Överallt talas det idag om ”identitet”. När jag själv var barn och ung, på 50-60-talet använde sig däremot knappt någon enda av begreppet ifråga. På den tiden hade man i bästa fall personlighet eller karaktär. Däremot ordades det då mycket om de ungas idoler, alltid med en underförstådd oro för att den som hade en viss film-, musik- eller fotbollsstjärna som sin idol ville/skulle bli som förebilden. Således ett slags automatisk identitetspåverkan.
Tankegången dog inte heller ut under 70-80-talet, när inte minst medieforskares begrepp ”önskeidentifikation” utgick från att den unga tv-tittaren själv ville vara – och även blev – som den våldsamme hjälten eller "omoraliska" flickan…
Varför är då talet om ungas identitetsskapande så frekvent idag? Tankegångarna om en enskild individs många (!) ”flytande” identiteter är förstås ett symptom på globala förändringar såsom migration och medieutvecklingen, men även föranledd av den galopperande individualismen, som alla tre av särskilt nostalgiker upplevs som omvälvande, för att inte säga krisframkallande.
Andra hyllar tvärtom ”valbarheten” idag, inte bara vad gäller ”identiteter” och inte bara beträffande nätidentiteter: ”Man kan vara vem man vill”, sägs det – ironiskt nog i samma andetag som ”man måste få vara den man är”, ”få vara sig själv”… Går det verkligen?!
Vad som i det offentliga samtalet menas med ordet ”identitet” skiftar emellertid, då nästan alla har sin egen definition, till synes utan att bekymra sig om att andra använder eller tolkar det på ett helt annat sätt. Också vetenskapliga discipliner och forskare har högst olikartade synsätt och beteckningar på det identitetsarbete som det innebär att skapa sig själv – eller snarare: skapa sitt ”jag”. Att göra sig förstådd är förstås inte avsikten, utan att meritera sig.
Identitet kan exempelvis syfta på att själv definiera vem man är, ha en realistisk bild av sig själv, vara medveten om alla sina identitetsfacetter (goda såväl som sämre) eller förstå de skiftande roller som man spelar, avhängiga av andras ”motroller”. Man föds således inte med sin identitet, hittar heller inte efterhand sitt ”sanna” jag, utan skapar identiteten i samspel (medspel och motspel) med andra i social interaktion och ömsesidiga sociala relationer.
”Identitetspåverkan” från tv-figurer och Internetbekantskaper?
Detta samspel ägde även ”förr i tiden” rum i interaktion med mediefigurer, trots att man aldrig verkligen träffade dem. Den var ”bara föreställd” men således även den ”relationsmässig”, dessutom icke-stabil när den unga människan inom kort gick vidare till nästa idol… Ofta förklarades denna ”identitetspåverkan” i termer av olika former av ”identifikation” eller imitation. Jag har i andra sammanhang hävdat att mediefigurer snarare är ”efter-bilder” än några förebilder, när barnet söker efter någon karaktär eller stjärna som är precis som barnet själv redan upplever sig vara och nu söker bekräftelse från genom symbolisk, föreställd uppbackning.
Det som det så framgångsrika mediepåverkansfelslutet missade var dessutom, att tv-tittande och filmhörskådande alltid är fråga om barnets aktiva urval, tolkning, prövande i lek eller samtal tillsammans med andra och slutligen dess – eventuella – tillägnande av medielärdomar alternativt mediedumheter. Ytterst sällan handlar dock mediernas ”identitetspåverkan” om barnets jämförelse med, eller övertagande av, hela tv-person-ligheter eller deras exakta handlingar, bortsett från oviktiga yttre attribut såsom sätt att klä sig, frisyr etc.
Redan i berättelsen i sig, ser det åskådande barnet de övriga karaktärernas reaktioner på det som barnet kanske tycker är coolt hos en viss figur. När barnet sedan prövar på liknande agerande i vardagen, reagerar också den faktiska omgivningen antingen gillande eller avståndstagande. Förutom sådana förhandlingar kan såväl positiva som negativa teman i berättelserna bidra till en bearbetning av barnets upplevelse av sig själv. Man inser att man inte är ensam om egenskapen eller om andras behandling av en. Eller om sin egen behandling av andra.
Nedtagningar av dumma inom fiktionsberättelsen som man tycker sig själv känna igen, kan också stärka ens självkänsla, inte minst efteråt när man tänker på det man sett och upplevt. Även när man talar med kamraterna om vissa inslag eller karaktärer kan barnet få ny insikt om sig själv, när det märker att andra inte håller med om det man själv gillat, eller när man själv inte håller med andra om deras värdering av X.
Idag är emellertid inte tv, film eller video, utan Internets sajter och tjänster, de medier som vuxenvärlden oroar sig över. Återigen rör farhågorna ”identitetspåverkan”, även om begreppet ”Internet-påverkan” ännu inte blivit något hushållsord. Den digitala miljön anses emellertid också ha en positiv inverkan för ungdomar vad gäller att utforska sin(a) identitet(er).
FN:s barnrättighetskonvention avser olika identiteter
Jag har de senaste fyra åren ägnat mig en hel del åt olika aspekter av FN:s konven-tion om barnets rättigheter från 1989. Dess åttonde artikel lyder:
• Konventionsstaterna åtar sig att respektera barnets rätt att behålla sin identitet, innefattande medborgarskap, namn och släktförhållanden såsom dessa erkänns i lag, utan olagligt ingripande.
• Om ett barn olagligt berövas en del eller hela sin identitet, ska konventions-staterna ge lämpligt bistånd och skydd i syfte att snabbt återupprätta barnets identitet.
Sedan läser jag FN:s Barnrättskommittés allmänna kommentar nr 17 kallad Barnets rätt till vila, fritid, lek och rekreation samt till det kulturella och konstnärliga livet (art. 31), publicerad 2013. Kommitténs uppgift är att förklara oklara inslag i konventions-texten. I dess punkt 14f står nu om
”Det kulturella och konstnärliga livet: Kommittén stöder uppfattningen att det är genom kulturellt och konstnärligt liv som barn och deras intressegemenskaper uttrycker sin specifika identitet och den mening de tillmäter livet samt bygger sin världsåskådning som representerar deras möte med externa krafter som påverkar deras liv” (min kursivering).
Tre år senare kommer så den tjugonde förtydligande Allmänna kommentaren från Barnrättskommittén: General comment No. 20: On the implementation of the rights of the child during adolescence (6 december 2016). I den står bland annat om den digitala miljöns betydelse för 10-17-åringars sätt att utforska och utforma sin individuella och kollektiva identitet:
”As they move through their second decade, children begin to explore and forge their own individual and community identities on the basis of a complex interaction with their own family and cultural history, and experience the creation of an emergent sense of self, often expressed through language, arts and culture, both as individuals and through association with their peers. For many, that process takes place around and is significantly informed and influenced by their engagement with the digital environment. The process of construction and expression of identity is particularly complex for adolescents as they create a pathway between minority and mainstream cultures” (i punkten 10, s.4, min fetstil).
Dessa tre citat om barn och ungdomar, från eller åtminstone om i grunden samma rättighetsdokument, kan rimligen inte uttala sig om en och samma ”identitet”? I vart fall är de bägge färskaste uttalandena tydligt influerade av en förändrad syn på identitet under de 27 år som förflutit sedan konventionens tillkomst. Nämligen från att få behålla sin individuella identitet, via inkludering av gruppidentiteter, till rätten att utforska och uttrycka bägge sorterna och förmodligen även kunna överge en ”erhållen”/tillskriven identitet.
Vad menas alltså med identitet?
Först ett mer personligt svar: Min identitet är mitt svar på frågan ”Vem är du?”. Jag kan få frågan från andra, direkt eller underförstått, men även ställa den till mig själv. Det är dock ingen tvekan om att identiteten är relationell och en reaktion på hur andra behandlar en och talar till eller om en, men man kan – vill jag absolut hävda – även ”inom sig” stå emot och invända ”Hon känner inte alls mig”, ”Dom vet egentligen ingenting om mig!”, ”Jag vet väl bäst vem jag är!”.
Idag får unga människor betydligt fler olikartade ”svar” eller reaktioner på ”mig” än fallet någonsin varit förr, och förhåller sig givetvis till dessa. Det borde väl skapa större val-frihet för individen, snarare än som ibland antyds: ge upphov till digital schizofreni?
Identiteten ”utvecklas” enligt mitt förmenande således inte likt frön efter X antal år, är heller ingen färdig ”social konstruktion”, utan människan deltar livet igenom med bi-stånd och motstånd av andra i det evigt pågående sociala konstruerandet av sig själv. Dessa andra återfinns i närmiljön som fortfarande är den viktigaste, men även på Nätet och i massmedierna såsom identitetsuppslag. Individen själv har dock enligt min mening utslagsröst.
Här bode jag kanske återge ett antal teorier, alltifrån mina egna "influencers" – George Herbert Meads symboliska interaktionism (identitet är en social process, inte någon produkt) och Erving Goffman performance-teori (vi agerar alla momentant i olika roller och motroller på skilda vardagsscener: motaktörens såväl som ”publikens” omdömen om vårt framträdande har betydelse för vårt val av föredragen typecast ”roll”) – för att till slut landa i postmoderna teorier, men jag överlåter idag detta åt högskoleföre-läsarna.
Jag = min momentana jag-uppträdanden?
Det florerar många olika teoretiska perspektiv på, och därmed olika definitioner av, identitet och identitetsbildning, identitetsskapande, identitetskonstruktion, identitets-formering etc och flertalet verkar tala förbi varandra eller inte tala med varandra alls. ”Vanligt folk” tror oftast att ”identitet” betyder identitet, medan akademiker för närvarande skriver om relationsidentiteter som ”diskursiva identiteter”, multipla, ”flytande” (hybrid)identiteter: en och samma mentalt friska individs flertal ”identiteter” avhängiga av diskursiv kontext. Skulle dagens forskare tala om del-identiteter eller identitets-fasetter – i stället för om ”identitet(er)” i pluralis – tror jag mycken klarhet vore vunnen. Det gör de för det mesta inte.
Med ”diskursiv” åsyftas individens kommunicerade identitet, en inte minst språkligt framställd identitet, en ”just-nu-identitet” snarare än fråga om någon livshistorie-identitet. Dessa så kallade identiteter sägs vara ständigt föränderliga, olika ”scen-framträdanden” eller "performances" som Erving Goffman hellre skulle ha kallat dem – en agerad identitet och något som vi gör snarare än något vi är..
I varje enskild interaktion tycker jag personligen dock inte att jag direkt utagerar någon lapptäckes-identitet. På sin höjd samtidigt ett par: kvinna och arbetarklass; mormor och norrlänning, pensionär och professor. Möjligen kan dock andra i en viss situation betrakta mig som äldre-vit-högutbildad-svensk-heterosexuell-kvinna-med arbetar-klassbakgrund? Frågan måste då bli vilken/vilka av dessa sju som just då är överord-nad identitet just då. Oftare känner jag mig som en icke-identitet: aldrig medelklass, oavsett titel och lön, aldrig ”riktig kvinna i klänning och smink”, aldrig gammal, men heller aldrig ung.
Jag är dock alltid huvudrollsinnehavaren i mitt livs historia, unik i vad jag uppfattar som min personliga identitet. Jag vill till och med hävda att detta rör sig om min identitets kärna, som dock inte behöver tolkas som någon meta-identitet, utan som en minsta gemensam nämnare. I vissa situationer kan jag förvisso känna mig som ”falsk” och tänka ”det här är inte jag”. Fast inte är jag nödvändigtvis falsk, utan agerar då helt enkelt i en obekväm roll, därför att jag känner mig ”tvingad” till det just då. Postmodern identitetsteori påstår dock att människan inte har någon identitetskärna.
Mitt livs historia är förvisso annorlunda beroende på vem jag berättar den för: som patient för doktorn? För en nyfunnen kärlekspartner? För barnbarnen? Ju större ”umgänge”, IRL eller digitalt, desto fler historier kan man (behöva) berätta om sitt liv. Jag förtäljer till exempel kanske inte om min klassbakgrund, när min självbiografi presenteras för en potentiell arbetsgivare.
Men jag är förstås varken barn eller ungdom, så jag kan ju ha fel om dagens unga generationer.
Flera nätidentiteter vs en enda vardagslivsdito?
Numera har intresset som sagt skiftat från ”imitation av tv:s förebilder” till mer eller mindre hälsosamma jag-återgivningar i de nyaste medierna. Medieutvecklingen avgör ju, som vi ”vet”, allting… Det är dock, som jag ser det, att överbetona de sociala medieras roll vid identitetsskapandet, när man gillande säger ”Du kan välja att vara vem du vill, när du är på Internet”. Men kan barn och unga idag alltså inte skapa precis vilka identiteter de vill? Nej, såvida de inte från barnsben varit och förblir eremiter sittandes högt uppe på en pinne. Troligen inte ens då, ifall pinnen inte är otroligt hög.
I ”sociala” mediers begynnelse var dock oron stor för att man inte kunde lita på att den man hade att göra med verkligen var den som vederbörande gav sig ut för att vara. Farhågan finns förstås än idag, i samband med oron för vuxna pedofiler som försöker locka till sig barn genom att påstå sig vara jämnåriga. I övrigt är möjligheterna till anonymitet och identitetsprövning väl mest något positivt, på så sätt att den unga människan då kan sända ut försöksballonger om vilka identitetsmöjligheter som eventuellt står till buds för just dem.
Vad är då betydelsefullt när dagens barn och unga skapar sina identiteter? Precis som förr hur kamrater och jämlikar värderar en, vilket nu förvisso även sker digitalt, fast föräldrarnas åsikter och stöd är för det mesta fortfarande avgörande. På vilka sätt uttrycks identitetskonstruktion i sociala miljöer på nätet? Genom ett antal olika providentiteter, skiftande självpresentationer upplagda av en och samma unga människa fast på helt skilda Nätsajter med olika adressater.
Har Internet förändrat ungas identitetskonstruktion? Ja, men främst i den meningen att man nu har så många fler att jämföra sig med och få – kanske olikartad, motsägelsefull – respons från. Är inte det bra? I fallet med barn framhålls ofta att de måste få ”bli sedda”, men när ungdomar vill detsamma talas det om voyeurism, vilket det ytterst sällan är fråga om… Men visst kan det bli svårare att sammanfoga alla motsägelsefulla reaktioner på ens försöksballonger. Man kan då välja att fokusera de positiva, åtmin-stone om man har ett förhållandevis gott självförtroende.
Megans tre försöks-jag med mer – och mindre – privata lager
I en uppdaterad version av en forskningsmetodhandbok med titeln Research with Children: Perspectives and Practices (2017) skriver Sonia Livingstone och Alicia Blum-Ross i kapitlet ”Researching children and childhood in the digital age” om hur den 13-åriga tjejen Megan noga särskiljer sina digitala självprövande jag-framställ-ningar på sina tre olika plattformar. Flickan tuktar omsorgsfullt sitt online-jag utifrån vem hon riktar sig till och hur privat respektive offentlig hennes plattform är. Tekniskt sett privata medieplattformar och privat innehåll, behöver emellertid inte alltid överensstämma!
På Facebook har hon kontakter som hon ”faktiskt känner” och detta tekniskt sett privata område beskriver hon som sitt offentliga ”ansikte utåt”. Twitter, som tekniskt betraktat är en offentlig nättjänst, använder Megan för personlig kommunikation med en liten grupp ”riktiga vänner”, som hon annars även kommunicerar med ansikte mot ansikte.
Tumblr, en offentlig plattform som ofta används anonymt för att producera och/eller sprida vidare korta texter eller bilder (i Megans fall mest det senare), använder 13-åringen för att utforska sitt allra mest privata jag. I skolan är hon en cool tjej som skolkar, sitter med fötterna uppe på bänken, hänger med killarna. På Tumbl lägger hon ut sina söta bilder och detta är hennes allra mest hemliga rum, som hon aldrig skulle visa för vännerna eller föräldrarna. Med Megans egna ord:
”I don’t show people, like, Tumblr. Like, I wouldn’t show my parents my Tumblr. I wouldn’t show my friends, really, my Tumblr. Tumblr’s, like, for me, quite private. Like, that’s my space for, like, my things…. But I’ve spent, like, five hours in a row, like, perfecting it…. That’s, like, my space. I have everything perfect” (a a).
Livingstone & Blum-Ross (2017) framhåller att det inte är lätt för en vuxen forskare att få tillträde till dessa olika rum och de fick själva bara en snabb glimt av Megans Tumblr. Att inse hur unga människor differentierar olika lager av sin online-identitet, och tycks mycket medvetna om sin publik och hur mycket man vill dela med sig till vilka, är förstås mycket viktigt att beakta. Andra ungdomar kan förstås vikta dessa tre plattformar på aningen annorlunda eller rent motsatt sätt. Det avgörande för vuxen-samhällets slutsatser om "Internet-påverkan" är hur som helst insikten om själva särskiljandet.
De bägge forskarna jämför Megans användning av Tumblr med tidigare generationers dagboksskrivande, som två likartade men ändå olika sätt att skriva sig fram till en reflekterad identitet. I online-fallet är det dock möjligt att ”gömma sig i dagsljus precis framför allas ögon”. På engelska låter det förstås tjusigare: ”hide in plain sight”.
Nätidentitetsförsöksballonger – ungefär som barns roll-lekar?
Så är nät-identiteter att betrakta som anslagstavlor, PR för ett personligt ”varumärke”, dagböcker, försöksballonger, eller en motsvarighet till barns rollekar? Alla dessa alternativ, och förmodligen fler, kan nog förekomma. Men ett lär vara säkert, som svar på blogginläggets titel: få unga lär besvara frågan med ett entydigt ”ja”, utan precis som Megan komma med avgörande preciseringar och särskiljanden. Man varken är eller blir som den man ger sig ut för att vara på Internet. Åtminstone inte enbart är eller blir så – och inte främst på grund av Nätet.
Unga människor har förmodligen alltid funderat över vem de är och sökt bekräftelse från jämnåriga: Duger jag? Är jag ful? Fet? Vad mamma har att säga i ärendet är ju inte riktigt samma sak… En kanadensisk studie, visserligen av unga vuxna i åldern 18-25 år och med några år på nacken, fann att såväl narcissister som unga med låg själv-känsla drogs till Facebook (Mehdizadeh 2010). Bägge dessa grupper av Facebook-uppdaterare, som anses ha mer likheter med varandra än man först kunde tro, till-bringade längre tid på webbplatsen och använde i högre grad Facebook som ett slags PR-verksamhet för sig själva, jämfört med dem som hade en mer ”mitt-emellan-uppfattning” om sig själva.
Ännu för ett halvsekel sedan avsåg begreppet identitet eller dess motsvarighet hur en individ upplevde sig själv ”inifrån”. Nu anses ”identitet” – likt det mesta i dagens show-samhälle – enligt den senaste forskningen i betydligt högre grad vara betraktad utifrån, från ett åskådarperspektiv. Med andra ord påverkad av omgivningens reaktioner på mina handlingar, mina åsikter, mitt utseende, men även av mig själv som åskådare av mig själv. Exempelvis merparten selfies är ju också en form av självbetraktelse. ”Hur ter jag mig nu?”, påstås självet ständigt fråga sig, inte minst på en digital catwalk med olika sidor av personen försöksvis presenterade diskursivt som motsvarigheter till mannekängens klädbyte. Detta är förstås en mer självreflekterande handling än barns rollekar, men har ändå sina likheter.
Påverkan utifrån på individens självbild är väl idag lika stor som den var på 50-talet, då från kamrater och reflekterande jämförelser med idoler av typen filmstjärnor och sport-stjärnor, samt en koll ifall andra i närmiljön som man gillar också de gillar samma ”idoler”. Idag verkar barn och unga knappt ha några ”idoler” (se där ett uppslag till C-/D-uppsats!), däremot dras till ”influencers”. Den största skillnaden är emellertid dagens enormt stora jämförelsematerial, inte minst i digitala och ”sociala” medier. Individen får så oerhört många faktiska såväl som föreställda, anonyma såväl som personliga, privata såväl som offentliga reaktioner på sina allvarligt menade såväl som lekfulla jag-performances.
Så, för att citera Mikael Wiehe: ”Vem i hela världen kan man lita på?”. Sig själv? Gör du det, men däremot troligen inte andra, och särskilt inte barn och ungdomar? Upplever du din egen identitet vara en pågående följetong, en fortsättningsberättelse av typen House of Cards – ett korthus som när som helst kan rasa, beroende på den respons du precis fått? Eller är din identitet snarare du som författare av en serie självbiogra-fiska berättelser? Med andra ord: är du en konstruktion, en konstruktör, eller kanske både-och?
Referenser
Livingstone, Sonia & Blum-Ross, Alicia: Researching children and childhood in the digital age, kapitel 3 i: Pia Christensen & Allison James (red): Research with Children: Perspectives and Practice, New York: Routledge 2017
Mehdizadeh, Soraya: Self-presentation 2.0: narcissism and self-esteem on Facebook Cyberpsychology, Behavior, and Social Networking 13 (2010):4, s.357-364
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar