Det är min personliga övertygelse att könsidentitet, genusidentitet och genusuttryck rör sig om ett utvecklande samspel mellan barnets hjärna, gener och sociala miljö. Könen och sexualiteterna är till skillnad från genus otvetydigt biologiska, men mentala processer är inte heller oberoende av biologisk växt och t.ex. hjärnans nervcellskopplingar.
”Genuspedagogik” i förskolan är alltför tidigt
Som jag skrev i ett föregående blogginlägg, ”växer” barn i 7-8-årsåldern ifrån de grövsta förenklingarna vad gäller kategorisering av människor. Eller bättre uttryckt: deras gjorda erfarenheter, social relationer såväl som mentala kapaciteter ökar på ett sådant samspelande sätt, att de börjar tänka mer flexibelt, mångperspektiviskt och mångdimensionellt.
Ropen på mer mångfärgade, mångfasetterade eller sammansatta genus och roller i förskolan, såväl som i förskoleålderns medieutbud, klingar dock oftast för döva barnaöron, eftersom barnen ännu inte är helt säkra på sin egen könsidentitet. De klarar inte heller av att klassificera information längst flera dimensioner eller väga åsikter ur olika perspektiv.
Visas då i media en man som är sjuksköterska, måste barnen negligera en av dessa två informationer och den manliga stereotypen kvarstår oförändrad, då genus fortfarande är en så dominerande kategori jämfört med yrkeskategorier. Man kommer med andra ord efteråt ihåg att han var en man, men inte att han var en sjuksköterska.
Medias övertydliga och repetitiva framställningar av genusroller kan då tvärtom vara till hjälp för de yngsta, när det gäller att förtydliga hur ensidiga dessa beskrivningar är. Det är nämligen mycket enklare att få upp ögonen för stereotypa ensidigheter än begripa diffus mångfald – liksom att iaktta andra utifrån och på distans – än att betrakta sig själv och den egna gruppen inifrån.
När kategorierna väl är klarlagda och könsidentiteten förhållandevis oproblematisk, blir det däremot möjligt att göra andra val än den som genusordningen föreskriver, förutsatt att barnen också i närmiljön har tillgång till andra förhållningssätt, andra genusuttryck och synsätt. Detta gäller både andra vuxna runt barnet och karaktärer i medieberättelser. I 9-års-åldern är repertoaren av genus och roller omfattande och barnets reflektionsförmåga och sociala erfarenheter sådana, att det klarar av att inkorporera genusinkongruent information i sin egen självbild, som då så sakteliga blir mer differentierad och idiosynkratisk. Intresset för information rörande det egna könet enbart minskar.
Man bygger nu nämligen inte sin självuppfattning endast på genusbiten, utan även på andra identitetskomponenter. Behovet av erkännande från andra, tillhörighet och önskan om individualitet, står heller inte längre i lika stark konflikt som hos förskolebarnet. Och, för att citera Bronwyn Davies (2001:78): ”När barnen blir äldre blir de mindre absoluta och ser både överlappningarna och motsägelserna i hur manlighet och kvinnlighet utövas. De inser också gradvis att en viktig del av att vara en individ (åtminstone i västerländska demokra-tier) är att differentiera sig från varandra.”
Också i media kan barnet nu börja uppfatta och uppskatta figurer med mindre enkelspåriga drag. Man ser stereotyper och skrattar avståndstagande åt dem, samtidigt som man intresserar sig för mer komplicerade rollsammansättningar och subtyper av stereotyper: under ”kvinnor” finns inte bara snälla mödrar och effektiva yrkeskvinnor, utan t.ex. rika svarta modeller, stressade medelklasskvinnor, unga kvinnor i burka, ”manhaftiga” slägg-kasterskor, kvinnliga presidenter, fattiga tiobarnsmammor, tuffa, slagfärdiga arbetarkvinnor, sportiga äldre kvinnor, kvinnliga mördare, arbetslösa, överviktiga, rökande unga kvinnor. Osv.
Fortfarande är dock jämnåriga betydligt viktigare än vuxna kvinnor och det är därför i denna ålder viktigt att mediernas berättelser uppvisar olika typer av tjejagerande. Resonemanget skiljer sig givetvis inte för pojkarnas vidkommande.
Genusbalansvåg efterlyses
Mycket vore onekligen vunnet med en utvidgad genusrepertoar för bägge könen, varför idag många föreställt sig att man bör börja ytterst tidigt med barnen. Jag menar att man faktiskt kan börja alltför tidig… Effektivast blir utvidgningen av genusrepertoaren om den tar sin början först i 8-9-årsåldern. Tänker vi oss genusframställningen som ett gungbräde, där de bägge barngruppernas representanter på var sin sida länge gungat upp respektive ned från sida till sida, vore förvisso en bättre balans att föredra, så att hävstången varken på flick- eller pojksidan hela tiden höll sig så nära marken som den länge gjort, utan uppvisade mer jämvikt.
Ännu bättre vore det att inte alls jämföra könen, utan istället ha enkönade genusbalansvågar med så god jämvikt som möjligt.
För flickors del saknas då idag berättelser såväl som kommentarer från vuxna omkring barnen med:
Bättre balans mellan betoningen av UTSEENDET kontra EGNA PRESTATIONER:
Minskning av det som får flickan att betrakta sig själv som yta och sedd med andras ögon; ökad tonvikt på självtillit och på det som mäter flickor utifrån vad de gör/klarar av/presterar (gärna något tekniskt)
ROMANTIK- & kärleksrelationsfokus utmanat av fokus på egen UTVECKLING
Minskad upptagenhet av pojkar; ökat intresse för egna äventyr, kunskaper, hobbies, frigörelse
Minskad betoning av ANSVAR för ANDRA, mer av ansvar för EGNA BEHOV
Inte bara ta ansvar för andra, visa omsorg och empati, utan en viss ”själviskhet” är OK
Bättre balans mellan REFLEKTERANDE respektive AGERANDE
Inte ständig självreflektion/självövervakning/skamkänslor, utan mer av mod och ”action”
Minskat HARMONIBEHOV/konflikträdsla och ÖKAD KONFLIKTTÅLIGHET
Inte alltid försöka undvika konflikt och konfrontationer, vara till lags och ”snäll”; tåla lagom regelöverträdelser; inte heller vända aggressioner inåt eller kanalisera dem i verbal mobbing, utan vara rak, våga stå för sin åsikt, kunna uthärda att andra kan bli arga på en
Mindre av BÄSTA VÄN(INNE)syndromet, mer av deltagande i GRUPPaktiviteter
– gärna i form av fysiska lagspel med stora rörelser på stora ytor och med vinst som mål
Mer av HUMOR/skämt som dessutom inte nedvärderande vänds mot en själv
– inte heller vänds mot de tjejer som nu kallas för pojkflickor eller ”prinsessor”
För pojkars vidkommande efterlyses berättelser och kommentarer från vuxna med:
Bättre balans mellan PRESTATIONSNORMER och AVKOPPLING
Inte ständigt behöva vinna eller rädda hela världen, utan kunna slappna av och samla kraft
Ständig UTRYCKNINGSBEREDSKAP föregripen av REFLEKTIONSUTRYMME
Mer fokus på eftertänksamhet innan, under och efter ens egna handlingar
Minskad ÖVERBETONING av SJÄLVSTÄNDIGHET, mer av RELATIONSFOKUS
Mindre tilltro till ”oberoende” och personlig ”frihet”, mer till sociala band och ”ofrigörelse”; likaså mer av funderingar över hur andra kan uppfatta ens agerande, d.v.s. perspektivtagande
Mindre strid, KONFLIKT och regelöverträdelser, mer av BESKYDD av en SJÄLV
Rimlig omsorg om andra och mer omsorg om sig själv, hellre än bara överrädsla resp. överbeskydd
Mindre av ”GÄNGMENTALITET”, mer av förtrolig, nära VÄNSKAP
– uppmuntran av lek med en eller två kamrater
Ogillande av HUMOR/skämt som nedvärderar de pojkar som avviker från normen
d.v.s. föga tolerans av hån mot den som ej vill delta i, eller är dålig på, fotboll t.ex.
Tanken är alltså inte att de traditionella mönstren ska ersättas av det nya, utan bäggedera ska få finnas sida vid sida. Ty båda sidor har sina för- såväl som nackdelar.
Fast om inte först de vuxna i barnens närhet, eller i filmer som inte bara vuxna kan ta del av, är mångfacetterade och könen jämställda torde dock framstegen förstås dröja ytterligare. Givetvis är det alltid så att ”man måste börja med de vuxna”.
Referens
Davies, Bronwyn: Den vetenskapliga metodens förförelse, eller: hur vi kan övertalas att biologin är ett öde, Kvinnovetenskaplig tidskrift nr 1/2001, s.69-84
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar