måndag 15 februari 2016

När ska Barnkanalen äntligen visa Stina Wirséns Liten skär och alla små brokiga?

Stina Wirséns animerade småbarnsfilm Liten skär och alla små brokiga hade en minst sagt stormig svensk premiär den 21 september 2012. Biografen Folkets Bio i Lund vägrade visa filmen och en av kampanjens förgrundsgestalter, Oivvio Polite, hade dagen innan på sin nätsajt NotYourMotleyCrew uppmanat till demonstrationer mot Lilla hjärtat. 

På premiärdagen ägde mycket riktigt en ”aktion” rum i Stockholm utanför Folkets Bios biograf Zita, där Liten skär och alla små brokiga visades. Deltagarna hade upp­manats att ta med plakat, även om några redan var till­verkade av initiativtagaren med dennes barn som förmenta språkrör. 

Premiärdagen publicerades även nedan snabbt ökända recension, skriven av Isabelle Espinoza på webbsajten svt Nyheter/­Kul­tur. Eftersom denna anmälan trots allt relativt väl beskriver handlingen i filmens första femtedel, såväl som anty­der vilket tonläge som omgärdade den, citeras den här i dess helhet. Redaktio­nen rensade dock snabbt bort en särskilt anstötlig mening mot slutet: 

"Skulle aldrig falla mig in att betygsätta den här filmen"


1:a -2:a minuten. Stellan Skarsgårds röst presenterar en biograf. Röda ridåer ritas upp.
Och en figur tecknas. I den här världen benämns den, ”en liten brokig” och får heta Liten Skär. Den har rosa klänning och rosa kinder och rosa kaninöron, men kan också visa upp jättevassa tänder, och en huggtand som sticker ut rätt som det är. Den morrar lite och verkar arg, men det är bara tillfälligt. Den är gullig, synd vore att säga något annat.
En liten varelse till, en liten brokig till, ritas upp. Den ser ut som en baby med blackface. Tjocka vita läppar, svart ansikte. Baby-afrofrisyr med hjärtan. Får namnet Hjärtat. Om förebilden för den förra, Liten Skär är en vit kanin, är det här en svart baby, inget tvivel om den saken. Den får en prickig dräkt.
2:a - 3:e minuten. En varelse med blåa prickar kommer, den likar en hare och får namnet Bosse. Ytterligare en brokig dyker upp och har kalikåmönstrad one piece, brunt ansikte och liknar en kattunge. Namn: Lilla Ruta. Nu är de fyra små brokiga.
Då kommer en maskliknande varelse som får heta Lilla Masken. Så fort den hör sitt namn börjar den skälla som en hund.
3.21: Truppen är samlad. Hjärtat, Ruta, Masken, Bosse och Liten Skär. En liten Skär och alla små brokiga.
Party utbryter. Dans förekommer, till modern jazzmusik. Även till traditionell jazzmusik. De brokiga lever allmänt rövare. Hjärtat, blackface-babyn, ljuder som ett blåsinstrument som hör hemma på Bourbon Street när hen sjunger. Bosse har ett pipigt ljud, hens hartänder syns när hen brister ut i pip.
Den kalikåmönstrade Ruta låter som en gök och nu börjar musiken glida över i ett klezmer-liknande sound. Alla brokiga dansar och låter.
3.54: Titelskylten dyker upp. Text: liten skär och alla små brokiga. Förtext-skyltar följer där producenter, kreatörer och sponsorer listas. Till detta hör vi vänligt gitarrjam.
Linda Hambäck har skrivit manus, Stina Wirsén har regisserat och står för design.
4.10: Liten Skär dyker upp och Masken ondulerar in, hen som till allt annat än form och utseende, är en liten hundvalp som skäller, gläfser, dreglar och hoppar upp och slickar de brokiga i ansiktet. Hen hälsar entusiastiskt på Liten Skär. Black­face-babyn Hjärtat kommer in och blir nu plötsligt föremål för all upp­mär­k­­­samhet från Masken. Svartsjuka utbryter hos Liten skär. This could get nasty.
4.31: Lilla Ruta, den brokiga med brunt ansikte, kalikåmönster och kattutseen­­de, träder in och vips är hen Maskens favorit. Arga miner från Liten Skär och Hjärtat. Sen kommer prickiga, harliknande Bosse. Gissa vad som händer? Masken älskar Bosse också. Men Bosse börjar gråta av allt slaskigt pussande från Maskens sida. Stellan Skarsgårds röst förmanar: Pussa på dem som vill pussas istället! Masken har svårt att kontrollera sin entusiasm. Men Bosse blir glad igen och de brokiga börjar leka med en blå boll.
Bosse får en smäll av en boll och börjar grina igen. Ruta plockar fram boll efter boll efter boll ur en korg och hela världen blir full av bollar i olika färger och mönster tills Bosse blir rädd och börjar gråta igen. Bosse är nog lite harig.
Reflektion: Det här kan vara symbolik.
6.33: Vem kommer då och städar undan bollar med en sopkvast, om inte black­face-babyn, Hjärtat!
Reflektion: En liten brokig, blackface-babyn, Hjärtat har försetts med ett black­face och är en stereotyp karikatyr av en svart människa, hen jobbar dessutom som städtant, eller är hen eventuellt slav åt de andra brokiga?
6:e -31:a minuten. Någon brokig fyller år och alla busar och lever upp när det är dags att sova. Liten Skär gnager med sina vassa tänder på sänggaveln, är hen en varulv? De brokiga målar och leker med pinnar och får myggbett och äter äpplen och äter godis.
Reflektion: Någon borde ha satt stopp medan tid var, med tanke på vilket omsorgsfullt arbete som lagts ned. Och vilken ansenlig tid till begrundan som måste funnits tillgänglig för alla inblandade kreatörer och producenter medan filmen färdigställdes. Var alla som förblindade av de strålande utsikterna att tjäna en hacka? Uppslukade av sina egna goda avsikter, roliga idéer och upp­finningsrika uppslag?
Skulle aldrig falla mig in att betygsätta den här filmen. [Nästa mening är några timmar senare bortstädad, kanske av babyslavhusan Lilla Hjärtat själv:] Lika lite som jag skulle bada där det flyter upp döda flyktingar på stranden. Oavsett upp­hovs­männens goda avsikter med finurliga påhittiga scener så är rasism inte okej.
På plussidan: en intressant debatt kom till stånd./Isabelle Espinoza 

Frapperande, men symptomatiskt, är att de avslutande 25 minuternas handling – och speciellt Lilla hjärtats vänliga handlingar och vänrelation till de övriga fyra – tydligen är ointressant att relatera. Inget nämns heller om filmens avsedda publik. Kanske visste recensenten inte att det rör sig om en barnfilm. Hon nämner heller inget om ”symboliken” i att alla karaktärer blandar alla möjliga färger och att avslutningsvis bruna nyanser helt tar över: mullvadsbrunt, rostbrunt, chokladbrunt, nallebjörnsbrunt – bara brunt, enligt berättaren Skarsgård. 


Lilla hjärtat – slav eller kannibal och blivande våldtäktskvinna?


Trots att jag studerat i den amerikanska Södern, har jag ännu aldrig stött på någon ”pickaninny” som introducerats med orden ”Hon ska bli jättesöt, små hjärtan i håret och en fin klänning”, varpå slavägarens skära dotter (troligen mer beundrande än avundsjukt, fast osagt vilket) strukit sin hand över den svarta lekkamratens fina prickiga klänning. Att det helt klar råder avsevärt tvivel om att Lilla hjärtat skulle föreställa en svart baby som leker med ”kaninen” Liten skär, ger inte bara barnens kommentarer i mitt blogginlägg nedan från 25 januari dessutom belägg för. Ingen baby kan utföra de avancerade ting som Hjärtat klarar, t.ex. i cirkusnumret med de övriga på sina axlar. Vissa av de studerade barnen tror dessutom att Masken/Ormen ska beteckna ett krypande eller hasande småsyskon, snarare än någon hund. Maskar kan för övrigt inte ”ondulera”.

Inte heller har jag hört talas om någon föraktad slav som sovit över hos tre vita kompisar och nästa morgon blivit grattad med tårta och present på födelsedagen. Som en fyraåring säger om fiktiva karaktärer i en av av förskolläraren Vivian Gussin Paleys böcker (1988): ”Bad guys don't have birthdays.” Recensenten Espinoza har ytterst selektiv minnesförlust, när hon skriver att ”någon” brokig fyller år, fastän det är omöjligt att missa att det är just den svarta karaktären. Detta passade förstås inte in i det tolkningsmönster som anmälaren på förhand bestämt sig för. Hon skriver här uppenbarligen för sina kompisar, inte för public service-tv:s publik å deras barns vägnar.

Espinozas likaledes selektiva yrkesbeteckningar satta på de båda huvudfigurerna antyder alltså att den svarta karaktären skulle vara städtant eller slav åt de övriga brokiga, men hon kommer däremot aldrig på idén att Liten skär skulle kunna vara de andras barnflicka, då hon drar dessa fyra i barnvagn. Senare har uppenbarligen den ”gulliga” vita ”kaninen” Skär, vars öron tydligen är avtagbara, efter ett tag såsom dagmamma och kock, förvandlats till en varulv som tror att sänggavlar innehåller blod, vilket i vart fall inget av de 156 barnen i mina bägge studier (se blogginlägget 25/1-16) trott, utan hållit sig till existerande djur. Men vuxna har ju sån fantasi!

Jämför man de bägge huvudkaraktärerna, den ena svart, den andra vit, visar det sig vidare att Hjärtat helt klart är betydligt schysstare, även om de båda på barns vis kivas med varandra. Lilla hjärtat tycks också av de övriga figurerna vara mer omtyckt än Skär, eftersom omtänk-sam och vänlig. Kanske kan då detta, av den som så vill, tolkas som att Hjärtat är ett ungt Mammy-ämne… Men varför skulle man vilja

Förutom sopar bort bollar, klappar Lilla hjärtat Mask, stryker hon ömt Bosses svans, kom-mer hon med livboj då Ruta räds drunkningsdöden, delar med sig av sin pinne till Bosse, ger honom en apelsin som liknar den sol han vill nå upp till och leker hela tiden med de övriga som en helt och hållet jämbördig kamrat. 

Hjärtat knuffar förvisso ned Bosse i fiskgrytan tillsammans med dess filmjölk och sylt, när alla fem leker Koka mat. Utan värmekälla under, förstås, eftersom det ju rör sig om en barnfilm i vilken man inte får lära småbarn att leka med elden. Denna lekhandling har fått en i debatten involverad filmforskare att beskylla Lilla hjärtat för ”kannibalism”! Men om nu, som alltså hävdats, bara den svarta figuren är en ”baby” och Bosse en kanin (eller enligt recensenten Espinoza en hare, kanske i vinterdräkt på sommaren?), kan det väl knappast vara fråga om kannibalism? Hjärtat vore då på sin höjd inte vegetarian… 

Ingen enda har i debatten påstått att Bosse skulle vara en människa, utan ett djur eller ett gosedjur. Lilla hjärtat är nu förvisso momentant lika dum mot Bosse som Skär är flera gånger, ty här ska det inte göras skillnad på ras och ras, d.v.s. den svarta bör heller inte idealiseras för likabehandlingens och normaliseringens skull. Det går dock inte hävda att Lilla hjärtat är den enda människan bland i övrigt djur – vilket t.o.m. sagts framställa det svarta barnet som ”djuriskt”, i och med att hon bara associeras med djur – för att i nästa ögonblick plötsligt påstå att även de övriga karaktärerna är människor, eller åtminstone den tänkta ”kannibalfödan” Bosse av släktet homo sapiens. Samtliga är fabeldjur eller ser ut som mjukisdjur, men samtliga ”ska” förstås som i alla fabler ”egentligen” representera små människor. Tror man dessutom att ”kannibalism” är medfödd och instinktiv inom vissa småbarn, blir argumentet dessutom dubbelt löjligt.

Fyraåringen Lilla hjärtat antyds till på köpet enligt samma filmvetare vara en blivande våldtäktsman, eller snarare våldtäktskvinna, när tjejerna bråkar därför att Skär inte vill ge tillbaka Hjärtats ena blå strumpa. Kivandet slutar, än så länge, med att Lilla hjärtat åter har båda sina strumpor och att bägge två skrattar och fortsätter sin lek. Det krävs inte mycket av kunskap om fyraåringars lek eller historiemedvetande, för att inse att scenen ifråga, liksom resten av filmen, inte handlar om svart ondska kontra vit oskuld, utan i så fall snarare om det direkt motsatta: vit roffarmentalitet. Dock enligt filmlektorn:

”Lilla Hjärtat – med demonisk min – kan ses rycka Liten Skär i byxbaken. Det krävs inte mycket av historiemedvetande för att se bilden av svart ondska som angriper vit oskuld. Inte kan de som gjort filmen vara okunniga om hur just denna kulturella gestaltning av relationen mellan vit och svart har cirkulerat i västvärlden?” (Habel 12/9-12)


Liten skär – narcissist och kapitalist eller nykolonialist in spe? 


Den enligt Espinoza ”gulliga” Liten skär (d.v.s. ”kaninen” vars ”öron” recensenten tydligen tror kan tas loss och sättas på Hjärtats huvud, när tjejerna utbyter hårprydnader…) är alltså betydligt mindre sympatisk än Hjärtat. Skär är en vit som inte bara stjäl den svartas ägodelar och överlag tar för sig, utan ibland är taskig även mot de övriga lekkamraterna. Liten skär sparkar en boll i magen på Bosses så att denne gråter, gömmer undan en boll från samme bollrädde kille och kastar senare denna i huvudet på Bosse, som även då snyftar. Skär bryter också av de andras pinne för att själv få en, vill inte dela med sig, utan äter ensam upp allt godis som skulle ges till de övriga. 

Slutsatsen måste bli att bägge småtjejerna i djurgestalt är lika som bär, inte bara vad utseendet i stort beträffar (frånsett färgen och frisyren) utan lika goda kålsupare vad det gäller att kivas med varandra, i en maktkamp som möjligen Lilla hjärtat vinner tack vare fair play. Fast i nästa sekund är de jämspelta vänner, när det handlar om att skoja och ha kul tillsammans. Vad etik anbelangar är den förment ”onda” Hjärtat emellertid mycket mera moralisk och ”oskuldsfull” än den aggressiva, själviska och självcentrerade Skär med sina sylvassa tänder och en mun som är mer vanhedrande än Hjärtats. Att den bossiga Liten skär av upphovskvinnan är placerad i centrum och att den föga blåögda Skär placerar sig själv i centrum, tas tydligen av antirasisterna inte heller som någon självkritik från vitt håll.


Alltför få barn har haft förmånen se filmen trots bristsituation


Enligt filmens samproducent Film i Väst, sågs den under 2012 av 21 000 biografåskådare, gissningsvis minst hälften barn. Liten skär och alla små brokiga visades ibland fortfarande 2015 av filmföreningar (t.ex. i Tyresö), fast hur många som sett den efter de tre första månaderna vet jag inte. Det är dock av allt att döma endast en bråkdel av alla de barn som hade kunnat se filmen, ifall den såsom planerat hade visats på svt:s Barnkanalen och distribuerats på dvd av Folkets Bio. 


Det är nu hög tid för SVT att efter dessa år av karantän avslöja även vad filmens sista 25 minuter kan tänkas innehålla och hur gängsamvaron faktiskt är framställd. Att äntligen visa filmen i Barnkanalen vore ett tydligt ställningstagande inte bara för yttrandefriheten och mot diverse påtryckningar och upprop om censur, utan också ett sätt att bevisa att berättelsen och dess gestaltning av den svarta Lilla hjärtat inte alls kan sägas vara rasistisk. Som det nu är, är utbudet för barn av svarta karaktärer på film och i tv dessutom magert.

Ty det är ytterst sällsynt både med högklassig svensk småbarnfilm som denna, gjord främst för 2-4-åringar, tillika med en schysst representation av en svart – om vi och barnen nu ser de fem fabeldjuren såsom ”egentligen” samtliga föreställande lekande barn. Få serier och filmer överhuvudtaget har svarta barn som huvudkaraktärer, även när vi medtar mer eller mindre högklassigt importerat material. Däremot kan figurer med mörkare hudton före-komma någonstans i utkanten av bilden, som bifigur eller ännu mer perifer. I 2015 års julka-lender syntes förvisso några svarta barn, men i den serien var ju alla barn oavsett hudfärg i stort sett statister. En karaktärs eller medverkandes icke ”svenskklingande” namn medför i sig heller inte ”kulturell mångfald”.

Visserligen kan ansvariga, likt antirasisterna i debatten, i och med dessa alibistiska gester hävda att det visst förekommer icke-vita barn i tv-rutan, men man har då i sedvanlig ordning inte brytt sig om att ta reda på i vad mån även barnen inser detta. Barn under 5-6 år kräver (över)tydlighet och det konkreta. En brun människa kan lätt tas för en brunbränd vit. I tecknade och animerade filmer överlag är färger på de fantasifulla figurerna dessutom ofta föga påminnande om faktiska hudfärger. Gröna kan förekomma bredvid en cerise, brun eller blå kompis, men möjligen kan svarta barn här tvingas läsa in sig själv i den bruna, i brist på reell representation.

Som jag skrev i blogginlägget den 10 februari, har jag ännu ej mött ett förskolebarn som begripit att den, enligt vuxna uppenbart svarta, hemhjälpen vars ansikte man aldrig får se (och därför ibland kallas Mammy Two-Shoes) i de tecknade kortfilmerna från 40-talet med Tom & Jerry är svart. I barnens tolkning av filmerna är hon hur som helst en totalt oviktig bifigur och lille musen Jerry hjälten. Händelserna ses även rent visuellt ur ett litet barns både perceptuella och psykologiska underifrånperspektiv.


Doktor McStuffins unik


Förekomsten av en svart bifigur enbart för syns skull lär inte förbättra något eller minska rasismen, men är den vanligaste politiskt korrekta ”lösningen”. Det finns dock undantag. Den mörkaste huvudkaraktären för närvarande, och en favorit hos tv-tittare i de unga åldrar som vi här talar om, är förstås minidoktor Dottie McStuffins, som rätt tydligt är framställd som svart. Hennes mamma är ”också” doktor, medan fadern är hemmapappan som lagar maten och sköter trädgården och lillebror. 

Förhoppningsvis inser barnåskådarna att hela familjen är svart, även om den 2,5-åring som jag tillbringade julaftonen med, och som önskat allt med anknytning till figuren i julklapp, kanske ännu inte gjort det. Hon var hur som helst jätteglad över sin nya mörkbruna docka med ovanligt stort huvud, som uppenbarligen ska signalera att den 6-7-åriga doktorn är bra på att tänka. De flesta 3-åringar och barn i åldrarna däröver lär emellertid förstå detta med hennes ”ras”, till glädje för dem som med rätta önskar framhålla svarta flickors och kvinnors IQ och övriga kompetens. 

Jag har inte sett några siffror på seriens popularitet i Sverige, men Doktor McStuffins har varit framgångsrik världen över. Genom att inte betona sedvanlig ”flickighet” i form av rosa eller parties, har serien i USA bevisligen nått stora framgångar även bland pojkar. I ålders-gruppen 2-5 år har 47 procent av tv-tittarna utgjorts av pojkar, som precis som flickorna attraherats av unga Dr. McStuffins personlighet. Hon är snäll och hjälpsam och tar hand om sina vänner. Nickelodeons egen forskningsavdelning har (enligt Slate Magazine 25/9-13) bett inbjudna barn ta med sig de leksaker som de skulle vilja att Doktorn kunde laga. 

I pojkarnas fall har det inte, som man kanske kunnat tro, rört sig om älskade actionfigurer eller bilar, utan precis som flickorna om deras mjukisdjur. Antingen uppmuntrar tv-seriens huvudfigur en vårdande och empatisk sida hos alla sina åskådare i förskoleåldern, eller så har pojkarna redan dessa egenskaper tv förutan, fastän vanligtvis föga tillgodosedda i tv-utbudet. De älskade gosedjuren, oumbärliga inte minst vid sänggåendet, kan ha ramlat ned och barnen oroa sig för att det fått huvudvärk eller brutit ett ben. Kan doktor McStuffins undersöka?


Att se ras är visserligen en sak, att inse rasism något helt annat och betydligt svårare, som drar in barnets faktiska omgivning i närmiljön på ett sätt som tv har svårt att motverka, men möjligen kan göra något litet för att försöka föregripa. De ynka 3 procent av amerikanska läkare som är afrikan-amerikaner har hur som helst i USA mottagit karaktären och tv-serien Doktor McStuffins med öppna armar. Programmen är också i lagom (liten) dos upplysande beträffande vissa kroppsliga åkommor och organ (såsom vätskebrist, bakterier) och förbe-reder inte minst de tv-tittande barnen på upplevelsen att gå till doktorn och få en spruta


Lilla hjärtats potential


Lilla hjärtat har samma potential att bli uppskattad av bägge könen, eftersom karaktärerna är så stiliserade att de inte övertydligt signalerar flicka eller pojke. Som framgick av de 156 tillfrågade barnen (blogginlägget 25/1 nedan), tolkas figurerna lika ofta som pojkar som flickor. Inte heller är klipprytmen så snabb, att det skriker ”pojkpublik” om den. Fil­men Liten skär och alla små brokiga är som sagt främst avsedd för de allra yngsta, som i övrigt nära nog saknar filmer gjor­da spe­cifikt för dem, inter­nationellt såväl som i Sverige. Fast att döma av de många undersökta 6-9-åringarna (refererade i samma blogginlägg) är även betydligt äldre barn positivt inställda till figuren och filmen, utifrån att ha sett trailern. De betonar överlag lekgemenskapen och vänskapen, men när upphör egentligen denna insikts-fullhet? Vid myndighetsåldern? Eller först vid föräldraskapets inträdande?

I vart fall såg en grupp rashistoriemedvetna vuxna år 2012 sin chan­­­­­­­s att dra fördel av upp-märksamheten krig den svarta figuren. Förlorarna blev småbarnen här och nu, inte minst svarta förskolebarn, som hade kunnat få se ett kul gäng i många kulörer leka tillsamman. Att betrakta historiska företeelser enbart från sitt eget begränsade perspektiv är emellertid ett modernt perspektiv, eller rättare sagt: ett ytterst sentida, och egentligen föga ”eget”, betraktelsesätt. 

Ty dessa identitetspolitiska kampanjer kommer – precis som barntraditioner typ vitsar, skämt och gåtor ofta gör – ursprungligen från USA. I detta fall från aktivistgrupper i USA, och går sedan via Storbritannien, Tyskland upp till Sverige. Därtill ibland i återkommande cykler, speciellt när de inte fick något starkare genomslag förra gången. I fallet med barnfolklore ligger dessutom Danmark och Norge ibland mellan Tyskland och Sverige, men uppenbar-ligen inte i just detta fall. 


Feg eller glömsk ledning för Barnkanalen?


Dagen efter att Stina Wirsén meddelat att hon drog tillbaka alla sex bilderböcker innehållan-de den svarta figuren, samt vädjat till SVT att vänta med att visa filmen, krävde 40 föräldrar (varav åtminstone sju tidigare varit ytterst aktiva i Lilla hjärtat-ärendet) på svt:s debattsida (23/11-12) censur av public service: ”Gör som Disney och stoppa även filmerna med Lilla Hjärtat!” Där uppmanades SVT att inte sända Liten skär och alla små brokiga i Barnkana-len, såsom planerat var.

Än idag (15 februari 2016) har Barnkanalen (som väl via stödet från Nordisk film- och tv-fond också bidragit till att finansiera filmen och därmed även har viss distributionsrätt) inte visat den. Frågan blir om man ämnar göra det de närmaste åren. Jag frågar 1/2-16 via mail Barnkanalens chef Safa Safiyari om när man äntligen tänker visa Liten skär och alla små brokiga, men har ännu efter 14 dagar inte fått något svar.

Även biografdistributören Folkets Bio, tillika tilltänkt dvd-distributör, får samma dag (1/2-16) samma fråga, fast rörande dvd:ns framtida spridning, via mail sänd till Folkets Bios filmdistributör och barnfilmsinköpare Rose-Marie Strand. Hon belönades vid Guldbagge-utdelningen förra året med baggens speciella barnversion Gullspira 2015 ”för enastående insatser inom barnfilmen”, med bland annat denna motivering:

”Likt en David mot Goliat har hen oförtrutet stått på de små filmbolagens, liksom på de små människornas, sida. Konsekvent värnar hen mångfald mot enfald, vågar och vill ge plats för individualitet och skapar utrymme kring de udda, de glömda och de personligt burna berättelserna. Oberoende av kommersiella trender värnar hen konsekvent barns och ungas rätt också till de lågmälda sagorna liksom till livets egna berättelser. Med oförliknelig energi, engagemang och envishet har hen genom en lång rad år framstått som den unga publikens främste företrädare.” 

Inte heller från Strand har jag på 14 dagar fått något svar. Hur envis hon varit då det gällt att få distribuera Liten skär och alla små brokiga till de små människornas fromma återstår alltså att se. Kanske tyder deras unisona tystnad på att de som bäst tillsammans håller på att ta ett beslut. Eller så har jag använt mig av fel mailadresser. Det får framtiden visa.

Även om fil­men och böckerna tillfäl­ligt tys­tats, lär de med all san­no­likhet bli fram­­tida barn­klas­­si­ker, till glädje för åtmin­stone kom­man­de genera­tioners små människor och deras för­äldrar som själva undan­­hölls dem som barn, såväl som i media år 2012 aldrig fick framföra sin uppfattning. Adultonomativitet kallar jag som bekant detta oskick.


Referenser

Habel, Ylva: Vita ”antirasister” måste försöka se mer än sig själva, svt.opinion 12/9-12

Paley, Vivian Gussin: Bad Guys don't have Birthdays. Fantasy Play at Four, Chicago: University of Chicago Press 1988

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar