”Man kan inte äga ett barn…”

Min dotter kom hem från dagis runt 1980, med en sång hon därefter ofta och gärna sjöng. Så gärna, att man kunde tro att 5-åringen verkligen insett textens djupare innebörd:

"Man kan inte äga en katt

(Det finns de som tror att man kan)

Man kan inte äga ett träd

(Det finns de som tror att man kan)

Man kan inte äga ett barn

(Det finns de som tror att man kan)

Detta är mycket viktigt att veta

– om katter, om träd och om barn."

(Text: poeten Bernt Rosengren, 1975. Musik: Tor Bergner, 1975).

Jag undrar hur många förskolebarn som idag fått sjunga dessa rader. I varje fall jag hör den aldrig sjungas längre, men ibland citeras. Då dock alltid med katt som sitt ämne… Det säger väl en hel del om vår samtid.

Många vuxna agerar onekligen som om motsatsen gällde, särskilt föräldrar förstås. Tänk dig därför detta scenario: antag att du är kvinna och du följs till frisören av din man eller partner. Frisören vänder sig inte till dig, utan till din medföljande och frågar ”Hur vill du att hon ska klippas? Blir det bra om jag gör så här, till exempel…? Hon har så tunt hår att…”

Du skulle förhoppningsvis explodera, men troligen/säkert inte reflektera så värst mycket över frågan ifall situationen gällde ditt förskolebarns hår – som du förment skulle råda över. Varför är det så? Är även jag förledd, när jag inleder med orden ”min dotter”? Skulle jag istället bara ha skrivit ”dottern”? Här hade det nog i räckt, även om det i andra sammanhang kunde bli oklart och missförstånd uppstå. 

Exemplen kunde mångfaldigas och berätta eller kommentera gärna själv i mitt kommentarsfält! Ytterligare en situation är när föräldern tillfrågas om barnet är hungrigt. Det vet väl barnet bäst själv? Förutsatt att det är verbalt och även annars går det lista ut direkt från barnet. Eller när föräldern får frågan ”Får han äta glass nu?”. Får barnet någonsin bestämma när mamma kan äta glass? Berättar din partner också för andra rakt framför dig om de dumheter du nyligen gjort eller sagt? Gillar du när maken/makan/partnern ”sätter gränser” för dina handlingar? Eller bestämmer vilka ord du får använda?

Var enda dag, ja, timme, nås förskolebarn av budskapet att de är mindre viktiga, mindre betrodda, mindre värda. Då och då förstås även av motsatsen, men inte lika ofta, vill jag påstå. Ännu värre kan det givetvis också vara.

Dessa exempel kan tyckas vara bagateller (vilket de förstås inte är), men låter man ej sitt barn bli vaccinerat mot farliga barnsjukdomar, eller få gå i en skola utan religiösa inslag, tror man sig uppenbarligen med suverän ensamrätt äga barnet.

Bara för att du har ansvaret för barnet, betyder det inte att du äger det. Eller kan bestämma vilken religion det ska ha, genom att sätta barnet i en viss friskola. Hur ofta hör man inte en förälder försvara sig med ”Det är mitt barn, jag fostrar det väl som jag vill!”? Hur kan någon tro det?!

Alltså behöver barn tillgång till sången överst, som skulle kunna passa att upprepas varje morgonsamling (inte med den religiösa innebörd ordet hade i min barndom). Melodin är enkel och säkert något som någon medelålders närstående kan dra sig till minnes och sprida.

Ty man kan inte äga ett barn, men det finns många som tror att man kan.