onsdag 17 februari 2016

Behövs verkligen akademiska ämnen som dagens barnlitteratur och barnkultur?

Den som anser att utbildning och forskning bör vara samhällsrelevant, och betonar den s.k. tredje uppgiften, blir uppgiven eller rent av förtvivlad när den sätter sig in i debatten om Lilla hjärtat hösten 2012. Enbart två bilderboksforskares röster gjorde sig hörda under dessa fyra månader, bägge intervjuade. Inga litteraturvetare eller medieforskare med fokus på barntexter eller läsarresponser tog självmant till orda alls. 

Övriga professorer, docenter och forskare i barnlitteraturens eller barnkulturens bilder och ord, såväl som i visuell kommunikation, hade uppenbarligen heller inget att tillföra debatten. Huruvida någon försökt men refuserats, vet jag förstås inte. Fast det verkar ha varit svårt att överhuvudtaget refuseras i detta ämne, då i stort sett vad som helst tydligen togs in.

Den ena bilderboksforskaren, Elina Druker som doktorerat på nordiska bilderböcker från 40- och 50-talen, vågade inte ta ställning när hon redan första veckan (Dagens Nyheter 11/9-12) tillfrågades utan svävade på målet. Den andra, som hade en mening, var Ulla Rhedin som tydligen var av den åsikten att den svarta figuren är rasistisk, utan att forskaren gav några som helst argument för detta. 


Hur lät tystnaden?


Professorn i barnlitteratur, även barnboksrecensent i Svenska Dagbladet, Lena Kåreland var särskilt talande tyst. Hon hade året innan recenserat några av Wirséns bilderböcker med den förment rasistiska svarta figuren, utan att upptäcka något skumt eller anstötligt: 

Stina Wirsén skapar pekboksäventyr kring några piggt brokiga figurer. I ”Bang!” prövar de hur det låter när man skriker, bankar och stampar. Vilket ljud uppstår när man pussas, och hur låter tyst­naden? I ”Aj!” fortsätter Wirsén att utforska sin­­­ne­na, denna gång känseln. När man trillar och slår sig gör det ont. Då behövs både plåster och tröst. 

Det är varmt och ömsint, men gulligheten hålls stången tack vare den strama linje­föringen. Här finns [...] rytm och rörelse i både bild och text. De bägge medierna befruk­tar varandra och ger en upplevelse för barnets alla sinnen. Så bör bra små­barns­böcker fungera” (SvD 2/8-11). 

Litteraturprofessorn Lena Kåreland mis­sade alltså, trots decen­nier av erfaren­het, det förment rasis­tis­ka.


Barnfilmforskarna avvisade rasismanklagelserna


I Sverige finns även två filmforskare med inriktning mot barnfilm, Malena Janson och jag själv. Jan­son, som även är filmrecensent i Helsingborgs Dagblad och vid denna hade tid en blogg kallad Barnkulturbloggen, skrev i sin recension (21/9-12) ytterst positivt om filmen och fastslog att den verkligen inte är rasistisk, men menade att Lilla hjärtat onekligen är ”en black­face”:

För det första: Liten Skär och många små brokiga är inte en rasistisk film, som hävdats i den infekterade debatt som pågått i ett par veckor. Tvärtom finns här en tydlig strävan att bryta mot normer och ifrågasätta invanda tänkesätt. Men bilden av Lilla Hjärtat är ändå en symbol som inte borde ha överlevt in på 2010-talet, en rest av ett förhånande av de svarta slavarna i 1800-talets USA. 

Att Stina Wirsén skildrar ett mörkhyat barn som en blackface visar på en naivitet som jag tror är ganska typiskt svensk, en övertro på att bara man själv är fördomsfri så är allt som kommer ur ens mun och penna fördomsfritt. Som om det inte fanns en överbyggnad, en rasistisk struktur, att ta hänsyn till. Det är dock inte ett skäl att stoppa filmens premiär, som Folkets bio i Lund gjort.

Recensionen finns även utlagd på 


Själv försökte jag få in två olika artiklar i Dagens Nyheter, men refuserades som vanligt (fick inte ens svar). Däremot fick jag, efter en uppmaning om halve­ring av textlängden, sent omsider in mitt inlägg på svt:s debattsida (24/11-12). 

Ifall övriga forskare försökt bidra med sin syn på saken och även de blivit refuserade, eller om de inte betonar denna del av forskarens upp­gif­ter, den s.k. tredje uppgiften att föra ut frukterna av sin forsk­ning och sina kunskaper till den all­mänhet som oftast betalat deras forskningstid via skatt­sedeln, vore intressant att veta. 


J’accuse! Fega – eller censurerade – bilderboksforskare?


Lilla hjärtat föddes alltså inte 2012, utan förekom i en handfull bilderböcker redan 2010-2011. Varför fördes det då inte någon diskussion alls om figuren åren in­nan filmaffischen dök upp? Ingen recensent, varav några alltså doktorerat på barnlitteratur, lade märke till något problematiskt i gestaltningen värt att ta upp. Bilderboksforskaren Ulla Rhedin, med en avhandling i litteraturvetenskap rörande just Bilderboken – på väg mot en teori (1992), förklarade dock strax före jul 2012 ”senfärdigheten bland kritikerna” och att bilderböckers bilder ”hamnar på undantag, också bland professionella” med att 

det råder en utbredd blindhet när det gäller just bilder och bilderboksberättande för barn [...] och att flertalet kritiker på barn- och bilderbokssidan helt saknar ut­bildning i bildför-ståelse” (Rhedin i intervju av Enbohm 2012:11).

Denna avsaknad av bilderbokskompetens sägs även gälla ”de olika prisjuryer som är satta att bedöma också bilderböcker” (a a). Rhedin torde härvidlag vara insatt, eftersom hon själv vid denna tid (och fram till 2014) var just medlem av juryn för ALMA-priset till Astrid Lind-grens minne. Sammantaget tycks denna blindhet och obildning enligt forskaren bidra till en osäker och osjälvständig kritikerkår, som verkar behöva en ögonöppnare, men sent om sider agerar unisont. Eller som hon uttrycker saken: ”Det är som med Kejsarens nya kläder. [...] Någon höjer en varningsflagg – och plötsligt blir det uppenbart för alla på en och samma gång” (a a).

Ty ska man inte tolka Rhedins uttalande som att de kritiska de­battörerna hösten 2012 faktiskt var mer bildkompetenta än de professionella kritikerna? Att debattörerna, som i figuren ser rasism, var de som härvidlag har rätt? Att det borde ha förts en dis­kussion redan om bilder­böckernas svarta karaktär, p.g.a. att denna faktiskt är förkastlig? Tydligen är hennes svar på bägge frågorna ja. 

Till saken hör dock att Rhedin själv sedan decennier tillbaka, och fortfarande, också är bilderboksrecensent i Dagens Nyheter, men mig veterligt aldrig recenserat några ”Brokiga”-böcker, eller lyft fram det rasistiska hos dem. Jag tolkar henne så att det ”det”, som sent om sider blev ”uppenbart”, syftar på just det som kriti­­kerna av filmaffischen plöt­­sligt hävdade: att Lilla hjärtat skulle vara en rasistisk karikatyr. 
       
Barn förlitar sig emellertid just på sin bildkompetens, eftersom de ännu inte kan läsa eller förstå alla av vuxna upplästa ord. De håller uppenbarligen inte med om de vuxna tolkning-arna. Spelar deras upp­­­­­fatt­ningar överhuvudtaget någon som helst roll? I ett avsnitt av P4 Kultur våren innan (29/4-12) tyckte Ulla Rhedin att ”den skandinaviska barnlitteraturen är bra, men att svenska barnböcker ibland kan bli lite fega”. Man skulle kunna säga detsamma om svenska bilderboksforskare och barnbokskritiker.



”Försiktighetstrend”


Redan i debattens initialskede nämnde barnlitteraturforskaren Elina Druker, som alltså doktorerat på bilderböcker, försiktighetstrenden under senare år. Nej, inte bland kritiker eller forskare, utan förläggare och förlag:

”Många författare och förlag undviker laddade ämnen, för det blir alltid ett liv. Vi ser aldrig rökande föräldrar i litteraturen, till exempel, trots att det finns föräldrar som röker. Som Ulf Stark har sagt: ska man ha med en säl i en barnbok måste den ha flytväst.”

Druker själv visar sig själv vara lika försiktig, då hon ”ser hon det knepiga i en bild av en kolsvart unge med stor mun och flätat hår”:

”Det är otroligt knepigt. I en stiliserad bild blir det kännetecken som har använts i ett par hundra år och som är djupt problematiska, se på Lille Svarte Sambo. Fast det är väldigt dubbelt, för samtidigt måste man få undersöka barnframställningar – och jag kan förstå illustrationen, det är en väldigt snygg och grafisk bild. Men jag tror att det är själva stili-seringen som är problemet.”

(Elina Druker intervjuad i DN 11/9-12 av Sanna Thorén Björling: ”Affisch byts efter debatt om film.”)

Detta var alltså vad landets samlade kulturvetare med inriktning mot kulturprodukter för barn lyckades prestera under fyra intensiva debattmånader. Utbildningarna har uppenbar-ligen heller inte förberett studenterna i civilkurage eller skänkt kulturvetarna några insikter om värdet av att ha en avvikande uppfattning. Skillnad och mångfald är annars något som det talas så mycket om idag… Enbart oenighet och meningsskiljaktigheter gör mångfald möjlig.

Jag vill mena att det magra resultatet i hög grad beror på studiernas överdrivna textfokuse-ring och avsaknad av barnresponsperspektiv. Debattens ”kognitiva auktoriteter” utgjordes inte precis av barnkulturforskare, utan av barnboksförfattare, bilderboksillustratörer och inte minst av autodidakterna till bild(erboks)kritiker bland de antirasistiska aktivisterna.

Nästa blogginlägg ska just ägnas åt den förment "djupt problematiske" Lille Svarte Sambo. På måndag.



Referenser


Enbohm, Henrik C: Dags att bekänna färg?, Författaren nr 6 (2012), s.8-11

Kåreland, Lena: Pekböcker med känslan i fokus, Svenska Dagbladet 2/8-11


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar