Hur förhålla sig till barn beträffande rasstereotyper och rasism i (inte bara) bilderböcker? Del 2

I det föregående blogginlägget ställdes frågan ”Hur ska vuxna i olika mer eller mindre pedagogiska roller och situationer med barn inblandade förhålla sig till företeelser som rasstereotyper och rasism i (bilder)böcker och filmer såväl som i verkligheten?”. Där föreslogs sex olika vägar att gå, varav enbart den första hann exemplifieras och kommenteras. Här ska punkterna 2 och 3 på möjlighetslistan nedan avhandlas. 

1. Aktivt hindra barn från att komma i kontakt med vad man idag anser vara rasistiska böcker, filmer eller människor: censurera, bannlysa, svartlista, ”gallra” 

2. Rentvätta böckerna, rensa dem från anstötliga bilder/ord/färger, använda estetisk blekning som ett slags bildklorin; ”justera”, ”modernisera”, ”uppdatera” äldre verk genom att byta ut vissa ord eller vitmena stereotyper

3. Låta barnen ta del även av äldre framställningar, numera ansedda som rasistiska, men förklara och med barnen diskutera det fördomsfulla eller nedvärderande

4. Lyfta fram äldre, eller skapa nya, bilderböcker med mindre överdrivna rasstereotypa utseenden/etniska miljöer, d.v.s. andra/nya bilder men i övrigt likartat innehåll, eller så förmedla historiekunskaper med mono-etniska karaktärer förlagda till exempelvis Afrika eller USA

5. Använda sig av olika motstrategier vad gäller de icke-vita karaktärernas handlingar, t.ex. ”smyga in” inslag av ”alldaglig svenskhet”: motverka dominerande föreställningar med hjälp av representationer som framhäver de ”Andras” ”vanlighet” vad handlingar och umgänge anbelangar

6. Betona fördomar mot, samt förtryck och diskriminering av, icke-vita idag här och nu, snarare än fokusera på historiska oförrätter och hemskheter

2. Rentvättning och vitmening à la Sanningsministeriet

Borttagandet i böcker av ord eller illustrationer och omklippning av DVD-filmer p.g.a. exempelvis Pippi Långstrumps pappas ”titel” i en ospecificerad sydländsk monarki, samt scenen med Pippis skröna om hur man talar och ser ut i Asien, är bara två exempel på sätten att söka rentvå älskade författare eller lacka över tidigare decenniers då föga iögonenfallande uttryck. Visst lär asiatiska barn bli arga på Pippi när hon i filmen låtsas imitera dem och säger ”tjing-tjong-tjing”, men det är det väl bara hälsosamt att bli. 

Dessutom kan de ju försvara sig, likt de 7-åriga kinesiska flickorna Jin-Jin och Chang-Chang, som Gun Allroth intervjuar i sin fantastiska tv-serie Korta barn (se min bok Barns rätt till sin röst, 2014), när de reagerar kritiskt på denna favorit till fantasigestalt: ”Så pratar nog snarare japaner”, menar kinesiskan Jin-Jin. Vi vuxna begår ofta misstag både när vi undervärderar barn och tror att de bara passivt sväljer vad som helst och när vi tror dem om alltför djupsinnig förmåga till dekonstruktion. Stereotyper kan emellertid lättare än det diffusa ge upphov till motreaktioner.

Ty den rasistiska ideologin finns ändå kvar, verkar Bibliotek Botkyrka helt riktigt mena (se förra blogginlägget), om än mer osynlig och förrädisk i rentvättade versioner. Därför menar jag att stereotyper är bra för barn, så länge de inte är alltför grova eller kränkande. 

Ett överflöd av stereotyper kan rent av fungera som en mildare form av Brechts ”plumpes Denken”. Det vill säga: ett ”plumpt tänkande” som kan bidra till reflektion och förändring, även om det inte är avsett att göra det. Precis som de senaste decennierna sexistiska reklam i all sin tydlighet visat fram en fördomsfull syn på kvinnor, som varenda svensk över 10 år numera är medveten om, kan, och har, övertydliga grova bilder av svarta framkallat medvetenhet om rasismen i vårt samhälle. 

En stereotyp är dock ingen stereotyp förrän man mött den åtskilliga gånger och börjar se ett mönster som inte stämmer med ens vardagsupplevelser. Eller så i överförd bemärkelse stämmer överens med nu ogillade insikter om sig själv. För att än en gång citera Bibliotek Botkyrka: ”Söderhavsborna framställs som undergivna de vita människorna, som genast när de kommer dit blir hyllade som kungligheter. Inte kan ’kurrekurredutterna’ tala ordentligt heller.” Förstår barn detta, eller tolkar de det hela utifrån sina erfarenheter? Risken finns att åhörande barn skulle kunna känna igen sin egen underordning under de vuxna och sina egna språkliga tillkortakommanden. 

Samma kritik som Botkyrkas mot Pippi har framförts mot Roald Dahls delvis rentvagade version av Kalle och chokladfabriken, som inte heller den anses rentvådd från anklagelserna om rasism, trots nya illustrationer och beteckningar på de arbetsvilliga karaktärerna och deras ursprungsland. Den tvättade varianten sägs bara ha gjort det svårare för läsarna att upptäcka den rasism som ändå är kvar, när i stort sett allt annat förblivit som förr: Willie Wonka är en vit europé som reser till en djungel och sedan återkommer med människor som tydligt särskiljer sig från honom själv och är glada att bo på jobbet och bara få betalt i kakaobönor.  

I USA kallas det som jag döpt till ”vitmening” för ”whitewashing”. Att ”vitmena” innebär att överstryka eller täcka över något fult med vit färg, så att det ser bra ut på utsidan, eller lackera över någon skavank till ny polish. Att på detta sätt tvätta rent som snö är en metafor för att dölja oegentligheter och brott, eller bortförklara skandaler i avsikt att fria någon från skuld genom en föga grundlig utredning och på så sätt hoppas få tyst på kritiken. Helt enkelt företags eller regeringars eller andra mäktigas sätt att hindra folk från att få veta sanningen om något omoraliskt eller brottsligt. Vi ser allt mer av det idag. 

I fallet med kulturprodukter riktade till barn rör denna typ av urskuldande fernissa huvud-sakligen ord och är oftare föranledd av feghet eller krasst ekonomiskt tänkande. Vad bilder av olika underordnade grupper anbelangar, är det knepigare. Stereotyper får dock åtmin-stone barn i åldrarna över 6 år att reflektera och ofta även betacka sig, när de inte känner igen sig eller andra de sett. Känner man å andra sidan igen sig, kan man lättare göra motstånd än mot mer smygande påståenden. 

Är man vuxen yttrandefrihetsivrare, finner man detta uppsnofsande försåtligt och påminnande om Orwells Sanningsministerium i 1984. Fastän skillnader givna benämningen ”ras” inte existerar, agerar många ändå som om de gör det. Att förneka eller måla över detta faktum är en form av lögn, i bästa fall av typen vit. Det ägnar sig visserligen de flesta föräldrar dagligen åt.

3. Tillåta originalet, men diskutera och förklara för barnet

Ansvarsfulla vuxna borde väl, hellre än censurera och smussla undan, guida barnet genom den i vissa fall otrevliga vardagen, lyder nästa ställningstagande. Att rensa ut böcker från bibliotek eller gömma undan dem är att abdikera från sitt vuxenansvar, ett ansvar som man annars ofta skryter med. Man säger sig vilja skydda barn från tråkiga bokupplevelser, men utsätter dem istället för att oförberedda möta reella kränkningar. Över en bok eller framför tv:n behöver barn inte vara helt utlämnade åt sig själva, så som de kanske är när de utsätts för rasism på lekplatsen eller skolgården. De sistnämnda känner sig då möjligen även som de enda i hela världen, som råkat ut för detta.

Många vill emellertid behålla barns oskuldsfullhet, okunskap och oerfarenhet. Det är dömt att misslyckas, inte bara i de fall när man smusslar undan fiktion. Att inte få möjlighet att förstå tack vare bokens förklaringar, eller genom samtal igångsatta av oförrätter i berättel-sen ökar tvärtom osäkerheten för dem som själva riskerar att råka ut för liknande i varda-gen. Boken och filmen kan förbereda barnet på att klara av sannolikt inträffande obehagliga händelser i verkligheten. Som Suzanne Osten alltid brukar framhålla, fast hon vad jag kan minnas aldrig hade någon åsikt om Lilla hjärtat-kampanjen: kulturupplevelser ska inte bara roa utan också oroa. (Jag skryter numera dock inte över mitt minne precis.)

Vuxna påtalar emellertid ofta sådant som barn aldrig bett om att få förklarat. Här gäller det därför att vara uppmärksam på om, och i så fall hur, barnet alls reagerar. Först då bör förklarande utläggningar sättas in. Handlingssättet rymmer alltså minst två varianter: a) om barnet inte tycks reagera utan kanske är för ungt för att förstå vad bilden eller ordet syftar på, bör man låta det hela passera tills vidare; b) om den lilla medupplevaren verkar brydd eller undrande och om man litar på barnets och sin egen förmåga till reflektion, berättar och förklarar man lämpligen ”hur det kan vara”, ”hur det var förr i tiden” eller vad man själv tycker om det sedda.

Återigen är förmågan till att sätta sig in i barnets situation, erfarenheter och tankar central. Hur många antirasister har inte reagerat avståndstagande vid åsynen av de svarta armarna och den förment svarta underklassengelska som kännetecknar Mammyn i de tecknade kortfilmerna med Tom & Jerry, där hushållerskan t.ex. säger ”you is” i stället för ”you are”. Jag har genom åren visat dessa kortfilmer för minst 100 förskolebarn och ingen tycks ha fattat att hon är svart. Barnen verkar vara så vana vid att animerade karaktärer kan ha vilken kulör som helst, att de inte ser ut att tolka det som hudfärg. 

Medges ska att jag inte visat kortfilmerna för särskilt många icke-vita barn, att visningarna inte ägt rum det senaste decenniet, att jag inte fokuserat ”ras” utan varit ute efter att under-söka hur barnen reagerat på det förment myckna våldet i animationerna. Det vore därför intressant ifall någon idag i ett mer mångetniskt sammanhang kunde studera hur förskole-barn reagerar på den svarta figuren. (Således ett tips till exempelvis C-uppsatser eller lärarstuderandes examensarbeten, ifall man nu mot förmodan släpps in i förskolor med sådant misstänkt videovåld.)

Kort sagt och som redan ovan antyddes: tydliga kränkningar är mindre skadliga än mer subtil fördomsfullhet, eftersom de förstnämnda är lättare att reagera på och ta avstånd från. En berättelse med fernissad yta kan man lättare halka in i. Grov rasism kan alltså vara mer effektfullt undervisningsmaterial, vilket Joanna Rubin Drangers bildskola och föreläsnings-turné i sig belägger (se blogginlägget nedan från 27/1-16).

Riktigt grov rasism, t.ex. av typen bilder förment av ”kannibaler”, bör väl däremot inte visas för svarta barn i alltför tidig ålder, men 7-åringar av alla kulörer klarar nog av det, om det åtföljs av diskussion. Också för vita barn blir vetskapen om att andra vita varit så dumma mot de svarta troligen en negativ, men nyttig, upplevelse. Även insikten att man själv, ens likar eller äldre släktingar varit och är oschyssta, är bra att få begrunda för vita barn. Bilder-na kan alltså drabba både svarta och ”vita” barn, fast givetvis på helt olika sätt. Alltför dåligt samvete lär dock riskera att enbart leda till förträngning. 

Svarta barn kan förvisso ibland bli ledsna, eller så arga p.g.a./tack vare sina nya insikter. Smärtsamma upplevelser kan emellertid förbereda en för troliga kommande besvikelser. Och ilska sägs enligt psykologins nuvarande dominerande ståndpunkt vara bra, för den som vill kämpa för förändring (se mitt blogginlägg om Insidan ut 10/12-15). Ilska driver fram agerande för att rätta till orättvisor.

De återstående punkterna 4-6 behandlas på fredag.