I efterdyningarna av rasismdebatten 2012-2013 runt Hergés Tintin i Kongo (1931) och Stina Wirséns Lilla Hjärtat (2012) publicerades i webbtidningen Feministiskt Perspektiv ett antal korta notiser kallade bildskolan. De handlar om framför allt amerikanska nidbilder av svarta från tiden fram till Andra världskriget. Joanna Rubin Dranger stod officiellt som författare och hon föreläste åren därefter även under rubriken ”Visuell makt” på ett trettiotal scener i landet med liknande material.
Under sina universitetsföreläsningar berättade hon då om ett större projekt som hon tillsammans med andra sökt finansiering för, Normkritisk visuell kommunikation, och det är detta som nu efter drygt två års arbete resulterat i en webbplats påminnande om den amerikanska förebilden, webbsajten Jim Crow Museum of Racist Memorabilia, Ferris State Universitys material om olika rasistiska karikatyrer (http://www.ferris.edu/jimcrow/# ).
Kunskapsbanken Bilders makt är numera materialets namn och det lanserades i tisdags (30/5-17) på Mångkulturellt centrum i Fittja. Projektet presenteras på detta vis:
”Vi lever omgivna av bilder som formar vår uppfattning av världen, andra människor och oss själva. Samtidigt saknar många den kunskap som behövs för att kunna tolka visuella uttryck, vilket blir extra plågsamt när det gäller rasistiska och antisemitiska stereotyper som reproduceras i offentligheten. Genom att berätta om de stereotypa bildernas ursprung, historia och funktion skapar kunskapsbanken Bilders makt pedagogiska, bildbaserade verktyg för visuell läskunnighet som gör det möjligt att känna igen stereotyperna.”
Detta projekt är avsett att ”folkbilda" förment visuellt okunniga vuxna etnosvenskar (över 15 år). I en kort presentationsfilm sägs att ”Stereotypa bilder som omger oss idag har många gånger en långt historia”. Men kunskapsbanken uppvisar nästan inga sådana bilder alls från dagens ”omgivning”! ”Stereotyper får oss att generalisera om hela grupper av människor […] får oss att bortse från att alla människor är individer”, hävdas det vidare i filmen. Några belägg för att så verkligen är fallet, ges inte.
Inga forskningsbelägg beträffande stereotypernas effektivitet
Av folkbildningsprojektet gissningsvis minst tusen bilder är uppskattningsvis bara några få procent yngre än 60 år. Några svenska exempel från tiden efter 1950 finns knappt och det är även ytterst få funna i det amerikanska och europeiska materialet som härrör från tiden efter Andra världskriget. Så varför medtas inte de samtida bilder som vi påstås ”omges av”?
I en handledning till det pedagogiska materialets tänkta ”övningsledare” står det:
”Kom ihåg att det gällande stereotypa bilder är mönstret som kränker, inte en enskild figur eller bild som av många kan upplevas som oskyldig eller underhål-lande. Det handlar inte om en enstaka bild utan mängden bilder som upprepas i vardagen, en massa små handlingar som tillsammans skapar ett mönster.”
Så vad ska deltagarna i studiegrupperna göra, om det inte finns någon ”mängd” sådana bilder omkring dem?!
Vad avses med stereotyper, ras- & rasistiska stereotyper?
Jag är heller inte enig med projektet om synen på vad en stereotyp är. Exempelvis hävdas det att ”Stereotypernas funktion är alltid att skapa dehumaniserande föreställningar om ’den Andre’”. Detta är helt enkelt inte något vedertaget faktum, men gäller onekligen för rasistiska och antisemitiska stereotyper, som syftar till att förnedra och främmandegöra. Bildbanken innehåller förvisso mängder av sådant material, framför allt hämtat ur propagandasammanhang, men vad gäller populärkulturexemplen rör det sig snarare om rasstereotyper.
Denna skillnad förbigås i tysthet, eller så glids det mellan de båda typerna, på ett sätt som blir tårta på tårta: ”De rasistiska och antisemitiska stereotyperna avhumaniserar och särskiljer.” Alla stereotyper, även de positiva och mer välmenta, sägs dock, enligt sajtens precisering nedan, förment avhumanisera… Under rubriken ”Vanliga frågor och svar” föregrips däremot frågan ”Vad är skillnaden mellan stereotyper och karikatyrer?”. Bild-bankens svar:
Denna skillnad förbigås i tysthet, eller så glids det mellan de båda typerna, på ett sätt som blir tårta på tårta: ”De rasistiska och antisemitiska stereotyperna avhumaniserar och särskiljer.” Alla stereotyper, även de positiva och mer välmenta, sägs dock, enligt sajtens precisering nedan, förment avhumanisera… Under rubriken ”Vanliga frågor och svar” föregrips däremot frågan ”Vad är skillnaden mellan stereotyper och karikatyrer?”. Bild-bankens svar:
”En karikatyr är en bild som överdriver en specifik persons mest karakteristiska drag, ofta med en komisk effekt. Stereotypen, å andra sidan, är alltid ett påstående om en hel grupp människor som syftar till att dehumanisera och/eller demonisera. Stereotypen avbildar inte verkliga människor överhuvudtaget, utan traderade och fördomsfulla uppfattningar.”
Med bildbankens definition blir förstås alla rasstereotyper rasistiska, eftersom stereotyper definitionsmässigt påstås vara avhumaniserande eller demoniserande… Dessa definitioner överensstämmer dock inte med gängse preciseringar, inte med min egen definition (som jag gav i min Stereotyp-skolas första lektionen på bloggen 1/2-16) och ej heller med den amerikanska förebilden, webbsajten Jim Crow Museum of Racist Memorabilia, vars material på ett undantag när (Jezebel Stereotype) beskriver tio olika rasistiska karikatyrer, som även tas upp på den svenska bildbanken, men nu benämnda ”stereotyper”.
Liten stereotypskola, lektion #1: Definition av stereotyp
Stereotyper är ett gruppbegrepp, d.v.s. en samhällsgrupps karaktärisering av en annan social grupp, som bygger på faktiskt iakttagna kännetecken men sätter några få drag i förgrunden, samtidigt som man negligerar många andra och alltså utesluter komplexitet. Stereotyper är givetvis inkorrekta som helhetsbeskrivning, eftersom de är selektiva och bara berör en delaspekt av gruppen ifråga.
Stereotyper är generaliseringar om något ansett såsom ”typiskt” hos medlemmarna av en viss grupp, ett slags positiv eller negativ förutfattad mening som kan vara mer eller mindre korrekt, men oftast onekligen har en hel del belägg. De uttalar sig alltså inte om individer och absolut inte om övriga egenskaper hos individerna inom gruppen.
Att stereotypisera är i sig inte förkastligt, utan ett sätt att snabbt ange vissa basförutsättningar när utrymmet eller tiden är knapp. Humoristiska framställningar, typ situations-komedier eller kortfilmer, skulle nästan inte kunna existera utan stereotyper. Man kan dock skratta såväl åt som med stereotyper. Det går även att utgå från stereotyper, överdriva dem in absurdum, eller vända dem mot förtryckaren.
Stereotyper kan vara både positiva och negativa och bägge användas även inom gruppen om sig själv. Vanligare lär dock negativa stereotyper vara, men använda inte bara om under-ordnade grupper utan även om överordnade och mäktiga. Negativa stereotyper om vita amerikaner är t.ex. att de är överkonsumerande, okultiverade, skrytsamma, självgoda, högljudda, framfusiga, materialistiska, vapentokiga, överviktiga samt religiösa fanatiker. Och ändå mäktiga.
Med kunskapsbankens säregna definition av stereotyp kan dock skillnaden mellan rasste-reotyp och rasistisk stereotyp trollas bort. Mer välvilliga stereotyper såsom att ”svarta är bra på sport” eller ”svarta är musikaliska” blir härmed inte bara oönskade utan ”rasistiska”…
På detta sätt har projektets bägge redaktörer, Joanna Rubin Dranger och Moa Matthis, även lyckats förvilla de journalister som skrivit om lanseringen. Både Dagens Nyheters Greta Thurfjell och svt.ses Sindra Grahn skriver mycket riktigt (läs: missvisande/felaktigt) om ”rasistiska stereotyper: ”Bildbanken Bilders makt samlar rasistiska stereotyper på internet” är DN:s rubrik (30/5-17). ”Ny sajt folkbildar med rasistiska stereotyper” står det samma dag på https://www.svt.se/kultur/konst/ny-sajt-folkbildar-med-rasistiska-stereotyper Detta trots att ordet ”rasistisk” i ”artiklarna” på bildbanken faktiskt ganska sällan förekommer.
Kan bara svenskar göra icke-stereotypa bilder av etniciteter?
Bildbanken har även ett tema kallat ”Icke-stereotypa bilder; alla kan tecknas på ett oändligt antal sätt”. ”Man kan teckna vilken figur eller människa som helst, på ett oändligt antal sätt”, framhålls och bevisas det. (Vilken människa som helst, förutom bleka, blonda etnosvenskar tydligen…) Där visas ett femtiotal svenska illustratörers bilder som föreställer olika icke-stereotypa, multietniska karaktärer.
I sanningens namn ska sägas att inte bara 50 svenska bildkonstnärer lyfts fram som icke-rasister, utan även en handfull engelskspråkiga, samt en fransman som dock illustrerat en svensk barnboksförfattares verk… Bland dessa nästan hundra bilder ur främst bilderböcker finns även åtta bilder av Joanna Rubin Dranger själv (även om detta inte utsägs öppet, utan det bara står ”JRD”), dessutom en teckning gjord av hennes egen dotter.
I sanningens namn ska sägas att inte bara 50 svenska bildkonstnärer lyfts fram som icke-rasister, utan även en handfull engelskspråkiga, samt en fransman som dock illustrerat en svensk barnboksförfattares verk… Bland dessa nästan hundra bilder ur främst bilderböcker finns även åtta bilder av Joanna Rubin Dranger själv (även om detta inte utsägs öppet, utan det bara står ”JRD”), dessutom en teckning gjord av hennes egen dotter.
Med projektets definition av stereotyp – som ett slags ”gruppbild” och bild som inte avbildar några verkliga människor, utan bara återger fördomsfulla uppfattningar – blir påståendet att alla människor kan tecknas ”på ett oändligt antal sätt” givetvis en självklarhet. Barnböcker, inklusive bilderböcker, berättar däremot en historia om specifika individer och även för förskolebarn blir stereotypa sådana lätt ointressanta och i vart fall aldrig prisbelönta.
Propagandaaffischer, vykort, tecknade serier och reklambilder, satirtidningar, superhjälte-serier, kläder, souvenirer eller bruksföremål såsom tekoppar, å andra sidan, är förstås inga berättelser om verkliga människor med några krav på individualitet eller med några sanningsanspråk. Det är dock just den sortens bilder som utgör merparten av bildbankens rasistiska och antisemitiska exempel.
Propagandaaffischer, vykort, tecknade serier och reklambilder, satirtidningar, superhjälte-serier, kläder, souvenirer eller bruksföremål såsom tekoppar, å andra sidan, är förstås inga berättelser om verkliga människor med några krav på individualitet eller med några sanningsanspråk. Det är dock just den sortens bilder som utgör merparten av bildbankens rasistiska och antisemitiska exempel.
Dagens Nyheters Greta Thurfjell frågar i sin intervju bankredaktörerna om vem som får avgöra vad som är stereotypt respektive inte:
”Ett av inslagen på sajten visar upp ’icke-stereotypa bilder’, som motvikt till de många stereotyper som också finns där. Men vem bestämmer vad som är vad? Moa Matthis menar att det är fel fråga.
– Snarare handlar det om vad bilden har för syfte. Vad vill den säga? De stereotypa bilderna innehåller ett antal troper, retoriska element, som sammantaget har ett syfte – att demonisera. En muslim har alltid skägg, turban och sabel. Asiater är knallgula och har gnagartänder. Stereotypen konstruerar skillnader som man påstår är betydelsebärande och utmärkande för en grupp. När man i stället tittar på de ostereotypa bilderna blir det tydligt att de refererar till verkliga människor, och att det finns oändligt många skillnader som inte tillåts i stereotyperna” (DN 30/5-17.
På kunskapsbankens avdelning för ”Vanliga frågor och svar” föregrips och besvaras emellertid frågan ”Kan en bild vara rasistisk eller antisemitisk även om den som gjort den inte har haft rasistiska eller antisemitiska intentioner?” Det svar som där ges beträffande syftet är tvärtom att det är oväsentligt. I rasismdebatten 2012-12013 om Lilla Hjärtat sades också syftet eller intentionen vara ovidkommande. På kunskapsbanken struntas det likaså helt och hållet i bildmakarnas syften för 100 år sedan.
Men även om syftet är oväsentligt, är tolkningen tidsbunden och ofta annorlunda nu än ”då”. Det tas det ingen hänsyn till i de mindre groteska fallen.
Men även om syftet är oväsentligt, är tolkningen tidsbunden och ofta annorlunda nu än ”då”. Det tas det ingen hänsyn till i de mindre groteska fallen.
Barnkulturteman?
Av kunskapsbankens sjuttiotal kortkorta ”artiklar” till varje tema, rör en handfull produkter specifikt skapade för barn: barnlitteratur, tecknade filmer och serier. Temana kallas till exempel ”Barnkulturens avhumaniserande berättelser om ’svarta’ barn”, ”Stereotypen av ’svarta’ i barnkulturen: Little Black Sambo och Golliwog”, ”Avhumaniserande stereotyper av ’afrikaner’ i barnlitteraturen”, ”Den stereotypa ’araben’ i tecknade serier och filmer” och ”Stereotyper av samer i barnlitteraturen”. Nästan inga av exemplen är yngre än 60 år och ännu färre är svenska.
Solo i negerbyn (1941) av Robert Högfeldt och Per E Rundqvist tas som exempel på hur upphovsmänniskorna vill roa barn genom att visa hur ”svarta” barn blir uppätna av djur eller dödade på andra sätt. Det stämmer dock inte beträffande denna bok, inte heller ger det som i övrigt skrivs på bildsidan någon rättvisande bild av handlingen: ”Boken om Solo handlar om hur hennes vita hud och blonda raka hår gör henne speciell och enastående, och om hur de andra barnen försöker bli lika vita genom att äta krita.” Att berättelsen är betydligt mer komplex än så, kan du själv konstatera genom en titt på utdragen på https://petterssonsblogg.se/tag/solo-i-negerbyn/ .
Övriga svenska exempel på tveksamma bilder av svarta är Bongo av Gunnar Wersén (1943), Kalle neger av Paul Lundh ur Min Skattkammare (1943) om en lekande svensk pojke med ansiktet svärtat av sot, bilderboken Kuckeliku och Hilda i skolan (1949) med text av Gunnar Wersén, illustrerad av Erik Persson och Kwawa från Afrika (1952) med illustrationer av Åke Lewerth till text av Karl-Aage Schwartzkopf, förutom illustrationen av Einar Nerman ur Den lustiga ABC-boken från 1921. Nerman har i ABC-boken även en bild av en japan, till den rimmande bildtexten ”Japanesen är liten och gul. Tycker du att han är ful?”. Därutöver berörs översättningar från engelska, varav Ruth Ainsworths böcker om Rufty Tufty the Golliwog – på svenska Negerdockan Rufsituss, utgiven av Svensk läraretidning år 1958 – väl är det senast utgivna svenskspråkiga barnboksexemplet som tas upp. Således för 59 år sedan.
Dock antyds indirekt även förekomsten av svenska barnböcker som gett uttryck åt det bruna hatet, eftersom redaktörerna här inte följer regeln om att översättningar av boktitlar som aldrig utkommit på svenska ska sättas inom citationstecken (och således inte, som här, anges i kursiv). Exempelvis tysken Ernst Hiemers antisemitiska barnbok Der Giftpilz (1938), som onekligen betyder ”Giftsvampen”, men aldrig utkommit på svenska. Det har inte heller Elvira Bauers förfärliga Trau keinem Fuchs auf grüner Heid und keinem Jud auf seinem Eid (1936), vilket förvisso betyder ”Lita inte på en räv på den gröna ängen och lita inte på en judes ord”. Detta borde framgå på bildbanken.
Rasistiskt om samer?
Vad beträffar stereotyper av samer i barnlitteraturen så förekom det förvisso sådana, men jag kan inte se att någon av dem skulle kunna klassas som rasistisk. Lapp-Lisa (1947) av den finske tecknaren och författaren Arnold Tilgmann uppvisar visserligen stereotyper, men det stämmer inte som står på Kunskapsbanken att berättelsen skulle ge en bild av något ”primi-tivt men godmodigt naturfolk som tillhörde en lägre ras”. Häftets text citeras:
”Det här är jag, Lapp-Lisa som bor bland Lapplands fjäll, kom, sjung en liten visa och lek med mig i kväll. Den gamla visa ugglan hon är min lekkamrat, och Musti heter hauvan som skäller så kavat. Och mina tama ripor jag matar varje dag – har du sett bättre tippor, det tror då inte jag. Min far och mor mig låta till fjället ensam gå, i mammas varma kåta där är det bäst ändå. På fjället lunkar björnen han Lapplands konung är, där springer vargen Gråben och järven lurar där. Men när det mörknar sedan, och natten faller på, då är det tid att redan hem till sin kåta gå. Och mammas stora gryta den hängs på elden då, gröt skall oss inte tryta, mat skall ni alla få. Med mammas sked jag smakar om gröten är för salt och ved på elden makar ty ute är det kallt. När frusen man sig känner blir väntan lätt för lång. Kom bara in för vänner blir kåtan aldrig trång.”
Hur kan detta beskrivas som dehumaniserande eller demoniserande?! Moa Matthis är ju litteraturvetare och borde kunna analysera och tolka bättre än så.
Inte heller lyckas jag tolka in någon rasism i Elsa Beskows Olles skidfärd (1907), men försök själv på https://bildersmakt.se/stereotyper-av-samer-i-barnlitteraturen/zoomImage/stereotyper-av-samer-barnlitteratur-kungvinter !
Bildbanken hävdar dock att samerna i Olles skidfärd närmast framstår som...
”…mytologiska sagoväsen, samtidigt som både text och bild tydligt definierar dem som ’lappar’ både när det gäller utseende och kläder, framställda i enlighet med rasbiologins beskrivningar som kortvuxna med svart hår och gulaktig hy”.
Att förskolepojken Olle som skidar vilse (i fantasin?) eventuellt kan uppleva samerna, precis som Farbror Rimfrost, Gumman Tö och Kung Vinter, som ”mytologiska väsen” är tänkbart, men för den skull inte rasistiskt. Fast skulle det bli mindre ”rasistiskt” ifall vissa samer vore blonda?
Vart har de senaste 60 årens ”rasistiska” bilder tagit vägen?
Syftet med kunskapsbanken sägs vara att underlätta och fördjupa förståelsen av de dehumaniserande bilder ”vi idag omges av”. Fast varför ges det i så fall inga exempel på dessa? Var finns ”mönstret” som dagens vuxna svenskar födda i landet alltsedan 1950 tydligen alltifrån födseln påstås vara präglade av, den ”mängd bilder som upprepats i vardagen”?
I Greta Thurfjells DN-intervju säger den ena av upphovskvinnorna, Moa Matthis, att Bilders makt inte vill vara inlägg i någon debatt, ”utan ett försök att kunna basera framtida debatter på kunskap, och att sajten därför inte tar upp enskilda moderna exempel som diskussionerna kring ’Lilla hjärtat’ eller ’Tintin i Kongo’”. Thurfjell frågar vidare om det inte finns en risk med att på detta vis samla tusentalet bilder, eftersom de skulle kunna fungera som inspira-tion för näthatare:
”Vi är väl medvetna om den risken, säger Moa Matthis.
– Det är ett av skälen till att mycket av bildmaterialet är historiskt – att inte bidra mer än nödvändigt till spridandet av nyskapade bilder. Vi har nästan konsekvent valt att inte visa nytt bildmaterial kring stereotypen av muslimer och araber, till exempel. Men vi menar ändå att betydelsen av att folkbilda väger tillräckligt tungt för att visa de bilder vi visar, och nyare bilder ligger ofta ihop med äldre, för att visa på kontinuiteten” (DN 30/5-17).
Personligen menar jag att detta inte alls är de egentliga skälen, utan att den typ av bilder som onekligen florerade 1850-1950 idag är ytterst svåra att finna i populärkultur, affischer, barn-böcker och politisk propaganda med större spridning än inom de grupper som redan omfattar vanföreställningarna. Som jag konstaterade i mitt blogginlägg ”Nyckelhändelser och stolp-skott i den antirasistiska kritiken mot svenska barnböcker” (12/9-16), tycks det till exempel inte ha förekommit en enda rasistisk bild av någon svensk illustratör i några bilderböcker tillkomna efter 1950.
Också internationellt rör det sig om en försvinnande liten andel – gissningsvis inte ens en tusendels promille – av de populära bilder som idag görs och ses. Medger man det, faller emellertid i hög grad motiveringen till hela projektet. Tintin i Kongo från 1931 finns för övrigt med i bildbanken, är förvisso ”modern”, även om man med ”modern tid” inte bara avser allt efter 1400-talet. Att Lilla Hjärtat däremot ej medtas lär bero på att man insett att figuren inte alls är någon rasistisk stereotyp, vilket jag redan tagit upp i ett flertal blogg-inlägg nedan (t.ex. 25/1, 27/1 och 1/2 år 2016).
Men om man nu inte vågar stöta sig med samtida kolleger som illustrerar barnböcker eller affischer, eller med sina kritikerkolleger, kunde man väl – ifall de nu finns i sådana mängder – åtminstone lyfta fram några fler svenska exempel från decennierna 1960-1990? Och fler ”utländska” från samma tid, för den delen?
Argumentet att man inte vill vara del av någon debatt klingar också falskt, när bankredak-törerna faktiskt var ordentligt inblandade i kampanjen för några år sedan mot Stina Wirséns svarta figur och mot andra svenska bilderboksillustrationer. Om detta har jag som sagt redan skrivit multum på bloggen och i min bok om händelserna (Rönnberg 2013).
”Framtida debatter” förutspås dock – och i dem vill Rubin Dranger och Matthis tydligen delta! Samtidigt antyder de därmed indirekt att deras folkbildningsförsök kanske inte blir så värst framgångsrikt… Möjligen är det ett tecken på självinsikt, eftersom projektet har tre svagheter:
– en definition av stereotyper och dessas funktioner som få lär skriva under på
– tron att det skulle behövas kunskap om bilders hundra- eller tusenåriga förhistoria för att (in)se att vissa samtida bilder är rasistiska eller antisemitiska. Det torde minst två tredjedelar av alla vuxna svenskar över 15 år göra.
– Den (högt räknat) tredjedel som inte håller med om detta, lär inte vilja delta i några folkbildande studiecirklar.
Fast se själv vad du tycker om ”Kunskapsbanken Bilders makt” på https://bildersmakt.se – och i vad mån det pedagogiska materialet verkar användbart för 8-9:e klassare!
Referens
Rönnberg, Margareta: ”Lilla hjärtat är en mullvad” –”Nä, pengvin!”. En studie av kontroversen kring Stina Wirséns filmfigur, Visby: Filmförlaget 2013
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar