Inte sällan verkar det som om den allra viktigaste barnrelaterade frågan vore färgen på de yngstas kläder, leksaker och andra prylar. Minst vart tredje år dyker alltsedan decennier tillbaka åtminstone en liten nyvaken debatt upp i ämnet. Jag har redan tidigare på min blogg berört den både älskade och hatade färgnyansen rosa (21/12-15, 11/1-16,13/1-16, se länkarna nederst).
Ingen tycks däremot ha undrat varför flickorna överger rosa kläder senast i 8–9-års-åldern. Kanske tar de vuxna åt sig äran av färgbytet och menar att det beror på deras eget debatterande. Troligare är att det är flickornas egen sociala och kognitiva utveckling som är förklaringen. Det skulle dock vara möjligt för vuxna att bidra till mindre ytliga förändringar, genom att använda färgen rosa på ett annat sätt.
Detta har även prövats men bara experimentellt, och det på ett sätt som medger barnen mer ”agentskap/agency”, vilket jag idag ska berätta om – och föreslå. Det vill säga: med större handlingsutrymme för barnen själva att agera mer självständigt eller åtminstone upplevt som mer självvalt. Närmare bestämt har detta testats i ett forskningsprojekt av Weisgram m.fl. (2014).
Färgens ”heta-potatis-effekt”
Den amerikanska forskartrion Erica Weisgram, Megan Fulcher och Lisa Dinella (2014) konstaterade att barn enligt en mängd forskning oftare ägnar sig åt lek med köns-särskiljande leksaker, än leker med mer neutrala dito. Detta menar jag fortfarande gäller också för svenska förhållanden. Psykologerna ville därför ta reda på vilken roll tre möjliga förklaringar spelar: leksakernas art/funktion (t.ex. vad i verkligheten som de representerar, eller vilka aktiviteter som de refererar till och kan användas för), deras könsstereotypa och tydligt uttalade beteckning eller etikett (kallad ”kill-/tjejsak”) samt leksakernas färger förknippade med eget eller motsatt kön, som ett slags indirekt könsmärkning.
Även om pojkar oftare än flickor skyr vissa leksaker, prylar och aktiviteter, har debatten inte argumenterat mot den blå färgen lika mycket som fördömt den rosa. Kanske därför att tjejer trots allt lättare kan acceptera en blå sak eller ett blått plagg, än pojkar vågar/vill välja någonting i rosa.
I åtskilliga studier har forskare också kommit fram till att förskolebarn hävdar att en kompis av samma kön skulle välja ”traditionella” leksaker som etiketteras som ”passande för” deras eget kön. Ombeds barn däremot uttala sig om mer könsneutrala eller ambivalenta leksaker, såsom exempelvis ett rosa flygplan, tar färgkriteriet kanske överhanden. Det är möjligt att färgen bara spelar roll då barnet väljer leksaker som inte betraktas som så starkt maskulina eller feminina, funderade de tre psykologerna. De ville alltså testa vad som händer om barnen ombeds att uttala sig om obekanta prylar, som ännu ej är färgmässigt ”smittade” eller verbalt ges könade etiketter, såsom ”för flickor/flicksak” eller ”för pojkar/pojksak”.
Schemateori använd för att söka förklara det ”könspassande”
Schemateori var det ramverk som forskartrion använde sig av i sitt försök att förklara de kognitiva processerna till grund för barnens bedömningar och könsstereotypa intressen. Den säger förenklat att barn redan i 2-årsåldern börjar utveckla två kognitiva ”mappar”, med hjälp av vilka de kategoriserar och organiserar (i detta fall) kön och sådant som är förknippat med ettdera könet, till exempel leksaker.
I ”mapp 1” arkiverar barnen sådant som – enligt den iakttagna omgivningens ofta stereotypa agerande och reaktioner – verkar vara någonting ”för dem” respektive ”inte för dem”. Barnen söker således tidigt sådana tydligt motsatta ledtrådar, som givetvis blir mindre stereotypt tudelade ju äldre barnet blir och fler aspekter ska tas hänsyn till än bara flickor kontra pojkar.
För det andra skapar barn en ”mapp 2”, ett slags ”jagschema”: det vill säga de upp-märksammar och lagrar särskilt sådant som det aktuella samhället verkar bedöma såsom passande för deras eget kön. Barnen lär sig mer om just detta, ägnar sig mer åt det, vill alltmer förknippas med detta ”passande”. Pojkar intresserar sig exemplevis för stora grävmaskiner och leksakslastbilar, eller säger kanske att de ska bli byggjobbare och köra grävskopa när de blir ”stora”. Detta har redan blivit föremål för studier, däremot inte färgernas eventuella inverkan. Leksakslastbilar är förvisso sällan eller aldrig rosa.
Forskare som målare
Det aktuella forskningsprojektet använde sig i sin ena delstudie av ”typiska” ”pojk-” och ”flickleksaker” som antingen hade ”typisk” färg eller som forskarna manipulerade med ”det andra könets färg”. Frågan var alltså: Vad händer om en könsstereotyp leksak kombineras med en ”könsotypisk” färg? Forskartrion tänkte sig att leksaks-typen kanske skulle övertrumfa leksaksfärgen, särskilt i fallet med pojkar som mer rättar sig efter könsstereotyper. De gissade vidare att ”flickfärger” som rosa och cerise skulle ge starkare utslag än den mer ”neutrala” färgen blå. Vidare tillfrågades de 73 stycken i projektet medverkande 3–5-åringarna om ”för vem leksaken var” ≈”Vem leker med den här?”
Forskarna köpte två exemplar av varje leksak (föreställande stridsflygplan, motorcykel, grävfordon, monstertruck, babydocka, trollstav av typen feers förtrollningspinne, teservis samt ponny). De behöll det ena exemplaret i originalutförandet, men målade exemplar nummer två antingen i företrädesvis blå och svart, eller så rosa och cerise, färg. Trollstaven, f.d. fespöet, fick inte bara ny färg, utan även en sportdekal påklistrad, medan ponnyhästen förutom mörka färger fick byta rosa man och svans mot svart hår. Babydockans rosa sparkdräkt byttes ut mot en kamouflagedräkt och dockans rosa mössa mot ett kamouflagemönstrat pannband.
Så vad blev resultatet? Rosa monstertruck är ”för flickor”
Beträffande den ”feminint” färgade monstertrucken, såväl som den rosa grävmaski-nen, sa barnen oftare att dessa var ”bara för flickor” eller ”för både pojkar och flickor”, än de svarade att leksaken var ”bara för pojkar”. Trollspöt i ”maskulin” färg sades oftare vara ”både –och” än ”bara för pojkar” eller ”bara för flickor”. Det blå stridsflyg-planet sades oftare vara ”bara för pojkar” eller ”både–och”, än ”bara för flickor”. Den ”feminint” färgade teservisen och trollspöt ansåg barnen oftare vara ”bara för flickor” än ”bara för pojkar” eller ”både-och”. För övriga leksaks- och färgkombinationer uppnådde svaren ej några signifikanta skillnader.
Vilket intresse troddes barnens tänkta kamrater då visa för leksakerna? Både 4- och 5-åringarna menade att ”maskulina” leksaker i ”maskulina” färger skulle vara intressan-tare än övriga leksakstyper och färgkombinationer, ifall könen tas som helhet. ”Feminina” leksakstyper i ”feminina” färger troddes locka allra minst. Treåringarna menade dock att ”feminina” leksaker skulle föredras av andra flickor, medan 5-åriga flickor ansåg att andra flickor skulle vara minst intresserade av ”manliga” leksaker i ”manliga” färger.
Värderingen av leksakerna var alltså avhängig av både leksakstyp och leksakens färg. Forskarna menar dock att den rosa färgen gav flickorna ”tillstånd” att leka med en ”maskulin” leksak. ”Flicksaker” färgade i blå eller mörka ”maskulina” färger lockade däremot inte lika starkt pojkarna, då dessa tros sky det motsatta könets saker mer.
”Maskulina” leksaker målade i ”feminina” färger, särskilt rosa, kategoriserades alltså ofta som ”bara för flickor”. Detta faktum tror forskartrion kan vara betydelsefullt för utvecklingen av flickornas könsschema, som uppvisade paralleller beträffande barnens syn på a) andra barns förmodade intresse och b) det egna intresset. Leksaker av traditionell typ var dock i denna delstudie ändå aningen mer avgörande än färgen.
Hur skulle då barnen reagera, ifall de ombads uttala sig om sådant som inte var lek-saker, utan okända prylar?
Hur skulle då barnen reagera, ifall de ombads uttala sig om sådant som inte var lek-saker, utan okända prylar?
Delstudie 2: Färgens betydelse för "könet" på nya, okända ting
I delstudie 2 valde forskartrion att undersöka inte bara effekterna av färg, utan framför allt de eventuella följderna av tydligt uttalade könsstereotypa beteckningar eller etiketter (”kill-/tjejsak”) på de undersökta tingen. Vad händer om vissa ting uttryckligen innan sägs vara ”för flickor” respektive ”för pojkar”, när 42 stycken 3–5-åringar (tyvärr nu betydligt fler pojkar än flickor) troligen aldrig tidigare sett sådana och således saknar ”förkunskaper”?
Forskarna trodde att särskilt pojkarna skulle påverkas ifall något sades vara ”för pojkar”, speciellt om detta ting dessutom hade blå färg. De valda tingen kan synas aningen underliga i fallet med förskolebarn: ett skoblock, en nötknäppare, ett verktyg med vilket man kan göra bollar av meloners fruktkött, samt en vitlökspress (tingen gavs dock mer barnvänliga namn). Skälet var som sagt att barnen ej redan skulle förknippa tingen med ett visst kön. Redskapen målades alla i en blå respektive rosa version.
Här är det alltså betydelsen av könade verbala etiketter som undersöks: uttrycken ”för flickor” vs ”för pojkar”. Kortfattat kan sägas att flickornas intresse var betydligt större, om försöksledarna sa att prylen var ”för flickor”. Rosa färg ökade dock flickornas intresse för ting som presenterats som ”maskulina”, det vill säga: ”för pojkar.”
Återigen sägs alltså rosa på en pryl som rubricerats som "för pojkar" ha sänt signalen att föremålet är okej för tjejer. Också beträffande vilka andra barn som kunde leka med prylen följde den verbala etiketteringen. Barnens kategorisering återspeglade alltså de vuxna försöksledarnas påståenden om ”för flickor” eller ”för pojkar”. Bara någon enstaka gång bröts det mönstret av ”för både–och”. Intresset för att leka med prylar påstått ”för pojkar” var större än lockelsen hos sådant som påstods vara exklusivt ”för flickor”. Dock troddes som sagt andra flickor vara mer intresserade av en rosamålad ”killpryl”.
En begränsning i studien är förstås att inga mer könsneutrala leksaker (t.ex. LEGO-bitar) eller ting, eller etiketter verbalt uttryckta som ”både för flickor och pojkar”, undersöktes. En annan nackdel var att alla ”pojkleksaker” hade hjul, det vill säga var fordon och typen kunde ha varierat mer. Sammantaget visar studierna emellertid att uttalade etiketter avseende ”lämplig” användare inverkar på barnens intresse, men att färg tycks vara särskilt viktigt för flickors eventuella intresse. Pojkarna verkade vara mer immuna mot rosa.
Hur skulle då detta resultat kunna användas rent praktiskt?
Rosa färg på ”maskulina” leksaker, eller på saker som verbalt ges etiketten ”för pojkar”, ökade alltså flickornas personliga intresse för tinget ifråga, såväl som bägge könens syn på flickors förmodade intresse för ”maskulina leksaker”. Detta ökar i förlängningen sannolikheten för att prylen ifråga kategoriseras som ”(också)för flickor”. Det är som om den rosa färgen ger flickorna ”tillåtelse” att ta sig in på de ”maskulina” aktivitets- och leksaksdomänerna genom att öka förskoleflickornas känsla av att höra hemma där.
Oftast kritiseras i rosadebatterna marknadsföringen och butikernas uppdelning i ”flick-” respektive ”pojkleksaker” på var sin sida. Men det räcker nog inte med att butiker och leksakskedjor hörsammar budskapet från “Let Toys be Toys”-kampanjer. Föräldrarna själva brukar dock aldrig föreslå att mammor och pappor ska börja ha likadana kläder såväl som likartade prylar. Regeln gäller tydligen bara barn… Men föräldrar och pedagoger skulle också själva kunna göra en insats. Till exempel måla väggarna i både flickans och pojkens egna rum rosa.
Förskolepersonalen skulle kunna inhandla rosa och cerise färg och börja måla om väl valda prylar som vanligtvis har mörka nyanser. Jag ber er att i mitt kommentarsfält komma med förslag på vilka ting som med fördel kan få sig en färgmässig ansikts-lyftning! En del kanske väljer att måla byggnadsarbetarhjälmar och redskap rosa, eller skaffa rosa mikroskop. Finns rosa fotbollar? Om inte, måla på! Men nagellack på fotbollen lär ej hålla så värst länge.
Mitt eget förslag är att varje (för)skola målar (åtminstone) ett fotbolls- eller innebandy-mål i rosa. Både stolpar och nät, gärna klubborna också. Guldfärg lär även duga. Men jag ska ju inte behöva komma med alla lösningar, reflekterar här bara kring problemet. Somliga skulle förmodligen hävda att ett sådant särskiljande tvärtom skulle (kunna) förstärka könsstereotyperna. Jag är ju av den uppfattningen att stereotyper inte är ett dugg farliga (se mina blogginlägg 1/2-16, 5/6-17, 26/6-17 med länkar nedan).
Referens
Weisgram, Erica, Fulcher, Megan & Dinella, Lisa: Pink gives girls permission: Exploring the roles of explicit gender labels and gender-typed colors on preschool children's toy preferences, Journal of Applied Developmental Psychology 35 (2014), s.401–409
Tidigare ”skära/rosa” blogginlägg:
Måndag 21 december 2015
Den totalt oskyldiga färgen rosa – och vuxnas tre felslut rörande genus
Mån 11 januari 2016
Vuxnas självcentrerade missuppfattning av barns genuskonstruktion: adultonormativitet #17
Ons 13 januari 2016
Simone de Beauvoir hade delvis rätt! – Man föds inte som kvinna utan som flicka
Och ur min stereotypskola:
Måndag 1 februari 2016
Stereotyphotet och skillnaden mellan positiva och negativa stereotyper i fallet med vuxna respektive barn
Måndag 26 juni 2017
Toleranta The Simpsons’ intolerans mot homofoba sterotyper och seriens förlöjligande av homofobi
Måndag 5 juni 2017
Varför visar ”Kunskapsbanken Bilders makt” nästan inga samtida rasistiska eller antisemitiska exempel?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar