Jag har i decennier, och nu på denna blogg, tjatat om att barnfilmer liksom alla andra kulturprodukter avsedda för barn måste betraktas och bedömas ur BARNS perspektiv och med avstamp i deras erfarenheter. Med föga framgång, känns det som… Jag ska nu därför pröva ett annat närmande och böna om åtminstone betydligt djupare adultonormativa analyser än de sedvanliga, som bara beskriver filmernas yta, alternativt är skrivna av blinda.
I mitt blogginlägg ”Nina Björks vuxencentrerade tolkning av Lejonkungen kontra 5-8-åriga flickors” (26/10-15) hävdade jag visserligen att vuxna djupsinnigheter skymmer sikten för barns användning och tolkningar av filmerna ifråga. Dessa skarpsinnigheter kan emellertid vara mer eller mindre tänkvärda och oväntade, istället för den sedvanliga självskrivande slentriankritiken av typen genus- och rasstereotyper, i kombination med underliggande påverkansteorier från medievetenskapernas stenålder.
Här ska nu en sådan, enligt min mening ”mer tänkvärd”, tolkning presenteras. Jag tror för den skull givetvis inte att barn läser in samma saker, men de tolkar ju inte heller hyenorna i termer av t.ex. de (svarta) nazister som vuxna har anklagat barnfilmen för att varna för. Så låt oss då pröva ett motsatt perspektiv och sedan själva reflektera över rimligheten i den.
Framställningen bygger på flera lånade uppslag, men främst på den irländska författaren och feministen Brigit McCones (2015) text. Hon är imponerad av de tre hyenornas agerande och menar rent av att de representerar alla feminister på vänsterkanten. Hon tycks anse att filmen är utopisk och hyenorna förebildliga, medan Nina Björk ser Lejonkungen som antiutopisk och betraktar hyenorna som onda varelser. De äter ju dessutom som de flesta människor, d.v.s. de som inte är vegetarianer, kadaver, och hotar och jagar även bort småbarn till inkräktare från sitt område.
Verklighetens hyenor är översatt till människotermer ett matriarkat, med hanarna reducerade till det svagare och underdåniga könet. Disney har visserligen mildrat denna hierarki en aning, men karaktären Shenzi röstgiven av Whoopi Goldberg är onekligen den talföra och självsäkra ledaren i trion. Hon verkar vara en ung svart kvinna, medan Banzai tolkas som en latinoimmigrant och Ed som mentalt handikappad.
Solidaritet och inkludering
Trion leker och arbetar tillsammans i otvungen solidaritet. Shenzi är säker och trygg i sina åsikter, kvinnan hånas aldrig för sitt självpåtagna ledarskap och Disneys hyenor konsulterar hela tiden varandra när det gäller att ta beslut. Deras instinktiva antiauktoritära hållning visar sig när Scar kommer med idén att de ska döda Simbas far Mufasa. Istället för att göra upp planer för att utse Shenzi till Hyenadrottning, ropar hyenorna taktfast ”Ingen kung, ingen kung! Lalalalalaaala!”. De begriper att hierarkier i grunden alltid är förtryckande.
Shenzi förstår att det krävs solidaritet för att uppnå framsteg och hindrar Banzai och Ed från att slåss mot varandra, eftersom inre splittring bara försvagar dem och får dem att fortsätta “dingla längst ned i näringskedjan”. Ed med sin hängande tunga talar inte och har uppen-barligen nedsatt intellektuell förmåga, vilket skulle kunna beskyllas för att vara lyteskomik.
Tvärtom säger Eds handikapp något positivt om hyenorna, framhåller McCone. Hans kompisar rådfrågar trots detta hela tiden honom, avkodar tålmodigt hans icke-verbala kommunikation och låter honom delta relativt jämlikt i besluten. Hyenorna nämner aldrig ens Eds funktionsnedsättning, lika lite som ledarens kön kommenteras – de är ovidkom-mande för deras personligheter. Lejonens rashygieniska tänkande skymtar däremot fram i lejonens betoning av Mufasas brors öknamn: Scar, troligen utifrån en missbildning.
Hyenorna har heller inget emot att ta in den utstötte Scar som ”en av oss” och är öppna för samvaro mellan olika ”etniciteter”. Sammantaget lär Disney den vuxna delen av publiken, att det främsta hotet mot ”naturgiven rättvisa” är ett jämlikt demokratiskt kollektiv med inkluderande politik vad kön, etnicitet och funktionsnedsättning anbelangar.
Scar är fostrad inom en lejonkultur som glorifierar styrka och bördsrätt vilket han föraktar, men enbart eftersom det marginaliserar honom. Han förmår inte tänka utanför samma system – bara föreställa sig sig själv som ledare istället. Förvissad om sin kulturella överhöghet, misstolkar Scar hyenornas oförståelse av hierarkier och successionsordningar som symptom på deras dumhet och svaghet. Drivna av hunger, överger den jämlika gruppen emellertid sina principer och underkastar de sig den sociala ordning som förtrycker dem. Än så länge.
Nu vidtar Disneys konstlade lösning för att inte djurens lojalitet under Scar uppe på klippan ska likna inledningsscenens alltför mycket, d.v.s. den där nyfödde Simba lyfts upp: Scars ceremoni görs till ett nazimöte, som filmens vilseledande manöver… Men om du inte kan bevisa att dina hjältar är bättre än dina skurkar utan att stoppa in nazi-ikonografi i berättel-sen, ja, då har du förlorat argumenteringen.
Fast den avgörande frågan återstår, enligt Brigit McCone: är vi Scar eller är vi Shenzi? Vill vi feminister se Nala och mamma Sarabi leda lejonflocken, som förebilder för flickorna i filmens publik, eller verka för jämlikhet och demokrati? McCones eget svar lyder givetvis: Vi är hyenorna! Till dess att hyenor har sina egna historiker, kommer berättelser som denna alltid att glorifiera lejonen. ”Ingen kung! Ingen kung! Lalalalalaaala!!” Men handlar filmen främst om genus och klass?
Representanter för svarta, ghettot eller Tredje världen?
Många har ju kritiserat Disney för framställningen av (inte bara) hyenorna. De som inte brytt sig om att försöka betrakta Lejonkungen ur barnåskådarnas perspektiv och se den som ett barns mognadshistoria har, förutom slentriankritiken mot påstådd monarki, påtalat ras- och klassimplikationerna och sett hyenorna som negativa rasstereotyper. Exempelvis Malena Janson har fått bitter eftersmak i munnen när hon (2011) sett om filmen, p.g.a. att ”alla onda är svartmuskiga: lejonet med svart man, Scar, är den überonde och de svartgråa, marsche-rande hyenorna hans elaka undersåtar […] onda av naturen. Mindre värda än alla andra djur, helt enkelt.”
Samma Malena Janson, samordnare för avdelningen Barn & Unga på Svenska Filminstitu-tet, har i ett senare sammanhang (2014) åter kritiserat färgsättningen. I sin iver att nagelfara det som felaktigt kallas för ”vithetsnormen”, fokuseras i sedvanlig ordning utseendet. Trots att författaren använder sig av Nationalencyklopedins definition av norm som ”det ’normala’ eller godtagna beteendet inom en social grupp” (Janson 2014:181, min kursiv). Färgen på pälsen eller ens kön kan inte gärna påstås vara ett beteende...
Lejonkungen beskrivs dock som ”en provkarta över normer”, liktydig med ”Hollywood-normen” som man ”utan ansträngning får syn på”: en 1) ljushyad, 2) heterosexuell, 3) icke-diagnosticerad [som funktionsnedsatt], 4) man, 5) från den västerländska medelklassen (a a:183). I självskrivande analyser upptäcks inte att hyenornas trio utgörs av 1) en mörkhyad kvinna som dess ledare, vars 2) sexualitet och kön inte framhävs som exceptionella och 3) en mörkhyad ”diagnosticerad” man, vars funktionsnedsättning gruppen inte skrattar åt, samtliga tre kommande från 4) den mörkhyade underklassen.
Filmens framställning av hyenorna är således normkritisk! Hyenorna är ”avvikande” på ett positivt sätt. Det är upp till (den vuxna) åskådaren att ställa olika karaktärer mot varandra och värdera dem i enlighet med den egna människosynen och ideologin. För att inse detta, måste man emellertid anstränga sig en aning och dela, eller så inte dela, figurernas normer. Det är förstås betydligt lättare att fokusera morrhår, ögonfransar och hudfärg. Men vem har sagt att kritik ”i vår upplysta tidsålder” ska vara lätt?
Vari består då hyenornas ”ondska”? Hunger. Dessa savannens proletärer har alltså avkodats som icke-vita eller svarta, från ghettot eller som representanter för Tredje världen: de hopfösta massorna som längtar efter att ha mat för dagen och kunna andas fritt. De har setts som illegala invandrare som tar sig över gränsen till lejonriket. Andra har tolkat det som att det tvärtom är Musafa som invaderar ett grannland. Eller så är hyenorna ”givna” ett eget reservat, som de inte håller sig inom…
Att lydigt associera – och acceptera! – framställningen av de förtryckta hyenornas delta-gande i musikalnumret ”Var beredd!”, i vilken ”hyenamassan i rörelsemönster som kunde ha koreograferats av självaste Albert Speer marscherar nedanför en domderande Scar” (Janson 2014:188) som jämförbar med enorma nazistiska massmöten... – ja, det är att likställa en folklig resning med den regerande diktatorn Hitlers militära propagandauppvisningar och glömma nazisternas massavrättningar av ”utvecklingsstörda”.
Nyckeln till filmens världsbild har enligt somliga ansetts komma efter att Scar och hyenorna erövrat makten. Nu förklaras hyenornas hunger inte alls bero på att de varit utestängda och segregerade av lejonen, utan hyenornas hunger är något slags permanent omättligt drag hos arten, som skulle smitta av sig på lejonen om hyenorna inte segregerades. Till och med hyenorna själva tycker tydligen att det var bättre under framlidne Mufasas styre än med Scar… Till och med de anser att det blivit sämre, när de har givits mer jämlika möjligheter.
Alltså: Hyenor bör segregeras därför att de ”av naturen” är för hungriga? Eller är de alltför hungriga, därför att de är segregerade? Eller rättmätigt och precis lagom hungriga? Du avgör! För Brigit McCone är saken emellertid klar:
Lejonkungen är en djurfabel som försvarar och rättfärdigar globala orättvisor. Filmens sanna hjältar är enligt henne hyenorna. Shenzi, maskoten för alla sarkastiska intersektionella feminister överallt, skulle aldrig överge sitt hyenagäng för att bli hederslejon. Bitchen är en ledstjärna för alla feminister!
Referens
Janson, Malena: Filmpedagogik som normkritik, sid.179-196 i M. Janson (red): Introduktion till filmpedagogik. Vita duken som svarta tavlan, Malmö: Gleerups 2014
McCone; Brigit: Disney’s ’The Lion King’: Why We Are the Hyenas, Bitch Flicks 23 juli 2015
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar