I Barnens kultur i radions P1, som jag tog upp i blogginlägget 28/12, tas i avsnitt 3 (2/1-16) betitlat ”Våld, missbruk, död och depression” de norska bilderboksskaparna Gro Dahles och Svein Nyhus’ böcker upp. Avsnittet går även att ta del av på programmets webbsajt. Paret anses tillsammans ha skapat en rad poetiska, skimrande böcker om ämnen som gör så ont att det är svårt att läsa om dem. Dessa böcker sägs enligt programpresentationen på webbsidan samtidigt oroa ”vuxna så mycket att de låser in dem så inget barn ska råka hitta dem”.
De frågor som detta radioavsnitt 3 säger sig ska ställa är ”Kan kultur för barn vara hur svart som helst? Och varför ska barnboksförfattare tvinga på små barn sin egen ångest?” Således har vi i detta program som utger sig för att handla om ”barns val av kultur” tydligen att göra med kulturprodukter för barn (?) som antingen göms för dem, eller så tvingas på dem? Jag måste undersöka saken, utan att för den skull direkt tvinga något barn. Dock sätta boken i händerna på en som inte bett om det…
Jag gav efter viss tvekan nu i julklapp min 7-åriga dotterdotter de norska författarnas bilder-bok Snäll (2008). Det är en bok som enligt förlaget Daidalos ”vänder sig till barn från ca 5 år, till föräldrar och alla vuxna som har med barn att göra. Snäll fick det norska förläggar-priset, Brageprisen, 2002 för bästa barnbok”.
Förlaget skriver vidare på sin webbsida:
”Lussi är så snäll, så snäll. Så snäll att hon en dag försvinner. Och inte bara lite utan helt och fulltständigt. Hon försvinner in i väggen. Där sitter hon utan att någon upptäcker henne. Inte mamma, inte pappa, inte läraren och heller inte de andra barnen. Inte ens den store vaktmäs-taren kan hitta henne. Och inte kan hon ropa heller, för rösten har blivit så tunn, som en viskning. Men det finns också en annan Lussi. En Lussi som är stark, bestämd och rasande. En Lussi som kan bryta sig ut ur väggen.
Snäll är en bok av konstnärsparet Gro Dahle och Svein Nyhus. det är en munter, poetisk och bråkig bok som yngre barn lätt kan förstå och leva sig in i, medan större barn och vuxna också ser undertexten. Författaren Gro Dahle leker med ord och rytmer, tecknaren Svein Nyhus illustrerar vilt och starkt. Uttryckskraften är stor – och originell.”
Typisk barnbok för vuxna
Snäll är enligt min mening en av de snällare och ljusare i författarnas produktion. När jag tre dagar efter jul åter hälsade på barn och barnbarn, sa 7-åringen genast jag kom in i hallen ”Vad var det för konstig bok jag fick? Hur kunde hon komma in i klockan?” Enligt barn-boksforskaren och recensenten Lena Kåreland (Svenska Dagbladet 9/3-09) rör detta sig om ”en dynamisk och utmanande bilderbok. Det är en feministisk skildring i ord och bild om alla snälla flickor som i sin iver att vara till lags slår knut på sig själva och till sist går in i väggen. Bokens titel ’Snäll’ är ironisk och kan uppfattas som en drift med schablonbilderna av alla mönsterbarn, läs flickor, i äldre barnlitteratur. Där gör flickorna vad de blir tillsagda och präntar i skolboken utan minsta kludd.”
Kåreland tillägger: ”’Snäll’ utvecklar sig till en berättelse om befrielse och uppror. Den änglalika Lussi blir en symbol för de flickor, vars röster aldrig gjort sig hörda. Efter det att hon för en tid har gått in i tystnad och gjort sig osynlig, häver hon upp sin stämma och slungar ut ett vrål av protest och ilska. Lussi drar med sig en rad andra flickor och kvinnor, till och med gammelfarmor, som tillsammans med henne nu tar sig det utrymme de tidigare aldrig haft.
Den avslutande bilden på Lussi visar en flicka med håret på ända, nedvikt krage och en välfylld portion med korv och potatis framför sig. Nu ska hon ta för sig med en aptit som inte bara gäller maten på tallriken utan hela livet.
’Snäll’ är en bilderbok som använder sig av ett rikt symbolspråk. Lägg märke till den stora fågelburen, alla klockor och skolans skriv- och räkneböcker med sina linjer och rutor som Nyhus låter bilda bakgrund till vissa bilder. De stiliserade bilderna och den uttrycksfulla texten, poetiskt komprimerad och rik på upprepningar, är väl samstämda. Vuxenvärlden ses konsekvent ur barnets perspektiv. Maktpersoner som föräldrar, lärare, skolchef och brand-män är groteskt stora med lätt förvridna kroppar som knappast får plats i helfigur på bild-uppslagen.
Detta är en bok som förenar konstnärlig kvalitet med ett tydligt budskap. Den riktar sig lika mycket till vuxna som till yngre” (Kåreland 9/3-09).
Kåreland preciserar inte vad ”yngre” än vuxna kan röra sig om för åldrar, men kanske ton-åringar? Jag försöker dock förklara detta med feminism, konstnärlighet, dynamik, stilisering, ironi, äldre barnlitteraturs flicksyn och budskap för barnbarnet, men hon vill ändå veta hur flickan så plötsligt kunde förvandlas från snäll till arg. Och blev hon inte lite väl arg? Varför var mormor’n också tyst? Varför hade hon en sån där lärare? Själv älskar hon sin fröken, som är så snäll…
Smakprov citerar bland annat dessa recensionsomdömen:
- En urstark tjej i en urstark bok - opassande intensiv och annorlunda och humoristisk... Nu kommer äntligen fullträffen "Snill" ut på svenska./Ulla Rhedin i DN
- Sedelärande historia om vikten av att våga ta plats. En av årets vackraste bilderböcker för alla små och stora som varit för snälla i sina liv. /Lotta Olsson i DN
- Lilla rena, rara, duktiga, glänsande Lussi i bilderboken Snäll, blir till slut så utslätad att hon försvinner ? precis som Ninni i Osynliga barnet. Bilderna förstärker händelseförloppet med förvrängda proportioner och våldsam gestik. Till slut är läsaren lika skrikfärdig som Lussi. /Cay Corneliuson listar 2008 års bästa barnböcker i SvD
- Alltför sällan, men ibland kommer det bilderböcker som med sina konstnärliga kvaliteter och sitt existensiella djup framkalla läsar-andnöd. Det norska författarparet Gro Dahle och Svein Nyhus berättelse om den rena, snälla och väluppfostrade rosettprydda lilla flickan Lussi är just ett sådant konstverk. /Stina Zethreaus listar 2008 års bästa barnböcker i DN
Sedelärande budskap för och enligt vem?
Hur kan denna bok prisas som ”bästa barnbok?”. Lennart Hellsing, en av våra mer lovpri-sade barnboksförfattare, angav tidigt (1963:142) tre ting som man bör fordra av den goda barnboken: 1) att den intresserar barn; 2) har tillräckliga estetiska kvalifikationer; 3) att den, om den berör etiska frågor, har en acceptabel moral.
Hellsings kriterier som än idag ständigt upprepas utan att ifrågasättas kan tyckas rimliga, men väcker åtminstone hos mig några frågor: Att boken intresserar barn måste rimligen betyda ”många barn”? Ungefär hur många barn ska vara intresserade av en bok, för att den ska få kallas en god barnbok? Vem får bedöma dess estetiska kvaliteter? Och vem bedömer vad som är en acceptabel moral?. De bägge sistnämnda frågorna är så ”självklara”, att de inte ens behöver besvaras. Recensionsomdömen skrivs ju inte av barn eller ur något barn-perspektiv.
Hellsing, Lennart: Tankar om barnlitteraturen, Stockholm: Rabén & Sjögren 1963
Vad jag förstått av informella kommentarer och utifrån privata anekdoter är ytterst få barn intresserade av denna bilderbok. Ska ”barnlitteratur” verkligen främst vara ett vuxet krets-lopp och en vuxen födkrok?
Omöjligt genomföra responsfokuserad studie?
I del 3 av Barnens kultur, som går ta del av på programmets webbsida, tillfrågas Rädda Barnens psykolog Jannes Grundin om huruvida det är så lyckat att barn utsätts för så mycket hemskheter. Han anser att det är bra med dessa böcker, ty det hemska blir normaliserande: barn förstår att man inte är ensam om sin upplevelse. Jag vill då invända att detta med kulturprodukter som terapi kan väl bara gälla dem som själva upplevt det hemska ifråga? Varför ska de 90 procent som inte gjort det skrämmas upp?
Serietecknaren Nina Hemmingsson berättar om hur hon blev rädd p g a en bok om en hemsk skilsmässa som hon fick av sin mamma som just skilt sig. Hon kände inte alls igen sig och fick fruktansvärd ångest, såg ingen koppling till sitt eget liv. Psykologen Grundin säger att man ju inte ska pracka på barn dessa böcker, utan vänta på om barnet tycks undra. Fast det är ju alltid vuxna som – som jag nu – sätter boken i händerna på barnen. Jag tror att jag ska befria min dotterdotter från den, efter att vi talat lite mer kring berättelsen.
Jag skulle också önska, men tvekar av etiska skäl, att någon forskare undersökte 3-8-åriga barns upplevelse av de nya ”barnböckerna för vuxna”. Vet inte om det vore försvarbart att utsätta barn för det som till och med oroar vuxna för egen del. Jag får nöja mig med att citera en man som kallar sig John, med antikvarisk bokhandel (31/12-08):
”Snäll är en typisk barnbok för vuxna. Den perfekta barnboken – för vuxna. Den är snygg på ett vuxet sätt, den har ett vuxet budskap, berättat på ett vuxet vis. Det är inte en dålig bok, men det är just den sortens bok som föräldrarna gillar mer än barnen. Det är som med Anna Höglund. Be Sifo att undersöka hur många föräldrar kontra barn som har böckerna Mina och Kåge på sina respektive topplistor. Föräldrarna älskar Mina och Kåge men barnen är glada om de slipper läsa om det problematiska förhållandet. De vuxna speglar sig i barnen och tänker att om jag var liten skulle jag vilja läsa det här. Fel. Du tror att du skulle vilja det, men det är den vuxnes preferenser som talar då. Om barnet får välja mellan Anna Höglund och till exempel Rune Andréasson så väljer barnet nästan alltid den sistnämnde. Så är det bara.
Men jag kommer med Mina och Kåge ibland, för jag tycker om dem. Du får tre val på godnattbok, säger jag till barnet. Mina och Kåge, Mina går sin väg eller Mina och Kåge drar västerut.
Så jag retar mig lite på superlativerna över Snäll. Det är en bra bok, men det är inte en bra barnbok."
Snäll ger sig underförstått ur för att vara, eller onödiggöra, terapi för de tysta i målgruppen förskolebarn, men för dem är boken obegriplig ty alldeles för abstrakt. Mottagaren lär behöva vara över 10 år för att ens börja förstå dess ”budskap”, men i den åldern tycker man å andra sidan att bilderböcker är ”barnsliga”. Bilderboken innehåller en vuxen problemställning framställd ur ett vuxet perspektiv med ett förvuxet barn som lydigt illustrationsmaterial. Boken tycks vilja introducera den ”vuxne inom barnet”. Men vad kan barn göra med denna metafor?
Detta är inte ens förment allålderslitteratur, utan vuxenlitteratur kamouflerad till barnbok och absolut inte god barnlitteratur. Varför måste barn användas som alibi för all utgivning av bilderböcker? Placera mer ärligt denna typ av konst på vuxenavdelningen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar