Jag skrev i föregående blogginlägg (6/11) om hur FN:s barnrättskommitté i december förra året i sin Allmänna kommentar Nr.20 uppmanade staterna att i grundskolornas läroplaner (”basic education curriculum”) se till att ungdomar i åldern 10-17 år utvecklar färdigheter vad gäller digitala, sociala och traditionella medier – informations- och kommunikationsfärdigheter. Således inte i förskolornas läroplaner.
Jag frågade mig då även om läroplansförfattarna vid sin nu pågående revidering av förskolans läroplan hunnit uppmärksamma och ta denna FN-rekommendation från december 2016 under beaktande. Ifall träning i digital literacitet nu bör förekomma i grundskolornas läroplaner för ungdomar, behöver sådan undervisning kanske inte in i förskolans reviderade Lpfö-98?
Sverige tycks nu försöka komma ikapp de länder som redan har digital teknik/digitala medier i sina läroplaner för de yngsta (t.ex. Finland, Norge, Estland, England, Nord-irland, flera tyska delstater, Nya Zeeland, Australien). Såldes med läroplaner skrivna före Barnrättskommitténs klargöranden... Många i förskolans värld verkar oroa sig för detta och tro att förskolebarnen ska undervisas i att programmera. Programmering och kreativitet är långt ifrån samma sak, framhåller man. Vi behöver ej veta hur en tryckpress fungerar, för att begripa tryckt text. Med tanke på det stadigt minskande utrymmet för leken och pedagogiseringen av de yngstas dagliga liv, är oron förstås begriplig.
Av den debatt som fördes hösten 2016 och vintern 2017, efter nyheten om ett kom-mande påbud om ”obligatoriet digitala verktyg” och ”digital kompetens i förskolan”, har det ju verkat som om 3-4-5-åringarna skulle påbörja en utbildning till program-merare. Det basunerades ut att utbildningen i förskolan ska ”ge barnen förutsättningar att utveckla digital kompetens: att förstå den digitalisering de möter i vardagen och att förhålla sig på ett ansvarsfullt sätt till innehållet och den digitala tekniken”.
Medan barns lek tidigare har borgat för deras kunskapslyft och kreativitet, ska de yngsta hädanefter tydligen stressas fram för att bli anställningsbara på en framtida arbetsmarknad? Förberedas för ett arbetsliv med troligen helt andra medier och tekniker än dagens – som av allt att döma om 20 år inte ens kommer att behöva merparten av dem som arbetskraft, när de ersatts av robotar som då heller inte programmeras av mer än någon ynka procent av dagens förskolebarn. Detta ifrågasatte det senaste året inte bara waldorfpedagoger och ”waldorfföräldrar” i olika debattinlägg, utan även andra småbarnsföräldrar.
Ur ”arbetsgivares” kompetensförsörjningsperspektiv?
Så är införandet av digital teknik främst fråga om 2030-talets kompetensförsörjning åt näringslivet? En entreprenörskapspreparandakurs för de yngsta? Eller ett uttryck för att förskolans uppgift är att förbereda barn för ett demokratiskt samhällsliv? Eller främst tänkt som en brygga mellan hemliv och skolliv? Går kanhända lek och digitalisering rent av att kombinera? Eller åtminstone lekfullhet och undervisning?
Svaren är i själva verket avhängiga av exakt vad som ska prioriteras: digital teknik i sig, digitala tjänster, digitala redskap, digitala ”lärverktyg”, digitala uttrycksformer, ”inter-aktiva” spel eller digitala medier/IKT? Jag röstar förstås på de tre sistnämnda, förutom på paddor såsom lättare att använda till lekfulla aktiviteter än vad datorer är. Det verkar som att också Skolverket, förutom digitala verktyg och barns ”förståelse av digitali-seringens påverkan på individ och samhälle”, faktiskt inbegriper även digitala medier i ”digital kompetens”.
Ett fokus på digitala medier framhäver inte minst barns egna kommunikationsmöjlig-heter: sändandet och ej bara skapandet eller mottagandet. Personligen oroar jag mig dock mest för att politikerna i förskolan, som inte omfattas av skolplikt, nu istället försöker smyga in ett slags arbetsplikt för barnen i form av alltför mycket undervisning. Och mjukvarulobbyister håller förstås gärna kurser för personalen, så att de kan bistå vid barnarbetet…
Arbetslivsintroduktion? Men vart tog vilan vägen?!
Vi har ett samhälle som förbjuder barnarbete. Samtidigt ett politiskt klimat som kräver att förskolan ska handla om utbildning av 1-5-åringarna. När vuxna for(ut)bildar sig får många av dem lön, men förskolebarn ska tydligen helt gratis arbeta hela dagen på sin arbetslivsutbildning. Arbetarrörelsen krävde och fick (efter 30 års kamp…) för snart hundra år sedan äntligen 8 timmars arbetsdag, 8 timmars frihet och 8 timmars hvila. Ska barnen också behöva vänta så länge?
Heltidsarbetande förskolebarn har inte sällan längre arbetstid än vuxna och behöver för sin utveckling betydligt längre sömn än 8 timmar. Många av dem får bara 2-3 timmars fritid varje kväll. Merparten av deras tid till rekreation och vila bör därför rimligen förläggas till förskolan, i form av lek och populärkulturella aktiviteter typ digitala spel och att lyssna och se på berättelser. Tv-serier och DVD-filmer är ju också fråga om innehåll levererade av digitala medier!
I Skolverkets utkast till ny läroplan (september 2017) stod om digital teknik att: ”Utbildningen ska ta sin utgångspunkt i barnens behov och intressen” (a a:2). Tv-serier och spel är inte bara digitala, utan fortfarande förskolebarns främsta ”intressen”, sett till den tid de tilldelas, och inte minst barnens sätt att just vila. Inte ”bara underhållning” utan vilsamma och samtidigt lärorika sätt att ”återskapa” sig på – rekreation. Vila behövs även för att orka lära sig...
Från omvårdnad och vila… till omsorg och utbildning?
Nej, säger dock många välutbildade pedagoger, barnen ska ju inte ta del av samma slags (läs: underhållande) saker i förskolan som hemmavid: ”Vi ska ju undervisa dem, dela med oss av våra gedigna kunskaper.” Barns erfarenheter av digitalisering är emellertid gjorda just via digitala medier och spel, utan att de för den skull fokuserat den digitala tekniken. Kanske kan de i förskolan tillsammans med pedagogen obducera ett spel eller en mobil? Rent av vila lite genom att spela ett spel? Vila behöver ju inte betyda sova.
Ty vart har avsnittet om vila i Lpfö-98 nu tagit vägen? I den läroplanen (reviderad 2010, uppdaterad 2016) stod under rubriken ”Förskolans uppdrag”: ”Såväl omvårdnad och omsorg som vila och andra aktiviteter ska vägas samman på ett balanserat sätt” (sid.7). I Del I av det nya utkastet (11/9-17) har mer konkret ”omvårdnad” såväl som ”vila” plötsligt försvunnit (kanske på grund av att dessa inte innebär undervisning?) och istället står nu (sid.4): ”Förskolan ska erbjuda barnen en i förhållande till deras ålder och vistelsetid väl avvägd dagsrytm och miljö. Omsorg och utbildning bildar en helhet och ska planeras på ett balanserat sätt för att främja barnens utveckling, hälsa och välbefinnande.” (Svenskläraren inom mig påpekar dessutom att det inte är planeringen som ska ske på ett balanserat sätt…)
Möjligen är orden ”hälsa och välbefinnande” i det nya förslaget till skrivning hämtade från punkten 9 nedan i Barnrättskommitténs kommentar från 2013. Fast om vila verkligen vore inbakad i ”hälsa”, skulle ju punkten 8 nedan inte behövas. Någon pekar nu kanske på orden ”väl avvägd dagsrytm”, som åtminstone de yngsta och de med längst daglig vistelsetid kanske ska ”erbjudas” snarare än tillförsäkras. Men vila behöver ju inte likställas med sovstund under tystnad, utan man kan till exempel lyssna på musik och vila, eller se en film och vila.
Barns RÄTT till vila och rekreation återfinns Lpfö-2018 var?
I utkastet (6/11-17) till Del II, förekommer visserligen ordet vila en gång: ”Förskolläraren ska ansvara för att barnen […] erbjuds en god omsorg med balans mellan aktivitet och vila” (a a:5). Förutom att personalen ”ska erbjuda en god miljö för lek, utveckling och lärande”, är ”vila” det enda i utkastet som enbart ”erbjuds” och alltså tycks vara valfritt för barnen… Allt annat verkar däremot obligatoriskt att barnen ska ges och få. Sådan ”frivillighet” kan te sig sympatisk, men varför ska i så fall barnen inte bara ”erbjudas” (utan ges) ”möjlighet att utveckla sin förmåga att kommunicera, dokumentera och förmedla upplevelser, erfarenheter, idéer och tankar med hjälp olika uttrycksformer, såväl med som utan digitala verktyg” (a a:4)?
Som läroplansförslaget nu ser ut, riskerar vikten av vila att förbises, ja, rent av att glömmas bort. Det är, befarar jag, högst troligt att det inte ens finns utrymme för vila, ifall förskolebarnen ska hinna undervisas och ha tid att använda alla ”verktyg” på ett pedagogiskt vis… Hur påverkar detta månne barnens minne och deras minnen av förskoletiden?
FN:s konventions om barnets rättigheter till vila och rekreation
FN:s konvention om barnets rättigheter betonar starkt barnets rätt till vila. Jag vill ännu en gång (jämför mitt blogginlägg 17/9-17) för alla dem som ska styra över barns utbildning, fast tydligen inte läst FN-konventionens artikel 31 eller FN:s Barnrättskom-mittés kommentar och förtydligande (nr 17, 2013), påpeka detta med vikten av tid fri från undervisning och utbildning. Punkten 14 nedan i den rättsliga analysen måste tas hänsyn till!
Artikel 31: RÄTT TILL VILA, FRITID, LEK, REKREATION & KONST
1. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till vila och fritid, till lek och rekreation anpassad till barnets ålder samt rätt att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet (min fetstil).
2. Konventionsstaterna skall respektera och främja barnets rätt att till fullo delta i det kulturella och konstnärliga livet och skall uppmuntra tillhandahållandet av lämpliga och lika möjligheter för kulturell och konstnärlig verksamhet samt för rekreations- och fritidsverksamhet.
Observera att barns ”rätt till vila, fritid och lek” nämns före deras rätt till kultur och konst. Det vill säga: ska komma i främsta rummet.
Barnrättskommitténs allmänna kommentar nr 17 (2013) förtydligar utförligt denna artikels betydelse (a a:5) och gör därefter en rättslig analys av den, här framhävt vad just vila och rekreation anbelangar (a a:6-7):
”III. Betydelsen av artikel 31 för barns liv
8. […] Vila säkerställer att barn har nödvändig energi och motivation till att delta i lek och kreativa utbyten.
9. Lek och rekreation är grundläggande för barns hälsa och välbefinnande. De främjar utvecklingen av kreativitet, fantasi och självförtroende, liksom av styrka och färdigheter på de fysiska, sociala, kognitiva och emotionella områdena. De bidrar till alla aspekter av lärande och de är en form av deltagande i vardagslivet som har ett inneboende egenvärde för barnet genom den glädje och det nöje de ger.
[…] Lek och rekreation förbättrar barns förmåga att förhandla, att återfå sin emotionella balans, lösa konflikter och fatta beslut. I lek och rekreation lär sig barn genom att göra. De utforskar och erfar världen som omger dem, de experimenterar med nya idéer, roller och erfarenheter, och genom att göra det lär de sig att förstå och konstruera sin sociala position i världen. […]
13. Slutligen är vila och fritid lika viktiga för barns utveckling som de grundläggande aspekterna kost, boende, hälsovård och utbildning. Utan tillräcklig vila har barn inte tillräckligt med energi, motivation, samt fysisk och psykisk förmåga att delta och lära sig på ett meningsfullt sätt. Om barn förvägras vila kan det få oåterkalleliga fysiska och psykologiska konsekvenser för deras utveckling, hälsa och välbefinnande. Barn behöver även fritid, det vill säga tid och utrymme utan förpliktelser, underhållning eller stimulans, som de kan välja att fylla så aktivt eller inaktivt som de önskar.
IV. Rättslig analys av artikel 31
A. Artikel 31.1
14. Konventionsstaterna erkänner barnets rätt till:
Vila: Rätten till vila kräver att barn ges tillräckligt andrum från alla former av arbete, utbildning eller ansträngning för att kunna säkerställa barnets bästa möjliga hälsa och välbefinnande. Den kräver även att de ges tillfälle till tillräckligt med sömn. Både när det gäller rätten till andrum från aktiviteter och till tillräcklig sömn måste hänsyn tas till den fortlöpande utvecklingen av barns förmågor och deras utvecklingsbehov (a a:6).”
Trots att regeringen i uppdraget om revidering skriver att läroplanen ska ha ett barnrättsperspektiv, tycks just artikel 31:s betoning av vila ha förbisetts. Lärstoffet utökas ju hela tiden, allt kan självfallet inte få plats...
Antingen-eller-felslutet – p.g.a. ”undanträngningseffekter”…
Som med alla tekniska nymodigheter förvrängs diskussionen dessutom av tre myter. Dels teknikdeterminism, av både den positiva och negativa sorten: den nya tekniken ”kommer att förbättra allt”, bli något verkligen fantastiskt, respektive den ”kommer att förstöra allt” som var bra innan, undantränga det gamla goda. Tron att tekniken (eller något annat nytt) i sig och ensam kan orsaka allt möjligt är envist återkommande, trots att det alltid visat sig vara fel.
Den andra myten kan kallas för ”antingen-eller-felslutet” och exemplifieras med hjälp av Helena Granströms artikel ”Vet Skolverket inget om barns utveckling?” i Expressen (5/12-16). ”Skärmarna” i förskolan tros tränga undan värdefullare ”mänskliga” aktivi-teter såsom samtal, sång, musik, konstnärligt skapande och fysisk lek. Inte en tanke ägnas åt möjligheten att dessa ting skulle kunna äga rum samtidigt och med hjälp av ”skärm” – alltså både-och.
Granström betvivlar att barnen skulle kunna utveckla ”förståelse för hur digitaliseringen påverkar individen och samhällets utveckling” eller tillägna sig ”ett ansvarsfullt förhåll-ningssätt till digital teknik, för att kunna se konsekvenser av sitt handlande”, som det tydligen stod i ett tidigare förslag till läroplanstext. Det omöjliga i detta försöker skribenten belägga med ett eget förslag till experiment:
”Låt barnen börja med att skriva ned sin åsikt i någon fråga på en bärbar enhet. […] därefter ställa sig upp, inför gruppen, och muntligen framföra samma åsikt som de nyss formulerade på skärmen – låt dem i bokstavlig mening stå för någonting. Låt dem känna skillnaden. Därmed har de, i bästa fall, lärt sig någonting såväl om digitaliseringens konsekvenser som om demokratins grundvalar, och således kan skärmarna stoppas undan – gärna för gott – och lektionen anses avslutad” (Exp 5/12-16).
Men varför skulle 1-5-åringarna behöva skriva ned sin åsikt? Det speciella med ”bär-bara enheter” är ju bland annat att även icke-skrivkunniga barn kan tala ut sin åsikt och, till skillnad mot den muntliga framställningen IRL inför gruppen enbart, nå många långt borta. Gruppen kan även diskutera hur ett flyktingbarn eller invandrad mitt bland dem med hjälp av samma tekniska apprat kan tala med andra från samma land o.s.v.
Men visst är naturupplevelser, skapande aktiviteter, rörelse, byggande och konstruk-tion som sätter igång tänkande, sinnen och motorik viktiga ting, fast alla dessa kan även ske med bistånd av digitala medier.
”Både-och”-alternativet
Man kan ju också spela in sången, videofilma dansen och spela upp bägge baklänges. Därefter försöka gå baklänges, spela in det och se hur konstigt och roligt detta ser ut (grovmotorik brukar utvecklingsmålet kallas). Liksom skapa en teckning på skärmen, om än inte konstnärligt, så i vart fall på barnets egen nivå.
Varifrån kommer egentligen tron att allt ”gammalt” måste överges bara för att något nytt tillkommit? I en annan Expressen-artikel inbillar sig samma Granström (6/4-15) att nära-naturen-upplevelser omöjliggörs av iPads. Att hålla i en lövgroda eller höra en ormvråk kan barnen väl göra även när någon av dem videofilmar den? Att ha filmat en myrstack och kunna uppförstora, och sedan ta reda på mer om djuren med mediets hjälp, omöjliggör väl inte ”verklighetsupplevelsen”? Att zooma in, ta närbilder, digitala mikroskop, är väl inte farligare än förstoringsglas?
När barnen samtalar om upplevelsen med kamraterna och personalen, utarmas väl inte precis deras språk eller den mellanmänskliga interaktionen? Att visa sina digital bilder för andra är också det fråga om interaktion, liksom att med eller utan hjälp maila ett meddelande till mamma. Att öva sig i läsning och räkning med hjälp av appar går ju också, om nu förslagen ovan ej duger.
Undantag från ”både-och” finns förstås också: att vila och samtidigt undervisas går ej ihop…
Undantag från ”både-och” finns förstås också: att vila och samtidigt undervisas går ej ihop…
Så vad står då i läroplansförslaget? Digital höna blev fjäder!
Förändringen har aviserats i ett par år och precis som i övriga länder som redan infört digital ”teknik” har majoriteten av pedagogerna innan och inledningsvis varit tveksamma eller rent avogt inställda till den, främst därför att få vetat vad nyordningen egentligen skulle innebära. Ska verkligen staten detaljstyra vilka redskap pedagoger ska använda? Svaret är avhängigt om vad man i diskussioner om digitaliseringen menar med ”teknik”, ”verktyg”, ”redskap” och ”medier”. Som vanligt är tydlighet inte precis prioriterat. I stort sett allting kan ju påstås vara ett ”verktyg” i någon mening.
Så vad står det då i det utkast som Mäster Läroplansskräddare offentliggjorde i måndags? Jo, jag påminns faktiskt om Sagan om Tödde och Mödde! Av tyget till rocken bidde i själva verket inte ens vantar och av den aviserade digitala hönan mest bara en fjäder… Jag blir lika nöjd för det som Mödde blev: ”Jaså, bidde det ingenting? Det var bra, mäster skräddare. Tack så mycket, mäster skräddare. Adjö, adjö, mäster skräddare.”
Det visar sig nämligen att ”digitala medier/verktyg” ges en förhållandevis blygsam plats och föga specificerad roll. Endast tre (fyra) gånger omnämns de. Förutom i det redan ovan citerade (”Förskollärare och annan personal ska […] ge barnen möjlighet att utveckla sin förmåga att kommunicera, dokumentera och förmedla upplevelser, erfa-renheter, idéer och tankar med hjälp av olika uttrycksformer, såväl med som utan digitala verktyg” (a a:4, min kursivering), på nästföljande sida nummer 5: ”Förskolläraren ska ansvara för att barnen […] får använda digitala verktyg på ett sätt som stimulerar utveckling och lärande” (a a:5, min kursiv).
Det blir alltså inte förbjudet för barnen att använda digitala verktyg, men heller inte obligatoriskt. De får alltså, men måste alltså inte? Njae, svårt att säga. Personalen ska ge barnen möjlighet respektive tillåta barnen att använda. Bland målen för ”Omsorg, utveckling och lärande” står även: ”Förskolan ska ge barnen förutsättningar att utveckla […] intresse för bilder, texter och olika medier, såväl digitala som andra, samt sin förmåga att använda sig av, tolka och samtala om dessa” (a a:3, min kursiv).
Här ser jag direkt ett utrymme till att se och prata om DVD-filmer och tv-serier. Att för-medla upplevelser med hjälp av digitala spel verkar också kunna inrymmas. Dessutom förstås även att göra egna små animationer, om nu pedagogen kan och vill. Alltså ingen obligatorisk programmering… Av betydelse i sammanhanget anser jag det också vara att det står att ”förskolan tillämpar ett demokratiskt arbetssätt där barnen aktivt deltar” – således inte bara är ”delaktiga” – och att utbildningen ”ska utgå från barnens erfarenheter, intressen och behov" (a a:2, min kursiv).
Som förutsättning för att något av detta ska bli möjligt står även att förskolechefen ”inom givna ramar” ansvarar för att ”utforma en god lärmiljö med såväl digitala som andra lärverktyg” (a a:10). ”Verktyg” tycks ges en vid definition och omfatta alla möjliga apparater såväl som pennor och kritor.
Klart är att det inte alls behövs så värst mycket nya apparater eller appar, för att kunna leva upp till det nya läroplansmålet. Minimikravet blir dock att införskaffa en surfplatta/ lärplatta kopplad till en projektor, några gratisappar, förutom internetleverans, vilket de allra flesta förskolor väl redan torde ha.
Vad kan då 1-5-åringar tänkas göra ”digitalt” i förskolan?
Jag har kvar den tredje myten, nämligen den om mediers förmenta passiviserande verkan på barn. Barn är förstås ytterst aktiva vid sin användning av alla medier, men digitala universalapparater tros ju verkligen ”göra allt åt” ”skärmbarnen”. Detta stämmer dock varken vad kroppslig eller mental aktivitet anbelangar. Ty projiceras en sagas bilder på skärmen på väggen, går redan 2-åringar runt och kommenterar och pekar på olika ting i bild eller imiterar den med hela kroppen.
Digitala mediers och verktygs uttalat pedagogiska användbarhet ökar givetvis med barnets ålder, men redan 2-3-åringarna kan samlas runt pedagogen omkring frågor som vad som händer om man trycker på en viss knapp, eller vad de tror finns inne i apparaten. Gruppen kan ta upp vad man kan göra med prylen, man kan videofilma, spela in ljud från olika rum på förskolan (köksljud, toaljud, kratta löv, spika, etc) och låta barnen vara detektiver.
Här är inte platsen för några detaljerade tips, men några uppslag kan listas avseende den digitala teknikens många kommunikations- såväl som interaktionsmöjligheter för barn, förutom användas som estetiska gestaltningsmedel, uttrycksmedel och intrycksmedel. De flesta är väl uppenbara, exempelvis att använda apparaterna som uppslagsbok. Varför inte – förutom som en källa till lek – också använda tekniken till att:
-På utflykten läsa kartan med hjälp av GPS
-Pröva på bildmanipulering – lärorikt och ”kritiskt”
-Använda ”äldre” videofilmer av den egna verksamheten som
minnesframkallare av händelser förra veckan eller månaden innan, som kan förstås på nytt sätt efter gruppens senare gjorda erfarenheter
-Barnen kan efter genomgång av kvadrater, rektanglar, trianglar etc leta och fotografera av sådana former som de finner i förskolans miljö
-Filma olika ting ur ovanliga/konstiga vinklar eller bara partiellt och samtala om när man ser sådana bilder i t ex animerad film
-Använda egna eller delar av kommersiella filmer utan ljud som bakgrundsfond för egna rollspel eller dramer. Eventuellt videofilma dessa och efteråt be barnen berätta vad det spelat upp för slags berättelse
-Skapa kollektivt författade berättelser som ger upphov både till barnens samspel och ökade social kompetens vad gäller att ta hänsyn till andras förslag och väga dem mot barnets egna.
Kollaborativa och barnstyrda användningsmöjligheter
Flera engelskspråkiga studier framhåller just den kollaborativa och barnledda potentialen i förskolebarns användning av digitala verktyg. Likaså att det för de barn som har svårigheter att få vara med i lekar och/eller att få vänner tycks vara lättare just i fallet med användningen av paddor. ”Alltför aktiva” barn lär sig också lättare vänta på sin tur.
Den sociala användningen framhävs exempelvis i en nyzeeländsk studie (Khoo m.fl. 2015) av 4-5-åringars iPad-användning i förskolan. Forskarna intervjuade två förskol-lärare och de fyra barnens föräldrar samt video- och ljudinspelade interaktionen mellan barnen och pedagogerna. En fallstudie med enbart fyra barn, valda för att de var för-trogna med och mycket intresserade av paddan, är givetvis inte möjlig att generalisera från, men ger ändå tänkvärda fynd. Forskarna framhäver hur iPad-användningen bland annat
”…fostered child-led interests, expanded children’s learning opportunities and enabled closer home-centre links in a range of planned and emergent ways. […] The quality of teachers’ talk and interaction with the children, when scaffolding children’s learning with and through the iPad, was an important aspect of teacher practice. In the same way they helped children become aware of the iPad’s affordances and its appropriate use. Quality teacher-child talk not only benefitted the individual child but also served as a model for children of how talk can be used and useful to group learning.
Although young children can develop key skills for using the iPad through observing and trial and error, their interactions with the teacher and peers were most valuable to their exploration of iPad use. Just as importantly, iPad use afforded valuable interactions amongst children to allow for peer learning and collaborative exploration. iPad supported learning opportunities also helped to foster children’s emerging literacies as well as social relationships and sense of belonging at the centre” (Khoo med flera, a a:2)
Den amerikanska förskolläraren Carolyn Joy Bracken (2015) genomförde samma år en studie beträffande iPads som sociala verktyg med 14 stycken 4-5-åringar i en grupp för barn med behov av extra stöd för att komma ikapp sina jämnåriga. Även hon framhåller barnens samarbete och barnstyrning som två av fyra viktiga resultat:
”1. Collaboration: Rather than directing the children’s focus on the technology, the experience with the iPad invited peer collaboration and enhanced the children’s social interactions
2. Critical thinking and problem solving: The children’s interactions became more exploratory and intentional as they sought solutions to the situations that arose as they worked with the process, using their concrete experiences to learn
3. Child-directed: Closely related to the above finding, the children worked independently with minimal direction from teachers
4. Inclusion: All children were interested and participated in the process regardless of their competency with the technology” (Bracken 2015:12-13).
Således värden och mål som samarbete, utforskande, problemlösning, självständigt arbete och inkludering av mindre insatta kamrater.
Slutsats? Demonstrera ifall nödvändigt för vila och rekreation!
Självfallet ska digitala verktyg finnas även i förskolan, vid sidan av pennor, papper och böcker. Behövs ytterligare skäl, anförs alltid detta att digital teknik inte minst under-lättar pedagogernas dokumentation. Det gör i sin tur att personalen får mer tid till att lyssna, samtala eller göra något annat tillsammans med barnen. Kanske kommer då förskolläraren ilande lika fort till barnets fynd på paddan, som till upptäckten av en insekt? Att ”passivt” lyssna på hur barnen själva talar om ett foto är dessutom ett fantastiskt undervisningstillfälle för vuxna i hur barn tänker och prioriterar.
Glömmer vi för en stund undervisningskravet, och får min egen preferens och påminnelse råda om att inte försumma barnens behov också av vila under den långa arbetsdagen, skulle jag personligen föreslå att de yngsta och personalen tillsammans med hjälp av digitala medier tittar på exempelvis Babblarna, I drömmarnas trädgård eller Teletubbies. Och efteråt inspirerade leker med ljud och röster, samtalar och/eller lagar mat utifrån serien ifråga. Jag lovar att det blir ytterst ”pedagogiskt” och inklude-rande – förutom en källa till lek och rekreation! Att endast, eller alltför mycket, betona själva den digital tekniken fjärmar däremot personalen från barnen och deras barnkultur.
Den fråga jag i mitt förra inlägg ställde – om läroplansförfattarna vid sin nu pågående revidering av förskolans läroplan beaktar FN-rekommendationen i Allmänna kom-mentaren nr. 20 om att införa digital literacitet först i grundskolornas läroplaner – kan nu möjligen besvaras med försiktigt ”ja”, vilket förstås gläder mig. Av den aviserade digitala hönan tycks det i vart fall till slut bara ha blivit en fjäder. Det vill säga: föga detaljerad obligatorisk undervisning om digital teknik/medier och digitala verktyg.
Däremot är jag ytterst bekymrad över läroplansförfattarnas okunskap alternativt negligering av Barnrättighetskonventionens artikel nr 31 avseende barns rätt till vila, rekreation och lek (beträffande min kritik av den planerade ”pedagogiska använd-ningen av lek”, se mitt blogginlägg 17 september-17). Att vila lyfts ut ur utkastets Del I, och den svaga skrivningen om vila i Del II, är förbryllande. Jag hoppas att det bara är ett oavsiktligt misstag och att ordet i den slutgiltiga versionen åter lyfts in i Del I, under ”Förskolans uppdrag”.
I Skolverkets enkät frågas det även denna gång hela tiden om synpunkter på huruvida riktlinjerna är tydliga… "Nej!", blir mitt svar vad just vila anbelangar. Ordet återfinns i utkastet till Del II en enda gång, men som sagt inte längre i den viktigare, övergripande Del I.
Många gillar ju ”tydliga ramar” för undervisningen och ”tydliga gränser för barnen”, men tolererar uppenbarligen otydliga skrivningar för barns rätt till vila. Kanske tror man att vila riskerar att göra barn passiva. I så fall kunde man inte ha mer fel… Jag befarar dock att ingen bryr sig om vad just jag tycker, varför jag hoppas att jag åtminstone inspirerat förskolepersonal och föräldrar till att demonstrera: ”Ropen skalla – vila åt alla!”; ”För vila – för framtiden!” Eller vakendrömmer jag nu? Behöver nog vila lite...
Varför jag är så bokstavstrogen vad gäller FN:s konvention om barnets rättigheter? Därför att denna traktat tveklöst mycket starkt betonar ”barnets bästa”, medan läro-planer snarare tänker på nationens bästa i form av framtida försörjning med så kallad hög levnadsstandard. (Här tänkte jag först citera Peps Blodsband från 1975, men fyll själv i vid behov!)
Det vill säga att företagsledare via politiker uppmanar Skolverket att tänka på ”natio-nens bästa”, så som detta ter sig enligt dagens vuxna med deras korta skolgång och (eventuella) förskolevistelse utan läroplan… Vad barnen i framtiden som vuxna har att säga om saken, vet vi däremot inte. Bör vi inte låta dem få avgöra det när den dagen kommer?
Referenser
Bracken, Carolyn Joy: Using Technology as a Social Tool in Preschool: Matching Philosophy With Application, Voices of Practitioners 10 (2015):2, s.7-29
FN:s barnrättskommitté: General comment No. 20: On the implementation of the rights of the child during adolescence, Genève, 6 december 2016 www.barnombudsmannen.se/globalassets/dokument-for-nedladdning/publikationer/allmanna-kommentarer/gc20.pdf [hämtad 7/11-17]
http://www.waikato.ac.nz/__data/assets/pdf_file/0003/257025/Ipads-and-Opps_For-website_2015-03-18-1.pdf [hämtad 7/11-17]
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar