Margareta Rönnbergs barnistiska blogg om barnkultur & kulturprodukter för barn: LEGO-filmen och dess vidgade kreativitetsbegrepp: Om kampen mellan tre slags nyskapande

Jag skulle gissa att året var 1979 eller 1980, när min 4-5-åriga dotter av mormor fick en liten blå legobil med gubbe i – som inte gick att ta isär… Jag lyckades hålla truten, men tänkte ”vilken vansinnig idé!”. Så vansinnig att jag fortfarande minns det hela. Vet inte om leksaken såldes i en sådan version i butik, eller om min mamma hade köpt den på någon loppis, men tror så här decennier senare att den faktiskt låg i original-låda. Det kan förstås även ”redan använda” modeller göra.

Minnet återkom förstås, när jag såg den i de svenska fintidningarna undervärderade LEGO-filmen/The LEGO Movie (Phil Lord & Chris Miller, 2014). Filmens tema är nämligen kreativitet, av vilket berättelsen uppvisar en kamp mellan tre olika sorter. LEGO-filmen kan sägas just handla om den kritik som riktats mot att byggklossarna åtföljs av manualer för hur man kan bygga, samtidigt som det danska företaget gör reklam för leksaken med slogans om kreativitetsfrämjande och fantasins fria krafter. Om detta skrev jag ju ett par inlägg i maj förra året (10/5, 15/5 och 8/5-17, se länkarna nederst).

Månaden därpå utkom en ny antologi om det världsberömda leksaksfenomenet, LEGO and Philosophy: Constructing Reality Brick By Brick (Cook & Bacharach 2017). I den skriver även filosofiprofessorn Mary Beth Willard (2017) om olika slags kreativitet i LEGO-filmen och den paradox som berättelsen tycks vilja skildra: hur kan den frihet som krävs för ”sann kreativitet” vara förenlig med en leksak som bifogas enormt detaljerade instruktioner för ”hur man ska” skapa den aktuella kartongens specifika föremål?

Tre modeller av kreativ lek

Enligt Willard (2017) rymmer filmen tre modeller av kreativ lek med LEGO, som befinner sig i konflikt med varandra. Dessa är förkroppsligade av karaktären Emmet, en av byggklossar sammansatt högst ordinär minifigur som plötsligt tros vara en guda-benådad mästerbyggare, utvald till att rädda världen. Därtill den cirka 8-årige pojken Finn, samt dennes pappa. Dessa tre sägs stå för historiskt skilda sätt att betrakta kreativitet: som galenskap, tänkande utanför ramarna (eller som det numera heter på svengelska: ”utanför boxen” – oklart om det är takbox eller hästbox som åsyftas) respektive kreativitet såsom detsamma som att ha en vision.

Det gudomligt utvalda konstnärliga Geniet såväl som den besatte, galne vetenskaps-mannen har ansetts intagen av musa, gudar eller av någon ond makt. Bägge är således egentligen föga kreativa, bara passiva redskap för olika krafter utanför dem själva. De har själva ingen avsikt, inget mål för sin skapelse. Åtminstone den som läst latin i tre år vet, att detta att ”vara inspirerad” kommer från ett ord med innebörden att ha ”inandats någon annans andedräkt”…

Mästerbyggarna ska förmodligen syfta på flertalet (?) barn, det vill säga de som i mer Vild Stil leker med LEGO, utan att bry sig om de bifogade manualerna. Hjälten Emmet följer dock till en början instruktioner och regler, är konformist. Men även han kan på sitt vis tänka utanför ramarna, när han skapar en ”oanvändbar” flytande tvåvånings-soffa – som förstås sedan visar sig vara användbar… Han utnyttjar till sist dessutom fiendernas tro på att en konventionell lösning aldrig skulle användas som lösning genom att just använda en konventionell lösning. Hans icke-kreativa design används kreativt.

Jag visste då för snart 40 år sedan inte att jag motsatte mig en föregångare till Lord Business och dennes planer på att fixera allt i legovärlden med hjälp av lim. Denne som utåt sett är VD för företaget Octan (träffande nog för en oljebaserad leksak som LEGO) beskrivs på http://en.brickimedia.org/wiki/Lord_Business på detta vis:

”President Business, an uptight CEO who has a hard time balancing world domination with micro-managing his own life. He operates a successful business front that creates music, TV shows, surveillance systems, history books and voting machines, in addition to all dairy products and coffee. Secretly, he is Lord Business, the most evil of tyrants who oversees a robot militia and attempts to take over the LEGO universe.”

Pedanten och kontrollfreaket Business vill ha saker och ting på deras rätta plats: exempelvis Vilda Västern och Rymdkrigare ska inte få mötas – vilket givetvis pojken Finn i sin mer fantasifulla lek låter dem göra. I 8-åringens fantasi är hans pappa verklighetens motsvarighet och den som Lord Business baseras på. Pappan har ett gigantiskt LEGO-bygge i källaren, som sonen tydligen inte får leka med. Det gör han ändå i sina tankar, vilket nämligen utgör nästan hela filmen.

Lekfullt och arbetsfullt är ej tillräckligt – behövs även glädjefullt

I mitt blogginlägg för tre veckor sedan (16/4-18), om reflektionens roll vid allt kreativt skapande, stödde jag mig på en annan filosofiprofessor, Dustin Stokes (2014), och dennes begrepp ”kognitivt lekfull” och ”kognitivt arbetsfull” såsom kännetecken för såväl konstnärers som forskares kreativa aktiviteter. Även Willard (2017) har läst Stokes och hon bygger uppenbarligen vidare på dennes tankar. Det räcker inte med att vara lekfull och tänka utanför ramarna – man måste, som Dustin Stokes framhöll, också vara arbetsfull och arbeta för att infria en vision. Men det är ändå inte tillräckligt, verkar Willards tes vara.

I LEGO-filmen har Finns pappa just en vision. Ungefär 95 procent av handlingen utspelar sig i pojkens fantasi, medan han i hemlighet leker med pappans jättestora modellbygge i källaren. Pappan, klädd precis som president Business, har onekligen även han varit kreativ i sitt byggande, i meningen inte följt någon manual. Någon sådan existerar inte ens för faderns enorma skapelse.

Willard (ibid) menar att det vore frestande att tolka fadern som icke-kreativ (vilket alla svenska filmrecensenter just gör), men ingen LEGO-byggsats har ju innehållit alla dessa hundratusentals bitar eller någon instruktionsmanual för det imponerande bygge som pappan över lång tid skapat. Fadern är visserligen mindre fantasifull än han är perfektionist, men detsamma kännetecknar även många konstnärer som testar, kasserar, gör om, letar vidare.

Ett vidgat kreativitetsbegrepp bör inkludera skaparens känsla

Den kritik som filmen riktar mot faderns typ av kreativitet är istället att byggandet saknat glädje och spontanitet. Pappan vill som sagt limma samman bitarna, men då kan de ju aldrig användas till några nya byggen. All spänning, alla förväntningar är då bortflugna i och med färdigställandet. I bygget har mängder av föreställningsförmåga, tänkande, reflektion och kreativitet onekligen ingått, men det behövs även improvisa-tion och härliga känslor, framhåller Willard och – enligt henne – även filmen.

En kreativitetsteori värd namnet måste också inrymma den skapande individens subjektiva upplevelse av att vara kreativ. Legobyggande känns aldrig bara som att mekaniskt följa en ritning, vilket (i förekommande fall) på sin höjd beskriver halva handlingen: koncentrationen och ”arbetsfullheten”. För de verkligen kreativa – inte minst för barn – är handlingen, förutom krävande och medvetet kognitiv, inte minst en stark upplevelse: förväntansfull, spännande och härlig.

Således någonting betydligt kraftigare än enbart ljummet ”lekfull”… När den euforiska känslan till sist är uppnådd, går den skapande oftast nöjd vidare till nästa intressanta projekt. Ibland rivs skapelsen till och med ned, för att klossarna ska kunna användas till något helt annat. Att förbli upprymd, vara kvar någon längre stund i ett lyckorus, är inget mål.

Svenska recensenters avsaknad av tema

Har även filmens svenska recensenter och kritiker upptäckt LEGO-filmens tema om kampen mellan tre, genom historien dominerande, sätt att betrakta kreativitet? Ja, inte stjärnrecensenterna i vart fall: Dagens Nyheters Mårten Blomkvist hävdar (21/2-14) rent av att att filmen ”saknar story” – bara för att han inte förmår hitta den…

Under rubriken ”Roligt Legouniversum saknar story” menar Blomkvist att:

”Historien är ganska rörig och sitter inte precis ihop som legobitar. Det är samtidigt en poäng. "Lego filmen" påminner om "South Park – bigger, longer, & uncut" (1999) i sitt sätt att anarkistiskt ösa på med vitsar och absurda vändningar, faktiskt som om ett onaturligt spirituellt barn lekte med legogubbar. Kämparna kan hotas av "Laser! Hajar! Laserhajar!” […]

Mot slutet hinner bristen på en riktig story ikapp filmen, det mynnar ut i en konventionell, lång animerad filmbatalj. Men innan dess lyckas faktiskt regissörsduon Lord–Miller här och där med kamikazeuppdraget att göra konst av produktplacering.”

Den uppenbarligen barnlöse Mårten Blomkvist tycks inte ha förstått att filmens story just är ”ett barns lek med legogubbar. Kämparna kan hotas av ’Laser! Hajar! Laser-hajar!’”. Barnet är dock inte ”spirituellt” i meningen fyndigt för att imponera, utan helt sonika ett ”naturligt lekande” barn. Filmen kan inte heller direkt beskyllas för att i smyg ha produktplacering, eftersom hela filmen handlar om produkten. Blomkvist verkar hur som helst vara imponerad av det animationstekniska, om än inte av själva storybygget.

Också Sydsvenska Dagbladets recensent Michael Tapper var veckan innan (14/2-14) missnöjd över storyn, men hittar i vart fall en sådan: ”Den tekniska briljansen är slående, och jag anar att bolaget kan bli en utmanare till giganter som Pixar och DreamWorks Animation. Men då hoppas jag att man beväpnat sig med originella figurer och en story som står helt på egna ben i stället för avkok på samtida biosuccéer.”

Andra recensenter har dock, förutom story, till och med funnit ett budskap: ”Lego-filmens grundläggande budskap, som kritiserar penga- och maktgirighet och slår ett slag för lekens frigörande kreativitet, är fina och smälter hjärtat på även de vuxna med de mest förstenade av hjärtan, de som glömt hur man har roligt och bara tänker på business och regler” (”konstprettot” Martin Memet Könick). Eller: ”The Lego Movie handlar om just detta, att uppmuntra till att skapa fritt och kreativt utan begränsningar eller regler” (”kulturkritikern” Felix Öhlen).

http://konstpretton.se/2014/02/18/lego-filmen-tokigt-underhallande-bygge-med-popularkultursklossar/ respektive

http://kulturkritikerna.se/?p=200 (7/12-17)

Upsala Nya Tidnings Maria Nyström vill ha ”mer anarkistiska klossbyggare” än som nu fallet är i denna ”fyrkantiga hjältesaga”. Svenska Dagbladets Jan Söderqvist menar (9/2-14) att ”alltihop är en enda stor marknadsföringskampanj för det leksaksföretag som finns i filmens titel och som kränger de plastgubbar som förekommer i filmen och som givetvis går att köpa när barnen har tjatat sönder en”. Samma tidnings Erika Hallhagen hittar för sin del (14/2-14) både förälder-barnrelation och övervakningssamhället:

”Minifiguren Emmets kamp mot Business ordning och reda är en spegling av verklighetens dåliga fader-son-relation. Pappan är i full färd med att limma ihop sin modellvärld, ett big no no i en legovärld vars koncept bygger på föränderlighet. Hans gudalika position och kontroll över legouniversumet blir också en blinkning till dagens övervakningssamhälle” (SvD 14/2-14).

”Utan regler?” Bara ”fri fantasi”?

Överlag anses filmen enligt recensenterna applådera pojken Finns ”fria fantasi” och ställa den mot faderns statiska modell, full av regler och ordning. Eller som Felix Öhlen ovan uttryckte saken: ”The Lego Movie handlar om just detta, att uppmuntra till att skapa fritt och kreativt utan begränsningar eller regler” (”kulturkritikern” Felix Öhlen, 7/12-17). Stämmer det?

http://kulturkritikerna.se/?p=200

Pojkens fantasi är väl snarare mediestimulerad, när han i sin lekvärld blandar figurer och idéer från Ninja Turtles, Star Wars, Batman, Harry Potter, serietidningshjältar med mera. Den underjordiska motståndsrörelsens frihetskämpar utgörs bland annat av en salig blandning av populärkulturfigurer, men mixen är förstås Finns egen kreation. Den så kallade mashup-kulturen är givetvis också den kreativ, när den remixar inslag från många olika håll.

Så rör det sig verkligen om självkritik från det danska klossföretagets sida? Tillåts filmmakarna vara subversiva, stödja upprorsmakare till legobyggare och leverera kritik av LEGOs instruktionsmanualer? Filmen tycks vilja säga att en kreativ leksak aldrig kan ha rigida regler. Det finns förstås inga kreativa leksaker, utan bara användare kan vara kreativa när de bygger efter eget huvud. Emmet är egentligen ingen regelbrytare, men blir av en slump en av de upproriska mästerbyggarna. Fast även kreativitet behöver vissa begränsningar, visar det sig.

Filmen ställer två världar mot varandra, Bricksburg respektive Cloud Cuckoo Land. Bricksburg är Lord Business’ önskedröm: en värld där allt är ordnat och perfekt, i vilken ingen förändring ska tillåtas när den väl är hoplimmad. Här finns förstås inget utrymme alls för kreativitet. Mot detta ställs ett land som både bokstavligen och bildligen är ”uppe i det blå” – ett land i vilket det inte finns några planer eller regler alls. Därmed är ”regelbrott” också omöjliga, medan jag i mitt förrförra blogginlägg talade om kreativitet som ”lagom regelbrott”. Finns inga regler alls, kan den eventuella graden av kreativitet inte ”mätas” mot något, aldrig bedömas.

Valet står inte mellan Bricksburg och Cloud Cuckoo Land, ty ingendera är i sig nog. Kreativitet är varken totalkontrollerad eller helt ostrukturerad och vild, snarare "mitt-emellan". En enda kreativ individ är heller inte tillräckligt.

Gruppkreativitet

Filmens mästerbyggare är en samling individualister mest intresserade av sina egna idéer, inte av samarbete eller gemensam plan, utan oeniga om vad de ska göra för att kunna bemöta Lord Business. Denne perfektionist är deras direkta motsats, med allt under kontroll och med en plan. Också han är dock i grunden en fantasilös och ytterst ensam individ. Emmet, filmens hjälte, har däremot gruppens bästa för sina ögon och känner ansvar. Han är till och med redo att offra sig för de andra.

Till ”den kreativa individens känslor” hör även att känna sig vara del av en grupp, av något större som visserligen kan skifta både vad tid och plats anbelangar. LEGO-filmens ”budskap” är inte alls så simpelt som att alla människor har frihet att skapa precis vad de har lust till. Berättelsen talar inte alls enbart om och till ”dig” såsom potentiellt kreativ.

Filmen uppmanar inte bara den ”kreativa individen” att tro på sig själv och sin egen förmåga, utan framhåller att kreativitet alltid är avhängig av det samhälle man lever i och är beroende av. Man får exempelvis uppslag av dem som gått före en, skapar aldrig ur intet. Kreativitet hänger även samman med ansvar för det som skapas, vilket Dustin Stokes (2014) likaså framhöll.

Även för pojken Finn är gruppkreativitet en grundförutsättning, i den meningen att han lånar och mixar ur all den kreativitet som andra före honom gett uttryck åt och som inspirerat honom till att i sin lek blanda in en mängd olika populärkulturfigurer och teman för att skapa något nytt och annorlunda av dem. Det vill säga det som oför-stående kritiker kallar ”avsaknad av originalitet” eller, som Sydsvenskans recensent, ”avkok på samtida biosuccéer”.

Således lyder LEGO-filmens instruktion: ”Uppskatta dem som gått före dig, så kan även du skapa något (tills vidare) nytt – och inte minst ha kul under tiden!” Nytt och värdefullt åtminstone för en stor skara barn. Exempelvis på Internet, vars mashup-kultur ju egentligen är ett ”plagiat” av byggandet med LEGO-klossar, möjliga att sätta samman och länka precis hur vilt som helst!

Referenser

Stokes, Dustin: The role of imagination in creativity, kapitel 8 i: Elliot Samuel Paul & Scott Barry Kaufman (red): The Philosophy of Creativity. New Essays, Oxford: Oxford University Press 2014

Willard, Mary Beth: Constructing creativity, s.7-16 i: Roy T. Cook & Sondra Bacharach: LEGO and Philosophy: Constructing Reality Brick By Brick, Hoboken, NJ: John Wiley 2017