Av det dussin filmintresserade som på Folkets Bios Facebooksida inledde hela diskussionen om Lilla hjärtat-affischen var symptomatiskt nog 11 kvinnor. Därtill deltog så smått också en man, mest med frågor. Med ”symptomatiskt” syftar jag här på utseendefixeringen, i detta fall såväl som i slentriandebatten kring genus. Med andra ord: det som märkligt nog brukar kallas för könsdiskriminerande reklam t.ex., men alltså avser engelskans sexism. Reell ojämställdhet och diskriminering är det betydligt färre som ägnar sig åt att kommentera och fördöma. Detsamma verkar gälla faktisk rasdiskriminering.
Först när en man (Jonas Thente) på sin bokblogg knuten till Dagens Nyheter använde man-ligt maktspråk, spreds emellertid saken likt ett internetvirus. När ytterligare en man (Sverker Lenas) i samma tidning dagen därpå tycktes bekräfta att detta likt den skeva representatio-nen i barnböcker och -filmer faktiskt rörde sig om rasism, var loppet kört. Gräsrotsdebatten hade förvandlats till ett symboliskt raskrig, främst utkämpat av anonyma ”kommentatorer”.
Fokusera hellre stereohandlingar!
Varför ska det vara så svårt att istället fokusera vad som görs med människor och vad människor och filmkaraktärer GÖR?? Handlingar istället för utseende?? Upprepade stereohandlingar snarare än stereotyper?? Såväl i verkligheten som i visuella gestaltningar av agerandet?? Genom fastlåsningen vid utseende och färg doldes effektivt det reella förtrycket och diskrimineringen av svarta människor. En pyrrusseger vanns i just detta fall av aktionsgruppen, vars innersta krets sedan tog över.
Denna utseendefixering har alltsedan dess tyvärr fortsatt i delvis samma kvinnliga aktörers tre projekt: i form av den påstått folkbildande Bildskolan (24 lektioner), föreläsningsturnén Visuell makt, samt en Resurssida med exempel på svenska bilderböcker förment med svarta och icke-vita barn i huvudroller (den sistnämnda jag ska jag ta upp i ett senare blogginlägg). De bägge förstnämnda ska tydligen utgöra något slags förprojekt tänkt att utmynna i ett större projekt kallat Normkritisk visuell kommunikation som ska lära folk att, istället för fokusera enstaka fall, se mönstren i de stereotypa bilderna, i tron att detta kan minska rasismen i det svenska samhället. Men rasism handlar inte om bilder utan om ord, framhålls i forskningen på området. Ord ibland förvisso också uttryckta i bilder, som är lättare än ord att förhålla sig till.
Ingen av huvudaktörerna i projektet är forskare, ingen av dem har någon belagd kunskap om barn och stereotyper, ännu mindre om barn och rasism. Hade de det, skulle de inse att detta med censur, bannlysningar och att i skolan lära ut fakta om minst halvsekelgamla nidbilder är helt fel väg att gå, om man vill förhindra rasism och stärka barn i deras icke-vita etnicitet och självkänsla. Ännu ett exempel på de inblandads ovana att tolka vetenskapliga studier är hänvisningen till det så ofta framlyfta ”docktestet”, som jag också ska ta upp i ett separat blogginlägg. Detta berömda ”test” är ytterst tveksamt som belägg för svarta barns påstått dåliga självkänsla. Dessutom var det tillrättalagt, för att nå det resultat som makarna Clark önskade få.
Skydda barn från att ”internalisera rasism”?
Ett av argumenten från antirasisterna, förutom att fabeldjuret Lilla hjärtat påminde dem om en gammal amerikansk nidbild och att de själva blev ledsna vid åsynen, var att skydda sina barn. Kanske inte precis skydda dessa från något som de små nu skulle uppleva som kränkande, ty förskolebarn saknar ju ännu de insatta föräldrarnas förförståelse, men som de i mer vuxen ålder retroaktivt förmodades förstå var ett av skälen till att de som barn kände sig kränkta.
De oskuldsfulla barnen skulle alltså tydligen skyddas från sig själva som framtida insatta vuxna. Fast vet någon idag verkligen något om hurudana dessa människor blir som vuxna? Vet man redan nu att de en vacker dag kommer att göra samma vuxnocentriska tolkning av Lilla hjärtat, som vuxna idag – till skillnad från dagens barn – gör?
Kanske är dessa framtida vuxna istället mer insiktsfullt reflekterande och öppna vuxna? Särskilt som de redan nu ser att figuren i fråga är sympatiskt framställd i filmen Liten skär och alla små brokiga, d.v.s. som en i en jämbördig grupp lekande jämnåriga. Och speciellt ifall de tidigt undervisas om dagens orättvisor mot olika grupper, snarare än fokuserar medierepresentationers utseenden och slavarnas historia? Äger USA för övrigt alla bilder av svarta i resten av världen? Varför i så fall inte också lyssna på amerikanska forskare och deras rön om ras och rasism? På vetenskaplig istället för kulturell kolonialism?
De mest framträdande amerikanska forskare som ägnat decennier åt problematiken barn och rasism är av helt annan uppfattning. Harvardprofessorn Michael D Baran (2009), med inriktning mot antropologiska och psykologiska teorier om hur barn lär sig om ras, hävdar att tvärtemot vad många tror, lär sig barn inte om raskategorier främst utifrån visuell information. Barn iakttar visserligen tidigt fysiska skillnader och sociala kategorier, men betraktar helt enkelt dessa som ett brett spektrum av olikheter, bland alla andra olikheter som människor uppvisar. Raskategorier lär de sig genom att dessa benämns språkligt. Först senare börjar de begripa vem som passar in i vilken kategori. Ännu senare vilka som befinner sig underst i denna hierarkiska ordning, utifrån hur den vidare omgivningen talar om dem.
Rasism lärs via verbalspråket – inte från bilder
Att särskilja och kategorisera tycks medfött som ett sätt för människan att överleva, vilket däremot inte fördomar är. Barnen belastar bara vissa av alla de kategorier som de skapar med negativa värden, utifrån de uttalade och underförstådda budskap som samhället runt omkring dem sänder. Media spelar här en inte obetydlig, men kraftigt övervärderad, roll. Det är därför onekligen viktigt att barn ser alla slags människor i rollen av såväl hjälte som skurk. Det är likaså viktigt att barn kan känna igen sig i hjältar, men det är inte säkert att de yngstas identifikation bygger på just raslikhet, framhåller Baran (a a). Det kan lika gärna handla om andra upplevda eller fantiserade likheter, inte minst beträffande genus, kroppstyp, men även t.ex. det att ha glasögon precis som tv-figuren.
Michael Baran hänvisar till boken Race in the Making (1996) av antropologen och psyko-logen Lawrence Hirschfeld, den förmodligen främste experten på hur barn initialt lär sig om betydelsen av ras. I 25 år har Hirschfeld tillsammans med kolleger genomfört experiment med förskolebarn, i avsikt att ta reda på hur dessa lär sig och tänker om ras som ett socialt fenomen. Redan 3-månadersbebisar kan urskilja sin egen hudfärg rent perceptuellt och skilja den från andras. Hans slutsats är dock att det inte handlar om att bara iaktta skillnader, utan om olikheter som kräver en verbal benämning: ”barn ser till en början inte ras, de hör ras” (Hirschfeld 1996:195, kursiv i original).
Vanliga rasmyter är enligt Hirschfeld (2012) just den perceptuella myten: att barn bara behöver se raser för att begripa. Det krävs, som ovan påpekades, ord. Att det skulle vara föräld-rarna och andra nära individer som lär ut fördomar genom att deras egna smittar av sig, är dock ytterligare en myt. Det är snarare hela samhället i stort runt barnet: stereotyper och fördomar rör sig inte om slutsatser om individer utan om grupper, grundade i synsätten inom andra grupper. Det vill säga: i de vidare gemenskaper som definierar och exkluderar olika raser.
Lawrence Hirschfeld: Seven myths of race and the young child, Du Bois Review 9 (2012):1, s.17-39
”Färgblinda” småbarn av verbalspråkliga skäl
Att små barn till en början agerar färgblint hänger också samman med deras ännu begrän-sade verbala kompetens. Ännu en myt är enligt Hirschfeld mångkulturargumentet att man bäst skulle minska fördomar genom att inpränta att ”innerst inne är vi alla lika” eller ”man ska vara glad åt skillnader”. Floskler som att ”vi är alla likadana under ytan” är i själva verket ett uttryck för rädslan för olikheter.
Det är enligt den samlade forskningens slutsatser således inte kroppsliga variationer som hudfärg eller hår som avgör barns attityder till ras, utan den vidare gruppens eller hela samhällets måttstockar, konventioner, samt praktiker som mer eller mindre tydligt visar hur olika grupper värderas och vilka som är finast eller i samhällshierarkins topp.
Till liknande slutsatser som Lawrence Hirschfeld har åtskilliga forskare utifrån skilda teoretiska utgångspunkter och med olika metoder kommit (se t ex Katz & Kofkin 1997; Van Ausdale & Feagin 2001; Katz 2003; Patterson & Bigler 2006; Aboud 2008, alla refererade i Rönnberg 2013).
Alltså: till en början ser barn människor som är olika på en mängd sätt vad längd, vikt, attraktivitet, ögonfärg, hudfärg, ålder etc anbelangar. Barn har inget medfött sätt att bedöma människor, utan för att förstå vilka aspekter som anses viktiga måste de få verbala och handlingsmässiga ledtrådar från omgivningen. De ser inte minst utifrån vuxnas interaktion, att bland annat ras särskiljer: vita är med vita, svarta med svarta. Alltså är de olika slags människor, annars skulle de väl vara tillsammans?
All forskning visar dessutom att alla grupper tycker att den egna gruppen är bättre än varje annan grupp, även godtyckligt sammansatta. Detta gäller inte bara ras/etnicitet, utan t.ex. genus. Likhet ger helt enkelt upphov till gillande. Även etniska grupper nedvärderar och diskriminerar andra etniska grupper, såväl som subgrupper inom den egna etniciteten. Men varför bry sig om forskningsrön?
Den svenska kampanjen mot Wirséns svarta figur drevs inte av någon med forskningserfa-renhet eller vana att ta del av forskningsresultat, utan av en programmerare, en bibliotekarie samt en illustratör och bilderboksskapare. Den sistnämnda visserligen med professorstitel, men aldrig tycks ha forskat eller satt sig in i andras forskning. De prioriterade kvalifikationer som efterfrågades i Konstfacks utlysning av den konstnärliga professuren i illustration var innovativ egen produktion av bilder och pedagogiska färdigheter. Inte teoretiska.
Föreläsningsturnén ”Visuell makt” och ”Bildskolan”
Bilderboksskaparen, serietecknaren och illustratören Joanna Rubin Dranger har efter Lilla hjärtat-kampanjen dels i webbtidningen Feministiskt Perspektiv skrivit ett antal korta notiser kallade bildskolan. De handlar framför allt om rasistiska amerikanska nidbilder av typen golliwog, pickaninny, Mammy, etc från tiden fram till Andra världskriget. Bildskolan sägs (enligt Dranger 11/2-15) redan för ett år sedan ha haft över 40 000 besökare/träffar. De tio första lektionerna är i stort sett en svensk översättning av informationen på webbsajten Jim Crow Museum, Ferris State University, med den skillnaden att Mammyn, pickaninnyn och golliwogen där mer korrekt kallas för karikatyrer och inte stereotyper. Dels har Dranger under rubriken ”Visuell makt” hållit ett trettiotal minst timmeslånga föreläsningar i landet med liknande material.
Rubin Dranger är i bägge fallen misstänkt noga med att inte visa några bilder på just Lilla hjärtat, men refererar ofta till ”debatten 2012-2013”. Hon tycks tro att de svenskar som beträffande kampanjen mot Wirséns svarta figur hade en annan uppfattning än hon (och hennes i kampanjen ännu mer framträdande make Oivvio Polite) skulle vara okunniga om 1900-talets nidbilder av svarta och judar. Så är givetvis inte alls fallet. Inte heller de som kommer till dessa föreläsningar lär innan vara ovetande, utan mer ute efter bekräftelse.
Det enda verkligt nya i kampanjen för bannlysning av Lilla hjärtat var benämningarna på de svarta vrångbilderna (golliwog, pickaninny), som felaktigt påstods vara förlagor till den svenska figuren i småbarnsfilmen och Wirséns sex bilderböckerna med samma svarta figur. Välbekant åtminstone för de flesta över 30 år var däremot vad de amerikanska nidbilderna föreställde. Således talar vi åter om det verbala, inte bilderna i sig eller tolkningen av dem.
Mig veterligt har ingen seriös debattör heller förnekat att kannibalerna i Tintin i Kongo (1931) och Babars barn på äventyr (1950), eller pygméerna i Roald Dahls bägge första versioner av Charlie and the Chocolate Factory (USA: 1964 + GB: 1967) skulle vara rasistiska. Det som i själva verket debatterats, har varit om dessa och liknande barnböcker därför ska rentvättas alternativt magasineras eller inte, förutom huruvida Lilla Hjärtat verkligen kan hänföras till denna kategori av nidbilder. Nittio procent tycks svara nej beträffande det sistnämnda.
Enligt Rubin Drangers föreläsningar påstås det existera ett seglivat och oförsvagat rasistiskt mönster, från 1900-talets början ända fram till idag. Frapperande är dock att enbart minst 60 år gamla bilder förevisas, inga samtida svenska repetitioner av pickaninnies, blackfaces eller golliwogs. Inte ens Lilla hjärtat förekommer på föreläsningarnas storduk. Det borde mana till eftertanke (eller misstanke?), beträffande den förment obrutna linjen från då till nu. De exempel på rasistiska bilder av svarta (och andra etniciteter, främst judar och muslimer) som visas i bild är i stort sett samtliga tillkomna före 1953.
Illustratörer från 1890-1950-talet förlegade storheter
Till de illustratörer som lyfts fram för att, enligt Rubin Dranger, ha gjort idag förlegade teckningar av svarta barn och vuxna och överdrivit allt som står i kontrast till vithet, samt framställt svarta som ociviliserade vildar, hör exempelvis Albert Engström, Robert Högfeldt, Einar Nerman, Ingrid Vang Nyman och Kaj Beckman. I många av de avbildade fallen är det i själva verket de beledsagande orden som får bilderna att bli rasistiska. Fast exempelvis Einar Nerman stereotypiserade/karikerade onekligen dalkarlar. Stina Wirsén lyckades tydligen 60 år senare på en filmaffisch helt utan rasistisk text knyta ihop dessas avbrutna röda tråd. Enligt Joanna Rubin Dranger, vill säga.
Publiken på föreläsningen ”Visuell makt” i Uppsala 11/2-15 (som kan lyssnas till på YouTube) undervisas också om vad en stereotyp sägs vara och göra: en låst bild som fixerar föremålet i åskådarens medvetande. Stereotyper påstås få oss att lyfta fram vissa drag hos en hel grupp människor och bortse från andra, ställa sig framför individer ur gruppen ifråga. Så är det ju inte, även om stereotypen onekligen väljer ut några enstaka sidor, ty stereotyper uttalar sig inte om individer och är heller inte några injektioner från sprutor. Stereotypen säger i sig ingenting om hur mottagaren förhåller sig till denna förenklade bild.
https://www.youtube.com/watch?v=uEnruo4hHY4 = Drangers föreläsning i Uppsala publicerad 12/2-15
Ytterst oroande med det större projekt som det tydligen söks finansiering för, Normkritisk visuell kommunikation, är både de metoder som ska användas och de Advisory Boards som är tänkta att validera (!) de kunskaper som ska framforskas. I slutet av sin korta föreläsning i universitetsaulan i Uppsala (11/2-15, finns på YouTube) berättar Joanna Rubin Dranger: ”Det framforskade materialet kommer att kvalitetssäkras genom Advicory Boards för de olika kategorierna som då består av människor som själva är berörda [avser asiater, musli-mer, judar, svarta, romer, samer] av de här bilderna och som har kunskap om bilderna” (min kursivering). Jag sätter här bara tre symboliska utropstecken och lika många frågetecken för den tänkta enkätmetoden Amazon Mechanical Turk.
Rubin Drangers föreläsningsturné sägs dock redan ha stannat till vid ett flertal universitet. Föreläsningen Visuell Makt har bland annat getts på Uppsala Universitet, Linnéuniversitetet och Centrum för Barnkultur vis Stockholms Universitet. Man får innerligt hoppas att någon där avrått från sådana ”rådgivande paneler” och påtalat den kritik som framförts mot nätenkäter via Amazon Mechanical Turk.
Men är det då inte bra att få lära sig om rasstereotypa bilders historia och funktion? Det är varken bra eller dåligt, men verkningslöst, ifall syftet är att minska rasismen i samhället. Illustratören Rubin Dranger hävdar emellertid att det är viktigt att känna till ”stereotypens” historia för att kunna främja jämlikhet. Varför detta skulle vara nödvändigt, framgår inte riktigt. Dagens kontext anses ju tydligen vara så ovidkommande, så varför skulle gårdagens sammanhang vara viktigare? Om stereotypen ännu idag är så avhumaniserande, torde man väl ändå känna igen den?
Kampanjen mot rasistiska nidbilder, Bildskolan och föreläsningsturnén Visuell makt bygger i själva verket på sammanblandningen av stereotyper och stiliserade karikatyrer, vilket ska tas upp i nästa blogginlägg. Där ska jag även gå in på de negativa verkningarna av att känna till stereotyper, med andra ord det som inom forskningen benämns ”stereotyphotet”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar