Som mina trogna läsare redan vet vid det här laget, irriterar det mig alltid väldeliga när auktoriserade uttolkare uttalar sig om barnfilmer och sagor för barn enbart utifrån sitt eget vuxna perspektiv. När man inte bedömer en berättelse med utgångspunkt i den unga publik som den faktiskt är gjord för. När man 30 år senare tror sig minnas sin barndoms tankar. När man roffar åt sig en filmsaga och anser sig med en ”nytolkning” göra den bättre, d.v.s. ”vuxnare”…
Ett typiskt exempel på denna avart är Joanna Rubin Drangers Askungens syster och andra sedelärande berättelser (2005). I förordet till denna sagobok för unga vuxna, en s.k. seriebok, skriver Rubin Dranger bland annat:
”När jag var sju år läste jag Disneys Askungen. Berättelsen oroade mig eftersom jag inte alls identifierade mig med den söta, väna Askungen. Istället hörde jag ekon av mig själv i de modersbundna, avundsjuka, egoistiska och stornästa styvsystrarna. […]
Det som var allra mest förvirrande var, att jag på en sjuårings känslomässigt genomkloka, men samtidigt helt oformulerade vis, förstod att jag identifierade mig med fel person. Något hade gått snett och det slog mig aldrig att det kunde vara sagan det var fel på. […]
I bröderna Grimms betydligt äldre version av sagan finns en levande, driftig, kämpande Askunge att finna i texten. Hon tigger och ber, gråter, tjatar, springer sin väg, klättrar i träd, gömmer sig och ber om hjälp. Genom hela berättelsen strider hon för sig själv och sin rätt. Grimms Askunge är därför, till skillnad från Disneys, fullt möjlig att identifiera sig med.”
Rubin Dranger tycks tro att läsningen av en bild är samma sak som vad man själv känner för bilden eller storyn, helt oavsett dess historia och sammanhang. Hon vet som vuxen att det var Disney-sagan, och inte hennes eget agerande som barn, som det var ”fel på”…
Det är självfallet möjligt att hon som 35-åring utifrån föräldrarnas utsagor fått klart för sig, att hon som barn var modersbunden, avundsjuk och egoistisk. Huruvida hon som vuxen kan uttala sig om 7-åringens obehag inför igenkänningen av att inte alltid vara en snäll och god människa, utan elak, avundsjuk och egoistisk, är en helt annan femma. Fast ifall 7-åringen verkligen kände att dessa kännetecken var negativa, hade flickan väl i så fall heller inte helt fel?
Eller vill kanske mamman Joanna Rubin Dranger uppmuntra sin dotter, ifall hon har någon, till att vara modersbunden, avundsjuk och egoistisk? Hennes vuxna analys av såväl Grimms som Disneys barnversion är i vart fall väldigt grund och motsägelsefull och i sedvanlig adultonormativ anda enbart tolkad ur ett ”vuxet” perspektiv. Hennes egna nytolkningar 2005 av sagan om Askungen är inte ens originella, utan bara ytterligare några i mängden av liknande redan existerande engelskspråkiga revisionistiska, feministiska sagor – avsedda för vuxna kvinnor. Har illustratören alls ställt (sig) frågan om 7-åringar idag håller med om det förebildliga i hennes nya uppochnedvändande versioner?
Hon såväl som flertalet recensenter av hennes seriebok verkar dessutom felaktigt tro att Disney baserade filmen från 1950 på bröderna Grimms ”originalversion”, som för övrigt inte var något original. Disney byggde i själva verket på Charles Perraults version från 1697 (som heller inte var ursprungsversionen), medan Jacob och Wilhelm Grimm utkom med en första version år 1812, samt en andra mer litterär variant år 1857 (som är den text som Rubin Dranger uppenbarligen förhåller sig till i sin andra nyillustrerade ”Grimm-klassiker”).
Askungen – föga förvånande populäraste sagan bland barn
Men är inte sagor omoderna idag, med tanke på alla ”nya medier”?, undrar nu en del pedagoger. Nejdå, långt ifrån, men ändå väljer förskolepersonal idag ofta nyare barnböcker, eftersom ”nytt” ju alltid tros vara bäst i vårt modernocentriska samhälle. Reklamen säger ju det.
En undersökning av tyska barn genomförd hösten 2015 visade att sagorna håller sin ställning väl (Götz 2016). Inte minst gör Askungen i tryckt såväl som filmatiserad form det. Ett representativt urval av drygt 1 200 barn i åldern 3-13 år tillfrågades om bl.a. om deras favoritsaga. Flickorna valde Askungen, pojkarna Hans och Greta (a a:65). Som mest omtyckta filmatisering av sagor var Askungen allra oftast nämnd, steget före Snövit (a a:66). Speciellt barn i åldrarna 6-11 år tycks gilla sagor i olika skepnader och detta gäller världen över.
I grunden är nämligen samtliga klotets otaliga askungeversioner berättelser om att höja upp de förringade och förnedrade, en lyckodröm som håller uppe alla dem som berövats sina rättigheter eller aldrig haft några. Inte minst barn känner i Askungesagan igen sin egen ofta rättslösa livssituation, sina erfarenheter, upplevelser och känslor. Till exempel:
– ängslan för att lämnas i sticket av sina föräldrar
– sorgen över en älskads död (här: Askungens biologiska mamma)
– erfarenheten av orättvisor; styvmoderns och styvsystrarnas vrede, avund och missunnsamhet
– rädslan för att inte vara älskad av en förälder, få minimal egentid tillsammans med föräldern
– oron för att bli utskämd eller fås att skämmas
– avsaknaden av trygghet
– det gnagande tvivlet på att kunna klara sig själv, men bli tvungen att göra det
– barnets känsla av litenhet och värdelöshet
– förlusten av det egna namnet, ersatt av ett öknamn: t.ex. benämningen ”Askungen” uttrycker hån och förakt och fråntar flickan hennes dopnamn och sanna identitet (Barthelmes 2016:36).
Tillsammans med Askungen i samma situation som en själv, sker för hörskådaren eller läsaren en positiv utveckling, då till slut anspråkslöshet, ”snällhet” och ödmjukhet belönas. Budskapet blir att fattigdomen, föraktet och förnedringen inte varar för evigt. Smärtan, sorgen och lidandet har alltid ett slut. Alla barn kommer att bli upphöjda från tjänstehjon till prinsessa eller prins. Det vill säga: bli vuxen. Gå från vanmäktig avhängighet av pappa och (styv)mamma, till konungslig autonomi, här från upplösningen av kärnfamiljen via den hemska styvfamiljen till att en dag bilda en egen familj.
Inte minst förtydligar sagan skillnaden mellan ont och gott, mellan orättvisa och rättvisa, ja, hämnd och förståelig skadeglädje. Sagan illustrerar talesättet ”Den som ont sår, ska ont skörda” (i Grimms grymma version 1857: att styvsystrarna blir blinda, då fåglar pickar ut ögonen på dem!). Barn blir lättade av att ondskan ses besegras och gillar att de onda bestraffas i slutet.
Sagan visar att för att själv komma vidare måste man göra något på egen hand. Även om man har hjälpare, måste impulsen till förändring komma från en själv. Askungen ”drömmer” om ett bättre liv, det vill säga har den medvetna tanken. Eller som det heter i Disneyfilmens ledmotiv: ” Din dröm ger åt tanken vingar.” Att tänka är alls inte passivt och Askungen är varken passiv eller osäker, utan uppvisar initiativförmåga, självkänsla och självförtroende. Hon går inte under, utan gör motstånd i tanke, handling och verbalt. Hon tror på sin egen förmåga att klara sig bra utan föräldrarna, som precis som verklighetens visar sig vara föga perfekta.
Andra ting som tilltalar barn är Askungens förkärlek för hemligheter och hemliga gömställen, såsom klänningen på vinden. Askungens kärnbudskap är att även ett liv under ytterst svåra förhållanden går faktiskt att bemästra (Barthelmes: 37). Ju svårare liv, desto större bragd att ta sig ur situationen!
Tre Askungen-filmatiseringar jämförda
Låt oss nu se vad barn i 4-8-årsåldern säger om Askungen på film. Visserligen inte Disneys Askungen och visserligen inte svenska barn, utan tyska. Men eftersom inga svenska forskare inriktade mot barnlitteratur och barnfilmer bryr sig om de faktiska mottagarnas reception, får kunskapen hämtas från annat håll. Svenska barn lär dock i detta avseende inte skilja sig nämnvärt från tyska. De tyska bröderna Grimms inflytande är möjligen aningen större i deras hemland.
I en kvalitativ studie av Adrea Holler (2016) visades tre långfilmer om Askungen med skådespelare, således inga animerade. Det rörde sig om en tjeckisk-östtysk DEFA-klassiker från 1973 i regi av Vaclav Vorlicek, Drei Haselnüsse für Aschenbrödel/Tre hassel-nötter till Askungen. Det är en film som nästan varje år visats i tysk tv (och visst även i Norge?) under julhelgen. (Filmen går i Europa också under namnet Three Wishes for Cinderella.) Handlingen ligger bröderna Grimms och Rubin Drangers version nära (men hasselnötterna är i de senare fallen utbytta mot en hasselkvist, som blir till ett magiskt träd på moderns grav). En utförlig beskrivning på svenska av filmen Tre nötter till Askungen återfinns på webbsidan ”Rimfaxe”.
De bägge nyare varianterna är två filmatiseringar gjorda av tyska tv-kanaler: Aschenputtel (2010, ZDF) och Aschenputtel (2011, WDR/ARD). I den äldsta filmen från 1973 är Askungen nästan en pojkflicka. Hon är temperamentsfull och slagkraftig, rider, jagar och är bra på att skjuta med armborst och testar prinsen med gåtor för att se om han är henne värdig. Istället för en god fe, har hon här alltså tre magiska nötter och en uggla som hjälper henne mot styvsystrarna och styvmodern. Här betonas framför allt kärlekshistorien mellan Askungen och prinsen.
Versionen från 2010 (ZDF) påminner i inledningen om en melodram, d.v.s. betonar sorgliga inslag såsom moders död och hur den lilla dottern sörjer vid graven. Handlingen gör sedan ett skutt till nio år senare. Den har i sluthalvan vissa komiska inslag, t.ex. prinsens slapstick-artade farbror, som sitter på tronen tills prinsen är 21 år, förutsatt att denne är gift dessför-innan. Dessutom förekommer vissa förväxlingskomiska inslag, då Askungen misstas för prinsens kammarjungfru. Filmen innehåller även klassiska spänningsinslag: ska de hjälpande duvorna hinna plocka upp fröna ur askan, så att Askungen hinner till balen?
Filmversionen från 2011 (ARD) uppvisar en mer stolt och egensinnig Askungen. Finalen är dock dramatisk, när protagonisten blir instängd i en källare av den dumma styvtrion, men befrias av en annan piga i huset. Filmens hjältinna är nu fortfarande smutsig av sotet från askan i spisen, men beger sig ändå iväg till slottet, övertygad om att ”han tar mig nog ändå!”. I de bägge nyaste versionerna fokuseras Askungenkaraktären mer, än som i den äldsta: relationen mellan henne och prinsen. År 2010 är hon mer utsatt, anspråkslös och lidande, i den moderniserade från 2011 mer självmedveten och självsäker, likt henne i versionen från 1973.
Av de 1 200 tillfrågade barnen i Götz studie omnämnd ovan, sade sig 158 av 3-13-åringarna ha Askungen som sin favoritsaga. De fick med hjälp av stillbilder ur filmatiseringar av sagan sedan säga vilken som var deras favorit. Här valde 47 procent hasselnötsversionen från 1973, 25 procent den från 2010, 19 procent Disneys liveversion från 2015 (Berättelsen om Askungen i regi av Kenneth Branagh), medan bara 9 procent föredrog den upphottade, moderniserade, ”feministiska” tyska varianten från 2011 (Götz 2016:67). Nu över till en annan tysk studie av 130 barns sagotolkningar.
Receptionsstudien av 4-8-åringarnas syn på de tre filmerna
De under sommaren 2015 filmhörskådande 130 barnen i åldern 4-8 år utgjordes av 79 flickor och 51 pojkar från 13 olika förskolor/skolor. Receptionsstudien använde sig av tre olika metoder för att fånga barnens upplevelser. Dels videofilmades barnen medan de i tv-rutan såg filmerna, så att forskaren efteråt kunde jämföra deras ansiktsuttryck, hållningar, utrop m.m. via en teknik med infogad bild-i-bild från filmen som visades. Dels ombads barnen återge filmhandlingen ur sitt perspektiv, berätta vad de fann bra och mindre bra, bedöma scener och figurer. Dels teckna utifrån sin favoritscen och tala omkring denna. Studiens övergripande fråga löd: Vad i respektive saga befinner sig i förgrunden för barnens upp-märksamhet och vad anser de vara särskilt intressant?
Barnen söker uppenbarligen efter innehåll som knyter an till deras egna liv och som kan bidra till den egna identitetsutvecklingen. Återberättandet eller nämnandet av favoritscener är alltså mer än enbart att komma ihåg dessa. Barnen ”översätter” medietexten åt sig, väljer ut det som för dem är särskilt viktigt, glömmer eller struntar i det oviktiga. De omskapar ibland till och med det oönskade till det önskade.
1973
Genom att studera de videofilmade barnens rent fysiskt uttryckta reaktioner under själva filmreceptionen, kunde Holler iaktta hur barnen noga följde allt som rörde Askungen. Efteråt tecknade och talade barnen om scenerna med hur hon jagade och red och hur paret i slutet red tillsammans. Ointressanta var emellertid enligt både videofilmningen under filmvis-ningen och efteråt scener med prinsens föräldrar, till exempel när kungen och drottningen på slottet eller under en resa rådgjorde om sonens framtid.
Fokuseringen på hästridningen ska dock inte tolkas enbart som ”typiskt tjejigt” intresse för hästar. Till exempel en 6-årig pojke inleder med att säga att ”Askungen rider iväg med sin häst” – trots styvmoderns strikta förbud att dra sig undan arbetsuppgifterna. För honom står denna scen från första början för en aktiv och självbestämmande ung tjej i en utpräglat svår situation, menar Holler (a a a:43). Askungen undflyr sitt förödmjukande arbete och beger sig ut i en mer lustfylld och fri natur, där ridandes symboliserar protagonistens aktiva och själv-ständiga personlighet.
Den magiska hjälpande ugglan, som förklarar nötternas potential att ge A nya kläder och som visar prinsen vägen, är också central för barnen. Även andra djur som A kan prata med, bry sig om och finna tröst hos, som med vänner, är något som barnen tar upp. När A skjuter en fågel, gör vissa av barnen om detta till något positivt: för att visa sin kompetens, att hon är en bättre skytt än några jägare… Både flickorna och pojkarna tycker att det är coolt att A övertrumfar jägarna och är listigare än de. Barnen menar också att A är bra på att lösa problem: ”bra att hon inte ger upp utan försöker igen”, för att citera en 6-årig tjej (a a:44).
Att A är motståndskraftig mot alla motigheter som hon utsätts för uppskattas av barnen. Hon är inget offer som stillatigande väntar på sin befriare, utan aktiv och kompetent. A som karaktär står särskilt när hon rider för ökande självbestämmande och hoppet om ett bättre liv (ibid).
2010
I denna version skildras som sagt den lilla flickan Maries barndom, när modern dör, hon får en ny mor och styvsystrar och av dem degraderas till kökspigan A som får sova vid spisen. Videofilmningen av barnen visar hur just de fyra dramatiska scenerna med moderns död, hur A två gånger blir instängd av sin styvmor och sista gången räddas från att brännas inne, samt när styvmodern hugger av ena styvsysterns häl för att komma i skon är centrala.
I teckningar och återberättandes efteråt lyfts moderns död och Marie sörjande vid graven fram. Barnen känner helt klart med flickan och somliga får själva tårar i ögonen. Barnen är också mycket tagna av hur A måste överlåta sitt eget rum till de intriganta styvsystrarna och hur dessa ljuger om att hon knuffat dem. Syskonrivalitet är ju inget okänt för barn.
Hälften av barnen nämnde som sin favoritscen när A får balklänningen från det magiska trädet på moderns grav. Receptionsanalysen visar hur fascinerade barnåskådarna är, när det tre gånger i filmen med hjälp av specialeffekter visas hur A får sina vackra glittrande kläder. Inte bara flickorna utan även en del pojkar anger detta som sin favoritscen. Också i teck-ningarna återkommer denna scen. ”Kläder symboliserar i sagor en andra hud (Lenz 2012). Här avspeglas huvudkaraktärens inre liv. Balkläderna uttrycker inte bara protagonistens längtan att undkomma sin situation, utan är också sinnebilden för hennes ’vackra’ inre och goda karaktär” (Holler a a:44-45, i min översättning).
I denna filmversion var scenen med A instängd i ett brinnande hus nästan alltför spännande för en del av barnen. När prinsen är i färd med att bära ut henne men stannas för att kyssa henne, kan framför allt pojkarna inte hålla sig längre utan ropar mot tv-rutan ”Ut, uuuuuut, inte kyssa! Ni måste ut!”
När styvmodern ska till att hugga av dottern hälen visas detta inte i bild, utan stannar vid en höjd yxa, men vissa av de yngsta vänder sig i förväg bort eller gömmer sig föregripande bakom soffan. För andra barn var de hemska scenerna dock viktiga förutsättningar för att leva med, längta, kunna hysa hopp och slutligen fira friheten tillsammans med Askungen.
2011
I den nyaste versionen av askungemotivet är den hjältinnan alltså tuffast och mest samtida ”feministisk” av de tre filmatiseringarna. Precis som i de bägge tidigare är scener med A intressantast. Däremot är scener med kungen och dennes rådgivare inte så intressanta när de talar om prinsens framtid och inte heller prinsens samtal med kammartjänare. Barnen jäspar, tittar bort och väntar på att något intressant ska komma.
Efteråt tar barnen upp att Askungen är så enormt arbetsam och flitig och hur gemena och beräknande styvmodern och styvsystrarna är. Ofta förekommande scener i prat och teck-ningar är hur styvsystrarna efter balen knuffar A iklädd sin fina balklänning i vattnet, samt styvmoderns avhuggning av dotterns häl. Att A är så självsäker och uppkäftig såväl som de många komiska scenerna, gör filmvisningen till en framför allt rolig upplevelse.
Barnen gillar det lekfulla umgänget mellan A och prinsen, som hon inte fattar är prins utan tar för en jägare. Barnen skrattar när A avsiktligt låter prinsen ramla i snöslasket för att fatta att han inte kan behandla henne så hånfullt och nedlåtande. Mängder av andra lustiga situa-tioner får också dominera handlingen. Även den moderniserade balen på slottet som mer liknar ett samtida party roade barnen. Vissa menade dock att detta inte stämde med den kunga-tid som berättelsen ska utspela sig i, som snarare kräver höfisk dans.
Barnen beundrar A:s aktivitet, handlingskraft och målmedvetenhet. En flicka framhåller att A gör allt som styvmodern kräver så att hon ska kunna gå på balen, en pojke att hon är så flitig och klarar alla arbetsuppgifter. Askungen anses vara övertygad om att hon klarar av allt hon måste och går verkligen in för det. ”Ur barnens perspektiv är detta något efterföljans-värt” (a a:46). Barnen ses också i videoinspelningarna noga iaktta hur A hugger ved, diska och skura köket. En del pojkar tycker dock inte att balen är värd slitet.
Barnen lever emellertid med i den orättvisa behandlingen av A. Denna version gör det möj-ligt att sätta sig in vad som är rätt och fel. Styvmodern, ”Skitmamman”, behandlar A väldigt orättvist och barnen upplever ett inte motstånd när de följer med A genom berättelsen och i slutet lättnad eller (skade)glädje över utgången. På frågan vad man kan lära av sagan blir svaret t.ex. från en 7-åring att ”när man är dum, är det inte kul för den andra”. Här förevisas moraliskt gott handlande och hur människor inte ska agera.
Askungen ger aldrig upp
Sammanfattningsvis är för alla tre filmerna det lyckliga slutet avgörande och ofta nämnt som barnens favoritscen. Här är sinnebilden för hur A tillsammans med prinsen vänder alla hemskheter och dumma människor ryggen och går en lycklig(are) framta till mötes. En Happy End försäkrar att godheten segrat. Askungen-berättelserna visar att det finns utvägar även för barnen, att de har en inre motståndskraft och styrka som vuxna kanske inte tror dem om. Att man aldrig ska ge upp.
Många kritiker tror förvisso att berättelsen främst lär flickor att lida och passivt invänta hjälp, samt att yttre skönhet är avgörande. Sagans vackra sko och klänningar ska inte bara symbolisera yttre skönhet utan bärarens inre. Skon kan även sägas står för Askungens jord-bundenhet och förbindelse till moderns grav. De linser eller ärtor som styvmodern häller ut i askan som arbetsuppgift för A att plocka upp innan hon eventuellt får gå på balen (en omöjlig uppgift som A får hjälp av en mängd fåglar med) står också för att skilja gott från ont, dåliga från fina frön – och klara av det egentligen omöjliga.
Detta är en saga om att övervinna begränsningar. Sagor handlar egentligen inte om individer utan om representanter för människors egenskaper och attityder. Bara på ytan handlar Ask-ungen om ett illa behandlat styvbarn och egentligen om inre egenskaper och om tankens och fantasin frihet (Mikos 2016:38).
Disney vs Rubin Dranger
För att återkomma till den inledningsvis berörda serieboken, som ett förment svar till eller uppochnedvändning av Disneys Askungen. Joanna Rubin Dranger preciserar inte exakt vilken tryckt version av Disneys film som hon som barn läste på 70-talet, men förmodligen var det någon av alla de förkortade små böcker som brukar ges ut i anslutning till filmerna och i hög grad likna deras bilder. Troligen har hon senare i livet även sett den animerade filmen, men dock inte försökt ta redan på hur faktiska barn, ”genomkloka och välformule-rade” som de tyska, 35 år senare upplevde filmen.
Seriebokskaparen karakteriserar Disneys unga hjältinna som ”söt och vän” (som väl är samma sak) och föga egoistisk eller avundsjuk, samt som motsatsen till kämpande och hjälpsökande. Hon tror sig själv i några nytolkningar skildra en annan Askungen, likt bröderna Grimms ”levande, driftig, kämpande Askunge [..som] tigger och ber, gråter, tjatar, springer sin väg, klättrar i träd, gömmer sig och ber om hjälp [..] strider för sig själv och sin rätt”.
I själva verket skapar Rubin Dranger i sin nya version av Grimms saga bara en ung kvinna som är mullig och alldaglig, men tydligen en baddare på att dansa. Hon är här fullvuxen när modern dör, men denna lovar vaka över dottern från himmelen. Styvsystrarna är här vackra men högmodiga och onda i hjärtat. De fråntar A hennes kläder, låter henne slita och passa upp dem. Rubin Dranger gör av Disneys generationskonflikt istället en berättelse om syskonrivalitet då styvsystrarna, snarare än som hos Disney styvmodern, här utgör hjältin-nans antagonist. Som vuxen kvinna talandes till andra (halv)vuxna kvinnor ser Rubin Dranger inte, eller betonar hon i vart fall inte, relationen (styv)mor-dotter som är så central för Disneys unga åskådare…
I denna 2005-version får A sina fina kläder från trädet på moderns grav. Den spinkige prinsen som ser ut som artisten Prince får, tack vare A:s gyllene klänning, upp ögonen för henne och inser snabbt att hon är den rätta för honom. Mycket riktigt: denna Askungen ”tigger och ber, gråter, tjatar, springer sin väg, klättrar i träd, gömmer sig och ber om hjälp [..] strider för sig själv och sin rätt”. Men även här gör kläderna tydligen kvinnan… Hur den trådsmale Prince i slutet orkar lyfta upp A på sin häst, förblir dock ett mysterium. Här blir dessutom styvsystrarna blinda på bara ett öga vardera.
Disneys Askungen – också med klänningen som huvudperson
Vad kännetecknar då Disneys Askungen? Hon sägs uppoffra sig och bara sitta vid spisen och vänta på prinsen. Ingetdera stämmer ju, det ser förstås varje åskådare och filmkritiker som inte är blind. Askungen lagar frukost, städar, jobbar hårt och är god och from – precis som modern på dödsbädden rådde henne att vara. Hon är även humoristisk, sarkastisk och med vass tunga. Hon är påhittig och modig när hon trotsar styvmodern. Denna cirka 18-åriga unga kvinna är förstås också vänlig mot alla, tålmodig, anspråkslös och hårt arbetande.
Askungens mål är här inte att bli befriad av någon prins. Hon drömmer inte om att prinsen en dag ska komma. Titelsången ”A dream is a wish your heart makes” […] ”When you're feeling small/Alone in the night you whisper/Thinking no one can hear you at all” handlar om att aldrig sluta hoppas på det man önskar ska ske. Fortsätt tro, ge inte upp dina drömmar! Hon tror på sig själv lika mycket (eller mer) som styvsystrarna gör. A vill förståeligt nog bli lycklig och fri från styvfamiljen, men det är styvsystrarna och inte Askungen som suktar efter prinsen och kan göra precis vad som helst för att få honom – inklusive genomlida fysiska ingrepp. A inser till en början inte ens att den hon förälskat sig i är en prins. En bal är dock alltid något underbart att få vara med om. Askungen är här ingen martyr utan argumen-terar för sin rätt att gå på festen. Hon trotsar styvmodern, hon springer iväg från slottet.
Men exakt vad längtar A efter? Framför allt efter att ta sig hemifrån, likt så många av dagens ungdomar. Det blir upp till hörskådaren att själv fylla i med vad hon drömmer om. På så sätt blir uppfyllelsen av Askungens dröm ännu mer eftersträvansvärd för publiken.
I seriebokens inledande berättelse ”Askungens syster” sätter Rubin Dranger istället fokus på en av styvsystrarna, som till det yttre liknar de bägge fula hos Disney. Denna nya, ”alterna-tiva” ska tydligen ska vara exemplarisk i det att hon är vresig, dum, lat och tämligen ful, samt ogillar djur, fast kan spela elgitarr och göra mediokra sångtexter. I slutet antyds (där-för?) en kulturell framtid för henne som författare eller sångtextförfattare. Här är styv-modern inte heller så hemsk eller orättvis som hos Disney och föreslår bara att dottern ska skära av tårna för att komma i skon. Styvsystern vägrar förvisso, vilket väl är hennes enda applåderbara handling.
Denna version skulle till skillnad från Disneys aldrig intressera något förskolebarn. I den åldern tolkar konkret tänkande barn dessutom människors egenskaper utifrån deras yttre och en ful men snäll karaktär tas då som dum medan en snygg men dum tros vara snäll. Här är den fula dessutom den dumma… Knappast någon under 10 år skulle föredra Rubin Drangers version.
Möjligen jublar däremot ett antal unga vuxna kvinnor över att den fula tillåts vara störig, otacksam, självupptagen och utan självinsikt: ”vackra flickor – det är ju jag det! Varför ska alla de andra komma?” (på balen). 18-åringen är som en 5-åring, som inte vill städa efter sig och önskar sig ha varit man ty sådana behöver i hennes värld tydligen inte städa. Hon ljuger, super och spyr dock som en ”riktig karl”. Är det framsteg? Förebildligt?
I Disneys värld är styvsystrarna med rätta inga förebilder då de är elaka, mobbar och förlöj-ligar Askungen – vilket just uttrycks med hjälp av att de är mindre vackra. De framställs alltså inte som dumma för att de är fula, utan som fula för att de är dumma. Det fattar i stort sett alla barn över 5 år.
Referenser
Barthelmes, Jürgen: Aschenputtel – wo liegen die Chancen der Märchen für Kinder?, TelevIZIon 29 (2016):1, s.36-37
Dranger, Joanna Rubin: Askungens syster och andra sedelärande berättelser, Stockholm: Bonniers 2005
Götz, Maya: Aschenputtel ist das beliebteste Märchen bei Mädchen – Hänsel und Gretel bei Jungen, TelevIZIon 29 (2016):1, s.65-67
Holler, Andrea: ”Dass sie nie aufgibt und dann versucht weiterzumachen”. Aschenputtel aus Kindersicht: Eine Rezeptionsstuide zu 3 Verfilmungen, TelevIZIon 29 (2016):1, s.42-47
Lenz, Friedel: Bildsprache der Märchen. Märchen als Künder geistiger Wahrheiten, Stuttgart: Urachhaus 2012
Mikos, Lothar: Opferrolle und Glücksversprechen. Ein analytischer Vergleich dreier Aschenputtel-Verfilmungen, TelevIZIon 29 (2016):1, s.38-41
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar