Det är en utbredd myt att ord bara föreslår, medan bilder fastslår hur något är. Det kan lika gärna vara precis tvärtom. En ytterst vanlig föreställning är dock att böcker främjar fantasi, medan visuella texter som filmer/tv-program däremot inte skulle göra det. Ja, bildmedierna påstås rent av vara fantasiförstörande.
Jag vill hävda att hjärnan hos den som ser ett tv-program eller en film också är ytterst aktiv. Men hur många gånger har jag inte hört påståendet ”Läser du en bok utan bilder så skapar din hjärna egna bilder och miljöer till det du läser”. Och vem har inte hört någon säga att ”boken var mycket bättre än filmen. Hjälten såg inte alls ut som jag föreställde mig”? Finns det då någon substans bakom dessa uttryck, som 90 procent av tillfrågade torde instämma i?
I det sistnämnda fallet handlar det främst om självupptagenhet av det slaget att man vill att allt ska vara som man själv tänkt sig det. Tolkien-filmatiseringar till exempel. Man vill precis som småbarn bestämma själv… Fast det är väl bra att ta in nya bilder också? Varifrån kommer denna syn på skillnaden mellan att sätta ord till bilder respektive bilder till ord? Är det enbart fråga om adultonormativitet?
I över 25 års tid har jag (Rönnberg 1990 + 2008) påtalat vanföreställningen som går ut på, att man tittar på en film eller ett tv-program får man allting ”serverat”... När man läser eller hör ord är visserligen den estetiska fantasin kanske i farten, där man ”sätter bild på orden”, färglägger en miljö eller visualiserar en karaktärs utseende. Ungefär som man färglägger i målarböcker, som dock inte precis brukar lyftas fram som höjden av kreativitet.
”Egna” bilder är inte så egna
Faktum är att de egenframkallade bilderna till andras verbala text- eller upplästa förslag oftast är ”reproduktioner” av redan upplevda ”bilder”. Alla bilder kommer någonstans ifrån, från något vi redan sett tidigare eller sammanfogar av flera tidigare mötta personer, bygg-nader, miljöer till exempel. Hopfogade minnen av händelser, figurer eller föremål är vad inbillningskraften arbetar med.
Står det i boken beskrivet hur t.ex. en viss sjöman ser ut, går våra tankar (”bilder”) till det närmaste vi kommit en sådan individ i verkliga livet. Vi ”ser” sjömannen framför oss, ”ungefär som farbror Karlsson på landet”, ”fast med skägg som morfar”. Vi bygger inte upp någon helt ny ”bild”. Vår visualiseringsförmåga är beroende av en lagom mängd detaljer. Får vi för få, känner vi inte igen ”farbror Karlsson”. Får vi alltför mycket miljödetaljer till exempel störs vi, då det blir för plottrigt så att vi inte längre kan hitta eller forma en adekvat bild.
Shagoury Hubbard m fl (1996:320-321) har studerat vilka visuella responser i from av tankar, minnen och teckningar som 6-9-åringar egentligen ger uttryck åt vid läsning och åhörande av böcker: vad de efteråt ”tänker på” eller ”påminns om”. Det visade sig i hög grad röra sig om minnen av egna erfarenheter av liknande slag, eller av liknande ting som man själv sett. Bokfigurer frammanade minnen av människor som barnen själva kände (de upp-levdes likna föräldrar eller bekanta). När boken omnämnde en ”otrevlig röst” påmindes man om en röst man själv hade hört i närmiljön.
Att framställa ”egna bilder” till en boktext kan till och med vara förödande för barnets kritiska sans: mellanstadiebarn har visat sig vara bättre på att värdera huruvida det som de sett på tv är trovärdigt eller ej, jämfört med samma sak beskriven i en bok som de själva läst. Föga förvånande kan barnen lättare se överdrifter och omöjligheter i tv:s konkreta bilder, än om de bildsätter en läst text, vilket som sagt sker så nära eller likt det redan sedda eller upplevda som möjligt.
Visuella berättelser har många ”tomma hål” att fylla i
Samma sorts fantasi inbjuder givetvis inte bildberättelser som tv-program eller filmer till. Där kan man självfallet inte inbilla sig att människorna eller miljön ser annorlunda ut än vad man faktiskt ser i bild, fast det finns annat och mycket viktigare ting att fullborda.
Bildberättelser uppmuntrar mer till social fantasi, som jag anser vara mer användbar i var-dagen. Där boken ”serverar färdiga tankar och känslor” fullt uttalade (berättarens ”hon tänkte på X och kände sig Y”) måste det barn som ser en film utifrån en karaktärs ansikts-uttryck och kroppshållning själv skapa sig en föreställning om hur vederbörande känner. Och utifrån bildväxling, klipp, montage, musik etc själv fylla i att nu tänker hon i bild 2 nog på det i bild 3, eller på det som visades i föregående bild 1... Tolkningen av kroppslig uttrycksfullhet kan man också överföra på de faktiska människor som man möter i vardagen, till skillnad från den estetiska fantasin typ ”målarboksifyllandet”.
Barn som sett filmer och tv-program relaterar inte heller lika självcentrerat enbart till sig själva och de egna familjemedlemmarna. Tv:s bilder är nya och stimulerar tv-tittaren till att ta in nya människor och miljöer i minnet. Ger ”nya bilder”. Medier kompletterar och berikar givetvis varandra.
”Berättelsekompetens” hellre än medielitteracitet
Utifrån bl.a. Muriel Robinson (1997) skulle jag vilja mynta begreppet ”berättelsekompetens”, snarare än tala om t.ex. ”medieläskunnighet”. Det finns en mängd felaktiga föreställningar om påstådda motsatser mellan olika medier, mellan högkultur och populärkultur, aktivt och passivt lärande, verbala och visuella upplevelser – och tv hamnar alltid i minuskolumnen härvidlag. Tv-tittande tros varken kräva någon mental aktivitet eller någon fantasiverksamhet. Ingenting kunde vara mera fel.
Tron att enbart bokläsning skulle innebära hjärngymnastik torde delvis också bero på att tv ses som ett ”visuellt” medium, när man tydligen glömmer att vi faktiskt inte har stum-tv. I Sverige dessutom ofta försedd med textremsor. Likaså glömmer man att barn oftast först i 8-9-årsåldern har tillräcklig läsförmåga för att tillgodogöra sig skrivet innehåll av mer kom-plex natur. Vad ska de göra till dess då? Har vi vuxna verkligen tid till högläsning i flera timmar?
Dessa bägge medier, böcker och tv-utsändningar, har i själva verket mycket mer gemensamt än vad som skiljer dem åt: de förmedlar bägge berättelser. Muriel Robinson (1997:12) har undersökt likheterna och skillnaderna mellan berättelser i böcker respektive på tv och hävdar att detta att lära sig ”läsa” (det vill säga förstå och tolka) berättelser överskrider inbillade mediegränser.
Förslagen om en utvidgning av termen ”läs- och skrivkunnighet”/literacy till att även omfatta tv-läskunnighet och medielitteracitet vill Robinson visserligen inte gå med på. Däremot vill hon applicera begreppet ”läsa/läsning” i meningen aktivt tolka även på andra ”texter” än böckers, såsom exempelvis tv-program, för att betona att även detta är fråga om aktiva processer från användarens sida (a a:13). Det skulle givetvis gå lika bra att säga att även tv-program måste bringas mening i.
Inom läsforskningen har frågan ställts ”Hur läser vi?”. Svaret lyder numera att det rör sig om ett komplext samband mellan tre komponenter: 1) text/program/film, 2) ”läsare” (d.v.s. läsa-re, tv-tittare, filmåskådare – varav de bägge sistnämnda egentligen borde kallas något i stil med tv- och filmhörskådare, för att lyfta fram vikten av det auditiva), samt 3) tolknings-gemenskaper.
Jag skulle i barns fall rent av kalla det sistnämnda för praktikgemenskaper, då barn till skillnad från vuxna tillsammans gör något med sin gemensamma fiktionsupplevelse: leker eller samtalar kring den med jämnåriga. Interaktion är i bägge mediefallen viktig. Barn tar då även med sig information från tv-program såväl som från vardagserfarenheter till sin bokförståelse och och vice versa. Ingetdera äger rum i ensamhet.
Parallellhandlingar, flera berättelsetrådar & klipphängare bara på tv
En komplex sak som barn först lär sig behärska från tv-berättelser är detta att binda samman ett flertal storylines, när berättelsen följer olika karaktärer. Något sådant förekommer inte i böcker för de yngsta. Även detta med klipphängare (att ett avsnitt i en serie slutar när det är som mest spännande för att hålla kvar intresset till nästa episod) lär barn sig tidigt från tv-program.
För att förstå tv-berättelser använder barnen alltså figurers ansiktsuttryck, blickvinklar, ljudeffekter och musik (speciellt återkommande signaturmelodier eller musikslingor). De tvingas själva vara aktiva och lägga samman bilder, ansikten och klippen över till andra figurer eller miljöer, samt dra slutsatser om dessas samband, och som sagt inte minst sluta sig till vad figurer tänker och känner.
Barnen citerar visserligen oftare det verbala från böcker än när det rör sig om en tv-film. Fast inte alltid korrekt, eller så att de verkligen tycks ha förstått ordets innebörd i boken. Om du låter ett barn läsa ett stycke ur sin favoritbok, hör hur det stakar sig på vissa ord och sedan frågar vad ordet betyder, har de oftast ingen aning.
Inte bara verkliga erfarenheter utan även andra texter i alla möjliga medier undervisar barn i hur denna text X likt andra texter ska tolkas, speciellt i fallet med följetonger och serier. Texter bidrar alltså de första 7-8 åren till intertextuell förståelse, oftare än till ökat ordförråd. Den tredje viktiga komponenten i all textanvändning är som sagt tolkningsgemenskaper/ tolkningspraktiker i lekens eller tecknandets form. Barnen tolkar tv-programmen kollabora-tivt, även hemma med föräldrar som tolkningshjälp. Om nu dessa verkligen satt sig ned tillsammans med barnet.
I barngrupper blir det oftast fråga om kollektivt återberättande och kollektiv hågkomst: mer barnsolidariskt. Skolan borde därför ha mindre av individuell läsning och mer av gemensam högläsning och gemensamt tittande på audiovisuella berättelser, åtföljda av gemensamma samtal om det man upplevt, blir Robinsons slutsats (a a:183-184) – och likaså min egen konklusion. En annan slutsats blir alltså att barn lär sig hur berättelser fungerar, oavsett medium, och att medier därmed snarare samarbetar än konkurrerar.
Bildsätta andras tankar – eller tänka utifrån andras bilder?
Vi kan alltså benämna skillnaden mellan bokens förslag till bildsättandet av ”den tänkta tanken” och tv-/filmhörskådandets ”tankeläsning” som en fråga om estetisk respektive social fantasi. Den senare tv-uppmuntrade fantasin, där man själv försöker sätta sig in i hur andra människor tänker och känner utifrån deras ansiktsuttryck i kombination med klipp till andra scener eller blickar mot en annan karaktär, torde vara viktig för en samhälleligt väl fungerande empatisk människa.
Avgörande är alltså här (precis som i så många andra fall) exakt vad men menar med, i detta fall, ordet ”fantasi”. Min definition lyder ”ett idémässigt överskridande av det omedelbart närvarande”. Detta kan som synes lika gärna som om ”mentala bilder” röra sig om idérika tankar eller uppfinningsrika handlingar av typen lek efter en tv-serie.
Min rubrik är givetvis avsedd att vara provocerande. Bägge medier har förstås mycket att bidra med.
Källa
Rönnberg, Margareta: ”Nya medier”— men samma gamla barnkultur? Om det tredje könets lek, lärande och motstånd via TV, video och datorspel, Uppsala: Filmförlaget 2006
Rönnberg, Margareta: ”Pedagogiska” babymedier, ”underhållande” blöjbarns-tv – eller helst ingetdera?, sid.134 i M Rönnberg (red): Blöjbarnsteve, Uppsala: Filmförlaget 2008
Referenser
Hubbard, Ruth Shagoury, Winterbourne, Nancy & Ostrow, Jill: Visual responses to literature: imagination through images, The New Advocate 9 (1996):4, sid. 309-323
Robinson, Muriel: Children Reading Print and Television, London: Falmer Press 1997
Rönnberg, Margareta: Femton myter om barns TV-tittande, KRUT/Kritisk utbildningstidskrift nr 3, 1990, sid. 52-58
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar