annan punkt som är viktig externt är att varje folkbibliotek alltid gör ett urval, inte har allt” (citerat av Alcalá, Ystads Allehanda 22/8-15, utifrån mail och mötesprotokoll).

Friande (?) beslut

Jag menade i min JO-anmälan att ovan tre exempel tyder på viss systematik i den ideologiskt grundade utrensningen av ett tiotal titlar. Något som kanske ägt rum redan tidigare och möjligen fortfarande äger rum, utan allmänhetens vetskap. Det tycker tydligen inte JO:s Cecilia Renfors, som i sitt beslut (2017-09-19) skriver ”Din anmälan ger inte anledning till någon åtgärd eller något uttalande från min sida”. 

Ingen motivering ges således, men beslutet betyder kanske att Kultur- och fritidsnämnden i Botkyrka frias, eller att det acceptabla i dess agerande inte kräver någon utredning eller något förtydligande.

Bibliotek Botkyrka har hänvisat till sin verksamhetsplan, som för 2017 hävdar att yttrandefrihet, som inkluderar friheten att ta emot andras yttranden, är underordnad bland annat den mänskliga rättigheten till frihet från diskriminering. Att:

”När värden som yttrandefrihet, frihet från diskriminering, rätt till liv och säkerhet står emot varandra, till exempel i bibliotekets programverksamhet eller medieurval, är frihet från diskriminering, rätt till liv, frihet och personlig säkerhet överordnade värden.” 

Tolkningen att ”frihet från diskriminering” i fallet med bokinköp skulle vara överordnad tryckfriheten, är enligt ett JO-beslut om faktaböcker för vuxna från 28 juni i år (Dnr 2654-2016) rörande samma bibliotek dock felaktig. Detsamma gäller emellertid uppenbarligen inte böcker för barn, att döma av beslutet av den 19/9-17. 

Biblioteken i kommunen (och de i ute i landet som följer Botkyrka som sin förebild) kan således även framgent gå vidare på den inslagna vägen. Således fortsätta att kränka barns informationsfrihet, som jag utgått från var garanterad av FN:s konventions om barnets rättigheter. Dess artikel 13 säger nämligen om barnets informationsfrihet inbakad i dess yttrandefrihet:

Barnet ska ha rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, i tal, skrift eller tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.

Utövandet av denna rätt får underkastas vissa inskränkningar men endast sådana som är föreskrivna i lag och som är nödvändiga (a) för att respektera andra personers rättigheter eller anseende; eller (b) för att skydda den nationella säkerheten, den allmänna ordningen (ordre puplic) eller folkhälsan eller den allmänna sedligheten (artikel 13, med mina kursiver tillagda).

Möjligen har JO-beslutet baserats på undantaget (a) i denna artikel 13, antingen uttytt som att gestaltningen av svarta stiliserade fiktionsgestalter skulle kränka reella svarta boklånande barns anseende, genom att tolkas som en representation av dem själva. Detta förutsätter att 2-4-åringarna tolkar bilderna så som vuxna gör. Ingenting tyder på det.

Eller så har (a) av JO tolkats som att böckernas förekomst i boktrågen inte skulle respektera svarta biblioteksbesökande barns rättigheter att ”känna sig välkomna på biblioteket”, utan skulle få dem att känna sig diskriminerade i meningen negativt särbehandlade. Bäggedera är missuppfattningar, enligt min mening.

Skönlitteratur är inte informativ – inte viktig för demokratin? 

Ännu en alternativ tolkning av beslutet vore att skönlitteratur inte kan anses vara eller komma med någon typ av information och att enbart utrensning av faktaböcker för barn skulle kunna kritiseras av JO? Ytterligare en tolkningsmöjlighet vore att JO inte anser de utrensade böckerna vara konstnärliga nog? Det är dock en uppfattning som inte delats av kritiker eller barnlitteraturforskare. Jag gissar här bara. Skälet får vi inte veta någonting om – åtminstone inte denna gång…

Verksamhetschefen för biblioteken i kommunen hade sålunda rätt i sin tolkning av tidigare JO-kritik av samma biblioteks ställningstaganden beträffande två faktaböcker för vuxna. Hon drog i juli denna slutsats efter en fråga från DN-journalisten:

”Men i beslutet står att det inte finns ”något utrymme för ett folkbibliotek att ta hänsyn till de värderingar och åsikter som förs fram”.

– Deras beslut gäller fakta- och debattböcker, inte skönlitteratur för barn. Vi tolkar beslutet utifrån det. Annars får väl någon JO-anmäla oss igen”(DN 22/7-17).

http://www.dn.se/kultur-noje/den-senaste-debatten-har-blivit-absurd-och-lojevackande/ [hämtat 27/7-17]

JO-anmälde gjorde jag alltså...

Huruvida JO skulle rikta kritik eller inte gentemot en ideologiskt grundad vägran att köpa in viss skönlitteratur för vuxna – eller mot fackböcker för barn – förblir således oklart, men åtminstone en sak blir genom JO:s beslut av 19 september 2017 klarlagd: skönlitteratur för barn anses ej vara viktig för ett demokratiskt samhälle. 

Att rensa ut barnböcker utifrån grunda barnlitteraturanalyser och privata identitetspolitiska tolkningar är numera således OK. Fältet är nu fritt för andra litteraturaktivister att fortsätta på denna linje. Exempelvis samer kan samla ett 50-tal upprörda och kräva att vissa böcker som sägs representera dem är kränkande och därför bör rensas ut. 

Exempelvis Elsa Beskows Olles Skidfärd (1907), där lille Olle i Kung Vinters palats ser ”lappgubbar”, ”lappgummor” och ”lappojkar” tillverka leksaker som ska bli julklappar. Under en paus från arbetet går Olle ut med ”lappbarnen” och leker och får av dem lära sig åka skridskor och utförsåkning på skidor:

”Samerna framstår närmast som mytologiska sagoväsen, samtidigt som både text och bild tydligt definierar dem som ’lappar’ både när det gäller utseende och kläder, framställda i enlighet med rasbiologins beskrivningar som kortvuxna med svart hår och gulaktig hy.

Bilderna av ’lapparna’ som tillverkar leksaker i en kåtaliknande verkstad, är en parallell till framställningen av samer som godmodigt välkomnar turister till fjällen, och går också igen i produktionen av ’lappdockor’: samerna är tillgängliga och till för majoritetssamhällets njutning och nöje” (a a).

https://bildersmakt.se/stereotyper-av-samer-i-barnlitteraturen

Allt enligt botkyrkabaserade Mångkulturellt Centrums anonymt tillkomna kunskaps-bank Bilders makt, som vill ge verktyg för fördjupad visuell läskunnighet om rasistiska stereotyper.

"Men Astrid Lindgren och förlaget har ju själva velat radera ut 'negerkung' ur Pippi-böckerna...?" Det är ytterligare ett skäl att INTE sudda!

Till alla er som oblygt uttalat er om Pippi-bränningen utan att ta reda på fakta: läs min JO-anmälan, helst texten på min barnkulturblogg i måndags (31/7), då JO:s typsnitt är mer svårläst! http://barnisten.blogspot.se/2017/08/botkyrka-jo-anmald-av-privatpersonen.html  

Jag är alltså den som Dagens Nyheter igår (31/7-17) kallade för ”privatpersonen” som JO-anmält Bibliotek Botkyrka för den ideologiska barnboksutrensningen inte bara av Pippi Långstrump i Söderhavet utan tio andra barnböcker. Jag kunde även kallas ”69-åringen” eller ”Visbyprofessorn”, men föredrar ”barnisten” Rönnberg! 

http://www.dn.se/kultur-noje/botkyrka-jo-anmals-for-utgallring-av-pippi-bok/ 

Jag vet inte varför mitt namn ”skyddas” i DN med tanke på att en JO-anmälan är allmän handling, men har mina aningar. Inte heller vet jag varför DN enbart talar om ”utgallringen av Pippi”, när jag i min anmälan talar om tio barnböcker och jag tycker mig se systematiska tendenser. Troligen är det för att man själv bara fokuserat på den titeln och missat Botkyrkas minst sagt tvivelaktiga hantering av de övriga.

Ej heller förstår jag varför DN-Kultur tycks ta ställning för Botkyrkas agerande, när man (artikeln saknar angiven upphovsmänniska) skriver ”trots att” i nedan stycke:

”Hanteringen har vållat infekterad debatt, trots att Anja Dahlstedt, verksamhetschef för biblioteken, har påpekat att det har rört sig om en rutinmässig gallring av böcker med föråldrat innehåll […] Det här är någonting som sker hela tiden, säger hon, att man byter ut föråldrade utgåvor mot nya” (DN 31/7). 

Vore inte ”rutinmässig gallring” i form av ideologiskt grundad utrensning ännu värre? Något att rent av undersöka, om den nu ”sker hela tiden”? Lika förundrad är jag över att DN inte problematiserar vad som kan anses vara ”föråldrat” – inte minst bedömt av vem och på vilka grunder någon ger sig själv rätten att göra denna åldersbedömning av ord. 

I över 40 års tid har jag kämpat för barns informationsfrihet och deras rätt till sina egna mediepreferenser. De senaste fyra åren mot hur biblioteksledningen för Bibliotek Botkyrka låtit sig påverkas av högljudda antirasistiska aktivister, ja, rent av inom sin verksamhet haft bibliotekarier som varit mycket aktiva i kampanjen mot Stina Wirséns svarta djurfigur Lilla Hjärtat. Jag har bland annat gjort det i två böcker (2013 och 2014). 

Det är givetvis OK för en bibliotekarie att på sin fritid vara aktivist, men däremot enligt lag förbjudet att vara det i sin yrkesroll. Många bibliotekarier har kommit till Botkyrkas försvar, även ”biblioteksutbildade” såsom Salka Sandén som inte tog reda på fakta innan hon skrev ”Ta reda på fakta innan du uttalar dig, Janne Josefsson” (Aktuellt Fokus 12/7-17), liksom journalistutbildade Emanuel Karlsten i Göteborgs-Posten (”Pippis hårda pärmar bränns – Inte ackompanjerade av naziflaggor” (G-P 14/7-17), som utan självinsikt retoriskt avslutar med den enkelriktade frågan till Janne Josefsson: “Vet vi vad vi gör?” 

Det kan rent av bli ännu värre i Botkyrka, med tanke på att kommunens nya kulturchef Ida Burén är före detta aktivist och verksamhetsledare på Intercult. Hon ger med lika lite på fötterna som alla andra, i en intervju med Borås Tidning (18/7-17), detta svar på frågan… 

…”I sitt sommarprogram påstod Janne Josefsson att biblioteket i Botkyrka brände böcker av Astrid Lindgren. Vad säger du om det? 

–Jag tycker det är onödig populistisk retorik och använda ordet "bokbål" om vanlig soprutin. Botkyrka bibliotek har inget uppdrag att bevara allt, däremot att uppdatera och anpassa till sin målgrupp.... Biblioteket har dessutom lyft fram Astrid Lindgrens böcker och sett till att de finns på många olika….” (Boråsarens svar efter profilens sommarprat: "Populistisk retorik”, BT 18/7-17)

http://aktuelltfokus.se/salka-sanden-ta-reda-pa-fakta-innan-du-uttalar-dig-janne-josefsson/

http://www.gp.se/nöje/kultur/pippis-hårda-pärmar-bränns-inte-ackompanjerade-av-naziflaggor-1.4445855

http://www.bt.se/kultur-o-noje/jag-ser-fram-mot-en-bra-kombo/ 

Janne Josefsson använde i sitt Sommar-program (P1, 9/7-17) aldrig ordet ”bokbål”, men återkommande ideologisk utrensning får verkligen inte bli någon ”vanlig soprutin”! "Anpassningen till målgruppen" ska låntagaren eller dess föräldrar sköta. Bibliotekens uppdrag är förvisso att främja läsandet bland barnen i kommunen, däremot inte bestämma vad de ska få läsa och begränsa utbudet utifrån egna värderingar eller försvåra tillgäng-ligheten till böcker avsedda för barn. 

Särskilt inte när dessa böcker redan är inköpta för kommuninvånarnas pengar och varit ansedda såsom lämpliga i flera år. Att till och med nyinköpta böcker plötsligt rensas ut på grund av att de efter en protestgrupps aktioner påstås vara ”rasistiska” är oacceptabelt, för att inte säga olagligt.

Talet om vanlig rutin är en återkommande undanflykt, inte bara från Botkyrkas verksam-hetschef för biblioteken, Anja Dahlstedt, och den nya kulturchefen Ida Burén. Salka Sandén menar också att det… 

”…inte är konstigt att gallra ut ett gammalt exemplar av Pippi Långstrump för att ersätta det med samma bok i ny utgåva […] du [= Janne Josefsson] kanske skulle ha glädje av att få en och annan grundläggande sak förklarad för dig kring hur folkbibliotek fungerar och inte fungerar. Med basic kunskaper om den verksamhet man pratar om behöver man inte dra osanna demoniserande slutsatser som bara får en att framstå som just okunnig”.

http://aktuelltfokus.se/salka-sanden-ta-reda-pa-fakta-innan-du-uttalar-dig-janne-josefsson/  12/7-17

Ett barn skulle svara "Den som sa det, han va' det"... Sandén fortsätter med att bedyra: ”Och nej: bibliotekarier gallrar inte av ’ideologiska’ skäl! En bibliotekarie har en god utbildning som gör att många olika aspekter vägs in i bedömningen både vid gallringar och inköp på bibliotek.” 

Ingen oskyldig vardagspraktik – utan baserat på ren ideologi

Så låt oss ta reda på "basic fakta"! Det rörde sig inte om ett enda exemplar som plötsligt blev ”föråldrat”, utan samtliga av denna bok på kommunens sex bibliotek. Det berodde inte på att det plötsligt var trångt i alla bibliotekens hyllor just vid bokstaven L, och skedde heller inte för att ersätta exemplaret med ett nyutkommet (som väl tar lika stor plats i hyllan?). Den ideologiska rensningen ägde nämligen rum året innan 2015 års titel kom ut och denna var dessutom INTE samma bok, utan, som Sandén mycket riktigt skriver, ”den nu gällande” friserade versionen. Man kan börja oroa sig beträffande hur länge nu denna senaste version anses vara ”gällande”.

Men Astrid Lindgren har ju själv velat sudda ut ordet/förledet ”neger-”… Detta är ett annat ogiltigt argument som anförts av flera inblandade. Exempelvis av Roger Vintemar, tillför-ordnad förvaltningschef för kultur- och fritidsförvaltningen i Botkyrka kommun. Det är förvisso riktigt att Astrid Lindgren själv redan 1970 i en intervju med Elisabeth Frankl (”Strängt personligt med Elisabeth Frankl”, Expressen 6/12-70) framhöll att hennes avsikt aldrig varit att framställa Pippi som rasistisk. 

Författaren fick frågan om hon skulle ha skrivit Pippi Långstrump annorlunda 1970, då intervjun gjordes.

”Ja, jag skulle ta bort en massa idiotier. […] Spiksäkert är att jag inte skulle ha gjort Pippis pappa till negerkung! En vit kille som kommer till Söderhavet och sätter på sig bambukjol! […] Men det är ju inte så att jag tänkte att vi är så överlägsna dom svarta så att om vi kommer till Söderhavet blir vi genast kungar. Det är några som har tyckt att detta var en sådan oerhörd rasism. 

Vad dom än kan säga om mig personligen, om dom tror att jag har några som helst rasistiska tendenser så är det fel. Och det hade Pippi inte heller.
Men tiderna har ändrats och i dag skulle jag inte gjort honom till negerkung. Han skulle antagligen varit sjökapten eller pirat” (AB 6/12-70).

Detta intervjusvar har senare tolkats med betoning på ”negerkung”, medan det lika gärna kunde betonas ”negerkung”. År 1970 var användningen av ordet ”neger” neutralt, enligt till exempel radioprofilen Lars-Gunnar Andersson, professor i modern svenska vid Göteborgs universitet (Borås Tidning 26/8-11 https://archive.is/bBxky hämtat 1/8-17). 

Ännu 2006 ville Astrid Lindgrens dotter Karin Nyman inte medge några ändringar:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11012041.ab  (AB 8/12-06)

Det nya förordet i Pippi Långstrump-böckerna, av Astrid Lindgrens dotter:

  

Till Läsaren

  De tre böckerna om Pippi Långstrump skrevs 1945, 1946 och 1948. En hel del av det som finns i Pippis värld är typiskt för den tiden och okänt för barn som läser böckerna på 2000-talet. Som skurlov och hembiträden, livstycken och fiskleverolja, barn som inte får säga du till sin fröken.

  På 1940-talet var negrer det vedertagna svenska namnet på människor med svart hudfärg som levde i andra världsdelar än vår. Det bodde just inga svarta människor i Norden, mycket få svenska barn hade sett några i verkligheten, och TV fanns inte än. ”Negrer” var exotiska.

  På 2000-talet har ordet neger kommit att uppfattas som så förolämpande att utgivarna av Pippi Långstrump-böckerna har tvingats fråga sig om de bör rensa bort ordet ur texten överallt där det förekommer. Byta ut det, skriva om. Pippi skulle då exempelvis inte säga: ”Min mamma är en ängel och min pappa är en negerkung” till Tommy och Annika, utan – ja, vad tycker vi att hon skulle säga?

  Saken är inte riktigt så enkel som man kanske kan tro.

  Pippi kan förstås aldrig göras till ett 2000-talsbarn. Och det har alltid varit en omöjlighet att få henne att uppträda lämpligt. Själva vanvördigheten rår ingen på. Däremot kan vi inte se att hon någonstans i böckerna uppträder fördomsfullt.

  Vi som är Astrid Lindgrens rättighetsinnehavare efter hennes död har inte velat medge en modernisering av hennes Pippi Långstrump-böcker.

  

  Karin Nyman

  Saltkråkan AB

  

År 2015 hade debatten dock haft verkan...

Att den nya utgåvan av förlaget rensats från ett ord som många svenskar – felaktigt – tror idag motsvarar det amerikanska ”N-word”, eller att en bild eller hela böcker med författa-rens goda minne suddats ut/”restaurerats” respektive dragits in, är heller ingen giltig anled-ning till ideologisk utgallring. Ett förlag eller en författare är ingen myndighet bunden av lagar. Att de av kommersiella skäl eller på grund av upplevt obehag fallit till föga för en högröstad liten grupp aktivister i debatten utgör inget legitimt skäl för en myndighet såsom ett kommunbibliotek (under kommunens Kultur- och fritidsförvaltning) att ägna sig åt ideologisk eller politisk utrensning. 

Egentligen är det precis tvärtom: det är då extra viktigt att inte sudda i historien och därmed i det förflutna.



PS
Artikeln är även införd idag (2/7-17) med en annan rubrik, för att studera läsares preferenser....   DS

Botkyrka JO-anmäld av ”privatpersonen” Margareta Rönnberg för bibliotekens upprepade utgallring av förment rasistiska barnböcker

Till alla er som oblygt uttalat er om Pippi-bränningen utan att ta reda på fakta: läs min JO-anmälan, helst på min barnkulturblogg från i måndags, då JO:s typsnitt är mer svårläst: barnisten.blogspot.se  (31/7-17) 

Jag är alltså den som Dagens Nyheter igår (31/7-17) kallade för ”privatpersonen” som JO-anmält Bibliotek Botkyrka för den ideologiska barnboksutrensningen inte bara av Pippi Långstrump i Söderhavet utan tio andra barnböcker. Jag kunde även kallas ”69-åringen” eller ”Visbyprofessorn”, men föredrar ”barnisten” Rönnberg! 

http://www.dn.se/kultur-noje/botkyrka-jo-anmals-for-utgallring-av-pippi-bok/ 

Jag vet inte varför mitt namn ”skyddas” i DN med tanke på att en JO-anmälan är allmän handling, men har mina aningar. Inte heller vet jag varför DN enbart talar om ”utgallringen av Pippi”, när jag i min anmälan talar om tio barnböcker och jag tycker mig se systematiska tendenser. Troligen är det för att man själv bara fokuserat på den titeln och missat Botkyrkas minst sagt tvivelaktiga hantering av de övriga.

Ej heller förstår jag varför DN-Kultur tycks ta ställning för Botkyrkas agerande, när man (artikeln saknar angiven upphovsmänniska) skriver ”trots att” i nedan stycke:

”Hanteringen har vållat infekterad debatt, trots att Anja Dahlstedt, verksamhetschef för biblioteken, har påpekat att det har rört sig om en rutinmässig gallring av böcker med föråldrat innehåll […] Det här är någonting som sker hela tiden, säger hon, att man byter ut föråldrade utgåvor mot nya” (DN 31/7). 

Vore inte ”rutinmässig gallring” i form av ideologiskt grundad utrensning ännu värre? Något att rent av undersöka, om den nu ”sker hela tiden”? Lika förundrad är jag över att DN inte problematiserar vad som kan anses vara ”föråldrat” – inte minst bedömt av vem och på vilka grunder någon ger sig själv rätten att göra denna åldersbedömning av ord. 

I över 40 års tid har jag kämpat för barns informationsfrihet och deras rätt till sina egna mediepreferenser. De senaste fyra åren mot hur biblioteksledningen för Bibliotek Botkyrka låtit sig påverkas av högljudda antirasistiska aktivister, ja, rent av inom sin verksamhet haft bibliotekarier som varit mycket aktiva i kampanjen mot Stina Wirséns svarta djurfigur Lilla Hjärtat. Jag har bland annat gjort det i två böcker (2013 och 2014). 

Det är givetvis OK för en bibliotekarie att på sin fritid vara aktivist, men däremot enligt lag förbjudet att vara det i sin yrkesroll. Många bibliotekarier har kommit till Botkyrkas försvar, även ”biblioteksutbildade” såsom Salka Sandén som inte tog reda på fakta innan hon skrev ”Ta reda på fakta innan du uttalar dig, Janne Josefsson” (Aktuellt Fokus 12/7-17), liksom journalistutbildade Emanuel Karlsten i Göteborgs-Posten (”Pippis hårda pärmar bränns – Inte ackompanjerade av naziflaggor” (G-P 14/7-17), som utan självinsikt retoriskt avslutar med den enkelriktade frågan till Janne Josefsson: “Vet vi vad vi gör?” 

Det kan rent av bli ännu värre i Botkyrka, med tanke på att kommunens nya kulturchef Ida Burén är före detta aktivist och verksamhetsledare på Intercult. Hon ger med lika lite på fötterna som alla andra, i en intervju med Borås Tidning (18/7-17), detta svar på frågan… 

…”I sitt sommarprogram påstod Janne Josefsson att biblioteket i Botkyrka brände böcker av Astrid Lindgren. Vad säger du om det? 

–Jag tycker det är onödig populistisk retorik och använda ordet "bokbål" om vanlig soprutin. Botkyrka bibliotek har inget uppdrag att bevara allt, däremot att uppdatera och anpassa till sin målgrupp.... Biblioteket har dessutom lyft fram Astrid Lindgrens böcker och sett till att de finns på många olika….” (Boråsarens svar efter profilens sommarprat: "Populistisk retorik”, BT 18/7-17)

http://aktuelltfokus.se/salka-sanden-ta-reda-pa-fakta-innan-du-uttalar-dig-janne-josefsson/

http://www.gp.se/nöje/kultur/pippis-hårda-pärmar-bränns-inte-ackompanjerade-av-naziflaggor-1.4445855

http://www.bt.se/kultur-o-noje/jag-ser-fram-mot-en-bra-kombo/ 

Janne Josefsson använde i sitt Sommar-program (P1, 9/7-17) aldrig ordet ”bokbål”, men återkommande ideologisk utrensning får verkligen inte bli någon ”vanlig soprutin”! "Anpassningen till målgruppen" ska låntagaren eller dess föräldrar sköta. Bibliotekens uppdrag är förvisso att främja läsandet bland barnen i kommunen, däremot inte bestämma vad de ska få läsa och begränsa utbudet utifrån egna värderingar eller försvåra tillgäng-ligheten till böcker avsedda för barn. 

Särskilt inte när dessa böcker redan är inköpta för kommuninvånarnas pengar och varit ansedda såsom lämpliga i flera år. Att till och med nyinköpta böcker plötsligt rensas ut på grund av att de efter en protestgrupps aktioner påstås vara ”rasistiska” är oacceptabelt, för att inte säga olagligt.

Talet om vanlig rutin är en återkommande undanflykt, inte bara från Botkyrkas verksam-hetschef för biblioteken, Anja Dahlstedt, och den nya kulturchefen Ida Burén. Salka Sandén menar också att det… 

”…inte är konstigt att gallra ut ett gammalt exemplar av Pippi Långstrump för att ersätta det med samma bok i ny utgåva […] du [= Janne Josefsson] kanske skulle ha glädje av att få en och annan grundläggande sak förklarad för dig kring hur folkbibliotek fungerar och inte fungerar. Med basic kunskaper om den verksamhet man pratar om behöver man inte dra osanna demoniserande slutsatser som bara får en att framstå som just okunnig”.

http://aktuelltfokus.se/salka-sanden-ta-reda-pa-fakta-innan-du-uttalar-dig-janne-josefsson/  12/7-17

Ett barn skulle svara "Den som sa det, han va' det"... Sandén fortsätter med att bedyra: ”Och nej: bibliotekarier gallrar inte av ’ideologiska’ skäl! En bibliotekarie har en god utbildning som gör att många olika aspekter vägs in i bedömningen både vid gallringar och inköp på bibliotek.” 

Ingen oskyldig vardagspraktik – utan baserat på ren ideologi

Så låt oss ta reda på "basic fakta"! Det rörde sig inte om ett enda exemplar som plötsligt blev ”föråldrat”, utan samtliga av denna bok på kommunens sex bibliotek. Det berodde inte på att det plötsligt var trångt i alla bibliotekens hyllor just vid bokstaven L, och skedde heller inte för att ersätta exemplaret med ett nyutkommet (som väl tar lika stor plats i hyllan?). Den ideologiska rensningen ägde nämligen rum året innan 2015 års titel kom ut och denna var dessutom INTE samma bok, utan, som Sandén mycket riktigt skriver, ”den nu gällande” friserade versionen. Man kan börja oroa sig beträffande hur länge nu denna senaste version anses vara ”gällande”.

Men Astrid Lindgren har ju själv velat sudda ut ordet/förledet ”neger-”… Detta är ett annat ogiltigt argument som anförts av flera inblandade. Exempelvis av Roger Vintemar, tillför-ordnad förvaltningschef för kultur- och fritidsförvaltningen i Botkyrka kommun. Det är förvisso riktigt att Astrid Lindgren själv redan 1970 i en intervju med Elisabeth Frankl (”Strängt personligt med Elisabeth Frankl”, Expressen 6/12-70) framhöll att hennes avsikt aldrig varit att framställa Pippi som rasistisk. 

Författaren fick frågan om hon skulle ha skrivit Pippi Långstrump annorlunda 1970, då intervjun gjordes.

”Ja, jag skulle ta bort en massa idiotier. […] Spiksäkert är att jag inte skulle ha gjort Pippis pappa till negerkung! En vit kille som kommer till Söderhavet och sätter på sig bambukjol! […] Men det är ju inte så att jag tänkte att vi är så överlägsna dom svarta så att om vi kommer till Söderhavet blir vi genast kungar. Det är några som har tyckt att detta var en sådan oerhörd rasism. 

Vad dom än kan säga om mig personligen, om dom tror att jag har några som helst rasistiska tendenser så är det fel. Och det hade Pippi inte heller.
Men tiderna har ändrats och i dag skulle jag inte gjort honom till negerkung. Han skulle antagligen varit sjökapten eller pirat” (AB 6/12-70).

Detta intervjusvar har senare tolkats med betoning på ”negerkung”, medan det lika gärna kunde betonas ”negerkung”. År 1970 var användningen av ordet ”neger” neutralt, enligt till exempel radioprofilen Lars-Gunnar Andersson, professor i modern svenska vid Göteborgs universitet (Borås Tidning 26/8-11 https://archive.is/bBxky hämtat 1/8-17). 

Att den nya utgåvan av förlaget rensats från ett ord som många svenskar – felaktigt – tror idag motsvarar det amerikanska ”N-word”, eller att en bild eller hela böcker med författa-rens goda minne suddats ut/”restaurerats” respektive dragits in, är heller ingen giltig anled-ning till ideologisk utgallring. Ett förlag eller en författare är ingen myndighet bunden av lagar. Att de av kommersiella skäl eller på grund av upplevt obehag fallit till föga för en högröstad liten grupp aktivister i debatten utgör inget legitimt skäl för en myndighet såsom ett kommunbibliotek (under kommunens Kultur- och fritidsförvaltning) att ägna sig åt ideologisk eller politisk utrensning. 

Egentligen är det precis tvärtom: det är då extra viktigt att inte sudda i historien och därmed i det förflutna.