måndag 1 februari 2016

Stereotyphotet och skillnaden mellan positiva och negativa stereotyper i fallet med vuxna respektive barn

I sina föreläsningar såväl som i ”Bildskolans” sjunde lektion förklarar Joanna Rubin Dranger vad en stereotyp är på detta vis:

”Liksom den ursprungliga stereotypen [inom tryckkonsten], som användes för att låsa fast och fixera typerna i tryckprocessen, är den stereotypa bilden en mall, en låst bild. […] En stereotyp bilds funktion är att genom överdriven generalisering av en viss grupp människor få oss att uppmärksamma vissa drag och bortse från andra.” 


Men stereotyper är som sagt lika ofta verbalspråkliga. Är det inte just överdriver och gene-raliserar som Rubin Dranger och de övriga antirastiska kritikerna själva gör, i häxjakten på den svarta figuren Lilla Hjärtat på affischen till Stina Wirséns småbarnsfilm? Den svenska barnfiguren placerades enbart utifrån sitt utseende in i ett mönster bestående av hundratalet varierande nidbilder av ett svart amerikanskt fiktivt barn (pickaninny) och en engelsk tygdocka (golliwog). 

Begripligt nog förmådde de ”kritiska” (läs: oförstående) inte precisera den påstådda likheten, annat än att den helt enkelt skulle bestå i den svarta hudfärgen och de breda vita läpparna, som tillsammans skulle resultera i något slags mix av pickaninny, golliwog och vuxen vit underhållare som svärtat sitt ansikte (blackface). Fast om nu Lilla Hjärtat verkligen är en sådan mix, kan väl ”den svarta stereotypen” inte vara så ”fastlåst och fixerad”? Dranger talar dock hela tiden i bestämd form singularis. Stereotyperna om svarta, kineser, homosexuella män har emellertid förändrats i takt med att dessa gruppers status höjts och inställningen till dem bland vita (därför?) blivit mer välvilliga.


Kritikerna sammanblandar stiliserad karikatyr och stereotyp


Men medan Bildskole-lektionerna förklarar att en pickaninny inte bara såg ut på ett visst sätt, utan tillskrevs vissa egenskaper samt var skildrad i specifika sammanhang (korkad, ohederlig, med ovårdat hår, halvnaken eller i trasiga kläder, hungrig, stjälandes kycklingar eller med sin gigantiska mun ätandes vattenmelon, eller så hotad av vilda djur som t.o.m. äter upp barnet). Och medan Mammy-karikatyren inte bara sägs vara tjock, utan en trogen barnsköterska/hushållerska, glad slav och godmodigt underdånig sin vita härskarinna), angav man aldrig några sådana attribut för Lilla hjärtats räkning

När dåraktighet, lathet, enkel trofasthet, kristen förnöjsamhet, lurendrejeri, barnslighet hos vuxna, asexualitet alternativt överdriven sexualitet etc gåtts igenom som ”naturliga”, ”essentiella” drag hos de svarta nidbilder som tas upp, blir det plötsligt knäpptyst beträf-fande Wirséns kolsvarta karaktärs förment rasistiska egenskaper… Figuren är svart och har tjocka läppar, punkt slut.

Den svenska figurens utseende var tydligen alltså nog i sig, ty det förde tankarna till kritikernas personliga tolkningar av dessa fiktiva amerikanska karaktärer med sina estetiska funktioner, som antirasisterna dock felaktigt tolkade såsom sociala typer: som renodlade stereotyper byggande på faktiska sociala grupper. Gör man det har, har man nog inte särskilt höga tankar om till exempel svarta slavar.

Filmernas svarta Mammies skildrar inte någon faktisk social grupp, vykorten med picka-ninnies jagade av tigrar kändes inte ens för 100 år sedan igen som någon välbekant grupp barn i den amerikanska Södern. Golliwogdockorna var heller ingen generalisering av någon faktiskt existerande ”grupp människor”, utan samtliga upprepningar av fiktiva karaktärer. Vore det då inte bättre att introducera andra och mer positiva svarta fiktiva figurer? Såsom till exempel Lilla hjärtat?

Gruppen bakom hela ”Bildskolan” och föreläsningsserien om ”visuell makt” med talet om ”den svarta stereotypen” misstar sig alltså, trots att man nästan helt bygger på webbsajten Jim Crow Museum, Ferris State Universitys material om olika rasistiska karikatyrer. Karikatyrer bygger på överdrifter av fysiska drag hos specifika individer (reella eller fiktiva) och är mer eller mindre stiliserade estetiska uttryck, medan stereotyper uppförstorar de faktiskt existerande dragen inom olika kollektiv och överdriver beteendena hos en större samhällsgrupp. 

Stereotyper har alltid verklighetsbaserade iakttagelser och en gnutta ”sanning” som sin bas. Tillräckligt många människor i gruppen ifråga måste uppvisa dragen eller beteendet som uppförstoras, för att åskådaren ska känna igen stereotypens överdrifter och renodlingar av dem. Finner åskådaren skildringen av dessa drag motbjudande, är vederbörande snubblande nära att uppfatta gruppen i sig som motbjudande.



Liten stereotypskola, lektion #1: Definition av stereotyp


Stereotyper är ett gruppbegrepp, d.v.s. en samhällsgrupps karaktärisering av en annan social grupp, som bygger på faktiskt iakttagna kännetecken men sätter några få drag i förgrunden, samtidigt som man negligerar många andra och alltså utesluter komplexitet. Stereotyper är givetvis inkorrekta som helhetsbeskrivning, eftersom de är selektiva och bara berör en delaspekt av gruppen ifråga. 

Stereotyper är generaliseringar om något an­­­­­sett såsom ”ty­piskt” hos medlem­marna av en viss grupp, ett slags positiv eller ne­gativ förutfattad mening som kan vara mer eller mindre korrekt, men oftast onek­ligen har en hel del belägg. De uttalar sig alltså inte om individer och absolut inte om övriga egenskaper hos individerna inom gruppen.

Att stereo­typisera är i sig inte förkastligt, utan ett sätt att snabbt ange vissa basförutsätt­ningar när utrymmet eller tiden är knapp. Humoristiska framställ­ningar, typ situationsko-medier eller kortfilmer, skulle nästan inte kunna existera utan stereotyper. Man kan dock skratta såväl åt som med stereotyper. Det går även att utgå från stereotyper, överdriva dem in absurdum, eller vända dem mot förtryckaren. 

Stereotyper kan vara både positiva och negativa och bägge användas även inom gruppen om sig själv. Vanligare lär dock negativa stereotyper vara, men använda inte bara om underord-nade grupper utan även om överordnade och mäktiga. Negativa stereotyper om vita ameri-kaner är t.ex. att de är över­konsumeran­de, okultiverade, skrytsamma, självgoda, hög­ljudda, framfusiga, materialistis­ka, vapentokiga, överviktiga samt religiösa fanatiker. Och ändå mäktiga.

Stereotyper förekommer främst i vardagen, i kommunikation människor emellan om den egna eller andra grupper, men även på film till exempel. ”Vi kvinnor ska ju vara så X, så att det är väl bäst att låta karlarna få sköta det här”, kan två kvinnor säga till varandra på skämt. Karikatyrer är mer eller mindre subtila förvrängningar i litterära eller mediala sammanhang och kan karike­ra såväl levande som döda specifika människor. De är särskilt ofta förekom-mande i dagstidningars enstaka karikatyrteckningar, eller så kan de i stiliserad form beteckna fiktiva figurer som enbart hänvisar till upprepningen av andra fiktiva framställningar.

Lilla Hjärtat är en fiktiv figur. Karaktären har aldrig existerat i verkligheten. Inte heller har det någonsin tidigare förekommit en nidbild av en pickaninny lika fint klädd som denna, som leker och har kul med en likblek vit tjejkompis och livs levande kaniner eller ugglor i samma storlek som tjejerna, eller sover över i samma säng som kompisarna. Konstellationen är helt unik estetiskt och har heller inga förebilder i verkligheten. Figuren är i själva verket ett exempel på idag allt oftare efterfrågade normavvikande kulturprodukter för barn.

I kampanjen mot framställningen av Lilla hjärtat, liksom i de senare föreläsningarna och artiklarna, ville man dock överbetona den svarta färgen och bortsåg man – och ville man få alla andra att bortse – från den tecknade figurens goda egenskaper, positiva handlingar och jämlika umgänge med de övriga fyra på affischen, Liten skär & Co. Ty ett är klart: Lilla Hjärtat upprepar varken pickaninnyn eller golliwogen.

Joanna Rubin Dranger talar i sina föreläsningar om ”en stor okunskap när det gäller visuell kommunikation” och om okunnigheten hos dem som inte vill se ”repetitionen av snarlika bilder genom historien och i samtiden […] Ett av de viktigaste målen, den folkbildande delen i projektet, är just att genom att öka kunskapen och medvetenheten om stereotypa bilder… försvåra försvaret för rasstereotypa bilder i mainstreamkulturen utifrån en ignorant position” (videon från Uppsala 11/2-15, finns alltså på YouTube).

Vore jag ett barn, skulle jag troligen säga ”den som sa’ det, hon va’ det!”. Nu är jag inte det och säger därför bara att jag har exakt samma mål med mina blogginlägg i detta ämne: att avhjälpa existerande kunskapsbrister.


#2: Om vådan av att lära ut om rasstereotyper: stereotyphotet


I debatten kring Lilla hjärtat talades det om svarta barns självbild, deras dåliga självkänsla och att de kunde utdefinieras som ”andra”. Figuren skulle kunna resultera i en snedvriden självuppfattning, underlägsenhetskänslor och självhat. Det ansågs inte vara censur att skydda barn från rasistiska nidbil­der, till dess barnen är vuxna nog att sätta in dessa i ett historiskt sammanhang. Även om man var noga med att framhålla att Stina Wirsén själv inte var rasist, ansågs hennes figur vara en rasistisk stereotyp eller åtminstone en rasstereotyp (Obs skill-naden!). Visserligen en ovanligt positiv rasstereotyp, fast inga stereotyper bör få finnas, åtminstone inte stereotyper av svarta eller andra icke-vita etniciteter.

Alla rasstereotyper anses enligt de normkritiska vara skadliga, inklusive positiva stereotyper. Stereotypa påståenden som att ”svarta är bra på sport” eller ”svarta är musikaliska” anses också de vara oönskade. Ty de tolkas nu negativt som att de skulle implicera ett ”bara” före berömmet: ”bara” bra på sport eller musik… Detta är emellertid en adultonormativ tolkning och inte gällande för barn. Negativa rasstereotyper om svarta är dock onekligen vanligare än positiva. Hur inverkar de då på barn?

Underordnade grupper känner ofta till de negativa stereotyper som finns om dem, eller så undervisas de indirekt om detta. Grupper som det finns negativa stereotyper om oroar sig då själva för att riskera att bekräfta dessa stereotyper. Ångesten kan göra att individen presterar sämre i situationer med anknytning till stereotypen, vilket således ”bekräftar” den. 


Självuppfyllande profetia


Medvetenhet om vissa negativa rasstereotyper beträffande svarta barns skolprestationer har studerats i många undersökningar. Kunskapen om stereotypen kan speciellt i testsituationer fungera förlamande och som en självuppfyllande profetia. Okunskap om stereotypen är här att föredra! Redan förskolebarn tycks kunna uppleva sådana hot, avseende t.ex. vem som är bra på matte, spatiala test med Legoklossar, konst, idrott. 

Medvetenhet om stereotypen att svarta barn underpresterar eller är mindre intelligenta än vita visar sig bekräftas bara hos dem som känner till stereotypen eller på olika sätt görs uppmärksamma på den (Shelvin m.fl., 2014). Vanligare än studier av stereotyphotet mot svarta är emellertid det mot flickor och vad dessa påstås vara dåliga på. Fast hotet tas även som förklaring till pojkars sämre skolresultat: redan 4-åriga tjejer anser att pojkar är sämre och från 7-årsåldern ”vet” även pojkar det – och agerar därefter (Hartley & Sutton 2013). (För många referenser, en översikt och 14 artiklar, se specialnumret av Revue Internationale de Psychologie Sociale 27 (2014):3-4.)

Shelvin, Kristal Hines, Rivadeneyra, Rocío & Zimmerman, Corinne: Stereotype threat in African American children: The role of Black identity and stereotype awareness, Revue Internationale de Psychologie Sociale 27 (2014):3-4, s.175-204

Hartley, Bonny & Sutton, Robbie: A stereotype threat account of boy´s underachievement, Child Development 84 (2013):5, s.1716-1733 

Av speciellt intresse för vår del är studien av Southard, Morgan & Ziegler-Hill (2014), eftersom den avser läsning av bilderböcker. Deltagare var 87 barn (66% vita, 34% svarta, med snittåldern 10 år) i Mississippi, som under fem dagar i sträck i en halvtimme på skoltid fick läsa antingen en faktabaserad bilderbok om svartas historia eller om framträdande svarta personer som Harriet Tubman och Martin Luther King, eller så som kontrollgrupp läsa traditionella bilderböcker utan svarta karaktärer och samtliga testas med en enkät före och efteråt. 

Tanken var, att fick eleverna läsa om svarta framställda på en positivt, realistiskt, icke-stereotypt sätt skulle de svarta elevernas självaktning stärkas och de vita eleverna bli mer positivt inställda till svarta efter att ha läst böckerna om deras svårigheter och styrkor. Forskarna föreställde sig att de svarta barnen kanske skulle utveckla stolthet över sin rasmässiga/etniska grupp och dess kulturarv.

Resultatet blev att denna läsning inte förbättrade de svarta elevernas självaktning utan snarare minskade denna en aning (de sa efteråt att de var sämre i skolan än de ansett innan). Resultatet tolkar forskarna som en effekt av stereotyphotet. Böckerna om de historiska svarta kan ha gjort 10-åringarna mer medvetna om betydelsen av deras etniska bakgrund, spekule-rar forskarna.

Vissa av böckerna handlade dessutom om negativa händelser eller upplevelser i svartas förflutna (slaveri, segregering) och även om böckerna hade en positiv ton, kan påminnelsen om elevernas ras-/etniska grupp ha fått dem att känna sig mindre förvissade om att de skulle klara skolan bra, p.g.a negativa stereotyper avseende svarta människors förmågor. De vita eleverna blev inte heller mer positivt inställda till svarta efter läsningen. Ett historiskt sammanhang är således kanske inte precis vad dessa barn behöver före tonåren.

Southard, Ashton C, Morgan, Hani & Zeigler-Hill, Virgil: The influence of culturally authentic children’s books on the self-esteem and racial preferences of elementary school students, Revue internationale de psychologie sociale 27 (2014):3, s. 227-238


Stereotypskolan #3: Positiva stereotyper kan dock sporra barn


Czopp m.fl. (2015:451) definierar ”positiva stereotyper” på detta sätt:
”subjektivt sett välvilliga föreställningar om medlemmar i en social grupp som direkt eller indirekt förknippar dem med eller tilldelar dem fördel, preferens eller högre rang på ett specifikt område” (min översättning).

Positiva stereotyper kan i motsats till negativa vara av godo, dock avhängigt av åldern på dem som bedöms positivt och på stereotyper om exakt vad, samt i vilka sammanhang (se Czopp, Kay & Cheryan, 2015). Åtminstone gäller detta för barn – och under förutsättning att stereotypen verkligen stämmer in på dem. De barn av asiatisk härkomst som t.ex. känner till stereotypen om asiaters enastående matteförmåga, men själva inte är så bra på matematik kan ”mörka”, liksom missas av de lärare som tar deras förmåga för given och barnen således inte få det särskilda stöd som det behöver.

Czopp, Alexander, Kay, Aaron & Cheryan, Sapna: Positive stereotypes are pervasive and powerful, Perspectives on Psychological Science 10 (2015):4, s.451–463

De ”vita” barn som känner till mattestereotypen kanske beundrar även den medelmåttiga kamraten med asiatisk bakgrund för förmodade färdigheter. Eller så blir resultatet avund-sjuka… Ibland kan det också vara på sin plats att tala om ras/etnicitet, när elever under-presterar. Barn kan också vara selektiva beträffande stereotyper. Åtminstone i 10-årsåldern accepterar svarta och flickor positiva stereotyper om sig själva (bättre på sport respektive läsning än andra grupper), medan de tillbakavisar negativa stereotyper om den egna gruppen (Rowley m.fl. 2007). 

Barn vill dock de första 10 åren i sitt liv till skillnad från vuxna inte främst se sig som indi-vider, utan hellre som tillhöriga en barngrupp. Vuxna önskar däremot idag uppenbarligen inte buntas ihop till en grupp utan betraktas som individer. 

Rowley, Stephanie, Kurtz-Costes, Beth, Mistry, Rashmita, & Feagans, Laura: Social status as a predictor of race and gender stereotypes in late childhood and early adolescence, Social Development 16 (2007):1, s.150–168

Siy & Cheryan (2013) fann bland annat att USA-födda amerikan-asiater, vilka som ”alla vet” är särskilt duktiga i matematik, inte gillade att från vita få positiva kommentarer som antydde att de skulle vara just det. Vita amerikanska kvinnor gillade inte heller att förutsättas vara ”vårdande” och samarbetsvilliga enbart p.g.a. sin könstillhörighet. Den positiva stereo-typen fick bägge grupper att mindre känna sig såsom individer.

Siy, John Oliver &  Cheryan, Sapna: When compliments fail to flatter: American individualism and responses to positive stereotypes, Journal of Personality and Social Psychology 104 (2013):1, s.87-102

I ett annat av deras experiment (a a) förmåddes amerikan-asiater emellertid att tänka på sig själva som antingen lika eller olika sin familj och sina vänner. De som då upplevde sig som oberoende och fokuserade olikhet blev argare över att tillskrivas positiva stereotyper, än de som upplevde samberoende och likheter. 

Såväl positiva som negativa stereotyper upplevs tydligen i en mellanmänsklig interaktion som negativt för vuxna människor i en individualistisk kultur, därför att stereotypen kommer i vägen för deras önskan att uppfattas som individer, avskilda från sin grupp. Stereotyper klumpar ihop folk i grupper och ”avindividualiserar” dem.


Möjligen ligger häri en del av förklaringen till den ökade kritiken mot stereotyper just idag. Liksom att den ofta kommer särskilt från människor med hög utbildning, som möjligen känner sig annorlunda än övriga familjemedlemmar och samtidigt skäms för detta? Insatser bör kanske vidtas för att förmå vuxna att begripa hur lika och beroende av andra också de är?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar